Vandalerna del 5

Vandalkrigen

I juni avlöpte så den bysantinska flottan och efter en lång, men tämligen händelsefattig resa anlände man till Sicilien. Här fick Belisarius höra de första goda nyheterna, nämligen att lejonparten av vandalernas flotta var stationerad runt Sardinien och att den således inte utgjorde något hot. Redan innan flottan lämnat Konstantinopel hade Belisarius infört en strikt disciplin, och han förklarade återigen att minsta lilla övertramp skulle bestraffas hårt, speciellt när de landsteg i Nordafrika. Efter att ha bunkrat upp lämnade den bysantinska flottan Sicilien och den 9 september landsteg man slutligen vid Kap Vada (idag Ras Kaboudia) utan att möta något som helst motstånd.
I Karthago tog Gelimer nyheten med ro, och utan någon större brådska samlades den vandaliska hären. Samtidigt så började den bysantinska hären långsamt avancera mot Karthago, flera städer och samhällen intogs, ofta utan större blodsspilla då befolkningen mer än gärna hälsade Belisarius armé som befriare. En annan orsak kan ha varit att underhållet av befästningar och stadsmurar varit eftersatta, och att städerna helt enkelt inte gick att försvara. Innan Gelimer lämnade Karthago mördades den avsatte kungen på hans order, och vandalernas här marscherade sent om sider iväg för att möta invasionsarmén.

Vid Ad Decimum (lat. Den tionde) var det tänkt att vandalerna skulle stoppa, och i bästa fall utplåna den bysantinska hären. Vandalerna splittrades i tre grupper, en under Gelimer, en under hans bror Ammatas och en under hans brorson Gibamund och skulle angripa hären från tre håll. Men innan man ens hunnit ställa upp styrkorna drabbades vandalerna av en fatal motgång när Gibamund dödades i en sammandrabbning med bysantinska förtrupper. Läget blev inte heller bättre när Ammatas dödades och hans styrkor skingrades, ovetande om sin bror och brorsons öde drabbade så Gelimer samman med Belisarius huvudstyrka. Trots att vandalerna var numerärt underlägsna de bysantinska styrkorna lyckades Gelimer få överhand och de bysantinska trupperna började svaja betänkligt, men så hittade Gelimer sin brors lik på slagfältet. Den uppenbart skakade Gelimer valde att inte följa upp sina framgångar, istället beordrade han att hans bror skulle begravas innan man fortsatte. De bysantinska styrkorna fick således en oväntad respit och kunde samla sig, och en lysande möjlighet att utplåna de bysantinska trupperna gick förlorad. Istället kunde Belisarius beordra en motattack som rev upp stora hål i den vandaliska hären som slog till reträtt, och medan den bysantinske generalen beordrade sina trupper att slå läger utrymde Gelimer Karthago.
Dagen efter nådde de första bysantinska styrkorna vandalernas huvudstad, men till Belisarius stora glädje, som saknade trupper för att genomföra en långvarig belägring, var portarna öppna. Precis som tidigare välkomnades Belisarius och hans soldater som befriare och han kunde installera sig i det kungliga slottet. Återigen lät den bysantinske generalen utfärda drakoniska bestraffningar till plundrare, och påbörjade arbetet med att reparera stadens förfallna befästningsverk.
Gelimer å sin sida flydde med resterna av sina styrkor till Bulla Regia, väl framme sände han bud till sin bror Tzazon på Sardinien att återvända hem. Väl tillbaka så marscherade vandalerna mot Karthago för att återta staden, som snabbt utsattes för en belägring. Oroad över – de inte helt ogrundade ryktena – om att vandaler infiltrerat staden för att försöka muta bysantinska enheter, risken för att drabbas av någon form av förräderi gjorde att Belisarius valde att möta vandalerna utanför staden. Den 15 december 533 drabbade vandalerna och bysantinerna samman utanför Tricamarum, där vandalerna slagit läger.
Erfarenheterna efter slaget om Ad Decimum gjorde dock att Belisarius valde att gå till offensiven direkt, samtidigt som de förband som ryktats haft kontakt med de vandaliska infiltratörerna hölls under noggrann uppsikt. I samband med striderna dödades Tzazon, och precis som under slaget om Ad Decimum tappade Gelimer vilja att slåss när han nåddes om nyheten. Vandalerna slog till reträtt och de bysantinska styrkorna följde efter, över 3000 vandaliska soldater dödades eller togs som krigsfångar innan mörkret räddade de kvarvarande vandalerna. Gelimer flydde återigen till Bulla Regia, men hans planer på att fly till Spanien – där det fortfarande återfanns vandaler – rann ut i sanden när Belisarius fick nys om hans planer och kunde skära av hans reträttväg. Istället sökte sig den säkerligen bedrövade kungen söderut och sökte skydd hos berberna, efter en kortare belägring av hans sista tillflyktsort kapitulerade Gelimer och fördes till Karthago. Inom loppet av knappt ett halvår hade Belisarius erövrat, och effektivt förintat, det vandaliska riket som nu blev en bysantinsk provins.

När Belisarius återvände till Konstantinopel hedrades han med ett triumftåg, under vilket många av de skatter vandalerna plundrat från Rom visades upp. De vandaler som inte lyckades fly tillbaka till Spanien eller sökte skydd hos ostrogoterna på Sicilien fördrevs från Nordafrika och förslavades eller värvades som soldater i den bysantinska armén. Många vandaliska kvinnor gifte sig med bysantinska soldater och Gelimer sattes i en kortvarig husarrest i Galatia och tilldelades stora landegendomar i Galatia, han avled 553. Med detta var det vandaliska rikets historia slut och de sällade sig till de många germanska stammar som efter folkvandringen försvann in i historiens obskyritet…