Det extrema vädret 535-536

Kan ett massivt vulkanutbrott förklara det underliga vädret 535-536

“Det året skedde ett ytterst märkligt under. Hela det året lyste nämligen solen som månen: utan strålglans, liksom nästan i ständig eklips, med matt sken och inte som den brukade. Från den stund detta fenomen visade sig utsattes människorna alltid för krig, svält eller andra dödliga gissel. Justinus härskade då på tionde året.”
Prokopios - Vandalkrigen¹

Året är 536 efter vår tideräknings början, och den östromerske historikern Prokopoios befinner sig i Nordafrika tillsammans med Belisarius armé för att bekämpa vandalerna, när han blir vittne till detta märkliga fenomen. Prokopios är inte ensam om att bevittna fenomenet, Cassidorious, rådgivare åt kung Theoderik vid hovet i Ravenna, skriver om en solförmörkelse som pågått i arton månader och att det rådde vinterväder under sommarhalvåret. I de iriska annalerna för åren, berättas det om missväxt, och i Kina beskriver krönikorna om snöfall under sommaren och skördar som slår fel. I mellersta östern berättas det om ”om en tjock, och torr dimma” som svepte in, och i nuvarande Peru drabbas Mochefolket av missväxt. Trots dessa samstämmiga uppgifter, så har intresset för händelse varit förhållandevis svalt, och det är först på senare år som intresset för det extrema vädret i mitten av 530-talet vaknat till liv.
Delar av det nyväckta intresset för det extrema vädret, beror på resultat från flera samstämmiga studier av årsringarna på träd från Irland, Sverige, Finland, USA och Chile. De visar att trädens tillväxt, varit onormalt små för åren runt mitten av 530-talet och början av 540-talet. Studier av iskärnor från Grönland, visar på höga halter av sulfat och tecken på att ett giftigt dammlager från de nämnda åren. Resultaten från dessa studier, verkar således bekräftar såväl Prokopoios och Cassidorious uppgifter, som berättelserna från de iriska annalerna och de kinesiska krönikorna. Vad som också framgår av studierna, är att klimatet påverkats negativt, med kraftigt sjunkande medeltemperatur och som rent praktiskt lett till en slags mini-istid. Inte helt olikt en liknande utveckling, som i mitten av 1300-talet föregick utbrottet av Digerdöden, och som i mitten av 1600-talet tillät Karl X:s soldater att tåga över Lilla Bält.
Men om forskarna är förhållandevis eniga om att något inträffade under 530-talets början, som av allt att döma påverkade klimatet, så råder det delade meningar om precis vad som orsakade detta. Medan några pekar på resultaten från de grönländska isproven kan tyda på ett större meteoritnedslag, så verkar de flesta ändå luta åt att orsaken har en mer världslig orsak. Såväl Prokopoios beskrivning av solen, och resultaten från de grönländska isproven, pekar nämligen på att vad den östromerske historikern – och alla andra – fick bevittna och genomleva, var en så kallad ”vulkanisk vinter”, orsakad av ett massivt vulkanutbrott. Riktigt var det här vulkanutbrottet ska ha skett, råder det återigen, en hel del åsikter om. Medan några pekat på att det möjligtvis kan ha skett i Stilla Havet, så har andra forskare pekat på kraftiga vulkanutbrott kan ha inträffat i antingen Mesoamerika eller Nordamerika. Vi får nog än så länge, låta den frågan förbli obesvarad, om än jag finner meteoritnedslaget som något långsökt. Att vulkanutbrott kan få förödande konsekvenser för klimatet, pekade jag på i inlägget om Lakidimman.

Oavsett om det nu var ett – eller flera – kraftigt(a) vulkanutbrott, eller ett meteoritnedslag, som orsakade temperatursänkningen, så fick det som vi sett, förödande konsekvenser. För i en värld där stora delar av befolkningen även i goda tider, levde på marginalen, så inser man snabbt att ett kraftigt temperaturfall under sommaren och en efterföljande missväxt, får förödande konsekvenser. I dess spår följer inte bara svält, utan även kanske ökade flyktingströmmar undan svältdöden, och ett ökande tryck på städerna. Där man kan anta att bristen på maten, och det hastigt ökande antalet munnar som nu måste mättas, ledde till kraftigt ökande matvarupriser. Vilket onekligen kunde leda till ökade sociala spänningar, och regelrätta hungerkravaller, när priset på de råvaror som ändå nådde städerna. För kejsare Justinianus I, måste denna utveckling tett sig oroande, bara några år innan hade Konstantinopel skakats av våldsamma kravaller under det så kallade Nikaupproret (som jag kanske får möjlighet att återvända till), som så när slutat i en statskupp. Det var dock inte bara i Europa, Afrika och Asien som drabbades, även klimatet i Amerika verkar av allt att döma ha påverkats.

Teotihuacán kan vara ett av de främsta direkta offren.

Ett av offren för detta massiva vulkanutbrott, kan ha varit Teotihuacán i Mesoamerika. Denna förhistoriska stad i Mexiko, som vid sin storhetstid under 300-600-talet, kan ha haft mellan 150 000 och 200 000 invånare, och vilken täcker en yta på cirka 23 kvadratkilometer. Under början av 500-talet, ungefär samtidigt med Prokopoios och Cassidorious observationer, har man funnit spår av massiva bränder och förstörelse. Den tidigare förklaringen till detta, var att staden invaderats och plundrats toltekerna. Senare fynd verkar dock inte överensstämma med denna teori, då förstörelsen och bränderna i stora drag verkar begränsats till bostäder och byggnader knutna till stadens elit, vilket istället tyder på någon form av interna motsättningar. Vad som stärker denna teori, är att området verkar drabbats av en utdragen torka, möjligtvis orsakad av de klimatförändringar som följde vulkanutbrottet, och att man också ser en ökning av barnskelett, varav många bär spår av undernäring. Det är dock som alltid vanskligt att uttala sig tvärsäkert, baserat på enkom arkeologiska fynd, men det är förstås inte otänkbart att staden blev ett offer för de klimatförändringar som skedde i spåren av vulkanutbrottet.

Även om klimatförändringarna kanske inte fick lika långtgående effekter som i Mesoamerika, så verkar de också satt sina spår i det avlägsna och glest befolkade Skandinavien. Stora mängder guld och andra värdeföremål grävs ner, och på flera håll anläggs massiva gravhögar som de vid nuvarande Gamla Uppsala eller Anundshög utanför Västerås. Gravar där den döde placerats ombord på en båt, omgiven av gravgåvor, blir plötsligt vanligt förekommande. Även om det är svårt att riktigt härleda i bevis, finns det tecken som tyder på att gamla gudar byts av nyare i spåren av klimatförändringarna.
Teorin går i korthet ut på att klimatförändringarna, gjorde att man tappade tilliten till de äldre gudarna, som uppenbarligen inte hjälpte, och vände sig till nya.
 En annan teori som lanserats på senare år, och verkar fått en hel del förespråkare, är att minnet av klimatförändringarna, letade sig in i nordmännens mytologi och fungerade som bakgrund till berättelserna om ragnarök, jordens undergång.
Huruvida så är fallet, kan man förstås diskutera i all oändlighet, men visst är det en tilltalande teori. Precis som Prokopoios och Cassidorious fann det abnorma vädret som tecken på sämre tider, måste givetvis skandinaverna också gjort det. Speciellt om det efterföljdes av missväxt och svält, vilket kan ge tyngd åt de forskare som pekat på att Skandinavien under denna tid, drabbades av en kraftig befolkningsminskning. Något som varit en het potatis inom forskarvärlden, och delat upp forskarvärlden i olika läger. Där en sida ifrågasätter om det överhuvudtaget skett en befolkningsminskning, medan en andra sida påstår att denna – påstådda – befolkningsminskning orsakades av något vi vanligtvis förknippar med 1300-talet, nämligen pesten...vilket är ett ämne vi lär återvända till.

1 Prokopios, Vandalkrigen, s 131

Källor:

Maja Hagerman: Försvunnen värld – om den största arkeologiska utgrävningen någonsin i Sverige; Nordstedts 2011

Prokopios: Vandalkrigen och Hemlig historia; Wahlström & Widstrand 2000

Extreme weahter events 535-536 (läst 20161127)

Teotihuacán (läst 20161127)