Einsatzgruppe Tunis

När den tyske fältmarskalken Erwin Rommel intog Tobruk i juni 1942 var det inte bara den tyska krigsmakten som började planera för en eventuell invasion av Egypten, och vad det rent strategiskt kunde innebära. Nu var det inte bara den tyska militären som intresserade sig för Rommels fälttåg i Nordafrika, även Heinrich Himmler mottog nyheten med stort intresse. Nu var det inte bara möjligheten att få administrativ kontroll över ytterligare ett område, det fanns även en dold agenda för Himmlers intresse – de nordafrikanska judarna.
I enlighet med de riktlinjer som lagts fram under mötet i Wannsee så hade SS fått högsta ansvar för hur ”det judiska problemet” i Tyskland och dess ockuperade områden skulle lösas. Man hade också satt krav på sina allierade, krav som i vissa fall ignorerats, men som i andra fall godtagits utan större klagomål eller motstånd. Ett sådant exempel var Vichy-Frankrike, den del som inte ockuperats av tyskarna och som styrdes från kurorten Vichy (därav namnet). Till skillnad från många andra av Tysklands allierade hade regeringen i Vichy i mångt och mycket infört de tyska Nürnberglagarna, vilka även gällde de franska kolonierna i Nordafrika. I juli anlände Walter Rauff för att övervaka den franska kolonialpolisen och påbörja arbetet inför invasionen av Egypten.

Valet av Rauff var ingen slump, han hade inte bara erfarenhet från insatsförbandens aktiviteter i Polen och på Östfronten. Under hösten 1941 hade han varit delaktig i arbetet med att utveckla de speciella gaslastbilar insatsförbandet använde på Östfronten och i Chelmo. Rauff började genast, tillsammans med fransk polis, nordafrikanska medlöpare och tysk militär, att internera de tunisiska judarna och andra – för nazisterna – misshagliga personer. Tusentals judar, kommunister och andra internerades i olika arbetsläger, men Rauffs planer på att utöka Einsatzgruppe Tunis arbetsområde realiserades aldrig.
De tröttkörda italienska och tyska styrkorna körde i oktober fast utanför El Alamein, och två månader senare inledde de brittiska styrkorna under ledning av general Montgomery sin motoffensiv. Drömmarna om att kontrollera Egypten och Suezkanalen var slagna i spillror och de italienska och tyska styrkorna retirerade mot Tunisien. För att ytterligare förvärra läget landsteg amerikanska styrkor i Marocko utan större motstånd från de franska styrkorna.
De internerade judarna sattes nu att påbörja arbetet med antingen förstärka de försvarslinjer som fanns längs gränsen mellan Libyen och Tunisien eller röja upp efter allierade bombräder. Trots att de nordafrikanska judarna aldrig drabbades av samma öde som judarna i – främst – Polen och Sovjetunionen avled tusentals, ironiskt nog många i samband med allierade bombräder eller under arbetet med att rensa upp efter allierade bombräder.

Nu sysselsatte sig Rauff inte bara med att internera de tunisiska judarna, genom hot och kidnappningar kunde Rauff och hans hantlangare utkräva stora lösensummor från såväl judiska privatpersoner som samfund. Enorma mängder guld och andra värdeföremål fördes över till Tyskland innan de tyska och italienska styrkorna kapitulerade i maj 1943. Rauff själv undkom den tyska Afrikakårens öde och evakuerades strax innan kapitulationen, och utsågs till befälhavare över Gestapos och säkerhetstjänstens styrkor i norra Italien. Efter kriget lyckades Rauff återigen undkomma, först till Syrien och sedan till Chile där han avled den 14 maj 1984 av lungcancer.