När förövaren blev offer

I måndags hedrades offren för den amerikanska atombomben över den japanska staden Hiroshima den 6 augusti 1945, en händelse som i mångt och mycket gjort japanerna och Japan till ett offer. Även om bombningarna över Hiroshima och Nagasaki kan – och bör – diskuteras, och kanske mer ska ses i ljuset av det allt mer försämrade politiska läget mellan de båda segermakterna USA och Sovjetunionen, så har det på något sätt överskyggat precis alla de övergrepp som den japanska ockupationsmakten begick i Sydostasien under kriget. För på något underligt sätt har Japan, förvandlats till ett offer, inte en förövare.
På något sätt har de tragiska händelserna i Hiroshima och Nagasaki, gett Japan syndernas förlåtelse för sin behandling av krigsfångar och civila. Övergrepp mot civila och krigsfångar slätas konstant över, och även om det ibland framkommer i såväl filmer som böcker, brukar ofta debatten mer handla om hur schablonmässigt och fördomsfull boken eller filmer ger av de japanska karaktärerna, än om behandlingen av civila eller krigsfångar. Att verkligheten ofta överträffade de ändå tillrättalagda bilderna, råder dock ingen tvekan om. Den japanska behandlingen av civila och krigsfångar, speciellt då andra asiater, baserades på en starkt rasistisk grund. Faktum att man kan dra vissa likhetstecken mellan tyskarnas syn på medborgare i Sovjetunionen och Polen, med den japanska synen på till exempel kineser. Övergreppen riktade mot dessa var såväl utstuderade som fruktansvärt grymma, där våldtäkten av Nanjing 1937 är i en klass för sig. Man uppskattar att mellan 250.000 till 300.000 kineser avrättades under veckorna efter stadens fall, och att över 20.000 kinesiska kvinnor – såväl äldre som småbarn – våldtogs. Även om händelsen i Nanjing är extrem, är den på inget sätt unik.
Japanerna hälsades ofta som befriare av vietnameser, filippinare och indonesier, men det dröjde inte länge innan dessa insåg att deras nya japanska herrar, inte på något sätt var bättre än deras tidigare europeiska, i vissa fall kanske till och med värre. Tiotusentals asiatiska kvinnor tvingades arbeta i japanska fältbordeller, medan miljontals civila och krigsfångar tvingades till att arbeta som slavar. Bara på Java räknar man med att mellan fyra och tio miljoner arbetare tvingades arbeta för de japanska myndigheterna, varav runt 270.000 förflyttades till andra områden som kontrollerades av den japanska armén, av vilka endast 52.000 återvände.

Men medan övergreppen som skedde i Nanjing åtminstone fått viss uppmärksamhet, så har många andra japanska övergrepp blivit nästan helt bortglömda. En av de mest vedervärdiga av dessa var ”Enhet 731”, som var förlagd i den japanska marionettstaten Manchuko (nuvarande nordöstra Kina). Här utförde den japanska armén mängder med experiment, vilket rörde allt från att utsätta internerna för kemiska stridsmedel, till att använda dem som levande måltavlor eller utsatte dem för tortyrlikande experiment där offren injicerades med djurblod eller fick svälta ihjäl.
Det kanske mest vidriga av dessa får dock nog ändå sägas vara försöken att utveckla kemiska stridsmedel, vilket genomfördes på närliggande byar genom att vattnet förgiftades eller att de bombades med mjältbrandsbakterier eller böldpest. Även om antalet offer för dessa experiment är svåra att bekräfta, så bekräftar den otvivelaktigt det förakt japanerna visade för bland annat kineserna.

En annan aspekt av den japanska expansionen som sällan debatteras i Sverige, är den effekt den fick på utvecklingen i Europa. Avsaknaden av medel att hejda den japanska arméns härjningar i Kina, visade på ett uppenbart sätt för såväl Adolf Hitler som Benito Mussolini, att omvärlden saknade såväl medel som möjlighet att agera mot en expansiv och aggressiv stat. Annekteringen av norra Kina mötte i praktiken enbart vaga fördömanden, och när Japan helt enkelt lämnade Nationernas Förbund, saknade den motmedel mot japanerna. Det är givetvis så att både Hitler och Mussolini tog intryck av detta, och drog slutsatsen att Västmakterna saknade både vilja och möjligheten att agera.
Delar av orsaken var förstås att det uppblossande kaoset i Sydostasien hotade både Frankrike och Storbritannien, och att man nu tvingades dela uppmärksamheten mellan Europa och Sydostasien. Varken Frankrike eller Storbritannien kunde koncentrera sig på en skådeplats åt gången, utan var hela tiden tvingad att hålla koll på båda områdena samtidigt. Detta var förstås något inget av länderna hade varken det ekonomiska eller militära förutsättningarna för, vilket ytterligare visade för de tre expansionistiska staterna hur försvagade Frankrike och Storbritannien var. Situationen blev inte heller bättre av avsaknaden av USA, vilka visserligen följde utvecklingen i Kina med stor oro, men som saknade den militära kapaciteten att agera.
Med andra ord kan man säga att Japan i vissa avseenden banade vägen för utvecklingen i Europa, de visade på hur försvagade och ovilliga de västallierade var. Lite ironiskt nog var Sovjetunionen den enda nation som vägrade låta sig hunsas av japanerna, men trots att den japanska armén led ett svidande nederlag mot Röda armén, gick detta nästan helt förbi de europeiska staterna.

Trots detta så framställs alltså Japan som ett offer, vilka vi i Väst ska känna skam inför. Riktigt varför har jag faktiskt svårt att förstå, även om bombningarna av Japan skedde på ytterst tveksamma grunder, så tar de inte på något sätt bort de övergrepp som Japan begick under kriget. Visserligen var större delen av offren i Hiroshima och Nagasaki helt oskyldiga, men så var även offren för massakern i Nanjing och de miljontals asiater som tvingades in i prostitution eller slavarbete.
En ofta återkommande åsikt är att Förintelsen aldrig ska glömmas, men varför gör vi allt vi kan för att glömma den förintelse som begicks av Japan under kriget? Även om den visserligen saknade ett mördande på industriell basis, så var den på intet sätt mindre brutal och begicks i stora avseenden på liknade bevekelsegrunder.