Pestens tid

Året är 1347 och en grupp slitna fartyg anländer till Messina på Sicilien från Krimhalvön, oroad över ryktet om att flera av både besättningen och passagerarna drabbats av någon mystisk sjukdom vägrar flera sicilianska städer ta emot båtarna. Slutligen tar dock paniken ombord överhand, och båtarna kan slutligen lägga till vid en hamn, men vid det här laget är det redan för sent. Alla ombord är antingen sjuka, döende eller döda och många uppvisar stora bölder i skrevet, armhålorna eller på halsen eller stora svarta märken på kroppen. Det dröjer inte länge innan många av stadens invånare själva uppvisar samma symtom som offren på fartygen, och paniken sprider sig i staden när allt fler och fler insjuknar och dör. Situationen blir inte heller bättre av de skräckinjagande berättelser som de överlevande offren från fartygen kan förtälja, vilka snart sprids över hela Europa och letar sig in i våra historieböcker.
De överlevandes skakande berättelse tar sin början i staden Kaffa (nuvarande Feodosija) på Krimhalvön, en stad som sedan mitten av 1200-talet styrts av den italienska staden Genoa. Staden som redan innan italienarna köpt staden av den gyllene horden varit en av de mest framträdande handelsstäderna i Svarta havet, hade under 1300-talet – främst tack vare slavhandeln – blivit det stadsstatens främsta koloni. Framgången hade dock ett pris, och konflikten med den Gyllene horden ledde i mitten av 1340-talet fram till en väpnad konflikt.
Staden utsattes för en långvarig belägring av mongoliska styrkor under ledning av Janibeg, men trots flera stormningsförsök höll staden ut. Utan hopp om att kunna inta staden, vilken effektivt försörjdes via havet, och försvagade sjukdomar gav khanen upp belägringen. Innan man bröt upp lägret så kastade mongolernas belägringsmaskiner in kvarlevorna från de mongoler som dött i den sjukdom som härjade i deras läger. Soldater och andra som genomsökte belägrarnas läger kunde snabbt konstatera att mängder med mongoler dukat undan för den mystiska sjukdomen, något som bekräftades av flera massgravar. Det är inte heller omöjligt att kvarlämnade, eller desertörer, kunde lämna skräckinjagande berättelser om vad som skett i khanens här de senaste veckorna.
Glädjen över att belägringen var hävd blev dock kortlivad, det dröjde inte länge innan många stadsbor började insjukna och uppvisa samma symtom som belägrarna. Paniken spreds snabbt i staden, och många italienska handelsmän valde att hals över huvud fly från den uppenbarligen dödsdömda staden. En mindre flotta lämnade staden, men det tog inte lång tid innan man både passagerare och besättningsmän insjuknade. Oroade av ryktena lät de bysantinska myndigheterna fartygen passera genom det Gyllene hornet utan att få lägga till, och fartygen satte kurs mot Italien. Efter en lång och mödosam resa anlände man så till Italien, men även här var som sagt myndigheterna förvarande och fartygen nekades att lägga till i hamn efter hamn. Till slut lyckas fartygen ta sig in i Messinas hamn, och med det är vi tillbaka där vi började.
Huruvida denna berättelse, med rötter från Medeltiden, är sann eller inte är omöjlig att besvara. Det enda vi kan säga är att 1347 så når Pesten, eller Digerdöden som den också kallats, Europa och inom loppet av några år är kanske så många som en tredje del av Europas befolkning döda. Få eller inga naturkatastrofer har haft en sådan enorm inverkan på mänsklighetens historia som Digerdöden, men trots detta är våra egentliga kunskaper om den – i bästa fall – bristfälliga.

Situationen blir inte heller bättre av att forskningen runt Digerdöden är omgärdad av en rad, mer eller mindre relevanta, tvister rörande sjukdomsförlopp, orsak och antalet döda. Frågor som för en lekman kan te sig som harmlösa har under årens lopp ödelagt karriärer, relationer och vänskapsband. I såväl böcker, pamfletter, hemsidor på Internet, dokumentärer och artiklar försöker de båda sidorna lansera sina teser och underminera sina motståndare teser och befästa sina egna.
För även om vi har tämligen gott om första handskällor, i form av förstahandskällor, både i form av officiella dokument som jordböcker eller enskilda beskrivningar i form av brev eller böcker, så finns det gott om frågetecken att räta ut. En av de idag kanske mest omtvistade frågorna kretsar runt hur Digerdöden spreds, där den tidigare tesen om att den spreds via loppor som bars av den svarta råttan (lat. rattus rattus) blivit allt mer och mer ifrågasatt. Situationen blir inte heller enklare av att samma personer även är involverade i en, kanske ännu mer, infekterad tvist rörande vad som egentligen orsakade Digerdöden. Det blir inte heller lättare av att man idag antar att det kanske egentligen rörde sig om – minst – tre olika sjukdomar, alla med sina egna symtom och dödlighet.
Det hela förenklas inte heller av att de samtida skribenterna ofta blandade ihop sjukdomsförloppen, och att kvarlevor från t.ex. massgravar inte ger några egentliga svar. Förloppet gick ofta så snabbt att det aldrig hann ge några skador på skelettet, och det enda fysiska bevis vi har för denna farsot är således mängder med medeltida massgravar runt om i Europa. De mentala effekterna var dock mer djupgående, och de kommer vi återkomma till i ett annat blogginlägg.

Oavsett denna strid så är det faktiskt omöjligt att säga huruvida den inledande berättelsen är sann eller ej. Troligen rör det sig om en efterhandskonstruktion, men helt otänkbar är den inte. Det var legio bland belägrare att skjuta in döda och sjuka till de belägrade, en slags dåtid form av bakterielogisk krigföring som gick ut på att förstöra de belägrades moral och vattenreserver. Ville man vara riktigt jävlig så sköts resterna av, eller till och med levande, krigsfångar från de belägrades styrkor in över stadsmurarna. Huruvida detta skedde i samband med khanens belägring av Kaffa är okänt, helt otänkbart är det dock inte.
Huruvida flyktingarna från Kaffa ska beskyllas för Digerdödens spridning till Europa är dock tveksamt, för även om vi antar att berättelsen är sann fanns det gott om andra sätt för den att ta sig till Europa. Vi får dock nöja oss med att konstatera att vi inte vet, och troligen aldrig kommer att få veta, hur och när Digerdöden nådde Europa och att det finns gott om frågetecken varifrån den härrörde.
Det mest troliga alternativet är Kina, under 1300-talets början härjade här någon form av epidemi som – även detta troligen – spreds västerut med karavaner och härjande mongoler. Någon gång runt mitten av 1300-talet dyker de första skräckslagna berättelserna upp, först i Mellersta östern och sedan i Europa om hur liemannen går från hus till hus och skördar sina offer.

Nu var epidemier och döden inget ovanligt i det medeltida Europa (eller mellersta östern för den delen), även de med idag små europeiska städerna drabbades ofta av återkommande utbrott av t.ex. tyfus och kolera som skördade mängder med offer. Det rörde sig dock allt som ofta om lokala utbrott, vilka sällan fick större spridning och vars effekter snabbt ersattes av nyinflyttade från landsbygden och livet återgick således till det normala.
Nu var det dock inte bara städerna som drabbades, döden var normalt sett närvarande överallt, oavsett om man var bonde, stadsbo eller levde i skogen. Han gick helt enkelt inte att undvika, något som delvis kanske kan förklara den medeltida världsbilden och religionens starka ställning i samhället. I en värld där döden, eller åtminstone hans hantlangare svält och krig, var konstant närvarande så behövdes kanske någon form av eskapism i form av evigt liv i paradiset.
Men nu ska vi inte måla fan på väggen, för det är inte för intet som denna tid kalls för Högmedeltiden. Detta var nämligen Medeltidens svar på det glada 1920-talet, Europas befolkning hade mångdubblats, nya åkermarker hade tagits i bruk, städerna började på allvar växa och handeln hade börjat sin globalisering. Tack vare – främst – italienska handelsmän kom Europas befolkning i kontakt med såväl Mellersta östern som fjärran länder som Kathy (Kina). Längs urgamla karavanvägar i Asien fördes kryddor, siden och andra dyrbarheter till Europa för att säljas. I norra Europa växte sig det tyska handelsförbundet Hansan fram, vilka kontrollerade den lukrativa handeln med pälsdjur, torkad fisk, honung, timmer, tjära och järn. I nuvarande Nederländerna/Belgien gjorde flamländska handelsmän stora förmögenheter på handeln med ull från de brittiska öarna, och i öst sålde ryska handelsmän pälsar och – kanske mindre smickrande – slavar till såväl italienska som muslimska köpmän. Den ökade handel innebar i mångt och mycket att man började i allt högre grad använda sig av mynt och/eller växlar för att betala för varorna.
Rikedomarna som välde in i Europa stärkte också framväxten av en mer centraliserad makt, möjligheterna att ta ut skatter i reda pengar istället för i natura stärkte givetvis centralmakten. Istället för vaga löften om förläningar kunde nu centralmakten lova, bokstavligen, guld och gröna skogar.

Men mitt i all denna framgång fanns förstås också en mörk baksida, den enorma befolkningstillväxten hade lett till att områden som tidigare ansetts obrukbara – eller i bästa fall gett låg avkastning – tagits i bruk. Det blev inte heller bättre av att de ofta små jordlotterna i samband med arv, delades upp i mindre och mindre jordlotter. Den tekniska utvecklingen hade inte heller riktigt hängt med befolkningsexplosionen, och bönderna hade svårt att riktigt få ut maximalt av sina jordlotter. Faktum är att många av de bästa jordbruksområdena i många fall, på grund av att jorden helt enkelt var för tung att vända, inte användes eller låg i träda. Istället koncentrerades produktionen till lättbrukade områden, vilka dock inte nödvändigtvis var de bästa ur ett längre perspektiv. Generellt sätt kan man konstatera att Europas jordbruk, precis som det i Asien och Mellersta östern, producerade tillräckligt för att överleva.
Under 1300-talets första hälft drabbades Europa och Asien av rejält temperatursänkning, något som bland annat visats genom studier av inlandsisen och dendrologiska undersökningar. Såväl regn som kyla förstörde skördarna, och en befolkning som redan levde på svältgränsen drabbades givetvis hårt. Situationen förbättrades inte heller av det krig som då och då flammade upp mellan England och Frankrike, som både drabbade handeln och – i kanske ännu högre grad – bönderna i Frankrike. Även om härarna var små, i jämförelse med de antika eller moderna, så var de tillräckliga för at skapa en perfekt grogrund för sjukdomar. Vid det berömda slaget om Crécy (1346) var engelsmännen så hårt ansatta av dysenteri att många soldater helt enkelt stred i underkläderna.