Den populäre men kontroversiella historikern och journalisten Herman Lindqvist är återigen i blåsväder, och är en repris av en tidigare fadäs han gjorde i samband med att boken ”Historien om Sverige: Drömmar och verklighet” (Nordstedt, 2000), då han helt felaktigt utmålade Karl-Gustav Hildebrand som nazistanstruken. Påståendet om Hildebrands involvering i det så kallade Bollhusmötet 1939, ledde till hot om rättsliga åtgärder och tvingade Nordstedts förlag att dra tillbaka boken och ändra påståendet och Lindqvist bad om ursäkt.På något sätt blev händelserna i samband med de felaktiga påståendena om Hildebrand, ett slags skabbigt avslut på en kontroversiell och en av experterna starkt kritiserad bokserie om Sveriges historia från islossningen till nutid. Många experter pekade på mängder av faktafel, men också Lindqvists förkärlek till anekdoter, hovskvaller och att han föredrog äldre – och ofta ifrågasatta – verk som källor för sina böcker. Lindqvist verkade dock inte nämnvärt berörd av kritiken, böckerna sålde som smör och många kände kanske sympati med lekmannen som utmanade experterna.
Själv är jag lite kluven i min inställning till Lindqvist, vars verk och tv-program otvivelaktigt populariserat ämnet och gjort det mer lättillgängligt för många som tidigare kanske funnit ämnet tråkigt och mossigt. Samtidigt går det förstås inte att blunda för hans brister, främst då i form av återkommande slarvfel och bristande källkritik, vilket affären med Hildebrand är ett lysande exempel på.
Hur som helst, efter att felet rättats till gick alla vidare och affären glömdes bort, eller gjorde den det? Uppenbarligen har Lindqvist sett sig förorättad, och i sin nya bok ”Mitt i allt”, har han uppenbarligen försökt visa att han hade rätt. Eftersom boken ännu inte getts ut, har jag således inte haft möjlighet att läsa Lindqvists redogörelse. Inte heller kan jag direkt uttala mig i själva sakfrågan, då mina kunskaper i ämnet i fråga (svenska högergrupper under 1930-talet) är utanför mitt intresse. Jag därför således tvingad att förlita mig till vad andra säger, och i detta fallet Henrik Arnstad, en person de flesta är väl medveten om att jag inte nödvändigtvis delar åsikter med.
Men även en blind höna kan hitta ett korn, och i detta fallet verkar Arnstad ha starka belägg för sin ståndpunkt. Lindqvists försök att rehabilitera sig och bevisa att han faktiskt hade rätt, visar sig – om man ska utgå från Arnstads kritik – vara byggt på felaktiga slutsatser. Om nu Arnstads påståenden är sanna – jag har som sagt inte läst boken – så är det förstås förödande och otroligt pinsamt, att Lindqvist på nytt avslöjats med handen i syltburken, att man kan göra fel är en sak, men att upprepa samma misstag igen, känns i ärlighetens namn inte speciellt lyckat.
Eftersom Hildebrand inte är i livet, så är rättsliga åtgärder troligen inte troliga, men förlaget Bonniers har ändå annonserat att böckerna ska dras tillbaka och felaktigheterna rättas.
Lindqvist själv säger att det "är absolut inte ett påhopp på honom (Hildebrand, min anm), däremot har jag blivit påhoppad. Allt handlar om en olycklig formulering i slutet av boken, som förlaget nu har bestämt sig för att ändra"
Faktaruta:
Bollhusmötet arrangerades den 17 februari 1939 av Uppsala studentkår, och mötet skulle behandla en protest mot att Sverige skulle ta emot tio judiska stundenter. Efter en hård och frän debatt, röstade 548 studenter emot förslaget att ta emot de judiska studenterna, medan 349 röstade för.
Källor:
Henrik Arnstad: Herman Lindqvist fortsätter förfölja antinazisten Karl-Gustaf Hildebrand
Herman Lindqvists nya bok dras in
Bonniers stoppar Herman Lindqvist-bok´
Herman Lindqvists bok stoppas
Faktafel stoppar Lindqvists nya bok
No comments:
Post a Comment