Det amerikanska presidentvalet

Cthulhu får nog ursäkta, men det finns ett större hot mot världen

Så har det då äntligen blivit dags för befolkningen i USA att gå till valurnorna, och bestämma vem som ska bli USA:s näste president. Som de flesta förmodligen känner till, så står valet mellan det demokratiska partiets kandidat Hillary Clinton, och det republikanska partiets kandidat Donald J Trump. Årets valkampanj har av många ansetts som det smutsigaste, och kanske också mest utdragna, presidentvalet i USA genom tiderna, och vi får nog gå tillbaka till 1970-talet för att hitta något som ens är i närheten. För det är inte bara själva presidentvalet som varit omgärdat av smutskampanjer och skandaler, utan även primärvalen, och då i synnerhet det som organiserades av det republikanska partiet.
Ursprungligen tänkt som ett val mellan de båda familjerna Bush och Clinton, vilka på ett eller annat sätt dominerat USA politiskt allt sedan 1990-talet, ställdes allt det på ända redan vid primärvalen. Såväl det republikanska partiet som familjen Bushs favoritkandidat, den före detta guvernören i Florida Jeb Bush, lyckades aldrig skaka liv i sin kampanj och försvann tämligen omgående. Istället blev det kamp mellan Marc Rubio, Ted Cruz och fastighetsmogulen Donald J. Trump. En kamp som öppnade upp en avgrundsdjup spricka inom GOP (Grand Old Party), där ingen av kandidaterna skydde några som helst medel i kampen mot varandra. Det slutade dock med att Trump, efter en bitter och stundtals bedrövlig primärvalskampanj, utsågs till det republikanska partiets kandidat.
Som motståndare, ställdes han mot det demokratiska partiets favoritkandidat, den före detta presidentfrun och USA:s tidigare utrikesminister, Hillary Clinton. Även här så spårade favoritkandidatens framgångståg ur, när den bland allmänheten, förhållandevis okände senatorn Bernie Sanders, tog upp kampen mot Hillary. Med hjälp av en massiv gräsrotsrörelse, tvingade Sanders sin motståndare till en kamp ända in i kaklet. Till slut kunde dock Hillary, som nog inte alls förväntat sig att möta sådant hårt motstånd, utropa sig till segrare och utses till demokraternas kandidat till det stundande presidentvalet.

Det var således två utmattade kandidater som efter en tids vila, tog upp kampen om vem som skulle få ta plats i det ovala rummet i det Vita Huset. En kamp som snabbt visade sig bli både smutsigare, och hårdare än vad många förväntat sig. För även om de flesta, med tanke på händelseutvecklingen under primärvalen, var medvetna om att årets presidentval skulle bli otroligt smutsigt och hårt, inte kunde tro skulle bli så här illa. Det har förstås inte heller blivit bättre av de ständiga kontroverser som gång efter annan poppat upp, och ställt till med stora problem för de båda kandidaterna. Spiken i kistan för allt detta, blev när FBI, helt oannonserat, delgav att man skulle återuppta arbetet med att granska Hillarys email, som hittats i samband med en annan utredning rörande Anthony Weiners dator. För Hillary som haft svårt att skaka av emailskandalen, vilken handlar om den privata emailserver hon satte upp, och från hon skickat och tagit emot säkerhetsklassificerade emails, kom uppgifterna onekligen mycket olägligt. Då spelade det förstås ingen roll, att FBI igår tillkännagav att man inte hittat något av värde, och att utredningen skulle varvas ner.
Samtidigt som Hillarys emailaffär, men också upprepade läckor från Wikileaks rörande hennes kampanj och Clinton Foundations förehavande, så har även Trump skakats av återkommande skandaler. Den kanske mest kännbara, var när en videofilm släpptes, i vilken Trump öppet skröt om hur han tafsade på kvinnor, och försökt inleda en affär med skådespelerska utan att lyckas. Även om Trump med viss möda lyckades räta upp skutan, så har den ändå visat på en enorm spricka inom GOP. Flera ledande republikaner, tog nu chansen, kanske i hopp om att videon skulle sätta större avtryck än den gjorde, att ta avstånd från Trump. Så blev nu inte fallet, och flera av hans kritiker, har nu officiellt tagit tillbaka sina avståndstagande och hoppat på tåget igen. Andra, som Paul Ryan, har dock fortsatt att hålla sig på ett respektfullt avstånd från Trump.

Så vem vinner då valet? Ja, för egen del så utgår jag från att USA:s näste president blir Hillary Clinton. Men, med detta sagt, så vill jag ändå kasta in en brasklapp och säga att jag inte skulle bli allt för förvånad om Donald J. Trump överraskar, och besegrar henne. Det är mycket jämt, vilket säger en hel del om hur illa ställt det är i USA, och som Brexit visade oss i somras, så ska man inte lita allt för mycket på vad alla dessa valundersökningar säger. Dock så är känslan att Trump inte riktigt är i kapp, och att han skulle behöva en eller två veckor till av kampanjande.
Men den stora frågan är förstås vad som händer sedan, och här måste man säga att mycket är osäkert. Vinner Hillary, vilket jag innerligen hoppas, så är dock risken att omvärldens glädje kommer bli kortvarig. Risken är överhängande att mycket av hennes förslag till senaten, som kontrolleras av det republikanska partiet, kommer röstas ned. Något man redan nu, sagt kommer ske. Man har även tillkännagett att man kommer göra allt man kan, för att fortsätta blockera Merrik Garland till USA:s Högsta Domstol (Supreme Court). Med tanke på att tre av domarna är i 80-års åldern, och således ligger i farozonen att avlida under den kommande mandatperioden, är detta givetvis oroväckande för Hillary. För just denna aspekt, nämligen kontrollen över Högsta Domstolen, kommer förmodligen bli det mest påtagliga långsiktiga effekten av hennes presidentskap. Genom att tillsätta rätt domare, så finns således möjligheten att hon kommer kunna påverka framtida beslut, och tolkningar av USA:s konstitution.
Men det är inte bara frågan om vilka domare som ska ersättas till Högsta Domstolen, som kommer plåga Hillary. Det samma gäller USA:s skenande budgetunderskott, vilket hänger som en våt filt över Washington. Utan en demokratisk majoritet i senaten, så kommer hon få svårt att få igen sina förslag. Risken är således uppenbar att vi kommer få återuppleva det kaos som följde budgetförhandlingarna under Obama, och som ledde till att den statliga administrationen fick stänga i brist på pengar. Riktigt hur Hillary ska tackla denna fråga, är förstås oklart.
Även utrikespolitiskt finns många frågar, som kommer gäcka Hillary. Precis som många andra aktörer, togs USA på sängen av den arabiska våren och vars effekter fortfarande ligger som en våt filt över mellersta östern. Även om man säkerligen kan räkna med att IS snart är militärt besegrad, så kommer hotet från radikala islamister bestå. Till detta ska också läggas framväxten av den inhemska terrorismen, vilken efter några år i träda under president George W. Bush, visade sitt fula ansikte under Barack Obama. Delvis påhejad av Trumps kampanj rörande frågan om huruvida Obama verkligen var född på Hawaii eller inte, så väcktes de avsomnade milisgrupperna till liv. Dessa högerextrema rörelser, som delvis kanaliserades av den idag avsomnade Tepartyrörelsen, har fått viss bekräftelse och uppmuntra från Trump. Nu är det inte bara högerextremister som verkar vädra morgonluft, utan det samma gäller även andra foliehattar, som Alex Jones och hans gelikar.

Mycket har skrivits om vad som skulle hända om Trump vann, och det ena skräckscenariot avlöser det andra. Problemet är förstås att Trump, till skillnad från Hillary, har varit otroligt vag med vad han syftar till att göra som president. Med undantag för att bygga en mur mot gränsen till Mexico, och kraftigt sänka de federala skatterna, är det faktiskt svårt att veta precis vad han tänker göra. Risken är trolig att han själv inte vet, och att han således kommer tvingas improvisera. Av det han faktiskt annonserat att han ska göra, så är det dock svårt att se hur han ska kunna få Mexico att finansiera muren. Något annat sätt än att chockhöja tullarna till Meixico, lär han troligtvis inte ha.
Men det är inte bara stora frågetecken runt hans finansiering av muren som väcker frågor, det samma gäller hans övriga löften. Med ett redan skyhögt budgetunderskott, och med Västeuropeiska mått mätt, låga skatter, som han alltså vill sänka kraftigt, finns det inte mycket manöverutrymme. Hans tal om att de sänkta skatterna ska få fart på USA:s ekonomi, ekar tyvärr ihåligt, då såväl Ronald Reagan och George W. Bushs försök, visade sig bara ge kortsiktiga positiva effekter, och i det sista fallet, långvariga negativa effekter.
För även om jag inte är något större fan av höga skatter, är det tveksamt om den så kallade "trickle down economics", vilka Trump verkar förespråka, verkligen har någon vetenskaplig positiv effekt. Snarare verkar omdömet röra sig från allt från lätt skeptiskt, till att det inte ger några positiva effekter alls. Rent praktiskt, så kan vi bara konstatera att idén, inte varit allt för framgångsrik i USA.
Men det är inte bara runt Trumps ekonomiska ställningstagande det råder frågetecken runt, det samma gäller hans utrikespolitik. För även om det inte är ovanligt med utrikespolitiskt okunniga presidentkandidater, så tar nog ändå Trump priset. Inte nog med att han öppet hyllat Vladimir Putin, hans uttalanden om att trappa ner USA:s deltagande i Nato och att man inte kommer uppfylla sina löften mot sina allierade, har skickat en chockvåg över världen. Även om man onekligen kan, och ska, kritisera USA:s involvering i allt som rör och inte rör dem, så går det inte att blunda för att världen behöver USA. Det var tack vare USA, om än Sovjetunionens bidrag inte ska underskattas det minsta, som Nazityskland hejdades. Det var tack vare USA som inbördeskriget i Bosnien tog slut, och de involverade sidorna, satte sig ned vid förhandlingsbordet. Samtidigt så var det USA:s illa genomförda invasion och ockupation av Irak, som destabliserade hela regionen, och som förvärrades av den efterföljande arabiska våren. USA:s selektiva val av vilka regimer man avsatte och störtade i efterdyningarna till den arabiska våren, och bristande förståelse för en utveckling som pågått sedan slutet av 1970-talet, banade vägen för ett islamistiskt övertagande av Egypten, och framväxten av en ny, radikal och mer våldsamma islamism.
Medan jag har stora frågetecken om huruvida Hillary, som ändå får sägas ha rätt god koll på omvärlden, verkligen förstår eller vet hur man ska bekämpa dessa, så finns det inga frågetecken alls när det gäller Trump. För han har gjort det tämligen klart att han inte har den blekaste, och att han lever i en parallell värld, bortom allt vad sanning och fakta heter. Hans bristande förståelse för IS framväxt, och hur de bäst ska bekämpas, blandas med ett totalt förakt för allt vad mänskliga rättigheter heter. Inte nog med att han på största allvar, anser att USA borde fortsatt sin ockupation av Irak, och dessutom tillförskansat sig landets oljereserver, han har aktivt propagerat för att låta amerikanska militärer begå krigsbrott, genom att använda sig av tortyr. Han har också, på fullaste allvar, sagt att fler länder skulle skaffa sig kärnvapen, och att det skulle vara bra för säkerheten i världen. Som om nu detta inte var nog, så förordar han en kraftig upprustning av den amerikanska armén, dock utan att precisera hur detta finansieras.
Men galenskaperna slutar inte här, hans plan att riva upp NAFTA, och i princip alla handelsavtal USA har med omvärlden. Kommer leda till förödande handelskrig, som givetvis kommer drabba amerikanska arbetare, när omvärlden svarar med att höja sina tullar för import av amerikanska varor. Något som förstås kommer sätta käppar i hjulet för hans ekonomiska planer, och troligtvis leda till ett skenande budgetunderskott. Som om detta nu inte var nog, så hotar han dessutom att riva upp alla de miljöavtal som USA har med omvärlden, och påskynda arbetet med att utvinna amerikansk gas, olja och kol. Med tanke på att Trump avfärdar klimathotet som nonsens, så inser man snabbt att världen inte bara står inför ett ekonomiskt, militärt och politiskt, utan även miljömässig kollaps om Trump kommer till makten.

Presidentkandidatdebatten

De båda kandidaterna tittar ut över publikhavet efter presidentvalets första debatt mellan Hillary Clinton och Donald Trump

Efter en politiskt sett laddad vår och höst, blev det slut klart vilka två kandidater för Demokraterna och Republikanerna som ska göra upp om vem av dem som ska bli USA:s näste president i somras. På den republikanska sidan har vi fastighetsmagnaten och multimiljadären Donald Trump, kanske mest känd i Sverige för sin medverkan i tv-serien "The Apprentice", där han eliminerade deltagare den förlorande deltagaren med att utbrista "You'r fired!". Trump som knappast kan sägas tillhöra det politiska etablissemanget, gjorde sig snabbt förespråkare för resterna av den avsomnade Tepartyrörelsen, när han i samband med att Barack Obama valdes till president, öppet ifrågasatte huruvida han var född i USA och därför var berättigad av bli president. Som den kanske främste inom den så kallade Birther movement, blev han också talesperson för en växande grupp som fångat upp allt från missnöjda republikanska väljare, konspirationsteoretiker till högerextremister. Trots att de flesta experter avfärdade hans försök att bli det republikanska partiets kandidat till höstens presidentval, så sopade han i stora drag mattan med sina konkurrenter. Men, Trumps kampanj har skakats av återkommande skandaler, och även öppnat en stor spricka inom det republikanska partiet, där många är inte bara starkt kritiska till honom, hans idéer och uttalanden mot motståndare, personer från etniska minoriteter och så vidare.
Mycket av kritiken mot Trump och hans kampanj, har dock, lite likt vatten på en gås, bara runnit av honom och i vissa fall stärkt hans anseende bland sina väljare. En väljarkår som i stora drag består av den vita arbetarklassen, vilka varit de senaste decenniernas stora förlorare i USA och där det odlas ett - kanske inte helt oberättigat - politikerförakt, som han varit skicklig i att kanalisera. För ett republikanskt parti som många förväntade sig skulle försöka ändra delar av sin diskurs, för att på så sätt attrahera minoriteter, så var det här kanske inte nödvändigtvis den utveckling de önskade. Frågan är förstås hur långt detta kan bära...

På den andra sidan har vi Hillary Clinton, vilken redan befunnit sig närmare presidentens stol i det ovala rummet än någon annan. Som fru till den förre presidenten Bill Clinton, har hon en grundmurad politisk karriär där hon varit senator för New York, och utmanade Barack Obama inför presidentvalet 2008. Efter en segsliten kampanj, så förklarade hon sig besegrad, men belönades med posten som utrikesminister av den nytillträdde presidenten. Sedd av många som en påläggskalv för det demokratiska partiet, och den självklara kandidaten för partiet, fick hon kämpa in i det sista mot Vermont-senatorn Bernie Sanders i primärvalen. Trots en småtrevlig inledning, där de båda kandidaterna - till skillnad från de tidigt trätande republikanska partiet - försökte föra en sansad debatt, så blev med tiden kampen allt mer smutsig och påvisade att det även återfanns en allt större spricka inom det demokratiska partiet. Även om Sanders försökte lappa ihop sprickan, och uppmana sina väljare att rösta på Hillary, så skapade efterdyningarna till kampanjen en hel del bitterhet bland många av Sanders, rätt unga, väljare.
Men det är inte bara efterdyningarna till primärvalen som spökar för Hillary, och hon ses av många som en representant för det - av många - förhatliga politiska etablissemanget. Även om hennes politiska karriär onekligen är solid, och åtminstone på pappret är en av de kanske mest lämpade presidentkandidaterna på många år, har hennes karriär kantats av små och stora skandaler, som gång efter annan lyfts fram av hennes motståndare. På senare tid har även frågor rörande hennes hälsa, fått en mer och mer utrymme, speciellt efter att hon kollapsat under högtidlighållandet av 11 september i New York. Hennes väljarkår är dock klart med diverserad än sin motståndare, med ett genuint stöd bland amerikanska kvinnor och minoriteter. Hennes problem, handlar kanske mer om att återvinna stödet från de som lade sina röster på Sanders under primärvalen, men också att få många minoriteter till valurnorna. Här får hon förmodligen förlita sig på att Obama kan ge henne en hjälpande hand, för ska hon gå segrande ur det här, så behöver hon troligtvis varenda röst.

Nåväl, kvällens (eller rättare sagt) debatt, var den första av tre stycken tv-sända debatter som går av stapeln innan presidentvalet. Till dessa tre ska också läggas en debatt, där de båda vicepresidenterna ger sig på varandra, och vilken ofta brukar vara rätt roande, då de inte är lika hårt bundna av att framstå som statsmannamässiga och därför kan puckla på varandra på ett helt annat sätt. Med detta sagt, så kan även debatterna mellan presidentkandidaterna hetta till, men det gäller ändå att någonstans lägga band på sig själv för att inte framstå som fullständigt rabiat.
Nattens debatt gick av stapeln på Hofstra Universitetet i New Hampshire, och gick att se i direktsändning även här i Sverige på såväl Aftonbladet och Expressen, men fanns även tillgänglig via Sveriges Television.
Det var två uppenbarligen taggade kandidater, som vandra fram till pulpeterna och inledde med att debattera ekonomi. Efter en lite avvaktande inledning, där de båda kandidaterna kände lite på varandra, så tog debatten snabbt upp farten. Hillary som emellanåt gett ett lite lojt, och kanske kyligt intryck, verkade rejält laddad och drog upp tempot. Trump som inledningsvis såg lite tagen av stundens allvar, återfick snabbt initiativet och gav Hillary, som representant för det politiska etablissemanget en hel småjabbar, som hon hade väldigt svårt att vifta bort. Trumps försök att peka på att Hillary, trots en lång politisk karriär, först nu verkar uppmärksammat kritiken mot frihandelsavtal och den amerikanska industridöden, hade hon faktiskt väldigt svårt att värja sig från. Inte för att jag något sätt vill påstå att Trump hade henne i brygga, men hon var onekligen inte bekväm med frågorna som avhandlades.
Nu fick dock Hillary en räddningsplanka i frågan om varför Trump inte offentliggjort sina inkomster, och gjorde att han tappade koncentrationen. En lätt förvirrad förklaring om varför han inte offentliggjort dessa dokument, följdes sedan av ett försök att återvinna initiativet med att dra in frågan om de tiotusentals mejl som Hillary förstört i samband med den så kallade mejlskandalen. Tyvärr för Trump, så lyckades han inte följa upp den här frågan, och istället lät han Hillary visserligen skakad, men stärkt komma ut ur en fråga som helt klart inte är hennes starka sida.

Det är däremot frågor som rör minoriteter i USA, och hur dessa ska inkluderas i samhället. Här visade Hillary onekligen på ett stort patos för frågan, och visade med klar tydlighet att det här var en fråga hon brinner för - eller åtminstone är insatt i. Det samma kan knappast sägas om Trump, som försökte tala till minoriteterna, men istället talade om dem. Sin vana trogen fastnade han dessutom i en väldigt förvirrad retorik om behovet av lag och ordning, och att påståendet om att han inte är inkluderande är falskt, han hade ju faktiskt öppnat ett uteställe i Florida som tog emot alla, oavsett sexuell läggning, etnicitet eller religion. Det märktes med klar tydlighet, att det här inte var en fråga som passar Trump, och hans försök att härma Hillarys patos i ämnet, föll tämligen platt när han som sagt pratade om afroamerikaner och latinamerikaner, istället till dem.
Det är möjligt att hans ständiga svartmålande av verkligheten, går fram i rostbältet och bland hans övriga kärnväljare, men jag är lite tveksam om det samma gäller för minoriteter. Jag kan faktiskt inte se att hans tal om att låta polisen stoppa och söka igenom personer i jakt på droger och vapen, eller att utmåla deras bostadsområden som "helvetet", kommer attrahera speciellt många nya väljare bland USA:s minoriteter. Snarare känns det som han står allt längre och längre ifrån dem, och att han har en genuin oförståelse i situationen. Samtidigt är det värt att notera att Hillary, sitt - vad jag ändå förmodar är - ett genuint patos, konkret kommer kunna göra för att förbättra situationen. Många har pekat på att Obamas löften till trots, så har många av problemen runt minoriteter inte förbättrats, utan kanske också förvärrats under hans presidentskap.
Medan den första ronden var jämn, och där kanske Trump - sin svaga avslutning till trots - ändå kom ut i förarsätet, så föll han igenom totalt i debattens andra segment. Istället kunde Hillary - utan att anstränga sig allt för mycket - gå segrande ur den här ronden. Med det var det dags för nattens sista ämne, säkerhetspolitik och utrikespolitik.

Även om frågan om säkerhetspolitik och utrikespolitik är onekligen viktiga ämnen, om än utrikespolitik sig förmodligen inte kommer stjälpa eller hjälpa någon av kandidaterna. Dock uppvisade Trump tämligen snart att det här var ytterligare ett ämna han var djupt obekväm i, medan Hillary snabbt tog taktpinnen och avfyra den ena salvan efter den andra mot Trump. Vilken lite överraskande, inte hade något att riktigt kontra Hillary med. Han försvann in i sin sedvanliga alternativa historia om hur IS växte fram, och kritiserade sedan konstant hur Obama dragit sig ur Irak och kärnvapenavtalet med Iran. Han körde sedan fast i frågan om huruvida han verkligen varit för eller emot Irakkriget, och någonstans infinner sig känslan, med tanke på den tid och energi han lade ner på frågan, att det bakom all rök döljer sig en eldslåga.
Att det här var ett ämne som Hillary kan, och gärna talar om, var tämligen uppenbart. Även om det givetvis går att ifrågasätta hennes beslut, bl.a. frågan om att involvera sig i inbördeskrigets Libyen, så hade som sagt Trump svårt att riktigt få grepp om henne. Jag kan också tycka det var lite underligt att han inte tog upp tråden om angreppet mot den amerikanske ambassadören i Libyen, eller USA:s hattande politik i Syrien. Allt detta, som jag misstänker ändå Hillary skulle få svårt att riktigt glida undan, missade Trump. Samtidigt ska inte utrikespolitikens betydelse överdrivas, för en väljarkår som troligtvis har svårt att placera såväl Syrien som Irak på kartan, så är förstås Trumps alternativa världsbild, fullt godtagbar.
Även frågor om USA:s säkerhetspolitik gled Trump ur händerna, och han nämnde vare sig muren eller hur man rent praktiskt ska bekämpa personer som radikaliserats via nätet eller hotet från datorintrång. Ska man peka på något när Trump tappade tråden totalt, så var det i frågan om de upprepade cyberintrång som USA drabbats av, och hans påstådda uppmaning att fortsätta hacka sig in i demokraternas datorsystem. Inte heller i frågan om kärnvapen, vilket han påstod var ett större hot än klimatförändring, verkade vara ett ämne han är allt för insatt i.
Den tredje ronden anser jag gick solklart till Hillary, som även lyckades lätta upp den lätt tryckta stämningen ett par gånger. Det märks klart och tydligt att detta är Hillarys paradgren, och att Trump både är dåligt påläst och kunnig i ämnet. Samtidigt är det som sagt värt att notera, att frågor om huruvida USA ska bistå övriga Natoländer eller Japan och Sydkorea, är icke-frågor för de flesta amerikanska väljare. Såväl George W Bush som Barack Obama var inte heller speciellt insatta i frågan, och de kunde ändå förmå väljarna att rösta på dem.

Så vad blir då omdömet. Ja, det var en lite trevande tillställning, där båda kandidaterna inledde lite svagt. Dock kändes det snabbt som om Trump inte alls var speciellt bekväm, och uppenbarligen tagen av stundens allvar, han verkade dåligt påläst och lyckades bara utstråla någon som helst självförtroende i frågor som rörde ekonomi. Med detta sagt, så handlade det sällan om några konkreta förslag, med undantag om kraftiga skattesänkningar, från hans sida. Det blev mest, som vi vant oss med, hans ständigt upprepade mantra om behovet av att omförhandla handelsavtalen, och tvinga tillbaka företagen. Hur detta rent praktiskt ska ske, gav han dock inte svar på. Hans bortförklaringar till varför han inte offentliggjort sina ekonomiska förehavanden, gjorde dock att han tappade fart och jag tycker inte han lyckades återhämta sig efter att ha snurrat in sig i ett tilltrasslat resonemang.
Sedan gick tyvärr inte mycket hans väg, och Trumps tal om minoriteter och deras situation, lämnade en hel del till övers. Jag har väldigt svårt att tro att han fick speciellt många nya väljare från denna väljarkår efter kvällens insats, och ett ämne han kanske måste bli lite mer ödmjuk i. Det samma gäller förstås den sista frågan, och vilket tillsammans med ekonomin, varit lite av hans paradgren.
Men även här så såg Trump slagen ut, och hade svårt att riktigt återfå initiativet i debatten, trots att det som sagt finns frågor som han borde kunnat pressa Hillary om. Istället framstår Trump som dåligt påläst, men också djupt okunnig - och kanske också genuint ointresserad - av utrikespolitiska frågor och internationella samarbeten. Det är väl rätt troligt att många av USA:s närmaste allierade, som är oroliga för att den kommande presidenten uppvisar ett sånt totalt förakt för dem, men också för de avtal man ingått med USA. Med tanke på hur mycket tid och kraft Obama fick använda för att försöka lappa ihop alla splittringar som skapats av George W Bush, så känns det givetvis för mig som utomstående, lite oroande för hur den amerikanska utrikespolitiken under Trump. Jag kan också tycka det var lite anmärkningsvärt att Trump, som gjort det till hans valplattform, inte ens nämnde hans planerade mur mot Mexiko. Vid sidan av frågan om försöken att få tillbaka industrijobben till USA, så var det väldigt lite av de frågor som Trump pratat om, som kom upp. Kanske spar han dem till en senare debatt, eller så försöker han avhålla sig från dessa ämnen.
För Hillarys del så var det en blandad insats, även hon såg inledningsvis tagen av stundens allvar och inledde svagt. Även om hon snabbt växlade upp tempot, så hade hon en hel del problem med Trumps angrepp om att hon var en kappvändare, och att hon under sin politiska karriär inte nödvändigtvis drivit de frågor, hon nu säger sig stå för. Det märks dock kanske att hon, till skillnad från Trump, är politiskt skolad, och att hon relativt enkelt skakade av sig hans påhopp och gå vidare. Hon kunde också tillgodoräkna sig ett par tjuvnyp, som antingen passerade Trump utan att han märkte det, eller fick honom att tappa tråden. Att frågor som rör minoriteter och utrikespolitik är hennes adelsmärke, och där briljerade hon totalt. Samtidigt är det som sagt värt att notera att den senare frågan, inte är lika viktig för amerikanerna som för oss i Europa eller resten av västvärlden. Ironiskt nog kan det således bli en nackdel för henne, att hon känns som mer trovärdig i frågor som rör utrikespolitiska frågor, än inrikespolitiska.

För båda kandidaterna återstår nu en lång, och mycket intensiv kampanj. Hur pass stort inflytande denna tv-sända debatt kommer att få på slutresultatet, återstår och se. Jag tror dock inte man ska dra allt för stora slutsatser av den, och att det förmodligen var väldigt få av de miljontals väljare som inte bestämt sig, som nu valt sida. Dock tror jag att många, ändå kanske fick sig en tankeställare.
Trump får helt enkelt ta nya tag i nästa debatt, och dra lärdom av sina misstag, som att låta initiativet ständigt glida över till Hillary. Han lyckades flera gånger få henne på kroken, men misslyckades ständigt med att hala in henne. Ska Trump vinna väljare, måste han kunna gå på offensiven i andra ämnen än bilden av sig själv som en ofelbar affärsman. Även om det förmodligen går hem bland hans kärnväljare, så måste han bredda sig och åtminstone försöka se ut som om han vet vad han pratar om.
För Hillarys del så måste hon nog försöka behålla tempot hon arbetade upp i slutet av debatten, och fortsätta vara på offensiven. Att börja försöka fundera på vad Trump ska hitta på härnäst, är som att underteckna sin egen politiska dödsdom, som många av det republikanska partiets kandidater fick lära sig den hårda vägen under primärvalen. Det som ligger henne främst till last, är hennes bagage av mångas bild av henne, men också en del tveksamma beslut och kappvändande i många frågor. Här kanske hon ska vara mer rak på sak, och istället för att be om ursäkt, förklara att saker och ting ändras och att man ibland faktiskt måste vara väldigt pragmatisk, speciellt som president för USA.