Seriemord i gaslyktans sken

Vi har den senaste veckan gått igenom några av de mer okända seriemördarna, personer vars brott underligt nog aldrig figurerat i någon skräckfilm eller glömts bort. Det finns dock några vars brott aldrig glömts bort och som trots att allt som gått att göra redan gjorts, fortfarande figurerar i ett oändligt antal filmer och vars brott fortfarande fascinerar oss. Men oavsett vad de nu heter, Ted Bundy, Charles Manson, Jim Jones eller Andrei Chikatilo så bleknar de inför den kanske mest ökände seriemördaren vars brott än idag är ett återkommande tema i filmer och som genererat en uppsjö böcker, detta trots att hans brott begicks för över hundra år sedan.
En förklaring till detta intresse kan förstås förklaras av att hans identitet än idag är okänd och de enormt uppmärksammade morden. Trots att det gått över hundra år sedan de begicks så är intresset oförändrat, samtidigt som spekulationerna runt vem förövaren egentligen var är lika levande nu som när morden begicks. Det har bokstavligen skrivits hyllmeter om morden och vem mördaren var, och mängder av filmer har varit baserad runt händelserna. Detta har dock lett till att gränsen för vad som är sant och fantasi suddats ut, och helt fiktiva personer, som t.ex. Sherlock Holmes, deltar i berättelsen.
Vid det här laget torde ni givetvis listat ut vem jag tänker på, och är ditt svar ”Jack the ripper” så har du alldeles rätt. Så ta på dig stövlar och oömma kläder, för nu ska vi ut på en utflykt som kommer att föra oss till en annan tid, och en av de värsta. För nu ska vi till 1880-talets mest inflytelserika stad och kronan i det brittiska imperiet.

Vid 1880-talets mitt stod Storbritannien på höjden av sin framgång, Union Jack vajade över en dryg tredjedel av världen och imperiet levde efter devisen ”solen går aldrig ner över Imperiet”. Centrum för detta enorma imperium var London, en före detta romersk provinsstad som vid vår berättelses början fylldes med rikedomar från all världens hörn och där mycket av de produkter som såldes, eller användes för att kuva motsträviga infödingar, tillverkades. Det var också en kulturell huvudstad, det var hemvist för Europas mest inflytelserika museum och brittiska författare som t.ex. Arthur Conan Doyle lät den påhittade Sherlock Holmes finna lösningar på till synes hopplösa fall. Det är inte svårt att se charmen med ljudet av hästdroskor och det fladdrande skenet från gaslyktorna.
Men denna stad hade också en mörk, mörk baksida, en sida de allra flesta var pinsamt medvetna om, och en sida många också utnyttjade. Inträngd i små och nedslitna hus bodde tiotusentals människor, många var bönder som flytt till städerna i jakt på arbete, andra var offer för förföljelse i sina hemländer i öst, andra invalider efter de otaliga krig Storbritannien utkämpat runt om i världen och andra hade flytt svälten på Irland. De hade alla en sak gemensamt, de var fattiga, hade svårt att livnära sig och hade ingen möjlighet att dra fördel av den rikedom imperiet skapat. Arbetslösheten bland dessa grupper var skyhög, och utan möjlighet att försörja sig på annat tvingades många kvinnor prostituera sig. Enligt en rapport från polisen fanns i oktober 1888 ett sextiotal bordeller och runt 1200 prostituerade bara i Whitechapel.
På grund av det flitiga eldandet med kol så täcktes staden allt som ofta av en gråaktig slöja, vilken kvällstid blev en ogenomtränglig matta när dimman trängde upp från Themsen. De gaslyktor som var utplacerade i staden hade förstås ingen som helst möjlighet att tränga igenom detta och gav staden kvällstid ett spöklikt intryck. Även om det för oss kanske ter sig som lite romantiskt, var det troligen för de som tvingades genomlida detta varje kväll inte ett dugg romantiskt. I stadens slumområden var det förstås än värre, de trånga gatorna dit solens ljus knappt trängde dagtid, och där gaslyktorna var sparsamt utplacerade var beckmörka. De lystes endast upp av de otaliga pubar som kantade gatorna, och där besökarna för en stund kunde dämpa sin ångest med öl.
För invånarna i dessa områden var våld inget ovanligt, kombinationen allt för många öl och desperation ledde till mängder med mord och andra former av våldsutbrott. Hungerdemonstrationer övergick allt som ofta i kravaller, allt som ofta riktade mot etniska minoriteter. Förutom ekonomiska spänningar fanns gott om etniska, under mitten av 1880-talet hade mängder med judar från Ryssland och östra Europa sökt sig till London undan förföljelse och diskriminering vilket lett till en utspridd antisemitism. Det fanns också mängder med irländare, vilka även dessa möttes av fördomar och misstänksamhet. Polisen var generellt sett illa omtyckt, och valde ofta att undvika att patrullera vissa områden så till vida man inte måste.
Givetvis innebar allt detta att massmedia sållade bort tämligen mycket av sin rapportering från områden som t.ex. Whitechapel, och främst behandlade endast det som bröt av mot de normala. När det så rapporterades om ett mord i Whitechapel fredagen den 31 augusti 1888 så kan man gott anta att ingen fann det speciellt anmärkningsvärt, men rätt snabbt skulle man inse att så var fallet.

På fredagsmorgonen den 31 augusti 1888 anmäler den skräckslagne mannen Charles Cross att han funnit kroppen av en mördad kvinna utanför ett stall på Buck’s Row. Vad som inledningsvis verkar vara ett tämligen ordinärt brott visar sig snabbt vara allt annat än ordinärt. Polisen kunde identifiera kvinnan som Mary Ann Nichols, en 44 årig prostituerad utan fast bostad, vilket i och för sig inte var något ovanligt. Vad som däremot var ovanligt var tillvägagångssättet, Nichols hade fått sin hals avskuren och buken hade skurits upp. Efter obduktionen kunde man fastställa att alla snitt gjorts med samma kniv och att förövaren troligen var vänsterhänt, och även Londonpolisen givetvis inte var ovan vid våldsamma mordutredningar så kan man anta att detta höjde både ett och annat ögonbryn.
Trots att mordet begåtts i närheten av en trafikerad gata och inom synhåll från en rad lägenheter så hade ingen sett, eller hört något. Polisen hade ytterst lite att gå på, och var säkerligen beredd att lägga utredningen på is i brist på bevis. Som ni alla vet så blev det inte så, istället var detta bara början…
På morgon den 8 september tillkallas polis till en innergård i Spitalfields, där man hittat ytterligare en död kvinna. Om mordet på Nichols varit osedvanligt groteskt, var det inget som gick upp mot den syn som mötte polisen. På marken utanför dörren till Hanbury Street 29 låg Annie Chapman, eller svarta Annie som hon också kallades för, med halsen avskuren och magen uppskuren. Trots att mordplatsen låg återigen var fylld av potentiella vittnen, innergården var flankerad av bostadslägenheter, hade ingen sett eller hört något. I samband med obduktionen fann obducenten att Chapmans livmoder tagits bort, något som onekligen förbryllade polis och pressen.

Med två bisarra mord började paniken spridas i Whitechapel, för även om mord inte på något sätt var ovanligt så var tillvägagångssättet onekligen skrämmande. Med tanke på det ofantligt stora antalet prostituerade i Whitechapel så kan man anta att många var oroliga, speciellt som de två första offren varit prostituerade. På flera platser bildades medborgargarden, vilka både tog på sig att patrullera gatorna och angripa misstänkta.
Myndigheterna var givetvis mindre roade av utvecklingen i East End, inte nog med att man en seriemördare gick lös, risken att situationen skulle spåra ur och leda till kravaller var uppenbara. Situationen förbättrades givetvis inte av den misstänksamhet befolkningen hade mot polisen, vilket säkerligen stärktes av det faktum att man fortfarande inte funnit någon misstänkt. Även om man med visst fog kan konstatera att polisen säkerligen förtjänade det rykte man fått, så var det ett faktum att polisen hade väldigt, väldigt lite att gå på. I en tid utan DNA eller annan modern teknisk hjälp så hade man inte speciellt mycket att gå på, man visste att mördaren troligen var vänsterhänt och uppenbarligen hade vissa kunskaper i medicin. Man hade ett vagt signalement från Elizabeth Long som sa att hon sett en kvinna hon trodde var Chapman tala med en man strax innan hon hittades mördad, men Longs vittnesmål var knappast till någon hjälp. Inte heller fanns något egentligt motiv eller misstänkt, polisen genomförde – med tidens mått mätt – grundliga brottsplatsutredningar och pratade med mängder av potentiella vittnen.