Svart på vitt - Danzig den 1 september 1939

Bilden vi ska titta på idag, är hämtad från den fria staden Danzig (nuvarande Gdansk), och är tagen den 1 september 1939. I skydd av en Steyr Panzerwagen ADGZ från Landespolizei Danzig, stormar manskap ur SS-Heimwehr Danzig fram mot det polska postkontoret i staden. Trots förhoppningarna om att staden snabbt ska intas, stötte de tyska styrkorna på oväntat hårt motstånd runt de polska stödjepunkterna i staden. Vid sidan av striderna vid det polska postkontoret, pågick våldsamma strider runt Westerplatte, där polska soldater skulle kapitulera först efter en veckas intensiva strider. Den förväntade snabba ockupationen av Danzig lät således vänta på sig, något som förmodligen inte sågs med blida ögon i Berlin, speciellt med tanke på dess roll i den tyska uppladdningen inför invasionen av Polen.

Den fria staden Danzig, vilken även inbegrep det närliggande området, hade skapats den 20 november 1920 i enlighet med Versaillefördraget. Tanken var att dels ge Polen tillgång till en internationell hamn, och samtidigt försöka undvika en situation där stadens tyska majoritetsbefolkning skulle användas som förevändning för ett framtida krig. Som många andra av det internationella samfundets försök att lösa framtida konflikter efter det första världskriget, visade sig skapelsen Fristaden Danzig skapa mer problem än den löste.
Det hela förbättrades inte heller av att varken Polen eller Tyskland var nämnvärt nöjda med situationen, och konstant försökte kringgå de restriktioner som var tänkta att förvandla Danzig till en neutral fristad. Förhoppningarna var förstås alltför naiva, och konflikten i staden skärptes successivt under 1930-talets andra hälft, då båda länderna mer eller mindre öppet började bryta mot ingångna avtal och stärka sin närvaro i staden. Situationen förbättrades inte heller av utvecklingen under 1930-talet, vilken innebar att fokus för det internationella verkade tappa intresse för utvecklingen i staden, till mer alarmerade händelser i södra Europa, Afrika och Asien. Händerna i Abessinien och Sydostasien visade klart och tydligt att Nationernas förbund saknade såväl medel som vilja att agera. Detta innebar i praktiken att förbundets kommissionär, som var tänkt att övervaka staden och försöka förhindra att restriktionerna överträddes, bakbands och förvandlades till en papperstiger.
När så krigsmolnen återigen började hopas, hade båda länderna gjort allt de kunnat för att kringgå de restriktioner som det internationella samfundet försökt upprätthålla. På Westerplatte hade polska ingenjörstrupper i största hemlighet byggt ett antal bunkrar, och inne i staden hade det polska postkontoret stärkts genom att personalen fått grundläggande militär utbildning, och att delar av byggnaden hade byggts om för att underlätta försvaret av den. I augusti 1939 förstärktes man med tio nya tjänster, vilka i de flesta fallen var polska underofficare. Tyskarna hade inte heller varit overksamma, och under våren och sommaren 1939 började stadens Gauleiter Albert Forster organisera partiets paramilitära organisationer, som i största hemlighet nu både utrustades och förstärktes med manskap från Tyskland.
Det internationella samfundets försök att förvandla Danzig till en frizon, där både Polens och Tysklands anspråk på staden skulle försöka jämkas genom Nationernas Förbund, blev fullständigt misslyckat. I slutet av 1930-talet hade staden förvandlats till precis det man försökt undvika, nämligen en konstant källa till osämja mellan länderna och där båda länderna gjorde allt de kunde för att kringgå det internationella samfundet.

Det sköra lugn som rått i staden, bröts brutalt klockan 04.45 den 1 september 1939, när det tyska slagskeppet Schleswig-Holstein besköt Westerplatte. Det blev startskottet för striderna inne i Danzig, vilka skulle koncentreras till det polska postkontoret, som snabbt omringades av manskap ur SS-Heimwehr Danzig, Sturmabteilung och Landespolizei Danzig, vilka var utrustade med minst tre pansarbilar. De polska försvararna utgjordes av ett femtiotal posttjänstemän – varav tio var de förhållandevis nyligen anlända reservunderofficerarna – Konrad Guderski (en polsk reservofficer som fått i uppgift att organisera ett eventuellt försvar av postkontoret) och vaktmästaren med sin familj. Polackarna var utrustade med ett 40-tal handeldvapen, tre kulsprutor och handgranater.
Men trots en förkrossande numerärt övertag, visade det sig frustrerande svårt för de angripande tyska styrkorna att knäcka det polska försvaret. Även om de tyska styrkorna lyckades ta sig in i byggnaden, tvingades de retirera och omgruppera sig efter att ha förlorat två döda och sju skadade. Ett nytt försök gjordes, men även detta var fruktlöst, även om Guderski avled i samband med att angreppet slogs tillbaka.
Vid lunchtid hade de tyska styrkorna förstärkts med två 75 mm kanoner, men trots detta kunde de polska försvararna slå tillbaka de tyska försöken att storma byggnaden. Efter ett två timmars långt försök att övertala garnisonen att kapitulera, gjordes nya försök att storma byggnaden som nu även besköts med en 105 mm kanon. Trots det dröjde det ända fram till sent på eftermiddagen innan de tyska styrkorna kunde slå sig in i den delvis raserade byggnaden, samtidigt som de polska försvararna flydde ner i källaren.
Frustrerad och troligtvis irriterad över förlusterna och den tid det tagit att inta byggnaden, beslöt man sig för att pumpa in bensin i källaren som antändes. Efter att tre av de polska försvararna bränts levande, valde de kvarvarande polackerna att kapitulera. Men när postkontorets chef kom ut med en vit flagga tillsammans med en annan polack, sköts de av de tyska soldaterna, enligt vissa källor av en soldat utrustad med eldkastare. Under de smått kaotiska förhållanden som nu rådde, lyckades sex av försvararna rymma, fördes polackerna bryskt iväg. De sexton polack som skadats under striderna, fördes till ett sjukhus där de övervakades av Gestapo, och där sex av de skadade (däribland vaktmästarens tio åriga dotter Erwina) senare avled.
I slutet av september 1939 åtalades de överlevande polackerna av en tysk militärdomstol för att vara illegala kombattanter, och dömdes efter en summarisk rättegång till döden. Den 5 oktober 1939 avrättades fångarna, och begravdes i en massgrav på kyrkogården Danzig-Sapse (Zaspa). Av de sex polacker som lyckades fly i samband med slutstriden om postkontoret, överlevde fyra stycken kriget.


De polska försvararna förs iväg av tyska SS-soldater