Verklighetens Dracula

Allt sedan den tyska filmen Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (1922) hade premiär har temat vampyrer alltid fascinerat såväl skräckfilmsregissörer som biopubliken. Efter några år av förhållandevis tystnad på vampyrfronten så väcktes intresset återigen till liv, filmer som ”Låt den rätte komma in” och ”Twilight” blev stora framgångar på både bio och troligen även DVD/Blu-ray. I höst kommer uppföljaren på ”Twilight” och troligen kommer Hollywood inte stillasittande betrakta framgångarna, och vi kan nog förvänta oss en rad vampyrfilmer den närmsta tiden.
Det är dock inte på bioduken berättelsen om Dracula och hans blodsugande släktingar och vänner haft stora framgångar, utan det har också renderat i böcker, tv-spel, rollspel och en uppsjö andra produkter. Bram Stokers bok om den blodsugande greven Dracula blev i mångt och mycket startskottet för denna industri, som numera också livnär ett helt land. Vår bild av vampyrer är i mångt och mycket skapad av just Stokers berättelse, vilken i sig var starkt påverkad av östeuropeiska legender.
För de allra flesta är berättelserna om vampyrer bara berättelser ämnade att skrämma och underhålla oss, för andra är berättelser om vampyrer och behovet att dricka blod en realitet. För Richard Chase blev just denna gränsdragning fullständigt omöjlig, och när hans försök att livnära sig på blod från djur misslyckats gav han sig på människor.

Richard Chase föddes den 23 maj 1950 i Santa Clara, hans uppväxt var olycklig och han uppvisade tidigt tecken på att lida av grava psykiska problem. Problemen accentuerades under hans tonår då han började uppvisa grava vanföreställningar, bland annat fick han för sig att hans skallben rörde sig, att han kunde uppta C-vitamin genom diffusion, att hans hjärta ibland stannade och att någon stulit hans aorta. Hans sjukdomstillstånd förbättrades knappast av att han både missbrukade alkohol och narkotika, han lämnade till slut sitt föräldrahem efter att ha anklagat sin mamma för att försökt förgifta honom.
Han flyttade istället in hos några vänner, men hans allt mer udda livsstil och drogmissbruk skrämde dem. Bland det första Chase gjorde var att spika igen dörren till sitt rum, istället använde han en nödutgång han gjort genom att slå ut ett hål i garderobsväggen. När han inte var inlåst på sitt rum och experimenterade med droger hängav han sig åt långa monologer om sina fysiska egenheter och vandrande runt naken oavsett vem eller vilka som befann sig i lägenheten. Till slut tröttnade hans vänner som krävde att han skulle lämna lägenheten, när han vägrade flyttade de och han blev kvar ensam.

Ensam kvar i lägenheten blev alla hans vanföreställningar verklighet och han blev en frekvent besökare på diverse vårdcentraler. Övertygad om att hans hjärta höll på att torka ut började han fånga in smådjur som han antingen åt råa eller blandade med coca cola i en mixer och drack som milkshake. När detta inte hjälpte började han injicera djurblod i sina egna ådror, 1975 blev han intagen på mentalsjukhus efter att han blivit blodförgiftad när han injicerat kaninblod i sina ådror.
På mentalsjukhuset hade läkarna svårt att avgöra huruvida hans vanföreställningar var orsakad av psykiska åkommor eller en effekt av hans drogmissbruk. Eftersom han inte uppvisade några tecken på att vara mottaglig för behandlingen för schizofreni, så antog man att åkommorna var orsakade av hans drogmissbruk. Trots att han fortsatte att uppvisa tydliga tecken på psykisk ohälsa, personalen kom på honom vid minst ett tillfälle ätandes smådjur råa och han talade ofta om sina makabra vanföreställningar, så ansåg läkarna hans åkommor vara orsakade av hans drogmissbruk.
Efter att ha pumpat Chase full med psykofarmaka friskförklarade, otroligt nog, läkarna honom och överlät honom i hans mammas vård. Oroad över att den kraftiga medicineringen skulle förvandla hennes son till zombie övertalade honom att sluta använda medicinerna, och hjälpte honom dessutom att skaffa en lägenhet i Sacramento på Watt avenu.
Återigen blev Chase sittande ensam och utan den kraftiga medicineringen började hans vanföreställningar om hans hälsa återigen göra sig påmind. Fortfarande övertygad om att hans blod och hjärta höll på att torka ut började han fånga in djur för att dricka deras blod, när inte detta hjälpte insåg han att det behövdes mer radikala grepp. Den 29 december 1977 sköt han helt omotiverat ner den 51 årige Ambrose Griffin när denne hjälpte sin hustru att bära in varorna i parets hus. Obegripligt nog så verkar polisen struntat i att ett vittne pekade ut Chase, och inte heller reagerade polisen när han den 11 januari 1978 attackerade och band en granne efter att ha bett om en cigarett.
Två veckor senare bröt sig Chase in i en lägenhet, som han rånade och besudlade innan han skrämdes iväg av att innehavarna kom hem. Chase erkände efteråt att han gått runt i grannskapet och letat efter olåsta dörrar, enligt hans allt mer förvirrade logik innebar detta att han hade rätt att gå in i lägenheten eller huset.

Chases vanföreställningar hade nu nått en punkt där varken hans försök att dricka djurblod inte längre verkade fungera, inte heller hade hans försök mörda den oskyldige Griffin haft önskad effekt. Den 23 januari bröt han sig in i ytterligare en lägenhet och överraskade Teresa Wallin, hemmafru och gravid i tredje månaden. Han sköt kvinnan ihjäl kvinnan med tre skott, efter det våldtog han liket, drack hennes blod och skändade liket genom att plocka ut organ och skära av en av Wallins bröstvårtor. Innan han lämnade huset samlade han ihop hundavföring som han placerade i offrets mun och hals.
Nyheten om det brutala mordet på den gravida Wallin slog ned som en bomb i Sacramento, och i takt med att allt fler detaljer om mordet blev offentligt spreds skräcken över staden. Chase hade dock andra problem, och bara två dagar efter mordet på Wallin köpte han två hundvalpar av en granne som han dödade och delvis åt upp råa. Chase hade dock nu kommit till slutsatsen att djurblod inte längre var tillräckligt, utan att han behövde människoblod.
Den 27 januari bröt han sig in i den 38 åriga Evelyn Miroths hem, där sköt han hennes vän Danny Meredith, hennes sex årige son Jason och två åriga brorson David. Precis som i fallet med Wallin hängav sig Chase åt nekrofil och kannibalism på Miroths lik samtidigt som han skändade det, men mitt under sitt makabra arbete ringde en grannflicka på som skulle leka med Jason. Chase blev rädd och flydde i Merediths bil med Davids lik, grannflickan blev givetvis livrädd och informerade en granne som ringde polisen. Väl på plats kunde polisen återigen konstatera att kropparna, speciellt Miroths, hade skändats och att förövaren troligen druckit offrets blod och ätit kroppsdelar. Till polisens stora överraskning hittade man dock en hel del spår efter förövaren, på såväl väggar som golv fanns gott om både finger och skoavtryck.

Tillbaka i sin lägenhet drack han det döda barnets blod, skändade liket och åt upp ett flertal organ råa, bland annat barnets hjärna. När han var färdig lämnade han resterna vid en närliggande kyrka. Tidningarna i Sacramento fylldes återigen av skräckfyllda berättelser om vad som hänt hemma hos Miroth, men tack vare de spår Chase lämnat efter sig kunde förövaren till slut identifieras.
När polisen till slut slog till lät Chase sig gripas utan motstånd, det enda han sa vid gripandet var ”men det enda jag gjort är att ha dödat några hundar”. Polisen hade dock inga större problem att säkra spår i Chase lägenheten som var fylld av troféer och rester av sina offer. Han åtalades 1979 för sex mord och åklagaren yrkade på dödsstraff, försvarets försökte att mildra åtalet till dråp och livstidsfängelse och hänvisade till Chase uppenbarligen mentala status. I maj 1979 kom så domslutet och både juryn och domaren fann honom skyldig till mord, han dömdes till döden för mordet på sex personer.
Chanse närvaro i fängelset skapade dock en hel del friktion, många interner – till och med gängmedlemmar – fann honom skrämmande och uppmanade honom att begå självmord. Han gav en serie interjuver till den amerikanske journalisten Robert Ressler där han tillkännagav en hel del udda påståenden, bland annat påstod han att morden egentligen begåtts av utomjordingar och nazister. Han påstod även att fängelset försökte förgifta honom och bad Ressler att analysera mat han sparat i sina underkläder, han bad även Ressler om en radarpistol så han kunde fånga utomjordingarna och nazisterna för att på så sätt rentvå sig själv. Han berättade även om sina vanföreställningar och om varför han var tvingad att mörda och dricka sina offers blod, kritiken lät förstås inte vänta på sig och många ansåg att han försökte manipulera Ressler för att få ett lindrigare straff.
Den 26 december 1980 hittades Chase livlösa kropp i sin cell, och han dödförklarades. Obduktionen visade att han tagit en kraftig överdos antidepressiva medel han fått av fängelsets läkare och tydligen lyckats smussla undan.

Att Chase uppenbarligen led av någon form av psykisk störning råder det nog ingen större tvekan om, han hade redan som liten uppvisat ett kraftigt onormalt beteende. Hans missbruk av alkohol och droger gjorde troligen dessutom syntomen än värre, och även om det säkerligen finns skäl att ifrågasätta delar av hans berättelse så ser jag ingen orsak att ifrågasätta att han verkligen trodde sig behöva dricka blod för att överleva.
Men fallet med Chase ställer ändå vissa skrämmande frågor, varför blev Chase så lättvindligt friskförklarad? Varför tog inte polisen uppgifterna från vittnet i samband med mordet på Griffin på allvar? Och varför lät mamma sin uppenbarligen psykiskt störde son sluta med medicineringen, och varför skaffade hon honom en lägenhet där han blev sittande ensam med sina sjuka vanföreställningar?
Efter att Chase att gripits framkom ytterligare underliga händelser, i mitten av 1977 hade hans bil stoppats i ett indianreservat i närheten av Lake Tahoe. Enligt polisen hade Chase varit klädd i en tröja full med blodfläckar och i bilen hittade polisen både vapen och en hink full med blod. Enligt Chase hade han varit ute och jagat djur, och Chase släpptes utan någon påföljd. Huruvida Chase berättade sanningen eller ej har aldrig kunnat bekräftas, och antalet offer för ”the vampire of Sacramento” får även i fortsättningen anses vara sex stycken. Trots att antalet offer är tämligen begränsat, så uppvägs detta med råge av hans behandling av sina offer.