Friday, May 29, 2009
Ofrivilligt uppehåll
På grund av ett infekterat finger så har jag inte kunnat uppdaterat bloggen som jag skulle velat. Så fort infektionen ger med sig och fingret återgår till normal form så är jag tillbaka. Tills dess, njut av det underbara vädret...
Friday, May 22, 2009
Seriemord i gaslyktans sken
Vi har den senaste veckan gått igenom några av de mer okända seriemördarna, personer vars brott underligt nog aldrig figurerat i någon skräckfilm eller glömts bort. Det finns dock några vars brott aldrig glömts bort och som trots att allt som gått att göra redan gjorts, fortfarande figurerar i ett oändligt antal filmer och vars brott fortfarande fascinerar oss. Men oavsett vad de nu heter, Ted Bundy, Charles Manson, Jim Jones eller Andrei Chikatilo så bleknar de inför den kanske mest ökände seriemördaren vars brott än idag är ett återkommande tema i filmer och som genererat en uppsjö böcker, detta trots att hans brott begicks för över hundra år sedan.
En förklaring till detta intresse kan förstås förklaras av att hans identitet än idag är okänd och de enormt uppmärksammade morden. Trots att det gått över hundra år sedan de begicks så är intresset oförändrat, samtidigt som spekulationerna runt vem förövaren egentligen var är lika levande nu som när morden begicks. Det har bokstavligen skrivits hyllmeter om morden och vem mördaren var, och mängder av filmer har varit baserad runt händelserna. Detta har dock lett till att gränsen för vad som är sant och fantasi suddats ut, och helt fiktiva personer, som t.ex. Sherlock Holmes, deltar i berättelsen.
Vid det här laget torde ni givetvis listat ut vem jag tänker på, och är ditt svar ”Jack the ripper” så har du alldeles rätt. Så ta på dig stövlar och oömma kläder, för nu ska vi ut på en utflykt som kommer att föra oss till en annan tid, och en av de värsta. För nu ska vi till 1880-talets mest inflytelserika stad och kronan i det brittiska imperiet.
Vid 1880-talets mitt stod Storbritannien på höjden av sin framgång, Union Jack vajade över en dryg tredjedel av världen och imperiet levde efter devisen ”solen går aldrig ner över Imperiet”. Centrum för detta enorma imperium var London, en före detta romersk provinsstad som vid vår berättelses början fylldes med rikedomar från all världens hörn och där mycket av de produkter som såldes, eller användes för att kuva motsträviga infödingar, tillverkades. Det var också en kulturell huvudstad, det var hemvist för Europas mest inflytelserika museum och brittiska författare som t.ex. Arthur Conan Doyle lät den påhittade Sherlock Holmes finna lösningar på till synes hopplösa fall. Det är inte svårt att se charmen med ljudet av hästdroskor och det fladdrande skenet från gaslyktorna.
Men denna stad hade också en mörk, mörk baksida, en sida de allra flesta var pinsamt medvetna om, och en sida många också utnyttjade. Inträngd i små och nedslitna hus bodde tiotusentals människor, många var bönder som flytt till städerna i jakt på arbete, andra var offer för förföljelse i sina hemländer i öst, andra invalider efter de otaliga krig Storbritannien utkämpat runt om i världen och andra hade flytt svälten på Irland. De hade alla en sak gemensamt, de var fattiga, hade svårt att livnära sig och hade ingen möjlighet att dra fördel av den rikedom imperiet skapat. Arbetslösheten bland dessa grupper var skyhög, och utan möjlighet att försörja sig på annat tvingades många kvinnor prostituera sig. Enligt en rapport från polisen fanns i oktober 1888 ett sextiotal bordeller och runt 1200 prostituerade bara i Whitechapel.
På grund av det flitiga eldandet med kol så täcktes staden allt som ofta av en gråaktig slöja, vilken kvällstid blev en ogenomtränglig matta när dimman trängde upp från Themsen. De gaslyktor som var utplacerade i staden hade förstås ingen som helst möjlighet att tränga igenom detta och gav staden kvällstid ett spöklikt intryck. Även om det för oss kanske ter sig som lite romantiskt, var det troligen för de som tvingades genomlida detta varje kväll inte ett dugg romantiskt. I stadens slumområden var det förstås än värre, de trånga gatorna dit solens ljus knappt trängde dagtid, och där gaslyktorna var sparsamt utplacerade var beckmörka. De lystes endast upp av de otaliga pubar som kantade gatorna, och där besökarna för en stund kunde dämpa sin ångest med öl.
För invånarna i dessa områden var våld inget ovanligt, kombinationen allt för många öl och desperation ledde till mängder med mord och andra former av våldsutbrott. Hungerdemonstrationer övergick allt som ofta i kravaller, allt som ofta riktade mot etniska minoriteter. Förutom ekonomiska spänningar fanns gott om etniska, under mitten av 1880-talet hade mängder med judar från Ryssland och östra Europa sökt sig till London undan förföljelse och diskriminering vilket lett till en utspridd antisemitism. Det fanns också mängder med irländare, vilka även dessa möttes av fördomar och misstänksamhet. Polisen var generellt sett illa omtyckt, och valde ofta att undvika att patrullera vissa områden så till vida man inte måste.
Givetvis innebar allt detta att massmedia sållade bort tämligen mycket av sin rapportering från områden som t.ex. Whitechapel, och främst behandlade endast det som bröt av mot de normala. När det så rapporterades om ett mord i Whitechapel fredagen den 31 augusti 1888 så kan man gott anta att ingen fann det speciellt anmärkningsvärt, men rätt snabbt skulle man inse att så var fallet.
På fredagsmorgonen den 31 augusti 1888 anmäler den skräckslagne mannen Charles Cross att han funnit kroppen av en mördad kvinna utanför ett stall på Buck’s Row. Vad som inledningsvis verkar vara ett tämligen ordinärt brott visar sig snabbt vara allt annat än ordinärt. Polisen kunde identifiera kvinnan som Mary Ann Nichols, en 44 årig prostituerad utan fast bostad, vilket i och för sig inte var något ovanligt. Vad som däremot var ovanligt var tillvägagångssättet, Nichols hade fått sin hals avskuren och buken hade skurits upp. Efter obduktionen kunde man fastställa att alla snitt gjorts med samma kniv och att förövaren troligen var vänsterhänt, och även Londonpolisen givetvis inte var ovan vid våldsamma mordutredningar så kan man anta att detta höjde både ett och annat ögonbryn.
Trots att mordet begåtts i närheten av en trafikerad gata och inom synhåll från en rad lägenheter så hade ingen sett, eller hört något. Polisen hade ytterst lite att gå på, och var säkerligen beredd att lägga utredningen på is i brist på bevis. Som ni alla vet så blev det inte så, istället var detta bara början…
På morgon den 8 september tillkallas polis till en innergård i Spitalfields, där man hittat ytterligare en död kvinna. Om mordet på Nichols varit osedvanligt groteskt, var det inget som gick upp mot den syn som mötte polisen. På marken utanför dörren till Hanbury Street 29 låg Annie Chapman, eller svarta Annie som hon också kallades för, med halsen avskuren och magen uppskuren. Trots att mordplatsen låg återigen var fylld av potentiella vittnen, innergården var flankerad av bostadslägenheter, hade ingen sett eller hört något. I samband med obduktionen fann obducenten att Chapmans livmoder tagits bort, något som onekligen förbryllade polis och pressen.
Med två bisarra mord började paniken spridas i Whitechapel, för även om mord inte på något sätt var ovanligt så var tillvägagångssättet onekligen skrämmande. Med tanke på det ofantligt stora antalet prostituerade i Whitechapel så kan man anta att många var oroliga, speciellt som de två första offren varit prostituerade. På flera platser bildades medborgargarden, vilka både tog på sig att patrullera gatorna och angripa misstänkta.
Myndigheterna var givetvis mindre roade av utvecklingen i East End, inte nog med att man en seriemördare gick lös, risken att situationen skulle spåra ur och leda till kravaller var uppenbara. Situationen förbättrades givetvis inte av den misstänksamhet befolkningen hade mot polisen, vilket säkerligen stärktes av det faktum att man fortfarande inte funnit någon misstänkt. Även om man med visst fog kan konstatera att polisen säkerligen förtjänade det rykte man fått, så var det ett faktum att polisen hade väldigt, väldigt lite att gå på. I en tid utan DNA eller annan modern teknisk hjälp så hade man inte speciellt mycket att gå på, man visste att mördaren troligen var vänsterhänt och uppenbarligen hade vissa kunskaper i medicin. Man hade ett vagt signalement från Elizabeth Long som sa att hon sett en kvinna hon trodde var Chapman tala med en man strax innan hon hittades mördad, men Longs vittnesmål var knappast till någon hjälp. Inte heller fanns något egentligt motiv eller misstänkt, polisen genomförde – med tidens mått mätt – grundliga brottsplatsutredningar och pratade med mängder av potentiella vittnen.
En förklaring till detta intresse kan förstås förklaras av att hans identitet än idag är okänd och de enormt uppmärksammade morden. Trots att det gått över hundra år sedan de begicks så är intresset oförändrat, samtidigt som spekulationerna runt vem förövaren egentligen var är lika levande nu som när morden begicks. Det har bokstavligen skrivits hyllmeter om morden och vem mördaren var, och mängder av filmer har varit baserad runt händelserna. Detta har dock lett till att gränsen för vad som är sant och fantasi suddats ut, och helt fiktiva personer, som t.ex. Sherlock Holmes, deltar i berättelsen.
Vid det här laget torde ni givetvis listat ut vem jag tänker på, och är ditt svar ”Jack the ripper” så har du alldeles rätt. Så ta på dig stövlar och oömma kläder, för nu ska vi ut på en utflykt som kommer att föra oss till en annan tid, och en av de värsta. För nu ska vi till 1880-talets mest inflytelserika stad och kronan i det brittiska imperiet.
Vid 1880-talets mitt stod Storbritannien på höjden av sin framgång, Union Jack vajade över en dryg tredjedel av världen och imperiet levde efter devisen ”solen går aldrig ner över Imperiet”. Centrum för detta enorma imperium var London, en före detta romersk provinsstad som vid vår berättelses början fylldes med rikedomar från all världens hörn och där mycket av de produkter som såldes, eller användes för att kuva motsträviga infödingar, tillverkades. Det var också en kulturell huvudstad, det var hemvist för Europas mest inflytelserika museum och brittiska författare som t.ex. Arthur Conan Doyle lät den påhittade Sherlock Holmes finna lösningar på till synes hopplösa fall. Det är inte svårt att se charmen med ljudet av hästdroskor och det fladdrande skenet från gaslyktorna.
Men denna stad hade också en mörk, mörk baksida, en sida de allra flesta var pinsamt medvetna om, och en sida många också utnyttjade. Inträngd i små och nedslitna hus bodde tiotusentals människor, många var bönder som flytt till städerna i jakt på arbete, andra var offer för förföljelse i sina hemländer i öst, andra invalider efter de otaliga krig Storbritannien utkämpat runt om i världen och andra hade flytt svälten på Irland. De hade alla en sak gemensamt, de var fattiga, hade svårt att livnära sig och hade ingen möjlighet att dra fördel av den rikedom imperiet skapat. Arbetslösheten bland dessa grupper var skyhög, och utan möjlighet att försörja sig på annat tvingades många kvinnor prostituera sig. Enligt en rapport från polisen fanns i oktober 1888 ett sextiotal bordeller och runt 1200 prostituerade bara i Whitechapel.
På grund av det flitiga eldandet med kol så täcktes staden allt som ofta av en gråaktig slöja, vilken kvällstid blev en ogenomtränglig matta när dimman trängde upp från Themsen. De gaslyktor som var utplacerade i staden hade förstås ingen som helst möjlighet att tränga igenom detta och gav staden kvällstid ett spöklikt intryck. Även om det för oss kanske ter sig som lite romantiskt, var det troligen för de som tvingades genomlida detta varje kväll inte ett dugg romantiskt. I stadens slumområden var det förstås än värre, de trånga gatorna dit solens ljus knappt trängde dagtid, och där gaslyktorna var sparsamt utplacerade var beckmörka. De lystes endast upp av de otaliga pubar som kantade gatorna, och där besökarna för en stund kunde dämpa sin ångest med öl.
För invånarna i dessa områden var våld inget ovanligt, kombinationen allt för många öl och desperation ledde till mängder med mord och andra former av våldsutbrott. Hungerdemonstrationer övergick allt som ofta i kravaller, allt som ofta riktade mot etniska minoriteter. Förutom ekonomiska spänningar fanns gott om etniska, under mitten av 1880-talet hade mängder med judar från Ryssland och östra Europa sökt sig till London undan förföljelse och diskriminering vilket lett till en utspridd antisemitism. Det fanns också mängder med irländare, vilka även dessa möttes av fördomar och misstänksamhet. Polisen var generellt sett illa omtyckt, och valde ofta att undvika att patrullera vissa områden så till vida man inte måste.
Givetvis innebar allt detta att massmedia sållade bort tämligen mycket av sin rapportering från områden som t.ex. Whitechapel, och främst behandlade endast det som bröt av mot de normala. När det så rapporterades om ett mord i Whitechapel fredagen den 31 augusti 1888 så kan man gott anta att ingen fann det speciellt anmärkningsvärt, men rätt snabbt skulle man inse att så var fallet.
På fredagsmorgonen den 31 augusti 1888 anmäler den skräckslagne mannen Charles Cross att han funnit kroppen av en mördad kvinna utanför ett stall på Buck’s Row. Vad som inledningsvis verkar vara ett tämligen ordinärt brott visar sig snabbt vara allt annat än ordinärt. Polisen kunde identifiera kvinnan som Mary Ann Nichols, en 44 årig prostituerad utan fast bostad, vilket i och för sig inte var något ovanligt. Vad som däremot var ovanligt var tillvägagångssättet, Nichols hade fått sin hals avskuren och buken hade skurits upp. Efter obduktionen kunde man fastställa att alla snitt gjorts med samma kniv och att förövaren troligen var vänsterhänt, och även Londonpolisen givetvis inte var ovan vid våldsamma mordutredningar så kan man anta att detta höjde både ett och annat ögonbryn.
Trots att mordet begåtts i närheten av en trafikerad gata och inom synhåll från en rad lägenheter så hade ingen sett, eller hört något. Polisen hade ytterst lite att gå på, och var säkerligen beredd att lägga utredningen på is i brist på bevis. Som ni alla vet så blev det inte så, istället var detta bara början…
På morgon den 8 september tillkallas polis till en innergård i Spitalfields, där man hittat ytterligare en död kvinna. Om mordet på Nichols varit osedvanligt groteskt, var det inget som gick upp mot den syn som mötte polisen. På marken utanför dörren till Hanbury Street 29 låg Annie Chapman, eller svarta Annie som hon också kallades för, med halsen avskuren och magen uppskuren. Trots att mordplatsen låg återigen var fylld av potentiella vittnen, innergården var flankerad av bostadslägenheter, hade ingen sett eller hört något. I samband med obduktionen fann obducenten att Chapmans livmoder tagits bort, något som onekligen förbryllade polis och pressen.
Med två bisarra mord började paniken spridas i Whitechapel, för även om mord inte på något sätt var ovanligt så var tillvägagångssättet onekligen skrämmande. Med tanke på det ofantligt stora antalet prostituerade i Whitechapel så kan man anta att många var oroliga, speciellt som de två första offren varit prostituerade. På flera platser bildades medborgargarden, vilka både tog på sig att patrullera gatorna och angripa misstänkta.
Myndigheterna var givetvis mindre roade av utvecklingen i East End, inte nog med att man en seriemördare gick lös, risken att situationen skulle spåra ur och leda till kravaller var uppenbara. Situationen förbättrades givetvis inte av den misstänksamhet befolkningen hade mot polisen, vilket säkerligen stärktes av det faktum att man fortfarande inte funnit någon misstänkt. Även om man med visst fog kan konstatera att polisen säkerligen förtjänade det rykte man fått, så var det ett faktum att polisen hade väldigt, väldigt lite att gå på. I en tid utan DNA eller annan modern teknisk hjälp så hade man inte speciellt mycket att gå på, man visste att mördaren troligen var vänsterhänt och uppenbarligen hade vissa kunskaper i medicin. Man hade ett vagt signalement från Elizabeth Long som sa att hon sett en kvinna hon trodde var Chapman tala med en man strax innan hon hittades mördad, men Longs vittnesmål var knappast till någon hjälp. Inte heller fanns något egentligt motiv eller misstänkt, polisen genomförde – med tidens mått mätt – grundliga brottsplatsutredningar och pratade med mängder av potentiella vittnen.
Wednesday, May 20, 2009
Verklighetens Dracula
Allt sedan den tyska filmen Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (1922) hade premiär har temat vampyrer alltid fascinerat såväl skräckfilmsregissörer som biopubliken. Efter några år av förhållandevis tystnad på vampyrfronten så väcktes intresset återigen till liv, filmer som ”Låt den rätte komma in” och ”Twilight” blev stora framgångar på både bio och troligen även DVD/Blu-ray. I höst kommer uppföljaren på ”Twilight” och troligen kommer Hollywood inte stillasittande betrakta framgångarna, och vi kan nog förvänta oss en rad vampyrfilmer den närmsta tiden.
Det är dock inte på bioduken berättelsen om Dracula och hans blodsugande släktingar och vänner haft stora framgångar, utan det har också renderat i böcker, tv-spel, rollspel och en uppsjö andra produkter. Bram Stokers bok om den blodsugande greven Dracula blev i mångt och mycket startskottet för denna industri, som numera också livnär ett helt land. Vår bild av vampyrer är i mångt och mycket skapad av just Stokers berättelse, vilken i sig var starkt påverkad av östeuropeiska legender.
För de allra flesta är berättelserna om vampyrer bara berättelser ämnade att skrämma och underhålla oss, för andra är berättelser om vampyrer och behovet att dricka blod en realitet. För Richard Chase blev just denna gränsdragning fullständigt omöjlig, och när hans försök att livnära sig på blod från djur misslyckats gav han sig på människor.
Richard Chase föddes den 23 maj 1950 i Santa Clara, hans uppväxt var olycklig och han uppvisade tidigt tecken på att lida av grava psykiska problem. Problemen accentuerades under hans tonår då han började uppvisa grava vanföreställningar, bland annat fick han för sig att hans skallben rörde sig, att han kunde uppta C-vitamin genom diffusion, att hans hjärta ibland stannade och att någon stulit hans aorta. Hans sjukdomstillstånd förbättrades knappast av att han både missbrukade alkohol och narkotika, han lämnade till slut sitt föräldrahem efter att ha anklagat sin mamma för att försökt förgifta honom.
Han flyttade istället in hos några vänner, men hans allt mer udda livsstil och drogmissbruk skrämde dem. Bland det första Chase gjorde var att spika igen dörren till sitt rum, istället använde han en nödutgång han gjort genom att slå ut ett hål i garderobsväggen. När han inte var inlåst på sitt rum och experimenterade med droger hängav han sig åt långa monologer om sina fysiska egenheter och vandrande runt naken oavsett vem eller vilka som befann sig i lägenheten. Till slut tröttnade hans vänner som krävde att han skulle lämna lägenheten, när han vägrade flyttade de och han blev kvar ensam.
Ensam kvar i lägenheten blev alla hans vanföreställningar verklighet och han blev en frekvent besökare på diverse vårdcentraler. Övertygad om att hans hjärta höll på att torka ut började han fånga in smådjur som han antingen åt råa eller blandade med coca cola i en mixer och drack som milkshake. När detta inte hjälpte började han injicera djurblod i sina egna ådror, 1975 blev han intagen på mentalsjukhus efter att han blivit blodförgiftad när han injicerat kaninblod i sina ådror.
På mentalsjukhuset hade läkarna svårt att avgöra huruvida hans vanföreställningar var orsakad av psykiska åkommor eller en effekt av hans drogmissbruk. Eftersom han inte uppvisade några tecken på att vara mottaglig för behandlingen för schizofreni, så antog man att åkommorna var orsakade av hans drogmissbruk. Trots att han fortsatte att uppvisa tydliga tecken på psykisk ohälsa, personalen kom på honom vid minst ett tillfälle ätandes smådjur råa och han talade ofta om sina makabra vanföreställningar, så ansåg läkarna hans åkommor vara orsakade av hans drogmissbruk.
Efter att ha pumpat Chase full med psykofarmaka friskförklarade, otroligt nog, läkarna honom och överlät honom i hans mammas vård. Oroad över att den kraftiga medicineringen skulle förvandla hennes son till zombie övertalade honom att sluta använda medicinerna, och hjälpte honom dessutom att skaffa en lägenhet i Sacramento på Watt avenu.
Återigen blev Chase sittande ensam och utan den kraftiga medicineringen började hans vanföreställningar om hans hälsa återigen göra sig påmind. Fortfarande övertygad om att hans blod och hjärta höll på att torka ut började han fånga in djur för att dricka deras blod, när inte detta hjälpte insåg han att det behövdes mer radikala grepp. Den 29 december 1977 sköt han helt omotiverat ner den 51 årige Ambrose Griffin när denne hjälpte sin hustru att bära in varorna i parets hus. Obegripligt nog så verkar polisen struntat i att ett vittne pekade ut Chase, och inte heller reagerade polisen när han den 11 januari 1978 attackerade och band en granne efter att ha bett om en cigarett.
Två veckor senare bröt sig Chase in i en lägenhet, som han rånade och besudlade innan han skrämdes iväg av att innehavarna kom hem. Chase erkände efteråt att han gått runt i grannskapet och letat efter olåsta dörrar, enligt hans allt mer förvirrade logik innebar detta att han hade rätt att gå in i lägenheten eller huset.
Chases vanföreställningar hade nu nått en punkt där varken hans försök att dricka djurblod inte längre verkade fungera, inte heller hade hans försök mörda den oskyldige Griffin haft önskad effekt. Den 23 januari bröt han sig in i ytterligare en lägenhet och överraskade Teresa Wallin, hemmafru och gravid i tredje månaden. Han sköt kvinnan ihjäl kvinnan med tre skott, efter det våldtog han liket, drack hennes blod och skändade liket genom att plocka ut organ och skära av en av Wallins bröstvårtor. Innan han lämnade huset samlade han ihop hundavföring som han placerade i offrets mun och hals.
Nyheten om det brutala mordet på den gravida Wallin slog ned som en bomb i Sacramento, och i takt med att allt fler detaljer om mordet blev offentligt spreds skräcken över staden. Chase hade dock andra problem, och bara två dagar efter mordet på Wallin köpte han två hundvalpar av en granne som han dödade och delvis åt upp råa. Chase hade dock nu kommit till slutsatsen att djurblod inte längre var tillräckligt, utan att han behövde människoblod.
Den 27 januari bröt han sig in i den 38 åriga Evelyn Miroths hem, där sköt han hennes vän Danny Meredith, hennes sex årige son Jason och två åriga brorson David. Precis som i fallet med Wallin hängav sig Chase åt nekrofil och kannibalism på Miroths lik samtidigt som han skändade det, men mitt under sitt makabra arbete ringde en grannflicka på som skulle leka med Jason. Chase blev rädd och flydde i Merediths bil med Davids lik, grannflickan blev givetvis livrädd och informerade en granne som ringde polisen. Väl på plats kunde polisen återigen konstatera att kropparna, speciellt Miroths, hade skändats och att förövaren troligen druckit offrets blod och ätit kroppsdelar. Till polisens stora överraskning hittade man dock en hel del spår efter förövaren, på såväl väggar som golv fanns gott om både finger och skoavtryck.
Tillbaka i sin lägenhet drack han det döda barnets blod, skändade liket och åt upp ett flertal organ råa, bland annat barnets hjärna. När han var färdig lämnade han resterna vid en närliggande kyrka. Tidningarna i Sacramento fylldes återigen av skräckfyllda berättelser om vad som hänt hemma hos Miroth, men tack vare de spår Chase lämnat efter sig kunde förövaren till slut identifieras.
När polisen till slut slog till lät Chase sig gripas utan motstånd, det enda han sa vid gripandet var ”men det enda jag gjort är att ha dödat några hundar”. Polisen hade dock inga större problem att säkra spår i Chase lägenheten som var fylld av troféer och rester av sina offer. Han åtalades 1979 för sex mord och åklagaren yrkade på dödsstraff, försvarets försökte att mildra åtalet till dråp och livstidsfängelse och hänvisade till Chase uppenbarligen mentala status. I maj 1979 kom så domslutet och både juryn och domaren fann honom skyldig till mord, han dömdes till döden för mordet på sex personer.
Chanse närvaro i fängelset skapade dock en hel del friktion, många interner – till och med gängmedlemmar – fann honom skrämmande och uppmanade honom att begå självmord. Han gav en serie interjuver till den amerikanske journalisten Robert Ressler där han tillkännagav en hel del udda påståenden, bland annat påstod han att morden egentligen begåtts av utomjordingar och nazister. Han påstod även att fängelset försökte förgifta honom och bad Ressler att analysera mat han sparat i sina underkläder, han bad även Ressler om en radarpistol så han kunde fånga utomjordingarna och nazisterna för att på så sätt rentvå sig själv. Han berättade även om sina vanföreställningar och om varför han var tvingad att mörda och dricka sina offers blod, kritiken lät förstås inte vänta på sig och många ansåg att han försökte manipulera Ressler för att få ett lindrigare straff.
Den 26 december 1980 hittades Chase livlösa kropp i sin cell, och han dödförklarades. Obduktionen visade att han tagit en kraftig överdos antidepressiva medel han fått av fängelsets läkare och tydligen lyckats smussla undan.
Att Chase uppenbarligen led av någon form av psykisk störning råder det nog ingen större tvekan om, han hade redan som liten uppvisat ett kraftigt onormalt beteende. Hans missbruk av alkohol och droger gjorde troligen dessutom syntomen än värre, och även om det säkerligen finns skäl att ifrågasätta delar av hans berättelse så ser jag ingen orsak att ifrågasätta att han verkligen trodde sig behöva dricka blod för att överleva.
Men fallet med Chase ställer ändå vissa skrämmande frågor, varför blev Chase så lättvindligt friskförklarad? Varför tog inte polisen uppgifterna från vittnet i samband med mordet på Griffin på allvar? Och varför lät mamma sin uppenbarligen psykiskt störde son sluta med medicineringen, och varför skaffade hon honom en lägenhet där han blev sittande ensam med sina sjuka vanföreställningar?
Efter att Chase att gripits framkom ytterligare underliga händelser, i mitten av 1977 hade hans bil stoppats i ett indianreservat i närheten av Lake Tahoe. Enligt polisen hade Chase varit klädd i en tröja full med blodfläckar och i bilen hittade polisen både vapen och en hink full med blod. Enligt Chase hade han varit ute och jagat djur, och Chase släpptes utan någon påföljd. Huruvida Chase berättade sanningen eller ej har aldrig kunnat bekräftas, och antalet offer för ”the vampire of Sacramento” får även i fortsättningen anses vara sex stycken. Trots att antalet offer är tämligen begränsat, så uppvägs detta med råge av hans behandling av sina offer.
Det är dock inte på bioduken berättelsen om Dracula och hans blodsugande släktingar och vänner haft stora framgångar, utan det har också renderat i böcker, tv-spel, rollspel och en uppsjö andra produkter. Bram Stokers bok om den blodsugande greven Dracula blev i mångt och mycket startskottet för denna industri, som numera också livnär ett helt land. Vår bild av vampyrer är i mångt och mycket skapad av just Stokers berättelse, vilken i sig var starkt påverkad av östeuropeiska legender.
För de allra flesta är berättelserna om vampyrer bara berättelser ämnade att skrämma och underhålla oss, för andra är berättelser om vampyrer och behovet att dricka blod en realitet. För Richard Chase blev just denna gränsdragning fullständigt omöjlig, och när hans försök att livnära sig på blod från djur misslyckats gav han sig på människor.
Richard Chase föddes den 23 maj 1950 i Santa Clara, hans uppväxt var olycklig och han uppvisade tidigt tecken på att lida av grava psykiska problem. Problemen accentuerades under hans tonår då han började uppvisa grava vanföreställningar, bland annat fick han för sig att hans skallben rörde sig, att han kunde uppta C-vitamin genom diffusion, att hans hjärta ibland stannade och att någon stulit hans aorta. Hans sjukdomstillstånd förbättrades knappast av att han både missbrukade alkohol och narkotika, han lämnade till slut sitt föräldrahem efter att ha anklagat sin mamma för att försökt förgifta honom.
Han flyttade istället in hos några vänner, men hans allt mer udda livsstil och drogmissbruk skrämde dem. Bland det första Chase gjorde var att spika igen dörren till sitt rum, istället använde han en nödutgång han gjort genom att slå ut ett hål i garderobsväggen. När han inte var inlåst på sitt rum och experimenterade med droger hängav han sig åt långa monologer om sina fysiska egenheter och vandrande runt naken oavsett vem eller vilka som befann sig i lägenheten. Till slut tröttnade hans vänner som krävde att han skulle lämna lägenheten, när han vägrade flyttade de och han blev kvar ensam.
Ensam kvar i lägenheten blev alla hans vanföreställningar verklighet och han blev en frekvent besökare på diverse vårdcentraler. Övertygad om att hans hjärta höll på att torka ut började han fånga in smådjur som han antingen åt råa eller blandade med coca cola i en mixer och drack som milkshake. När detta inte hjälpte började han injicera djurblod i sina egna ådror, 1975 blev han intagen på mentalsjukhus efter att han blivit blodförgiftad när han injicerat kaninblod i sina ådror.
På mentalsjukhuset hade läkarna svårt att avgöra huruvida hans vanföreställningar var orsakad av psykiska åkommor eller en effekt av hans drogmissbruk. Eftersom han inte uppvisade några tecken på att vara mottaglig för behandlingen för schizofreni, så antog man att åkommorna var orsakade av hans drogmissbruk. Trots att han fortsatte att uppvisa tydliga tecken på psykisk ohälsa, personalen kom på honom vid minst ett tillfälle ätandes smådjur råa och han talade ofta om sina makabra vanföreställningar, så ansåg läkarna hans åkommor vara orsakade av hans drogmissbruk.
Efter att ha pumpat Chase full med psykofarmaka friskförklarade, otroligt nog, läkarna honom och överlät honom i hans mammas vård. Oroad över att den kraftiga medicineringen skulle förvandla hennes son till zombie övertalade honom att sluta använda medicinerna, och hjälpte honom dessutom att skaffa en lägenhet i Sacramento på Watt avenu.
Återigen blev Chase sittande ensam och utan den kraftiga medicineringen började hans vanföreställningar om hans hälsa återigen göra sig påmind. Fortfarande övertygad om att hans blod och hjärta höll på att torka ut började han fånga in djur för att dricka deras blod, när inte detta hjälpte insåg han att det behövdes mer radikala grepp. Den 29 december 1977 sköt han helt omotiverat ner den 51 årige Ambrose Griffin när denne hjälpte sin hustru att bära in varorna i parets hus. Obegripligt nog så verkar polisen struntat i att ett vittne pekade ut Chase, och inte heller reagerade polisen när han den 11 januari 1978 attackerade och band en granne efter att ha bett om en cigarett.
Två veckor senare bröt sig Chase in i en lägenhet, som han rånade och besudlade innan han skrämdes iväg av att innehavarna kom hem. Chase erkände efteråt att han gått runt i grannskapet och letat efter olåsta dörrar, enligt hans allt mer förvirrade logik innebar detta att han hade rätt att gå in i lägenheten eller huset.
Chases vanföreställningar hade nu nått en punkt där varken hans försök att dricka djurblod inte längre verkade fungera, inte heller hade hans försök mörda den oskyldige Griffin haft önskad effekt. Den 23 januari bröt han sig in i ytterligare en lägenhet och överraskade Teresa Wallin, hemmafru och gravid i tredje månaden. Han sköt kvinnan ihjäl kvinnan med tre skott, efter det våldtog han liket, drack hennes blod och skändade liket genom att plocka ut organ och skära av en av Wallins bröstvårtor. Innan han lämnade huset samlade han ihop hundavföring som han placerade i offrets mun och hals.
Nyheten om det brutala mordet på den gravida Wallin slog ned som en bomb i Sacramento, och i takt med att allt fler detaljer om mordet blev offentligt spreds skräcken över staden. Chase hade dock andra problem, och bara två dagar efter mordet på Wallin köpte han två hundvalpar av en granne som han dödade och delvis åt upp råa. Chase hade dock nu kommit till slutsatsen att djurblod inte längre var tillräckligt, utan att han behövde människoblod.
Den 27 januari bröt han sig in i den 38 åriga Evelyn Miroths hem, där sköt han hennes vän Danny Meredith, hennes sex årige son Jason och två åriga brorson David. Precis som i fallet med Wallin hängav sig Chase åt nekrofil och kannibalism på Miroths lik samtidigt som han skändade det, men mitt under sitt makabra arbete ringde en grannflicka på som skulle leka med Jason. Chase blev rädd och flydde i Merediths bil med Davids lik, grannflickan blev givetvis livrädd och informerade en granne som ringde polisen. Väl på plats kunde polisen återigen konstatera att kropparna, speciellt Miroths, hade skändats och att förövaren troligen druckit offrets blod och ätit kroppsdelar. Till polisens stora överraskning hittade man dock en hel del spår efter förövaren, på såväl väggar som golv fanns gott om både finger och skoavtryck.
Tillbaka i sin lägenhet drack han det döda barnets blod, skändade liket och åt upp ett flertal organ råa, bland annat barnets hjärna. När han var färdig lämnade han resterna vid en närliggande kyrka. Tidningarna i Sacramento fylldes återigen av skräckfyllda berättelser om vad som hänt hemma hos Miroth, men tack vare de spår Chase lämnat efter sig kunde förövaren till slut identifieras.
När polisen till slut slog till lät Chase sig gripas utan motstånd, det enda han sa vid gripandet var ”men det enda jag gjort är att ha dödat några hundar”. Polisen hade dock inga större problem att säkra spår i Chase lägenheten som var fylld av troféer och rester av sina offer. Han åtalades 1979 för sex mord och åklagaren yrkade på dödsstraff, försvarets försökte att mildra åtalet till dråp och livstidsfängelse och hänvisade till Chase uppenbarligen mentala status. I maj 1979 kom så domslutet och både juryn och domaren fann honom skyldig till mord, han dömdes till döden för mordet på sex personer.
Chanse närvaro i fängelset skapade dock en hel del friktion, många interner – till och med gängmedlemmar – fann honom skrämmande och uppmanade honom att begå självmord. Han gav en serie interjuver till den amerikanske journalisten Robert Ressler där han tillkännagav en hel del udda påståenden, bland annat påstod han att morden egentligen begåtts av utomjordingar och nazister. Han påstod även att fängelset försökte förgifta honom och bad Ressler att analysera mat han sparat i sina underkläder, han bad även Ressler om en radarpistol så han kunde fånga utomjordingarna och nazisterna för att på så sätt rentvå sig själv. Han berättade även om sina vanföreställningar och om varför han var tvingad att mörda och dricka sina offers blod, kritiken lät förstås inte vänta på sig och många ansåg att han försökte manipulera Ressler för att få ett lindrigare straff.
Den 26 december 1980 hittades Chase livlösa kropp i sin cell, och han dödförklarades. Obduktionen visade att han tagit en kraftig överdos antidepressiva medel han fått av fängelsets läkare och tydligen lyckats smussla undan.
Att Chase uppenbarligen led av någon form av psykisk störning råder det nog ingen större tvekan om, han hade redan som liten uppvisat ett kraftigt onormalt beteende. Hans missbruk av alkohol och droger gjorde troligen dessutom syntomen än värre, och även om det säkerligen finns skäl att ifrågasätta delar av hans berättelse så ser jag ingen orsak att ifrågasätta att han verkligen trodde sig behöva dricka blod för att överleva.
Men fallet med Chase ställer ändå vissa skrämmande frågor, varför blev Chase så lättvindligt friskförklarad? Varför tog inte polisen uppgifterna från vittnet i samband med mordet på Griffin på allvar? Och varför lät mamma sin uppenbarligen psykiskt störde son sluta med medicineringen, och varför skaffade hon honom en lägenhet där han blev sittande ensam med sina sjuka vanföreställningar?
Efter att Chase att gripits framkom ytterligare underliga händelser, i mitten av 1977 hade hans bil stoppats i ett indianreservat i närheten av Lake Tahoe. Enligt polisen hade Chase varit klädd i en tröja full med blodfläckar och i bilen hittade polisen både vapen och en hink full med blod. Enligt Chase hade han varit ute och jagat djur, och Chase släpptes utan någon påföljd. Huruvida Chase berättade sanningen eller ej har aldrig kunnat bekräftas, och antalet offer för ”the vampire of Sacramento” får även i fortsättningen anses vara sex stycken. Trots att antalet offer är tämligen begränsat, så uppvägs detta med råge av hans behandling av sina offer.
Tuesday, May 19, 2009
USA:s vidrigaste seriemördare?
Min seriemördarvecka fortsätter, och precis som i det förra fallet så överlåter jag de kända seriemördarna till en annan dag. Istället tänkte jag koncentrera på de mer udda och således mest skrämmande seriemördarna, vilka faktiskt överträffar vilken sadistisk skräckfilmsskurk eller som helst. Ett återkommande tema i skräckfilmer är sadistiska skurkar som på det ena eller andra sättet kidnappar sina offer, för dem till sitt hemliga tillhåll och där utsätter offret för en utdragen och ytterst plågsam tortyr. Något som slagit mig är att många av dessa förövare ofta saknar något egentligt motiv, någon annan drivkraft än att mörda och tortera finns inte.
I verkligheten återfinns ofta ett noggrant planlagt motiv, i fallet Henry Howard Holmes var motivet pengar, Holmes lät sina ovetande offer teckna livförsäkringar innan han mördade dem. Holmes må visserligen varit vidrig, men frågan är verkligen om han kan betecknas som ”USA:s vidrigaste seriemördare”? Det epitetet spar jag istället till två av USA:s kanske mest sadistiska och utstuderade seriemördare, Leonard Lake och Charles Ng. Precis som i fallet med Holmes inleds utredningen med ett helt annat, orelaterat brott…
Den 2 juni 1985 stoppar polisen i San Fransisco en bil i ett rutinärende, en asiatisk man har setts snatta i en affär och vittnen har pekat ut bilen som den misstänkte anlänt i. När polisen genomsöker bilen hittar man en pistol utrustad med en ljuddämpare, mannen förs till en polisstation för att förhöras. Här identifierar mannen som själv Robin Stapley, vilket förbryllar polisen, enligt körkortet är Stapley 26 år, men den man de har i sitt förvar är uppenbarligen mycket äldre. Polisen misstänker att mannen använder ett stulet körkort och beslutar sig för att förhöra honom. Förhöret med mannen ger dock inget, han vägrar svara på några frågor, det enda han ber om är ett glas vatten. Utan att poliserna hinner reagera lyckas han svälja ett piller han gömt i sina kläder, och han kollapsar på golvet. Trots att han förs i ilfart till ett närbeläget sjukhus går mannens liv inte att rädda, och efter fyra dagar stängs respiratorn av.
Vid det här laget har dock polisen lyckats identifiera de båda männen, den man som begått självmord var identifierad som Leonard Lake, en före detta marinkårssoldat med ett digert register hos polisen och den mystiske asiatiske mannen till Charles Ng. Vad som däremot oroar polisen är att den riktige Stapley varit försvunnen i flera veckor, och att den bil Lake kört i egentligen tillhör Paul Cosner, även han spårlöst försvunnen. Med detta nya uppgifter anser sig polisen ha tillräckligt mycket bevis för att genomföra en husransakan på Lakes ranch i Wilseywill, och hela utredningen tar nu en helt ny vändning. Vad polisen hittar på Lakes egendom är nog i klass med vad polisen som gick igenom Holmes byggnad 1895…
Den huvudmisstänkte Leonard Lake föddes den 29 oktober 1945 i San Fransisco, och hade uppenbarligen en trasslig uppväxt. När Lake var 6 år skiljde sig hans föräldrar, och han och hans systrar flyttade till sina morföräldrar. Här utvecklade den unge Lake ett sjukligt intresse för porngrafi, enligt vissa uppgifter ska ha både tagit nakenbilder på sina systrar och förgripit sig på dem. Som 19 åring tog han värvning i marinkåren och tjänstgjorde två gånger i Vietnam som radaroperatör innan han avskedades på grund av medicinska skäl.
Efter att ha fått behandling för sina psykiska åkommor återvände Lake till det civila, men han hade uppenbarligen svårt att anpassa sig. Efter att ha hoppat av universitetet i San Jose anslöt han sig till ett hippiekollektiv och levde ett kringflackande liv, i mitten av 1970-talet försökte han dock återgå till ett mer normalt liv. Han gifte sig 1975, men äktenskapet blev kortvarigt på grund av hans återkommande medverkan i sado-masochistiska amatörporrfilmer. Lake började nu också dyka upp i brottsregistret, och även om det allt som ofta rörde sig om småbrott dömdes han i slutet av 1970-talet till ett kortare fängelsestraff. Väl ute gifte han sig 1981 med Claralyn Balsza, Lakes allt mer excentriska livsstil och morbida fascination med pornografi gjorde dock att äktenskapet var snabbt avklarat.
Lake hade nu blivit övertygad om att världen snart skulle förintas i ett förödande kärnvapenkrig, vilket gjorde att han började samla på sig vapen och andra förnödenheter inför den förestående katastrofen. 1981 dömdes han för illegalt vapeninnehav, men innan domen hann fall hade Lake flytt till sin före detta fru Balszas ägor utanför Wilseywille. Ensam i ödemarken började hans idéer ta en obehaglig vändning, han fick för sig att det fallit på hans lott att återbefolka världen och började på allvar skissa upp planerna på hur han skulle genomföra detta, en plan han döpte till ”Plan Miranda”. Han började arbetet med att anlägga en bunker på Balszas ägor, i samband med detta kom han i kontakt med Charles Ng, en före detta marinkårssoldat från Hong Kong.
Charles Ng föddes den 24 december 1960 i Hong Kong, hans far var en inflytelserik och välbeställd affärsman som inte drog sig för att tillrättavisa Charles fysiskt. Ngs uppväxt var milt sagt problematisk, han stängdes av från flera skolor i Hong Kong och efter att han gripits för stöld skickade hans pappa honom till internatskola i Storbritannien. Det dröjde dock inte länge förrän Ng återigen hamnat i klammeri med rättvisan, men efter att han tagits på bar gärning fick han återvända till Hong Kong.
Ng flyttade efter detta till USA för att studera, men efter endast en termin vid universitetet Notre Dame de Namur valde han att hoppa av. I början av 1980-talet sökte han till marinkåren, men efter att ha ertappats stjäla vapen avskedades han och dömdes till fjorton år i militärfängelse. Av någon okänd anledning benådades han och släpptes 1982, utan någon utbildning eller inkomst levde han ett kringflackande liv och livnärde sig på småstölder och snatteri. Oroad över att han skulle utvisas kom han i kontakt med andra före detta militärer som likt Lake haft svårt att anpassa sig till ett normalt liv, en av dessa uppmanade Ng att sök upp Lake i Wilseywille.
De båda före detta marinkårssoldaterna fann uppenbarligen varandra och Lake invigde Ng i sina framtidsplaner och färdigställde bunkern. Lake var nu redo att sätta ”Plan Miranda” i verket, tillsammans kidnappade och mördade duon personer i deras egen vänkrets, förde dem till den gården. Här avrättades männen medan kvinnorna fördes till ljudisolerade celler, där utsattes de för utdragna och plågsamma sexuella övergrepp och tortyr. Både Lake och Ng filmade flera av övergreppen och kropparna grävdes antingen ner på gården eller spreds i vildmarken.
Behovet av nya offer hade dock gjort att duon successivt kommit till insikten om att man inte längre kunde begränsas av bekantskapskretsen, och duon utökade nu jakten på offer till okända personer. Det var troligen i samband med en sådan utflykt som Ng ertappades med att stjäla, vilket ledde till att Lake greps och senare begick självmord. Eftersom polisen var fullständigt ovetande om Lake och Ngs aktivteter i Wilseywill kom upptäckten av bunkern som en obehaglig överraskning för polisen.
Nyheten om vad som hänt uppe i Wilseywille spreds snabbt till massmedia som bokstavligen omringade gården, vilka snabbt rapporterade om vartenda fynd polisen gjorde. De mest makabra och skrämmande fynden gjorde dock polisen i bunkern, här förvarade duon sina filmer och Lake sina dagböcker. Enligt en av utredarna var innehållet på filmerna så vidrigt att få klarade av att se dem, man tvingades titta på dem i skift och flera av dem fick psykiska problem efteråt. Lakes dagbok var fylld av hans förvirrade tankar och planer, men också makabra beskrivningar om offrens öde och hur de gjort sig av med kropparna.
Runt bunkern kunde polisen gräva upp ett tiotal kroppar, varav två bäbisar, varav många bar spår av tortyr och misshandel. De mest skrämmande upptäckterna var dock den enorma mängd kroppsdelar som inte gått att identifiera, flera av offren i parets makabra videofilmer har inte heller kunnat spåras. Så sent som i september 1992 hittades resterna av Charles Gunnar, en före detta militär och bekant till Lake.
Samtidigt som polisen gjorde allt fler och fler makabra upptäckter i Wilseywille så var den stora frågan vart Ng fanns. Ingen hade nämligen sett till honom sedan han försvann i juni 1985, och polisen oroade sig nu över att han flytt upp i bergen eller rest tillbaka till Asien. Det dröjde dock inte länge innan polisen fick sitt svar, och nu inleddes en av de mest utdragna och kostsamma utlämningarna i Kanada och USA:s historia.
Den 2 juli 1985 ertappades en asiatisk man med att stjäla på ett köpcentrum i Calgary, i samband med att två väktare skulle gripa mannen drog han en pistol och sköt en av dem i handen. Trots detta kunde väktarna övermanna honom och överlämna honom till den kanadensiska polisen som åtalade honom för stöld, olaga vapeninnehav och våld mot tjänsteman. Efter en viss förvirring kunde de kanadensiska myndigheterna identifiera mannen som Charles Ng, och han dömdes till fyra och ett halvt års fängelse. Nyheten om att Ng gripits i Kanada nådde givetvis utredarna i Kalifornien, dessa begärde nu Ng utlämnad till de amerikanska myndigheterna.
Väl medveten om att han riskerade dödsstraff i USA och att den kanadensiska lagstiftningen förbjuder utvisning av personer som hotas av dödsstraff, vägrade Ng att frivilligt bli utlämnad. Nu började en segdragen rättstvist mellan Ng och de amerikanska myndigheterna, båda sidor överklagade domsluten och först 1998 kunde Ng utlämnas till de amerikanska myndigheterna.
Tillbaka i Kalifornien kunde så åklagaren åtala Ng för tolv mord, när domen förkunnades den 11 februari 1999 dömdes han till döden för elva mord och väntar på avrättning i San Quentinfängelset. Hela rättegången och den utdragna utlämningen av Ng kostade över 14 miljoner dollar, vilket gör detta den i särklass dyraste utredningen i Kaliforniens historia.
Så slutade en utredning som tog sin början i ett mystiskt självmord på en polisstation i San Fransisco och som slutade i ett av de värsta fynden polisen i USA gjort. Än idag är antalet offer för duon okänt, polisen i Kalifornien räknar med att minst tjugofem personer mördades, men siffran är troligen större. På grund av innehållet på parets videofilmer har dessa aldrig fullt ut kunnat analyseras, och flera av offren är än idag okända för polisen. Med tanke på materialets innehåll är det dessutom tveksamt om polisen någonsin kommer att släppa filmerna, och att många av offren för duon aldrig kommer att kunna identifieras. Om Holmes var USA:s förste seriemördare var utan tvekan Leonard Lake och Charles Ng två av de vidrigaste seriemördarna.
I verkligheten återfinns ofta ett noggrant planlagt motiv, i fallet Henry Howard Holmes var motivet pengar, Holmes lät sina ovetande offer teckna livförsäkringar innan han mördade dem. Holmes må visserligen varit vidrig, men frågan är verkligen om han kan betecknas som ”USA:s vidrigaste seriemördare”? Det epitetet spar jag istället till två av USA:s kanske mest sadistiska och utstuderade seriemördare, Leonard Lake och Charles Ng. Precis som i fallet med Holmes inleds utredningen med ett helt annat, orelaterat brott…
Den 2 juni 1985 stoppar polisen i San Fransisco en bil i ett rutinärende, en asiatisk man har setts snatta i en affär och vittnen har pekat ut bilen som den misstänkte anlänt i. När polisen genomsöker bilen hittar man en pistol utrustad med en ljuddämpare, mannen förs till en polisstation för att förhöras. Här identifierar mannen som själv Robin Stapley, vilket förbryllar polisen, enligt körkortet är Stapley 26 år, men den man de har i sitt förvar är uppenbarligen mycket äldre. Polisen misstänker att mannen använder ett stulet körkort och beslutar sig för att förhöra honom. Förhöret med mannen ger dock inget, han vägrar svara på några frågor, det enda han ber om är ett glas vatten. Utan att poliserna hinner reagera lyckas han svälja ett piller han gömt i sina kläder, och han kollapsar på golvet. Trots att han förs i ilfart till ett närbeläget sjukhus går mannens liv inte att rädda, och efter fyra dagar stängs respiratorn av.
Vid det här laget har dock polisen lyckats identifiera de båda männen, den man som begått självmord var identifierad som Leonard Lake, en före detta marinkårssoldat med ett digert register hos polisen och den mystiske asiatiske mannen till Charles Ng. Vad som däremot oroar polisen är att den riktige Stapley varit försvunnen i flera veckor, och att den bil Lake kört i egentligen tillhör Paul Cosner, även han spårlöst försvunnen. Med detta nya uppgifter anser sig polisen ha tillräckligt mycket bevis för att genomföra en husransakan på Lakes ranch i Wilseywill, och hela utredningen tar nu en helt ny vändning. Vad polisen hittar på Lakes egendom är nog i klass med vad polisen som gick igenom Holmes byggnad 1895…
Den huvudmisstänkte Leonard Lake föddes den 29 oktober 1945 i San Fransisco, och hade uppenbarligen en trasslig uppväxt. När Lake var 6 år skiljde sig hans föräldrar, och han och hans systrar flyttade till sina morföräldrar. Här utvecklade den unge Lake ett sjukligt intresse för porngrafi, enligt vissa uppgifter ska ha både tagit nakenbilder på sina systrar och förgripit sig på dem. Som 19 åring tog han värvning i marinkåren och tjänstgjorde två gånger i Vietnam som radaroperatör innan han avskedades på grund av medicinska skäl.
Efter att ha fått behandling för sina psykiska åkommor återvände Lake till det civila, men han hade uppenbarligen svårt att anpassa sig. Efter att ha hoppat av universitetet i San Jose anslöt han sig till ett hippiekollektiv och levde ett kringflackande liv, i mitten av 1970-talet försökte han dock återgå till ett mer normalt liv. Han gifte sig 1975, men äktenskapet blev kortvarigt på grund av hans återkommande medverkan i sado-masochistiska amatörporrfilmer. Lake började nu också dyka upp i brottsregistret, och även om det allt som ofta rörde sig om småbrott dömdes han i slutet av 1970-talet till ett kortare fängelsestraff. Väl ute gifte han sig 1981 med Claralyn Balsza, Lakes allt mer excentriska livsstil och morbida fascination med pornografi gjorde dock att äktenskapet var snabbt avklarat.
Lake hade nu blivit övertygad om att världen snart skulle förintas i ett förödande kärnvapenkrig, vilket gjorde att han började samla på sig vapen och andra förnödenheter inför den förestående katastrofen. 1981 dömdes han för illegalt vapeninnehav, men innan domen hann fall hade Lake flytt till sin före detta fru Balszas ägor utanför Wilseywille. Ensam i ödemarken började hans idéer ta en obehaglig vändning, han fick för sig att det fallit på hans lott att återbefolka världen och började på allvar skissa upp planerna på hur han skulle genomföra detta, en plan han döpte till ”Plan Miranda”. Han började arbetet med att anlägga en bunker på Balszas ägor, i samband med detta kom han i kontakt med Charles Ng, en före detta marinkårssoldat från Hong Kong.
Charles Ng föddes den 24 december 1960 i Hong Kong, hans far var en inflytelserik och välbeställd affärsman som inte drog sig för att tillrättavisa Charles fysiskt. Ngs uppväxt var milt sagt problematisk, han stängdes av från flera skolor i Hong Kong och efter att han gripits för stöld skickade hans pappa honom till internatskola i Storbritannien. Det dröjde dock inte länge förrän Ng återigen hamnat i klammeri med rättvisan, men efter att han tagits på bar gärning fick han återvända till Hong Kong.
Ng flyttade efter detta till USA för att studera, men efter endast en termin vid universitetet Notre Dame de Namur valde han att hoppa av. I början av 1980-talet sökte han till marinkåren, men efter att ha ertappats stjäla vapen avskedades han och dömdes till fjorton år i militärfängelse. Av någon okänd anledning benådades han och släpptes 1982, utan någon utbildning eller inkomst levde han ett kringflackande liv och livnärde sig på småstölder och snatteri. Oroad över att han skulle utvisas kom han i kontakt med andra före detta militärer som likt Lake haft svårt att anpassa sig till ett normalt liv, en av dessa uppmanade Ng att sök upp Lake i Wilseywille.
De båda före detta marinkårssoldaterna fann uppenbarligen varandra och Lake invigde Ng i sina framtidsplaner och färdigställde bunkern. Lake var nu redo att sätta ”Plan Miranda” i verket, tillsammans kidnappade och mördade duon personer i deras egen vänkrets, förde dem till den gården. Här avrättades männen medan kvinnorna fördes till ljudisolerade celler, där utsattes de för utdragna och plågsamma sexuella övergrepp och tortyr. Både Lake och Ng filmade flera av övergreppen och kropparna grävdes antingen ner på gården eller spreds i vildmarken.
Behovet av nya offer hade dock gjort att duon successivt kommit till insikten om att man inte längre kunde begränsas av bekantskapskretsen, och duon utökade nu jakten på offer till okända personer. Det var troligen i samband med en sådan utflykt som Ng ertappades med att stjäla, vilket ledde till att Lake greps och senare begick självmord. Eftersom polisen var fullständigt ovetande om Lake och Ngs aktivteter i Wilseywill kom upptäckten av bunkern som en obehaglig överraskning för polisen.
Nyheten om vad som hänt uppe i Wilseywille spreds snabbt till massmedia som bokstavligen omringade gården, vilka snabbt rapporterade om vartenda fynd polisen gjorde. De mest makabra och skrämmande fynden gjorde dock polisen i bunkern, här förvarade duon sina filmer och Lake sina dagböcker. Enligt en av utredarna var innehållet på filmerna så vidrigt att få klarade av att se dem, man tvingades titta på dem i skift och flera av dem fick psykiska problem efteråt. Lakes dagbok var fylld av hans förvirrade tankar och planer, men också makabra beskrivningar om offrens öde och hur de gjort sig av med kropparna.
Runt bunkern kunde polisen gräva upp ett tiotal kroppar, varav två bäbisar, varav många bar spår av tortyr och misshandel. De mest skrämmande upptäckterna var dock den enorma mängd kroppsdelar som inte gått att identifiera, flera av offren i parets makabra videofilmer har inte heller kunnat spåras. Så sent som i september 1992 hittades resterna av Charles Gunnar, en före detta militär och bekant till Lake.
Samtidigt som polisen gjorde allt fler och fler makabra upptäckter i Wilseywille så var den stora frågan vart Ng fanns. Ingen hade nämligen sett till honom sedan han försvann i juni 1985, och polisen oroade sig nu över att han flytt upp i bergen eller rest tillbaka till Asien. Det dröjde dock inte länge innan polisen fick sitt svar, och nu inleddes en av de mest utdragna och kostsamma utlämningarna i Kanada och USA:s historia.
Den 2 juli 1985 ertappades en asiatisk man med att stjäla på ett köpcentrum i Calgary, i samband med att två väktare skulle gripa mannen drog han en pistol och sköt en av dem i handen. Trots detta kunde väktarna övermanna honom och överlämna honom till den kanadensiska polisen som åtalade honom för stöld, olaga vapeninnehav och våld mot tjänsteman. Efter en viss förvirring kunde de kanadensiska myndigheterna identifiera mannen som Charles Ng, och han dömdes till fyra och ett halvt års fängelse. Nyheten om att Ng gripits i Kanada nådde givetvis utredarna i Kalifornien, dessa begärde nu Ng utlämnad till de amerikanska myndigheterna.
Väl medveten om att han riskerade dödsstraff i USA och att den kanadensiska lagstiftningen förbjuder utvisning av personer som hotas av dödsstraff, vägrade Ng att frivilligt bli utlämnad. Nu började en segdragen rättstvist mellan Ng och de amerikanska myndigheterna, båda sidor överklagade domsluten och först 1998 kunde Ng utlämnas till de amerikanska myndigheterna.
Tillbaka i Kalifornien kunde så åklagaren åtala Ng för tolv mord, när domen förkunnades den 11 februari 1999 dömdes han till döden för elva mord och väntar på avrättning i San Quentinfängelset. Hela rättegången och den utdragna utlämningen av Ng kostade över 14 miljoner dollar, vilket gör detta den i särklass dyraste utredningen i Kaliforniens historia.
Så slutade en utredning som tog sin början i ett mystiskt självmord på en polisstation i San Fransisco och som slutade i ett av de värsta fynden polisen i USA gjort. Än idag är antalet offer för duon okänt, polisen i Kalifornien räknar med att minst tjugofem personer mördades, men siffran är troligen större. På grund av innehållet på parets videofilmer har dessa aldrig fullt ut kunnat analyseras, och flera av offren är än idag okända för polisen. Med tanke på materialets innehåll är det dessutom tveksamt om polisen någonsin kommer att släppa filmerna, och att många av offren för duon aldrig kommer att kunna identifieras. Om Holmes var USA:s förste seriemördare var utan tvekan Leonard Lake och Charles Ng två av de vidrigaste seriemördarna.
Monday, May 18, 2009
När verkligheten överträffar dikten
I den amerikanska skräckfilmen Hostel (2006) luras intet ont anande backpackers till ett avlägset vandrarhem i Slovakien med löften om villiga kvinnor, men vandrarhemmet ruvar också på en grotesk hemlighet. I källaren har man nämligen byggt en avancerad tortyrkammare, och hit förs de nedsövda ungdomarna för att torteras av välbeställda europeiska och amerikanska affärsmän. Enligt filmens regissör har filmen verklighetsbakgrund, och hänvisar till vandringslegender om hur rika västerlänningar betalt för att få tortera fattiga thailändare på 1990-talet. Huruvida det ligger något i Roths påståenden låter jag vara osagt, sant är dock att Roths berättelse har historiska kopplingar och att verkligheten – återigen kanske man skulle säga – överträffar dikten.
Den 17 november 1894 greps doktor Henry Howard Holmes (född Herman Webster Mudgett) i Boston av agenter från Pinkerton misstänkt för försäkringsbedrägeri, föga anade agenterna och poliserna att utredningen att den charmerande Holmes gjort sig skyldig till mer än bara bedrägeri. Den omfattande utredningen om Holmes skakade om USA, och än idag anses han vara en av de värsta seriemördarna i USA:s historia.
Mudgett föddes den 16 maj 1860 i det lilla samhället Gilmanton (New Hampshire), familjen som kunde spåra sin härkomst till några av områdets första kolonisatörer var välansedda. Mudgett uppväxt var enligt honom själv problematisk, han mobbades och hans far bestraffade honom fysiskt. Den unge Mudgett presterade dock bra i skolan, och gick redan som 16 åring ut gymnasiet, han sökte och antogs senare till Michigans universitet där han läste medicin.
Förutom att studera medicin sysselsatte sig Mudgett med ett avancerat försäkringsbedrägeri, en slags lindrig föraning om vad som komma skulle. Han tecknade lukrativa försäkringar på personer som donerat sina kroppar till universitet, stal kropparna från skolans laboratorium och vanställde dessa så att de såg ut som om de råkat ut för någon olycka och plocka ut försäkringspremierna.
Efter avslutade studier valde han att lämna sin hustru Clara Loveringat, flytta till Illinois 1886 där bytte han namn till doktor Henry Howard Holmes. I Englewood träffade han den svårt sjuke apotekaren doktor E.S. Holton där han lyckades övertala apotekaren att anställa honom. Den vältalige och mustaschprydde Holmes blev snabbt populär bland stadens kvinnor och när apotekaren avled så övertalade han änkan att sälja rörelsen till honom.
Strax efter försäljningen försvann änkan spårlöst, Holmes sa till hennes vänner att hon flyttat till sina släktingar i Kalifornien och ingen reagerade när han övertog änkans gamla lägenhet. Trots att han fortfarande var gift så gifte han om sig 1887 med Myrta Z. Belknap äktenskapet blev dock ingen större framgång och den vid det här laget gravida Myrta återvände snart till sina föräldrar. Med Myrta ur vägen kunde nu Holmes koncentrera sig på sitt nya projekt, Slottet.
Tack vare inkomsterna från apoteket kunde Holmes köpa tomten tvärs över gatan, här planerade han att bygga ett hotell, men det var inte vilket hotell som helst. Under stort hemlighetsmakeri började bygget, Holmes höll hårt i ritningarna och avskedade arbetare på löpande band. I maj 1890 stod huset klart, för den oinvigde såg trevåningshuset ut som vilket hus som helst där bottenvåningen.a. inrymde apoteket och affärer och de två andra utgjordes av Holmes kontor och ett hotell. Men bakom fasaden doldes en fruktansvärd hemlighet.
Holmes hade nämligen skapat en dödsfälla i klass med vilken skräckfilmsregissörs våtaste dröm och en veritabel dödsfälla. Genom ett avancerat system av lönndörrar och dolda korridorer hade Holmes tillgång till alla sjuttio hotellrum, vilka dessutom kunde låsas utifrån. Vissa av rummen var ljudisolerade, utrustade med speciella lönnluckor som ledde rakt ner i källaren och speciella gasrör som kontrollerades från Holmes privata bostad. I källaren, som även den var ljudisolerad, återfanns en tortyrkammare komplett med en stor tank fylld med syra och ett krematorium. Här kunde nu Holmes välja ut sina offer, döda eller göra offret medvetslös genom att gasa dem eller sakta kväva dem i lufttäta rum och sedan föra ner dem i källaren, utföra makabra obduceringar. Holmes kunde sedan antingen förstöra kropparna eller skapa ännu makabrare skelettmodeller som han sålde till medicinska institut i området.
I samband med att Slottet invigdes så anställde Holmes Ned Conner som föreståndare för en juvelaffär i bottenvåningen, med sig hade Conner sin fru Julia och dotter Pearl. Det dröjde inte snart förrän Holmes inlett en affär med Conners fru och paret begärde skilsmässa och flyttade isär. Julia flyttade ihop med Holmes, men det dröjde inte länge förrän även hon – i likhet med änkan Holton – försvann spårlöst tillsammans med sin dotter, några dagar efter hennes försvinnande sålde Holmes ett kvinnligt skelett till Hahnemans medicinska högskola.
Vid sidan av detta fortsatte Holmes med sina försäkringsbedrägerier, han tvingade många anställda att ta försäkringar med honom som förmånstagare och när dessa sedan försvann kunde han ta ut pengarna. 1893 öppnade världsmässan i Chicago och staden fylldes med turister och Holmes hotell var fullbokat med gäster från hela USA. Hur många av dessa gäster som aldrig lämnade hotell är okänt, men minst femtio personer ska ha mist sina liv i Holmes skräckkabinett.
När mässan så slog igen drabbades Illinois av en kraftig ekonomisk nedgång, något som även drabbade Holmes affärer och hotell. Holmes lämnade Chicago och flyttade till Fort Worth där han ärvt mark från två systrar, och nu tänkte bygga ett nytt hotell. Han övergav dock snabbt planerna på detta då han ansåg lagstiftningen i Texas alldeles för krånglig och började nu flytta runt i USA. Bakslaget i Texas hade dock gjort att Holmes fått ekonomiska svårigheter, han valde därför att närma sig Benjamin Pitezel, en gammal affärskollega, med ett förslag. Pitezel skulle teckna en livförsäkrings på 10 000 dollar, flytta till Philadelphia under det antagna namnet B.F. Perry och avlida i samband med ett misslyckat experiment. Holmes skulle sedan byta ut den i allra högsta grad levande Pitezel, aka Perry, med ett stulet och sargat lik, sedan skulle de båda männen dela på pengarna.
Men innan Holmes kunde sätta planerna i verket greps han för bedrägeri och dömdes till en kortare fängelsevistelse i St Louis. Här lärde Holmes känna Marion Hedgepath, en förhärdad brottsling med både mord och en rad brutala tågrån på sitt samvete. Mot att Hedgepath introducerade Holmes för en mindre nogräknad advokat, lät Holmes delge honom de båda partnernas planer.
Väl ute så reste Holmes och det intet ont anande Pitezel till Philadelphia, där Holmes mördade Pitezel och skickade bud till hans fru Carrie om att hon måste identifiera liket. Men eftersom Carrie inte kunde resa ifrån parets småbarn, så fick familjens femtonåriga dotter Alice den mindre smickrande uppgiften att identifiera sin fars lik. Efter denna traumatiska händelse lyckades Holmes övertala Alice att det var hennes mammas önskan och att hon snart skulle få sällskap av sina syskon. Han återvände nu till St Louis, lurade Carrie att hennes man fortfarande levde, men att han måste hålla sig gömd för att inte försäkringsbolaget skulle misstänka något och att han skulle ta hand om Alice och två av hennes syskon Howard och Nellie.
Holmes återvände till Indianpolis med de två barnen vilka återförenades med sin storsyster, men han tröttnade snabbt på den griniga och gnälliga Howard som mördades. Holmes reste nu runt i USA och Kanada med de två barnen och – den fortfarande ovetande – Carrie i släptåg, för att lura försäkringsmyndigheterna. I St Louis hade dock Hedgepath fortfarande inte sett till några pengar, och han valde därför att berätta för polisen om Holmes bedrägeri. Polisen valde givetvis att informera försäkringsbolaget, vilka i sin tur anlitade Pinkertons vilka som sagt grep Holmes i Boston för bedrägeri. I maj 1895 ställdes så Holmes till rätta för försäkringsbedrägeri, ett åtal han erkände sig skyldigt till för att få ett lindrigare straff. Vad som hänt Pitezel och hans tre barn var fortfarande okänt för utredarna, som inte var helt övertygad av Holmes påstående att de rest till Liverpool med en fröken Williams.
Den före detta Philadelphiapolisen Frank Greyer var en av de som inte trodde på Holmes påstående, och han valde nu att följa i Holmes fotspår över USA och Kanada. I Toronto fick han nys om att en man med två flickor hyrt ett hus och att flickorna sedan spårlöst försvunnit utan att mannen kunnat förklara deras försvinnande. Greyer anade oråd och bad om hjälp från polisen i Toronto, och i källaren till huset hittade de kvarlevorna av två barn vilka kunde identifieras till Alice och Nellie. Nyheten om det makabra fyndet slog ned som en bomb i USA, och Greyers jakt på Howard följdes nu noggrant av tidningarna.
I Indianapolis fick Greyer ytterligare tips om att en man som liknade Howard hyrt en lägenhet utanför staden, när Greyer och polisen undersökte lägenheten hittade man mänskliga benrester i eldstaden. De nya uppgifterna i fallet gjorde nu att polisen i Chicago började intressera sig för Holmes och hans hotell, och när polisen genomförde en husrannsakan i Slottet fann de resterna av ett mänskligt revben i eldstaden i hans kontor tillsammans med hårtussar. Ytterligare utforskningar, som försvårades av hur huset var konstruerat, ledde till ytterligare makabra fynd och listan över offer blev längre och längre.
I oktober 1895 ställdes så Holmes till rätta för mordet på Pitezel, och rättegången som döpts till århundradets rättegång, lockade enorma mängder nyfikna. Tidningarna var fyllda av berättelser om Slottet, de tre barnens öde och spekulationer över hur många Holmes egentligen mördat. Själv erkände han att han mördat 27 stycken, men dödssiffran är troligen långt högre, och siffror ända upp till 200 cirkulerar och anses inte helt orimligt.
Den 7 maj 1896 hängdes Holmes, och på egen begäran så göts hans kista in i betong, kanske för att han själv inte skulle drabbas av samma öde han själv utsatt sina offer för.
Inte nog med att Holmes anses vara USA:s första seriemördare, antalet offer för hans raffinerade och makabra hotell är än idag okänt, men det rör sig troligen om ett hundratal. Detta till trots så är Holmes förhållandevis okänd, och man kan onekligen fråga sig varför inte Hollywood valt att göra en film på denne, högst verklige och obehaglige man, istället för fantasifoster som t.ex. Jigsaw i Saw eller filmer som ”Hostel”.
Den 17 november 1894 greps doktor Henry Howard Holmes (född Herman Webster Mudgett) i Boston av agenter från Pinkerton misstänkt för försäkringsbedrägeri, föga anade agenterna och poliserna att utredningen att den charmerande Holmes gjort sig skyldig till mer än bara bedrägeri. Den omfattande utredningen om Holmes skakade om USA, och än idag anses han vara en av de värsta seriemördarna i USA:s historia.
Mudgett föddes den 16 maj 1860 i det lilla samhället Gilmanton (New Hampshire), familjen som kunde spåra sin härkomst till några av områdets första kolonisatörer var välansedda. Mudgett uppväxt var enligt honom själv problematisk, han mobbades och hans far bestraffade honom fysiskt. Den unge Mudgett presterade dock bra i skolan, och gick redan som 16 åring ut gymnasiet, han sökte och antogs senare till Michigans universitet där han läste medicin.
Förutom att studera medicin sysselsatte sig Mudgett med ett avancerat försäkringsbedrägeri, en slags lindrig föraning om vad som komma skulle. Han tecknade lukrativa försäkringar på personer som donerat sina kroppar till universitet, stal kropparna från skolans laboratorium och vanställde dessa så att de såg ut som om de råkat ut för någon olycka och plocka ut försäkringspremierna.
Efter avslutade studier valde han att lämna sin hustru Clara Loveringat, flytta till Illinois 1886 där bytte han namn till doktor Henry Howard Holmes. I Englewood träffade han den svårt sjuke apotekaren doktor E.S. Holton där han lyckades övertala apotekaren att anställa honom. Den vältalige och mustaschprydde Holmes blev snabbt populär bland stadens kvinnor och när apotekaren avled så övertalade han änkan att sälja rörelsen till honom.
Strax efter försäljningen försvann änkan spårlöst, Holmes sa till hennes vänner att hon flyttat till sina släktingar i Kalifornien och ingen reagerade när han övertog änkans gamla lägenhet. Trots att han fortfarande var gift så gifte han om sig 1887 med Myrta Z. Belknap äktenskapet blev dock ingen större framgång och den vid det här laget gravida Myrta återvände snart till sina föräldrar. Med Myrta ur vägen kunde nu Holmes koncentrera sig på sitt nya projekt, Slottet.
Tack vare inkomsterna från apoteket kunde Holmes köpa tomten tvärs över gatan, här planerade han att bygga ett hotell, men det var inte vilket hotell som helst. Under stort hemlighetsmakeri började bygget, Holmes höll hårt i ritningarna och avskedade arbetare på löpande band. I maj 1890 stod huset klart, för den oinvigde såg trevåningshuset ut som vilket hus som helst där bottenvåningen.a. inrymde apoteket och affärer och de två andra utgjordes av Holmes kontor och ett hotell. Men bakom fasaden doldes en fruktansvärd hemlighet.
Holmes hade nämligen skapat en dödsfälla i klass med vilken skräckfilmsregissörs våtaste dröm och en veritabel dödsfälla. Genom ett avancerat system av lönndörrar och dolda korridorer hade Holmes tillgång till alla sjuttio hotellrum, vilka dessutom kunde låsas utifrån. Vissa av rummen var ljudisolerade, utrustade med speciella lönnluckor som ledde rakt ner i källaren och speciella gasrör som kontrollerades från Holmes privata bostad. I källaren, som även den var ljudisolerad, återfanns en tortyrkammare komplett med en stor tank fylld med syra och ett krematorium. Här kunde nu Holmes välja ut sina offer, döda eller göra offret medvetslös genom att gasa dem eller sakta kväva dem i lufttäta rum och sedan föra ner dem i källaren, utföra makabra obduceringar. Holmes kunde sedan antingen förstöra kropparna eller skapa ännu makabrare skelettmodeller som han sålde till medicinska institut i området.
I samband med att Slottet invigdes så anställde Holmes Ned Conner som föreståndare för en juvelaffär i bottenvåningen, med sig hade Conner sin fru Julia och dotter Pearl. Det dröjde inte snart förrän Holmes inlett en affär med Conners fru och paret begärde skilsmässa och flyttade isär. Julia flyttade ihop med Holmes, men det dröjde inte länge förrän även hon – i likhet med änkan Holton – försvann spårlöst tillsammans med sin dotter, några dagar efter hennes försvinnande sålde Holmes ett kvinnligt skelett till Hahnemans medicinska högskola.
Vid sidan av detta fortsatte Holmes med sina försäkringsbedrägerier, han tvingade många anställda att ta försäkringar med honom som förmånstagare och när dessa sedan försvann kunde han ta ut pengarna. 1893 öppnade världsmässan i Chicago och staden fylldes med turister och Holmes hotell var fullbokat med gäster från hela USA. Hur många av dessa gäster som aldrig lämnade hotell är okänt, men minst femtio personer ska ha mist sina liv i Holmes skräckkabinett.
När mässan så slog igen drabbades Illinois av en kraftig ekonomisk nedgång, något som även drabbade Holmes affärer och hotell. Holmes lämnade Chicago och flyttade till Fort Worth där han ärvt mark från två systrar, och nu tänkte bygga ett nytt hotell. Han övergav dock snabbt planerna på detta då han ansåg lagstiftningen i Texas alldeles för krånglig och började nu flytta runt i USA. Bakslaget i Texas hade dock gjort att Holmes fått ekonomiska svårigheter, han valde därför att närma sig Benjamin Pitezel, en gammal affärskollega, med ett förslag. Pitezel skulle teckna en livförsäkrings på 10 000 dollar, flytta till Philadelphia under det antagna namnet B.F. Perry och avlida i samband med ett misslyckat experiment. Holmes skulle sedan byta ut den i allra högsta grad levande Pitezel, aka Perry, med ett stulet och sargat lik, sedan skulle de båda männen dela på pengarna.
Men innan Holmes kunde sätta planerna i verket greps han för bedrägeri och dömdes till en kortare fängelsevistelse i St Louis. Här lärde Holmes känna Marion Hedgepath, en förhärdad brottsling med både mord och en rad brutala tågrån på sitt samvete. Mot att Hedgepath introducerade Holmes för en mindre nogräknad advokat, lät Holmes delge honom de båda partnernas planer.
Väl ute så reste Holmes och det intet ont anande Pitezel till Philadelphia, där Holmes mördade Pitezel och skickade bud till hans fru Carrie om att hon måste identifiera liket. Men eftersom Carrie inte kunde resa ifrån parets småbarn, så fick familjens femtonåriga dotter Alice den mindre smickrande uppgiften att identifiera sin fars lik. Efter denna traumatiska händelse lyckades Holmes övertala Alice att det var hennes mammas önskan och att hon snart skulle få sällskap av sina syskon. Han återvände nu till St Louis, lurade Carrie att hennes man fortfarande levde, men att han måste hålla sig gömd för att inte försäkringsbolaget skulle misstänka något och att han skulle ta hand om Alice och två av hennes syskon Howard och Nellie.
Holmes återvände till Indianpolis med de två barnen vilka återförenades med sin storsyster, men han tröttnade snabbt på den griniga och gnälliga Howard som mördades. Holmes reste nu runt i USA och Kanada med de två barnen och – den fortfarande ovetande – Carrie i släptåg, för att lura försäkringsmyndigheterna. I St Louis hade dock Hedgepath fortfarande inte sett till några pengar, och han valde därför att berätta för polisen om Holmes bedrägeri. Polisen valde givetvis att informera försäkringsbolaget, vilka i sin tur anlitade Pinkertons vilka som sagt grep Holmes i Boston för bedrägeri. I maj 1895 ställdes så Holmes till rätta för försäkringsbedrägeri, ett åtal han erkände sig skyldigt till för att få ett lindrigare straff. Vad som hänt Pitezel och hans tre barn var fortfarande okänt för utredarna, som inte var helt övertygad av Holmes påstående att de rest till Liverpool med en fröken Williams.
Den före detta Philadelphiapolisen Frank Greyer var en av de som inte trodde på Holmes påstående, och han valde nu att följa i Holmes fotspår över USA och Kanada. I Toronto fick han nys om att en man med två flickor hyrt ett hus och att flickorna sedan spårlöst försvunnit utan att mannen kunnat förklara deras försvinnande. Greyer anade oråd och bad om hjälp från polisen i Toronto, och i källaren till huset hittade de kvarlevorna av två barn vilka kunde identifieras till Alice och Nellie. Nyheten om det makabra fyndet slog ned som en bomb i USA, och Greyers jakt på Howard följdes nu noggrant av tidningarna.
I Indianapolis fick Greyer ytterligare tips om att en man som liknade Howard hyrt en lägenhet utanför staden, när Greyer och polisen undersökte lägenheten hittade man mänskliga benrester i eldstaden. De nya uppgifterna i fallet gjorde nu att polisen i Chicago började intressera sig för Holmes och hans hotell, och när polisen genomförde en husrannsakan i Slottet fann de resterna av ett mänskligt revben i eldstaden i hans kontor tillsammans med hårtussar. Ytterligare utforskningar, som försvårades av hur huset var konstruerat, ledde till ytterligare makabra fynd och listan över offer blev längre och längre.
I oktober 1895 ställdes så Holmes till rätta för mordet på Pitezel, och rättegången som döpts till århundradets rättegång, lockade enorma mängder nyfikna. Tidningarna var fyllda av berättelser om Slottet, de tre barnens öde och spekulationer över hur många Holmes egentligen mördat. Själv erkände han att han mördat 27 stycken, men dödssiffran är troligen långt högre, och siffror ända upp till 200 cirkulerar och anses inte helt orimligt.
Den 7 maj 1896 hängdes Holmes, och på egen begäran så göts hans kista in i betong, kanske för att han själv inte skulle drabbas av samma öde han själv utsatt sina offer för.
Inte nog med att Holmes anses vara USA:s första seriemördare, antalet offer för hans raffinerade och makabra hotell är än idag okänt, men det rör sig troligen om ett hundratal. Detta till trots så är Holmes förhållandevis okänd, och man kan onekligen fråga sig varför inte Hollywood valt att göra en film på denne, högst verklige och obehaglige man, istället för fantasifoster som t.ex. Jigsaw i Saw eller filmer som ”Hostel”.
Saturday, May 16, 2009
Friday, May 15, 2009
Hugh van Es död
En av efterkrigstidens största krigsfotografer avled idag i sviterna av en hjärntumör, van Es blev 67 år gammal. Han var mest känd för sina bilder från Vietnamkriget, och då speciellt de dramatiska bilderna på hur amerikanska styrkor utrymde Saigon. Bilderna på överfyllda helikoptrar, köer till helikopterplattorna och kaoset i den Sydvietnamesiska huvudstaden blev sinnesbilden på USA:s misslyckande i Sydostasien.
Sunday, May 10, 2009
Söndag
Var det guldrycket vi såg idag när Manchester United slog lillebror i Manchesterderbyt, mycket talar för det och blir det vinst emot Wigan på onsdag är det nog klart. I övrigt så har det inte hänt speciellt mycket, rätt lung söndag som mest varit en väntan på att man ska slagga, så med andra ord lär jag missa finalen i Hockey VM där Ryssland ställs mot Kanada. Kan bli en riktigt bra match, eller en skitdålig. Eftersom jag missar den hoppas jag den blir dålig.
Saturday, May 9, 2009
Lördag
Jaha så var det då äntligen lördag efter en hel veckas sjukskrivning pga halsfluss, och inte blev det bättre av att jag hade något grymt ont i örat. Så det blev att åka in och få det kollat, 220 kronor kostade det, och själva undersökningen tog mindre än en minut. Kändes ju som väl spenderade pengar.
Nåväl traskade iväg och köpte en pizza och nu är det fotboll för hela slanten. :) Imorgon är det dags för Manchester United mot Manchester City, lite ångst över matchen faktiskt. Dagens höjdpunkt får hittintills sägas vara scenerna på "The Den" när Millwall först tryckte in 1-0 och delar av publiken sprang in för att fira tillsammans med spelarna. När så domarn blåste av matchen travade dessutom ett gäng ridande poliser in på arenan, troligen för att se till att inget bråk tog fart mellan Millwalls och Leeds supportrar. Spännande fortsättning på torsdag då returen går av stapeln.
Nåväl traskade iväg och köpte en pizza och nu är det fotboll för hela slanten. :) Imorgon är det dags för Manchester United mot Manchester City, lite ångst över matchen faktiskt. Dagens höjdpunkt får hittintills sägas vara scenerna på "The Den" när Millwall först tryckte in 1-0 och delar av publiken sprang in för att fira tillsammans med spelarna. När så domarn blåste av matchen travade dessutom ett gäng ridande poliser in på arenan, troligen för att se till att inget bråk tog fart mellan Millwalls och Leeds supportrar. Spännande fortsättning på torsdag då returen går av stapeln.
Friday, May 8, 2009
Vandalerna del 5
Vandalkrigen
I juni avlöpte så den bysantinska flottan och efter en lång, men tämligen händelsefattig resa anlände man till Sicilien. Här fick Belisarius höra de första goda nyheterna, nämligen att lejonparten av vandalernas flotta var stationerad runt Sardinien och att den således inte utgjorde något hot. Redan innan flottan lämnat Konstantinopel hade Belisarius infört en strikt disciplin, och han förklarade återigen att minsta lilla övertramp skulle bestraffas hårt, speciellt när de landsteg i Nordafrika. Efter att ha bunkrat upp lämnade den bysantinska flottan Sicilien och den 9 september landsteg man slutligen vid Kap Vada (idag Ras Kaboudia) utan att möta något som helst motstånd.
I Karthago tog Gelimer nyheten med ro, och utan någon större brådska samlades den vandaliska hären. Samtidigt så började den bysantinska hären långsamt avancera mot Karthago, flera städer och samhällen intogs, ofta utan större blodsspilla då befolkningen mer än gärna hälsade Belisarius armé som befriare. En annan orsak kan ha varit att underhållet av befästningar och stadsmurar varit eftersatta, och att städerna helt enkelt inte gick att försvara. Innan Gelimer lämnade Karthago mördades den avsatte kungen på hans order, och vandalernas här marscherade sent om sider iväg för att möta invasionsarmén.
Vid Ad Decimum (lat. Den tionde) var det tänkt att vandalerna skulle stoppa, och i bästa fall utplåna den bysantinska hären. Vandalerna splittrades i tre grupper, en under Gelimer, en under hans bror Ammatas och en under hans brorson Gibamund och skulle angripa hären från tre håll. Men innan man ens hunnit ställa upp styrkorna drabbades vandalerna av en fatal motgång när Gibamund dödades i en sammandrabbning med bysantinska förtrupper. Läget blev inte heller bättre när Ammatas dödades och hans styrkor skingrades, ovetande om sin bror och brorsons öde drabbade så Gelimer samman med Belisarius huvudstyrka. Trots att vandalerna var numerärt underlägsna de bysantinska styrkorna lyckades Gelimer få överhand och de bysantinska trupperna började svaja betänkligt, men så hittade Gelimer sin brors lik på slagfältet. Den uppenbart skakade Gelimer valde att inte följa upp sina framgångar, istället beordrade han att hans bror skulle begravas innan man fortsatte. De bysantinska styrkorna fick således en oväntad respit och kunde samla sig, och en lysande möjlighet att utplåna de bysantinska trupperna gick förlorad. Istället kunde Belisarius beordra en motattack som rev upp stora hål i den vandaliska hären som slog till reträtt, och medan den bysantinske generalen beordrade sina trupper att slå läger utrymde Gelimer Karthago.
Dagen efter nådde de första bysantinska styrkorna vandalernas huvudstad, men till Belisarius stora glädje, som saknade trupper för att genomföra en långvarig belägring, var portarna öppna. Precis som tidigare välkomnades Belisarius och hans soldater som befriare och han kunde installera sig i det kungliga slottet. Återigen lät den bysantinske generalen utfärda drakoniska bestraffningar till plundrare, och påbörjade arbetet med att reparera stadens förfallna befästningsverk.
Gelimer å sin sida flydde med resterna av sina styrkor till Bulla Regia, väl framme sände han bud till sin bror Tzazon på Sardinien att återvända hem. Väl tillbaka så marscherade vandalerna mot Karthago för att återta staden, som snabbt utsattes för en belägring. Oroad över – de inte helt ogrundade ryktena – om att vandaler infiltrerat staden för att försöka muta bysantinska enheter, risken för att drabbas av någon form av förräderi gjorde att Belisarius valde att möta vandalerna utanför staden. Den 15 december 533 drabbade vandalerna och bysantinerna samman utanför Tricamarum, där vandalerna slagit läger.
Erfarenheterna efter slaget om Ad Decimum gjorde dock att Belisarius valde att gå till offensiven direkt, samtidigt som de förband som ryktats haft kontakt med de vandaliska infiltratörerna hölls under noggrann uppsikt. I samband med striderna dödades Tzazon, och precis som under slaget om Ad Decimum tappade Gelimer vilja att slåss när han nåddes om nyheten. Vandalerna slog till reträtt och de bysantinska styrkorna följde efter, över 3000 vandaliska soldater dödades eller togs som krigsfångar innan mörkret räddade de kvarvarande vandalerna. Gelimer flydde återigen till Bulla Regia, men hans planer på att fly till Spanien – där det fortfarande återfanns vandaler – rann ut i sanden när Belisarius fick nys om hans planer och kunde skära av hans reträttväg. Istället sökte sig den säkerligen bedrövade kungen söderut och sökte skydd hos berberna, efter en kortare belägring av hans sista tillflyktsort kapitulerade Gelimer och fördes till Karthago. Inom loppet av knappt ett halvår hade Belisarius erövrat, och effektivt förintat, det vandaliska riket som nu blev en bysantinsk provins.
När Belisarius återvände till Konstantinopel hedrades han med ett triumftåg, under vilket många av de skatter vandalerna plundrat från Rom visades upp. De vandaler som inte lyckades fly tillbaka till Spanien eller sökte skydd hos ostrogoterna på Sicilien fördrevs från Nordafrika och förslavades eller värvades som soldater i den bysantinska armén. Många vandaliska kvinnor gifte sig med bysantinska soldater och Gelimer sattes i en kortvarig husarrest i Galatia och tilldelades stora landegendomar i Galatia, han avled 553. Med detta var det vandaliska rikets historia slut och de sällade sig till de många germanska stammar som efter folkvandringen försvann in i historiens obskyritet…
I juni avlöpte så den bysantinska flottan och efter en lång, men tämligen händelsefattig resa anlände man till Sicilien. Här fick Belisarius höra de första goda nyheterna, nämligen att lejonparten av vandalernas flotta var stationerad runt Sardinien och att den således inte utgjorde något hot. Redan innan flottan lämnat Konstantinopel hade Belisarius infört en strikt disciplin, och han förklarade återigen att minsta lilla övertramp skulle bestraffas hårt, speciellt när de landsteg i Nordafrika. Efter att ha bunkrat upp lämnade den bysantinska flottan Sicilien och den 9 september landsteg man slutligen vid Kap Vada (idag Ras Kaboudia) utan att möta något som helst motstånd.
I Karthago tog Gelimer nyheten med ro, och utan någon större brådska samlades den vandaliska hären. Samtidigt så började den bysantinska hären långsamt avancera mot Karthago, flera städer och samhällen intogs, ofta utan större blodsspilla då befolkningen mer än gärna hälsade Belisarius armé som befriare. En annan orsak kan ha varit att underhållet av befästningar och stadsmurar varit eftersatta, och att städerna helt enkelt inte gick att försvara. Innan Gelimer lämnade Karthago mördades den avsatte kungen på hans order, och vandalernas här marscherade sent om sider iväg för att möta invasionsarmén.
Vid Ad Decimum (lat. Den tionde) var det tänkt att vandalerna skulle stoppa, och i bästa fall utplåna den bysantinska hären. Vandalerna splittrades i tre grupper, en under Gelimer, en under hans bror Ammatas och en under hans brorson Gibamund och skulle angripa hären från tre håll. Men innan man ens hunnit ställa upp styrkorna drabbades vandalerna av en fatal motgång när Gibamund dödades i en sammandrabbning med bysantinska förtrupper. Läget blev inte heller bättre när Ammatas dödades och hans styrkor skingrades, ovetande om sin bror och brorsons öde drabbade så Gelimer samman med Belisarius huvudstyrka. Trots att vandalerna var numerärt underlägsna de bysantinska styrkorna lyckades Gelimer få överhand och de bysantinska trupperna började svaja betänkligt, men så hittade Gelimer sin brors lik på slagfältet. Den uppenbart skakade Gelimer valde att inte följa upp sina framgångar, istället beordrade han att hans bror skulle begravas innan man fortsatte. De bysantinska styrkorna fick således en oväntad respit och kunde samla sig, och en lysande möjlighet att utplåna de bysantinska trupperna gick förlorad. Istället kunde Belisarius beordra en motattack som rev upp stora hål i den vandaliska hären som slog till reträtt, och medan den bysantinske generalen beordrade sina trupper att slå läger utrymde Gelimer Karthago.
Dagen efter nådde de första bysantinska styrkorna vandalernas huvudstad, men till Belisarius stora glädje, som saknade trupper för att genomföra en långvarig belägring, var portarna öppna. Precis som tidigare välkomnades Belisarius och hans soldater som befriare och han kunde installera sig i det kungliga slottet. Återigen lät den bysantinske generalen utfärda drakoniska bestraffningar till plundrare, och påbörjade arbetet med att reparera stadens förfallna befästningsverk.
Gelimer å sin sida flydde med resterna av sina styrkor till Bulla Regia, väl framme sände han bud till sin bror Tzazon på Sardinien att återvända hem. Väl tillbaka så marscherade vandalerna mot Karthago för att återta staden, som snabbt utsattes för en belägring. Oroad över – de inte helt ogrundade ryktena – om att vandaler infiltrerat staden för att försöka muta bysantinska enheter, risken för att drabbas av någon form av förräderi gjorde att Belisarius valde att möta vandalerna utanför staden. Den 15 december 533 drabbade vandalerna och bysantinerna samman utanför Tricamarum, där vandalerna slagit läger.
Erfarenheterna efter slaget om Ad Decimum gjorde dock att Belisarius valde att gå till offensiven direkt, samtidigt som de förband som ryktats haft kontakt med de vandaliska infiltratörerna hölls under noggrann uppsikt. I samband med striderna dödades Tzazon, och precis som under slaget om Ad Decimum tappade Gelimer vilja att slåss när han nåddes om nyheten. Vandalerna slog till reträtt och de bysantinska styrkorna följde efter, över 3000 vandaliska soldater dödades eller togs som krigsfångar innan mörkret räddade de kvarvarande vandalerna. Gelimer flydde återigen till Bulla Regia, men hans planer på att fly till Spanien – där det fortfarande återfanns vandaler – rann ut i sanden när Belisarius fick nys om hans planer och kunde skära av hans reträttväg. Istället sökte sig den säkerligen bedrövade kungen söderut och sökte skydd hos berberna, efter en kortare belägring av hans sista tillflyktsort kapitulerade Gelimer och fördes till Karthago. Inom loppet av knappt ett halvår hade Belisarius erövrat, och effektivt förintat, det vandaliska riket som nu blev en bysantinsk provins.
När Belisarius återvände till Konstantinopel hedrades han med ett triumftåg, under vilket många av de skatter vandalerna plundrat från Rom visades upp. De vandaler som inte lyckades fly tillbaka till Spanien eller sökte skydd hos ostrogoterna på Sicilien fördrevs från Nordafrika och förslavades eller värvades som soldater i den bysantinska armén. Många vandaliska kvinnor gifte sig med bysantinska soldater och Gelimer sattes i en kortvarig husarrest i Galatia och tilldelades stora landegendomar i Galatia, han avled 553. Med detta var det vandaliska rikets historia slut och de sällade sig till de många germanska stammar som efter folkvandringen försvann in i historiens obskyritet…
Thursday, May 7, 2009
Vandalerna del 4
I Gallien hade den frankiske kungen avlidit, och någon uttalad kronpris saknades vilket ledde till ett infekterat inbördeskrig mellan två bröder. Både Attila och Västrom såg möjligheterna, Attila att utöka sitt rike och Västrom att återfå åtminstone delar av sitt imperium. 451 anlände en enorm här, visserligen kraftigt överdriven i Jordanes beskrivning, under ledning av Attila till Belgica. Frankernas rike drabbades nu av en katastrof som måste fått vandalernas vandring genom landet 30 år tidigare att framstå som human, i augusti intogs Metz som brändes till grunden och flera frankiska städer plundrades eller brandskattades hårt. Oroade över utvecklingen skickade Valentin III sin bäste, och den egentlige makthavaren, general Flavius Aëtius till Gallien. Här lyckades han efter mycket möda och stort besvär ena de splittrade germanska stammarna, bland annat visigoterna i en allians mot hunnerna. De båda härarna drabbade till slut samman på de katalunska fälten sommaren 451, och blev den sista av de stora allianserna mellan romerska och germanska styrkor.
Effekten av slaget blev dock inte var någon av parterna hoppats på, för när stridsröken slutligen lade sig hade förlusterna på båda sidor varit så stora att någon segrare inte gick att utropas, och bland de dödade återfanns den visigotiske kungen Theodorik I. Efter slaget valde Attila att återvända till Ungern, Västeuropa var återigen räddat men priset hade varit så högt att Aëtius varken kunde – eller snarare ville – följa efter hunnerna. Guds gissel var dock inte nöjd, efter att han slickat sina sår efter misslyckandena i Frankrike så lät Attila meddela att han tänkte befria Honoria.452 återvände var så hunnerna återigen i rörelse, och den här gången var det Italien som drabbades. I sina spår lämnade hunnerna på nytt nedbrända och plundrade städer, men efter en schism med Valentin III hade den romerske generalen Aëtius (segraren, eller hur man nu ser det, vid de katalunska fälten) hamnat i onåd. Man kan gott anta att kejsaren nu ångrade sitt beslut, och istället för en här så övertalades påven Leo I att försöka finna en överenskommelse med hunnernas ledare.
Utanför Mantuna mötte så påven, enligt den katolska historieskrivningen flankerad av sankt Peter och Paul, guds gissel Attila. Inför denna uppenbarligen gudomliga intervention valde Attila att kapitulera, han gick med på påvens alla krav och lämnade Italien. Mer troligt är dock att påven helt enkelt mutade Attila att lämna Italien, det är inte heller helt otänkbart att påven också erbjöd honom Honorias hand om han frivilligt återvände till Ungern. Hur som helst valde Attila att lämna Italien och återvända till Ungern, här började han förberedelserna för en ny kampanj riktad mot det Bysantinska riket. När inte Honoria dök upp valde han att gifta sig med en gotisk prinsessa, men detta skulle visa sig vara hans sista erövring. Dagen efter bröllopet hittades Attila, guds gissel död dränkt av sitt eget blod efter att en artär brustit. Med det var så det främsta hotet mot Väst- och Östrom borta, och båda kunde nu rikta in sig på att en gång för alla bli av med vandalerna.
Men Valentin III skulle inte få fira Attilas frånfälle någon längre tid, och i mars 455 avsattes och mördades den romerske kejsaren av Petronius Maximus. Förhandlingarna mellan Rom och vandalerna bröt samman, och återigen valde en dotter till kejsaren till vädja till en barbar om hjälp. Samma sommar anlände nämligen ett brev till Geiserik från sin framtida svärdotter som bad om hjälp eftersom hon och hennes mor fängslats av kuppmakaren. Geiserik gick troligen i taket, allt hans arbete hade med ett enda slag gått i kras. Han samlade en enorm flotta utanför Sicilien och styrde mot Rom, när nyheten om att vandalerna närmade sig skapade detta en enorm panik i den eviga staden. År av vanskötsel hade gjort att stadens murar förfallit, och någon egentlig armé fanns inte att tillgå och återigen fick påven Leo I bege sig iväg för att försöka rädda Rom.
Den här gången verkar dock sankt Paul och Peter haft annat för sig, för de saknades nämligen när påven mötte Geiserik. Utan bistånd från dessa satt påven i en klart sämre förhandlingssituation än när han mött Attila, och även om han lyckades avvärja ett angrepp så kunde han inte hindra vandalerna från att få plundra staden. Under fjorton dagar plundrades Rom på värdeföremål, böcker, koppartak, statyer och andra rikedomar. Även om omfattningen av plundringen senare överdrivits, så var den definitivt av allvarligare karaktär än när visigoterna plundrade Rom 410. Hur som helst kunde Geiserik återvända till Karthago med ofantliga rikedomar, samt kejsarens änka och ena dotter.
Under Geiseriks ledning hade vandalerna gått från ett hemlöst och fattigt folk till ett rike som fått både befolkningen i Konstantinopel och Rom att darra. Deras städer, samhällen och villor var överfulla med värdeföremål från Rom och andra delar av det romerska riket, samtidigt som den vandaliska flottan fortsatte att sprida skräck över hela Medelhavet. I ett försök att en gång för alla sätta stopp för de vandaliska angreppen valde så det bysantinska riket, vilket sakta men säkert återhämtat sig från hunnernas angrepp, att skrida till verket.
Under andra hälften av 460-talet började den bysantinska armén förbereda en regelrätt invasion av vandalernas rike, och 468 avseglade en enorm flotta från de bysantinska hamnarna. Någon större framgång blev inte det bysantinska försöket, vandalerna besegrade den bysantinska flottan och började nu en plundringsvåg längs rikets kust. Efter ett misslyckat försök att inta Peloponnese vände vandalerna tillbaka, men först angrep man Zakynthos där man tog 500 fångar som hackades i småbitar och kastades överbord. Efter detta valde Konstantinopel att underteckna ett fredsavtal med Geiserik och bysantinerna fick likt Rom endast konstatera faktum och bida sin tid.
Inom loppet av bara ett par år hade Geiserik skapat ett mäktigt vandaliskt rike, intagit Rom och besegrat en stor bysantinsk flotta. Han hade gift sig med änkan till Valentin III och undertecknat avtal med både Konstantinopel och Rom, utan tvekan kan man beteckna Geiserik som folkvandringens mest framgångsrike härskare. När han så avled 477 lämnade han ett enormt tomrum efter sig, ett tomrum ingen av hans efterträdare på något sätt kunde fylla och inom loppet av 60 år var riket utplånat och vandalerna förpassade till historien. Men hur kunde det gå så snabbt?
Effekten av slaget blev dock inte var någon av parterna hoppats på, för när stridsröken slutligen lade sig hade förlusterna på båda sidor varit så stora att någon segrare inte gick att utropas, och bland de dödade återfanns den visigotiske kungen Theodorik I. Efter slaget valde Attila att återvända till Ungern, Västeuropa var återigen räddat men priset hade varit så högt att Aëtius varken kunde – eller snarare ville – följa efter hunnerna. Guds gissel var dock inte nöjd, efter att han slickat sina sår efter misslyckandena i Frankrike så lät Attila meddela att han tänkte befria Honoria.452 återvände var så hunnerna återigen i rörelse, och den här gången var det Italien som drabbades. I sina spår lämnade hunnerna på nytt nedbrända och plundrade städer, men efter en schism med Valentin III hade den romerske generalen Aëtius (segraren, eller hur man nu ser det, vid de katalunska fälten) hamnat i onåd. Man kan gott anta att kejsaren nu ångrade sitt beslut, och istället för en här så övertalades påven Leo I att försöka finna en överenskommelse med hunnernas ledare.
Utanför Mantuna mötte så påven, enligt den katolska historieskrivningen flankerad av sankt Peter och Paul, guds gissel Attila. Inför denna uppenbarligen gudomliga intervention valde Attila att kapitulera, han gick med på påvens alla krav och lämnade Italien. Mer troligt är dock att påven helt enkelt mutade Attila att lämna Italien, det är inte heller helt otänkbart att påven också erbjöd honom Honorias hand om han frivilligt återvände till Ungern. Hur som helst valde Attila att lämna Italien och återvända till Ungern, här började han förberedelserna för en ny kampanj riktad mot det Bysantinska riket. När inte Honoria dök upp valde han att gifta sig med en gotisk prinsessa, men detta skulle visa sig vara hans sista erövring. Dagen efter bröllopet hittades Attila, guds gissel död dränkt av sitt eget blod efter att en artär brustit. Med det var så det främsta hotet mot Väst- och Östrom borta, och båda kunde nu rikta in sig på att en gång för alla bli av med vandalerna.
Men Valentin III skulle inte få fira Attilas frånfälle någon längre tid, och i mars 455 avsattes och mördades den romerske kejsaren av Petronius Maximus. Förhandlingarna mellan Rom och vandalerna bröt samman, och återigen valde en dotter till kejsaren till vädja till en barbar om hjälp. Samma sommar anlände nämligen ett brev till Geiserik från sin framtida svärdotter som bad om hjälp eftersom hon och hennes mor fängslats av kuppmakaren. Geiserik gick troligen i taket, allt hans arbete hade med ett enda slag gått i kras. Han samlade en enorm flotta utanför Sicilien och styrde mot Rom, när nyheten om att vandalerna närmade sig skapade detta en enorm panik i den eviga staden. År av vanskötsel hade gjort att stadens murar förfallit, och någon egentlig armé fanns inte att tillgå och återigen fick påven Leo I bege sig iväg för att försöka rädda Rom.
Den här gången verkar dock sankt Paul och Peter haft annat för sig, för de saknades nämligen när påven mötte Geiserik. Utan bistånd från dessa satt påven i en klart sämre förhandlingssituation än när han mött Attila, och även om han lyckades avvärja ett angrepp så kunde han inte hindra vandalerna från att få plundra staden. Under fjorton dagar plundrades Rom på värdeföremål, böcker, koppartak, statyer och andra rikedomar. Även om omfattningen av plundringen senare överdrivits, så var den definitivt av allvarligare karaktär än när visigoterna plundrade Rom 410. Hur som helst kunde Geiserik återvända till Karthago med ofantliga rikedomar, samt kejsarens änka och ena dotter.
Under Geiseriks ledning hade vandalerna gått från ett hemlöst och fattigt folk till ett rike som fått både befolkningen i Konstantinopel och Rom att darra. Deras städer, samhällen och villor var överfulla med värdeföremål från Rom och andra delar av det romerska riket, samtidigt som den vandaliska flottan fortsatte att sprida skräck över hela Medelhavet. I ett försök att en gång för alla sätta stopp för de vandaliska angreppen valde så det bysantinska riket, vilket sakta men säkert återhämtat sig från hunnernas angrepp, att skrida till verket.
Under andra hälften av 460-talet började den bysantinska armén förbereda en regelrätt invasion av vandalernas rike, och 468 avseglade en enorm flotta från de bysantinska hamnarna. Någon större framgång blev inte det bysantinska försöket, vandalerna besegrade den bysantinska flottan och började nu en plundringsvåg längs rikets kust. Efter ett misslyckat försök att inta Peloponnese vände vandalerna tillbaka, men först angrep man Zakynthos där man tog 500 fångar som hackades i småbitar och kastades överbord. Efter detta valde Konstantinopel att underteckna ett fredsavtal med Geiserik och bysantinerna fick likt Rom endast konstatera faktum och bida sin tid.
Inom loppet av bara ett par år hade Geiserik skapat ett mäktigt vandaliskt rike, intagit Rom och besegrat en stor bysantinsk flotta. Han hade gift sig med änkan till Valentin III och undertecknat avtal med både Konstantinopel och Rom, utan tvekan kan man beteckna Geiserik som folkvandringens mest framgångsrike härskare. När han så avled 477 lämnade han ett enormt tomrum efter sig, ett tomrum ingen av hans efterträdare på något sätt kunde fylla och inom loppet av 60 år var riket utplånat och vandalerna förpassade till historien. Men hur kunde det gå så snabbt?
Wednesday, May 6, 2009
Vandalerna del 3
Den enorma mängden vandaler började nästan omedelbart angripa romerska städer och samhällen, vilka föll en efter en. Oroade för vandalernas rykte, vilket säkerligen inte förbättrats av vandalernas aktiviteter som pirater, flydde mängder med människor österut. Trots att vandalerna långsamt avancerade mot de större städerna som Hippo Regius och Karthago var Roms försök att stoppa dem obefintliga. Sommaren 430 nådde vandalerna fram till Hippo Regius, en gammal fenicisk koloni som under 300-talet blivit ett viktigt religiöst centrum i Nordafrika och som bland annat arrangerat tre synoder. Det var också hemvist för Augustine från Hippo, en av den katolska kyrkans viktigaste personer under 400-talet, vilken nu tog en aktiv del i försvaret av staden. Men trots att han och hans präster konstant bad om bistånd, så försvann inte vandalerna och den 28 augusti 430 avled han.
Trots detta avbräck så vägrade staden kapitulera, först efter en fjorton månader lång belägring tvingades staden kapitulera och vandalerna plundrade staden. Geiserik installerade sig i staden som gjordes till det nordafrikanska vandalrikets huvudstad, och 435 slöts ett avtal med Rom som gav vandalerna rätt till det område man erövrat. Geiserik var dock inte nöjd, utan kastade lystna blickar på ytterligare erövringar. Avtalet med Rom så angrep Geiserik den romerska staden Karthago, som romarna byggt upp efter de puniska krigen och som blivit det romerska imperiets juvel i Nordafrika. Men inte nog med detta, staden var dessutom vital för försörjningen av den romerska huvudstaden då Karthago var omlastningshamn för de enorma mängder jordbruksprodukter som transporterades från Nordafrika till de italienska städerna.
Trots detta var staden svagt försvarad, och 439 intog Geiserik staden i samband med att man höll tävlingar vid stadens hippodrom. Tack vare denna erövring hade nu Geiserik, som snabbt flyttade rikets huvudstad till Karthago och utropade sig till kung över vandalerna och alanerna, tagit ett veritabelt strypgrepp på Rom och Italien. För även om Rom givetvis oroade sig över utvecklingen i Nordafrika, var det lite man de facto kunde göra annat än att titta på.
Nu var det inte bara Rom som såg på vandalernas framfart med oro, och Konstantinopel följde utvecklingen noggrant. När så den romerske kejsaren vädjade om hjälp från den bysantinska armén kunde Konstantinopel inte säga nej, och snart stod en stor armé redo att skickas till Nordafrika. Ironiskt nog skulle vandalerna få hjälp från ett oväntat håll, för efter flera års frånvaro skulle en gammal bekant komma till vandalernas hjälp.
Dryg 40 år tidigare hade hunnernas ankomst till Europa gjort att vandalerna tvingats bort från sina gamla hemtrakter, men nu skulle hunnernas återkomst hjälpa vandalerna. Efter ett misslyckat försök att angripa det sassanidiska imperiet vände sig hunnerna, under ledning av Attila och Bleda, västerut. Inför den planerade invasionen av Nordafrika hade Konstantinopel tvingats förflytta delar av sina styrkor till Sicilien, vilket lett till att östra Europa nästan lämnats obevakat, något som Attila nu utnyttjade. 441 svepte hunnerna in i nuvarande Jugoslavien och intog och plundrade Belgrad, de styrkor bysantinerna tänkt att använda till att angripa vandalerna fick nu dras tillbaka för att försvara det bysantinska riket. Under stora delar av 440-talet fortsatte hunnerna att terrorisera Östeuropa, samtidigt som vandalerna kunde utöka sitt rike genom att erövra Sicilien, Sardinien, Korsiska och de Baleariska öarna.
Samtidigt fortsatte hunnerna att plundra sig igenom det bysantinske rikets provinser i östra Europa, först efter att man misslyckats inta Konstantinopel återvände man hemåt. Helt lottlösa återvände man dock inte, innan man lämnade det bysantinska riket hade man förmått den bysantinske kejsaren Theodosius II att lösa ut alla fångar hunnerna tagit. Respiten var dock kortvarig, redan 447 återvände hunnerna men efter att ha plundrat sig igenom Grekland öppnades plötsligt nya möjligheter.
Utvecklingen i öst innebar givetvis att hotet mot vandalerna försvann, och att dessa nu kunde konsolidera sin ställning i Nordafrika. När nyheten om att de bysantinska planerna avbrutits, fick Rom helt enkelt acceptera situationen. Efter förhandlingar så erkände den romerske kejsaren Valentine III vandalernas rike som en självständig nation, och inte som en underlydande nation som vanligt. För att bekräfta avtalet så trolovades Geiseirks son Hunerik med kejsarens dotter Eudocia, det var senare planerat att paret skulle bosätta sig i Rom.
Trots eftervärldens dom över vandalerna så blomstrade Karthago, någon större förstörelse var det aldrig tal om, snarare tvärtom. Imponerade över den romerska livsstilen övertog vandalerna romarnas livsstil, moderna utgrävningar av Vandalriket har gett en helt ny bild av vandalerna, bland annat i form av mosaiker och de villor man anlade. Kontakten med lokalbefolkningen var dock inte lika oproblematisk, och även om många faktiskt välkomnat vandalernas ankomst var det andra som inte alls såg vandalerna som några befriare.
Precis som tidigare nämnts var vandalerna arianer, en kristen sekt var tolkning av bibeln i vissa avseenden gick stick i stäv med den katolska. Många katoliker var inte alls roade av att styras av kättare, men Geiserik var inte dummare än att han tänkte sysselsätta sig med att stöta sig med områdets befolkning. Med undantag för att Geiserik fördrev några av de mest trilskande biskoparna så lät han rikets katoliker vara, samma sak gällde förstås de som tillhörde någon annan av de kristna sekter som frodades i Nordafrika. Till skillnad från katolikerna var dessa inte alls lika avogt inställda till vandalerna utan hälsade dessa i mångt och mycket som befriare, vilka till skillnad från romarna inte förföljde dessa.
Det enda egentliga motståndet mot vandalerna kom från berberna, vilka levde i de nordafrikanska bergen och endast varit nominellt underställda Rom. Dessa såg nu till att utnyttja situationen, för även om vandalerna var fruktade krigare var de alldeles för få för att effektivt kunna bevaka sitt rike på samma sätt som romarna. Till detta ska förstås läggas vandalernas snabba och stora expansion, vilket ytterligare sträckte ut de sedan tidigare fåtaliga soldaterna. Vandalerna var inte heller redo för berbernas krigföring, och snart hade delar av rikets södra delar mer eller mindre kommit under berbernas styre. Geiserik verkar dock inte varit allt för oroad, för i och med hunnernas återkomst till Europa hade nya möjligheter öppnats.
Till skillnad från den populära bilden av de germanska stamhövdingarna var Geiserik ingen idiot, snarare tvärt om var han en slipad militär, politiker och diplomat. Geiseriks avtal med Valentin III torde om inte annat vara ett lysande exempel på hans diplomati och gav honom en fullständigt unik ställning i det romerska riket. Men det var inte bara Rom han förhandlade med, efter att hunnerna tröttnat på att plundra det östromerska riket vändes deras intresse västerut. Här såg Geiserik en chans att ge igenom på vandalernas arvfiende, visigoterna, vilka tillsammans med romerska arméer fördrivit dem från Spanien och tillsammans med Valentin III planerades hunnerna, romarna och vandalerna att angripa visigoterna. Mitt i allt detta planerade skickade Valentin III:s dotter Honoria ett brev till Attila, i detta beklagade hon sig över att hon skulle giftas bort med en romersk senator. Attila tolkade brevet, kanske inte helt felaktigt då Honoria lagt ner en vigelsering i brevet, som en invit till ett giftermål mellan honom och den romerske kejsarens dotter. Givetvis orsakade nyheten, när den väl läckte ut, en våldsam skandal, och Honorias liv besparades först efter att kejsarens moder Galla Placidia vädjat om nåd för sitt barnbarn. Valentin III hade inget annat alternativ än att förvisa sin dotter, men snart skulle Attilas fortsatta intresse för utvecklingen i Västeuropa direkt leda till en katastrof med långtgående effekt.
Trots detta avbräck så vägrade staden kapitulera, först efter en fjorton månader lång belägring tvingades staden kapitulera och vandalerna plundrade staden. Geiserik installerade sig i staden som gjordes till det nordafrikanska vandalrikets huvudstad, och 435 slöts ett avtal med Rom som gav vandalerna rätt till det område man erövrat. Geiserik var dock inte nöjd, utan kastade lystna blickar på ytterligare erövringar. Avtalet med Rom så angrep Geiserik den romerska staden Karthago, som romarna byggt upp efter de puniska krigen och som blivit det romerska imperiets juvel i Nordafrika. Men inte nog med detta, staden var dessutom vital för försörjningen av den romerska huvudstaden då Karthago var omlastningshamn för de enorma mängder jordbruksprodukter som transporterades från Nordafrika till de italienska städerna.
Trots detta var staden svagt försvarad, och 439 intog Geiserik staden i samband med att man höll tävlingar vid stadens hippodrom. Tack vare denna erövring hade nu Geiserik, som snabbt flyttade rikets huvudstad till Karthago och utropade sig till kung över vandalerna och alanerna, tagit ett veritabelt strypgrepp på Rom och Italien. För även om Rom givetvis oroade sig över utvecklingen i Nordafrika, var det lite man de facto kunde göra annat än att titta på.
Nu var det inte bara Rom som såg på vandalernas framfart med oro, och Konstantinopel följde utvecklingen noggrant. När så den romerske kejsaren vädjade om hjälp från den bysantinska armén kunde Konstantinopel inte säga nej, och snart stod en stor armé redo att skickas till Nordafrika. Ironiskt nog skulle vandalerna få hjälp från ett oväntat håll, för efter flera års frånvaro skulle en gammal bekant komma till vandalernas hjälp.
Dryg 40 år tidigare hade hunnernas ankomst till Europa gjort att vandalerna tvingats bort från sina gamla hemtrakter, men nu skulle hunnernas återkomst hjälpa vandalerna. Efter ett misslyckat försök att angripa det sassanidiska imperiet vände sig hunnerna, under ledning av Attila och Bleda, västerut. Inför den planerade invasionen av Nordafrika hade Konstantinopel tvingats förflytta delar av sina styrkor till Sicilien, vilket lett till att östra Europa nästan lämnats obevakat, något som Attila nu utnyttjade. 441 svepte hunnerna in i nuvarande Jugoslavien och intog och plundrade Belgrad, de styrkor bysantinerna tänkt att använda till att angripa vandalerna fick nu dras tillbaka för att försvara det bysantinska riket. Under stora delar av 440-talet fortsatte hunnerna att terrorisera Östeuropa, samtidigt som vandalerna kunde utöka sitt rike genom att erövra Sicilien, Sardinien, Korsiska och de Baleariska öarna.
Samtidigt fortsatte hunnerna att plundra sig igenom det bysantinske rikets provinser i östra Europa, först efter att man misslyckats inta Konstantinopel återvände man hemåt. Helt lottlösa återvände man dock inte, innan man lämnade det bysantinska riket hade man förmått den bysantinske kejsaren Theodosius II att lösa ut alla fångar hunnerna tagit. Respiten var dock kortvarig, redan 447 återvände hunnerna men efter att ha plundrat sig igenom Grekland öppnades plötsligt nya möjligheter.
Utvecklingen i öst innebar givetvis att hotet mot vandalerna försvann, och att dessa nu kunde konsolidera sin ställning i Nordafrika. När nyheten om att de bysantinska planerna avbrutits, fick Rom helt enkelt acceptera situationen. Efter förhandlingar så erkände den romerske kejsaren Valentine III vandalernas rike som en självständig nation, och inte som en underlydande nation som vanligt. För att bekräfta avtalet så trolovades Geiseirks son Hunerik med kejsarens dotter Eudocia, det var senare planerat att paret skulle bosätta sig i Rom.
Trots eftervärldens dom över vandalerna så blomstrade Karthago, någon större förstörelse var det aldrig tal om, snarare tvärtom. Imponerade över den romerska livsstilen övertog vandalerna romarnas livsstil, moderna utgrävningar av Vandalriket har gett en helt ny bild av vandalerna, bland annat i form av mosaiker och de villor man anlade. Kontakten med lokalbefolkningen var dock inte lika oproblematisk, och även om många faktiskt välkomnat vandalernas ankomst var det andra som inte alls såg vandalerna som några befriare.
Precis som tidigare nämnts var vandalerna arianer, en kristen sekt var tolkning av bibeln i vissa avseenden gick stick i stäv med den katolska. Många katoliker var inte alls roade av att styras av kättare, men Geiserik var inte dummare än att han tänkte sysselsätta sig med att stöta sig med områdets befolkning. Med undantag för att Geiserik fördrev några av de mest trilskande biskoparna så lät han rikets katoliker vara, samma sak gällde förstås de som tillhörde någon annan av de kristna sekter som frodades i Nordafrika. Till skillnad från katolikerna var dessa inte alls lika avogt inställda till vandalerna utan hälsade dessa i mångt och mycket som befriare, vilka till skillnad från romarna inte förföljde dessa.
Det enda egentliga motståndet mot vandalerna kom från berberna, vilka levde i de nordafrikanska bergen och endast varit nominellt underställda Rom. Dessa såg nu till att utnyttja situationen, för även om vandalerna var fruktade krigare var de alldeles för få för att effektivt kunna bevaka sitt rike på samma sätt som romarna. Till detta ska förstås läggas vandalernas snabba och stora expansion, vilket ytterligare sträckte ut de sedan tidigare fåtaliga soldaterna. Vandalerna var inte heller redo för berbernas krigföring, och snart hade delar av rikets södra delar mer eller mindre kommit under berbernas styre. Geiserik verkar dock inte varit allt för oroad, för i och med hunnernas återkomst till Europa hade nya möjligheter öppnats.
Till skillnad från den populära bilden av de germanska stamhövdingarna var Geiserik ingen idiot, snarare tvärt om var han en slipad militär, politiker och diplomat. Geiseriks avtal med Valentin III torde om inte annat vara ett lysande exempel på hans diplomati och gav honom en fullständigt unik ställning i det romerska riket. Men det var inte bara Rom han förhandlade med, efter att hunnerna tröttnat på att plundra det östromerska riket vändes deras intresse västerut. Här såg Geiserik en chans att ge igenom på vandalernas arvfiende, visigoterna, vilka tillsammans med romerska arméer fördrivit dem från Spanien och tillsammans med Valentin III planerades hunnerna, romarna och vandalerna att angripa visigoterna. Mitt i allt detta planerade skickade Valentin III:s dotter Honoria ett brev till Attila, i detta beklagade hon sig över att hon skulle giftas bort med en romersk senator. Attila tolkade brevet, kanske inte helt felaktigt då Honoria lagt ner en vigelsering i brevet, som en invit till ett giftermål mellan honom och den romerske kejsarens dotter. Givetvis orsakade nyheten, när den väl läckte ut, en våldsam skandal, och Honorias liv besparades först efter att kejsarens moder Galla Placidia vädjat om nåd för sitt barnbarn. Valentin III hade inget annat alternativ än att förvisa sin dotter, men snart skulle Attilas fortsatta intresse för utvecklingen i Västeuropa direkt leda till en katastrof med långtgående effekt.
Subscribe to:
Posts (Atom)