Att granska en kung, del två.

Den 9 november 2010 skrev jag ett blogginlägg om boken ”Den motvillige monarken” av Thomas Sjögren, Danne Rauscher och Tove Meyer, och måste onekligen erkänna att jag hade fel. Trots att det gått nästan två sedan boken kom ut, så har den fortsatt att skapa rubriker och varit fokus för en mängd underliga artiklar och debatter. Mycket av den senare debatten har kretsat runt kungens kopplingar till den organiserade brottsligheten och en förmodad affär med artisten Camilla Hennemark. Riktigt hur det står till med detta är dock svårt att avgöra, och eftersom ämnet i grund inte intresserar mig, har mycket passerat förbi. Av det jag läst, så framgår fortfarande att mycket av uppgifterna är svåra att verifiera, och att många av påståendena förmodligen är fullständigt grundlösa.

I dagarna kommer så en ny bok ut, ”Från en säker källa...Sanningen om kungaskandalen” av Dick Harrison och Desirée Ahokas Schein, som enligt en av författarna kommer göra upp med påståendena i den tidigare nämnda boken. I en debattartikel sågas ”Den motvillige monarken”, och artikelförfattaren pekar på orimligheter och tveksamheter rörande påståendet att kungen besökt en porrklubb i Atlanta, under de olympiska spelen. I detta fallet handlar det om att vittnena är otillförlitliga, och antingen ljugit eller hänger sig med tvivelaktiga bisysslor som ställer grava frågetecken runt deras utsagor.

Den stora frågan är förstås om den nya boken kommer skapa lika mycket intresse från såväl skvallerpressen som dagstidningarna, och redan idag (22 oktober 2012) har Aftonbladet ett par artiklar i ämnet. Den främsta nyheten på Aftonbladets hemsida är dock inte boken i sig, utan det faktum att Harrison inte kommer medverka i några intervjuer rörande boken.

Av kommentarerna att döma handlar dock debatten mer om hur pass tillförlitliga Harrison/Ahokas Schein är, och vad de har för dold dagordning. Givetvis är inte författarna till ”Från en säker källa..” fullständigt objektiva, även om de med hjälp av att hänvisa till tillförlitliga källor, visa på brister i den förra bokens påståenden. I sig är detta inget unikt, utan något något som sker dagligen inom ramarna för vetenskaplig forskning, vare sig det handlar om historia, fysik, kemi eller någon annan vetenskaplig kunskapsgren.

Vad som däremot är tråkigt, och som jag ofta återkommer till, är bristen av källkritik. Förmodligen är ”Den motvillige monarken” ett rätt lysande exempel på det, men begränsas inte enbart till böcker. Förra veckan exploderade Internet över behandlingen av djur på Parken Zoo i Eskilstuna, och även om det förmodligen fanns skäl att kritisera djurparken, så finns det fortfarande gott om frågetecken runt påståendena. Föga förvånande, åker dock de källkritiska glasögonen på när Parken Zoo lämnar ut sitt pressmeddelande, och samma scenario verkar nu vevas upp.

Vem som har rätt i ämnet är för mig i praktiken ointressant, men själva sakfrågan intresserar mig, främst hur enkelt det är att skapa opinion i fråga, och hur svårt det sedan är att ifrågasätta dessa påståenden när de väl fått tid och möjlighet att rota sig.

Källor:
Skandalboken om kungen bygger på falska uppgifter
Bygger på manipulerade bevis

Att komma ut ur garderoben...

Suttit och funderat länge och väl på hur jag ska formulera mig, och på vilket sätt jag ska släppa bomben. Nej, jag är inte homosexuell, blivit kidnappad av rymdvarelser eller gått med i någon underlig sekt där man tillber gudomligheter med fler tentakler än jag har fingrar, utan det faktum att jag är en ATEIST, och en väldigt övertygad och stolt sådan. Så nu var det sagt, och det kändes otroligt bra och tillfredsställande att få ut det. Nu antar jag att de flesta som känner mig, inte blir allt för överraskad och chockerad, utan har redan känt till det. Men varför jag nu väljer att öppet stoltsera med min syn på saken, handlar om att jag i allt högre och högre grad, oroas över den allt mer offensiva och aggressiva religiositet som sköljer över oss.

Det handlar inte enbart om det faktum att det är en praktisk och politisk nödvändighet för en presidentvalskandidat i USA att vara religiös, och då inte enbart att han bara tror på någon högre makt, utan han bör vara aktivt kristen. Eller det faktum att man idag knappt kan köpa kyckling eller lamm, utan att det bär ett märke med att köttet är slaktat enligt muslimsk sed, eller det faktum att barn på min skola uppmanats att klä sig mer muslimskt av andra barn. Eller det faktum att den debatt om intelligent design, som många här i Europa småskrattat åt, nu börjar spridas i Europa tack vare de religiösa friskolor som växer upp som svampar ur jorden.

Jag har absolut inget emot islam, kristendom, judendom, hinduism, asatro, personer som tror på de grekiska gudarna, eller någon annan av de tusentals låtsaskompisar som vuxna människor tror placerat dem här och som styr deras liv med regler och förordningar. På samma sätt som jag har rätt att inte tro, har förstås dessa människor all rätt i världen att tro, men varför ska denna tro inskränka på MIN och andras frihet?

Folk brukar fråga mig varför jag inte tror på Gud, men mitt svar brukar då bli vem? Det finns förmodligen tusentals gudar, varav de flesta idag är förpassade till historiens skräphög och om vilka vi vet ytterst lite om. Bara inom Hinduismen finns det hundratals, vem av alla dessa är den enda, den rätta? Svaret brukar då bli att men det vet jag, och vanligtvis brukar jag låta det få bero eftersom jag anser att alla har rätt att tycka och tro vad de vill, hur orationellt och förvirrat de än må vara. Tänk om alla högerkristna har fel, och vad som väntar dem på andra sidan är Jonas Gardell? Eller att alla radikala muslimer har fel, och vad som väntar på dem på andra sidan är en fjortonårig flicka som vill att alla flickor ska ha rätt att få gå i skolan?
Tyvärr måste jag göra mig själv, och alla andra lika besvikna (även om jag skulle vilja se Jerry Falwells min) att det aldrig kommer ske, och de enda som kommer glädjas är maskarna, men visst är det en vacker tanke...

Bland många religiösa finns vanföreställningen att jag som ateist tror på något annat, vanligtvis på vetenskap. Inget kunde vara mer fel, jag tror inte på vetenskap, jag förlitar mig på vetenskap och dess av evidens bekräftade teorier. Såväl Big bang som evolutionen har utvecklats genom noggranna, och mycket tidskrävande experiment som hela tiden utmanas av nya teorier. Det går att vetenskapligt bevisa dessa, genom att återskapa de förutsättningar under vilka de genomförts. Det är en grundsten i all vetenskaplig forskning, att teorier och slutsatser måste kunna härledas, så att personer som vill utveckla eller ifrågasätta dem, kan återskapa dem. Vår bild av hur universum utformades och utvecklades, ökar dag för dag och ger oss konstant nya teorier att arbeta med.
Detta är en fundamental skillnad mot religiösa, vars skrifter och dogmer är skrivna i sten och vare sig kan ifrågasättas eller ändras. Andemeningen är i praktiken att eftersom dessa heliga skrifter är Guds ord, går de inte att ändra, eftersom Guds ord är ofelbart. Trots detta är det lite si och så med hur Guds ord efterlevs, i synnerhet av kristna, som av någon anledning ofta väljer att inte ta Gamla Testamentet allt för seriöst, och välja och vraka lite bland de delar av Nya Testamentet som passar dem. Hur det ser ut bland judar och muslimer låter jag vara osagt, men förmodligen gäller det samma även där.

Hur som helst har mitt beslut renderat mig viss vånda, främst av den orsaken att det på något sätt är stigmatiserade att vara ateist och att man får känslan av att vara någon form av bråkstake som inte går med i den stora planen. Givetvis är detta helt felaktigt, och i grund och botten fullständigt orationellt, men det visar ändå på den starka makt som religion har över oss och våra beslut. Att vara ateist i Sverige är i sig inga större problem, och de flesta troende jag känner har absoluta inga problem med mina ställningstagande, utan vi har ofta kunnat fört intressanta diskussioner i ämnet.

Men det finns länder där synen på ateister inte alls är lika accepterande, och där det inte bara är ett teoretiskt stigma, utan ett reellt och kan få långtgående konsekvenser. Jag talar om USA, och även om det inte är dödsstraff på att vara ateist – dock förmodar jag att många de facto förmodligen skulle vilja att så var fallet – visar flera undersökningar, på att personer som är öppet ateistiska diskrimineras.

I sex amerikanska delstater är det förbjudet för ateister att inneha offentliga ämbeten, och George H W Bush ska ha svarat på frågan om hans syn på ateister ”No, I don't know that atheists should be regarded as citizens, nor should they be regarded as patriotic. This is one nation under God”. Nu ska det visserligen påpekas att hans son George W. Bush, senare vid en presskonferans att “I will be your president regardless of your faith... And if they choose not to worship, they're just as patriotic as your neighbor.” Det ska dock påpekas att samme person, senare sägs ha påstått att Gud uppmanade honom att invadera Irak, och att hans nyevangeliska dagordning och uppbackare gjort mycket för att vrida klockan tillbaka i USA.

Givetvis har denna syn sipprat ner bland befolkningen i stort, och många uttalade atetister i USA kan vittna om hur de blir av med arbete, vänner, släktingar och så vidare. Undersökningar visar på en stark motvilja bland många amerikaner, i synnerhet i det så kallade “Bibelbältet”, mot ateister eller agnostiker. Men att det inte enbart begränsas till dessa områden, visar det faktum att det av många anses vara politiskt självmord, att som politiker – på lokal och riksplan – att gå ut som öppet ateist. Det gör förstås att man frågar sig hur många amerikanska politiker, eller tjänstemän, som egentligen är övertygade och inte vågar gå ut med sin sanna åsikt i frågan. Ironiskt nog går detta stick i stäv med det som de flesta i USA håller lika heligt som bibeln, den amerikanska konstitutionen. Dock verkar de flesta högerkristna fastna på den andra artikeln om rätten att få bära vapen, och struntar i resten. Känns syndromet igen?

Men hur illa det än nu är i USA, så är det förstås inget mot de risker ateister löper i muslimska länder, där det i många fall är belagt med dödsstraff. Dock kan få muslimska länder betecknas som demokratiska, och eftersom man också – i religionens namn – har dödsstraff mot homosexuella, kvinnor som begår äktenskapsbrott eller andra saker man i Muhammeds namn ogillar, och det är således föga förvånande att man också försöker slå ner på atetister. USA är dock ett land som inte bara säger sig vara demokratins försvarare, utan med tanke på dess konstitution, de facto borde vara ett land där alla – oavsett religion eller avsaknad av den – har samma rättigheter och skyldigheter.

 

 

På senare år har den ateistiska rörelsen anklagats av många för att vara alldeles för offensiv, och många religiösa förespråkare har pekat på den kampanj som Humanisterna körde för några år sedan under “Gud finns nog inte” och som tidigare förts i Storbritannien. Många pekar också på de verbala och ofta högljudda så kallade “nyateister” som Sam Harris, Daniel C. Dennett, Richard Dawkins och Christopher Hitchens, vilka beskyllts för att föra en konfrontativ taktik.

Men frågan är vilka som är konfrontativa, för dessa så kallade nyateister skapades inte i ett vakuum, utan var en reaktion på den allt mer konfrontiva och anti-vetenskapliga högerkristna rörelsen i USA. Här har kampen mellan religiösa irrläror och vetenskap stått under stora delar av 1900-talet, och fokus för denna kamp har varit försöken att motarbeta att Darwins vetenskapligt bevisade teorier om evolutionen. Allt sedan denna tilläts att läras ut i de amerikanska skolorna i början av 1920-talet, har det varit ett rött skynke för den högerkristna rörelsen i USA, som gjort allt de kunnat för att försöka att ersätta den med Bibelns skapelseberättelse.

Detta arbete har på senare år, främst tack vare den allt mer högljudda och otroligt konfrontativa nyevangeliska rörelsen, som återuppväxtes i slutet av 1970-talet och som på senare år fått ett allt starkare grepp om amerikansk politik. Tal om att USA är en nation under Gud, är inte längre bara tom retorik, utan är idag något alldeles för många amerikaner tar som sanning. Medan ingen i Sverige eller stora delar Europa skulle orka bry sig om vad Fredrik Reinfeldt eller någon annan politiker anser om Guds existens, så är det en direkt förutsättning för att bli vald till USA:s president.

Det ska dock påpekas att man på senare år valt att ändra taktik, och ersatt det mer ålderstigna teorierna om Adam och Eva, med den mer subtila så kallade teorin om “intelligent design”. Förpackningen må vara ny, men innehållet är likförbaskat gamlat. Världen är 6000 år gammal, vi härstammar från Adam och Eva och för att ytterligare omge dessa irrläror med någon form av vetenskalighet, så har man även ett museum.

Här kan besökarna se hela skapelseteorin, vackert inpackat i utställningar med stenåldernsmänniskor som lever sida vid sida med dinosaurier, Noaks ark och alla andra berättelser från Bibeln. Denna taktik har visat sig vara framgångsrik, och på flera håll i USA lär man nu ut “intelligent design” i skolorna tillsammans med Darwins vetenskapligt bevisade teorier. Tragiskt nog har dessa irrläror nu börjat söka sig till Europa, och röster höjts för att samma utveckling som skett i USA också ska ske här. Lite ironiskt nog muslimer, kristna och judar funnit en gemensam grund i dessa irrläror, och propagarer nu tillsammans i frågan.

Detta är dock inte den enda fråga som muslimer, kristna och judar kan enas om. Faktum är att den radikalisering som skett bland många kristna i USA, muslimer i Europa och mellersta Östern och bland judar i Israel, har väldigt mycket gemensamt. Man är öppet anti-vetenskapliga, öppet homofobiska, kräver inskränkningar i kvinnors rättigheter i fråga om abort och tillgång till preventivmedel och har nu även riktat in sig på vår yttrandefrihet.

Som en följd av de karikatyrer som ritats på Muhammed, har dessa nu funnit ytterligare en gemensam faktor, nämligen att försöka inskränka yttrandefriheten. Under den senaste tidens demonstrationer i Mellersta Östern, har många försökt vinna politiska poäng på att försöka förklara att protesterna är ett bevis för att muslimer inte klarar av att ta kritik, och att kristna inte alls reagerar på det viset. Jag skulle vilja påstå det precis motsatta, och att man enbart arbetar på ett mindre uppseendeväckande och mer subtilt sätt. Detta innebär dock inte att även kristna kan bli våldsamma över företelser de anser hädar deras världsbild, något som till exempel drabbade Monty Python och Martin Scorsese fått veta. I samband med att Monty Pythons “Life of Brian” (i Sverige ursprungligen “Ett herrans liv”) släpptes, väckte den våldsam debatt och förbjöds i flera länder, däribland Norge och Irland. I Storbritannien fick medlemmarna utstå hätsk kritik, och även här ställdes krav på att filmen skulle förbjudas. Det ska dock påpekas att förbudet upphävdes, och att den nu – kanske lite ironiskt med tanke på den rätt öppna kritik av religiös fanatism som filmen driver med – används den ibland i religiösa sammanhang.

Men om kritiken mot “Life of Brian” primärt fördes på ett teoretiskt plan, var kritiken mot Scorseses film “The last temptation of Christ” (Kristi sista frestelse) rent handgriplig. På flera håll, även i Europa, höjdes röster på att den skulle förbjudas, och i Frankrike bombades till och med en biograf för att den visade filmen. På många håll demonstrerade även kristna, och dessa gick ibland till handgripligheter när dessa försökte stoppa biobesökare. Även i Sverige har kristna grupper tagit till handgripligheter, det kanske mest kända fallet är de kontroverser som omgärdade utställningen "Ecce Homo" av Elisabeth Ohlsson Wallin. I veckan som gick angrep grekiska kristna, uppbackade av de neofascistiska partiet Ny Gryning, en teaterföreställning där Jesus framställdes som homosexuell.

Hur som helst, för att försöka stoppa dessa “nidbilder”, har kristna, muslimer, judar och andra religiösa grupper gått samman för att försöka stoppa dessa. Krav har ställts på såväl FN som EU att instifta “anti-hädelselagar”, där det ska bli förbjudet att häda religioner eller dess låtsaskompisar. En av de drivande krafterna bakom detta är Saudi Arabien och Vaktikanstaten, vilka även driver frågan om att stoppa FN:s försök att få människor i utvecklingsländerna att använda sig av preventivmedel.

Så frågan är fortfarande, vem är det som är konfrontativ. Är det Richard Dawkins som konstatera att det finns överväldigande vetenskaplig evidens för att världen inte skapades av någon gudomlighet, eller grupper som utan några som helst vetenskapliga bevis – eller ens vetenskap – försöker pracka på oss deras världsbild?

Räddad till ett liv fångenskap?

Satt och skrev om det tyska slagskeppet Admiral Hipper, när jag av oklara orsaker valde att slå ett getöga på Facebook, det var uppenbarligen ett misstag för hela min nyhetsfeed hade exploderat av upprörda statusuppdateringar om vad som framkommit i Kalla Faktas program om Parken Zoo i Eskilstuna. Vana trogen valde jag därför att innan jag uttalade mig, ville se reportaget och på så sätt bilda mig en egen uppfattning, något jag så här i efterhand inte ångrar mig.

För de som nu inte sett reportaget, så handlade det om hur Parken Zoo agerat i samband med att delar av dess djurbestående ersatts av nya djur. Kalla Fakta väljer att följa tre fall, tre pumor, två bongoantiloper och ett par afrikanska vildhundar. I alla fallen finner reportaget att parkens chef Helena Olsson, att djuren omlokaliserats och inte längre finns kvar på parken. Detta visar sig dock inte stämma fullt ut, utan det visar sig istället att djuren avlivats och i fallet med vildhundarna och pumorna placerats i ett frysrum och antilopernas styckats upp använts som foder.

Detta har nu lett till en våg av protester över internet, och på flera sociala medier uppmanas man nu till bojkott av Parken Zoo och att de ansvariga ska ställas till svars. Samtidigt kan jag inte annat än förundrat fundera över hur enkelt det är att skapa en folkstorm ur ingenting, för i praktiken är det här inget ovanligt förfarande.

Varje år avlivas förmodligen tusentals djur på djurparker världen över, och vad tror folk verkligen händer med alla getter, björnungar och andra djurungar som djurparkerna inte har en möjlighet att avyttra. Svaret är förstås att de avlivas, och i många fall används som foder till parkernas rovdjur. Nu kanske någon säger att det är en viss skillnad på att avliva en get, mot att avliva en akut utrotningshotad djurart som till exempel bongoantiloperna. Ja, rent teoretiskt är så fallet, men såväl praktiskt som – i kanske ännu högre grad – moraliskt är det lika fel. Om vi utgår från att djuret känner smärta, så förminskas inte den av det faktum att djuret som avlivas inte är utrotningshotat. Om vi dessutom utgår från vetenskaplig evidens (och inte styrs av känslor), så är det högst tveksamt huruvida bongoantilopen är medveten om att den är utrotningshotad. Så ur de drabbade djurens synvinkel är skillnaden mellan en gets och bongoantilopens öde, fullständigt likvärdig. Trots detta är jag tveksam om det blivit samma folkstorm om Kalla Fakta beskrivit hur Parken Zoo avlivar tiotals getter, eller något annat djur som inte hotas av utrotning.

Samtidigt ställer programmet en rad frågor hur det står till med tittarnas källkritik, för i ärlighetens namn finns en hel del frågetecken som inte rätas ut av Kalla Fakta. Några direkta ögonvittnen till när djuren avlivades saknas, och i fallet med en av djurskötarna var det två år sedan hon besökte parken senast. En av de mer upprörande scenerna är när vi besöker det fryshus där kvarlevorna efter flera av djuren förvaras, och speakern förklarar att man även förvarar höns där som används som foder till rovdjuren. Riktigt vem och vilka som påstår detta framgår inte, det framgår inte heller huruvida uppgiftslämnarna själva medverkat i detta, bevittnat det eller helt enkelt fått höra talas om det.

Huvudkritiken från Kalla Fakta är dock att det är pengarna som styr, och i det fallet har de förstås helt rätt. Samtidigt anser jag att programmet, och även andra i samma ämne, väcker frågor runt de moraliska aspekterna av djurparker som någon modern form av Noaks ark. Personligen ställer jag mig något tveksam till att ha vilda djur i bur, oavsett huruvida dessa är utrotningshotade eller inte. För ska vi vara ärliga så är Parken Zoos eller någon annan djurparks arbete med att bevara akut utrotningshotade djur i praktiken verkningslös, och räddar vare sig den biologiska mångfalden eller bistår naturens kretslopp. Det enda Parken Zoo och andra djurparker gör att den dövar vårt dåliga samvete, för att vi förstört de habitat dessa djur lever i eller jagat dem till en punkt där de inte längre klarar av att reproducera sig i tillräckligt stor mängd.

I praktiken är djur som bongoantilopen, de afrikanska vildhundarna och så vidare, dömda till ett liv i fångenskap. Det är ytterst tveksamt om ens deras avkommor kommer någonsin att kunna släppas ut i friheten, och om de gör det, hur stor chans har de att överleva? Skadan är således redan skedd, och oavsett hur flott och avancerat avelssystem världens djurparker än har, så kommer många av de djur som idag anses i praktiken vara utrotade i vilt tillstånd att förbli så. De exempel där en art återhämtat sig, handlar det primärt om att olika former av gifter, t.ex. DDT, förbjudits och inte att de spenderat generationer bakom galler. Således förvandlas djurparkerna till någon form av museum över djur som inte längre finns, annat än i djurparkerna då. Frågan är då på vilket sätt man räddat ett djur, eller helt enkelt förpassat det till ett livslångt fängelsestraff?

Samtidigt vill jag ponera att jag på inte sätt stödjer försöker förminska problemet, och att jag finner t.ex. den helt meningslösa jakten på tigrar och noshörningar på grund tramsiga kinesiska mediciner som fullständigt hårresande ur så många olika synvinklar. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att detta enbart är en orsak, en annan orsak till varför tigrar, noshörningar och så vidare är utrotningshotade är att de konkurrerar med oss människor. I takt med att vi människor blir fler och fler, lever längre och blir rikare, kräver vi också mer utrymme i form av områdena att odla, bo i och semestra i.

Den påvisar återigen Charles Darwins teori om att det inte är den starke som primärt överlever, utan den djurart som är bäst på att anpassa sig till nya förhållanden.

Mitt Romney och Barack Obama

I natt drabbade de så samman igen, presidenten Barack Obama och hans utmanare Mitt Romney gjorde återigen upp om väljarnas gunst. Till skillnad från förra gången, då Obama verkade ointresserad och ofokuserad, så var det inatt en uppenbart laddad Obama som nu följde upp sin vicepresident Joe Biddens framgångar mot Romneys vicepresidentkandidat Paul Ryan. Nattens debatt var såväl roande som intressant, och som ofta i fallet med amerikanska tv-produktioner var givetvis tempot högt, och tonläget skarpt mellan de båda politikerna. Även om Obama slirade lite på sina visioner om ett framtida USA, så kan man bara konstatera att det finns vissa fundamentala skillnader mellan de båda, och i vissa fall kom dessa skillnader fram väldigt tydligt.

Nattens debattupplägg var i form av ett så kallat ”townhall meeting”, där frågorna kom från – noggrant – utvalda personer, och verkade passa Obama klart mycket bättre än Romney. Till skillnad från förra debatten, hamnade Romney ofta på defensiven och hamnade flera gånger i dispyter med moderatorn över att han ville replikera på Obamas uttalanden. Det märks också att Romney gärna och helst av allt vill tala om två saker, ekonomi och att den sittande administrationen inte uppfyllt sina vallöften. När det kommer till sociala frågor, slirade Romney rejält, och då i synnerhet i frågan om hur han ställde sig till de amerikanska kvinnornas ställning i arbetslivet. Här får man ändå säga att Obama tog hem debatten, och Romney hade faktiskt lite svårt efter detta att återfå initiativet i debatten. Den enda gången när Obama hamnade i trångmål var i frågan om USA:s vapenlagar, men ska man vara ärlig så verkade inte heller Romney riktigt veta på vilken fot han ville ställa sig på.

Men den fråga där Romney förmodligen förlorade debatten, var den om USA:s utrikespolitik. På en fråga om attacken mot USA:s konsulat i Benghazi, hamnade Romney inte bara på defensiven, utan blev även åthutad av moderatorn och uppvisade en viss osäkerhet. Förmodligen är republikanerna glada att debatten i USA primärt handlar om ekonomiska frågor, och inte om utrikespolitik eller sociala frågor.

Medan Obama gärna talade om vikten av utbildning, så hade han svårt att riktigt värja sig mot Romneys – stundtals mycket – träffsäkra kritik över administrationens svaga facit av att implementera sina vallöften. Det blev speciellt uppenbart i frågan om immigration, där Romney trots vissa problem, kunde hänge sig åt framgångsrikt krypskytte mot den sittande presidenten.

Slutsatsen som också delas av de undersökningar som gjorts, är ändå att Obama gick segrande ur debatten, om än kanske inte så klart som han förmodligen skulle velat. Både Obama och Romney visade upp sina starka och svaga sidor, och det är uppenbart att frågor om ekonomi och hur USA ska rädda jobben är valets viktigaste frågor. Det som dock slog mig var att frågan om Medicare och Obamacare, USA:s kostsamma och något trassliga sjukförsäkringsprogram för sjukpensionörer, inte debatterades mer. Både Obama och Romney rörde sig i frågans utkant, men det är uppenbart att frågan om sjukförsäkringsprogrammet är så infekterat att ingen riktigt vill ta sig än problemet. Detta trots att frågan varit en återkommande långbänk i amerikansk politik, och något som renderat stora problem för inte bara Obama, utan även hans föregångare.

En annan sak som slår en är den ibland otroliga avsaknaden av insikt om att USA inte existerar i ett vakuum, och mest tydligt blir det i ämnet om hur USA ska bekämpa arbetslösheten. I synnerhet Romney verkar stundtals leva i tron att tiden stått stilla de senaste femtio åren, och att det på något sätt går att ställa tillbaka klockan. Så är förstås inte fallet, och här ser man kanske den största skillnaden mellan den ekonomiska debatten i USA och Europa. Att USA någonsin ska få tillbaka de arbeten man förlorat till Kina, är förstås helt otänkbart, och här visade kanske Obama en större insikt än Romney att man behöver satsa på utbildning och att jobben som försvunnit till Kina förmodligen är förlorade.

Hur kommer då denna debatt att påverka de väljare som är osäkra? Det är förstås en öppen fråga, och Obamas seger var kanske inte nödvändigtvis tillräckligt övertygande för att helt och hållet tippa styrkebalansen mellan de båda. Det är också uppenbart att kampen mellan de båda primärt handlar om att vinna medelklassens förtroende, och både Obama och Romney vände sig till en grupp väljare som drabbats otroligt hårt av den ekonomiska krisen. Båda sidor använder sig av löften om skattelättnader för att vinna väljare, men riktigt hur det rent praktiskt ska lösa USA:s skenande budgetunderskott är oklart. Både Obama och Romney har, anser jag, vissa pedagogiska problem att förklara riktigt hur man rent praktiskt ska stoppa underskottet och skapa ordning i finanserna. Frågorna runt USA:s utrikespolitik lämnar också en hel del frågor, och handlade primärt om attacken mot Benghazi och USA:s hållning visavi Kina. Hur USA ska förhålla sig till den ”Arabiska våren”, den ekonomiska krisen i Europa eller både Kina och Rysslands försök att militärt utmana USA, avhandlades inte och lyser i vissa avseenden också med sin frånvaro från den politiska debatten. Även om utrikespolitiska frågor generellt sätt brukar lysa med sin frånvaro i presidentvalskampanjerna, så är det ändå så att USA inte längre kan avskärma sig från omvärlden, hur mycket man än vill.

Det återstår nu en större tv-sänd debatt mellan Obama och Romney, och med tanke på att kampen blivit jämnare än vad många (inklusive mig) trott, så förmodar jag att båda kommer gå på knock under denna. Samtidigt är frågan hur pass stor effekt sådana här debatter rent praktiskt sett har, och om inte deras effekt överdrivs av massmedia. Även om många frågor saknades, och debatten i många avseenden handlar om att förmedla bilden av sig själv som en framgångsrik ledare, så pekade ändå debatten i natt på vissa fundamentala skillnader i synsätt i frågan om vilken väg USA ska ta de nästkommande fyra åren.

Dags att skrota Nobelsfredspris

Nobelkommitténs ordförande Thorbjörn Jagland.

Foto: scanpix

Det står idag klart att EU får Nobels Fredspris, och i och med detta måste debatten tas huruvida Nobels Fredspris överlevt sig själv och om det inte är dags att avveckla priset. Efter lågvattenmärket 2009 när den nytillträdde presidenten Barack Obama, utan att i praktiken gjort ett skvatt, fick priset så har komitten nått en ny bottennivå. Det är visserligen sant att EU lanserats som ett "fredsprojekt", men orsaken varför Tyskland och Frankrike inte råkat i luven på varandra sedan 1945 handlar inte om EU, utan var en "bieffekt" av det Kalla Kriget. Detta verkar ofta glömmas bort i debatten, som på något underligt sätt verkar ta sitt avstamp i svallvågorna av Sovjetunionens fall och Östeuropas frigörelse från det sovjetiska oket.

Det tåls också påpekas att när väl EU fick chansen att försöka förhindra ett krig i Europa i samband med inbördeskriget i Jugoslavien, misslyckades man totalt. Inte nog med att EU-länderna tog del i konflikten genom att politiskt bistå de olika sidorna, man saknade i praktiken några som helst medel för att försöka stoppa parterna. Inte ens FN lyckades få stopp på striderna, det var inte förrän USA gick in som en aktiv part i konflikten, och genom bombningar fick slut på striderna. Samma scenario upprepades sedan i samband med konflikten i Kosovo, där EU återigen tog aktiv part i en händelsutveckling som dessutom fortfarande stinker och solkar ner samarbetet som någon form av "fredsprojekt". Kosovo är idag ett land som så genomkorrumperat, att allt annat än konstatera att världssamfundet, med FN i spetsen och EU i släptåg, att det inte annat än kan betecknas som ett gigantiskt misslyckande.

Att priset dessutom kommer vid en tidspunkt när hela EU skakar i sina grundvalar, ger onekligen en bitter eftersmak. Det faktum att EU i allt högre grad dessutom går mot ett mer centralstyrt håll, där teknokrater styr och där EU kräver mer makt på medlemsländernas bekostnad, gör att priset känns stötande. Det må vara så att EU en gång i tiden var ett fredsprojekt, idag är dock det ekonomiskt och politiskt projekt som håller på att undergräva demokratin i Europa.
På något sätt får jag känsla av att Nobels Fredspris är en slags evolutionistisk återvändsgränd, världen har gått vidare och Fredspriset står kvar som om inget hänt de senaste trettio åren. Krig och konflikter pågår visserligen fortfarande, men tar numera mer formen av en slags asymmetrisk krigföring. Den kapprustning som förs, sker inte längre mellan supermakterna, utan primärt mellan mindre lokala stormakter. Utvecklingen i Mellersta Östern, där Iran och Saudi-Arabien nu gör upp om vem som ska kontrollera området, är i grund och botten rätt talande för den politiska situation vi står inför i framtiden.

Källor:
Nobel förtjänar bättre pristagare
Fredspristagaren utses
Bildt: ”Välförtjänt och mycket viktigt”
Schlyter: ”Hade varit mer motiverat för 50 år sedan”
Motiveringen
Malmström: Ironiskt att prisas av Norge
”Det är 50 år för sent”

Lars Vilks och Uppdrag Granskning

Lars Vilks
(bild hämtad från Wikipedia)

Satt och tittade på Uppdrag Gransknings program om Lars Vilks, den skånske konstnären som tidigare var mest känd för sitt konstverk Nimis, en rättsligt omtvistad träskulptur i Kullberga naturreservat, men som för de flesta är mest känd för sin famösa bild på en så kallad rondellhund föreställande den muslimska profeten Muhammed. Vilks har sedan bilden publicerats 2007 varit föremål för en rad angrepp, såväl verbala som fysiska från företrädare från islamistiska grupper i Sverige. I samband med att Taimour Abdulwahab den 11 december 2010, sprängde sig själv i ett misslyckat självmordsattentat, hänvisade Abulwahab till Vilks i sitt brev han skickat till bland annat Tidningarnas Telegrafbyrå. I samband med publiceringen så lät även Al Qaida meddela att de satt ett pris på hans huvud, och hans bostad har angripits av förmodade islamister. Efter det misslyckade attentatet i Stockholm, uppgraderade SÄPO bevakningen av honom och han är numera utrustad med personliga livvakter.

Samtidigt har såväl andra konstnärer som massmedia, haft väldigt svårt att riktigt veta hur man ska förhålla sig till honom. Symptomatiskt för detta får det får onekligen kaoset runt en utställning i Jämtland tidigare i år (2012) sägas vara, där Vilks nekades att medverka efter att det framkommit att han skull medverka i ett antimuslimskt möte i New York. Flera av de medverkande vägrade då ställa upp, och hela utställningen tvingades ställa in. Någon riktigt konsensus bland media är inte heller att finna, utan även här blandas fördömanden med stöd.

Vilks svar på kritiken har ofta sammanfattats med att han som konstnär är objektiv, något som Uppdrag Granskning och Janne Josefsson nu försöker utmana. Även om det snabbt framgår att Vilks möjligtvis inte är så objektiv i frågan som han påstår, hänger ändå Josefssons brasklapp från början av programmet om att man riskerar att bli indraget i hans konstprojekt, som en våt duk över det hela. Förmodligen hyser Vilks sympatier för SION (Stop Islamization of Nations), men i vilken grad är svåra att utröna av detta program. Vad som dock står helt klart, är att Vilks njuter fullt ut av att vara i massmedias fokus och uppenbarligen inte verkar störas nämnvärt av deras närvaro.