Thursday, August 2, 2012

Wenn ich Kultur höre ... entsichere ich meinen Browning!


Citatet som av många anses summera den nationalsocialistiska synen på kultur, har ofta tillskrivits Hermann Göring, och har ibland även tillskrivits Heinrich Himmler eller Joseph Goebbels. Ironiskt nog har troligtvis ingen av de ovan nämnda personer yttrat dessa ord, som egentligen härrör från en pjäs av Hans Johst, som var tänkt som en hyllning av det Nationalsocialistiska Arbetarpartiets första riktiga martyr – Albert Leo Schlageter.

Född 1894 tjänstgjorde Schlageter i den tyska armén under det första världskriget, och deltog i de hårda striderna på västfronten, bland annat i Ypres, Somme, Verdun och det tredje slaget om Ypres. Efter att ha avskedats från armén, började Schlageter som befordrats till löjtnant och dekorerats med järnkorset av såväl första som andra klassen, studera politisk vetenskap. Som många andra studenter vid tiden, drogs han till ultranationalistiska och högerextrema grupperna som var verksamma i de tyska universiteten, och avbröt sina studier och anmälde sig frivillig till de frikårer som växte fram i Tyskland som ett svar på de kommunistiska och socialistiska uppror som skakade landet.
Schlageter medverkade i såväl Kappkuppen 1920 som frikårernas försök att erövra de baltiska staterna, och kom i kontakt med NSDAP i samband med striderna i Schlesien. När fransmännen ockuperade Ruhrområdet efter att den tyska staten ställt in betalningen av krigsskadeståndet till Frankrike och Belgien, valde han att resa till området för att organisera motståndet mot de franska ockupationsstyrkorna.
Det franska och belgiska valet att ockupera Ruhr 1923, väckte inte bara internationell kritik, det enade det av inbördes konflikter svårt sargade Tyskland. Kommunister, socialister, liberaler, konservativa och nationalister enades i kampen mot de belgisk-franska ockupationsstyrkorna, som möttes av såväl passivt som väpnat motstånd. Antipatin mot de belgisk-franska styrkorna bland tyskarna blev inte heller bättre av att de främst utgjordes av soldater från kolonierna, och berättelser om hur de afrikanska soldaterna förgripit sig på tyska kvinnor, spreds som en löpeld över hela Tyskland. För många, speciellt inom extremhögern och de ultranationalistiska grupperna, var ockupationen av Ruhr ett riktigt lågvattenmärke som förvärrades av att belgarna och fransmännen inte ens bemödat sig med att skicka reguljära styrkor, utan använt sig av sina soldater från kolonierna.
Det har på senare tid antytts att den franska ockupationen syftade till att försöka splittra Tyskland, och att fransmännen även hade lösa planer på att skapa ett autonomt Ruhr. Hur det nu må vara med den saken, var ockupationen totalt misslyckad, och mötte ett kompakt motstånd. Misstänkta samarbetsmän och kvinnor som haft relationer med de belgiska eller franska soldaterna, misshandlades eller mördades. På fabrikerna genomförde arbetarna maskningsaktioner, eller saboterade tillverkningen. Nattetid genomfördes attentat mot såväl ockupationsstyrkorna som de tåg man använde för att transportera varor till Belgien och Frankrike, och snart började de belgiska och franska styrkorna att slå ner på motståndet. Förmodade ledare greps och fängslades, vilket skapade ytterligare motvilja till ockupationen, och friktioner mellan ockupanterna och lokalbefolkningen.

Schlageter verkar omgående skridit till verket och varit ansvarig för att flera tåg spårat ur, men den 8 april 1923 greps han av franska soldater. Oroad över det allt mer våldsamma motståndet mot de belgisk-franska soldaterna, ville nu fransmännen stämma i bäcken och sätta ner foten. Åtalad i en fransk militärdomstol den 7 maj 1923 dömdes han till döden, en dom som verkställdes den 26 maj när han arkebuserades av fransmännen.
I samband med gripandet, spreds rykten om att han förråtts av någon inom hans motståndsgrupp, misstankarna föll snabbt på Walther Kadow, som också misstänktes vara kommunistisk infiltratör. Efter att ha lurat iväg honom till ett förmodat möte, slogs han ihjäl av ett flertal nazister, däribland Rudolf Höss på order av Martin Bormann. Höss dömdes senare till ett tioårigt fängelsestraff, och avtjänade endast fyra år, medan Bormann dömdes till ett år för sin inblandning i mordet.
Händelserna väckte starka känslor i Tyskland, och inte enbart bland de nationalistiska och högerextrema partierna i Tyskland. Schlageters död innebar också att det vid den här tidpunkten, lilla och utanför Bayern föga kända partiet NSDAP, plötsligt hamnade i rampljuset. Givetvis var partiet inte sena med att utnyttja den här chansen, och Schlageters död vävdes snart in i den nationalsocialistiska mytologin, och blev en av partiets främsta martyrer vid sidan av de som dödades under Ölkällarkuppen och Horst Wessel.


Efter att Hitler utsetts till rikskansler i januari 1933, var det således inte så underligt om myten om Schlageter också skulle vävas in i det nya Tyskland som nu skulle skapas. Han gav namn åt två enheter ur Sturmabteilung, och fick även ge namn åt en av Luftwaffes mer kända jaktflygenheter, Jagdgeschwader 26 Schlageter. Mot slutet av kriget fick han även ge namn åt 1. Reichsarbeitsdienst-Division, vilken även gick under beteckningen Infanterie-Division Albert Leo Schlageter. Divisionen bestod till största del av manskap i arbetstjänsten, och var utrustad till största delen med ålderstigna eller erövrade vapen.
Men det som skulle göra hans namn känt även idag, är tack vare en av partiets främsta kulturpersonligheter, författaren Hans Johst. Vilken trots att han var starkt påverkad av expressionismen, graviterat mot partiet och som 1928 blev medlem i Alfred Rosenbergs “Kampfbund für deutsche Kultur”, satte sig nu ner och skrev pjäsen “Schlageter”.
Som många andra pjäser med starka politiska undertoner, är dialogen högtravande och inte speciellt subtil i sitt syfte. Det är tämligen uppenbart vad publiken ska tycka om karaktärerna, handlingen kretsar främst runt Schlageters politiska uppvaknande, och konflikten mellan det nya och gamla Tyskland. I pjäsens slutscen, när Schlageter ska avrättas, placeras han med ryggen mot publiken. Tanken är förstås att visa hur publiken nu ska dela hans öde, och på så sätt förstärka vikten av hans martyrskap, han dog inte enbart för saken, utan även för det tyska folket.
Men det är förstås inte för den rätt träiga dialogen, eller spektakulära avslutning, som pjäsen blivit känd. Det är snarare ett citat, som yttras i samband med att Schlageter och hans vän Friedrich Thiemann diskuterar vikten av att agera, som etsat sig fast. Ironiskt nog är det inte heller Schlageter som säger det, utan Thiemann (spelad av Veit Harlan) som förklarar att “Wenn ich Kultur höre ... entsichere ich meinen Browning!” (När jag hör ordet kultur....osäkrar jag min Browning!)
Citatet har sedan dess fått beskriva partiets antipati mot kultur i största allmänhet, och som sagt tillskrivits ett flertal av dess ledande figurer. På svenska förekommer citatet även som ”När jag hör ordet kultur...osäkrar jag min revolver”, vilket inte är helt korrekt, då en Browning tekniskt sett inte är en revolver, utan en pistol.

Som med så mycket annat under Tredje Riket, finns det dock mängder av antaganden och påståenden som i många avseenden saknar grund, och kanske mer handlar om eftervärldens fördomar. Även partiet och dess ledare hyste stark antipati mot viss konstutövning, så spelade konsten en viktig roll i Tredje Riket. Varken Göring, eller Goebbels i synnerhet, var speciellt fientligt inställda till konst, snarare tvärt om.
Göring samlade på sig en stor mängd konstverk under kriget, och under hans överseende reste mängder med tyska konstexperter runt om i Europa och konfiskerade konstverk åt hans privata samling. Många försvann vid krigsslutet, men större delen av hans samling hittades undanstoppade i gruvor i södra Tyskland.
Även Goebbels var en ivrig konstsamlare, men till skillnad från många andra högre partimedlemmar, verkar han även haft en viss förkärlek till modern konst och amerikanska filmer. I samband med att Adolf Hitler besökte hans residens i Berlin, ska Hitler blivit rasande av att ha funnit modern konst i samlingen, och bett honom att genast avlägsna verken. Just Goebbels är en i frågan rätt intressant person, då han uppvisar en rätt tydlig ambivalens i sin syn på konten i det Tredje Riket. Mån om att kontrollera dess utövare, men också medveten om faran med överpolitiserad konst, försökte han kryssa mellan dessa två ytterligheter. Goebbels förda politik rönte blandad framgång, men svårigheterna att ersätta de tyska författare, konstnärer och musiker som antingen valt att fly eller gå i inhemsk exil, blev även honom övermäktig.

Efter kriget har minnet av Schlageter i stora drag helt förbleknat, och är idag med undantag för historiker och flygintresserade fullständigt bortglömd. Det enda minnet av honom är ett citat, som idag inte ens förknippas med honom, utan personer som vid tiden för hans död var i stora drag helt okända för den stora allmänheten.

Källor:
Ingemar Karlsson & Arne Ruth: Samhället som teater, estetik och politik i Tredje Riket
Richard J. Evans: The coming of the Third Reich
Richard J. Evans: The Third Reich in power
Michael Burleigh: The Third Reich, a new history
Nigel Jones: The birth of the Nazis, how the Freikoprs blazed a trail for Hitler
Jochen von Lang: The Secretary, Martin Bormann, the man who manipulated Hitler
Louis L. Snyder: Encyclopedia of the Third Reich

No comments: