Idag kom nyheten alla väntat på, Elitserien i hockey spricker. De nuvarande fyra giganterna inom svensk hockey, HV71, Frölunda, Linköping och Färjestad har tillsammans med Djurgården valt att säga upp aktieavtalet med svensk hockey. Med största sannolikhet innebär detta att dessa fem lag inte kommer delta i Elitserien inför säsongen 2010-11, och att de troligen kommer försöka gå med i KHL som ryktas söka nya lag utanför Ryssland. Den stora frågan är förstås vad detta kommer innebära för svensk hockey, och i långa loppet för dessa fem klubbar och svensk hockey i största allmänhet.
Aftonbladets Thomas Ros är förstås eld och lågor, detta är precis vad han föreordat och mer eller mindre krävt. Själv är jag inte alls lika upphetsad, snarare tvärt om ser jag hur dessa fem lag överger svensk hockey och att vi nu ser svensk hockeys sista patetiska dödsryckning. Det må så vara att Färjestad, Frölunda, HV71 och Linköping har de ekonomiska musklerna för tillfället, men som alla vet är rikedomar inget som vara för evigt och frågan är hur pass stort intresse det VERKLIGEN finns bland värmlänningarna, göteborgarna o.s.v. att se fem-sex matcher mot lag från Tjeckien, Norge, Finland, Tyskland o.s.v..? Inte heller blir det bättre av att inget av de svenska deltagarna i "hockeyns Champions Leauge" klarade sig från grundspelet, och sen kan man onekligen fråga sig vad Djurgården gör i detta gäng?
För även om nyheten om utbrytningen knappast kan sägas komma som någon större överraskning, så måste man onekligen fråga sig vad Djurgården tänkt sig för roll? Laget har under de senaste åren dels spenderat i botten av Elitserien och har en - milt sagt - prekär ekonomisk situation. Men antagligen förväntar väl sig Djurgården att Stockholms komun till slut kanske inser att man har en guldkalv...NOT...
Huvudfrågan är dock vad detta kommer innebära för svensk hockey i stort, och där är jag tämligen negativ. Jag tror nämligen inte ett dugg på att detta kommer främja svensk hockey, snarare tvärt om som sagt. Redan nu går klubbarna i de lägre divisionerna en ytterst osäker ekonomisk framtid till mötes, den hockeydöd vi hittintills sett är förstås bara toppen av ett isberg och dessa fems beslut kommer troligen att påskynda den. Risken är dessutom stor att den nu också smittar av sig på klubbarna i Elitserien (eller det som nu är kvar av den), och då är vi onekligen riktigt illa ut. Inte heller blir det bättre av att intresset bland många unga för att spela hockey är rekordlågt, och att försöken att finna spelare i nya befolkningssegment (läs invandrare) varit bedrövligt lågt.
En annan fråga är förstås vad nu de fem tänkt sig för framtid, för även om KHL visat musklerna och köpt spelare till höger och vänster finns där stora frågetecken. Ryssland har drabbats hårt av den ekonomiska krisen, de konstanta bråken runt den ryska gasen kan mycket väl göra att många länder vänder den ryggen och istället väljer andra lösningar. Just exporten av gas och olja har varit grundbulten i den ryska ekonomin, och skulle denna sina, ja då kommer givetvis detta att ge direkt effekt på rysk idrott. Fler lag i KHL har redan nu ekonomiska problem, och hur dessa kommer påverkas av en fördjupad ekonomisk kris kan man givetvis bara spekulera i.
Det är mycket möjligt att KHL idag kan ses som ett vettigt alternativ, men personligen ser jag det som en ofantlig risktagning och risken är stor att de fem drar en rejäl nitlott, såväl sportsligt som ekonomiskt.
Men även för de lag som blir kvar så risken nu stor att de dras med i de fem lagens beslut, och svensk hockey nu går emot en både oviss och oklar framtid.
Själv så ser jag fram emot att slippa Färjestad, HV71, Linköping, Djurgården och Frölunda, och istället få se lag med såväl lite hockeykultur...
Källor:
Storbråk i Hockeysverige (DN)
Storbråk i Hockeysverige (SvD)
Ett obegripligt beslut
Tuesday, April 28, 2009
Tuesday, April 21, 2009
Vandalerna del 2
Tiden i Frankrike och Spanien
Givetvis var inte vandalerna nöjda med sin lott längs Rhens östra strand, år av räder, strider och folkomflyttningar hade lett till att området runt Rhen var förött och utplundrat. I ren desperation gick till slut vandalerna till angrepp, efter en våldsam och blodig strid mot de frankiska styrkorna kunde till slut vandalerna, som förstärkts av en rad andra germanska stammar, gå segrande ur striden. Det hade dock varit en kostsam seger, förlusterna var enorma och bland de döda återfanns vandalernas dåvarande kung Godigisel. I december 406 e.Kr kunde de stelfrusna och svältande vandalerna slutligen korsa den nedisade Rhen, och nå säkerheten i Gallien.
Nu blev det inte så, inte nog med den romerska provinsen var full av folk på flykt undan hunnerna, år av återkommande folkströmmar hade skapat en minst lika förödd region som på andra sidan floden. Det blev inte heller bättre av att frankerna, en germansk stam boende i norra Gallien, gjorde allt de kunde för att förmå vandalerna att inte bosatta sig i området. Vandalerna hade således inget annat alternativ än att söka sig söderut, under ledning av Godigisels son Gunderic sökte sig vandalerna söderut. Precis som flykten undan hunnerna blev marschen söderut lång, vandalerna angreps konstant och svarade med att plundra de områden man korsade. Först i oktober 409 korsade vandalerna, som nu lämnat delar av Gallien i total förödelse, Pyrenéerna och kunde äntligen slå sig ner. Rom hade med stor oro sett vandalernas framfart genom Gallien, och valde att låta stammen slå sig ner i Gallaeica och Hispania Baetica som foederati till Rom. Över tio års ökenvandring var till ända, en generation vandaler hade bokstavligen växt upp under denna tid och frågan var nu om deras ökenvandring äntligen var över.
Vandaler i Nordafrika
Vandalerna hade nu nått sitt mål, man hade korsat Rhen, nått säkerhet inom det romerska riket och dessutom blivit tilldelad områden de kontrollerade mot att de skulle bistå den västromerska armén med soldater. De vandaler som nu bosatte sig i Spanien var dock inga oborstade vildar, snarare tvärt om. Rom hade redan i samband krigen mot germanerna under den sista hälften av 100-talet påbörjat försöken att romanisera germanerna, och det hade i många fall varit framgångsrika. Handelsutbytet mellan Rom och deras germanska allierade hade varit en del av rikets försök att neutralisera germanerna, men i takt med att folkomflyttningarna började på nytt hade systemet börjat falla sönder. Handeln hade visserligen avtagit, men de kulturella kopplingarna mellan Rom och dess germanska grannar hade inte avtagit, snarare tvärt om.
Den här blandningen av germansk och romersk kultur och sedvänjor skulle påverka utvecklingen i Europa under lång tid, och lever i vissa fall än idag kvar ibland annat vår syn på rättsväsende. Vandalerna var givetvis inget undantag, och de som nu bosatte sig i Hispania (nuvarande Spanien) var inga pälsbeklädda och yxsvingande vildar. Många äldre vandaler hade säkerligen tjänstgjort som soldater i den romerska armén, man klädde sig i enlighet med det senaste romerska modet och ville bli romerska medborgare. Men även om det nu fanns gott om likheter så fann det också skillnader, och en av de mer svårlösta var vandalernas religion.
Vandalernas nära kontakt med Rom hade inte bara inneburit att de kommit i kontakt med romerska varor och tjänster, de hade också inneburit att de kommit i kontakt med kristendomen. Redan under slutet av 200-talet hade vandalerna blivit kristna, men till Roms stora irritation hade vandalerna – i likhet med goterna – inte anammat den ortodoxa tron, utan istället anammat arianismen. Något som var som att vifta med ett stort rött skynke framför näsan på Rom och dess andliga ledare, och något som definitivt inte sågs med blida ögon.
Den ortodoxa kyrkan hade redan vid ett kyrkomöte i Nicosia 325 brännmärkt arianerna, en dualistisk kristen sekt, som kättare, och några som måste omvändas omedelbart. Tyvärr saknade den ortodoxa kyrkan såväl de politiska som militära musklerna för att göra något radikalt åt problemet, och något man fick leva med. Dessutom så utgjorde de knappast något större hot i det avlägsna Hispania, och skulle kanske till och med kunna ledas in på den rätta vägen.
Vandalerna var dock inte nöjda med sin lott, och de grundläggande problem som orsakat deras flykt tio år tidigare skapade fortfarande svåra problem för det romerska riket. Utan större möjlighet att stoppa strömmarna av germanska och slaviska stammar höll centralmakten i Rom på att bryta samman. Även om mycket av den tidigare historiska forskningen runt Västroms sammanbrott idag reviderats, och i vissa fall totalt ifrågasatts så var det turbulenta tider. Vid samma tidpunkt som vandalerna nådde Hispania lämnade de sista romerska styrkorna de brittiska öarna. I den tidigare romerska provinsen Gallien hade i mångt och mycket makten hamnat hos frankerna – ytterligare en germansk stam – och i Italien hade de romerska kejsarna i allt högre och högre grad börjat flytta runt hovet från Rom till de mer säkra städerna i norr som t.ex. Ravenna och Milano.
Vandalerna fick alltså mer eller mindre klara sig själva, och som nykomlingar var de förstås förpassade till de sämsta jordbruksmarkerna. Utan större möjligheter att försörja sig hängav sig vandalerna, trots Roms uttalade policy att undvika låta de germanska stammarna använda sig av båtar, åt sjöröveri. Inte nog med att vandalerna gjorde trafiken på Medelhavet än farligare, de angrep även kustområden längs såväl Nordafrika som Europa. Längs den nordafrikanska kusten började nu mindre vandaliska samhällen växa upp, vilket givetvis oroade såväl Rom som befolkningen i Nordafrika. Men eftersom den romerska armén var fullt upptagen på annat håll, var det lite man kunde göra och det var säkerligen så att man hoppades att vandalerna successivt skulle integreras i riket.
Kaoset efter hunnernas ankomst hade dock fortfarande, trots att det gått nästan 30 år, fortfarande inte lagt sig. Strömmarna av folk in i det västromerska riket fortsatte, och precis som i fallet med vandalerna letade sig många söderut. 426 drabbade en alansk här samman med en visigotisk (det som tidigare kallats västgoter) i Septimania, alanerna som haft nära kopplingar till vandalerna krossades och deras kung Attaces dödades. Resterna av alanerna flydde nu in i Hispania och sökte skydd av vandalerna, där den dåvarande kungen Gunderic också erbjöds att bli kung över alanerna.
Medvetna om att de själva snart skulle drabbas av samma öde som alanerna, började nu vandalerna på allvar att utforska vilka valmöjligheter man hade. Troligen insåg vandalerna rätt snabbt sin utsatta position, och att man bokstavligen var fast på den iberiska halvön utan större möjligheter att undkomma visigoter eller andra invaderande germanska stammar. Under ledning av Guderics halvbror, den idag ökände Geiseric, bröt vandalerna och alanerna upp från sina områden i de norra delarna av Hipsania och sökte sig söderut. 429 e.Kr. nådde vandalerna fram till dagens Gibraltar och kunde blicka ut över Medelhavet och se den nordafrikanska kusten. För till skillnad från dagens afrikanska flyktingar, vilka betraktar synen av Gibraltar som ett mål, såg vandalerna Nordafrika som deras enda kvarvarande möjlighet och räddning. Här skulle vandalerna kunna bosätta sig och livnära sig, på ett säkert avstånd från kaoset i Europa, det fanns bara ett problem och det var att Rom aldrig skulle tillåta en massiv vandalisk exodus till Nordafrika.
Allt sedan de romerska arméerna besegrat Karthago under de puniska krigen hade Nordafrika haft en särställning i det romerska imperiet. Inte nog med att regionen varit förhållandevis förskonat från det kaos som drabbat imperiets provinser i västra Europa, det var också en region som var av vital vikt för det romerska imperiets fortsatta existens. Regionen sågs inte helt utan orsak som rikets kornbod, och hade i mångt och mycket påskyndat en för Roms del fatal utveckling där det italienska jordbruket i mångt och mycket förfallit. Inte nog med att Karthagos fall innebar början till Roms väg mot imperium, det hade också varit ett kostsamt krig där delar av kriget förts på italiensk mark och förött den italienska landsbygden. Till skillnad från de romerska härar vandalerna ställdes emot, som i många avseenden till stora delar bestod av inhyrda germaner, bestod de republikanska arméerna av värnpliktiga italienare. De enorma förlusterna i manskap som kriget medfört innebar också att landsbygden, varifrån de flesta soldater kom ifrån, drabbades extra hårt. För att ytterligare spä på landsbygdens problem kunde nu Rom, och de övriga italienska städerna, dessutom importera billiga jordbruksprodukter från kolonierna i Nordafrika. För de italienska bönderna innebar detta dödsstöten, och många sålde eller lämnade sina jordlotter och flyttade in i städerna för att livnära sig. Urbaniseringen påskyndade ytterligare det romerska rikets behov av Nordafrikas jordbruksprodukter, speciellt när det inhemska successivt försvann och befolkningen i städerna behövde födas. Lägg därtill de romerska härskarnas senare excesser och försök att muta befolkningen till lugn genom att bjuda på bröd och skådespel. Det är således inte speciellt svårt att förstå varför det sista stället man ville ha vandalerna var i Nordafrika…
Allt detta kände säkerligen Geiseric till när han stod där och blickade ut över det trånga sundet mellan Afrika och Europa, men vid det här laget hade nog säkerligen vandalerna insett att de uttömt alla andra alternativ. Folkströmmarna söderut fortsatte, och utan några allierade eller välvilliga härskare så skulle vandalerna vara förpassade till att leva ett liv i ständig skräck och flykt. I Nordafrika väntade de romerska arméerna under ledning av den romerska generalen Boniface, och de skulle förstås inte stillasittande titta på när vandalerna korsade sundet. Vad däremot inte Geiseric kände till var att hans planer för sitt folk snart skulle få oväntad hjälp, och att hjälpen ironiskt nog skulle komma från de som minst av allt ville se honom och hans folk i Nordafrika.
I Rom skulle maktkampen mellan de båda romerska generalerna Flavius Aëthius och Boniface om barnkejsaren Valentin III:s gunst, lite ironiskt, underlätta för vandalerna. I ett försök att misskreditera sin rival hade Aëthius spridit rykten om att Boniface planerade att mörda kejsaren och hans mor Galla Placidia, samtidigt lät han underrätta Boniface om att kejsaren och hans mor planerade att bjuda honom till Rom och fängsla honom. När så kejsaren kallade på sin nordafrikanske general för att bringa klarhet i påståendena, så vägrade denne givetvis. Väl medveten om att hans agerande kunde, och troligen, tolkas som en revolt mot Rom sökte nu Boniface militärt stöd i fall kejsaren skulle föra honom till Rom med våld. För att avskräcka kejsaren från att ta till drastiska metoder var han givetvis tvingad att stärka sina styrkor, men då stora delar av de romerska arméerna dragits bort från det – förhållandevis – pacificerade Nordafrika, saknades denna möjlighet. Inte heller kunde han förvänta sig något större stöd från de lokala stammarna, eller värva några germanska stammar, eller? Givetvis var Boniface mycket väl medveten om vad som hände på andra sidan Medelhavet, inte nog med att redan fanns små vandaliska samhällen i Nordafrika, man hade dessutom med viss oro följt utvecklingen i Spanien. I en av ödets ironiska vändningar valde den romerska generalen, vilken skulle förhindra vandalerna att ta sig över sundet, att låta Geiseric ta sig över sundet med sina vandaler mot att han skulle bistå Boniface militärt. Istället för en upprepning av när vandalerna 409 e.Kr. tog sig in i Riket, så bjöds de fredligt in av regionens militära befälhavare. Det är mycket troligt att Geiseric inte kunde tro det själv, och snart korsade runt 80 000 vandaler och alaner över sundet till Nordafrika samtidigt som den romerska armé som skulle förhindra dem stod och tittade på.
Mitt under denna enorma operation nåddes dock Boniface av oroväckande nyheter från Rom, kejsaren hade nämligen informerats om Aëthius konspirationer och förlåtit honom. Det är rimligt att anta att nyheten slog ner som en bomb i Bonifaces högkvarter, och att hans problem långt ifrån var lösta, snarare tvärt om…
Givetvis var inte vandalerna nöjda med sin lott längs Rhens östra strand, år av räder, strider och folkomflyttningar hade lett till att området runt Rhen var förött och utplundrat. I ren desperation gick till slut vandalerna till angrepp, efter en våldsam och blodig strid mot de frankiska styrkorna kunde till slut vandalerna, som förstärkts av en rad andra germanska stammar, gå segrande ur striden. Det hade dock varit en kostsam seger, förlusterna var enorma och bland de döda återfanns vandalernas dåvarande kung Godigisel. I december 406 e.Kr kunde de stelfrusna och svältande vandalerna slutligen korsa den nedisade Rhen, och nå säkerheten i Gallien.
Nu blev det inte så, inte nog med den romerska provinsen var full av folk på flykt undan hunnerna, år av återkommande folkströmmar hade skapat en minst lika förödd region som på andra sidan floden. Det blev inte heller bättre av att frankerna, en germansk stam boende i norra Gallien, gjorde allt de kunde för att förmå vandalerna att inte bosatta sig i området. Vandalerna hade således inget annat alternativ än att söka sig söderut, under ledning av Godigisels son Gunderic sökte sig vandalerna söderut. Precis som flykten undan hunnerna blev marschen söderut lång, vandalerna angreps konstant och svarade med att plundra de områden man korsade. Först i oktober 409 korsade vandalerna, som nu lämnat delar av Gallien i total förödelse, Pyrenéerna och kunde äntligen slå sig ner. Rom hade med stor oro sett vandalernas framfart genom Gallien, och valde att låta stammen slå sig ner i Gallaeica och Hispania Baetica som foederati till Rom. Över tio års ökenvandring var till ända, en generation vandaler hade bokstavligen växt upp under denna tid och frågan var nu om deras ökenvandring äntligen var över.
Vandaler i Nordafrika
Vandalerna hade nu nått sitt mål, man hade korsat Rhen, nått säkerhet inom det romerska riket och dessutom blivit tilldelad områden de kontrollerade mot att de skulle bistå den västromerska armén med soldater. De vandaler som nu bosatte sig i Spanien var dock inga oborstade vildar, snarare tvärt om. Rom hade redan i samband krigen mot germanerna under den sista hälften av 100-talet påbörjat försöken att romanisera germanerna, och det hade i många fall varit framgångsrika. Handelsutbytet mellan Rom och deras germanska allierade hade varit en del av rikets försök att neutralisera germanerna, men i takt med att folkomflyttningarna började på nytt hade systemet börjat falla sönder. Handeln hade visserligen avtagit, men de kulturella kopplingarna mellan Rom och dess germanska grannar hade inte avtagit, snarare tvärt om.
Den här blandningen av germansk och romersk kultur och sedvänjor skulle påverka utvecklingen i Europa under lång tid, och lever i vissa fall än idag kvar ibland annat vår syn på rättsväsende. Vandalerna var givetvis inget undantag, och de som nu bosatte sig i Hispania (nuvarande Spanien) var inga pälsbeklädda och yxsvingande vildar. Många äldre vandaler hade säkerligen tjänstgjort som soldater i den romerska armén, man klädde sig i enlighet med det senaste romerska modet och ville bli romerska medborgare. Men även om det nu fanns gott om likheter så fann det också skillnader, och en av de mer svårlösta var vandalernas religion.
Vandalernas nära kontakt med Rom hade inte bara inneburit att de kommit i kontakt med romerska varor och tjänster, de hade också inneburit att de kommit i kontakt med kristendomen. Redan under slutet av 200-talet hade vandalerna blivit kristna, men till Roms stora irritation hade vandalerna – i likhet med goterna – inte anammat den ortodoxa tron, utan istället anammat arianismen. Något som var som att vifta med ett stort rött skynke framför näsan på Rom och dess andliga ledare, och något som definitivt inte sågs med blida ögon.
Den ortodoxa kyrkan hade redan vid ett kyrkomöte i Nicosia 325 brännmärkt arianerna, en dualistisk kristen sekt, som kättare, och några som måste omvändas omedelbart. Tyvärr saknade den ortodoxa kyrkan såväl de politiska som militära musklerna för att göra något radikalt åt problemet, och något man fick leva med. Dessutom så utgjorde de knappast något större hot i det avlägsna Hispania, och skulle kanske till och med kunna ledas in på den rätta vägen.
Vandalerna var dock inte nöjda med sin lott, och de grundläggande problem som orsakat deras flykt tio år tidigare skapade fortfarande svåra problem för det romerska riket. Utan större möjlighet att stoppa strömmarna av germanska och slaviska stammar höll centralmakten i Rom på att bryta samman. Även om mycket av den tidigare historiska forskningen runt Västroms sammanbrott idag reviderats, och i vissa fall totalt ifrågasatts så var det turbulenta tider. Vid samma tidpunkt som vandalerna nådde Hispania lämnade de sista romerska styrkorna de brittiska öarna. I den tidigare romerska provinsen Gallien hade i mångt och mycket makten hamnat hos frankerna – ytterligare en germansk stam – och i Italien hade de romerska kejsarna i allt högre och högre grad börjat flytta runt hovet från Rom till de mer säkra städerna i norr som t.ex. Ravenna och Milano.
Vandalerna fick alltså mer eller mindre klara sig själva, och som nykomlingar var de förstås förpassade till de sämsta jordbruksmarkerna. Utan större möjligheter att försörja sig hängav sig vandalerna, trots Roms uttalade policy att undvika låta de germanska stammarna använda sig av båtar, åt sjöröveri. Inte nog med att vandalerna gjorde trafiken på Medelhavet än farligare, de angrep även kustområden längs såväl Nordafrika som Europa. Längs den nordafrikanska kusten började nu mindre vandaliska samhällen växa upp, vilket givetvis oroade såväl Rom som befolkningen i Nordafrika. Men eftersom den romerska armén var fullt upptagen på annat håll, var det lite man kunde göra och det var säkerligen så att man hoppades att vandalerna successivt skulle integreras i riket.
Kaoset efter hunnernas ankomst hade dock fortfarande, trots att det gått nästan 30 år, fortfarande inte lagt sig. Strömmarna av folk in i det västromerska riket fortsatte, och precis som i fallet med vandalerna letade sig många söderut. 426 drabbade en alansk här samman med en visigotisk (det som tidigare kallats västgoter) i Septimania, alanerna som haft nära kopplingar till vandalerna krossades och deras kung Attaces dödades. Resterna av alanerna flydde nu in i Hispania och sökte skydd av vandalerna, där den dåvarande kungen Gunderic också erbjöds att bli kung över alanerna.
Medvetna om att de själva snart skulle drabbas av samma öde som alanerna, började nu vandalerna på allvar att utforska vilka valmöjligheter man hade. Troligen insåg vandalerna rätt snabbt sin utsatta position, och att man bokstavligen var fast på den iberiska halvön utan större möjligheter att undkomma visigoter eller andra invaderande germanska stammar. Under ledning av Guderics halvbror, den idag ökände Geiseric, bröt vandalerna och alanerna upp från sina områden i de norra delarna av Hipsania och sökte sig söderut. 429 e.Kr. nådde vandalerna fram till dagens Gibraltar och kunde blicka ut över Medelhavet och se den nordafrikanska kusten. För till skillnad från dagens afrikanska flyktingar, vilka betraktar synen av Gibraltar som ett mål, såg vandalerna Nordafrika som deras enda kvarvarande möjlighet och räddning. Här skulle vandalerna kunna bosätta sig och livnära sig, på ett säkert avstånd från kaoset i Europa, det fanns bara ett problem och det var att Rom aldrig skulle tillåta en massiv vandalisk exodus till Nordafrika.
Allt sedan de romerska arméerna besegrat Karthago under de puniska krigen hade Nordafrika haft en särställning i det romerska imperiet. Inte nog med att regionen varit förhållandevis förskonat från det kaos som drabbat imperiets provinser i västra Europa, det var också en region som var av vital vikt för det romerska imperiets fortsatta existens. Regionen sågs inte helt utan orsak som rikets kornbod, och hade i mångt och mycket påskyndat en för Roms del fatal utveckling där det italienska jordbruket i mångt och mycket förfallit. Inte nog med att Karthagos fall innebar början till Roms väg mot imperium, det hade också varit ett kostsamt krig där delar av kriget förts på italiensk mark och förött den italienska landsbygden. Till skillnad från de romerska härar vandalerna ställdes emot, som i många avseenden till stora delar bestod av inhyrda germaner, bestod de republikanska arméerna av värnpliktiga italienare. De enorma förlusterna i manskap som kriget medfört innebar också att landsbygden, varifrån de flesta soldater kom ifrån, drabbades extra hårt. För att ytterligare spä på landsbygdens problem kunde nu Rom, och de övriga italienska städerna, dessutom importera billiga jordbruksprodukter från kolonierna i Nordafrika. För de italienska bönderna innebar detta dödsstöten, och många sålde eller lämnade sina jordlotter och flyttade in i städerna för att livnära sig. Urbaniseringen påskyndade ytterligare det romerska rikets behov av Nordafrikas jordbruksprodukter, speciellt när det inhemska successivt försvann och befolkningen i städerna behövde födas. Lägg därtill de romerska härskarnas senare excesser och försök att muta befolkningen till lugn genom att bjuda på bröd och skådespel. Det är således inte speciellt svårt att förstå varför det sista stället man ville ha vandalerna var i Nordafrika…
Allt detta kände säkerligen Geiseric till när han stod där och blickade ut över det trånga sundet mellan Afrika och Europa, men vid det här laget hade nog säkerligen vandalerna insett att de uttömt alla andra alternativ. Folkströmmarna söderut fortsatte, och utan några allierade eller välvilliga härskare så skulle vandalerna vara förpassade till att leva ett liv i ständig skräck och flykt. I Nordafrika väntade de romerska arméerna under ledning av den romerska generalen Boniface, och de skulle förstås inte stillasittande titta på när vandalerna korsade sundet. Vad däremot inte Geiseric kände till var att hans planer för sitt folk snart skulle få oväntad hjälp, och att hjälpen ironiskt nog skulle komma från de som minst av allt ville se honom och hans folk i Nordafrika.
I Rom skulle maktkampen mellan de båda romerska generalerna Flavius Aëthius och Boniface om barnkejsaren Valentin III:s gunst, lite ironiskt, underlätta för vandalerna. I ett försök att misskreditera sin rival hade Aëthius spridit rykten om att Boniface planerade att mörda kejsaren och hans mor Galla Placidia, samtidigt lät han underrätta Boniface om att kejsaren och hans mor planerade att bjuda honom till Rom och fängsla honom. När så kejsaren kallade på sin nordafrikanske general för att bringa klarhet i påståendena, så vägrade denne givetvis. Väl medveten om att hans agerande kunde, och troligen, tolkas som en revolt mot Rom sökte nu Boniface militärt stöd i fall kejsaren skulle föra honom till Rom med våld. För att avskräcka kejsaren från att ta till drastiska metoder var han givetvis tvingad att stärka sina styrkor, men då stora delar av de romerska arméerna dragits bort från det – förhållandevis – pacificerade Nordafrika, saknades denna möjlighet. Inte heller kunde han förvänta sig något större stöd från de lokala stammarna, eller värva några germanska stammar, eller? Givetvis var Boniface mycket väl medveten om vad som hände på andra sidan Medelhavet, inte nog med att redan fanns små vandaliska samhällen i Nordafrika, man hade dessutom med viss oro följt utvecklingen i Spanien. I en av ödets ironiska vändningar valde den romerska generalen, vilken skulle förhindra vandalerna att ta sig över sundet, att låta Geiseric ta sig över sundet med sina vandaler mot att han skulle bistå Boniface militärt. Istället för en upprepning av när vandalerna 409 e.Kr. tog sig in i Riket, så bjöds de fredligt in av regionens militära befälhavare. Det är mycket troligt att Geiseric inte kunde tro det själv, och snart korsade runt 80 000 vandaler och alaner över sundet till Nordafrika samtidigt som den romerska armé som skulle förhindra dem stod och tittade på.
Mitt under denna enorma operation nåddes dock Boniface av oroväckande nyheter från Rom, kejsaren hade nämligen informerats om Aëthius konspirationer och förlåtit honom. Det är rimligt att anta att nyheten slog ner som en bomb i Bonifaces högkvarter, och att hans problem långt ifrån var lösta, snarare tvärt om…
Monday, April 13, 2009
Tillbaka i verkligheten
Så var man då tillbaka i verkligheten efter ett par dagars semester, något som förstärktes av det otroligt vackra väder. Förhoppnings så återvänder värmen till helgen...Nåväl, ska skriva klart om vandalerna och sen så får det bli något nytt att grotta ner sig i.
Friday, April 10, 2009
Thursday, April 9, 2009
Östberg fri, vem ska stå för kalaset?
”En hemma, en kvar” basunerar Expressen ut i en så kallad ”blixtledare”, och hänsyftar givetvis på fallet med Annika Östberg och Dawit Isaak. Med fyra ord har Expressen lyckats med bedriften att sänka sitt eget projekt ”Free Dawit Isaak” och dragit ett löjets skimmer över denna massmediala cirkus att få Isaak fri från sin fångenskap. Man jämför alltså en före detta knarkare och rånare med en journalist, som sitter fängslad av en repressiv regim i Etiopien. Grattis Expressen, ni har onekligen visat vart skåpet står och frågan är nu vad ert nästa projekt är? Ska ni nu börja engagera er för att Lars-Inge Svartenbrandt ska släppas fri, eller vad sägs om Mattias Flink eller Tony Ohlsson?
Personligen måste jag säga att jag har lite svårt att förstå den massmediala uppmärksamhet fallet Östberg rönt i Sverige. Att man från massmedias håll inte krävt en nationell helgdag för Östberg förvånar mig. Men att USA rensar sina fängelsen på utländska medborgare, för att på så sätt spara pengar och föra över kostnaderna på hemländerna, är inget att glädjas över. Vi har tillräckligt med fångar i Sverige så det räcker och blir över. Den andra frågan är förstås vem som ska betala det här kalaset, inte nog med att den svenska staten betalade ett flygplan enbart för Östberg, det är ytterst tveksamt om hon när hon släppts fri kommer tillföra samhället något. Det är tillräckligt svårt för högutbildade att komma in på arbetsmarknaden, och det är förstås ytterst tveksamt om en person som suttit inne i 28 år är speciellt eftertraktad. Givetvis så kommer Östberg att bli sjukpensionär, skriva en bok om sina upplevelser och få delta i en massa debatter om brott och straff. Eller så blir det som i fallet med Lars-Inge Svartenbrandt som fortsätter att kosta oss skattebetalare enorma summor, och får en och fråga sig om inte de amerikanska straffsatserna inte borde appliceras här också.
Och nej, jag gläds inte över att jag som skattebetalare nu får äran, delvis tack vare Expressens trams, att bekosta Östbergs uppehälle i samhället. Själv kan jag bara hålla med sheriffen i Lake County som säger ”Jag kan inte förstå hur ni kan göra någon med hennes bakgrund till en kändis”. Men nu är det här Sverige, och då är det helt i sin ordning att kriminella blir kändisar, så till vida att man nu skjuter rätt polis. Det är väl rätt tveksamt om Expressen skulle påbörja en liknande kampanj för polismördarna från Malexander, fast det förstås, det var ju svenska poliser….
Källor:
En hemma, en kvar
Folk här tyckte att jag borde ha dödat henne
Personligen måste jag säga att jag har lite svårt att förstå den massmediala uppmärksamhet fallet Östberg rönt i Sverige. Att man från massmedias håll inte krävt en nationell helgdag för Östberg förvånar mig. Men att USA rensar sina fängelsen på utländska medborgare, för att på så sätt spara pengar och föra över kostnaderna på hemländerna, är inget att glädjas över. Vi har tillräckligt med fångar i Sverige så det räcker och blir över. Den andra frågan är förstås vem som ska betala det här kalaset, inte nog med att den svenska staten betalade ett flygplan enbart för Östberg, det är ytterst tveksamt om hon när hon släppts fri kommer tillföra samhället något. Det är tillräckligt svårt för högutbildade att komma in på arbetsmarknaden, och det är förstås ytterst tveksamt om en person som suttit inne i 28 år är speciellt eftertraktad. Givetvis så kommer Östberg att bli sjukpensionär, skriva en bok om sina upplevelser och få delta i en massa debatter om brott och straff. Eller så blir det som i fallet med Lars-Inge Svartenbrandt som fortsätter att kosta oss skattebetalare enorma summor, och får en och fråga sig om inte de amerikanska straffsatserna inte borde appliceras här också.
Och nej, jag gläds inte över att jag som skattebetalare nu får äran, delvis tack vare Expressens trams, att bekosta Östbergs uppehälle i samhället. Själv kan jag bara hålla med sheriffen i Lake County som säger ”Jag kan inte förstå hur ni kan göra någon med hennes bakgrund till en kändis”. Men nu är det här Sverige, och då är det helt i sin ordning att kriminella blir kändisar, så till vida att man nu skjuter rätt polis. Det är väl rätt tveksamt om Expressen skulle påbörja en liknande kampanj för polismördarna från Malexander, fast det förstås, det var ju svenska poliser….
Källor:
En hemma, en kvar
Folk här tyckte att jag borde ha dödat henne
Wednesday, April 8, 2009
Peter Englund visar vart skåpet ska stå
För ett tag sedan mottog Mattias Gardell, historiker med inriktning på Islam, emot Jan Myrdals "Leninpris" något som väckt en viss kritik inom den akademiska världen. Gardell ska enligt egen uppgift varit tveksam, men till slut ändå tagit emot priset och 100 000 kronor. Gardells tilltag har nu fått Peter Englund att nominera Gardell till ett Pol-Pot priset och skriver på sin blogg:
Priset består enligt Englund av en miljard mark i 1923 års penningvärde och Anne Appelbaums "Gulag - De sovjetiska lägrens historia" och juryn bestod av Englund och två katter. Vad Gardell tycker är dock ovisst...
Det är väl bara hålla med Englund, vilket bekräftas av det jag sett och hört av Gardell, i hans omdöme av religionshistorikern. Jag kan inte direkt påstå att jag är speciellt imponerad av hans arbete, eller för den delen hans lätt pinsamma försök att förklara sig.
Källor:
Peter Englund uppfann hastigt nytt pris
Även nästa år kommer Pol Pot-priset att tillfalla Mattias Gardell, förutsatt att det inte dyker upp någon akademiker som är än mer naiv och historielös, men det förefaller osannolikt.
Priset består enligt Englund av en miljard mark i 1923 års penningvärde och Anne Appelbaums "Gulag - De sovjetiska lägrens historia" och juryn bestod av Englund och två katter. Vad Gardell tycker är dock ovisst...
Det är väl bara hålla med Englund, vilket bekräftas av det jag sett och hört av Gardell, i hans omdöme av religionshistorikern. Jag kan inte direkt påstå att jag är speciellt imponerad av hans arbete, eller för den delen hans lätt pinsamma försök att förklara sig.
Källor:
Peter Englund uppfann hastigt nytt pris
Tuesday, April 7, 2009
Kaos inom det socialdemokratiska partiet
Partiet rasar i opinionsundersökning efter opinionsundersökning, partiledaren är ifrågasatt, alliansen med Vänsterpartiet och Miljöpartiet kritiseras och nu drabbas dessutom partiet av en infekterad intern konflikt med LO. Den stora frågan är nu hur länge Mona Sahlin blir kvar som partiledare, gång efter annan har hon visat på ytterst dålig fingertoppskänsla och frågan är om inte det inte ligger något i Göran Perssons starkt kritiserade sammanfattning av Sahlins politiska brister.
Dagens kris runt LO ordförande Wanja Lundby-Wedin är bara ett av alla taktiska felsteg Sahlin begått den senaste tiden. Det började med hennes tvärsäkra uttalande i samband med alliansen med Miljöpartiet om att Vänsterpartiet inte hade något att hämta i en närmare allians med Socialdemokraterna, efter en massiv proteststorm tvingades Sahlin krypa till korset och göra en pudel. De interna kritikerna fick givetvis vatten på sin kvarn, och man kan gott anta att den borgliga alliansen gnuggade händerna av lycka över Sahlins missbedömning av sin egen position. Man kan dessutom med fog fråga sig hur denna allians egentligen ska fungera, det finns gott om områden där partierna inte delar åsikt och där SAP kan få svårt att finna stöd för sin politik.
Men dagens kris får nog ändå Sahlins missbedömning rörande Vänsterpartiets delaktighet i alliansen att framstå som en fis i rymden. Efter att hållit en förhållandevis låg profil kunde till slut inte Sahlin motstå att uttala sig, vilket skedde genom att Ibrahim Baylan som beskyllde de allt sämre opinionssiffrorna på Lundby-Wedin.
För Sahlin kunde inte Lundby-Wedin affären ha kommit sämre, partiet försöker mobilisera inför valet i sommar till EU parlamentet samtidigt som opinionssiffrorna sjunker snabbare än Saabs aktier på börsen. Även om Sahlin troligen kommer att rida ut stormen, för snart kommer givetvis massmedia hitta något annat att skriva om, så har affären utan tvekan ytterligare skadat hennes anseende. Personligen tror jag att Lundby-Wedin affären gjort att mycket gammalt groll, som tidigare legat och pyrt, nu släppts lös. Sahlin är en kontroversiell politiker, hon är ifrågasatt internt och har uppenbarligen svårigheter att på ett konkret sett avläsa hur vindarna blåser. Den stora frågan vid sidan av hur länge Sahlin blir kvar som partiledare är förstås när nästa missbedömning kommer, och hur partiet då ska försöka förklara bort det…
Källor
Tajmingen ökar trycket på LO-basen
Dagens kris runt LO ordförande Wanja Lundby-Wedin är bara ett av alla taktiska felsteg Sahlin begått den senaste tiden. Det började med hennes tvärsäkra uttalande i samband med alliansen med Miljöpartiet om att Vänsterpartiet inte hade något att hämta i en närmare allians med Socialdemokraterna, efter en massiv proteststorm tvingades Sahlin krypa till korset och göra en pudel. De interna kritikerna fick givetvis vatten på sin kvarn, och man kan gott anta att den borgliga alliansen gnuggade händerna av lycka över Sahlins missbedömning av sin egen position. Man kan dessutom med fog fråga sig hur denna allians egentligen ska fungera, det finns gott om områden där partierna inte delar åsikt och där SAP kan få svårt att finna stöd för sin politik.
Men dagens kris får nog ändå Sahlins missbedömning rörande Vänsterpartiets delaktighet i alliansen att framstå som en fis i rymden. Efter att hållit en förhållandevis låg profil kunde till slut inte Sahlin motstå att uttala sig, vilket skedde genom att Ibrahim Baylan som beskyllde de allt sämre opinionssiffrorna på Lundby-Wedin.
För Sahlin kunde inte Lundby-Wedin affären ha kommit sämre, partiet försöker mobilisera inför valet i sommar till EU parlamentet samtidigt som opinionssiffrorna sjunker snabbare än Saabs aktier på börsen. Även om Sahlin troligen kommer att rida ut stormen, för snart kommer givetvis massmedia hitta något annat att skriva om, så har affären utan tvekan ytterligare skadat hennes anseende. Personligen tror jag att Lundby-Wedin affären gjort att mycket gammalt groll, som tidigare legat och pyrt, nu släppts lös. Sahlin är en kontroversiell politiker, hon är ifrågasatt internt och har uppenbarligen svårigheter att på ett konkret sett avläsa hur vindarna blåser. Den stora frågan vid sidan av hur länge Sahlin blir kvar som partiledare är förstås när nästa missbedömning kommer, och hur partiet då ska försöka förklara bort det…
Källor
Tajmingen ökar trycket på LO-basen
Monday, April 6, 2009
Ledig tisdag
Tog ledigt imorgon, och tänker därför passa på att skriva klart artikeln om vandalerna. :)
Friday, April 3, 2009
Vandalerna
Av de många germanska stammar som under folkvandringen bidrog till det romerska rikets fall, så har vandalerna i många avseenden fått utgöra sinnesbilden för dessa barbariska germaner. Bilden av vandalerna som civilisationens förgörare förstärks av att stammens namn senare blev synonymt med meningslös förstörelse. Men vilka var då dessa vandaler, och vad gjorde de för att förtjäna att få detta rykte som folkvandringens bad boys?
Bakgrund
Eftersom vandalerna i likhet med många andra germanska stammar, saknade ett skriftspråk är deras tidiga historia och härkomst okänt. Långt efter att vandalerna mött sitt slutliga öde, så har det spekulerats varifrån de härstammade. Mycket av spekulationerna har, i likhet med goterna, kretsat runt Norden men några hållbara bevis för detta saknas och får nog mer kategoriseras som nationalistiska önskedrömmar. Det lilla vi trots allt vet om vandalerna är att de vid 100-talet e.Kr. var bosatta i de centrala delarna av det nuvarande Polen. Under 200-talet e.Kr. börjar vandalerna, troligen efter interna slitningar och konflikter med andra germanska stammar, flytta söderut in i de tidigare romerska provinserna Dakkien och Pannonien. Härifrån genomförde de räder in i det Romerska riket, men successivt kan Rom neutralisera vandalerna, vilka dessutom hamnat i konflikt med andra germanska stammar och söker Roms skydd. Runt 330 e.Kr. ger Konstantin den Store vandalerna rätt att bosätta sig i Pannonien, detta mot att de skyddade Donaus högra strand. Här blir vandalerna kvar i runt 60 år, innan nästa stora ommöblering av de germanska stammarna sker…
Under andra hälften av 300-talet e.Kr. börjar rykten florera om oroligheter i öst, strömmen av flyende stammar ökar, vilket återigen rubbar den delikata maktbalans som skapats i regionen. Orsaken till dessa nya folkomflyttningar är hunnerna, en nomadisk stam från Asien som under andra hälften av 300-talet e.Kr. slår sig ner i nuvarande Ungern. Härifrån genomför man räder mot de omkringliggande stammarna, och skapar på så sätt ytterligare kaos. En av de stammar som drabbas av hunnerna är vandalerna, och i slutet av 300-talet e.Kr. väljer de att försöka söka skydd av det romerska riket. Försöken att ta sig över Donau misslyckas, och istället inleder man den långa marschen västerut mot Rhen.
De första vandalerna anländer under 400-talets början till Rhens östra strand, och här kunde förstås vår berättelse fått ett tämligen abrupt slut, men det romerska riket i början av 400-talet är inte vad det en gång i tiden varit. Regionen runt Rhen är sedan länge förött av de stammar som sökt sig västerut, och även flodens västra strand bevakas så är det inte längre av romerska soldater.
Efter de förödande och segdragna konflikterna mot germanerna på 100- och 200-talet e.Kr., så hade de romerska legionerna successivt dragit sig tillbaka bakom skydd av Donau och Rhen. Längs dessa floder anlade romarna en rad befästningar, samtidigt som man slöt avtal med omkringliggande germanska stammar för att skapa buffertzoner mellan sig och fientligt sinnade stammar. Systemet gjorde att de romerska styrkorna kunde hållas till ett minimum, och bevakningen av befästningarna och övergångarna sköttes av lokalt rekryterade styrkor. Under början av 300-talet utsattes systemet för hårda prov, de konstanta folkomflyttningarna skapade oro och ledde till återkommande räder mot gränsprovinserna. I mellersta östern bröt under mitten av 200-talet dessutom en konflikt ut mellan senantikens två supermakter, Rom och det persiska riket. Det blev en både långvarig och kostsam konflikt, och tärde hårt på den redan hårt ansträngda romerska armén. I takt med att en allt större del av de romerska legionerna förflyttas österut så ersätts dessa med lokalt rekryterade soldater och legosoldater.
För att ytterligare strö salt på såren skakades det romerska riket under mitten av 200-talet av återkommande statskupper, och att bli utsedd till kejsare var i många avseenden en säker dödsdom. Först när Konstantin den store tillträder så infinner sig ett visst lugn, men skapandet av ett västligt och östligt Rom blir början på slutet. Även ekonomiskt befinner sig riket i en akut kris, det kostsamma kriget i Mellersta östern i kombination med ett konstanta behov av garnisoner längs Donau och Rhen dränerar de romerska kassakistorna. Inflation och svårigheter att bekosta soldaterna leder till nya oroligheter, konflikter och kaos.
Roms auktoritet i de avlägsna provinserna i Västeuropa har vid 400-talets början eroderat bort, och i dess ställe har lokala stamhövdingar och lokala magnater tagit över. Ansvaret för bevakningen av Rhens västra strand administreras vid vandalernas ankomst av frankiska soldater, och de har ingen som helst lust att släppa in vandalerna i sin provins.
Vandalerna når Frankrike och Spanien
Givetvis var inte vandalerna nöjda med sin lott längs Rhens östra strand, år av räder, strider och folkomflyttningar hade lett till att området runt Rhen var förött och utplundrat. I ren desperation gick till slut vandalerna till angrepp, efter en våldsam och blodig strid mot de frankiska styrkorna kunde till slut vandalerna, som förstärkts av en rad andra germanska stammar, gå segrande ur striden. Det hade dock varit en kostsam seger, förlusterna var enorma och bland de döda återfanns vandalernas dåvarande kung Godigisel. I december 406 e.Kr kunde de stelfrusna och svältande vandalerna slutligen korsa den nedisade Rhen, och nå säkerheten i Gallien.
Nu blev det inte så, inte nog med den romerska provinsen var full av folk på flykt undan hunnerna, år av återkommande folkströmmar hade skapat en minst lika förödd region som på andra sidan floden. Det blev inte heller bättre av att frankerna, en germansk stam boende i norra Gallien, gjorde allt de kunde för att förmå vandalerna att inte bosatta sig i området. Vandalerna hade således inget annat alternativ än att söka sig söderut, under ledning av Godigisels son Gunderic sökte sig vandalerna söderut. Precis som flykten undan hunnerna blev marschen söderut lång, vandalerna angreps konstant och svarade med att plundra de områden man korsade. Först i oktober 409 korsade vandalerna, som nu lämnat delar av Gallien i total förödelse, Pyrenéerna och kunde äntligen slå sig ner. Rom hade med stor oro sett vandalernas framfart genom Gallien, och valde att låta stammen slå sig ner i Gallaeica och Hispania Baetica som foederati till Rom. Över tio års ökenvandring var till ända, en generation vandaler hade bokstavligen växt upp under denna tid och frågan var nu om deras ökenvandring äntligen var över.
Thursday, April 2, 2009
Wednesday, April 1, 2009
Våren är äntligen här
Så är det då officiellt, även om jag antar att vi inte sett det sista av snön, att våren är här. Fy fan va skönt...
Arbetet med ett nytt inlägg är i full fart, och det kommer bli något alldeles speciellt.
Arbetet med ett nytt inlägg är i full fart, och det kommer bli något alldeles speciellt.
Subscribe to:
Posts (Atom)