Under den senaste veckan har den iranska huvudstaden Teheran skakats av våldsamma sammandrabbningar mellan kravallpolis, demonstranter och paramilitära grupperingar. Riktigt hur många som dödats, skadats eller gripits är okänd, de iranska myndigheterna har – tämligen effektivt – lagt locket på, och de västerländska journalister som är på plats är sedan länge starkt begränsade i sin möjlighet att utöva sitt yrke. Istället får såväl vi som läsare som diverse nyhetsredaktioner klara oss med det lilla som trots allt ändå sipprar ut, dels från nätet men också från filmer som tagits med mobilkameror.
Den officiella orsaken till kravallerna är det val som hölls förra helgen, ett val den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad vann tämligen komfortabelt. Det dröjde dock inte länge innan kritik fördes fram mot att valet inte gått rätt till, och konspirationsteorierna flödade. Ahmadinajadis främste motståndare Mir Hossein Mousavi gick snabbt ut och krävde att rösterna skulle räknas om, men väktarrådet (det andliga råd som egentligen styr Iran) sa nej. Väktarrådets negativa svar till Mousavi ledde till att tusentals iranier i Teheran begav sig ut på stan för att protestera, vilket ledde till att polisen snabbt slog ner protesterna. Sedan dess har Teheran skakats av återkommande demonstrationer och kravaller, vilket nu lett till vissa medgivande från väktarrådet att allt inte gått rätt till.
I Västeuropa har kravallerna mötts med stort intresse, och således fått stort utrymme. Det har förstås inte blivit sämre av att de iranska myndigheterna gjort allt de kan för att se till att minska nyhetsflödet, delvis med viss framgång. Såväl politiker som ledarskribenter har unisont ställt upp bakom demonstranterna, utan att någon egentligen analyserat precis vad det är som fått dem ut på gatorna. Det har till och med talats om att detta kan vara början på en ny iransk revolution, men jag är tveksam. Mousavi är ingen Khomeini, samt det faktum att såväl Ahmadinejad som väktarrådet har ett genuint stöd bland det iranska folket, speciellt då på landsbygden och bland de fattiga. Till detta ska också läggas Ahmadinejads utrikespolitik, där han gång efter annan visat att Iran inte tänker hunsas av omvärlden utan är beredd att gå sin egen väg. För till skillnad mot Shahen som anklagades, inte helt utan grund, för att vara Västvärlden lakej, kan Ahmadinejad konstatera att han varken går i USA:s eller Storbritanniens ledband. Sådant imponerar förstås i ett land med Irans historia…
Oavsett Ahmadinejads stöd hos befolkningen i stort så har förstås protesterna påverkat såväl honom som väkarrådets ställning. Vilket delvis bekräftas av väktarrådets slutsats att vissa oegentligheter gjorts, vilket jag dock inte tror kommer ge någon långvarig effekt annat än att några lokala statstjänstemän kommer avskedas eller åtalas.
Vad gäller protesterna i sig så tror jag egentligen de i många avseenden egentligen inte alls har något med Mousavis valförlust att göra. Jag är tämligen övertygad om att de flesta iranier, speciellt då i de större städerna, är mycket väl medvetna om vilka som egentligen styr showen. Jag tror snarare att det var en besvikelse över att det var så fruktansvärt uppenbart, och att många kanske – inte helt utan grund – kände sig förolämpade över valresultatet. Att Mousavi skulle förlora i sin egen valkrets, där större delen av befolkningen på ett eller annat sätt tillhör samma folkgrupp, skulle unisont ha lagt sin röst på Ahmadinejad är förstås orealistiskt. Det är uppenbart att de iranska valförrättarna varit lite för uppenbara med sitt valfusk, något som de säkerligen också kommer bannas för av väktarrådet.
Protesterna i Teheran väcker dock andra frågor, vet vi egentligen vilka som protesterar och varför? Hur länge kommer omvärlden bry sig om utvecklingen i Teheran, och kommer det bli som i andra fall att omvärlden tappar intresse så fort tårgasen skingrats. Hur många kan idag säga att de kommer ihåg protesterna i Tibet, Burma o.s.v. och vad de egentligen syftade till? Jag är tämligen övertygad att så fort tårgasen lagt sig kommer omvärlden tappa intresset för den aspekten på iransk politik, frågan rörande landets eventuella kärnvapen kommer förstås att vara i fokus. Jag är tämligen övertygad om att landet snart kommer göra Burma, Tibet, Thailand och så vidare sällskap i länder vi engagerat oss i, utan att egentligen sätta oss in i problematiken och sedan när tårgasen försvunnit tappat intresset.
No comments:
Post a Comment