Lindqvistgate rullar vidare

Efter gårdagens ”avslöjande”, har nu Herman Lindqvist valt att träda fram och försöka berätta sin version av det hela. I Dagens Nyheter säger Lindqvist att:

”Jag har inte anklagat Karl Gustaf Hildebrand för att vara nazist, varken i min kommande bok eller i den som utgavs år 2000. Jag bara påpekar att han var medlem i den starkt konservativa studentorganisationen Heimdal.”

Orsaken till att hela affären nu rullas upp på nytt, är att Lindqvist i sin kommande bok ”Mitt i allt”, berättar om händelserna i samband med att hans bok makulerades 2000 och debatten som väcktes till liv efter påståendena om Hildebrands delaktighet i det famösa bollhusmötet 1939.

”I mina memoarer har jag en olycklig formulering som kan tolkas som att han aldrig någonsin protesterat mot nazisterna, vilket alltså var fel. Han protesterade högt och tydligt efter 1939. Denna olyckliga formulering tas nu bort.”

Lindqvist fortsätter sedan och säger att han är förvånad över debatten, och beklagar att den fått så stora proportioner när händelsen endast omfattar en liten del av memoarboken.

”Berättelsen om Hildebrand behandlas på ett tiotal rader i boken som är på 415 sidor och som i övrigt handlar om mina mer än tjugo år som utrikes- och krigskorrespondent runt om i världen.”

Nu verkar det dock som om stormen är över för den här gången, Lindqvist har bett om ursäkt och förlaget har beslutat sig för att dra tillbaka boken för att makulera den första utgåvan. Samtidigt som debatten runt Lindqvists bok, som få har läst, fått näst intill orimliga proportioner, så sätter den ändå fingret på en av Lindqvists stora svagheter som författare.

Jag skrev redan igår att jag är kluven i min uppfattning om Lindqvist, och att hans idoga arbete för att väcka folks intresse för historia har krönts med stora framgångar. Samtidigt går det inte att blunda för Lindqvists brister, och på något sätt känns hela den här affären som en mikrokosmos över hans karriär som historiker, vilket kan summeras som slarviga förumleringar. För några år sedan recenserade Peter Englund, en annan pionjär i ämnet, hans bok om 1600-talet, och sågade den vid fotknölarna av just den anledningen. Englund hade i sin genomgång av boken funnit 140 direkta felaktigheter och mängder med motsägelsefulla påståenden. Han fann det även besynnerligt hur ofantligt många verk Lindqvist lyckats plöja igenom i sitt arbete inför boken, bland annat några synnerligen tunglästa och troligen mindre lättillgängliga verk.
Givetvis är ingen ofelbar, och detta gäller förstås även experter såväl som lekmän. Givetvis är det så att Lindqvists verk inte anspelar på att vara av akademisk klass, men eftersom de ändå har en spridning som få historiker ens kan drömma om, så måste man ändå kunna ställa vissa krav på faktagranskning och ordval. Det må som sagt vara så att Lindqvist döms hårdare än andra lekmän i ämnet, men samtidigt är det få såväl experter som lekmän som är lika kända och omtyckta som Lindqvist.

Samtidigt kan jag inte annat än le åt hela affären, för även om Lindqvist nu fått löpt ett offentligt gatlopp i svenska medier och återigen fått utstått spott och spe, så har hans bok fått en reklam som inte kan köpas för pengar. Att Bonnier nu tvingas makulera första utgåvan är förstås ett avbräck för dem, men jag antar att det är en utgift som i slutändan ändå kommer kompenseras av att intresset för boken nu skjutit i höjden...

Källor:
Herman Lindqvist: Jag har inte anklagat Hildebrand för att vara nazist
Stoppad Lindqvist-bok såldes i Åmål
Stoppad Lindqvist-bok såldes i Åmål
En pudel hade varit på sin plats
Herman snubblar