 |
| Donald J Trump och Hillary Clinton |
Givetvis kommer valet att analyseras, inte bara av journalister och analytiker, utan även av de båda partierna i allmänhet, och det demokratiska partiet i synnerhet. För mig som lekman, är dock svaret på frågan varför Trump kunde gå segrande ur såväl primärvalen som presidentvalet, tämligen enkel. Det här var en kampanj där det gamla ställdes mot det nya, och det nya vann. Men det handlade varken om åldern på väljarna, eller idéer och politik, utan snarare hur de båda kandidaterna bedrev sina kampanjer.
För medan Hillary Clinton, allt sedan det demokratiska partiets primärval, bedrivit en gammal hederlig kampanj, med stora och betydelsefulla gäster och bidrag från företag och andra organisationer. Så bedrev både Trump och Bernie Sanders en helt annat kampanj, båda förstod vikten av sociala medier, men också fördelarna med att förvandla sin valrörelse till en gräsrotskampanj. Genom att förlita sig på bidrag från enskilda uppbackare, eller i Trumps fall också hans förmögenhet, kunde både Sanders och Trump, skapa en samhörighet mellan dem och sina väljare, som Hillary - eller Trumps motståndare under primärvalen - inte hade något medel mot. Samtidigt kan man tycka att det är något ironiskt, hur Demokraterna kunde glömma bort framgångarna från 2008, när man just nyttjade sociala medier för att framhäva Barack Obama. Kanske ansåg man att Hillary saknade den utstrålningen som behövdes, eller var det helt enkelt en rejäl blunder från hennes kampanjorganisation. Någonstans infinner sig känslan att sanningen, som vanligt, finns någonstans mitt emellan.
En annan fördel både Sanders och Trump hade, var att de använde sig av ett enkelt och tilltalande budskap, som fick stort genomslag i såväl vanliga mediakanaler som på sociala medier. Något som Trump varit expert på, och gjort att han fått otroligt mycket mediatid än sina konkurrenter. Hillary å sin sida, hade stora problem att inte bara finna en fungerande kampanjslogan, utan även vinna väljarnas entusiasm. Det är tämligen talande, att det var Michelle Obama, som inte bara fick agera lok åt hennes kampanj, utan även sprida lite stjärnglans över tillställningen. Att Hillary är lika torr och intressant som en torkad kvist i skogen, är förstås inget hon kan rå för. Hon är en klassiskt skolad politiker, och verkar ha haft stora svårigheter att anpassa sig till ett nytt debattklimat. På gott och ont, så är tiden när en politiker kunde förlita sig på att deras valplattform skulle bygga på grundligt redovisade löften, försvunnen. Istället handlar det om enkla slogans, som kan sammanfattas i artikelns ingress och snabbt spridas genom sociala medier.
Detta är något Trump, men även Sanders, behärskade till fullo. Den nästan osannolika mängd av uttalanden, det andra ofta vedervärdigare än det andra, gjorde det också svårt för journalisterna att på allvar ställa Trump mot väggen. Man visste instinktivt att han snart skulle komma med något nytt, kanske mer kontroversiellt uttalande, och vilket gjorde att man inte klarade av att hålla fokus på ett givet uttalande. Istället sköljdes media över av diverse osmakligheter från Trumps sida, som gjorde det svårt för såväl journalister som omgivningen att hålla reda på vad han egentligen sagt och gjort.
Men det är förstås inte enbart sättet man bedrivit kampanjerna, som gett Trump (och även Sanders) framgångar i valen. Det handlar förstås också om att de båda red fram på en våg av folkligt missnöje, som Hillary (eller de övriga republikanska kandidaterna under primärvalen), kunde nå ut till. Både Sanders och Trump riktade in sig på en medel och arbetarklass, som i spåren av den djupa finanskrisen under 2000-talet, i stora drag slogs sönder och samman. Inte bara jobben försvann, utan det gjorde också deras hus, anseende och möjligheter att ge sina barn en bättre framtid. Trots att antalet jobb ökar rekordsnabbt i USA, så har lönerna stått stilla och många tvingas ha fler än ett jobb för att klara uppehället. Lägger man därtill hur Washington gjorde allt vad de kunde för att hålla både banker och företag flytande, bara för att se hur företagen flyttade jobben utomlands, så inser man snabbt att det finns en oändlig källa av uppgivenhet och upprördhet bland många.
Både Sanders och Trump, var snabba på att rikta in sig på en väljarkår som kände sig sviken, utanför och som ingen lyssnade på. Hillary å sin sida, hade nog svårt att riktigt tackla denna grupp. Främst därför att hon yrkespolitiker sedan 1990-talet, varit delaktig i många av dessa politiska beslut som många anser bidragit till denna utveckling. Både Bernie och Trump, hade inte dessa cementblock runt sina fötter, och kunde därför obehindrat kritisera Hillary för hennes agerande och kopplingar till finansvärlden. Det är också troligt att detta, också gjorde det möjligt för både Sanders och Trump, att nå ut till nya väljargrupper, som tidigare känt sig marginaliserade av politikerna.
Huruvida denna kritik är berättigad eller inte, låter jag vara osagt. Klart är dock att många väljare, kände så och därför inte litade på henne. Med detta i minne, så är det kanske lätt att förstå, varför hennes tal om att hon kämpat på den "lilla människans sida", ekade tämligen tomt för många. Det är också fullt möjligt att hon själv insåg, att just detta var något som inte var hennes starka sida, och att hon hade svårt själv att intala sig i rätt stämning.
Vilket leder oss in på den sista punkten, nämligen att det demokratiska partiet tappat kontakten med sina väljare. För hur man än vrider och vänder på det, så infinner sig känslan att det Demokratiska partiet tog sina väljare för givet. Man verkar ha förlitat sig på att stjärnglansen från Obama på något sätt skulle smitta av sig på Hillary, och att hon skulle kunna rida på den våg som den sittande presidenten skapade 2008. Problemet är bara att den våg som förde Obama rakt in i det ovala rummet, inte bara tappat fart, utan också i stora delar försvunnit. För tyvärr så var förväntningarna skyhöga, inte bara nationellt utan också internationellt, på Obama när han tillträdde på posten som president i januari 2009. Förväntningar som Obama, delvis på grund av en trilskande senat, inte kunnat uppfylla. Detta verkar helt gått Hillarys kampanjstab helt förbi, trots att detta var en av orsakerna till Bernies framgångar under primärvalen.
Ett rätt lysande exempel på hur hur Clintons kampanjstab tog sina väljare för givet, är att man struntade i att besöka stater som ansågs som säkra kort. Det gjorde inte The Donald, han besökte starka demokratiska fästen som Minnesota och Wisconsin, och lyckades plocka hem den sistnämnda. För vad jag tror Hillary och hennes kampanjstab aldrig riktigt verkat förstått, att det var just detta agerande, som urholkade Hillarys påstående om att hon "stod på den lille människans sida". Ett klassiskt misstag, som jag tror kostade Hillary många röster, speciellt i dessa stater.
Ett annat exempel på kampanjstabens totala brist på insikt, tycker jag valet av Tim Kaine är. Visst, det är en kapabel politiker, och var tänkt att attrahera en grupp väljare i det så kallade "rostbältet" som Hillary haft svårt att nå ut till. Problemet är bara att han är en kopia av Hillary, lika färglös och med liknande åsikter. Jämför detta med Mike Pence, som i sig är en vedervärdig människa, men som komplettera The Donald, på ett sätt som Tim aldrig gjorde. The Donald är burdus, saknar politisk erfarenhet, och levt ett liv som knappast kan påstås vara i linje med de värdekonservativa idéer som präglar det republikanska partiet. Men det gör Mike Pence, han är djupt kristen, har en lång politisk karriär och vars familjeliv är mer i linje med de värderingar som det republikanska partiet vill framhäva. Med andra ord, Mike Pence förkroppsligade på något sätt GOP, på ett sätt som The Donald aldrig kunde göra.
För egen del, så hade jag nog hellre sett att Hillary stuckit ut hakan och satsat på ett mindre "säkert kort" i form av till exempel Elizabeth Warren. Nu vet jag att det förmodligen blivit lite väl mycket för många med två kvinnor i valrörelsen, men när man ändå ska spräcka ett glastak, varför inte gå hela vägen. Med Elizabeth Warren vid sin sida, så hade Hillary fått en vicepresidentkandidat som inte bara kompletterat henne, utan också fungerat som en slags utsträckt han till de som röstat på Bernie Sanders under primärvalen. Samtidigt så kan man konstatera att hon förmodligen inte gått hem bland väljarna i "rostbältet", men det gjorde av allt att döma inte heller Tim Kaine.
När vi ändå är inne på att ta väljarna för givet, så ska vi kanske lyfta fram det faktum att demokraternas kampanjstab beslut att inte låta Hillary besöka flera stater i mellanvästern. Beslutet att till exempel inte besöka Minnesota, som republikanerna inte vunnit på år, gav bara Trumps kampanj vatten på kvarn, när det gällde att påstå att Hillary inte brydde sig om sina väljare.
Med allt detta sagt, så fanns det förstås också saker som Hillarys kampanjstab inte kunde rå över, och det var FBI:s utredning om hennes emailserver och Wikileaks konstanta avslöjanden. Även om jag utgår från att de sistnämnda hade en förhållandevis liten inverkan, och troligen mest upprörde de som stött Bernie Sanders under primärvalen, så fick James Comeys brev till USA:s kongress elva dagar före valet, större genomslagskraft. Det blev på något sätt spiken i kistan för en kampanj, som aldrig riktigt lyft, och haltat sig fram. Riktigt varför James Comey överhuvudtaget författade brevet till kongressen, är lite oklart. Tyvärr så lär det nog dröja innan vi får veta sanningen, och om det - som det antytts i amerikansk media - finns något belägg, för att FBI aktivt lade sig i presidentvalet, Oavsett vad, så går det inte att blunda för att James Comeys agerande fick ett förhållandevis stort medialt genomslag, och gav vatten på den kvarn som påstod att Hillary pysslat med oegentligheter.
Den sista punkten jag tänkte ta upp, handlar dock inte om kandidaterna och deras kampanj, utan snarare om farorna med den veritabla flodvåg av opinionsundersökningar, vi mötts av under kampanjen. Inte nog med att det nästan inte gått värjt sig mot dem, de har spreta åt alla möjliga, och omöjliga håll. Som om detta nu inte vore nog, visade det sig att de flesta av dessa undersökningar hade grovt missbedömt väljarkåren. Inte helt olikt Brexit, där de flesta undersökningarna pekade på en seger för de som vill bli kvar i EU, så misslyckades man fullständigt att förutse utgången av presidentvalet.
Det finns säkerligen mer insatta personer än mig i ämnet, men någonstans infinner sig känslan att alla dessa undersökningar har någon form av metodfel. För visst kan man anta att det fortfarande finns en ovilja, speciellt när du blir uppringd eller medverkar i en fysisk utfrågning, att berätta om vart dina politiska sympatier ligger. Speciellt om det handlar om ett kontroversiellt parti, eller fråga, där du har en starkt avvikande åsikt. En annan brist, som blivit tämligen uppenbar i frågan om Brexit och det amerikanska presidentvalet, är att man uppenbarligen missar stora väljargrupper. För tittar vi på Brexit, så utgjordes de som röstade för ett utträde, av personer på landsbygden som sällan, eller aldrig röstat i ett val. Jag skulle verkligen inte vara förvånad, om att det samma gäller för de som röstade på Trump i veckans presidentval.
Riktigt varför denna grupp, som uppenbarligen består av en tillräckligt stor minoritet för att det ska kunna påverka ett helt val, faller mellan stolarna är oklart för mig. Det måste dock vara ett problem, som måste rättas till, om inte hela idén med vikten av opinionsundersökningar, ska skrotas. Vilket i och för sig, inte vore något jag skulle sörja.
Med detta tänkte jag nu lämna presidentvalet i USA, och blicka vidare mot nya historiska händelser. På återseende och tack för att du tog dig tid.
No comments:
Post a Comment