Svart på vitt - München november 1923

Bilden till vänster är på många sätt väldigt intressant, den är troligen tagen på morgonen den 9 november 1923 i den bayerska huvudstaden München. Bakom en uppenbarligen hastigt hoprafsad barrikad av taggtråd utanför det bayerska krigsministeriet, står en grupp beväpnad män och tittar oroligt på vad som händer längre bort. Mannen vars ansikte delvis döljs av barrikaden, och som är iförd en jacka med pälskrage, är en av huvudfigurerna i dem smått farsartade statskupp som nyligen inträffat.
Kvällen innan det här kortet togs, har partiledaren för det ultranationalistiska och antisemitiska partiet NSDAP, Adolf Hitler, stormat in på ett möte som hållits i Brügerbräukeller. Oroad över att Bayerns kvasidikatoriska ledartrojka Oberst Hans Ritter von Seisser, General Otto von Lossow och Staatskomissar Gustav von Kahr, ska utropa Bayern som en självständig stat, väljer Hitler att agera.

Tillsammans med en stor mängd medlemmar ur SA och några av partiets ledande figurer, stormar Hitler in i möteslokalen och avfyrar en pistol. Efter att ha hotat att skjuta de församlade deltagarna i mötet, försöker han under kaotiska och något tumultartade former, att få ledartrojkan att utropa honom till ledare för Bayern. De tre männen ställer sig inledningsvis kalla till Hitlers alla förslag, men efter att Hitler hållit ett brandtal till de församlade deltagarna i mötet, låter man ge sitt tysta bistånd till Hitlers planer.
I det kaos som nu råder lyckas dock de tre smita ut när Hitler, något oväntat väljer att lämna Ölkällaren och påbörja motåtgärder för att stoppa statskuppen innan den sprids. Det är dock ingen större risk, då det råder fullständigt kaos bland de paramilitära miliser som är tänkta att bistå Hitler och NSDAP, många är inte ens informerade om Hitlers planer, medan andra strövar planlöst runt i München utan några egentliga direktiv. Medan Hitler och hans kumpaner försöker samla ihop sina oorganiserade trupper, har ledartrojkan skridit till verket och börjar nu besätta viktiga platser i München, samtidigt som man informerat Berlin om utvecklingen.

En av de få som faktiskt skridit till verket är Ernst Röhm, eller maskingevärskungen som han också kallas. Han har tillsammans med sin privata paramilitära milis, ockuperat krigsministeriet, och det är han som är iförd en jacka med pälskrage och vars ansikte delvis döljs bakom barrikaden. Röhm har gjort sig ett namn som spindeln i nätet att organisera underjordiska paramilitära miliser, för att på sätt undgå de restriktioner som den tyska krigsmakten lyder under efter Versaillefreden. Det är delvis han som organiserat partiets paramilitära gren SturmAbteilung (SA), men det är som ledare för sin privata paramilitära milis Reichskriegsflagge som han står och spänt väntar på vad som ska ske här näst.
Lite längre bak, står en spenslig och glasögonpryd nevös ung man, som krampaktigt håller i det tyska rikskrigsbaneret. Det är ingen mindre än Heinrich Himmler, den framtida ledaren för SS och en av Tredje Rikets mäktigaste personer, men när den här bilden tas är det nog få som tror att han kommer bli en av landets mest fruktade personer. Himmler som till sin stora besvikelse, missat att både få delta i det första världskriget som att tjänstgöra i frikårerna, har nu äntligen fått sin chans att få visa sin manlighet. Men av någon anledning, har dock inte Röhm utrustat den unge Himmler med ett vapen, utan istället får han nöja sig med att krampaktigt hålla i milisens baner, som också gett den dess namn Reichskriegsflagge.

Några minuter efter att det här kortet tas, är statskuppen över. Vad Himmler, Röhm och de andra medlemmarna i Reichskriegsflagge blickar bort mot, är Hitlers försök att återta kontrollen över händelseutvecklingen. Efter den kaotiska natten, har Hitler återfått viss ordning på sina trupper. Flera av de paramilitära miliser och partier som varit knutna till NSDAP, har anlänt till München, andra är på väg. Väl medveten om att Kahr, Lossow och Seisser har rymt, och troligen organiserat någon form av motaktion, börjar dock viss oro sprida sig i bland upprorsmakarna.
Plötsligt utropar Erich Ludendorff, en av landets mest firade krigshjältar och som tillsammans med Paul von Hindenburg, i praktiken styrde Tyskland under det första världskrigets sista skede, ”Wir maschieren!” Med Ludendorff, Hitler, Göring och andra ledande ultranationalistiska förgrundsfigurer, börjar man marschera mot det bayerska krigsministeriet för att undsätta Röhm och hans manskap. Efter att ha brutit igenom en polisspärr vid en av broarna över floden Isar, har anhängarna svällt av mängder av nyfikna och anländande sympatisörer.

Marschen får dock ett brutalt slut vid Odeonplatz, där runt hundra poliser spärrar vägen för kuppmakarna. Efter en viss tvekan, börjar kuppmakarna att röra sig framåt, men vad som sedan sker är oklart och idag kanske också omöjligt att utreda. Någon avfyrar ett skott, och det blir starten för en kort men mycket intensiv eldgivning mellan polis och demonstranter. När krutröken lagt sig, ligger fyra poliser och fjorton demonstranter kvar på marken, samtidigt som de något förbryllade poliserna noterar att Ludendorff och hans assistent lugnt kommer promenerande fram och ber att få bli gripen.
Hitler som dragit axeln ur led i samband med skottlossningen, även här går berättelserna isär kraftigt om vad som skedde, lyckas fly från torget. Han tar sin tillflykt till Ernst ”Putzi” Hafstaengls villa i Münchens utkant, där han odramatiskt grips dagen efter och åtalas för landsförräderi. I en farsartad rättegång, där Hitler flera gånger fick agera såväl advokat som åklagare – han anklagade såväl Kahr, Lossow som Seisser för att vara landsförädare – dömdes han till fem års fängelse i Landsberg, där han övertog Kurt Eisners mördares (Se inlägget "Röda München"), Anton Graf von Arco auf Valley, cell. Fängelsetiden var inte speciellt ansträngande, och är kanske mest känd för att han under denna tid skrev sina memoarer, som ursprungligen var döpt till ”Viereinhalb Jahre (des Kampfes) gegen Lüge, Dummheit und Feigheit” (Fyra och ett halvt års kamp mot lögner, dumhet och feghet), men som kortades ned till “Mein Kampf” (Min Kamp).
Efter endast nio månader släpptes Hitler fri, och kunde återvända till München, där myndigheterna visserligen höll honom under uppsikt, men ansåg att han var politiskt överspelad.
Många andra ledande nazister lyckas dock undkomma oskadda, däribland Hafstaengls och Rudolf Hess, den senare valde dock att frivilligt återvända och åtalas. Hess satt tillsammans med Hitler i Landsberg, och ska under denna period varit delaktig i arbetet med att sammanställa Hitlers memoarer.
Andra var inte lika lyckosamma, Hermann Göring träffades i skrevet och fördes svårt blödande till en affär, där den judiske ägaren hjälpligt stoppade blodflödet och plåstrade om honom. Efter detta smugglades han och Carin Göring (Karin von Kantzow) ut ur landet, men på grund av de kraftiga smärtorna och att såret blivit infekterat, proppades han full med morfin, något som skulle leda till ett livslångt missbruk och tvångsvård på Långsbro mentalsjukhus när han återvände till Sverige.

Hela detta spektakel kunde både Himmler, Röhm och de andra medlemmarna i Reichskriegsflagge se, när de stod utanför det bayerska krigsministeriet. Troligen är det demonstranternas ankomst de nyfiket, och uppenbarligen också oroligt bevittnar. När väl polisen skingrat demonstranterna, valde Röhm att kapitulera och han greps, medan den unge Himmler släpptes av polisen och lite snöpligt fick gå hem, utan att återigen fått delta i några strider. Den vid det här laget desillusionerade Himmler, valde att återigen börja studera agronomi, och efter att ha lekt med drömmen om att flytta till Ryssland, återvände han till de ultranationalistiska och antisemitiska grupperna. Som Gregor Strassers partisekreterare, gjorde han sig snabbt ett namn inom rörelsen, och när Hitler i februari 1925 återupplivade det efter kuppen förbjudna partiet utsågs han till ansvarig för att föra över medlemmarna från Strassers parti till NSDAP. Året efter blev han medlem i Schutzstaffel, och den 6 juni 1929 utsågs Himmler till Reichsführer-SS, en organisation som vid den tidpunkten hade ett medlemsantal på runt 300 man.
Röhm åtalades i likhet med övriga deltagare, men dömdes till ett år och tre månaders fängelse, ett straff han slapp sitta av, troligen på grund av sina kontakter inom Reichswehr. I april 1924 valdes han in i Reichstag, och skapade under denna period Frontbann, ett lagligt alternativ till Sturmabteilung, som förbjudits. När förbudet senare lyfts, blir Röhm ledare för det pånyttfödda SA, men grava meningsskiljaktigheter över organisationens framtid, gör att Röhm 1925 lämnar partiet och SA och 1928 flyttar till Bolivia.