Lindqvistgate rullar vidare

Efter gårdagens ”avslöjande”, har nu Herman Lindqvist valt att träda fram och försöka berätta sin version av det hela. I Dagens Nyheter säger Lindqvist att:

”Jag har inte anklagat Karl Gustaf Hildebrand för att vara nazist, varken i min kommande bok eller i den som utgavs år 2000. Jag bara påpekar att han var medlem i den starkt konservativa studentorganisationen Heimdal.”

Orsaken till att hela affären nu rullas upp på nytt, är att Lindqvist i sin kommande bok ”Mitt i allt”, berättar om händelserna i samband med att hans bok makulerades 2000 och debatten som väcktes till liv efter påståendena om Hildebrands delaktighet i det famösa bollhusmötet 1939.

”I mina memoarer har jag en olycklig formulering som kan tolkas som att han aldrig någonsin protesterat mot nazisterna, vilket alltså var fel. Han protesterade högt och tydligt efter 1939. Denna olyckliga formulering tas nu bort.”

Lindqvist fortsätter sedan och säger att han är förvånad över debatten, och beklagar att den fått så stora proportioner när händelsen endast omfattar en liten del av memoarboken.

”Berättelsen om Hildebrand behandlas på ett tiotal rader i boken som är på 415 sidor och som i övrigt handlar om mina mer än tjugo år som utrikes- och krigskorrespondent runt om i världen.”

Nu verkar det dock som om stormen är över för den här gången, Lindqvist har bett om ursäkt och förlaget har beslutat sig för att dra tillbaka boken för att makulera den första utgåvan. Samtidigt som debatten runt Lindqvists bok, som få har läst, fått näst intill orimliga proportioner, så sätter den ändå fingret på en av Lindqvists stora svagheter som författare.

Jag skrev redan igår att jag är kluven i min uppfattning om Lindqvist, och att hans idoga arbete för att väcka folks intresse för historia har krönts med stora framgångar. Samtidigt går det inte att blunda för Lindqvists brister, och på något sätt känns hela den här affären som en mikrokosmos över hans karriär som historiker, vilket kan summeras som slarviga förumleringar. För några år sedan recenserade Peter Englund, en annan pionjär i ämnet, hans bok om 1600-talet, och sågade den vid fotknölarna av just den anledningen. Englund hade i sin genomgång av boken funnit 140 direkta felaktigheter och mängder med motsägelsefulla påståenden. Han fann det även besynnerligt hur ofantligt många verk Lindqvist lyckats plöja igenom i sitt arbete inför boken, bland annat några synnerligen tunglästa och troligen mindre lättillgängliga verk.
Givetvis är ingen ofelbar, och detta gäller förstås även experter såväl som lekmän. Givetvis är det så att Lindqvists verk inte anspelar på att vara av akademisk klass, men eftersom de ändå har en spridning som få historiker ens kan drömma om, så måste man ändå kunna ställa vissa krav på faktagranskning och ordval. Det må som sagt vara så att Lindqvist döms hårdare än andra lekmän i ämnet, men samtidigt är det få såväl experter som lekmän som är lika kända och omtyckta som Lindqvist.

Samtidigt kan jag inte annat än le åt hela affären, för även om Lindqvist nu fått löpt ett offentligt gatlopp i svenska medier och återigen fått utstått spott och spe, så har hans bok fått en reklam som inte kan köpas för pengar. Att Bonnier nu tvingas makulera första utgåvan är förstås ett avbräck för dem, men jag antar att det är en utgift som i slutändan ändå kommer kompenseras av att intresset för boken nu skjutit i höjden...

Källor:
Herman Lindqvist: Jag har inte anklagat Hildebrand för att vara nazist
Stoppad Lindqvist-bok såldes i Åmål
Stoppad Lindqvist-bok såldes i Åmål
En pudel hade varit på sin plats
Herman snubblar

Herman Lindqvist åter i blåsväder

Den populäre men kontroversiella historikern och journalisten Herman Lindqvist är återigen i blåsväder, och är en repris av en tidigare fadäs han gjorde i samband med att boken ”Historien om Sverige: Drömmar och verklighet” (Nordstedt, 2000), då han helt felaktigt utmålade Karl-Gustav Hildebrand som nazistanstruken. Påståendet om Hildebrands involvering i det så kallade Bollhusmötet 1939, ledde till hot om rättsliga åtgärder och tvingade Nordstedts förlag att dra tillbaka boken och ändra påståendet och Lindqvist bad om ursäkt.
På något sätt blev händelserna i samband med de felaktiga påståendena om Hildebrand, ett slags skabbigt avslut på en kontroversiell och en av experterna starkt kritiserad bokserie om Sveriges historia från islossningen till nutid. Många experter pekade på mängder av faktafel, men också Lindqvists förkärlek till anekdoter, hovskvaller och att han föredrog äldre – och ofta ifrågasatta – verk som källor för sina böcker. Lindqvist verkade dock inte nämnvärt berörd av kritiken, böckerna sålde som smör och många kände kanske sympati med lekmannen som utmanade experterna.
Själv är jag lite kluven i min inställning till Lindqvist, vars verk och tv-program otvivelaktigt populariserat ämnet och gjort det mer lättillgängligt för många som tidigare kanske funnit ämnet tråkigt och mossigt. Samtidigt går det förstås inte att blunda för hans brister, främst då i form av återkommande slarvfel och bristande källkritik, vilket affären med Hildebrand är ett lysande exempel på.

Hur som helst, efter att felet rättats till gick alla vidare och affären glömdes bort, eller gjorde den det? Uppenbarligen har Lindqvist sett sig förorättad, och i sin nya bok ”Mitt i allt”, har han uppenbarligen försökt visa att han hade rätt. Eftersom boken ännu inte getts ut, har jag således inte haft möjlighet att läsa Lindqvists redogörelse. Inte heller kan jag direkt uttala mig i själva sakfrågan, då mina kunskaper i ämnet i fråga (svenska högergrupper under 1930-talet) är utanför mitt intresse. Jag därför således tvingad att förlita mig till vad andra säger, och i detta fallet Henrik Arnstad, en person de flesta är väl medveten om att jag inte nödvändigtvis delar åsikter med.
Men även en blind höna kan hitta ett korn, och i detta fallet verkar Arnstad ha starka belägg för sin ståndpunkt. Lindqvists försök att rehabilitera sig och bevisa att han faktiskt hade rätt, visar sig – om man ska utgå från Arnstads kritik – vara byggt på felaktiga slutsatser. Om nu Arnstads påståenden är sanna – jag har som sagt inte läst boken – så är det förstås förödande och otroligt pinsamt, att Lindqvist på nytt avslöjats med handen i syltburken, att man kan göra fel är en sak, men att upprepa samma misstag igen, känns i ärlighetens namn inte speciellt lyckat.

Eftersom Hildebrand inte är i livet, så är rättsliga åtgärder troligen inte troliga, men förlaget Bonniers har ändå annonserat att böckerna ska dras tillbaka och felaktigheterna rättas.
Lindqvist själv säger att det "är absolut inte ett påhopp på honom (Hildebrand, min anm), däremot har jag blivit påhoppad. Allt handlar om en olycklig formulering i slutet av boken, som förlaget nu har bestämt sig för att ändra"

Faktaruta:
Bollhusmötet arrangerades den 17 februari 1939 av Uppsala studentkår, och mötet skulle behandla en protest mot att Sverige skulle ta emot tio judiska stundenter. Efter en hård och frän debatt, röstade 548 studenter emot förslaget att ta emot de judiska studenterna, medan 349 röstade för.

Källor:
Henrik Arnstad: Herman Lindqvist fortsätter förfölja antinazisten Karl-Gustaf Hildebrand
Herman Lindqvists nya bok dras in
Bonniers stoppar Herman Lindqvist-bok´
Herman Lindqvists bok stoppas
Faktafel stoppar Lindqvists nya bok

Hitlers första krig (Recension)

Titel: Hitlers första krig: Adolf Hitler, soldaterna vid Regiment List och första världskriget
Författare: Thomas Weber
Förlag: Historiska Media 2011

Trots att det troligen går att fylla ett par hyllmeter med böcker om Adolf Hitlers liv, så är de flesta biografier om honom väldigt, väldigt vaga när det kommer till hans uppväxt, tid i Wien och tjänstgöring i den tyska armén under det första världskriget. I de flesta fall används hans självbiografi "Mein Kampf" eller brev han skickade till vänner i München, som källa för sina upplevelser under kriget, som enligt många var det som formade Hitler politiskt.
I ett försök att reda ut oredan, har därför den brittiske historikern Thomas Weber gått igenom dokumenten från den bayerska division och regemete som Hitler tjänstgjorde i under det första världskriget. En något annorlunda bild av Hitlers upplevelser framträder, som i många avseenden skiljer sig rätt radikalt från den tillrättalagda bild som Hitler - och många andra säkerligen - försökte använda. Enligt Weber skarvar Hitler och den nazistiska propagandan ordentligt, såväl om Hitlers insats som attityden hos soldaterna.
Webers jakt på frågan när Hitler radikaliserades och började nyttja en antisemitisk diskurs, för oss således till det kaos som följde krigsslutet och händelserna i München. Även här finner Weber att historien inte följer någon röd tråd, och att den officiella historien inte nödvändigtvis håller hela vägen.

Weber har otvivelaktigt skrivit en väldigt välskriven bok, som på många sätt fyller många av de luckor som andra biografier över Hitler haft. En av bokens största förtjänster är också Webers försök att sätta Hitlers tjänstgöring, och även hans regemete, i ett större sammanhang.
Likt många andra historiker tonar Weber också ner bilden av Tyskland som ett land genomsyrat av antisemitism, och pekar på att de soldater med judiskt påbrå inte verkar vare sig utsatts för någon institutionell eller personlig antisemitism från vare sig officerare eller soldater. Inte heller finner han något bevis för att Hitler uttryckt sig i nämnda termer.
Bokens stora nackdel är totala bristen på kartor, vilket gör det svårt att följa divisionens förflyttningar på Västfronten. En annan brist är Webers ibland övertydliga försök att påvisa brister i den officiella historien, i andra fall blir han väldigt svävande och hans resonemang blir inte helt övertygande. Resonemanget runt Hitlers skador och utmärkelser faller in i det senare, där Weber både blir övertydlig och väldigt luddig på samma gång. Hans försök att förklara villigheten att begå övergrepp mot civila, och frattaniseringen med brittiska trupper känns kanske inte heller alltid så övertygande, och tenderar att bli övertydligt utan att för den delen egentligen ge något som helst svar.

Men detta är dock små, och i många fall inte speciellt störande brister (med undantag för de saknade kartorna), som inte förtar det faktum att Weber skrivit en mycket bra och intressant bok. Boken ska inte ses som ett komplement till tidigare biografier (även om den troligen kommer till sin rätta om man läst Kershaws och/eller Fests bok), utan fungerar troligen lika bra för någon som inte läst något i ämnet.

Rekommenderas hur som helst starkt...

När förövaren blev offer

I måndags hedrades offren för den amerikanska atombomben över den japanska staden Hiroshima den 6 augusti 1945, en händelse som i mångt och mycket gjort japanerna och Japan till ett offer. Även om bombningarna över Hiroshima och Nagasaki kan – och bör – diskuteras, och kanske mer ska ses i ljuset av det allt mer försämrade politiska läget mellan de båda segermakterna USA och Sovjetunionen, så har det på något sätt överskyggat precis alla de övergrepp som den japanska ockupationsmakten begick i Sydostasien under kriget. För på något underligt sätt har Japan, förvandlats till ett offer, inte en förövare.
På något sätt har de tragiska händelserna i Hiroshima och Nagasaki, gett Japan syndernas förlåtelse för sin behandling av krigsfångar och civila. Övergrepp mot civila och krigsfångar slätas konstant över, och även om det ibland framkommer i såväl filmer som böcker, brukar ofta debatten mer handla om hur schablonmässigt och fördomsfull boken eller filmer ger av de japanska karaktärerna, än om behandlingen av civila eller krigsfångar. Att verkligheten ofta överträffade de ändå tillrättalagda bilderna, råder dock ingen tvekan om. Den japanska behandlingen av civila och krigsfångar, speciellt då andra asiater, baserades på en starkt rasistisk grund. Faktum att man kan dra vissa likhetstecken mellan tyskarnas syn på medborgare i Sovjetunionen och Polen, med den japanska synen på till exempel kineser. Övergreppen riktade mot dessa var såväl utstuderade som fruktansvärt grymma, där våldtäkten av Nanjing 1937 är i en klass för sig. Man uppskattar att mellan 250.000 till 300.000 kineser avrättades under veckorna efter stadens fall, och att över 20.000 kinesiska kvinnor – såväl äldre som småbarn – våldtogs. Även om händelsen i Nanjing är extrem, är den på inget sätt unik.
Japanerna hälsades ofta som befriare av vietnameser, filippinare och indonesier, men det dröjde inte länge innan dessa insåg att deras nya japanska herrar, inte på något sätt var bättre än deras tidigare europeiska, i vissa fall kanske till och med värre. Tiotusentals asiatiska kvinnor tvingades arbeta i japanska fältbordeller, medan miljontals civila och krigsfångar tvingades till att arbeta som slavar. Bara på Java räknar man med att mellan fyra och tio miljoner arbetare tvingades arbeta för de japanska myndigheterna, varav runt 270.000 förflyttades till andra områden som kontrollerades av den japanska armén, av vilka endast 52.000 återvände.

Men medan övergreppen som skedde i Nanjing åtminstone fått viss uppmärksamhet, så har många andra japanska övergrepp blivit nästan helt bortglömda. En av de mest vedervärdiga av dessa var ”Enhet 731”, som var förlagd i den japanska marionettstaten Manchuko (nuvarande nordöstra Kina). Här utförde den japanska armén mängder med experiment, vilket rörde allt från att utsätta internerna för kemiska stridsmedel, till att använda dem som levande måltavlor eller utsatte dem för tortyrlikande experiment där offren injicerades med djurblod eller fick svälta ihjäl.
Det kanske mest vidriga av dessa får dock nog ändå sägas vara försöken att utveckla kemiska stridsmedel, vilket genomfördes på närliggande byar genom att vattnet förgiftades eller att de bombades med mjältbrandsbakterier eller böldpest. Även om antalet offer för dessa experiment är svåra att bekräfta, så bekräftar den otvivelaktigt det förakt japanerna visade för bland annat kineserna.

En annan aspekt av den japanska expansionen som sällan debatteras i Sverige, är den effekt den fick på utvecklingen i Europa. Avsaknaden av medel att hejda den japanska arméns härjningar i Kina, visade på ett uppenbart sätt för såväl Adolf Hitler som Benito Mussolini, att omvärlden saknade såväl medel som möjlighet att agera mot en expansiv och aggressiv stat. Annekteringen av norra Kina mötte i praktiken enbart vaga fördömanden, och när Japan helt enkelt lämnade Nationernas Förbund, saknade den motmedel mot japanerna. Det är givetvis så att både Hitler och Mussolini tog intryck av detta, och drog slutsatsen att Västmakterna saknade både vilja och möjligheten att agera.
Delar av orsaken var förstås att det uppblossande kaoset i Sydostasien hotade både Frankrike och Storbritannien, och att man nu tvingades dela uppmärksamheten mellan Europa och Sydostasien. Varken Frankrike eller Storbritannien kunde koncentrera sig på en skådeplats åt gången, utan var hela tiden tvingad att hålla koll på båda områdena samtidigt. Detta var förstås något inget av länderna hade varken det ekonomiska eller militära förutsättningarna för, vilket ytterligare visade för de tre expansionistiska staterna hur försvagade Frankrike och Storbritannien var. Situationen blev inte heller bättre av avsaknaden av USA, vilka visserligen följde utvecklingen i Kina med stor oro, men som saknade den militära kapaciteten att agera.
Med andra ord kan man säga att Japan i vissa avseenden banade vägen för utvecklingen i Europa, de visade på hur försvagade och ovilliga de västallierade var. Lite ironiskt nog var Sovjetunionen den enda nation som vägrade låta sig hunsas av japanerna, men trots att den japanska armén led ett svidande nederlag mot Röda armén, gick detta nästan helt förbi de europeiska staterna.

Trots detta så framställs alltså Japan som ett offer, vilka vi i Väst ska känna skam inför. Riktigt varför har jag faktiskt svårt att förstå, även om bombningarna av Japan skedde på ytterst tveksamma grunder, så tar de inte på något sätt bort de övergrepp som Japan begick under kriget. Visserligen var större delen av offren i Hiroshima och Nagasaki helt oskyldiga, men så var även offren för massakern i Nanjing och de miljontals asiater som tvingades in i prostitution eller slavarbete.
En ofta återkommande åsikt är att Förintelsen aldrig ska glömmas, men varför gör vi allt vi kan för att glömma den förintelse som begicks av Japan under kriget? Även om den visserligen saknade ett mördande på industriell basis, så var den på intet sätt mindre brutal och begicks i stora avseenden på liknade bevekelsegrunder.

Kanalgenombrottet, Historien om operation Cerberus, 1942

Författarna Michael Tamelander och Jonas Hård af Segelstad släppte i fredags boken "KANALGENOMBROTTET, Historien om operation Cerberus, 1942", vilken behandlar ett av det andra världskrigets djärvaste marina operationer. Nämligen när de tyska slagskeppen Scharnhorst och Gneisenau och kryssaren Prinz Eugen, slog sig ut genom kanalkusten från sin hemmahamn i Brest.
Boken som är på 479 sidor, finns att köpa på Bokus, Adlibris eller CDON, och kostar runt 200 kronor.

Läs mer på Michael Tamelanders hemsida om boken: KANALGENOMBROTTET, Historien om operation Cerberus, 1942

Wenn ich Kultur höre ... entsichere ich meinen Browning!

Citatet som av många anses summera den nationalsocialistiska synen på kultur, har ofta tillskrivits Hermann Göring, och har ibland även tillskrivits Heinrich Himmler eller Joseph Goebbels. Ironiskt nog har troligtvis ingen av de ovan nämnda personer yttrat dessa ord, som egentligen härrör från en pjäs av Hans Johst, som var tänkt som en hyllning av det Nationalsocialistiska Arbetarpartiets första riktiga martyr – Albert Leo Schlageter.

Född 1894 tjänstgjorde Schlageter i den tyska armén under det första världskriget, och deltog i de hårda striderna på västfronten, bland annat i Ypres, Somme, Verdun och det tredje slaget om Ypres. Efter att ha avskedats från armén, började Schlageter som befordrats till löjtnant och dekorerats med järnkorset av såväl första som andra klassen, studera politisk vetenskap. Som många andra studenter vid tiden, drogs han till ultranationalistiska och högerextrema grupperna som var verksamma i de tyska universiteten, och avbröt sina studier och anmälde sig frivillig till de frikårer som växte fram i Tyskland som ett svar på de kommunistiska och socialistiska uppror som skakade landet.
Schlageter medverkade i såväl Kappkuppen 1920 som frikårernas försök att erövra de baltiska staterna, och kom i kontakt med NSDAP i samband med striderna i Schlesien. När fransmännen ockuperade Ruhrområdet efter att den tyska staten ställt in betalningen av krigsskadeståndet till Frankrike och Belgien, valde han att resa till området för att organisera motståndet mot de franska ockupationsstyrkorna.
Det franska och belgiska valet att ockupera Ruhr 1923, väckte inte bara internationell kritik, det enade det av inbördes konflikter svårt sargade Tyskland. Kommunister, socialister, liberaler, konservativa och nationalister enades i kampen mot de belgisk-franska ockupationsstyrkorna, som möttes av såväl passivt som väpnat motstånd. Antipatin mot de belgisk-franska styrkorna bland tyskarna blev inte heller bättre av att de främst utgjordes av soldater från kolonierna, och berättelser om hur de afrikanska soldaterna förgripit sig på tyska kvinnor, spreds som en löpeld över hela Tyskland. För många, speciellt inom extremhögern och de ultranationalistiska grupperna, var ockupationen av Ruhr ett riktigt lågvattenmärke som förvärrades av att belgarna och fransmännen inte ens bemödat sig med att skicka reguljära styrkor, utan använt sig av sina soldater från kolonierna.
Det har på senare tid antytts att den franska ockupationen syftade till att försöka splittra Tyskland, och att fransmännen även hade lösa planer på att skapa ett autonomt Ruhr. Hur det nu må vara med den saken, var ockupationen totalt misslyckad, och mötte ett kompakt motstånd. Misstänkta samarbetsmän och kvinnor som haft relationer med de belgiska eller franska soldaterna, misshandlades eller mördades. På fabrikerna genomförde arbetarna maskningsaktioner, eller saboterade tillverkningen. Nattetid genomfördes attentat mot såväl ockupationsstyrkorna som de tåg man använde för att transportera varor till Belgien och Frankrike, och snart började de belgiska och franska styrkorna att slå ner på motståndet. Förmodade ledare greps och fängslades, vilket skapade ytterligare motvilja till ockupationen, och friktioner mellan ockupanterna och lokalbefolkningen.

Schlageter verkar omgående skridit till verket och varit ansvarig för att flera tåg spårat ur, men den 8 april 1923 greps han av franska soldater. Oroad över det allt mer våldsamma motståndet mot de belgisk-franska soldaterna, ville nu fransmännen stämma i bäcken och sätta ner foten. Åtalad i en fransk militärdomstol den 7 maj 1923 dömdes han till döden, en dom som verkställdes den 26 maj när han arkebuserades av fransmännen.
I samband med gripandet, spreds rykten om att han förråtts av någon inom hans motståndsgrupp, misstankarna föll snabbt på Walther Kadow, som också misstänktes vara kommunistisk infiltratör. Efter att ha lurat iväg honom till ett förmodat möte, slogs han ihjäl av ett flertal nazister, däribland Rudolf Höss på order av Martin Bormann. Höss dömdes senare till ett tioårigt fängelsestraff, och avtjänade endast fyra år, medan Bormann dömdes till ett år för sin inblandning i mordet.
Händelserna väckte starka känslor i Tyskland, och inte enbart bland de nationalistiska och högerextrema partierna i Tyskland. Schlageters död innebar också att det vid den här tidpunkten, lilla och utanför Bayern föga kända partiet NSDAP, plötsligt hamnade i rampljuset. Givetvis var partiet inte sena med att utnyttja den här chansen, och Schlageters död vävdes snart in i den nationalsocialistiska mytologin, och blev en av partiets främsta martyrer vid sidan av de som dödades under Ölkällarkuppen och Horst Wessel.


Efter att Hitler utsetts till rikskansler i januari 1933, var det således inte så underligt om myten om Schlageter också skulle vävas in i det nya Tyskland som nu skulle skapas. Han gav namn åt två enheter ur Sturmabteilung, och fick även ge namn åt en av Luftwaffes mer kända jaktflygenheter, Jagdgeschwader 26 Schlageter. Mot slutet av kriget fick han även ge namn åt 1. Reichsarbeitsdienst-Division, vilken även gick under beteckningen Infanterie-Division Albert Leo Schlageter. Divisionen bestod till största del av manskap i arbetstjänsten, och var utrustad till största delen med ålderstigna eller erövrade vapen.
Men det som skulle göra hans namn känt även idag, är tack vare en av partiets främsta kulturpersonligheter, författaren Hans Johst. Vilken trots att han var starkt påverkad av expressionismen, graviterat mot partiet och som 1928 blev medlem i Alfred Rosenbergs “Kampfbund für deutsche Kultur”, satte sig nu ner och skrev pjäsen “Schlageter”.
Som många andra pjäser med starka politiska undertoner, är dialogen högtravande och inte speciellt subtil i sitt syfte. Det är tämligen uppenbart vad publiken ska tycka om karaktärerna, handlingen kretsar främst runt Schlageters politiska uppvaknande, och konflikten mellan det nya och gamla Tyskland. I pjäsens slutscen, när Schlageter ska avrättas, placeras han med ryggen mot publiken. Tanken är förstås att visa hur publiken nu ska dela hans öde, och på så sätt förstärka vikten av hans martyrskap, han dog inte enbart för saken, utan även för det tyska folket.
Men det är förstås inte för den rätt träiga dialogen, eller spektakulära avslutning, som pjäsen blivit känd. Det är snarare ett citat, som yttras i samband med att Schlageter och hans vän Friedrich Thiemann diskuterar vikten av att agera, som etsat sig fast. Ironiskt nog är det inte heller Schlageter som säger det, utan Thiemann (spelad av Veit Harlan) som förklarar att “Wenn ich Kultur höre ... entsichere ich meinen Browning!” (När jag hör ordet kultur....osäkrar jag min Browning!)
Citatet har sedan dess fått beskriva partiets antipati mot kultur i största allmänhet, och som sagt tillskrivits ett flertal av dess ledande figurer. På svenska förekommer citatet även som ”När jag hör ordet kultur...osäkrar jag min revolver”, vilket inte är helt korrekt, då en Browning tekniskt sett inte är en revolver, utan en pistol.

Som med så mycket annat under Tredje Riket, finns det dock mängder av antaganden och påståenden som i många avseenden saknar grund, och kanske mer handlar om eftervärldens fördomar. Även partiet och dess ledare hyste stark antipati mot viss konstutövning, så spelade konsten en viktig roll i Tredje Riket. Varken Göring, eller Goebbels i synnerhet, var speciellt fientligt inställda till konst, snarare tvärt om.
Göring samlade på sig en stor mängd konstverk under kriget, och under hans överseende reste mängder med tyska konstexperter runt om i Europa och konfiskerade konstverk åt hans privata samling. Många försvann vid krigsslutet, men större delen av hans samling hittades undanstoppade i gruvor i södra Tyskland.
Även Goebbels var en ivrig konstsamlare, men till skillnad från många andra högre partimedlemmar, verkar han även haft en viss förkärlek till modern konst och amerikanska filmer. I samband med att Adolf Hitler besökte hans residens i Berlin, ska Hitler blivit rasande av att ha funnit modern konst i samlingen, och bett honom att genast avlägsna verken. Just Goebbels är en i frågan rätt intressant person, då han uppvisar en rätt tydlig ambivalens i sin syn på konsten i det Tredje Riket. Mån om att kontrollera dess utövare, men också medveten om faran med överpolitiserad konst, försökte han kryssa mellan dessa två ytterligheter. Goebbels förda politik rönte blandad framgång, men svårigheterna att ersätta de tyska författare, konstnärer och musiker som antingen valt att fly eller gå i inhemsk exil, blev även honom övermäktig.

Efter kriget har minnet av Schlageter i stora drag helt förbleknat, och är idag med undantag för historiker och flygintresserade fullständigt bortglömd. Det enda minnet av honom är ett citat, som idag inte ens förknippas med honom, utan personer som vid tiden för hans död var i stora drag helt okända för den stora allmänheten.

Källor:
Ingemar Karlsson & Arne Ruth: Samhället som teater, estetik och politik i Tredje Riket
Richard J. Evans: The coming of the Third Reich
Richard J. Evans: The Third Reich in power
Michael Burleigh: The Third Reich, a new history
Nigel Jones: The birth of the Nazis, how the Freikoprs blazed a trail for Hitler
Jochen von Lang: The Secretary, Martin Bormann, the man who manipulated Hitler
Louis L. Snyder: Encyclopedia of the Third Reich