Det extrema vädret 535-536

Kan ett massivt vulkanutbrott förklara det underliga vädret 535-536

“Det året skedde ett ytterst märkligt under. Hela det året lyste nämligen solen som månen: utan strålglans, liksom nästan i ständig eklips, med matt sken och inte som den brukade. Från den stund detta fenomen visade sig utsattes människorna alltid för krig, svält eller andra dödliga gissel. Justinus härskade då på tionde året.”
Prokopios - Vandalkrigen¹

Året är 536 efter vår tideräknings början, och den östromerske historikern Prokopoios befinner sig i Nordafrika tillsammans med Belisarius armé för att bekämpa vandalerna, när han blir vittne till detta märkliga fenomen. Prokopios är inte ensam om att bevittna fenomenet, Cassidorious, rådgivare åt kung Theoderik vid hovet i Ravenna, skriver om en solförmörkelse som pågått i arton månader och att det rådde vinterväder under sommarhalvåret. I de iriska annalerna för åren, berättas det om missväxt, och i Kina beskriver krönikorna om snöfall under sommaren och skördar som slår fel. I mellersta östern berättas det om ”om en tjock, och torr dimma” som svepte in, och i nuvarande Peru drabbas Mochefolket av missväxt. Trots dessa samstämmiga uppgifter, så har intresset för händelse varit förhållandevis svalt, och det är först på senare år som intresset för det extrema vädret i mitten av 530-talet vaknat till liv.
Delar av det nyväckta intresset för det extrema vädret, beror på resultat från flera samstämmiga studier av årsringarna på träd från Irland, Sverige, Finland, USA och Chile. De visar att trädens tillväxt, varit onormalt små för åren runt mitten av 530-talet och början av 540-talet. Studier av iskärnor från Grönland, visar på höga halter av sulfat och tecken på att ett giftigt dammlager från de nämnda åren. Resultaten från dessa studier, verkar således bekräftar såväl Prokopoios och Cassidorious uppgifter, som berättelserna från de iriska annalerna och de kinesiska krönikorna. Vad som också framgår av studierna, är att klimatet påverkats negativt, med kraftigt sjunkande medeltemperatur och som rent praktiskt lett till en slags mini-istid. Inte helt olikt en liknande utveckling, som i mitten av 1300-talet föregick utbrottet av Digerdöden, och som i mitten av 1600-talet tillät Karl X:s soldater att tåga över Lilla Bält.
Men om forskarna är förhållandevis eniga om att något inträffade under 530-talets början, som av allt att döma påverkade klimatet, så råder det delade meningar om precis vad som orsakade detta. Medan några pekar på resultaten från de grönländska isproven kan tyda på ett större meteoritnedslag, så verkar de flesta ändå luta åt att orsaken har en mer världslig orsak. Såväl Prokopoios beskrivning av solen, och resultaten från de grönländska isproven, pekar nämligen på att vad den östromerske historikern – och alla andra – fick bevittna och genomleva, var en så kallad ”vulkanisk vinter”, orsakad av ett massivt vulkanutbrott. Riktigt var det här vulkanutbrottet ska ha skett, råder det återigen, en hel del åsikter om. Medan några pekat på att det möjligtvis kan ha skett i Stilla Havet, så har andra forskare pekat på kraftiga vulkanutbrott kan ha inträffat i antingen Mesoamerika eller Nordamerika. Vi får nog än så länge, låta den frågan förbli obesvarad, om än jag finner meteoritnedslaget som något långsökt. Att vulkanutbrott kan få förödande konsekvenser för klimatet, pekade jag på i inlägget om Lakidimman.

Oavsett om det nu var ett – eller flera – kraftigt(a) vulkanutbrott, eller ett meteoritnedslag, som orsakade temperatursänkningen, så fick det som vi sett, förödande konsekvenser. För i en värld där stora delar av befolkningen även i goda tider, levde på marginalen, så inser man snabbt att ett kraftigt temperaturfall under sommaren och en efterföljande missväxt, får förödande konsekvenser. I dess spår följer inte bara svält, utan även kanske ökade flyktingströmmar undan svältdöden, och ett ökande tryck på städerna. Där man kan anta att bristen på maten, och det hastigt ökande antalet munnar som nu måste mättas, ledde till kraftigt ökande matvarupriser. Vilket onekligen kunde leda till ökade sociala spänningar, och regelrätta hungerkravaller, när priset på de råvaror som ändå nådde städerna. För kejsare Justinianus I, måste denna utveckling tett sig oroande, bara några år innan hade Konstantinopel skakats av våldsamma kravaller under det så kallade Nikaupproret (som jag kanske får möjlighet att återvända till), som så när slutat i en statskupp. Det var dock inte bara i Europa, Afrika och Asien som drabbades, även klimatet i Amerika verkar av allt att döma ha påverkats.

Teotihuacán kan vara ett av de främsta direkta offren.

Ett av offren för detta massiva vulkanutbrott, kan ha varit Teotihuacán i Mesoamerika. Denna förhistoriska stad i Mexiko, som vid sin storhetstid under 300-600-talet, kan ha haft mellan 150 000 och 200 000 invånare, och vilken täcker en yta på cirka 23 kvadratkilometer. Under början av 500-talet, ungefär samtidigt med Prokopoios och Cassidorious observationer, har man funnit spår av massiva bränder och förstörelse. Den tidigare förklaringen till detta, var att staden invaderats och plundrats toltekerna. Senare fynd verkar dock inte överensstämma med denna teori, då förstörelsen och bränderna i stora drag verkar begränsats till bostäder och byggnader knutna till stadens elit, vilket istället tyder på någon form av interna motsättningar. Vad som stärker denna teori, är att området verkar drabbats av en utdragen torka, möjligtvis orsakad av de klimatförändringar som följde vulkanutbrottet, och att man också ser en ökning av barnskelett, varav många bär spår av undernäring. Det är dock som alltid vanskligt att uttala sig tvärsäkert, baserat på enkom arkeologiska fynd, men det är förstås inte otänkbart att staden blev ett offer för de klimatförändringar som skedde i spåren av vulkanutbrottet.

Även om klimatförändringarna kanske inte fick lika långtgående effekter som i Mesoamerika, så verkar de också satt sina spår i det avlägsna och glest befolkade Skandinavien. Stora mängder guld och andra värdeföremål grävs ner, och på flera håll anläggs massiva gravhögar som de vid nuvarande Gamla Uppsala eller Anundshög utanför Västerås. Gravar där den döde placerats ombord på en båt, omgiven av gravgåvor, blir plötsligt vanligt förekommande. Även om det är svårt att riktigt härleda i bevis, finns det tecken som tyder på att gamla gudar byts av nyare i spåren av klimatförändringarna.
Teorin går i korthet ut på att klimatförändringarna, gjorde att man tappade tilliten till de äldre gudarna, som uppenbarligen inte hjälpte, och vände sig till nya.
 En annan teori som lanserats på senare år, och verkar fått en hel del förespråkare, är att minnet av klimatförändringarna, letade sig in i nordmännens mytologi och fungerade som bakgrund till berättelserna om ragnarök, jordens undergång.
Huruvida så är fallet, kan man förstås diskutera i all oändlighet, men visst är det en tilltalande teori. Precis som Prokopoios och Cassidorious fann det abnorma vädret som tecken på sämre tider, måste givetvis skandinaverna också gjort det. Speciellt om det efterföljdes av missväxt och svält, vilket kan ge tyngd åt de forskare som pekat på att Skandinavien under denna tid, drabbades av en kraftig befolkningsminskning. Något som varit en het potatis inom forskarvärlden, och delat upp forskarvärlden i olika läger. Där en sida ifrågasätter om det överhuvudtaget skett en befolkningsminskning, medan en andra sida påstår att denna – påstådda – befolkningsminskning orsakades av något vi vanligtvis förknippar med 1300-talet, nämligen pesten...vilket är ett ämne vi lär återvända till.

1 Prokopios, Vandalkrigen, s 131

Källor:

Maja Hagerman: Försvunnen värld – om den största arkeologiska utgrävningen någonsin i Sverige; Nordstedts 2011

Prokopios: Vandalkrigen och Hemlig historia; Wahlström & Widstrand 2000

Extreme weahter events 535-536 (läst 20161127)

Teotihuacán (läst 20161127)

Reflektioner rörande det amerikanska presidentvalet

Donald J Trump och Hillary Clinton

Så var det då äntligen över, presidentvalet i USA. En utdragen och smutsig kampanj, som inleddes redan förra året med de båda partiernas primärval, och vilken nu alltså fick sin upplösning på onsdagsmorgon svensk tid.Precis som jag skrev i tisdagens (20161107) blogginlägg, så hade jag Hillary som favorit, men att "the Donald" inte skulle räknas bort. Tyvärr måste jag säga att mitt tips inte infann sig, men att min brasklapp - som på något sätt säkerställde att jag ändå kunde säga att jag hade rätt - räddade mitt tips. Det var dock en brasklapp jag gärna önskat att jag kunde ha undvikt, men nu är det som det är. Den stora frågan, som alla ställer sig, är förstås hur detta som nu inte fick ske, kunde ske.

Givetvis kommer valet att analyseras, inte bara av journalister och analytiker, utan även av de båda partierna i allmänhet, och det demokratiska partiet i synnerhet. För mig som lekman, är dock svaret på frågan varför Trump kunde gå segrande ur såväl primärvalen som presidentvalet, tämligen enkel. Det här var en kampanj där det gamla ställdes mot det nya, och det nya vann. Men det handlade varken om åldern på väljarna, eller idéer och politik, utan snarare hur de båda kandidaterna bedrev sina kampanjer.
För medan Hillary Clinton, allt sedan det demokratiska partiets primärval, bedrivit en gammal hederlig kampanj, med stora och betydelsefulla gäster och bidrag från företag och andra organisationer. Så bedrev både Trump och Bernie Sanders en helt annat kampanj, båda förstod vikten av sociala medier, men också fördelarna med att förvandla sin valrörelse till en gräsrotskampanj. Genom att förlita sig på bidrag från enskilda uppbackare, eller i Trumps fall också hans förmögenhet, kunde både Sanders och Trump, skapa en samhörighet mellan dem och sina väljare, som Hillary - eller Trumps motståndare under primärvalen - inte hade något medel mot. Samtidigt kan man tycka att det är något ironiskt, hur Demokraterna kunde glömma bort framgångarna från 2008, när man just nyttjade sociala medier för att framhäva Barack Obama. Kanske ansåg man att Hillary saknade den utstrålningen som behövdes, eller var det helt enkelt en rejäl blunder från hennes kampanjorganisation. Någonstans infinner sig känslan att sanningen, som vanligt, finns någonstans mitt emellan.

En annan fördel både Sanders och Trump hade, var att de använde sig av ett enkelt och tilltalande budskap, som fick stort genomslag i såväl vanliga mediakanaler som på sociala medier. Något som Trump varit expert på, och gjort att han fått otroligt mycket mediatid än sina konkurrenter. Hillary å sin sida, hade stora problem att inte bara finna en fungerande kampanjslogan, utan även vinna väljarnas entusiasm. Det är tämligen talande, att det var Michelle Obama, som inte bara fick agera lok åt hennes kampanj, utan även sprida lite stjärnglans över tillställningen. Att Hillary är lika torr och intressant som en torkad kvist i skogen, är förstås inget hon kan rå för. Hon är en klassiskt skolad politiker, och verkar ha haft stora svårigheter att anpassa sig till ett nytt debattklimat. På gott och ont, så är tiden när en politiker kunde förlita sig på att deras valplattform skulle bygga på grundligt redovisade löften, försvunnen. Istället handlar det om enkla slogans, som kan sammanfattas i artikelns ingress och snabbt spridas genom sociala medier.
Detta är något Trump, men även Sanders, behärskade till fullo. Den nästan osannolika mängd av uttalanden, det andra ofta vedervärdigare än det andra, gjorde det också svårt för journalisterna att på allvar ställa Trump mot väggen. Man visste instinktivt att han snart skulle komma med något nytt, kanske mer kontroversiellt uttalande, och vilket gjorde att man inte klarade av att hålla fokus på ett givet uttalande. Istället sköljdes media över av diverse osmakligheter från Trumps sida, som gjorde det svårt för såväl journalister som omgivningen att hålla reda på vad han egentligen sagt och gjort.

Men det är förstås inte enbart sättet man bedrivit kampanjerna, som gett Trump (och även Sanders) framgångar i valen. Det handlar förstås också om att de båda red fram på en våg av folkligt missnöje, som Hillary (eller de övriga republikanska kandidaterna under primärvalen), kunde nå ut till. Både Sanders och Trump riktade in sig på en medel och arbetarklass, som i spåren av den djupa finanskrisen under 2000-talet, i stora drag slogs sönder och samman. Inte bara jobben försvann, utan det gjorde också deras hus, anseende och möjligheter att ge sina barn en bättre framtid. Trots att antalet jobb ökar rekordsnabbt i USA, så har lönerna stått stilla och många tvingas ha fler än ett jobb för att klara uppehället. Lägger man därtill hur Washington gjorde allt vad de kunde för att hålla både banker och företag flytande, bara för att se hur företagen flyttade jobben utomlands, så inser man snabbt att det finns en oändlig källa av uppgivenhet och upprördhet bland många.
Både Sanders och Trump, var snabba på att rikta in sig på en väljarkår som kände sig sviken, utanför och som ingen lyssnade på. Hillary å sin sida, hade nog svårt att riktigt tackla denna grupp. Främst därför att hon yrkespolitiker sedan 1990-talet, varit delaktig i många av dessa politiska beslut som många anser bidragit till denna utveckling. Både Bernie och Trump, hade inte dessa cementblock runt sina fötter, och kunde därför obehindrat kritisera Hillary för hennes agerande och kopplingar till finansvärlden. Det är också troligt att detta, också gjorde det möjligt för både Sanders och Trump, att nå ut till nya väljargrupper, som tidigare känt sig marginaliserade av politikerna.
Huruvida denna kritik är berättigad eller inte, låter jag vara osagt. Klart är dock att många väljare, kände så och därför inte litade på henne. Med detta i minne, så är det kanske lätt att förstå, varför hennes tal om att hon kämpat på den "lilla människans sida", ekade tämligen tomt för många. Det är också fullt möjligt att hon själv insåg, att just detta var något som inte var hennes starka sida, och att hon hade svårt själv att intala sig i rätt stämning.

Vilket leder oss in på den sista punkten, nämligen att det demokratiska partiet tappat kontakten med sina väljare. För hur man än vrider och vänder på det, så infinner sig känslan att det Demokratiska partiet tog sina väljare för givet. Man verkar ha förlitat sig på att stjärnglansen från Obama på något sätt skulle smitta av sig på Hillary, och att hon skulle kunna rida på den våg som den sittande presidenten skapade 2008. Problemet är bara att den våg som förde Obama rakt in i det ovala rummet, inte bara tappat fart, utan också i stora delar försvunnit. För tyvärr så var förväntningarna skyhöga, inte bara nationellt utan också internationellt, på Obama när han tillträdde på posten som president i januari 2009. Förväntningar som Obama, delvis på grund av en trilskande senat, inte kunnat uppfylla. Detta verkar helt gått Hillarys kampanjstab helt förbi, trots att detta var en av orsakerna till Bernies framgångar under primärvalen.
Ett rätt lysande exempel på hur hur Clintons kampanjstab tog sina väljare för givet, är att man struntade i att besöka stater som ansågs som säkra kort. Det gjorde inte The Donald, han besökte starka demokratiska fästen som Minnesota och Wisconsin, och lyckades plocka hem den sistnämnda. För vad jag tror Hillary och hennes kampanjstab aldrig riktigt verkat förstått, att det var just detta agerande, som urholkade Hillarys påstående om att hon "stod på den lille människans sida". Ett klassiskt misstag, som jag tror kostade Hillary många röster, speciellt i dessa stater.
Ett annat exempel på kampanjstabens totala brist på insikt, tycker jag valet av Tim Kaine är. Visst, det är en kapabel politiker, och var tänkt att attrahera en grupp väljare i det så kallade "rostbältet" som Hillary haft svårt att nå ut till. Problemet är bara att han är en kopia av Hillary, lika färglös och med liknande åsikter. Jämför detta med Mike Pence, som i sig är en vedervärdig människa, men som komplettera The Donald, på ett sätt som Tim aldrig gjorde. The Donald är burdus, saknar politisk erfarenhet, och levt ett liv som knappast kan påstås vara i linje med de värdekonservativa idéer som präglar det republikanska partiet. Men det gör Mike Pence, han är djupt kristen, har en lång politisk karriär och vars familjeliv är mer i linje med de värderingar som det republikanska partiet vill framhäva. Med andra ord, Mike Pence förkroppsligade på något sätt GOP, på ett sätt som The Donald aldrig kunde göra.
För egen del, så hade jag nog hellre sett att Hillary stuckit ut hakan och satsat på ett mindre "säkert kort" i form av till exempel Elizabeth Warren. Nu vet jag att det förmodligen blivit lite väl mycket för många med två kvinnor i valrörelsen, men när man ändå ska spräcka ett glastak, varför inte gå hela vägen. Med Elizabeth Warren vid sin sida, så hade Hillary fått en vicepresidentkandidat som inte bara kompletterat henne, utan också fungerat som en slags utsträckt han till de som röstat på Bernie Sanders under primärvalen. Samtidigt så kan man konstatera att hon förmodligen inte gått hem bland väljarna i "rostbältet", men det gjorde av allt att döma inte heller Tim Kaine.
När vi ändå är inne på att ta väljarna för givet, så ska vi kanske lyfta fram det faktum att demokraternas kampanjstab beslut att inte låta Hillary besöka flera stater i mellanvästern. Beslutet att till exempel inte besöka Minnesota, som republikanerna inte vunnit på år, gav bara Trumps kampanj vatten på kvarn, när det gällde att påstå att Hillary inte brydde sig om sina väljare.

Med allt detta sagt, så fanns det förstås också saker som Hillarys kampanjstab inte kunde rå över, och det var FBI:s utredning om hennes emailserver och Wikileaks konstanta avslöjanden. Även om jag utgår från att de sistnämnda hade en förhållandevis liten inverkan, och troligen mest upprörde de som stött Bernie Sanders under primärvalen, så fick James Comeys brev till USA:s kongress elva dagar före valet, större genomslagskraft. Det blev på något sätt spiken i kistan för en kampanj, som aldrig riktigt lyft, och haltat sig fram. Riktigt varför James Comey överhuvudtaget författade brevet till kongressen, är lite oklart. Tyvärr så lär det nog dröja innan vi får veta sanningen, och om det - som det antytts i amerikansk media - finns något belägg, för att FBI aktivt lade sig i presidentvalet, Oavsett vad, så går det inte att blunda för att James Comeys agerande fick ett förhållandevis stort medialt genomslag, och gav vatten på den kvarn som påstod att Hillary pysslat med oegentligheter.

Den sista punkten jag tänkte ta upp, handlar dock inte om kandidaterna och deras kampanj, utan snarare om farorna med den veritabla flodvåg av opinionsundersökningar, vi mötts av under kampanjen. Inte nog med att det nästan inte gått värjt sig mot dem, de har spreta åt alla möjliga, och omöjliga håll. Som om detta nu inte vore nog, visade det sig att de flesta av dessa undersökningar hade grovt missbedömt väljarkåren. Inte helt olikt Brexit, där de flesta undersökningarna pekade på en seger för de som vill bli kvar i EU, så misslyckades man fullständigt att förutse utgången av presidentvalet.
Det finns säkerligen mer insatta personer än mig i ämnet, men någonstans infinner sig känslan att alla dessa undersökningar har någon form av metodfel. För visst kan man anta att det fortfarande finns en ovilja, speciellt när du blir uppringd eller medverkar i en fysisk utfrågning, att berätta om vart dina politiska sympatier ligger. Speciellt om det handlar om ett kontroversiellt parti, eller fråga, där du har en starkt avvikande åsikt. En annan brist, som blivit tämligen uppenbar i frågan om Brexit och det amerikanska presidentvalet, är att man uppenbarligen missar stora väljargrupper. För tittar vi på Brexit, så utgjordes de som röstade för ett utträde, av personer på landsbygden som sällan, eller aldrig röstat i ett val. Jag skulle verkligen inte vara förvånad, om att det samma gäller för de som röstade på Trump i veckans presidentval.
Riktigt varför denna grupp, som uppenbarligen består av en tillräckligt stor minoritet för att det ska kunna påverka ett helt val, faller mellan stolarna är oklart för mig. Det måste dock vara ett problem, som måste rättas till, om inte hela idén med vikten av opinionsundersökningar, ska skrotas. Vilket i och för sig, inte vore något jag skulle sörja.

Med detta tänkte jag nu lämna presidentvalet i USA, och blicka vidare mot nya historiska händelser. På återseende och tack för att du tog dig tid.

In Flanders Field

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders fields.

Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.

John McCrae

Det amerikanska presidentvalet

Cthulhu får nog ursäkta, men det finns ett större hot mot världen

Så har det då äntligen blivit dags för befolkningen i USA att gå till valurnorna, och bestämma vem som ska bli USA:s näste president. Som de flesta förmodligen känner till, så står valet mellan det demokratiska partiets kandidat Hillary Clinton, och det republikanska partiets kandidat Donald J Trump. Årets valkampanj har av många ansetts som det smutsigaste, och kanske också mest utdragna, presidentvalet i USA genom tiderna, och vi får nog gå tillbaka till 1970-talet för att hitta något som ens är i närheten. För det är inte bara själva presidentvalet som varit omgärdat av smutskampanjer och skandaler, utan även primärvalen, och då i synnerhet det som organiserades av det republikanska partiet.
Ursprungligen tänkt som ett val mellan de båda familjerna Bush och Clinton, vilka på ett eller annat sätt dominerat USA politiskt allt sedan 1990-talet, ställdes allt det på ända redan vid primärvalen. Såväl det republikanska partiet som familjen Bushs favoritkandidat, den före detta guvernören i Florida Jeb Bush, lyckades aldrig skaka liv i sin kampanj och försvann tämligen omgående. Istället blev det kamp mellan Marc Rubio, Ted Cruz och fastighetsmogulen Donald J. Trump. En kamp som öppnade upp en avgrundsdjup spricka inom GOP (Grand Old Party), där ingen av kandidaterna skydde några som helst medel i kampen mot varandra. Det slutade dock med att Trump, efter en bitter och stundtals bedrövlig primärvalskampanj, utsågs till det republikanska partiets kandidat.
Som motståndare, ställdes han mot det demokratiska partiets favoritkandidat, den före detta presidentfrun och USA:s tidigare utrikesminister, Hillary Clinton. Även här så spårade favoritkandidatens framgångståg ur, när den bland allmänheten, förhållandevis okände senatorn Bernie Sanders, tog upp kampen mot Hillary. Med hjälp av en massiv gräsrotsrörelse, tvingade Sanders sin motståndare till en kamp ända in i kaklet. Till slut kunde dock Hillary, som nog inte alls förväntat sig att möta sådant hårt motstånd, utropa sig till segrare och utses till demokraternas kandidat till det stundande presidentvalet.

Det var således två utmattade kandidater som efter en tids vila, tog upp kampen om vem som skulle få ta plats i det ovala rummet i det Vita Huset. En kamp som snabbt visade sig bli både smutsigare, och hårdare än vad många förväntat sig. För även om de flesta, med tanke på händelseutvecklingen under primärvalen, var medvetna om att årets presidentval skulle bli otroligt smutsigt och hårt, inte kunde tro skulle bli så här illa. Det har förstås inte heller blivit bättre av de ständiga kontroverser som gång efter annan poppat upp, och ställt till med stora problem för de båda kandidaterna. Spiken i kistan för allt detta, blev när FBI, helt oannonserat, delgav att man skulle återuppta arbetet med att granska Hillarys email, som hittats i samband med en annan utredning rörande Anthony Weiners dator. För Hillary som haft svårt att skaka av emailskandalen, vilken handlar om den privata emailserver hon satte upp, och från hon skickat och tagit emot säkerhetsklassificerade emails, kom uppgifterna onekligen mycket olägligt. Då spelade det förstås ingen roll, att FBI igår tillkännagav att man inte hittat något av värde, och att utredningen skulle varvas ner.
Samtidigt som Hillarys emailaffär, men också upprepade läckor från Wikileaks rörande hennes kampanj och Clinton Foundations förehavande, så har även Trump skakats av återkommande skandaler. Den kanske mest kännbara, var när en videofilm släpptes, i vilken Trump öppet skröt om hur han tafsade på kvinnor, och försökt inleda en affär med skådespelerska utan att lyckas. Även om Trump med viss möda lyckades räta upp skutan, så har den ändå visat på en enorm spricka inom GOP. Flera ledande republikaner, tog nu chansen, kanske i hopp om att videon skulle sätta större avtryck än den gjorde, att ta avstånd från Trump. Så blev nu inte fallet, och flera av hans kritiker, har nu officiellt tagit tillbaka sina avståndstagande och hoppat på tåget igen. Andra, som Paul Ryan, har dock fortsatt att hålla sig på ett respektfullt avstånd från Trump.

Så vem vinner då valet? Ja, för egen del så utgår jag från att USA:s näste president blir Hillary Clinton. Men, med detta sagt, så vill jag ändå kasta in en brasklapp och säga att jag inte skulle bli allt för förvånad om Donald J. Trump överraskar, och besegrar henne. Det är mycket jämt, vilket säger en hel del om hur illa ställt det är i USA, och som Brexit visade oss i somras, så ska man inte lita allt för mycket på vad alla dessa valundersökningar säger. Dock så är känslan att Trump inte riktigt är i kapp, och att han skulle behöva en eller två veckor till av kampanjande.
Men den stora frågan är förstås vad som händer sedan, och här måste man säga att mycket är osäkert. Vinner Hillary, vilket jag innerligen hoppas, så är dock risken att omvärldens glädje kommer bli kortvarig. Risken är överhängande att mycket av hennes förslag till senaten, som kontrolleras av det republikanska partiet, kommer röstas ned. Något man redan nu, sagt kommer ske. Man har även tillkännagett att man kommer göra allt man kan, för att fortsätta blockera Merrik Garland till USA:s Högsta Domstol (Supreme Court). Med tanke på att tre av domarna är i 80-års åldern, och således ligger i farozonen att avlida under den kommande mandatperioden, är detta givetvis oroväckande för Hillary. För just denna aspekt, nämligen kontrollen över Högsta Domstolen, kommer förmodligen bli det mest påtagliga långsiktiga effekten av hennes presidentskap. Genom att tillsätta rätt domare, så finns således möjligheten att hon kommer kunna påverka framtida beslut, och tolkningar av USA:s konstitution.
Men det är inte bara frågan om vilka domare som ska ersättas till Högsta Domstolen, som kommer plåga Hillary. Det samma gäller USA:s skenande budgetunderskott, vilket hänger som en våt filt över Washington. Utan en demokratisk majoritet i senaten, så kommer hon få svårt att få igen sina förslag. Risken är således uppenbar att vi kommer få återuppleva det kaos som följde budgetförhandlingarna under Obama, och som ledde till att den statliga administrationen fick stänga i brist på pengar. Riktigt hur Hillary ska tackla denna fråga, är förstås oklart.
Även utrikespolitiskt finns många frågar, som kommer gäcka Hillary. Precis som många andra aktörer, togs USA på sängen av den arabiska våren och vars effekter fortfarande ligger som en våt filt över mellersta östern. Även om man säkerligen kan räkna med att IS snart är militärt besegrad, så kommer hotet från radikala islamister bestå. Till detta ska också läggas framväxten av den inhemska terrorismen, vilken efter några år i träda under president George W. Bush, visade sitt fula ansikte under Barack Obama. Delvis påhejad av Trumps kampanj rörande frågan om huruvida Obama verkligen var född på Hawaii eller inte, så väcktes de avsomnade milisgrupperna till liv. Dessa högerextrema rörelser, som delvis kanaliserades av den idag avsomnade Tepartyrörelsen, har fått viss bekräftelse och uppmuntra från Trump. Nu är det inte bara högerextremister som verkar vädra morgonluft, utan det samma gäller även andra foliehattar, som Alex Jones och hans gelikar.

Mycket har skrivits om vad som skulle hända om Trump vann, och det ena skräckscenariot avlöser det andra. Problemet är förstås att Trump, till skillnad från Hillary, har varit otroligt vag med vad han syftar till att göra som president. Med undantag för att bygga en mur mot gränsen till Mexico, och kraftigt sänka de federala skatterna, är det faktiskt svårt att veta precis vad han tänker göra. Risken är trolig att han själv inte vet, och att han således kommer tvingas improvisera. Av det han faktiskt annonserat att han ska göra, så är det dock svårt att se hur han ska kunna få Mexico att finansiera muren. Något annat sätt än att chockhöja tullarna till Meixico, lär han troligtvis inte ha.
Men det är inte bara stora frågetecken runt hans finansiering av muren som väcker frågor, det samma gäller hans övriga löften. Med ett redan skyhögt budgetunderskott, och med Västeuropeiska mått mätt, låga skatter, som han alltså vill sänka kraftigt, finns det inte mycket manöverutrymme. Hans tal om att de sänkta skatterna ska få fart på USA:s ekonomi, ekar tyvärr ihåligt, då såväl Ronald Reagan och George W. Bushs försök, visade sig bara ge kortsiktiga positiva effekter, och i det sista fallet, långvariga negativa effekter.
För även om jag inte är något större fan av höga skatter, är det tveksamt om den så kallade "trickle down economics", vilka Trump verkar förespråka, verkligen har någon vetenskaplig positiv effekt. Snarare verkar omdömet röra sig från allt från lätt skeptiskt, till att det inte ger några positiva effekter alls. Rent praktiskt, så kan vi bara konstatera att idén, inte varit allt för framgångsrik i USA.
Men det är inte bara runt Trumps ekonomiska ställningstagande det råder frågetecken runt, det samma gäller hans utrikespolitik. För även om det inte är ovanligt med utrikespolitiskt okunniga presidentkandidater, så tar nog ändå Trump priset. Inte nog med att han öppet hyllat Vladimir Putin, hans uttalanden om att trappa ner USA:s deltagande i Nato och att man inte kommer uppfylla sina löften mot sina allierade, har skickat en chockvåg över världen. Även om man onekligen kan, och ska, kritisera USA:s involvering i allt som rör och inte rör dem, så går det inte att blunda för att världen behöver USA. Det var tack vare USA, om än Sovjetunionens bidrag inte ska underskattas det minsta, som Nazityskland hejdades. Det var tack vare USA som inbördeskriget i Bosnien tog slut, och de involverade sidorna, satte sig ned vid förhandlingsbordet. Samtidigt så var det USA:s illa genomförda invasion och ockupation av Irak, som destabliserade hela regionen, och som förvärrades av den efterföljande arabiska våren. USA:s selektiva val av vilka regimer man avsatte och störtade i efterdyningarna till den arabiska våren, och bristande förståelse för en utveckling som pågått sedan slutet av 1970-talet, banade vägen för ett islamistiskt övertagande av Egypten, och framväxten av en ny, radikal och mer våldsamma islamism.
Medan jag har stora frågetecken om huruvida Hillary, som ändå får sägas ha rätt god koll på omvärlden, verkligen förstår eller vet hur man ska bekämpa dessa, så finns det inga frågetecken alls när det gäller Trump. För han har gjort det tämligen klart att han inte har den blekaste, och att han lever i en parallell värld, bortom allt vad sanning och fakta heter. Hans bristande förståelse för IS framväxt, och hur de bäst ska bekämpas, blandas med ett totalt förakt för allt vad mänskliga rättigheter heter. Inte nog med att han på största allvar, anser att USA borde fortsatt sin ockupation av Irak, och dessutom tillförskansat sig landets oljereserver, han har aktivt propagerat för att låta amerikanska militärer begå krigsbrott, genom att använda sig av tortyr. Han har också, på fullaste allvar, sagt att fler länder skulle skaffa sig kärnvapen, och att det skulle vara bra för säkerheten i världen. Som om nu detta inte var nog, så förordar han en kraftig upprustning av den amerikanska armén, dock utan att precisera hur detta finansieras.
Men galenskaperna slutar inte här, hans plan att riva upp NAFTA, och i princip alla handelsavtal USA har med omvärlden. Kommer leda till förödande handelskrig, som givetvis kommer drabba amerikanska arbetare, när omvärlden svarar med att höja sina tullar för import av amerikanska varor. Något som förstås kommer sätta käppar i hjulet för hans ekonomiska planer, och troligtvis leda till ett skenande budgetunderskott. Som om detta nu inte var nog, så hotar han dessutom att riva upp alla de miljöavtal som USA har med omvärlden, och påskynda arbetet med att utvinna amerikansk gas, olja och kol. Med tanke på att Trump avfärdar klimathotet som nonsens, så inser man snabbt att världen inte bara står inför ett ekonomiskt, militärt och politiskt, utan även miljömässig kollaps om Trump kommer till makten.

Färg på duk: Kungens död

Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen, den 6 november 1632.
Målning av Carl Wahlbom (1855)

Efter att morgondimman den 6 november 1632 lättat vid elvatiden, drabbade en kombinerad svensk-protestantisk armé under ledning av den svenske kungen Gustav II Adolf, med den kejserlig-katolska armén under ledning av fältmarskalken Albrecht von Wallenstein. Slaget böljade som vanligt vid denna tid, fram och tillbaka, och gjorde det svårt att överblicka för de båda befälhavarna. I ett försök att mota tillbaka ett kejserligt motangrepp, tog den svenske kungen Gustav II Adolf befälet över Smålands ryttare, vars befälhavare Fredrik Stenbock träffats av en muskötkula i foten. Under anfallet kom Gustav II Adolf, tillsammans med en grupp tyska officerare, bort från de svenska kavalleristerna, och stötte ihop med Götzens kyrassiärer. Kungen som på grund av en tidigare skada, endast bar en kryller (en rock av sämsat älgskinn eller annat skinn), träffades först av ett skott som gick genom lungan, och sedan ytterligare ett skott som krossade hans vänstra arm. Försöken av de tyska officerarna att undsätta kungen, försvårades ytterligare av att hans häst, Streif, träffades i halsen och försvann in i dimman och mörkret med den döende kungen. Innan den döende kungen föll av Streif, träffades han av ytterligare en kula, den här gången i ryggen, och ett stick i bröstet. Liggandes livlös på marken, fick han slutligen ett dödande skott i tinningen.
Trots att den svensk-protestantiske överbefälhavarens död, rasade slaget vidare. Oroade över förlusterna, och kanske också svårigheterna att överblicka slagfältet, på grund av den tilltagande dimman och mörkret, beslöt sig den befälhavaren för de kejserlig-katolska styrkorna, att dra sig tillbaka. När von Wallenstein insett att den svenska armén inte förföljde honom, och man sammanstrålat med Gottfried Heinrich zu Pappenheims styrkor, inrättades ett hastigt sammankallat krigsråd. Men på grund av förlusterna, och att Pappenheim var döende efter att ha träffats av en kanonkula, beslöt man sig att dra sig tillbaka. Några direkta försök att förfölja de retirerande kejserlig-katolska styrkorna, gjordes inte.

Kvar på slagfältet lämnade man runt 5000 döda och skadade, medan den svenska hären, vid sidan av förlusten av Gustav II Adolf, räknade med att ha förlorat runt 3400 man. För den svensk-protestantiska armén, blev slaget vid Lützen en pyrrhusseger såväl militärt som politiskt. För även om man kortsiktigt förhindrat den kejserliga framryckningen i Sachsen, så var det uppenbart att detta inte skulle bli ett kortvarigt krig, och att den svenska armén ensam kunde besegra de kejserliga styrkorna. Något som blev uppenbart efter slaget vid Nördlingen (1634).
För svensk del innebar förlusten av Gustav II Adolf, ett svårt slag Inte nog med att hans död innebar att Sverige försvagades politiskt, och att man tvingades inrätta en förmyndarregering under ledning av Axel Oxenstierna. Det innebar också att Frankrike fick en allt mer betydelsefull roll i konflikten.
Efter att Gustav II Adolfs kropp bärgats från slagfältet, han hittades övergiven och plundrad på alla sina ägodelar, påbörjades det mödosamma arbetet med att föra hans kvarlevor tillbaka till Sverige. Där nyheten om hans död, inte blev allmänt känd förrän en månad efter slaget. Ett år efter Gustav II Adolfs död, begravdes han i Stockholm.
Hästen Streif, som hittades vid liv efter slaget, deltog i processionen till Sverige, men avled eller dog när man nådde Wolgast. Huden från hästen togs om hand, och skickades till Sverige, där det monterades på en trästomme, och nu kan bevittnas på Livrustkammaren.

Svart på Vitt: SMS Goeben

SMS Goeben

På denna dagen 1914 förklarar Frankrike och Storbritannien krig mot det osmanska riket. En av orsakerna till krigsförklaringen, var det allt mer spända läget i östra Medelhavet efter att det osmanska riket dels spärrat av Dardanellerna, men också ankomsten av de tyska krigsfartygen SMS Goeben och SMS Breslau. De båda tyska krigsfartygen, som utgjorde den tyska flottans Mittlemeerdivision under befäl av konteramiral Wilhelm Souchon, hade vid krigsutbrottet befunnit sig i Adriatiska havet. För att undvika att bli fångade, styrde Souchon ut de båda fartygen i Medelhavet. Här gick de båda fartygen till angrepp mot franska installationer längs Nordafrika, och begav sig mot tryggheten i Konstantinopel med delar av den brittiska och franska medelhavsflottan i släptåg. 

Efter en kortare sammandrabbning med den lätta brittiska kryssaren HMS Gloucester den 7 augusti, kunde de två tyska fartygen ankra vid Dardanellerna den 10 augusti. Trots brittiska, franska och ryska protester, så lotsades de båda fartygen genom den minspärr som spärrade av Dardenellerna. Nya diplomatiska förvecklingar fortsatte, och den 16 augusti överlämnades de båda fartygen, som nu låg i Konstantniopel, över till den osmanska flottan. SMS Goeben bytte namn till Yavuz Sultan Selim, medan SMS Breslau döptes om till Midilli. Det var dock inte enbart fartygen som gick i osmansk tjänst, det samma gällde konteramiral Souchon och de före detta tyska fartygens besättning, som bytte de tyska matrosmössorna mot fezer.
För ententen bekräftade nyheten om hur de båda fartygen överlämnats till den osmanska flottan, den växande oron över att Konstantinopel skulle ställa sig på Centralmaktens sida i kriget. Då vägde Konstantinopels bedyrande att inget ändrats, och att landet skulle fortsätta vara neutralt, väldigt lätt i sammanhanget. Istället menade Konstantinopel, att de båda fartygen var en ersättning för de två krigsfartyg som den osmanska flottan beställt, och betalt, av Storbritannien och vilka blivit konfiskerade vid krigsutbrottet.
Den 28 oktober tog sig Yavuz Sultan Selim ut i Svarta havet, och bombarderade Odessa och Sevastopol. Som ett svar på angreppet, så förklarade Ryssland krig mot det Osmanska Riket den 4 november, och den 5 november följde alltså Storbritannien och Frankrike efter.

Recension: God's Battalions: The case for the crusades

God's Battalions: The case for the crusades (2009) av Rodney Stark

Få medeltida historiska händelser är så kontroversiella, och rör upp så många känslor som korstågen. För det är förstås tveksamt om påven Urban II, verkligen kunde förutse att hans uppmaning till deltagarna vid synoden i Clermont den 27 november 1095, skulle sätta ett sådant avtryck att vi nästan tusen år senare, fortfarande diskuterar dess inverkan på dåtiden och nutiden. Så även om antalet böcker i ämnet, kanske inte är i närheten av vad det som producerats om världskrigen eller Napoleonkriget, så talar vi ändå om ett rätt imponerande antal hyllmeter böcker om korstågen. Men det är förstås inte enbart inom den akademiska världen som intresset för korstågen varit - och är - stort, det samma gäller förstås populärkulturen, och där Jan Guillous böcker - och senare film/mini tv-serie - om korsfararen Arn, är det svenska bidraget.
Intresset till trots, så har ändå eftervärldens dom över korstågen och dess deltagare, varit förhållandevis negativt. Har inte de använts som slagträ i debatten om farorna med religiös extremism, så har det framställts som ett tidigt försök av Europa att kolonisera sin omvärld. Deltagarna har ömsom framställts som religiösa extremister, som noga kalkylerande och manipulativa kolonisatörer, som använde religionen som en täckmantel för sin egen ekonomiska vinning. Gemensamt för dessa hållningar, är dock att Europa ofta framställs som ett teknologiskt och intellektuellt bakvatten, medan den muslimska världen ofta framställs som en värld, där arvet av antiken förvaltades.
Allt detta vill nu professor Rodney Stark, sociolog med inriktning på religion,vid Baylor University råda bot på. I sin bok "God's Battalions: The case for the crusades", försöker Stark hävda att korstågen var politiskt, religiöst och militärt berättigat och ett svar på drygt fyra hundra år av muslimsk expansion. Vidare hävdar Stark, att det medeltida Västeuropa inte alls var ett intellektuellt och tekniskt bakvatten, utan precis tvärt om. Samtidigt försöker Stark peka på att bilden av den medeltida muslimska världen, är kraftigt överdriven och att den inte alls var så utvecklad som den ofta framställs. Kontroversiella åsikter, och vilka som synes går i stark polemik med den allmänna bild som ofta framhålls i såväl vetenskapliga som i populärkulturella sammanhang.

Precis som titeln antyder, så är detta en starkt partisk inlaga i den ofta rätt infekterade debatten om korstågen, och dess såväl kortsiktiga som långsiktiga effekter. Ska man säga något positivt om denna bok, så är det kanske att Stark åtminstone inte hymlar med vart hans sympatier ligger. Tyvärr så innebär det dock att han snarare framstår djävulens advokat, än en objektiv historiker. För även om han emellanåt försöker, kanske därför framstå som han ger en balanserad bild av det historiska förloppet, så landar man ändå i ett oreserverat förhärligande av korsfararna, och konstant svartmålande av den muslimska världen och det bysantinska riket. För medan korsfararna ofta framställs i positiva ordalag, både vad gäller motiv och agerande, så framstår muslimerna i Starks narrativ som snabba till att tillgripa våld och opålitliga. Nu är dock inte enbart muslimerna som Stark, utan att riktigt övertyga, ger sig på. Även det bysantinska riket, får sin skopa av kritiken, där kejsarna framställs som svekfulla och vilka ständigt sviker sina löften till de ädla och nobla korsfararna. Men det är inte enbart dåtiden som får sig en släng kritik, det samma gäller även eftervärldens dom över korstågen. Här riktar sig Stark in sig primärt på ett brett spektrum av historiker, men också filosofer, och där han inte hymlar med sin antipati mot Voltaire och hans åsikter om korstågen.
Det är dock inte bara Starks partiska ställningstagande som stör mig, utan också hans val av källor och slutsatser av dessa. Medan han emellanåt, ofta när det gäller att misskreditera muslimska källor, ägnar sig åt avancerad källkritik, så är detta vanligtvis som bortblåst när det gäller de källor som bekräftar hans teorier. Det är också slående att Stark verkar förlita sig på äldre källor, och att mycket härrör från före 1980-talet. Men det mest störande med God's Battalions: The case for the crusades, är författarens ständiga cherry picking, och val av att utesluta sådant som inte passar in i hans narrativ. Såväl små som stora detaljer, av vilka många delvis motsäger författarens påståenden, utlämnas antingen helt, eller slätas snabbt över. Ett lysande sådant exempel, är hur Stark guidar läsaren genom en av korstågshistoriens kanske mest ökända händelse, nämligen belägringen och plundringen av Konstantinopel 1204. Inte nog med att han utelämnar det faktum att korståget, så fort det stod klart att det kidnappats av Dodgen av Venedig, rönte en massiv kritik, och ledde till att flera deltagare vägrade medverka i angreppet mot Zara. Han väljer också avstå från att berätta att påven, åtminstone under en kortare period, exkommunicerade de deltagare som sedan fortsatte resan mot Konstantinopel. Att Stark sedan inte bara försöker berättiga plundringen av Konstantinopel, genom att hänvisa till hur svekfulla de bysantinska kejsarna varit mot korsfararna, han försöker också tona ner effekterna av själva plundringen. Ett som jag redan påpekat, återkommande tema i hans bok.
Givetvis är inte allt trams, det finns, speciellt i den inledande första hälften, en hel del vettigt. Om än jag nog skulle vilja påstå, till skillnad från författaren, inte allt för kontroversiella åsikter. Speciellt om man öppnat en bok i ämnet, som skrivit efter 1980-talet.

Den som nu söker en bok där författaren agerar djävulens advokat, och försöker relativisera korsfararnas övergrepp, så är onekligen God's Battalions: The case for the crusades rätt bok. Ett antagande som finner stöd bland den uppsjö av positiva recensioner på både Amazon och Goodreads, och som gjort att boken fått ett högt betyg.
För dig som önskar en objektiv skildring av korståget, eller önskar slippa läsa fördomsfulla texter om muslimer och bysantier, så finns det gott om andra alternativ. Faktum är att jag, så till vida man nu inte vill få sina fördomar bekräftade, mycket väl kan låta boken ligga kvar på hyllan i butiken. Den är inte värd pengarna.

Svart på Vitt: The charge of the light brigade

Överlevande manskap från Den lätta brigadens anfall

Half a league, half a league,

Half a league onward,

All in the valley of Death

Rode the six hundred.

"Forward, the Light Brigade!

"Charge for the guns!" he said:

Into the valley of Death

Rode the six hundred.

Den lätta brigadens anfall under slaget om Balaklava, är förmodligenvärldshistoriens kanske mest kända kavallerichock, men också en av militärhistoriens största blunders. Ledda av Lord Cardigan, var det tänk att brigaden, som bestod av 8th och 11th Husars, 17th Lancers samt 4th och 13th Light Dragoon, skulle försöka förhindra ryska trupper från att föra bort de kanoner, man erövrat när man stormat de turkiska ställningarna utanför staden. Men på grund av missförstånd och en rörig befälsordning, angrep brigaden helt fel batteri och ryska trupper. Strax före klockan 11 den 25 oktober 1854, var brigaden uppställd och började rida genom den dal som ledde fram till det ryska batteriet. Av de drygt 670 kavallerister som ställde upp på led vid elvatiden, återvände knappt 120 tillbaka till de brittiska linjerna.

Den lätta brigadens anfall har också letat sig in i populärkulturen, där händelsen inspirerat allt från dikter av Alfred Tennyson och Rudyard Kipling, till filmer som “De tappra 600” (The charge of the light brigade, 1936) med Errol Flynn och låten “The Trooper” av Iron Maiden.

Belägringen av Kut och kampanjen i Mesopotamien

Osmanska soldater från den 6. Armén utanför Kut al-Mara

I linje med det tidigare inlägget om det italiensk-turkiska kriget (1911-12), så är dagens inlägg också tänkt att uppmärksamma en idag annan bortglömd händelse från 1900-talets början. Dagens inlägg är tänkt att avhandla det första slaget om Kut (7 december 1915-29 april 1916), det första världkrigets längsta belägring och som slutade med det största nederlag Storbritannien lidit i något krig. Men innan vi kommer så långt, låt oss backa tillbaka bandet till sensommaren 1914…

Bakgrund

Som en följd av mordet på den österrikisk-ungerske tronföljaren ärkehertigen Franz Ferdinand och hans gemål Sophie den 28 juni 1914, drabbade de europeiska stormakterna samman i ett våldsamt krig på två fronter i väst och öst. För det osmanska riket, som både ekonomiskt, militärt och politiskt led av sviterna från de båda Balkkrigen under 1910-talets första hälft, kom krigsutbrottet osedvanligt olämpligt. Trots uppvaktning från såväl Centralmakterna som Ententen, beslutade sig den osmanska regimen för att hålla landet utanför kriget och förklarade sig vara neutrala. Trots starka ryska protester, spärrades Dardanellerna av för all trafik och minerades.
Men de osmanska försöken att hålla sig utanför kriget, var i praktiken ohållbara. Beslutet att stänga Dardanellerna, hade inte bara väckt irritation i St Petersburg, utan även i London och Paris, som dessutom misstänkte riket för att vara nära lierat med Tyskland. Ententens misstankar om att det osmanska riket skulle sälla sig till Centralmakterna i kriget, stärktes i mitten av augusti 1914, när den tyska slagkryssaren SMS Goeben och den lättare kryssaren SMS Breslau, tog sin tillflykt i Dardenellerna undan brittiska och franska flotteskadrar. De båda tyska fartygen, införlivades nu tillsammans med sin tyska besättning, i den omanska flottan som Yavuz Sultan Selim och Midill. Nya diplomatiska förvecklingar följde, men för medlemmarna i Ententen, signalerade händelsen att man måste förbereda sig på ett osmanskt inträde i kriget på Centralmakternas sida. Den 28 oktober 1914 tar sig Goeben (eller Yavuz Sultan Selim som den nu hette), in i Svarta havet och angriper mål i Sevastopol och Odessa, samt förstörde den ryska minsveparen Prut. Angreppet som skett utan någon som helst krigsförklaring, leder till att Ryssland, den 2 november förklarar krig mot det osmanska riket. Den 5 november, följer Frankrike och Storbritannien efter Ryssland, och förklarar krig mot det osmanska riket. Något som förvandlar kriget i Europa, till ett världskrig.

SMS Goeben

Om krigsutbrottet den 28 juli 1914 kom olägligt, så kan man knappast påstå att det Osmanska riket inträde i kriget, kommer i en speciellt mycket bättre tidpunkt. Den osmanska armén, som visserligen påbörjat en massiv modernisering, delvis med hjälp av tyska instruktörer, led fortfarande av sviterna från krigen på Balkan på 1910-talet. Situationen för den osmanska armén, blev förstås inte heller bättre av att man hade en lång, och i stora drag oförsvarbar gräns. Precis som i Europa, hade självständighetssträvanden bland den uppsjö av etniska och religiösa minoriteter som utgjorde befolkningen i det osmanska riket, lett till stora frågetecken om riktigt vart lokaliteterna bland alla dessa grupper låg. Rekryteringen av värnpliktiga gick långsamt, och mötte på sina håll både aktivt och passivt motstånd. De ökade spänningarna mellan de olika religiösa och etniska minoriteterna, var något som Ententen snabbt ville försöka utnyttja för att försvaga riket, och vilket skulle få förödande konsekvenser för befolkningen i det osmanska riket.

Nu var det dock inte enbart det osmanska riket hemvist för en såväl etnisk som religiöst diverserad befolkning, utan det samma kunde onekligen sägas om dess motståndare. Inom ramarna för såväl det brittiska som franska kolonialväldet, återfanns miljontals muslimer, vilket det även gjorde i södra Ryssland. Uppmuntrade av tyskarna, som såg en möjlighet att uppvigla den muslimska befolkningen i Nordafrika, Indien och Kaukasus, så utropade den osmanske sultanten Mehmet V ett helig krig mot Ententen den 16 november. En händelse som ironiskt nog, förmodligen fick större gehör i Paris och London än bland de muslimska underståtarna i de brittiska och franska kolonierna, och vilket skulle få stor inverkan på krigsansträngningarna i Mellersta Östern.

Som ett svar på de osmanska och tyska angreppen mot Krimhalvön, så korsade ryska trupper den osmansk-ryska gränsen den 3 november 1914, och erövrade bland annat Bayazid i Kaukasus. Den 7 november landstiger brittiska och indiska trupper utanför Basra i Persiska viken, och öppnar med detta upp en ny front...

Karta över Mesopotamien

Kriget i Mesopotamien, bakgrund

Mesopotamien, grekiska för landet mellan de två floderna, är området runt de två floderna Eufrat och Tigris, och anses som civilisationens vagga. Det är inte allt otänkbart att många av de brittiska, och kanske även tyska, officerare som tjänstgjorde under kampanjen, kände historiens vingslag när de anlände till området. Verkligheten var dock långt ifrån den bild som målats upp i de europeiska skolorna av det bibliska Mesopotamien, och det är troligt att många av de tusentals brittiska och tyska soldater som tjänstgjorde i regionen, fick ett snabbt och mycket brutalt uppvaknande. För istället för ett område som förde tankarna till om de klassiska städerna Babylon eller Bagdad i "Tusen och en natt", så var 1910-talets Mesopotamien ett veritabelt bakvatten, där tiden verkade stått stilla. Något egentligt vägnät existerade överhuvudtaget inte, alla tyngre transporter skedde längs med floderna med hjälp av flatbottnade pråmar. På grund av de ständigt skiftande lerbankarna, var det en tidskrävande historia att navigera sig fram, och där torkan och vårfloden gjorde floderna nästintill ofarbara. De ofta små och trånga städerna, med sina labyrintliknade gator, som trängdes längs stränderna, varav många hade antika anor, bestod av lerhus som vare sig gav skydd från hettan eller flugorna. Runt omkring städerna sträckte sig ett oöverskådligt nät av bevattningskanaler, vars lervallar bakats till cementliknande konsistens av solen, och skulle ge de angripande trupperna stora problem. Medan temperaturen på somrarna kunde nå upp till femtio grader Celuisus, sjönk temperaturen snabbt nattetid och kunde ligga runt nollstrecket. Som om detta inte var nog, var de vassbeklädda stränderna och det stillastående vattnet i bevattningskanalerna perfekt grogrund för malariamyggor, och andra sjukdomar som kolera. Utanför detta smala gröna bälte, så låg den ogästvänliga öknen. Hit nådde aldrig den turkiska centralmakten annat än på pappret, och de nomadiserande beduinstammarna som levde i området, var i praktiken självstyrande.

Persiska arbetare lägg en pipeline åt Anglo-Persian Oil Company någonstans i Persien (dagens Iran) 1908.

Så vad gjorde då britterna här kan man fråga sig? Ja, svaret på den frågan är i stora drag samma som idag, nämligen tillgången på olja. Under början av 1900-talet, så fick de europeiska arkeologer och historiker som grävde bland ruinerna, sällskap av prospektörer i jakt på det svarta guldet. Kombinationen av de stora oljefyndigheterna, främst i dåvarande Persien (nuvarande Iran), hade väckte britternas intresse. Under 1890-talet hade britterna slutit en rad avtal med de styrande familjerna längs den Persiska Viken, och upprättat en rad protektorat i nuvarande Bahrain, Förenade Arabemiraten och Kuwait. Härifrån kunde britterna kontrollera exporten av den allt mer lukrativ handeln med olja, och 1912 så upprättade Anglo-Persian Oil Company ett raffinaderi på ön Abadan (i nuvarande Iran), vid Eufrat och Tigris gemensamma mynningsarm.

Medan britterna stärkte sin närvaro i området, så försökte även turkarna att flytta fram sina positioner i regionen. Stärkta av lån från Tyskland, men även Frankrike, så hade man inlett det ambitiösa arbetet med att försöka anlägga en järnväg mellan Bagdad och Konstantinopel. Arbetet med järnvägen hade dock inte slutförts när kriget bröt ut, men det var bara en fråga om tid, innan såväl turkiskt som tyskt krigsmaterial kunde föras från rikets huvudstad till Persiska viken. Oroad över utsikten att tyskarna, som redan sonderat terrängen bland områdets muslimska befolkning och gärna framställde sig som islams beskyddare, hade britterna redan innan krigsutbrottet förberett planer för att skydda sina intressen i den Persiska Viken.

Bagdadjärnvägen, någon gång under början av 1900-talet.

Ansvaret för dessa trupper låg hos den brittiska administrationen och armén i Indien, vilket skulle visa sig vara en mindre lyckad lösning. För medan krigskabinettet i London såg konflikten i Västeuropa som den centrala konflikten, dit lejonparten av soldaterna och materialet skulle skickas, så hade den brittiska administrationen i Indien en helt annan dagordning. Här såg man utvecklingen i Persiska Viken som central för det brittiska styret i Indien, och där man var djupt oroad att muslimska ledare i Afghanistan och Persien skulle falla för de tyska locktonerna. Det brittiska administrationen i Indien, hade också stora intressen i den inkomstbringade oljeexporten, och vilket var ytterligare en orsak till oro över utvecklingen.

Karta över de brittiska-indiska truppernas framryckning under 1914

Krig i Mesopotamien

Den 5 november 1914, så förklarade Frankrike och Storbritannien krig mot det osmanska riket. Redan dagen efter krigsförklaringen, besköt brittiska krigsfartyg det gamla fortet vid Fao. Dagen efter landsattes brittiska och indiska trupper från den indiska expeditionskåren D (Indian Expeditionary Force D, eller IEF D), bestående av den 6. (Poona) Divisionen under ledning av Generallöjtnant Artur Bennet. Den lilla turkiska garnisonen på 350 man, vilka var utrustade med fyra kanoner, kunde inte göra annat än symboliskt motstånd, och överväldigaste snabbt. Med Eufrat och Tigris flodmynning säkrad, så ryckte IEF D mot Basra i nuvarande södra Irak. Utan någon möjlighet att undsätta eller förstärka de turkiska trupperna, så var den lilla garnisonen i Basra, i praktiken utlämnad åt sig själv. Trots vissa betänkligheter rörande deras egentliga stridsvärde, så sattes en frivilligmilis bestående av lokala araber upp av turkarna, och sattes in i försvaret av staden. Men ställd inför en överlägsen fiende, som tack vare ett flertal slupar och kanonbåtar, kunde beskjuta de turkiska försvarsställningarna från floden, smälte de obefintligt tränade och utrustade arabiska frivillig snart bort, och Basra föll efter en kort strid.
Trots att motståndet varit ringa, och förlusterna få, så hade ändå samväldestrupperna fått en försmak av vad som väntade. De ovan nämnda bevattningskanalerna, visade sig snabbt vara en mardröm att korsa, och gav också försvararna utmärkta stödjepunkter som var svåra att komma åt för artilleriet. Den väglösa terrängen, ställde till för båda sidor, och den inhemska befolkning var kanske inte fientligt inställd, men milt sagt avvaktande mot de invaderande brittiska trupperna. Båda sidor hade en rätt komplicerad syn på beduinstammarna, som man såg som nödvändiga allierade, men som inte tvekade att byta sida om krigslyckan gick dem emot. Med Basra och dess närmaste omgivning säkrad, lade sig ett bedrägligt lugn över regionen. Något som turkarna var tacksamma för, då deras styrkor i södra Mesoptomanien var i upplösningstillstånd.

Indiska artillerister under slaget om Basra 1914.

Medan britterna konsoliderade sina positioner, så beslöt den osmanska armén för att göra något åt situationen. I slutet av 1914 anlände Suleyman Askari Bey, för på en direkt order från Enver Pasha, att över ansvaret för de demoraliserade osmanska trupperna i Mesopotamien. Suleyman Askari hade tjänstgjort som frivillig i det italiensk-turkiska kriget, och var dessutom en veteran från Balkankrigen. Innan krigsutbrottet hade han varit chef för den nyupprättade osmanska Specialistbyrån, vilken senare skulle få en betydelsefull roll i det armeniska folkmordet. Tack vare sin erfarenhet från kriget i nuvarande Libyen, sågs han som en expert på att organisera de lokala beduinstammarna. Något som var av stor vikt för den osmanska armén i Mesopotamien, då då fronten var långt ifrån högprioriterad när det gällde manskap och utrustning.

Trots den akuta bristen på såväl manskap som utrustning, beslöt sig den osmanska armén för att gå till offensiven i ett försök att återta Basra. Den 2 januari 1915, angreps de brittisk-indiska ställningarna runt Qurna av den osmanska armén, förstärkt med frivilliga arabiska enheter. Utan något egentlig artilleriunderstöd gick de arabiska och osmanska trupperna till angrepp, medan de brittisk-indiska styrkorna understöddes av ett flertal kanonbåtar i Eufrat. Efter att anfallet hejdats, tvingades de osmanska styrkorna att med svåra förluster retirera från slaget. De kraftig demoraliserade osmanska trupperna, utrymde Al-Qurnah och drog tillbaka till Kut El Almara (eller bara Kut), som ansågs lättare att försvara.
Nu var det inte enbart i Mesopotamien, som den osmanska armén lidit svåra nederlag. I Kaukasus hade Enver Pashas vinteroffensiv slutat i ett totalt fiasko, och i Sinaiöknen så misslyckades de osmanska försöken att korsa Suezkanalen. Som dessa motgångar nu inte räckte, så angrep brittiska och franska flottstyrkor de osmanska ställningarna längs Dardanellerna i mitten av februari. Även om det osmanska kustförsvaret lyckades slå tillbaka de brittiska och franska försöken, så kvarstod hotet och risken för att rikets huvudstad Konstantinopel skulle angripas. I omvärldens ögon var det osmanska riket nere för räkning, och allt som nu krävdes var att utdela nådastöten. Förblindade av sin egen framgång, och möjligheterna till en snabb seger över det osmanska riket, glömde britterna bort att osmanerna varit uträknade förut, och ändå lyckats rest sig. Det skulle bli en kostsam läxa, som britterna av allt att döma inte lärde sig…

Brittiska trupper släpar en kanon genom sanden under kampanjen i Mesopotamien

En chans man inte får missa...

Medan de brittisk-indiska trupperna nu säkrat de båda flodarmarnas mynning ut i Persiska Viken, började nu de ansvariga militärerna i Indien planera för nästa fas i operationen. För medan utvecklingen i Mesopotamien var av stort intresse för den brittiska administrationen i Indien, så kan knappast det samma sägas om London. Då målet med operationen, nämligen säkra de persiska oljefälten och de brittiska installationerna längs den Persiska Viken, hade uppfyllts, vändes krigskabinettet i London, blickarna mot de mer angelägna fronterna i Västeuropa, Dardanellerna och Egypten. För den brittiska administrationen i Indien, så var dock händelseutvecklingen i Mesopotamien, av största vikt.
Det var dock inte enbart Londons ointresse, och fokusering på andra fronter, som oroade den brittiska administrationen i Indien. I Kaukasus hade den ryska armén radat upp segrar, och gjort att den osmanska armén var på väg att kollapsa. Skulle det osmanska försvaret i Kaukasus bryta samman, så skulle det finnas väldigt lite att förhindra de ryska styrkorna från att avancera in i Persien. Något den brittiska administrationen, såg med en viss oro på. För även om de båda länderna var allierade i kriget mot Centralmakterna, så glöms gamla försyndelser långsamt, och minnet av hur de båda länderna, under det så kallade “stora spelet” försöker ta kontroll över Indien och Persien, hade förmodligen inte glömts bort av britterna.

Men medan den brittiska administrationen funderade på vad deras nästa steg skulle vara, så hade Suleyman Askari lyckats dra samman runt 18.000 man, av vilka drygt 4000 utgjordes av reguljära osmanska trupper och resten av frivilliga beduiner och lokala araber. På morgonen den 11 april 1915, angrep Suleyman Askaris trupper de brittiska ställningarna utanför Shaiba. Först efter hårda strider, under vilka båda sidor led svåra förluster, kunde britterna slå tillbaka angreppet. Suleyman Askari fördes sårad till Bagdad, där han besviken över sin oförmåga att besegra engelsmännen, sköt sig själv.
Resterna av Suleyman Askaris här, drog sig nu hårt pressade av sina tidigare allierade som angrep eftersläntrare i jakt på vapen och annan militär utrustning, tillbaka i säkerhet till Haimsiye. Ny befälhavare för de desillusionerade osmanska trupperna, blev överste Nureddin, son till den osmanske fältmarskalken Müsir Ibrahim Pasha, och en av de kanske främsta turkiska militärerna under kriget. Eftersom han vid tidpunkten förde befälet över de osmanska trupperna i Jemen, så dröjde det till juni innan han kunde tillträda sin nya post.
Uppgifter om den osmanska arméns belägenhet, som i det vakuum som skapats av Suleyman Askaris självmord, börjat visa tendenser på att lösas upp, öppnade en ny möjlighet för britterna. Med ett vacklande osmanskt försvar, och utan någon ledning, så var det nu möjligt att planerna för att avancera upp längs flodsystemet och kanske även inta Bagdad, faktiskt skulle kunna realiseras. Speciellt intressanta för britterna, var uppgifterna att de många beduiner som värvats, nu inte bara deserterat, utan även angripit osmanska trupper under reträtten från Shaiba. När det började florerar även rykten om att flera stammar och städer, rest upprorsfanan, så ansågs tiden var nu mogen för de brittisk-indiska styrkorna att gå till offensiven.

Nureddin, sir Charles Townshend och sir John Nixon

Som ny befälhavare över den brittisk-indiska expeditionskåren, utsågs general sir John Nixon, en veteran från krigen i Afghanistan och Sydafrika. Han beordade nu den nytillträdde befälhavaren för 6. (Poohna) Divisionen, sir Charles Townshend att skyndsamt rycka fram mot Bagdad, innan de osmanska trupperna kunde förstärkas. Townshend uttryckte vissa farhågor över den planerade offensiven, och att man skulle behöva mer trupper för att kunna säkra sin väg upp längs flodarmen mot Bagdad och sina truppers allt längre och mer sårbara försörjningslinjer. Men eftersom de indiska trupperna var öronmärkta för andra krigsskådeplatser, och man ansåg att det gällde att smida medan järnet var varmt, så valde man att synpunkter.
Sina betänkligheter till trots, så inledde Townshend sin offensiv mot de osmanska trupperna i början av juni. Det utvecklades snabbt till en långsam och kostsam offensiv, där de brittisk-indiska trupperna inte bara ställdes mot ett hårdnackat osmanskt försvar, utan också den obarmhärtiga sommarhettan och temperaturer som nådde långt över 50 grader. Vad värre är, när offensiven når Tigris, är vattennivån så låg, att de brittiska kanonbåtarna, har stora problem att navigera mellan sand- och lerbankarna. Trupperna tvingas nu, släpa sig fram till fots, utan understöd från kanonbåtarna. Den 28 september 1915 erövras Kut-el-Almara. De brittisk-indiska trupperna är nu i stort behov av förstärkningar, och har stora svårigheter att få fram tillräckligt med förnödenheter. Detta till trots, så gör nu Townshend, som nåtts av rykten om att osmanerna förbereder sig för att evakuera Bagdad, redo för den sista offensiven.
Enver Pasha som hitintills inte visat speciellt mycket intresse för utvecklingen i Mesopotamien, börjar nu inse allvaret i situationen. Inte nog med att Bagdad var en strategiskt viktig stad, symbolvärdet av att förlora den, var troligtvis ännu större. Vad värre var, runt om i området, återfanns det andra starkt symbolladdade städer, i synnerhet för rikets shiamuslimska minoriteter Att förlora dessa, skulle undergräva sultantens uppmaning till heligt krig och kanske även användas av britterna, för att uppmuntra till resningar runt om i riket. Under hösten vänder sig Enver Pasha till tyskarna om hjälp, som skickar den åldrande tyske fältmarskalken Colmar von der Goltz. En verklig veteran i den tyska armén, så ansågs den 72 årige fältmarskalken ett ypperligt val, speciellt som han tidigare tjänstgjort i Mellersta Östern. När ryktena om att tyskarna nu skulle bistå de osmanska trupperna, blev det nu plötsligt bråttom för britterna.

Den tyske fältmarskalken Colmar von der Goltz 

Men trots att den brittisk-indiska kolonnen var i stort behov av förstärkningar, och att säkra sina långa och utsatta försörjningslinjer, så fortsatte framryckningen. Den 22 november når de slutkörda brittisk-indiska trupperna fram till Ctesiphon, 40 kilometer söder om Bagdad. Medan den osmanska administrationen i Bagdad, förbereder sig att evakuera staden, inleds slaget om Ctesiphon. Under fem dagar försöker Townshend, utan några direkta framgångar, att bryta igenom de osmanska försvarslinjerna. Ironiskt nog visar det sig att både Townshend och Nureddin kommer fram till samma beslut, nämligen att försöka lösgöra sina trupper från striderna och retirera. Men medan Townshend är ovetande om att han faktiskt vunnit slaget, så får Nureddin snabbt nys om den brittisk-indiska reträtten. Han vänder tillbaka till Ctesiphon, och låter sitt kavalleri och de beduinstammar som på nytt bytt sida, angripa de retirerade brittiska och indiska trupperna. Det är nu som Townshend ska ta sitt olyckliga, och för sina trupper, så förödande beslut.

Osmanska trupper under framryckning

Belägringen av Kut

Trots uppmaningar från övriga officerare att fortsätta reträtten, för att på så sätt komma närmare de brittiska styrkor som fanns förlagda runt Basra, men även att korta ner sina utsatta försörjningslinjer, så hade Townshend bestämt sig för att befästa Kut. Enligt honom var de brittisk-indiska trupperna inte förmögna att fortsätta reträtten, och att man riskerade att förr eller senare bli kringrända av de förföljande osmanska styrkorna och nedgjorda. Helt fel hade förmodligen inte Townshend, staden som låg placerad på en udde vid Tirgisfloden, vilket gjorde den till en naturlig stödjepunkt. Han hade också erfarenheten av att vara belägrad, då han under 1870-talet hade fört befäl över delar av den inringade garnisonen i Chitral i Indien. Nackdelen var dock att man var långt från de brittiska trupperna i Basra, och de troligtvis inte hade förmågan att inleda ett undsättningsförsök utan att förstärkas. Även om den osmanska armén i Mesopotamien kanske inte rosat marknaden, var den både bättre tränad och utrustad än de indiska upprorsmännen. De osmanska trupperna var dessutom under befäl av två kompetenta befälhavare, den unge turkiske officeraren Nureddin och den erfarne tyske officeren von der Goltz.
Knappt hade de brittiska och indiska trupperna hunnit konsolidera sina ställningar runt och i staden, förrän de fösta osmanska styrkorna började anlända och skära av reträttvägarna. Den 7 december hade den Sjätte Armén under befäl av von der Goltz, effektivt skurit av Townshend trupper, och påbörjat arbetet med att anlägga skyttegravar runt staden. Den inringade garnisonen var dock inte helt isolerad från omvärld, tack vare den tekniska utvecklingen, så hade Townshend telegrafkontakt med de brittiska styrkorna i området runt Basra. Men detta var inte enbart positivt, då Townshend, trots sin inledande tilltro på sin egen och sina truppers förträfflighet, snart började tvivla på huruvida man skulle klara av att hålla ut tillräckligt länge. I ett försök att bistå den allt mer desperate Townshend, tvingades man nu skynda på undsättningsförsöken, vilket skulle få fatala konsekvenser.

Flygfoto på Kut 1920

Medan Townshend förberedde sitt försvar av Kut, så slog nyheten om misslyckandet i Mesopotamien ned som en bomb i London. Med döläget på Västfronten, och det debacle som landstigningen på Gallipoli och försöken att slå sig igenom Dardanellerna utvecklats till, så var det här förstås inte de nyheter man önskat sig. Då var nyheterna om att man lyckats förhindra den osmanska armén att invadera Egypten, av lite glädje. Till råga utbröt nu även ett uppror i den italienska kolonin Libyen, vilken snabbt spred sig till Egypten. Även om de man tämligen snabbt, främst tack vare de trupper som förlagts i landet för att förhindra en osmansk invasion, kunde slå ner upproret, så gav det ändå London skäl till oro. För även om sultantens uppmaning inte hade hörsammats i någon högre grad, så var händelserna i gränstrakterna mellan Libyen och Egyten oroande för britterna. Samtidigt var det inte bara att skicka trupper till Mesopotamien, samma dag som slaget om Ctesiphon inletts, så hade krigsministern Lord Herbert Kitchener, efter mycket vånda, rekommenderat krigskabinettet att utrymma Ententens ställning på Gallipoli. Dagen efter att de osmanska trupperna skurit av Townshends trupper, så började man planera evakueringen av Suvla och Anzac Beach.

Som om detta inte var problem nog, så seglade det också upp en konflikt mellan krigskabinettet och den brittiska armén i Indien, som hade ansvaret för de brittisk-indiska trupperna i Mesopotamien. Det rådde även delade meningar om precis hur många trupper man skulle skicka till Mesopotamien, och från vilken front de skulle tas ifrån. Utan några tränade trupper i Indien att tillgå, och där Gallipolifronten och Västfronten var prioriterad när det gällde transportfartyg, så skulle det ta tid att transportera dit de nödvändiga trupperna.  Situationen förbättrades inte av att Townshend, som kunde kommunicera med hjälp av telegraf till de brittiska trupperna i Indien, krävde att han skulle undsättas omedelbart. Enligt Townshend hade garnisonen endast mat för en månad, och måste undsättas snarast. Någon möjlighet för Townshends trupper att slå sig ut, fanns det inte heller, då han vägrade att retirera utan skydd från Royal Navy, vilka saknade möjlighet att ta sig upp längs Tigris. Det tilltagande kaoset i den brittisk-indiska armén minskade inte av att Nixon, som förmodligen gått in i väggen, kollapsat och tvingats att återvänt till Bombay, och ersattes av general sir Percy Lake. I slutet av december 1915, så hade man till slut lyckats skrapat ihop tillräckligt med trupper för att försöka undsätta Townshend och garnisonen i Kut.

Townsend i sitt högkvarter i Kut

Under ledning av Generallöjtnant Fenton Aymer, påbörjades så det första försöket att undsätta de inringade brittisk-indiska trupperna i Kut. Den så kallade Tigris Corps, bestod av två divisioner, den 7. (Meerut) Divisionen och den 12. Indiska Divisionen samt en rad andra mindre trupper. Framryckningen mot Kut gick dock plågsamt långsamt, den 6 januari 1916 nådde förtrupper ur Generalmajor George Younghusbands fram till Sheik Sa’ad, men kunde inte bryta igenom de osmanska linjerna. Först efter tre dagars hårda strider, bröt det osmanska försvaret av Sheik Sa’ad till slut samman. De kvarvarande osmanska trupperna drog sig tillbaka runt 16 kilometer, till en ny försvarslinje som längs en waddi (floddal). Några direkta försök från de brittisk-indiska trupperna, som lidit svåra förluster under slaget, att förfölja de retirerande osmanska trupperna, gjordes inte.

Den som sagt redan plågsamt långsamma framryckningen, underlättades inte av ett våldsam regnoväder, som gjorde det obefintliga vägnätet mer eller mindre oframkomligt. Först den 13 januari nådde de brittisk-indiska trupperna, fram till de osmanska försvarslinjerna. Ursprungligen tänkt att inledas under morgonen, tvingades de brittiska befälhavarna skjuta fram stormningen av de osmanska linjerna, då trupperna gått vilse i mörkret och dimman. Först efter hårda, och mycket kostsamma strider, under vilka runt 1600 dödades eller skadades, kunde de brittisk-indiska trupperna erövra de osmanska försvarslinjerna. Återigen hade dock de osmanska trupperna, retirerat till nya försvarslinjer, utan att de brittisk-indiska trupperna haft möjlighet att förfölja dem.
Trots att de brittisk-indiska trupperna var i stort behov av förstärkningar, och att transportsystemet av skadade och sjuka soldater mer eller mindre kollapsat, så beslöt man sig för att fortsätta framryckningen. Den 20 januari 1916 nådde man fram till Hanna, där osmanska trupper bemannade ett väl utbyggt nät av försvarslinjer. Efter en kort artilleribeskjutning av de osmanska linjerna, stormade de brittisk-indiska trupperna fram över det vattensjuka landskapet och sköts bokstavligen sönder och samman av de välplacerade osmanska kulsprutorna. Över 2700 brittisk-indiska soldater dödades eller skadades under de hopplösa försöken att nå de osmanska linjerna, och offensiven bröt samman. Utan möjligheter att fortsätta framryckningen, avbröts undsättningsförsöket och de brittisk-indiska trupperna under stora umbärande retirera till mer lättförsvarade ställningar.
För de inringade brittisk-indiska trupperna, som kunde höra artillerielden, måste insikten att undsättningsförsöket misslyckats, kommit som ett hårt slag. För även om det visat sig att Townshends påståenden om att man endast hade mat för en månad, inte stämde, så var läget prekärt. De successivt minskade matransonerna, och bristen på läkemedel, började nu ta ut sin rätt. Speciellt problematiskt var läget för de indiska soldaterna, som av religiösa skäl vägrade ät det kött som serverades och kom från slaktade hästar eller brittisk konserver. Det var dock inte bara soldaterna som led, det samma gällde stadens civilbefolkning. Vilka inte bara behövde oroa sig över bristen på mat, läkemedel och den konstanta beskjutningen av staden av osmanska artilleripjäser eller prickskyttar, utan också för vad som skulle hända dem om - och när - garnisonen tvingades kapitulera. I samband med Townshends trupper intagit staden, hade en stor del av befolkningen välkomnat de brittisk-indiska trupperna som befriare, och fruktade därför att den osmanska armén skulle utkräva sin hämnd.

Brittiska trupper evakueras från Gallipoli i början av 1916

Samtidigt med Aylmers undsättningsförsök, så påbörjades evakueringen av Gallipoli. Till skillnad från den kaotiska och föga framgångsrika landsättningen, så var evakueringen en otrolig framgång och skedde utan att de osmanska trupperna misstänkte något. Evakueringen av Gallipoli, innebar dock problem för de brittisk-indiska trupperna i Mesopotamien. Med evakueringen så var hotet mot Dardanellerna, och i förlängningen rikets huvudstad Konstantinopel, helt och hållet avvärjt, och innebar att den osmanska armén nu kunde förflytta de trupper som legat förlagda där till andra frontavsnitt. En insikt som förstås innebar att det nu var bråttom att undsätta Townshend, innan man hunnit förstärka de osmanska styrkorna i Mesopotamien ytterligare.

Oron över att de osmanska trupperna i Mesopotamien skulle förstärkas, visade sig snabbt stämma. I efterdyningarna till den osmanska segern vid Hanna, så anlände Halil Pasha till Badad med runt 30.000 man. Halil Pasha som medverkat i den katastrofala kampanjen i Kaukasus, hade efter detta utsetts till överbefälhavare över de osmanska trupperna i Mesopotamien och varit instrumental i det armeniska folkmordet. De nya osmanska förstärkningarna, gjorde att tiden för att kunna undsätta Townshend och de brittisk-indiska trupperna i Kut, började rinna ut.
Tyvärr för de brittisk-indiska styrkorna, så var fronten i Mesopotamien lågt prioriterad när det gällde förstärkningar och transportfartyg. General Aylmer lyckades till slut ändå skrapa ihop tillräckligt med trupper för att inleda ytterligare ett undsättningsförsök, och den 8 mars 1916 inleddes slaget om redutten vid Dujalila. Slaget blev milt sagt kaotiskt, då de brittisk-indiska trupperna - som delats in i tre kolonner - gick vilse under natten, och tappade kontakten med varandra. Ett tänkt försök att kringgå de osmanska linjerna, slutar i katastrof när de brittisk-indiska strykorna först går vilse i mörkret, och sedan förvarnar de ovetande försvarana om sina intentioner, genom att beskjuta de tunt bemannade osmanska försvarslinjerna. Detta till trots, så fortsatte Aylmer sin offensiv, utan någon egentlig framgång. När mörkret till slut började lägga sig över slagfältet, var Aylmer tvingad att inse att slaget var förlorat och dra sig tillbaka. Av en styrka på runt 20.000 man, förlorade Tigriskåren nästan 4000 man i dödade och skadade, medan de osmanska förlusterna stannade vid drygt 1.300 dödade och skadade.

Osmanska rekryter 1914

Debaclet vid Dujalil ledde till att general Aylmer avlöstes som befälhavare för Tigriskåren av general George Gorringe den 12 mars. En veteran från de otaliga koloniala krig som Storbritannien varit involverad i under åren före det stora krigets utbrott, så hade Bloody Orange som han kallades av trupperna, dels eftersom det rimmade med hans efternamn men också för att han ansågs som som otrevlig och oförskämd.
Ytterligare brittiska och indiska förstärkningar anlände till Mesopotamien, och hade i slutet av mars nått runt 30.000. Tiden var inne för ett tredje, och som det skulle visa sig, sista försök att undsätta Townshend och Kut. Den 5 april började brittiska och indiska artilleripjäser beskjuta de osmanska ställningarna runt Fallahiyeh, som stormades och intogs med svåra förluster för de brittisk-indiska trupperna. Gorringe fortsatte efter detta mot Beit Asia, som intogs den 17 april. Förhoppningen om att det var tredje gången gillt som gällde för de brittisk-indiska trupperna, kom dock på skam. Inte ens det faktum att de tyske fältmarskalken von der Goltz insjuknat i tyfus, och avlidt den 19 april i Bagdad, verkar hälpt. Den 22 april lyckades inte de brittisk-indiska trupperna, trots svåra förluster, inte bryta igenom de osmanska försvarslinjerna och undsättningsförsöket fick avbrytas. Med detta, så började nu britterna inse att Kut var förlorat, och att det gällde att på något sätt undvika en fullständig katastrof.

Försöket att förmå den drygt 20.000 man starka ryska expeditionskår som befann sig i Persien, visade sig snabbt vara en återvändsgränd. Den ryska expeditionskåren gjorde visserligen ett halvhjärtat försök att nå Bagdad, men stötte på hårt osmanskt motstånd och drog sig tillbaka. I ett sista, och extremt desperat, försök att rädda vad som räddas kunde av Townshend och hans trupper, skickades en delegation i vilken bland annat Aubery Herbert och T.E. Lawrence ingick till osmanerna. Tanken var att försöka muta Enver Pasha med den ofattbara summan av 2 miljoner pund (drygt 122 miljoner i dagens värde, 2016), för att förmå honom att ge Townshend och hans trupper fri lejd ur Kut. Vad varken britterna, eller delegationen kände till, var att Townshend redan signalerat att han var villig att förhandla om en kapitulation av garnisonen.

Tillfångatagna indiska soldater efter belägringen av Kut

Även om det som sagt visat sig att Townshends antagande om att garnisonen endast hade proviant för en månad, visat sig varit felaktig, så var läget i april desperat. Även de indiska trupperna, som av religiösa skäl, tidigare avstått från att äta köttet från hästar och kor, hade tvingats ge upp sina principer inför hotet om att dö av svält. Men efter en belägring som pågått i nästan fyra månader, var förråden i stora drag tomma och någon större chans att fylla på dem fanns inte. Försök från No. 30 Squadron från Royal Air Force (RAF), att iscensätta världshistoriens första luftbro, blev inte speciellt framgångsrika. De tidiga flygplanens bristande lastförmåga, och att det mesta som släpptes av piloterna, antingen förstördes vid nedslaget eller blåste över till osmanerna, gjorde att luftbron mest fick mer av en symbolisk betydelse.
Den 26 april inledde Townshend förhandlingar med osmanerna, men när dessa strandat och Enver Pasha hotat med att staden skulle stormas om han inte gav upp, beslutade Townshend sig för att kapitulera villkorslöst. Belägringen hade pågått i 147 dagar, den längsta under hela kriget, och hade förvandlat Kut till en ruinhög. För Kuts befolkning, väntade nu den osmanska hämnden för deras samarbete med britterna, och hundratals skulle få betala ett högt pris för sitt agerande.

Townshend tillsammans med Enver Pasha efter kapitulationen

Efterspel

För de tusentals utmattade och av hunger, sjukdom och skador, hårt ansatta brittiska och indiska trupper, som stapplade ut ur ruinerna av Kut, väntade nu år av fångenskap. En fångenskap få skulle överleva, och där många avled under marschen till fånglägren i Syrien, och där de överlevande från dessa dödsmarscher, sattes in att arbeta vid järnvägen som skulle förbinda Konstaninopel med Bagdad. Några av de indiska soldaterna, kanske i ett försök att undvika vad man förmodade var en säker, valde att anmäla sig som frivilliga till den frivilligkår som den osmanska armén satt upp och där manskapet utgjordes av indiska soldater som tagits till fånga av bland annat tyskarna på Västfronten. Befälhavare för kåren var Amba Prasad Sufi, och sattes in i striderna Uzbekistan och Persien.
Medan hans soldater tvingades genomlida dödmarschen norrut, genom områden som förötts under den armeniska förintelsen, och användas som slavarbetare, så spenderade Townshend resten av kriget i fångenskap på ön Heybeliada i Marmarasjön. Tillbaka i Storbritannien efter kriget, så möttes han av en massiv kritik över sitt agerande under såväl själva belägringen av Kut, som den förföljande interneringen, och begärde på egen begäran avsked 1920, när det stod klart att hans militära karriär var över. Efter en kort tid som ledamot i underhuset (1920-22), avled han 63 år gammal den 18 maj 1924 i Paris.

En något skönmålad bild av kapitulationen.

När nyheten om Kuts fall kablades ut över medierna, så fick både Lake och Gorringe lämna sina poster. Den nye befälhavaren för de brittiska trupperna i Mesopotamien, general Frederick Stanley Maude, tog djupt intryck av vad han ansåg sina föregångares många misstag. Ovillig att ge sig ut på ett nytt dödsdömt försök att erövra Bagdad, inväntade han nya förstärkningar, innan han i början av 1917 inledde sin offensiv. Bagdad föll den 17 mars 1917, och efter ett kortare uppehåll under sommaren, vände han blickarna mot Tikrit och Ramadi. Efter att ha insjuknat i kolera, avled han den 18 november 1917 i Bagadad. Ironiskt nog samma hus, som den tyske marskalken von der Goltz hade avlidit i, nitton månader tidigare.

Nureddin Pasha fortsatte sin militära karriär, och blev i slutet av kriget befälhavare för XXI Kåren och vice guvernör för Aidin Viayet. Efter vapenstilleståndet, blev han en av förgrunsdfigurerna i framväxten av den nya turkiska armén och det turkiska frihetskriget. Han avled den 18 februari 1932.

Efter ett segern vid Kut, så fick Halil Bay smeknamet Kutülamare Kahramanı (Kuts hjälte), och beordades av försvarsministern Enver Pasha att invadera Persien i ett försök att destablisera landet. Offensiven stannade dock snabbt av, och han fick istället koncentera sig på att utan större framgång, förhindra Maude från att inta Bagdad. Vid krigsslutet togs han tillfånga av brittiska soldater, men efter att ha rymt från sin internering, tog han sig till Moskva. Efter att under en kortare period visats i Berlin, återvände han till Turkiet 1923 och avled 1957 i Istanbul.

Brittiska krigsfångar påbörjar dödsmarschen mot Syrien

Effekter

Kriget i Mesopotamien, blev likt Ententens försök att penetrera Dardanellerna och landsätta trupper på Gallipolihalvön, inte det snabbspår som skulle tvinga det osmanska riket ur kriget. Istället förvandlades striderna i nuvarande Irak, till en utdragen konflikt, som ytterligare dränerade det brittiska imperiet på dess snabbt sinande manskap och resurser. Mellan 350.000 och 400.000 brittiska och indiska trupper tjänstgjorde i Mesopotamien, av vilka 92.000 dödades eller skadades. Bara under försöken att undsätta Kut, hade kostat den brittiska armén 30.000 dödade och skadade. Siffrorna för den osmanska armén är osäker, men var långt mycket högre.
Ironiskt nog hade en av orsakerna till att enenten snabbt ville slå ut det osmanska riket, att man var att man orolig att de miljontals muslimer som återfanns i både det brittiska och franska imperiet, skulle lyssna på den osmanske sultanen Mehmet V:s uppmaning till globalt jihad, och resa sig mot de två kolonialmakterna. En oro som vi settdock visade sig i det närmaste helt ogrundad, men där ententens förhastade agerande, och de kostsamma och förödmjukande misslyckandena på Gallipolihalvön och i Mesopotamien, mycket väl kunde banat vägen för de muslimska förespråkare som propagerade för en allmän resning mot kolonialmakterna i Nordafrika och Indien.
För det osmanska riket, som under krigets inledning, drabbats av kostsamma och förödmjukande förluster, var framgångarna i Mesopotamien och på Gallipolihalvön, onekligen välbehövliga. Något större folkligt stöd hade inte kriget, och där motgångarna i Kaukasus och de ökade etniska och sekteristiska spänningarna i riket, nu allvarligt hotade imperiets sammanhållning. Tack vare dessa framgångar, så kunde det osmanska riket, som i stora drag varit uräknade sedan mitten av 1800-talet, återigen resa sig på nio och kliva in i matchen igen. Även om det i slutändan inte skulle rädda riket, så visade det ändå att den osmanska armén, hur illa det än såg ut, inte skulle underskattas.

Osmanska trupper

Medan de flesta, även i Sverige känner till T.E. Lawrence (eller Lawrence av Arabien som han kanske är mer känd som) kampanj i Mellersta Östern, är händelserna i Mesopotamien i stora drag okända och för även internationellt en tynande tillvaro. De senaste åren har dock flera böcker, kanske som en effekt av händelseutvecklingen i Irak och Syrien, intresset ökat i bland annat Storbritannien Huruvida detta intresse, åtminstone i den akademiska världen, kommer avspegla sig i Sverige, håller jag tyvärr inte allt för troligt. Detta trots att det finns starka band mellan händelseutvecklingen i regionen under det stora kriget, och utvecklingen i dagens Mellersta Östern.

Källor:

Anderson, Scott: Lawrence in Arabia - War, deceit, imperial folly and the making of the modern Middle East; Penguin Random House 2013

David Fromkin: A peace to end all peace, the fall of the Ottoman Empire and the creation of the modern Middle East; Holt Paperbacks 2009

Haythorthwaite, Philip J.: Gallipoli 1915, frontal assault on Turkey; Osprey Publishing 1991

Herwig, Holger H: The first world war, Germany and Austria-Hungary 1914-1918 (second edition); Bloomsbury 2014

Alex Hook: World War I, day by day; Grange Books 2004

John Horne (red.): A companion to World War I; Wiley-Blackwell 2010

John Keegan: Det första världskriget; Natur och Kultur 1998

Sean McKeekin: The Berlin-Baghdad express: The Ottoman empire and Germany’s bid for world power; Belknap Press, 2010

Sean McKeekin: Ottoman endgame, war, revolution, and the making of the modern Middle East, 1908-1923; Penguin Press 2015

Eugen Rogan: The fall of the Ottoman, the great war in the Middle East; Basic Books 2015

Summer, Ian: The Indian Army 1914-1947; Osprey Publishing 2001

Internetresurser:

Siege of Kut (läst 2016-10-23)

Bagdad Railway (läst 2016-10-23)
Charles Vere Ferrers Townshend (läst 2016-10-23)

Middle Eastern threatre of World War 1 (läst 2016-10-23)

Mesopotamia (läst 2016-10-23)

Abadan (läst 2016-10-23)
Berlin-Baghdad Express: Järnvägen skulle vinna ett krig och en värld (läst 2016-10-23)

John Nixon (läst 2016-10-23)

Nureddin Pasha (läst 2016-10-23)
Colmar Freiherr von der Goltz (läst 2016-10-23)

Herbert Kitchener (läst 2016-10-23)
Battle of Sheik Sa’ad (läst 2016-10-23)

Battle of Wadi (läst 2016-10-23)

Battle of Hanna (läst 2016-10-23)

Battle of Halil Kut (läst 2016-10-23)
Percy Lake (läst 2016-10-23)
G.F. Gorringe (läst 2016-10-23)
Battle of Dujaila (läst 2016-10-23)