I Gallien hade den frankiske kungen avlidit, och någon uttalad kronpris saknades vilket ledde till ett infekterat inbördeskrig mellan två bröder. Både Attila och Västrom såg möjligheterna, Attila att utöka sitt rike och Västrom att återfå åtminstone delar av sitt imperium. 451 anlände en enorm här, visserligen kraftigt överdriven i Jordanes beskrivning, under ledning av Attila till Belgica. Frankernas rike drabbades nu av en katastrof som måste fått vandalernas vandring genom landet 30 år tidigare att framstå som human, i augusti intogs Metz som brändes till grunden och flera frankiska städer plundrades eller brandskattades hårt. Oroade över utvecklingen skickade Valentin III sin bäste, och den egentlige makthavaren, general Flavius Aëtius till Gallien. Här lyckades han efter mycket möda och stort besvär ena de splittrade germanska stammarna, bland annat visigoterna i en allians mot hunnerna. De båda härarna drabbade till slut samman på de katalunska fälten sommaren 451, och blev den sista av de stora allianserna mellan romerska och germanska styrkor.
Effekten av slaget blev dock inte var någon av parterna hoppats på, för när stridsröken slutligen lade sig hade förlusterna på båda sidor varit så stora att någon segrare inte gick att utropas, och bland de dödade återfanns den visigotiske kungen Theodorik I. Efter slaget valde Attila att återvända till Ungern, Västeuropa var återigen räddat men priset hade varit så högt att Aëtius varken kunde – eller snarare ville – följa efter hunnerna. Guds gissel var dock inte nöjd, efter att han slickat sina sår efter misslyckandena i Frankrike så lät Attila meddela att han tänkte befria Honoria.452 återvände var så hunnerna återigen i rörelse, och den här gången var det Italien som drabbades. I sina spår lämnade hunnerna på nytt nedbrända och plundrade städer, men efter en schism med Valentin III hade den romerske generalen Aëtius (segraren, eller hur man nu ser det, vid de katalunska fälten) hamnat i onåd. Man kan gott anta att kejsaren nu ångrade sitt beslut, och istället för en här så övertalades påven Leo I att försöka finna en överenskommelse med hunnernas ledare.
Utanför Mantuna mötte så påven, enligt den katolska historieskrivningen flankerad av sankt Peter och Paul, guds gissel Attila. Inför denna uppenbarligen gudomliga intervention valde Attila att kapitulera, han gick med på påvens alla krav och lämnade Italien. Mer troligt är dock att påven helt enkelt mutade Attila att lämna Italien, det är inte heller helt otänkbart att påven också erbjöd honom Honorias hand om han frivilligt återvände till Ungern. Hur som helst valde Attila att lämna Italien och återvända till Ungern, här började han förberedelserna för en ny kampanj riktad mot det Bysantinska riket. När inte Honoria dök upp valde han att gifta sig med en gotisk prinsessa, men detta skulle visa sig vara hans sista erövring. Dagen efter bröllopet hittades Attila, guds gissel död dränkt av sitt eget blod efter att en artär brustit. Med det var så det främsta hotet mot Väst- och Östrom borta, och båda kunde nu rikta in sig på att en gång för alla bli av med vandalerna.
Men Valentin III skulle inte få fira Attilas frånfälle någon längre tid, och i mars 455 avsattes och mördades den romerske kejsaren av Petronius Maximus. Förhandlingarna mellan Rom och vandalerna bröt samman, och återigen valde en dotter till kejsaren till vädja till en barbar om hjälp. Samma sommar anlände nämligen ett brev till Geiserik från sin framtida svärdotter som bad om hjälp eftersom hon och hennes mor fängslats av kuppmakaren. Geiserik gick troligen i taket, allt hans arbete hade med ett enda slag gått i kras. Han samlade en enorm flotta utanför Sicilien och styrde mot Rom, när nyheten om att vandalerna närmade sig skapade detta en enorm panik i den eviga staden. År av vanskötsel hade gjort att stadens murar förfallit, och någon egentlig armé fanns inte att tillgå och återigen fick påven Leo I bege sig iväg för att försöka rädda Rom.
Den här gången verkar dock sankt Paul och Peter haft annat för sig, för de saknades nämligen när påven mötte Geiserik. Utan bistånd från dessa satt påven i en klart sämre förhandlingssituation än när han mött Attila, och även om han lyckades avvärja ett angrepp så kunde han inte hindra vandalerna från att få plundra staden. Under fjorton dagar plundrades Rom på värdeföremål, böcker, koppartak, statyer och andra rikedomar. Även om omfattningen av plundringen senare överdrivits, så var den definitivt av allvarligare karaktär än när visigoterna plundrade Rom 410. Hur som helst kunde Geiserik återvända till Karthago med ofantliga rikedomar, samt kejsarens änka och ena dotter.
Under Geiseriks ledning hade vandalerna gått från ett hemlöst och fattigt folk till ett rike som fått både befolkningen i Konstantinopel och Rom att darra. Deras städer, samhällen och villor var överfulla med värdeföremål från Rom och andra delar av det romerska riket, samtidigt som den vandaliska flottan fortsatte att sprida skräck över hela Medelhavet. I ett försök att en gång för alla sätta stopp för de vandaliska angreppen valde så det bysantinska riket, vilket sakta men säkert återhämtat sig från hunnernas angrepp, att skrida till verket.
Under andra hälften av 460-talet började den bysantinska armén förbereda en regelrätt invasion av vandalernas rike, och 468 avseglade en enorm flotta från de bysantinska hamnarna. Någon större framgång blev inte det bysantinska försöket, vandalerna besegrade den bysantinska flottan och började nu en plundringsvåg längs rikets kust. Efter ett misslyckat försök att inta Peloponnese vände vandalerna tillbaka, men först angrep man Zakynthos där man tog 500 fångar som hackades i småbitar och kastades överbord. Efter detta valde Konstantinopel att underteckna ett fredsavtal med Geiserik och bysantinerna fick likt Rom endast konstatera faktum och bida sin tid.
Inom loppet av bara ett par år hade Geiserik skapat ett mäktigt vandaliskt rike, intagit Rom och besegrat en stor bysantinsk flotta. Han hade gift sig med änkan till Valentin III och undertecknat avtal med både Konstantinopel och Rom, utan tvekan kan man beteckna Geiserik som folkvandringens mest framgångsrike härskare. När han så avled 477 lämnade han ett enormt tomrum efter sig, ett tomrum ingen av hans efterträdare på något sätt kunde fylla och inom loppet av 60 år var riket utplånat och vandalerna förpassade till historien. Men hur kunde det gå så snabbt?
No comments:
Post a Comment