Pestens tid del 2

Antonius Block: Vem är du?
Döden: Jag är döden
Antonius Block: Kommer du för att hämta mig?
Döden: Jag har redan länge gått vid din sida.
Antonius Block: Det vet jag.
Döden: Är du beredd?
Antonius Block: Min kropp är beredd, inte jag själv.

Med denna dialog inleds filmen ”Det sjunde inseglet” (1957) av Ingmar Bergman, en film som odödliggjorts tack vare den efterföljande scenen där Antonius Block spelar schack med döden. Kortfattat handlar filmen om riddaren Antonius Block (Max von Syndow), som efter år av korståg i det Heliga landet återvänder till Sverige, ett land förött av digerdöden och där döden är ständigt närvarande rent fysiskt sett. Block lyckas övertala Döden (Bengt Ekerot) efter ett parti schack att skjuta upp det ofrånkomliga till dess han kan gottgöra sina synder, något han får möjlighet då han slår följe med paret Jof (Nils Poppe) och Mia (Bibi Andersson) två skådespelare som reser land och rike runt.
Scenen när Block och Döden spelar schack har parodierats i en rad filmer, den mest kända är kanske från filmen ”The last action hero” (1993), där självaste Arnold Schwartzenegger spelar rollen som Block i en scen. Faktum är dock att Bergman själv inspirerats av en samtida bild, i innertaket på Täby kyrka finns en målning av Albertus Pictor där döden ses spela schack med en adelsman, ett motiv som blev allt vanligare i takt med att pesten spreds.

Efter de första utbrottet i södra Italien, vilka kan ha haft kopplingar till flyktingarna från Kaffa, så spreds Digerdöden explosionsartat över Europa. Redan i november 1347 drabbades Marseille och ett par månader senare drabbades påvestaden Avignon (dit påven förts av den franske kungen Filip den sköne). I ett försök att undvika att påven drabbas isoleras han genom omgärdas av en eld, men det kan inte hindra smittan från att spridas och redan året därpå har pesten nått Paris och den engelska kanalkusten.
Till England, som vid den här tiden kontrollerade stora områden längs den franska västkusten, når pesten 1349 och sprids snabbt norrut. Sommaren 1349 anländer ett engelskt fartyg till Bergen, huruvida besättningen levde eller om fartyget bara drev runt är idag oklart. Det dröjer inte länge innan de som varit i kontakt med fartyget insjuknar, och sommaren 1350 når smittan Sverige.
Inom loppet av bara tre år har mer eller mindre hela Europa drabbats, inte ens det avlägsna Island, hade skonats. Frågan huruvida smittan nådde Grönland är än idag omtvistad, men frånvaron av några större massgravar och det faktum att många nordbor redan innan pestens ankomst valt att lämna ön på grund av klimatförändringar och en allt aggressivare lokalbefolkning talar emot det. De få som blev kvar dukade troligen successivt under eller assimilerades med lokalbefolkningen i och med att transporterna från Island slutade anlända. Helt säker kan vi förstås inte vara, och det är mycket möjligt att de arkeologiska undersökningar som genomförs på Grönland kan besvara frågan.

Den snabba spridningen skrämde givetvis den medeltida befolkningen, vars kunskaper om bakterier, virus och smittspridning var lika med noll. Försöken att förklara orsakerna kanske ter sig för oss som naiva, men för den medeltida människan var dessa precis lika rationella som vår förklaring till t.ex. svininfluensan. Situationen förvärrades dessutom av att den tidigare taktiken vid utbrott av t.ex. kolera eller tyfus var verkningslös, vilken i korthet gick ut på att de fattiga stängde in sig i sina hus och de rika flydde till landsbygden. Ingenting verkade hjälpa och i takt med att dödssiffrorna steg och stanken av död omgärdade var enda stad, samhälle, by eller enskild gård började man söka efter syndabockar.
Vissa såg pesten som ett utslag av guds straff, bland annat fick den Heliga Birgitta (Sveriges hitintills enda helgon) en dröm där hon fick reda på att orsaken var ”Guds vrede över människornas synd”. Enligt Birgitta var det enda botemedlet att blidka gud att genomföra fromma handlingar, prästerna skulle minst en gång i månaden sjunga den heliga treenighetens mässa och biskoparna skulle även dessa minst en gång i månaden hålla en helig procession med heliga reliker. Förutom detta påbjöd Birgitta att biskoparna skulle samla de fattiga, ge dem mat och tvätta deras fötter dagligen. Men detta räckte inte ansåg Birgitta, som förordade att varje församlingsmedlem skulle bikta sig en gång i månaden och varje dag läsa Fader vår tre gånger och den Hell dig Maria en gång om dagen. Trots att hon reste till Rom och att hennes påbud fick stort genomslagskraft visade de sig totalt verkningslösa, men det fanns de som var beredda att gå ännu längre i sin religiösa nit.

Inspirerade av tanken på botgöring genom självplågeri, ofta i kombination med ett högljutt mässande av psalmer eller böner, hade långa anor inom den katolska kyrkan. Det rörde sig dock ofta om enskilda munkar, som offentligt eller isolerat sysselsatte sig att piska sig själv eller självstympning för att få botgöring för sina – eller andras synder. Under årens lopp utvecklades dock tanken på massprocessioner av självplågare skulle vara mer effektivt, och en av de första fallen var i samband med belägringen av Acre under det första korståget då deltagarna – troligen till de belägrades stora förvåning – gick barfota runt stadens befästningar i ett försök att blidka gud. Någon större framgång visade sig dock processionen inte ha, utan man fick istället använda sig av mer världsliga aktioner för att inta staden. Först efter att man mutat en av de belägrade att släppa in dem kunde staden stormas och intas.
I Europa dröjde det ända tills mitten av 1200-talet innan tanken på dessa massprocessioner fick någon större spridning, och dessa var ofta kopplade till någon form av missväxt eller epidemi. De första organiserade formerna skedde i Perugia, som varit drabbad av flera år av missväxt, där stora delar av befolkningen i vad som kanske skulle kunna liknas vid en masspsykos, gick man ur hus och försökte blidka Gud genom självplågeri och mässande. Personer som av olika anledningar valde att inte delta ansågs vara i allians med djävulen och slogs helt enkelt ihjäl, oavsett om det nu rörde sig om präster eller lekmän. Rörelsen, som kallades flagellanter, från det latinska ordet flagellare (piska), spreds norrut in i Österrike och södra Tyskland. Det var dock en rörelse som saknade någon egentlig ledare, och som dessutom inte var allt för populär bland både kyrkan och statsmakten. Som i Perugia var det inte ovanligt att processionerna slutade i kravaller och upplopp då man angrep personer som ansågs som misshagliga eller vägrade delta.

Digerdödens ankomst och dess effekter gav dock tankarna ny luft, och över hela Europa drog grupper av flagellanter fram från stad till stad. Inledningsvis hade såg såväl den katolska kyrkan som de världsliga ledarna mellan fingrarna när det gällde rörelsen, men det stod snart klart att den tidigare tämligen gudsfruktande rörelsen kunde vara en fara. Kyrkan var starkt oroad över de stundtals kritiska budskap många ledare predikade. I en påvlig bulla från den 20 oktober 1349 krävde påven Clement IV att präster och munkar skulle hejda dess framfart, en åsikt som även delades av påven Gregory XI som helt enkelt brännmärkte flagellanterna som kättare.
Det var dock inte bara påven som oroades över flagellanternas framväxt, även vanligt folk började snabbt tröttna på självplågarna som drog land och rike runt som Egyptens gräshoppor. Inte nog med att de ryktades själva sprida pesten, angrepp mot personer som vägrat bistå dem med mat eller deltagande i deras processioner blev allt vanligare. De tidigare rätt beskedliga processionerna blev med tiden allt mer groteska, såväl kroppsdelar som blodiga skynken användes i processionerna och behandlades som heliga föremål av medlemmarna. När så dess budskap också började innehålla kritik mot såväl den andliga som den världsliga fick det vara nog, rörelsen slogs ner med våld och även om den fortsatte att dyka upp då och då så slogs de snabbt ner av centralmakten. Successivt kunde dock den katolska kyrkan införa en mer, för dem, accepterad version av flagellanterna vilken överlevt ända tills idag och kan beskådas i både Spanien och Italien.

När det var uppenbart att varken böner, fromhet, självplågeri eller kritik mot kyrkan och det världsliga styret hjälpte så vändes frustrationen mot en gammal syndabock, judarna. Antisemitiska utbrott var inget nytt i Europa, de hade skett redan under 500-talet i Spanien och i såväl Tyskland som Frankrike under korstågen. Rykten om att judar, av vilka många antingen levde instängda i trånga getton eller livnärde sig som resande försäljare, förgiftade brunnar spreds snabbt över Europa. Till skillnad från flagellanterna vars kritik stundtals riktat in sig mot den katolska kyrkan och/eller centralmakten, så sågs ryktena mot de europeiska judarna som förhållandevis harmlöst. Det är inte heller helt otänkbart att många adelsmän, vilka dragit på sig stora skulder hos judiska bankirer, helt enkelt såg en möjlighet att bli av med sina skulder.
I scener som upprepats tidigare, och som skulle bli legio fram till mitten av 1900-talet, angreps såväl enskilda judar som judiska getton av uppretade folkhopar. De som trots allt försökte hjälpa judarna anklagades för att ha samröre med djävulen, och riskerade själva att drabbas av folkhopens vrede. När så myndigheterna till slut tappat kontrollen över det kaos man själva varit med och skapat, tvingades man ingripa. Nu var det dock inte primärt omtanke om judarna som fick myndigheterna att stämma i bäcken, snarare var det oron över att oroligheterna på något sätt skulle utmynna i allvarligare uppror. En annan orsak var troligen det faktum att man oroade sig för att oroligheterna skulle påverka ekonomin negativt, speciellt som många judar sysselsatte sig med handel. Till skillnad mot flagellanterna så stampades dock inte de antisemitiska idéerna ut, snarare låg de latent och pyrde och flammade upp i samband med nya pestutbrott.

När så pesten slutligen började klinga av lämnade det ett öde och chockat Europa bakom sig, man räknar med att minst en tredjedel av Europas befolkning dukade under, men siffran kan vara mycket högre och det finns de forskare som anser att siffran snarare borde ligga på runt 60%. Lokalt kunde förödelsen vara nästan 100%-ig, och hela samhällen hade under loppet av några månader försvunnit. Europas städer låg – bokstavligen – i ruiner, på landsbygden var det som påminde om mänskligt liv de hundratusentals öde gårdar som nu kantade vägarna och tamboskap som lämnats vind för våg. Man kan nog med fog konstatera att likstanken hängde tungt över Europa.
Effekterna av detta enorma manfall lät förstås inte vänta på sig, och även om återhämtningen påbörjade tämligen omgående så skulle livet aldrig mer återgå till det innan Pesten. För den katolska kyrkan innebar Digerdöden bokstavligen, trots upprepade utbrott av nyandlighet, början på slutet av dess inflytande över Västeuropa. Delvis på grund av de stora förlusterna av präster, vilka genom att de genomförde den sista smörjelsen var extremt utsatta för att själva smittas, tvingades påven tillsätta mängder med nya präster, varav många med liten eller ingen skolning. Påvens sedan tidigare försvagade ställning, vilket delvis bekräftades i och med att Filip den Sköne helt enkelt kidnappade påven och förde honom till Avignon spädde bara på förfallet. Situationen förbättrades inte av de motpåvar som lanserades ibland annat Rom, och som ledde till förvirring om vem som egentligen var den riktiga påven.

De enorma förlusterna var förstås inte enbart koncentrerade till den kyrkliga världen, de drabbade i ännu högre grad landsbygden och jordbruksnäringen. Inom loppet av bara ett par år hade som sagt minst en tredjedel, kanske så många som över hälften, av Europas befolkning dött. Lokalt kunde som sagt dödstalen vara ännu högre, och det finns exempel i t.ex. engelska jordeböcker på hur hela samhällen slutat att existera. För ett samhälle som i stora drag, även om man successivt börjat nyttja ett fungerande monetärt system, fortfarande byggde på ett utbyte av varor och tjänster var detta förstås katastrofalt. För de överlevande bönderna var dock situationen inte helt nattsvart, det tidigare problemet med minskade jordlotter försvann och tack vare tillgången på herrelöst boskap ökade köttintaget. Inte heller fanns behovet kvar av att bruka olönsam mark, och tidigare brukad mark kunde läggas i träda eller användas som betesmarker för boskap. På många håll tvingades dessutom markägarna, allt för att behålla sina bönder, genomföra stora förändringar i förhållningssättet jämt emot sina underståtar. Möjligheterna att välja sina arbetsgivare gav bönderna en större rörlighet och självmedvetenhet, något som dock spädde på de sociala motsättningarna. På andra håll försökte man, inte helt utan framgång, knyta de kvarvarande bönderna ännu hårdare till markägaren, och i såväl Tyskland som östra Europa infördes livegenskap bland bönderna. På andra håll användes katastrofen, bland annat i delar av England, som svepskäl att göra sig av med sina bönder och istället ersätta dessa med fårhjordar eller annan boskap.
I spåren av katastrofen följde också social oro, uppror bland främst bönder som sett sina rättigheter minska eller helt försvunnit blev vanligare. Speciellt hårt drabbad blev Tyskland som under stora delar av resten av Medeltiden drabbades av återkommande bondeuppror, vilka allt som ofta slogs ner. Vad som däremot inte verkat påverkats nämnvärt av digerdöden var kriget mellan England och Frankrike, som brutit ut åren precis innan pestens ankomst. För trots att båda länderna blivit hårt brandskattade av pesten fortsatte konflikten långt in på 1400-talet, då fransmännen till slut drivit ut engelsmännen och tagit kontroll över det som idag är Frankrike.

Vad som däremot uppenbarligen påverkats var folks syn på både sig själva, sin nutid och framtid. Den positiva anda som genomsyrat samhället var som – inte helt underligt – bortblåst, och istället infann sig en pessimism och ifrågasättande av världsordningen. Situationen förbättrades inte heller av det faktum att kyrkan, som tidigare haft svar på alla frågor, inte kunde besvara folkets frågor om vad de gjort för att förtjäna detta. Kyrkan hade som vi sett tvingats ersätta många av sina präster, biskopar och munkar med mindre belästa och – kanske också – övertygade ersättare. Situationen blev förstås inte heller bättre av att påvens ställning var ifrågasatt, och det faktum att det ibland kunde finnas upp till tre eller fyra påvar samtidigt. Nu var det förstås inte första gången den katolska kyrkan ställdes inför en akut kris, men nu fanns det inte längre möjlighet att på ett adekvat sätt ersätta förlusterna. Någon rörelse som den i Cluny under 1000-talet fanns inte längre att tillgå, samtidigt som påvens makt urholkats av bland annat Filip den Skönes tilltag.
Frustrationen och irritationen kan tydligt skådas i den samtida konsten, speciellt då i de medeltida kyrkorna. Döden blir ett allt mer återkommande tema, vilket t.ex. visas genom den ovan nämnda bilden av Picator i Täbykyrka. Även bilden av Jesus förändras, från att ha framställts som en kung som med viss glädje låter sig korsfästas så ändras bilden radikalt. Efter Digerdöden framställs Jesus som en lidande, och ibland också uppenbarligen torterad, person med en törnekrona som hänger livlös över korset.
Även om livet så sakta började återgå till det normala så var det nog uppenbart för många att det aldrig skulle bli som det varit.

Berättelsen om pestens tid är med detta inte slut, ändra fram till 1800-talets början drabbar den Europa med oregelbundna intervall och skördar sina offer. Den skulle dock aldrig få samma långtgående effekt som den vid mitten av 1300-talet, och faktum är att många av dessa – ofta regionala – utbrott idag är helt bortglömda. Forskare räknar med att Europa, fram till dess att den försvann, drabbades av ett hundratal större eller mindre utbrott från 1347 och framåt. Även om forskare, såväl historiker som virologer, är tämligen överens om pestens inverkan på Europas befolkning, så finns det som sagt stora skillnader i frågan om vad som orsakade utbrottet.
Som jag nämnde i det tidigare inlägget har den tidigare tesen om att viruset spreds via loppor, som förts in i Europa bland annat med hjälp av den svarta råttan, ifrågasatts. Det har förts en häftig debatt inom den akademiska världen, och även om vissa teser som att det skulle vara någon form av mjältbrand kan nog tämligen snabbt avfärdas. Däremot är teserna om att det inte rörde sig om en bakterie, utan ett virus inte avfärdas lika snabbt och således vunnit en hel del anhängare.
Personligen finner jag inte alls tesen om att det rörde sig om ett virus, troligen ett Ebolaliknande, som helt otänkbart. Det är också fullt teoretiskt möjligt att den egentliga härkomsten inte är Asien, utan faktiskt Afrika. För medan det dröjde ända till mitten av 1400-talet innan de portugisiska utforskarna började söka sig söder om Sahara, hade såväl arabiska, indiska och kinesiska handelsmän sedan länge bedrivit handel med samhällen på den afrikanska östkusten. På samma sätt som pesten enligt legenden kom till Europa via handelsmännen från Kaffa, så kan förstås pesten kommit från Afrika till Asien. Vi har tämligen färska exempel på hur faktiskt utbrott av blödarvirus i stil med Ebola brutit ut i Europa, t.ex. det så kallade Marburgviruset genom införsel av apor. Det enda som egentligen förhindrat en större spridning är ofta att det krävs någon form av utbyte av kroppsvätskor, men det finns andra varianter som faktiskt sprids via luften, t.ex. Hantaviruset.

Oavsett om det nu var en bakterie eller ett virus så blev effekten förödande, det anlände till en rad förhållandevis välorganiserade områden, och efter lämnade ett kaos som tog år att återställa. För viss, t.ex. den katolska kyrkan eller Egypten, gick skadeverkningarna av katastrofen aldrig att återställa fullt ut och ett sedan tidigare påbörjat förfall påskyndades.