Friday, April 3, 2009

Vandalerna

Av de många germanska stammar som under folkvandringen bidrog till det romerska rikets fall, så har vandalerna i många avseenden fått utgöra sinnesbilden för dessa barbariska germaner. Bilden av vandalerna som civilisationens förgörare förstärks av att stammens namn senare blev synonymt med meningslös förstörelse. Men vilka var då dessa vandaler, och vad gjorde de för att förtjäna att få detta rykte som folkvandringens bad boys?

Bakgrund
Eftersom vandalerna i likhet med många andra germanska stammar, saknade ett skriftspråk är deras tidiga historia och härkomst okänt. Långt efter att vandalerna mött sitt slutliga öde, så har det spekulerats varifrån de härstammade. Mycket av spekulationerna har, i likhet med goterna, kretsat runt Norden men några hållbara bevis för detta saknas och får nog mer kategoriseras som nationalistiska önskedrömmar. Det lilla vi trots allt vet om vandalerna är att de vid 100-talet e.Kr. var bosatta i de centrala delarna av det nuvarande Polen. Under 200-talet e.Kr. börjar vandalerna, troligen efter interna slitningar och konflikter med andra germanska stammar, flytta söderut in i de tidigare romerska provinserna Dakkien och Pannonien. Härifrån genomförde de räder in i det Romerska riket, men successivt kan Rom neutralisera vandalerna, vilka dessutom hamnat i konflikt med andra germanska stammar och söker Roms skydd. Runt 330 e.Kr. ger Konstantin den Store vandalerna rätt att bosätta sig i Pannonien, detta mot att de skyddade Donaus högra strand. Här blir vandalerna kvar i runt 60 år, innan nästa stora ommöblering av de germanska stammarna sker…

Under andra hälften av 300-talet e.Kr. börjar rykten florera om oroligheter i öst, strömmen av flyende stammar ökar, vilket återigen rubbar den delikata maktbalans som skapats i regionen. Orsaken till dessa nya folkomflyttningar är hunnerna, en nomadisk stam från Asien som under andra hälften av 300-talet e.Kr. slår sig ner i nuvarande Ungern. Härifrån genomför man räder mot de omkringliggande stammarna, och skapar på så sätt ytterligare kaos. En av de stammar som drabbas av hunnerna är vandalerna, och i slutet av 300-talet e.Kr. väljer de att försöka söka skydd av det romerska riket. Försöken att ta sig över Donau misslyckas, och istället inleder man den långa marschen västerut mot Rhen.
De första vandalerna anländer under 400-talets början till Rhens östra strand, och här kunde förstås vår berättelse fått ett tämligen abrupt slut, men det romerska riket i början av 400-talet är inte vad det en gång i tiden varit. Regionen runt Rhen är sedan länge förött av de stammar som sökt sig västerut, och även flodens västra strand bevakas så är det inte längre av romerska soldater.

Efter de förödande och segdragna konflikterna mot germanerna på 100- och 200-talet e.Kr., så hade de romerska legionerna successivt dragit sig tillbaka bakom skydd av Donau och Rhen. Längs dessa floder anlade romarna en rad befästningar, samtidigt som man slöt avtal med omkringliggande germanska stammar för att skapa buffertzoner mellan sig och fientligt sinnade stammar. Systemet gjorde att de romerska styrkorna kunde hållas till ett minimum, och bevakningen av befästningarna och övergångarna sköttes av lokalt rekryterade styrkor. Under början av 300-talet utsattes systemet för hårda prov, de konstanta folkomflyttningarna skapade oro och ledde till återkommande räder mot gränsprovinserna. I mellersta östern bröt under mitten av 200-talet dessutom en konflikt ut mellan senantikens två supermakter, Rom och det persiska riket. Det blev en både långvarig och kostsam konflikt, och tärde hårt på den redan hårt ansträngda romerska armén. I takt med att en allt större del av de romerska legionerna förflyttas österut så ersätts dessa med lokalt rekryterade soldater och legosoldater.
För att ytterligare strö salt på såren skakades det romerska riket under mitten av 200-talet av återkommande statskupper, och att bli utsedd till kejsare var i många avseenden en säker dödsdom. Först när Konstantin den store tillträder så infinner sig ett visst lugn, men skapandet av ett västligt och östligt Rom blir början på slutet. Även ekonomiskt befinner sig riket i en akut kris, det kostsamma kriget i Mellersta östern i kombination med ett konstanta behov av garnisoner längs Donau och Rhen dränerar de romerska kassakistorna. Inflation och svårigheter att bekosta soldaterna leder till nya oroligheter, konflikter och kaos.
Roms auktoritet i de avlägsna provinserna i Västeuropa har vid 400-talets början eroderat bort, och i dess ställe har lokala stamhövdingar och lokala magnater tagit över. Ansvaret för bevakningen av Rhens västra strand administreras vid vandalernas ankomst av frankiska soldater, och de har ingen som helst lust att släppa in vandalerna i sin provins.

Vandalerna når Frankrike och Spanien

Givetvis var inte vandalerna nöjda med sin lott längs Rhens östra strand, år av räder, strider och folkomflyttningar hade lett till att området runt Rhen var förött och utplundrat. I ren desperation gick till slut vandalerna till angrepp, efter en våldsam och blodig strid mot de frankiska styrkorna kunde till slut vandalerna, som förstärkts av en rad andra germanska stammar, gå segrande ur striden. Det hade dock varit en kostsam seger, förlusterna var enorma och bland de döda återfanns vandalernas dåvarande kung Godigisel. I december 406 e.Kr kunde de stelfrusna och svältande vandalerna slutligen korsa den nedisade Rhen, och nå säkerheten i Gallien.
Nu blev det inte så, inte nog med den romerska provinsen var full av folk på flykt undan hunnerna, år av återkommande folkströmmar hade skapat en minst lika förödd region som på andra sidan floden. Det blev inte heller bättre av att frankerna, en germansk stam boende i norra Gallien, gjorde allt de kunde för att förmå vandalerna att inte bosatta sig i området. Vandalerna hade således inget annat alternativ än att söka sig söderut, under ledning av Godigisels son Gunderic sökte sig vandalerna söderut. Precis som flykten undan hunnerna blev marschen söderut lång, vandalerna angreps konstant och svarade med att plundra de områden man korsade. Först i oktober 409 korsade vandalerna, som nu lämnat delar av Gallien i total förödelse, Pyrenéerna och kunde äntligen slå sig ner. Rom hade med stor oro sett vandalernas framfart genom Gallien, och valde att låta stammen slå sig ner i Gallaeica och Hispania Baetica som foederati till Rom. Över tio års ökenvandring var till ända, en generation vandaler hade bokstavligen växt upp under denna tid och frågan var nu om deras ökenvandring äntligen var över.

2 comments:

Anonymous said...

Skriv något om Kongokrisen.

Patrick said...

Det kommer efter vandalerna. :)