Vandalerna del 2

Tiden i Frankrike och Spanien
Givetvis var inte vandalerna nöjda med sin lott längs Rhens östra strand, år av räder, strider och folkomflyttningar hade lett till att området runt Rhen var förött och utplundrat. I ren desperation gick till slut vandalerna till angrepp, efter en våldsam och blodig strid mot de frankiska styrkorna kunde till slut vandalerna, som förstärkts av en rad andra germanska stammar, gå segrande ur striden. Det hade dock varit en kostsam seger, förlusterna var enorma och bland de döda återfanns vandalernas dåvarande kung Godigisel. I december 406 e.Kr kunde de stelfrusna och svältande vandalerna slutligen korsa den nedisade Rhen, och nå säkerheten i Gallien.
Nu blev det inte så, inte nog med den romerska provinsen var full av folk på flykt undan hunnerna, år av återkommande folkströmmar hade skapat en minst lika förödd region som på andra sidan floden. Det blev inte heller bättre av att frankerna, en germansk stam boende i norra Gallien, gjorde allt de kunde för att förmå vandalerna att inte bosatta sig i området. Vandalerna hade således inget annat alternativ än att söka sig söderut, under ledning av Godigisels son Gunderic sökte sig vandalerna söderut. Precis som flykten undan hunnerna blev marschen söderut lång, vandalerna angreps konstant och svarade med att plundra de områden man korsade. Först i oktober 409 korsade vandalerna, som nu lämnat delar av Gallien i total förödelse, Pyrenéerna och kunde äntligen slå sig ner. Rom hade med stor oro sett vandalernas framfart genom Gallien, och valde att låta stammen slå sig ner i Gallaeica och Hispania Baetica som foederati till Rom. Över tio års ökenvandring var till ända, en generation vandaler hade bokstavligen växt upp under denna tid och frågan var nu om deras ökenvandring äntligen var över.

Vandaler i Nordafrika
Vandalerna hade nu nått sitt mål, man hade korsat Rhen, nått säkerhet inom det romerska riket och dessutom blivit tilldelad områden de kontrollerade mot att de skulle bistå den västromerska armén med soldater. De vandaler som nu bosatte sig i Spanien var dock inga oborstade vildar, snarare tvärt om. Rom hade redan i samband krigen mot germanerna under den sista hälften av 100-talet påbörjat försöken att romanisera germanerna, och det hade i många fall varit framgångsrika. Handelsutbytet mellan Rom och deras germanska allierade hade varit en del av rikets försök att neutralisera germanerna, men i takt med att folkomflyttningarna började på nytt hade systemet börjat falla sönder. Handeln hade visserligen avtagit, men de kulturella kopplingarna mellan Rom och dess germanska grannar hade inte avtagit, snarare tvärt om.
Den här blandningen av germansk och romersk kultur och sedvänjor skulle påverka utvecklingen i Europa under lång tid, och lever i vissa fall än idag kvar ibland annat vår syn på rättsväsende. Vandalerna var givetvis inget undantag, och de som nu bosatte sig i Hispania (nuvarande Spanien) var inga pälsbeklädda och yxsvingande vildar. Många äldre vandaler hade säkerligen tjänstgjort som soldater i den romerska armén, man klädde sig i enlighet med det senaste romerska modet och ville bli romerska medborgare. Men även om det nu fanns gott om likheter så fann det också skillnader, och en av de mer svårlösta var vandalernas religion.
Vandalernas nära kontakt med Rom hade inte bara inneburit att de kommit i kontakt med romerska varor och tjänster, de hade också inneburit att de kommit i kontakt med kristendomen. Redan under slutet av 200-talet hade vandalerna blivit kristna, men till Roms stora irritation hade vandalerna – i likhet med goterna – inte anammat den ortodoxa tron, utan istället anammat arianismen. Något som var som att vifta med ett stort rött skynke framför näsan på Rom och dess andliga ledare, och något som definitivt inte sågs med blida ögon.
Den ortodoxa kyrkan hade redan vid ett kyrkomöte i Nicosia 325 brännmärkt arianerna, en dualistisk kristen sekt, som kättare, och några som måste omvändas omedelbart. Tyvärr saknade den ortodoxa kyrkan såväl de politiska som militära musklerna för att göra något radikalt åt problemet, och något man fick leva med. Dessutom så utgjorde de knappast något större hot i det avlägsna Hispania, och skulle kanske till och med kunna ledas in på den rätta vägen.

Vandalerna var dock inte nöjda med sin lott, och de grundläggande problem som orsakat deras flykt tio år tidigare skapade fortfarande svåra problem för det romerska riket. Utan större möjlighet att stoppa strömmarna av germanska och slaviska stammar höll centralmakten i Rom på att bryta samman. Även om mycket av den tidigare historiska forskningen runt Västroms sammanbrott idag reviderats, och i vissa fall totalt ifrågasatts så var det turbulenta tider. Vid samma tidpunkt som vandalerna nådde Hispania lämnade de sista romerska styrkorna de brittiska öarna. I den tidigare romerska provinsen Gallien hade i mångt och mycket makten hamnat hos frankerna – ytterligare en germansk stam – och i Italien hade de romerska kejsarna i allt högre och högre grad börjat flytta runt hovet från Rom till de mer säkra städerna i norr som t.ex. Ravenna och Milano.
Vandalerna fick alltså mer eller mindre klara sig själva, och som nykomlingar var de förstås förpassade till de sämsta jordbruksmarkerna. Utan större möjligheter att försörja sig hängav sig vandalerna, trots Roms uttalade policy att undvika låta de germanska stammarna använda sig av båtar, åt sjöröveri. Inte nog med att vandalerna gjorde trafiken på Medelhavet än farligare, de angrep även kustområden längs såväl Nordafrika som Europa. Längs den nordafrikanska kusten började nu mindre vandaliska samhällen växa upp, vilket givetvis oroade såväl Rom som befolkningen i Nordafrika. Men eftersom den romerska armén var fullt upptagen på annat håll, var det lite man kunde göra och det var säkerligen så att man hoppades att vandalerna successivt skulle integreras i riket.
Kaoset efter hunnernas ankomst hade dock fortfarande, trots att det gått nästan 30 år, fortfarande inte lagt sig. Strömmarna av folk in i det västromerska riket fortsatte, och precis som i fallet med vandalerna letade sig många söderut. 426 drabbade en alansk här samman med en visigotisk (det som tidigare kallats västgoter) i Septimania, alanerna som haft nära kopplingar till vandalerna krossades och deras kung Attaces dödades. Resterna av alanerna flydde nu in i Hispania och sökte skydd av vandalerna, där den dåvarande kungen Gunderic också erbjöds att bli kung över alanerna.

Medvetna om att de själva snart skulle drabbas av samma öde som alanerna, började nu vandalerna på allvar att utforska vilka valmöjligheter man hade. Troligen insåg vandalerna rätt snabbt sin utsatta position, och att man bokstavligen var fast på den iberiska halvön utan större möjligheter att undkomma visigoter eller andra invaderande germanska stammar. Under ledning av Guderics halvbror, den idag ökände Geiseric, bröt vandalerna och alanerna upp från sina områden i de norra delarna av Hipsania och sökte sig söderut. 429 e.Kr. nådde vandalerna fram till dagens Gibraltar och kunde blicka ut över Medelhavet och se den nordafrikanska kusten. För till skillnad från dagens afrikanska flyktingar, vilka betraktar synen av Gibraltar som ett mål, såg vandalerna Nordafrika som deras enda kvarvarande möjlighet och räddning. Här skulle vandalerna kunna bosätta sig och livnära sig, på ett säkert avstånd från kaoset i Europa, det fanns bara ett problem och det var att Rom aldrig skulle tillåta en massiv vandalisk exodus till Nordafrika.
Allt sedan de romerska arméerna besegrat Karthago under de puniska krigen hade Nordafrika haft en särställning i det romerska imperiet. Inte nog med att regionen varit förhållandevis förskonat från det kaos som drabbat imperiets provinser i västra Europa, det var också en region som var av vital vikt för det romerska imperiets fortsatta existens. Regionen sågs inte helt utan orsak som rikets kornbod, och hade i mångt och mycket påskyndat en för Roms del fatal utveckling där det italienska jordbruket i mångt och mycket förfallit. Inte nog med att Karthagos fall innebar början till Roms väg mot imperium, det hade också varit ett kostsamt krig där delar av kriget förts på italiensk mark och förött den italienska landsbygden. Till skillnad från de romerska härar vandalerna ställdes emot, som i många avseenden till stora delar bestod av inhyrda germaner, bestod de republikanska arméerna av värnpliktiga italienare. De enorma förlusterna i manskap som kriget medfört innebar också att landsbygden, varifrån de flesta soldater kom ifrån, drabbades extra hårt. För att ytterligare spä på landsbygdens problem kunde nu Rom, och de övriga italienska städerna, dessutom importera billiga jordbruksprodukter från kolonierna i Nordafrika. För de italienska bönderna innebar detta dödsstöten, och många sålde eller lämnade sina jordlotter och flyttade in i städerna för att livnära sig. Urbaniseringen påskyndade ytterligare det romerska rikets behov av Nordafrikas jordbruksprodukter, speciellt när det inhemska successivt försvann och befolkningen i städerna behövde födas. Lägg därtill de romerska härskarnas senare excesser och försök att muta befolkningen till lugn genom att bjuda på bröd och skådespel. Det är således inte speciellt svårt att förstå varför det sista stället man ville ha vandalerna var i Nordafrika…

Allt detta kände säkerligen Geiseric till när han stod där och blickade ut över det trånga sundet mellan Afrika och Europa, men vid det här laget hade nog säkerligen vandalerna insett att de uttömt alla andra alternativ. Folkströmmarna söderut fortsatte, och utan några allierade eller välvilliga härskare så skulle vandalerna vara förpassade till att leva ett liv i ständig skräck och flykt. I Nordafrika väntade de romerska arméerna under ledning av den romerska generalen Boniface, och de skulle förstås inte stillasittande titta på när vandalerna korsade sundet. Vad däremot inte Geiseric kände till var att hans planer för sitt folk snart skulle få oväntad hjälp, och att hjälpen ironiskt nog skulle komma från de som minst av allt ville se honom och hans folk i Nordafrika.
I Rom skulle maktkampen mellan de båda romerska generalerna Flavius Aëthius och Boniface om barnkejsaren Valentin III:s gunst, lite ironiskt, underlätta för vandalerna. I ett försök att misskreditera sin rival hade Aëthius spridit rykten om att Boniface planerade att mörda kejsaren och hans mor Galla Placidia, samtidigt lät han underrätta Boniface om att kejsaren och hans mor planerade att bjuda honom till Rom och fängsla honom. När så kejsaren kallade på sin nordafrikanske general för att bringa klarhet i påståendena, så vägrade denne givetvis. Väl medveten om att hans agerande kunde, och troligen, tolkas som en revolt mot Rom sökte nu Boniface militärt stöd i fall kejsaren skulle föra honom till Rom med våld. För att avskräcka kejsaren från att ta till drastiska metoder var han givetvis tvingad att stärka sina styrkor, men då stora delar av de romerska arméerna dragits bort från det – förhållandevis – pacificerade Nordafrika, saknades denna möjlighet. Inte heller kunde han förvänta sig något större stöd från de lokala stammarna, eller värva några germanska stammar, eller? Givetvis var Boniface mycket väl medveten om vad som hände på andra sidan Medelhavet, inte nog med att redan fanns små vandaliska samhällen i Nordafrika, man hade dessutom med viss oro följt utvecklingen i Spanien. I en av ödets ironiska vändningar valde den romerska generalen, vilken skulle förhindra vandalerna att ta sig över sundet, att låta Geiseric ta sig över sundet med sina vandaler mot att han skulle bistå Boniface militärt. Istället för en upprepning av när vandalerna 409 e.Kr. tog sig in i Riket, så bjöds de fredligt in av regionens militära befälhavare. Det är mycket troligt att Geiseric inte kunde tro det själv, och snart korsade runt 80 000 vandaler och alaner över sundet till Nordafrika samtidigt som den romerska armé som skulle förhindra dem stod och tittade på.
Mitt under denna enorma operation nåddes dock Boniface av oroväckande nyheter från Rom, kejsaren hade nämligen informerats om Aëthius konspirationer och förlåtit honom. Det är rimligt att anta att nyheten slog ner som en bomb i Bonifaces högkvarter, och att hans problem långt ifrån var lösta, snarare tvärt om…