Svart på vitt – På toppen av ett berg

Tänkt som en glad överraskning till Adolf Hitler och bevis för de tyska styrkornas uthållighet och kraft, besteg bergsjägare från bland annat 1. Gebirgs-Division under vintern 1942 berget Elbrus, Europas hösta berg. På toppen av det 5621 meter höga berget Elbrus, placerade de stolta bergsjägarna det Tredje Rikets krigsflagga, tog några kort och begav sig ned för bergets sluttning. Föga kunde de ana, att denna bedrift blev en slags ironisk höjdpunkten för den tyska krigsansträngningen i Kaukasus, från och med nu gick det i princip enbart utför för Axelmakterna.
När Adolf Hitler fick höra om expeditionen blev han rosenrasande, och hotade med ställa den ansvarige generalen inför militärdomstol. Det var högst oansvarigt ansåg Hitler, att bergsjägarna sysselsatte sig med fritidsaktiviteter när hela den södra sektorn på Östfronten höll på att kollapsa. Med tanke på utvecklingen var kanske de tyska bergsjägarnas aktivitet lite fel tajmad, medan offensiven i Kaukasus gått i stå, bara kilometer från Grozny, hade Röda armén inlett en våldsam och massiv offensiv runt Stalingrad. Inom loppet av bara några timmar, hade de svaga rumänska och tyska linjerna kollapsat och katastrofen var ett faktum. Stalingrad var inringat, och samtidigt som de tyska styrkorna desperat försökte lappa ihop de hål som skapats av den sovjetiska motoffensiven, stärkte Röda armén sitt grepp om den inringade staden, där fortfarande hårda gatustrider pågick längs Volgas stränder.
I Nordafrika hade en brittisk offensiv efter hårda strider lyckats slagit sig igenom de tysk-italienska linjerna vid El Alamein, och nu flydde den tidigare segerrika kåren hastigt mot säkerheten västerut. För att ytterligare spä på problemen för såväl Hitler som Rommel, hade amerikanska och brittiska styrkor landstigit i Marocko, och efter endast ett halvhjärtat motstånd kapitulerade de franska styrkorna.

Sällan har kanske uttrycket ”en olycka kommer sällan ensam”, varit så passande och förmodligen var inte Hitler speciellt mottaglig för några liknande äventyrligheter. Även om situationen varit ansträngd tidigare, i synnerhet då vintern 1941-42, då hela Östfronten hotades av fullständig kollaps under den sovjetiska vinteroffensiven, var situationen vintern 1942 katastrofal. Det hela blev inte heller bättre av nyheterna från Sydostasien, där den japanska expansionen stött på patrull utanför Midway, och sedan dess befunnit sig på defensiven mot ett USA som snabbt varvade upp till fullskalig krigsrustning.
Tyskland som inte ens klarade av att hålla jämna steg med Storbritannien, hade förstås ingen som helst möjlighet att komma upp i samma produktionsnivåer som varken USA eller Sovjetunionen. Till råga på allt kunde Tyskland inte heller förlita sig på sina allierade, som med undantag för den rumänska oljan endast tärde på de knappa resurser Axelmakterna hade till sitt förfogande.
Men allt detta kände förstås inte bergsjägarna till, när de inledde sin klättring upp för berget. När Hitler slutligen lugnat ner sig, slog den tyska propagandan på stort med bedriften, men på något sätt hamnade den ändå i skuggan av övriga händelser.

Även om tyskarna hyfsat lyckades lappa ihop de luckor som skapats i spåren av den sovjetiska offensiven runt Stalingrad, så kunde man aldrig bryta igenom de sovjetiska linjerna och undsätta de tyska styrkorna i staden. I slutet av januari och början av februari 1943, kapitulerade resterna av 6. Armee, och en lång marsch till Sibirien, dit många aldrig nådde och fler aldrig lämnade, inleddes.
Bara några veckor efter att tyskarna hastigt tvingats börja utrymma de områden man erövrat i Kaukasus, revs flagga ned från Elbrus topp av sovjetiska soldater. Oroade över att Stalingrads fall skulle hota att innesluta även de tyska styrkorna i Kaukasus, genomförde man en taktiskt sett lysande reträtt, men med detta gav man även upp tankarna på att erövra de sovjetiska oljefälten.
Efter att ha nått säkerheten i Tunisien, förstärktes de forna franska befästningarna längs Tunisens gräns mot Libyen, och i Algeriet lyckades man tillfälligt hejda de amerikanska och brittiska styrkornas framryckning. Men till slut blev övermakten även för stor här, och våren 1943 hade de tysk-italienska styrkorna drivits in i en ficka utanför Tunis, där man kapitulerade i maj 1943.

Även om tyskarna till viss del skulle revanschera sig under senvåren 1943, och återerövra Kharkov efter en briljant genomförd motoffensiv, hade luften gått ur den tyska krigsansträngningen. Det i juli 1943 efterföljande slaget om Kursk, innebar slutligen att Tyskland nu helt och hållet överlåtit initiativet till Röda armén på Östfronten. Samtidigt som de tyska styrkorna stångade sig blodiga mot de djupa sovjetiska försvarslinjerna, landsteg allierade styrkor på Sicilien.

Så på något sätt känns bilden från Elbrus som någon form av poetisk bild över den tyska krigsinsatsen, det blev höjdpunkten och efter det gick det bara utför.

Rörigt och ostrukturerat

För någon vecka sedan visade brittiska tv-kanalen Channel 4, den brittiske historikern Tom Hollands dokumentär ”Islam – the untold history”. Holland som gjort sig ett namn som författare till böcker om antika världen som till exempel ”Rubicon: The Last Years of the Roman Republic - The Last Years Of The Roman Republic”, och ”Persian Fire - The First World Empire, Battle for the West”, varav de flesta finns på svenska. Nu är Holland aktuell med en ny bok, ”In the Shadow of the Sword -The Battle for Global Empire and the End of the Ancient World”, och har då passat på att lansera en dokumentär om det tidiga Islams bakgrund.
Föga förvånande har Hollands dokumentär rönt en hel del kritik, och i samband med att den visades fylldes såväl Twitter med kritik, och såväl Hollands som tv-kanalens epostlåda svämmade över av kritiska brev. Hollands dokumentär har också fått viss kritik från akademiskt håll, och i flera brittiska tidningar har krönikörerna varit rätt hårda i sina recensioner av den.

Så det var alltså med viss förväntan jag bänkade mig för att se vad Holland kokat ihop, och vad för slutsats han kom fram till. Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken, för dokumentären är stundtals mycket ostrukturerad och fruktansvärt rörig. Efter att Holland förklarat sina förutsättningar för dokumentären, nämligen finna bakgrunden till Islam och huruvida den verkligen härrör från arabiska halvön överhuvudtaget. Med detta så sätter Holland igång sin jakt på svaren, genom att sätta sig ner och titta på mikrofilmer på ett bibliotek i Storbritannien, samtidigt som han utbrister att den kunskapen om Islams tidiga historia är som ett svart hål. På det här viset fortsätter det sedan, Holland umgås med ett gäng beduiner, som i en något underlig sekvens talar om hur Muhammed fick stop på hedersvåld mot kvinnor (go figure). I förd en hatt som för tankarna till någon form av Indiana Jones, reser han sedan runt i Israel på jakt efter bevis för att Islams grund inte finns på Arabiska halvön, utan i Syrien, Libanon, Israel och Jordanien. Lite likt Heinrich Schliemann reser nu Holland med Koranen i en handen och söker bevis för sin teori, och jag känner mig inte helt övertygad av hans slutsatser.
Många frågor blir tyvärr också hängande i luften utan att egentligen besvaras, varav frågan rörande vad de muslimska erövrarna ursprungligen skulle trott på. Enligt Holland finns inga samtida bevis för att araberna skulle ha varit muslimer, men med undantag för att ge antydningar om judiska tendenser, så lämnas tittaren åt sig själv att försöka lista ut svaret. I en annan sekvens reser Holland ut för att titta på en tidig moské, men annat än att få veta att moskén vätter mot öst får vi inte veta. Det känns väl också rätt tveksamt att använda det som bevis för att de tidiga araberna inte var muslimer, samma ”förvirring” råder även bland många tidiga kristna där begravningssätt och kyrkornas placering inte nödvändigtvis överensstämmer med hur det sedan blev när kristendomen blev mer välorganiserad.

Nej, jag blev inte speciellt övertygad av den här dokumentären, och även om det finns intressanta och tankväckande sekvenser, bland annat hade det utan tvekan varit intressant att få veta mer om den tidiga moskén. Så dränks dessa i en mängd onödiga och ibland störande sekvenser, långa perioder går bland annat åt att se hur Holland umgås med beduinerna, besöka ett kristet kloster i Israel eller sekvenser som visar bilder från israeliska övervakningskameror. Dessa sekvenser för på intet sätt dokumentären framåt, utan snarare tvärt om och gör en stundtals seg framställning ännu segare.
En annan fråga jag tämligen omgående ställde mig, var varför Holland envisades med att visa – förmodligen – gamla arkivfilmer på muslimer, när han berättade om de muslimska erövringarna under 600-talet? Var det på något sätt tänkt att skänka det någon form av autenticitet, om så var fallet var det fullständigt misslyckat.
Dokumentärens svagaste sektion är dock när han ska försöka förklara varför Mecka, som enligt honom inte figurerar i varken Koranen eller samtida dokument, blev huvudort för Islam. Här känns det som han är ute på riktigt djupt vatten, och svaret känns fruktansvärt tendentiös och inte alls speciellt övertygande. Svaret ska enligt Holland vara att man ville distansera sig från Kristendomen och Judendomen, som enligt honom påverkat Koranen och att man därför valde att förlägga dess viktigaste plats till ett obskyrt samhälle på Arabiska halvön. Nja, jag blev i alla fall inte nämnvärt övertygad av den slutsatsen...

Som jag påpekade i ingressen av recensionen, så har dokumentären väckt starka kritiska röster, och de är faktiskt inte helt ogrundade. Jag har läst en hel del av Hollands böcker, som ofta är tankeväckande och intressanta, men i det här fallet känns det som han är ute på otroligt djupt vatten och har stora svårigheter att hålla sig flytande. Det är möjligt att boken ” In the Shadow of the Sword -The Battle for Global Empire and the End of the Ancient World”, innehåller ett bättre resonemang runt frågan och han där får bättre möjlighet att utveckla sina teorier. Men eftersom jag inte läst den boken, så är det svårt att uttala sig i frågan.
Den som nu orkat läsa så här långt, inser nog att jag kommer såga Hollands dokumentär vid fotknölarna, och det är en inte helt felaktig slutsats. Det finns potential i programmet ja, men eftersom Holland allt som ofta släpper programmets röda tråd och börjar leta någon annanstans, blir man i slutändan ändå sittande med en massa obesvarade frågor. Varför det blivit så är jag inte tillräckligt insatt att besvara, men det kan knappast rört sig om tidsbrist, då lång sekvenser i programmet används för fullständigt ovidkommande filmsekvenser utan varken mening eller tal.

Svart på vitt - Mannen från Röda Korset

Medan de omgivande männen förväntansfullt blickar uppåt, förmodligen under en flyguppvisning, tittar den unge mannen i röda korsuniformen med en uppgiven nästan uttråkad min rakt in i kameran. Riktigt när fotot är taget är oklart, men den unge och uppenbarligen inte likad roade mannen är ingen annan än Carl Gustaf von Rosen, en av Sveriges kanske mest kända internationella flygare. Som son till den – då åtminstone – ökände svenske upptäckaren Eric von Rosen, som gjort sig ett namn i både Sverige och utomlands genom sina resor i Afrika och Sydamerika och själv en skicklig flygare kanske han inte var allt för lätt imponerad.
Familjen von Rosen hade dock inte bara gjort sig ett namn under 1900-talets första hälft som upptäcktsresande, genom faderns försorg hade grundat det finska flygvapnet 1918, när han tillsammans med en löjtnant från Umeå, skänkt ett Thulin-flygplan till Finland. Gåvan som var märkt med hans personliga bomärke, ett blått hakkors på vit bakgrund, skulle också bli det finska flygvapnets igenkänningssymbol fram till 1945, då den ersattes av en mindre politiskt laddad symbol. Det tåls dock att påpekas att symbolen 1918, inte hade kopplats samman med det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, och figurerade i mängder av olika sammanhang.

Det ska dock påpekas att Erik von Rosen, likt många andra svenska kulturpersonligheter, hyste starka tyskvänliga åsikter och snart även blev involverade i de nazistiska kretsarna. Vid sidan av att vara en grundarna till det Nationalsocialistiska Blocket, blev han via släktskap med Carin von Kantzow vän med Hermann Göring och medverkade på parets bröllop 1920.
Familjens kopplingar till de tyska nazisterna till trots, och det faktum att Göring förmodligen hjälpte honom få flyglicens 1929, verkar han inte delat sin fars politiska åsikter. Efter att i oktober 1935 lyssnat på en föreläsning om kriget mellan Abessinien och Italien av Gunnar Agge, erbjöd han sig ställa sig och sitt flygplan till Röda Korsets förfogande.
I Abessinien tjänstgjorde han vid det svenska Röda Korsets abessinienambulans, samt pilot för Etiopiens Röda Kors och Nationernas Förbund, och använde sig av kung Haile Selassies privat flygplan för sina turer. Dessa uppdrag var ofta förenade med stora faror, då både flygplanet och fältlasarettet angreps av italienska flygplan, och i samband med ett av dessa uppdrag skadades han av senapsgas.
Tillbaka i Europa efter att Italien erövrat Abessien, blev han pilot för det nederländska flygbolaget KLM, och gifte sig med en holländska.

När det finsk-ryska vinterkriget bröt ut i november 1939, lämnade han sin tjänst vid KLM och ansökte som frivillig till det finska flygvapnet. Här tjänstgjorde han som bombflygare, och i mars 1940 genomförde han ett angrepp inne i Sovjetunionen med en konverterad DC-3:a han köpt av KLM. Efter att Tyskland inlett kampanjen i Västeuropa, sökte han sig till Storbritannien, där han nekades tjänstgöring i RAF på grund av sin familjs kopplingar till Göring, detta trots att hans holländska fru avrättats av tyskarna för samröre med motståndsrörelsen. Han återvände istället till en civil karriär för KLM, och tjänstgjorde på den farliga rutten mellan Lisabon och London.
Efter kriget tackade han ja till en förfrågan från den etiopiske kejsaren Selassies att återvända till Etiopien, för att där bygga upp landets flygvapen. Det var dock ett mindre lyckat uppdrag, och von Rosen hamnade i bråk med motsträviga medarbetare och lämnade sin post 1956 för att flytta hem till Sverige. Han blev dock inte långvarig i Sverige, utan blev pilot Förenta Nationernas svenske generalsekreterare, Dag Hammarskjöld, dock var von Rosen sjuk, när Hammarskjölds flygplan den 18 september 1961 kraschade utanför Ndola.

Sju år senare var Gustaf von Rosen tillbaka i Afrika, krig hade brutit ut i Nigeria i samband med att provinsen Biafra hade brutit sig ut ur det enorma landet, och en av de första riktigt internationellt uppmärksammade hungerkatastroferna i Afrika var ett faktum. Bilderna på de svältande barnen i Biafra sände chockvågor över världen, och som en erkänt skicklig pilot valde Gustaf von Rosen att återvända till Afrika, men den nu rutinerade piloten blev beklämd över hur det nigerianska flygvapnet angrep Röda korsets sändningar och den uppenbara taktiken att svälta ut Nigeria.
När hjälpsändningarna stoppades av det internationella samfundet, utarbetade han tillsammans med den franska underrättelsetjänsten på ett sätt att slå tillbaka. Under våren 1969 köpte han in fem små civila Malmö MFI-19 flygplan, vilka smugglades till Gabon där de konverterades med hjälp av kulsprutor och 12 franska 68mm raketer under vingarna.
Tillsammans med två svenska piloter, en kanadensisk pilot och två lokala biafrabor, bildade han ”The Biafran Babies” och den 29 maj 1969 genomförde de sitt första uppdrag, då de angrep de nigerianska flygbaserna vid Port Harcourt, Enugu, Benin City och Ughellia. Under räden förstörde enheten fyra MiG-17, en Heron, två Canberras och tre Il-28, vilket i praktiken var hälften av Nigerias flotta av bombflyg.
Efter detta fortsatte ”The Biafran Babies”, döpta efter de barn som dött av svält under kriget, att angripa nigerianska mål, antingen i par eller hela gruppen. Men efter att det nigerianska flygvapnet fått nya flygplan, och i juli 1969 skjutit ned en svensk DC-7 som flög för Röda korset valde Gustaf von Rosen att upplösa enheten och återvända hem. Det blev dock en kortvarig period i Sverige, och snart var han tillbaka i Biafra, där han utbildade lokala piloter och under hösten också ansvarade för Biafras flygvapen, som bestod av fem nordamerikanska T-6G som flögs av portugisiska legosoldater. När så kriget avslutades i januari 1970, återvände han återigen hem till Sverige för en civil karriär.

Gustaf von Rosen lämnade 1974 sitt jobb vid Transair för att återvända till Etiopien, där han genomförde ”matbombningar” genom att släppa matsäckar till isolerade nödlidande i konverterade MFI-17 Supporter. Under dessa flygningar använde han sig främst av en taktik han lärt sig av Lynn Garrison, den kanadensiska pilot som tjänstgjort med honom under Biafrakriget, nämligen att lägga matsäckarna i en yttre säck. När säcken träffade marken, gick den inre säcken sönder, samtidigt som den yttre säcken förhindrade att innehållet förstördes.
Tillbaka i Etiopien 1977 under Ogadenkriget mellan Etiopien och Somalia, fortsatte han med sina matbombningar till civila. Den 13 juli 1977 befann han sig i staden Gode, när den angreps av somaliska gerillasoldater och dödades i den efterföljade eldstriden. Han begravdes senare i Addis Ababa vid Gulalekyrkogården.

Det är kanske inte därför så underligt om den unge Gustaf von Rosen, tillfälligt tillbaka från striderna i Abessinien, ser rätt uttråkad och ointresserad ut. En flyguppvisning i Sverige var nog säkerligen inget som imponerade på honom, och hans ständiga behov av att få lämna ”tristessen”, visar nog också på det faktum att han inte fann någon större ro i det civila.
Vad som däremot är mer förunderligt är kanske han idag i praktiken är helt bortglömd, och att få yngre idag känner till denne man som på många sätt får litterära figurer som Carl Hamilton att blekna. Delvis kan detta säkerligen skyllas på familjens kopplingar till såväl NSDAP som svenska nazistiska partier, men Gustaf verkade inte hyst några större sympatier för varken NSDAP eller Tyskland under kriget, snarare tvärt om tyder både hans aktivitet under kriget och hans frus öde, att sympatierna förmodligen låg hos de allierade.
En annan förklaring kan förstås varit hans aktiviteter i Biafra, och nedskjutningen av den svenska DC-7:an ansågs nog av många vara en direkt effekt av hans agerande. Samtidigt ska man ha i åtanke att han troligen ansåg sitt agerande berättigat, vilket troligtvis berodde på hans erfarenheter från kriget i Abessinien under 1930-talet.

Svart på Vitt - Mannen från Spanien 1936

Året är 1936, och mannen i den spanska arméns stålhjälm som spänt tittar rakt in i den polske fotografen David Seymours (även kallad Chim) kamera, förmedlar en känsla av beslutsamhet men också av en outgrundlig oro för framtiden. Det är kanske inte så underligt, av förbandets fana, som bär namnet ”Thaelmann”, efter den partiledaren för de tyska kommunisterna, Otto Thälmann och hammaren och skäran att döma, är mannen troligtvis en av de tusentals tyska eller österrikiska socialister och kommunister som stred på den spanska republikens sida under det spanska inbördeskriget.
Likt många kommunister och socialister runt om i Europa och omvärlden, har han hörsammat uppmaningen att ta till vapen i kampen mot fascismen, och rest till Spanien. Kanske har han själv drabbats av den repression som följde Adolf Hitlers tillträde som Rikskansler den 30 januari 1933, och har spenderat tid i de interneringsläger som Sturmabteilung och Schutzstaffel satte upp för att härbärgera meningsmotståndare. Oavsett orsak, så har anslutit sig till de så kallade Internationella Brigaderna, som sattes upp i de av den spanska republiken kontrollerade områdena under inbördeskriget.
Vem han var och vad som sedan hände honom sedan är okänt. Kanske överlevde han tillräckligt länge för att tvingas lämna Spanien när Republiken i oktober 1938 valde att officiellt upplösa de Internationella Brigaderna. Eftersom han troligtvis inte kunde, eller vågade, återvända till Tyskland på grund av sin tjänstgöring under inbördeskriget, hamnade han troligtvis i de läger som den franska staten anlade i södra Frankrike för att härbärgera de tiotusentals spanjorer och personer som av olika anledningar inte kunde återvända till sina hemländer. Medan många lyckades fly i samband med Frankrikes sammanbrott under sommaren 1940, men många blev kvar, och utlämnades av den regimen i Vichy till Tyskland eller Spanien efter att man undertecknat vapenvilan med Tyskland.

Grunden till de så kallade Internationella brigaderna lades redan i inledningen av inbördeskriget, då kommunister och socialister som samlats i Spanien för att protestera mot de Olympiska spelen som gick av stapeln i Berlin samma år. När det stod klart att Nationalisternas kuppförsök misslyckats, och strider mellan de båda parterna inleddes, kom uppmaningen att bistå den socialistiska spanska Republiken. Tusentals frivilliga sökte sig till Spanien för att bekämpa fascisterna, men anstormningen av frivilliga skapade också stora problem för den vilt kämpande republiken.
Eftersom många av de frivilliga varit politiskt aktiva i sina hemländer, var det många som helt eller delvis saknade militär utbildning. Situationen blev inte heller bättre av att Republiken i många avseenden saknade såväl utrustning som vapen för de frivilliga, vilka fick gå i strid i de kläder de haft när de anlände till Spanien. De Internationella Brigaderna var inte heller immuna mot den maktkamp som fördes inom Republiken, mellan de Sovjetkontrollerade kommunistpartiet och anarkister, socialister och trotskister. Denna maktkamp slutade med att de av Moskva kontrollerade kommunistpartiet tog kontrollen över Republiken, och sedan såg till att med våld rensa ut alla som kunde anses som potentiella fiender till den ”nya” Republiken.

Slutet för de Internationella Brigaderna kom i oktober 1938, då de Internationella Brigaderna upplöstes i ett försök att sätta internationell press på Italien och Tyskland att skicka hem sina trupper från Spanien. Det visade sig dock vara en naiv förhoppningarna, och medan majoriteten av de frivilliga lämnade Spanien, fortsatte Franco att nyttja både italienska och tyska trupper i sina arméer.
För många var det dock inget alternativ att lämna Spanien, såväl italienare, tyskar och österrikare var mycket väl medvetna om vad som skulle vänta om de återvände, om de ens kunde återvända då de blivit av med sina medborgarskap.
Många valde, antingen frivilligt eller i brist på alternativ att bli spanska medborgare och fortsätta den vid detta laget hopplösa kampen. För dem innebar slutet på Republiken nya problem, och medan många lyckades fly norrut till en oviss framtid i de franska interneringslägerna, hamnade andra i klorna på Francos trupper. Slutet blev dock i många fall likartat, då de utlämnades till de tyska myndigheterna.

Svart på vitt - Danzig den 1 september 1939

Bilden vi ska titta på idag, är hämtad från den fria staden Danzig (nuvarande Gdansk), och är tagen den 1 september 1939. I skydd av en Steyr Panzerwagen ADGZ från Landespolizei Danzig, stormar manskap ur SS-Heimwehr Danzig fram mot det polska postkontoret i staden. Trots förhoppningarna om att staden snabbt ska intas, stötte de tyska styrkorna på oväntat hårt motstånd runt de polska stödjepunkterna i staden. Vid sidan av striderna vid det polska postkontoret, pågick våldsamma strider runt Westerplatte, där polska soldater skulle kapitulera först efter en veckas intensiva strider. Den förväntade snabba ockupationen av Danzig lät således vänta på sig, något som förmodligen inte sågs med blida ögon i Berlin, speciellt med tanke på dess roll i den tyska uppladdningen inför invasionen av Polen.

Den fria staden Danzig, vilken även inbegrep det närliggande området, hade skapats den 20 november 1920 i enlighet med Versaillefördraget. Tanken var att dels ge Polen tillgång till en internationell hamn, och samtidigt försöka undvika en situation där stadens tyska majoritetsbefolkning skulle användas som förevändning för ett framtida krig. Som många andra av det internationella samfundets försök att lösa framtida konflikter efter det första världskriget, visade sig skapelsen Fristaden Danzig skapa mer problem än den löste.
Det hela förbättrades inte heller av att varken Polen eller Tyskland var nämnvärt nöjda med situationen, och konstant försökte kringgå de restriktioner som var tänkta att förvandla Danzig till en neutral fristad. Förhoppningarna var förstås alltför naiva, och konflikten i staden skärptes successivt under 1930-talets andra hälft, då båda länderna mer eller mindre öppet började bryta mot ingångna avtal och stärka sin närvaro i staden. Situationen förbättrades inte heller av utvecklingen under 1930-talet, vilken innebar att fokus för det internationella verkade tappa intresse för utvecklingen i staden, till mer alarmerade händelser i södra Europa, Afrika och Asien. Händerna i Abessinien och Sydostasien visade klart och tydligt att Nationernas förbund saknade såväl medel som vilja att agera. Detta innebar i praktiken att förbundets kommissionär, som var tänkt att övervaka staden och försöka förhindra att restriktionerna överträddes, bakbands och förvandlades till en papperstiger.
När så krigsmolnen återigen började hopas, hade båda länderna gjort allt de kunnat för att kringgå de restriktioner som det internationella samfundet försökt upprätthålla. På Westerplatte hade polska ingenjörstrupper i största hemlighet byggt ett antal bunkrar, och inne i staden hade det polska postkontoret stärkts genom att personalen fått grundläggande militär utbildning, och att delar av byggnaden hade byggts om för att underlätta försvaret av den. I augusti 1939 förstärktes man med tio nya tjänster, vilka i de flesta fallen var polska underofficare. Tyskarna hade inte heller varit overksamma, och under våren och sommaren 1939 började stadens Gauleiter Albert Forster organisera partiets paramilitära organisationer, som i största hemlighet nu både utrustades och förstärktes med manskap från Tyskland.
Det internationella samfundets försök att förvandla Danzig till en frizon, där både Polens och Tysklands anspråk på staden skulle försöka jämkas genom Nationernas Förbund, blev fullständigt misslyckat. I slutet av 1930-talet hade staden förvandlats till precis det man försökt undvika, nämligen en konstant källa till osämja mellan länderna och där båda länderna gjorde allt de kunde för att kringgå det internationella samfundet.

Det sköra lugn som rått i staden, bröts brutalt klockan 04.45 den 1 september 1939, när det tyska slagskeppet Schleswig-Holstein besköt Westerplatte. Det blev startskottet för striderna inne i Danzig, vilka skulle koncentreras till det polska postkontoret, som snabbt omringades av manskap ur SS-Heimwehr Danzig, Sturmabteilung och Landespolizei Danzig, vilka var utrustade med minst tre pansarbilar. De polska försvararna utgjordes av ett femtiotal posttjänstemän – varav tio var de förhållandevis nyligen anlända reservunderofficerarna – Konrad Guderski (en polsk reservofficer som fått i uppgift att organisera ett eventuellt försvar av postkontoret) och vaktmästaren med sin familj. Polackarna var utrustade med ett 40-tal handeldvapen, tre kulsprutor och handgranater.
Men trots en förkrossande numerärt övertag, visade det sig frustrerande svårt för de angripande tyska styrkorna att knäcka det polska försvaret. Även om de tyska styrkorna lyckades ta sig in i byggnaden, tvingades de retirera och omgruppera sig efter att ha förlorat två döda och sju skadade. Ett nytt försök gjordes, men även detta var fruktlöst, även om Guderski avled i samband med att angreppet slogs tillbaka.
Vid lunchtid hade de tyska styrkorna förstärkts med två 75 mm kanoner, men trots detta kunde de polska försvararna slå tillbaka de tyska försöken att storma byggnaden. Efter ett två timmars långt försök att övertala garnisonen att kapitulera, gjordes nya försök att storma byggnaden som nu även besköts med en 105 mm kanon. Trots det dröjde det ända fram till sent på eftermiddagen innan de tyska styrkorna kunde slå sig in i den delvis raserade byggnaden, samtidigt som de polska försvararna flydde ner i källaren.
Frustrerad och troligtvis irriterad över förlusterna och den tid det tagit att inta byggnaden, beslöt man sig för att pumpa in bensin i källaren som antändes. Efter att tre av de polska försvararna bränts levande, valde de kvarvarande polackerna att kapitulera. Men när postkontorets chef kom ut med en vit flagga tillsammans med en annan polack, sköts de av de tyska soldaterna, enligt vissa källor av en soldat utrustad med eldkastare. Under de smått kaotiska förhållanden som nu rådde, lyckades sex av försvararna rymma, fördes polackerna bryskt iväg. De sexton polack som skadats under striderna, fördes till ett sjukhus där de övervakades av Gestapo, och där sex av de skadade (däribland vaktmästarens tio åriga dotter Erwina) senare avled.
I slutet av september 1939 åtalades de överlevande polackerna av en tysk militärdomstol för att vara illegala kombattanter, och dömdes efter en summarisk rättegång till döden. Den 5 oktober 1939 avrättades fångarna, och begravdes i en massgrav på kyrkogården Danzig-Sapse (Zaspa). Av de sex polacker som lyckades fly i samband med slutstriden om postkontoret, överlevde fyra stycken kriget.


De polska försvararna förs iväg av tyska SS-soldater

Svart på vitt - München november 1923

Bilden till vänster är på många sätt väldigt intressant, den är troligen tagen på morgonen den 9 november 1923 i den bayerska huvudstaden München. Bakom en uppenbarligen hastigt hoprafsad barrikad av taggtråd utanför det bayerska krigsministeriet, står en grupp beväpnad män och tittar oroligt på vad som händer längre bort. Mannen vars ansikte delvis döljs av barrikaden, och som är iförd en jacka med pälskrage, är en av huvudfigurerna i dem smått farsartade statskupp som nyligen inträffat.
Kvällen innan det här kortet togs, har partiledaren för det ultranationalistiska och antisemitiska partiet NSDAP, Adolf Hitler, stormat in på ett möte som hållits i Brügerbräukeller. Oroad över att Bayerns kvasidikatoriska ledartrojka Oberst Hans Ritter von Seisser, General Otto von Lossow och Staatskomissar Gustav von Kahr, ska utropa Bayern som en självständig stat, väljer Hitler att agera.

Tillsammans med en stor mängd medlemmar ur SA och några av partiets ledande figurer, stormar Hitler in i möteslokalen och avfyrar en pistol. Efter att ha hotat att skjuta de församlade deltagarna i mötet, försöker han under kaotiska och något tumultartade former, att få ledartrojkan att utropa honom till ledare för Bayern. De tre männen ställer sig inledningsvis kalla till Hitlers alla förslag, men efter att Hitler hållit ett brandtal till de församlade deltagarna i mötet, låter man ge sitt tysta bistånd till Hitlers planer.
I det kaos som nu råder lyckas dock de tre smita ut när Hitler, något oväntat väljer att lämna Ölkällaren och påbörja motåtgärder för att stoppa statskuppen innan den sprids. Det är dock ingen större risk, då det råder fullständigt kaos bland de paramilitära miliser som är tänkta att bistå Hitler och NSDAP, många är inte ens informerade om Hitlers planer, medan andra strövar planlöst runt i München utan några egentliga direktiv. Medan Hitler och hans kumpaner försöker samla ihop sina oorganiserade trupper, har ledartrojkan skridit till verket och börjar nu besätta viktiga platser i München, samtidigt som man informerat Berlin om utvecklingen.

En av de få som faktiskt skridit till verket är Ernst Röhm, eller maskingevärskungen som han också kallas. Han har tillsammans med sin privata paramilitära milis, ockuperat krigsministeriet, och det är han som är iförd en jacka med pälskrage och vars ansikte delvis döljs bakom barrikaden. Röhm har gjort sig ett namn som spindeln i nätet att organisera underjordiska paramilitära miliser, för att på sätt undgå de restriktioner som den tyska krigsmakten lyder under efter Versaillefreden. Det är delvis han som organiserat partiets paramilitära gren SturmAbteilung (SA), men det är som ledare för sin privata paramilitära milis Reichskriegsflagge som han står och spänt väntar på vad som ska ske här näst.
Lite längre bak, står en spenslig och glasögonpryd nevös ung man, som krampaktigt håller i det tyska rikskrigsbaneret. Det är ingen mindre än Heinrich Himmler, den framtida ledaren för SS och en av Tredje Rikets mäktigaste personer, men när den här bilden tas är det nog få som tror att han kommer bli en av landets mest fruktade personer. Himmler som till sin stora besvikelse, missat att både få delta i det första världskriget som att tjänstgöra i frikårerna, har nu äntligen fått sin chans att få visa sin manlighet. Men av någon anledning, har dock inte Röhm utrustat den unge Himmler med ett vapen, utan istället får han nöja sig med att krampaktigt hålla i milisens baner, som också gett den dess namn Reichskriegsflagge.

Några minuter efter att det här kortet tas, är statskuppen över. Vad Himmler, Röhm och de andra medlemmarna i Reichskriegsflagge blickar bort mot, är Hitlers försök att återta kontrollen över händelseutvecklingen. Efter den kaotiska natten, har Hitler återfått viss ordning på sina trupper. Flera av de paramilitära miliser och partier som varit knutna till NSDAP, har anlänt till München, andra är på väg. Väl medveten om att Kahr, Lossow och Seisser har rymt, och troligen organiserat någon form av motaktion, börjar dock viss oro sprida sig i bland upprorsmakarna.
Plötsligt utropar Erich Ludendorff, en av landets mest firade krigshjältar och som tillsammans med Paul von Hindenburg, i praktiken styrde Tyskland under det första världskrigets sista skede, ”Wir maschieren!” Med Ludendorff, Hitler, Göring och andra ledande ultranationalistiska förgrundsfigurer, börjar man marschera mot det bayerska krigsministeriet för att undsätta Röhm och hans manskap. Efter att ha brutit igenom en polisspärr vid en av broarna över floden Isar, har anhängarna svällt av mängder av nyfikna och anländande sympatisörer.

Marschen får dock ett brutalt slut vid Odeonplatz, där runt hundra poliser spärrar vägen för kuppmakarna. Efter en viss tvekan, börjar kuppmakarna att röra sig framåt, men vad som sedan sker är oklart och idag kanske också omöjligt att utreda. Någon avfyrar ett skott, och det blir starten för en kort men mycket intensiv eldgivning mellan polis och demonstranter. När krutröken lagt sig, ligger fyra poliser och fjorton demonstranter kvar på marken, samtidigt som de något förbryllade poliserna noterar att Ludendorff och hans assistent lugnt kommer promenerande fram och ber att få bli gripen.
Hitler som dragit axeln ur led i samband med skottlossningen, även här går berättelserna isär kraftigt om vad som skedde, lyckas fly från torget. Han tar sin tillflykt till Ernst ”Putzi” Hafstaengls villa i Münchens utkant, där han odramatiskt grips dagen efter och åtalas för landsförräderi. I en farsartad rättegång, där Hitler flera gånger fick agera såväl advokat som åklagare – han anklagade såväl Kahr, Lossow som Seisser för att vara landsförädare – dömdes han till fem års fängelse i Landsberg, där han övertog Kurt Eisners mördares (Se inlägget "Röda München"), Anton Graf von Arco auf Valley, cell. Fängelsetiden var inte speciellt ansträngande, och är kanske mest känd för att han under denna tid skrev sina memoarer, som ursprungligen var döpt till ”Viereinhalb Jahre (des Kampfes) gegen Lüge, Dummheit und Feigheit” (Fyra och ett halvt års kamp mot lögner, dumhet och feghet), men som kortades ned till “Mein Kampf” (Min Kamp).
Efter endast nio månader släpptes Hitler fri, och kunde återvända till München, där myndigheterna visserligen höll honom under uppsikt, men ansåg att han var politiskt överspelad.
Många andra ledande nazister lyckas dock undkomma oskadda, däribland Hafstaengls och Rudolf Hess, den senare valde dock att frivilligt återvända och åtalas. Hess satt tillsammans med Hitler i Landsberg, och ska under denna period varit delaktig i arbetet med att sammanställa Hitlers memoarer.
Andra var inte lika lyckosamma, Hermann Göring träffades i skrevet och fördes svårt blödande till en affär, där den judiske ägaren hjälpligt stoppade blodflödet och plåstrade om honom. Efter detta smugglades han och Carin Göring (Karin von Kantzow) ut ur landet, men på grund av de kraftiga smärtorna och att såret blivit infekterat, proppades han full med morfin, något som skulle leda till ett livslångt missbruk och tvångsvård på Långsbro mentalsjukhus när han återvände till Sverige.

Hela detta spektakel kunde både Himmler, Röhm och de andra medlemmarna i Reichskriegsflagge se, när de stod utanför det bayerska krigsministeriet. Troligen är det demonstranternas ankomst de nyfiket, och uppenbarligen också oroligt bevittnar. När väl polisen skingrat demonstranterna, valde Röhm att kapitulera och han greps, medan den unge Himmler släpptes av polisen och lite snöpligt fick gå hem, utan att återigen fått delta i några strider. Den vid det här laget desillusionerade Himmler, valde att återigen börja studera agronomi, och efter att ha lekt med drömmen om att flytta till Ryssland, återvände han till de ultranationalistiska och antisemitiska grupperna. Som Gregor Strassers partisekreterare, gjorde han sig snabbt ett namn inom rörelsen, och när Hitler i februari 1925 återupplivade det efter kuppen förbjudna partiet utsågs han till ansvarig för att föra över medlemmarna från Strassers parti till NSDAP. Året efter blev han medlem i Schutzstaffel, och den 6 juni 1929 utsågs Himmler till Reichsführer-SS, en organisation som vid den tidpunkten hade ett medlemsantal på runt 300 man.
Röhm åtalades i likhet med övriga deltagare, men dömdes till ett år och tre månaders fängelse, ett straff han slapp sitta av, troligen på grund av sina kontakter inom Reichswehr. I april 1924 valdes han in i Reichstag, och skapade under denna period Frontbann, ett lagligt alternativ till Sturmabteilung, som förbjudits. När förbudet senare lyfts, blir Röhm ledare för det pånyttfödda SA, men grava meningsskiljaktigheter över organisationens framtid, gör att Röhm 1925 lämnar partiet och SA och 1928 flyttar till Bolivia.