Antonius Block: Vem är du?
Döden: Jag är döden
Antonius Block: Kommer du för att hämta mig?
Döden: Jag har redan länge gått vid din sida.
Antonius Block: Det vet jag.
Döden: Är du beredd?
Antonius Block: Min kropp är beredd, inte jag själv.
Med denna dialog inleds filmen ”Det sjunde inseglet” (1957) av Ingmar Bergman, en film som odödliggjorts tack vare den efterföljande scenen där Antonius Block spelar schack med döden. Kortfattat handlar filmen om riddaren Antonius Block (Max von Syndow), som efter år av korståg i det Heliga landet återvänder till Sverige, ett land förött av digerdöden och där döden är ständigt närvarande rent fysiskt sett. Block lyckas övertala Döden (Bengt Ekerot) efter ett parti schack att skjuta upp det ofrånkomliga till dess han kan gottgöra sina synder, något han får möjlighet då han slår följe med paret Jof (Nils Poppe) och Mia (Bibi Andersson) två skådespelare som reser land och rike runt.
Scenen när Block och Döden spelar schack har parodierats i en rad filmer, den mest kända är kanske från filmen ”The last action hero” (1993), där självaste Arnold Schwartzenegger spelar rollen som Block i en scen. Faktum är dock att Bergman själv inspirerats av en samtida bild, i innertaket på Täby kyrka finns en målning av Albertus Pictor där döden ses spela schack med en adelsman, ett motiv som blev allt vanligare i takt med att pesten spreds.
Efter de första utbrottet i södra Italien, vilka kan ha haft kopplingar till flyktingarna från Kaffa, så spreds Digerdöden explosionsartat över Europa. Redan i november 1347 drabbades Marseille och ett par månader senare drabbades påvestaden Avignon (dit påven förts av den franske kungen Filip den sköne). I ett försök att undvika att påven drabbas isoleras han genom omgärdas av en eld, men det kan inte hindra smittan från att spridas och redan året därpå har pesten nått Paris och den engelska kanalkusten.
Till England, som vid den här tiden kontrollerade stora områden längs den franska västkusten, når pesten 1349 och sprids snabbt norrut. Sommaren 1349 anländer ett engelskt fartyg till Bergen, huruvida besättningen levde eller om fartyget bara drev runt är idag oklart. Det dröjer inte länge innan de som varit i kontakt med fartyget insjuknar, och sommaren 1350 når smittan Sverige.
Inom loppet av bara tre år har mer eller mindre hela Europa drabbats, inte ens det avlägsna Island, hade skonats. Frågan huruvida smittan nådde Grönland är än idag omtvistad, men frånvaron av några större massgravar och det faktum att många nordbor redan innan pestens ankomst valt att lämna ön på grund av klimatförändringar och en allt aggressivare lokalbefolkning talar emot det. De få som blev kvar dukade troligen successivt under eller assimilerades med lokalbefolkningen i och med att transporterna från Island slutade anlända. Helt säker kan vi förstås inte vara, och det är mycket möjligt att de arkeologiska undersökningar som genomförs på Grönland kan besvara frågan.
Den snabba spridningen skrämde givetvis den medeltida befolkningen, vars kunskaper om bakterier, virus och smittspridning var lika med noll. Försöken att förklara orsakerna kanske ter sig för oss som naiva, men för den medeltida människan var dessa precis lika rationella som vår förklaring till t.ex. svininfluensan. Situationen förvärrades dessutom av att den tidigare taktiken vid utbrott av t.ex. kolera eller tyfus var verkningslös, vilken i korthet gick ut på att de fattiga stängde in sig i sina hus och de rika flydde till landsbygden. Ingenting verkade hjälpa och i takt med att dödssiffrorna steg och stanken av död omgärdade var enda stad, samhälle, by eller enskild gård började man söka efter syndabockar.
Vissa såg pesten som ett utslag av guds straff, bland annat fick den Heliga Birgitta (Sveriges hitintills enda helgon) en dröm där hon fick reda på att orsaken var ”Guds vrede över människornas synd”. Enligt Birgitta var det enda botemedlet att blidka gud att genomföra fromma handlingar, prästerna skulle minst en gång i månaden sjunga den heliga treenighetens mässa och biskoparna skulle även dessa minst en gång i månaden hålla en helig procession med heliga reliker. Förutom detta påbjöd Birgitta att biskoparna skulle samla de fattiga, ge dem mat och tvätta deras fötter dagligen. Men detta räckte inte ansåg Birgitta, som förordade att varje församlingsmedlem skulle bikta sig en gång i månaden och varje dag läsa Fader vår tre gånger och den Hell dig Maria en gång om dagen. Trots att hon reste till Rom och att hennes påbud fick stort genomslagskraft visade de sig totalt verkningslösa, men det fanns de som var beredda att gå ännu längre i sin religiösa nit.
Inspirerade av tanken på botgöring genom självplågeri, ofta i kombination med ett högljutt mässande av psalmer eller böner, hade långa anor inom den katolska kyrkan. Det rörde sig dock ofta om enskilda munkar, som offentligt eller isolerat sysselsatte sig att piska sig själv eller självstympning för att få botgöring för sina – eller andras synder. Under årens lopp utvecklades dock tanken på massprocessioner av självplågare skulle vara mer effektivt, och en av de första fallen var i samband med belägringen av Acre under det första korståget då deltagarna – troligen till de belägrades stora förvåning – gick barfota runt stadens befästningar i ett försök att blidka gud. Någon större framgång visade sig dock processionen inte ha, utan man fick istället använda sig av mer världsliga aktioner för att inta staden. Först efter att man mutat en av de belägrade att släppa in dem kunde staden stormas och intas.
I Europa dröjde det ända tills mitten av 1200-talet innan tanken på dessa massprocessioner fick någon större spridning, och dessa var ofta kopplade till någon form av missväxt eller epidemi. De första organiserade formerna skedde i Perugia, som varit drabbad av flera år av missväxt, där stora delar av befolkningen i vad som kanske skulle kunna liknas vid en masspsykos, gick man ur hus och försökte blidka Gud genom självplågeri och mässande. Personer som av olika anledningar valde att inte delta ansågs vara i allians med djävulen och slogs helt enkelt ihjäl, oavsett om det nu rörde sig om präster eller lekmän. Rörelsen, som kallades flagellanter, från det latinska ordet flagellare (piska), spreds norrut in i Österrike och södra Tyskland. Det var dock en rörelse som saknade någon egentlig ledare, och som dessutom inte var allt för populär bland både kyrkan och statsmakten. Som i Perugia var det inte ovanligt att processionerna slutade i kravaller och upplopp då man angrep personer som ansågs som misshagliga eller vägrade delta.
Digerdödens ankomst och dess effekter gav dock tankarna ny luft, och över hela Europa drog grupper av flagellanter fram från stad till stad. Inledningsvis hade såg såväl den katolska kyrkan som de världsliga ledarna mellan fingrarna när det gällde rörelsen, men det stod snart klart att den tidigare tämligen gudsfruktande rörelsen kunde vara en fara. Kyrkan var starkt oroad över de stundtals kritiska budskap många ledare predikade. I en påvlig bulla från den 20 oktober 1349 krävde påven Clement IV att präster och munkar skulle hejda dess framfart, en åsikt som även delades av påven Gregory XI som helt enkelt brännmärkte flagellanterna som kättare.
Det var dock inte bara påven som oroades över flagellanternas framväxt, även vanligt folk började snabbt tröttna på självplågarna som drog land och rike runt som Egyptens gräshoppor. Inte nog med att de ryktades själva sprida pesten, angrepp mot personer som vägrat bistå dem med mat eller deltagande i deras processioner blev allt vanligare. De tidigare rätt beskedliga processionerna blev med tiden allt mer groteska, såväl kroppsdelar som blodiga skynken användes i processionerna och behandlades som heliga föremål av medlemmarna. När så dess budskap också började innehålla kritik mot såväl den andliga som den världsliga fick det vara nog, rörelsen slogs ner med våld och även om den fortsatte att dyka upp då och då så slogs de snabbt ner av centralmakten. Successivt kunde dock den katolska kyrkan införa en mer, för dem, accepterad version av flagellanterna vilken överlevt ända tills idag och kan beskådas i både Spanien och Italien.
När det var uppenbart att varken böner, fromhet, självplågeri eller kritik mot kyrkan och det världsliga styret hjälpte så vändes frustrationen mot en gammal syndabock, judarna. Antisemitiska utbrott var inget nytt i Europa, de hade skett redan under 500-talet i Spanien och i såväl Tyskland som Frankrike under korstågen. Rykten om att judar, av vilka många antingen levde instängda i trånga getton eller livnärde sig som resande försäljare, förgiftade brunnar spreds snabbt över Europa. Till skillnad från flagellanterna vars kritik stundtals riktat in sig mot den katolska kyrkan och/eller centralmakten, så sågs ryktena mot de europeiska judarna som förhållandevis harmlöst. Det är inte heller helt otänkbart att många adelsmän, vilka dragit på sig stora skulder hos judiska bankirer, helt enkelt såg en möjlighet att bli av med sina skulder.
I scener som upprepats tidigare, och som skulle bli legio fram till mitten av 1900-talet, angreps såväl enskilda judar som judiska getton av uppretade folkhopar. De som trots allt försökte hjälpa judarna anklagades för att ha samröre med djävulen, och riskerade själva att drabbas av folkhopens vrede. När så myndigheterna till slut tappat kontrollen över det kaos man själva varit med och skapat, tvingades man ingripa. Nu var det dock inte primärt omtanke om judarna som fick myndigheterna att stämma i bäcken, snarare var det oron över att oroligheterna på något sätt skulle utmynna i allvarligare uppror. En annan orsak var troligen det faktum att man oroade sig för att oroligheterna skulle påverka ekonomin negativt, speciellt som många judar sysselsatte sig med handel. Till skillnad mot flagellanterna så stampades dock inte de antisemitiska idéerna ut, snarare låg de latent och pyrde och flammade upp i samband med nya pestutbrott.
När så pesten slutligen började klinga av lämnade det ett öde och chockat Europa bakom sig, man räknar med att minst en tredjedel av Europas befolkning dukade under, men siffran kan vara mycket högre och det finns de forskare som anser att siffran snarare borde ligga på runt 60%. Lokalt kunde förödelsen vara nästan 100%-ig, och hela samhällen hade under loppet av några månader försvunnit. Europas städer låg – bokstavligen – i ruiner, på landsbygden var det som påminde om mänskligt liv de hundratusentals öde gårdar som nu kantade vägarna och tamboskap som lämnats vind för våg. Man kan nog med fog konstatera att likstanken hängde tungt över Europa.
Effekterna av detta enorma manfall lät förstås inte vänta på sig, och även om återhämtningen påbörjade tämligen omgående så skulle livet aldrig mer återgå till det innan Pesten. För den katolska kyrkan innebar Digerdöden bokstavligen, trots upprepade utbrott av nyandlighet, början på slutet av dess inflytande över Västeuropa. Delvis på grund av de stora förlusterna av präster, vilka genom att de genomförde den sista smörjelsen var extremt utsatta för att själva smittas, tvingades påven tillsätta mängder med nya präster, varav många med liten eller ingen skolning. Påvens sedan tidigare försvagade ställning, vilket delvis bekräftades i och med att Filip den Sköne helt enkelt kidnappade påven och förde honom till Avignon spädde bara på förfallet. Situationen förbättrades inte av de motpåvar som lanserades ibland annat Rom, och som ledde till förvirring om vem som egentligen var den riktiga påven.
De enorma förlusterna var förstås inte enbart koncentrerade till den kyrkliga världen, de drabbade i ännu högre grad landsbygden och jordbruksnäringen. Inom loppet av bara ett par år hade som sagt minst en tredjedel, kanske så många som över hälften, av Europas befolkning dött. Lokalt kunde som sagt dödstalen vara ännu högre, och det finns exempel i t.ex. engelska jordeböcker på hur hela samhällen slutat att existera. För ett samhälle som i stora drag, även om man successivt börjat nyttja ett fungerande monetärt system, fortfarande byggde på ett utbyte av varor och tjänster var detta förstås katastrofalt. För de överlevande bönderna var dock situationen inte helt nattsvart, det tidigare problemet med minskade jordlotter försvann och tack vare tillgången på herrelöst boskap ökade köttintaget. Inte heller fanns behovet kvar av att bruka olönsam mark, och tidigare brukad mark kunde läggas i träda eller användas som betesmarker för boskap. På många håll tvingades dessutom markägarna, allt för att behålla sina bönder, genomföra stora förändringar i förhållningssättet jämt emot sina underståtar. Möjligheterna att välja sina arbetsgivare gav bönderna en större rörlighet och självmedvetenhet, något som dock spädde på de sociala motsättningarna. På andra håll försökte man, inte helt utan framgång, knyta de kvarvarande bönderna ännu hårdare till markägaren, och i såväl Tyskland som östra Europa infördes livegenskap bland bönderna. På andra håll användes katastrofen, bland annat i delar av England, som svepskäl att göra sig av med sina bönder och istället ersätta dessa med fårhjordar eller annan boskap.
I spåren av katastrofen följde också social oro, uppror bland främst bönder som sett sina rättigheter minska eller helt försvunnit blev vanligare. Speciellt hårt drabbad blev Tyskland som under stora delar av resten av Medeltiden drabbades av återkommande bondeuppror, vilka allt som ofta slogs ner. Vad som däremot inte verkat påverkats nämnvärt av digerdöden var kriget mellan England och Frankrike, som brutit ut åren precis innan pestens ankomst. För trots att båda länderna blivit hårt brandskattade av pesten fortsatte konflikten långt in på 1400-talet, då fransmännen till slut drivit ut engelsmännen och tagit kontroll över det som idag är Frankrike.
Vad som däremot uppenbarligen påverkats var folks syn på både sig själva, sin nutid och framtid. Den positiva anda som genomsyrat samhället var som – inte helt underligt – bortblåst, och istället infann sig en pessimism och ifrågasättande av världsordningen. Situationen förbättrades inte heller av det faktum att kyrkan, som tidigare haft svar på alla frågor, inte kunde besvara folkets frågor om vad de gjort för att förtjäna detta. Kyrkan hade som vi sett tvingats ersätta många av sina präster, biskopar och munkar med mindre belästa och – kanske också – övertygade ersättare. Situationen blev förstås inte heller bättre av att påvens ställning var ifrågasatt, och det faktum att det ibland kunde finnas upp till tre eller fyra påvar samtidigt. Nu var det förstås inte första gången den katolska kyrkan ställdes inför en akut kris, men nu fanns det inte längre möjlighet att på ett adekvat sätt ersätta förlusterna. Någon rörelse som den i Cluny under 1000-talet fanns inte längre att tillgå, samtidigt som påvens makt urholkats av bland annat Filip den Skönes tilltag.
Frustrationen och irritationen kan tydligt skådas i den samtida konsten, speciellt då i de medeltida kyrkorna. Döden blir ett allt mer återkommande tema, vilket t.ex. visas genom den ovan nämnda bilden av Picator i Täbykyrka. Även bilden av Jesus förändras, från att ha framställts som en kung som med viss glädje låter sig korsfästas så ändras bilden radikalt. Efter Digerdöden framställs Jesus som en lidande, och ibland också uppenbarligen torterad, person med en törnekrona som hänger livlös över korset.
Även om livet så sakta började återgå till det normala så var det nog uppenbart för många att det aldrig skulle bli som det varit.
Berättelsen om pestens tid är med detta inte slut, ändra fram till 1800-talets början drabbar den Europa med oregelbundna intervall och skördar sina offer. Den skulle dock aldrig få samma långtgående effekt som den vid mitten av 1300-talet, och faktum är att många av dessa – ofta regionala – utbrott idag är helt bortglömda. Forskare räknar med att Europa, fram till dess att den försvann, drabbades av ett hundratal större eller mindre utbrott från 1347 och framåt. Även om forskare, såväl historiker som virologer, är tämligen överens om pestens inverkan på Europas befolkning, så finns det som sagt stora skillnader i frågan om vad som orsakade utbrottet.
Som jag nämnde i det tidigare inlägget har den tidigare tesen om att viruset spreds via loppor, som förts in i Europa bland annat med hjälp av den svarta råttan, ifrågasatts. Det har förts en häftig debatt inom den akademiska världen, och även om vissa teser som att det skulle vara någon form av mjältbrand kan nog tämligen snabbt avfärdas. Däremot är teserna om att det inte rörde sig om en bakterie, utan ett virus inte avfärdas lika snabbt och således vunnit en hel del anhängare.
Personligen finner jag inte alls tesen om att det rörde sig om ett virus, troligen ett Ebolaliknande, som helt otänkbart. Det är också fullt teoretiskt möjligt att den egentliga härkomsten inte är Asien, utan faktiskt Afrika. För medan det dröjde ända till mitten av 1400-talet innan de portugisiska utforskarna började söka sig söder om Sahara, hade såväl arabiska, indiska och kinesiska handelsmän sedan länge bedrivit handel med samhällen på den afrikanska östkusten. På samma sätt som pesten enligt legenden kom till Europa via handelsmännen från Kaffa, så kan förstås pesten kommit från Afrika till Asien. Vi har tämligen färska exempel på hur faktiskt utbrott av blödarvirus i stil med Ebola brutit ut i Europa, t.ex. det så kallade Marburgviruset genom införsel av apor. Det enda som egentligen förhindrat en större spridning är ofta att det krävs någon form av utbyte av kroppsvätskor, men det finns andra varianter som faktiskt sprids via luften, t.ex. Hantaviruset.
Oavsett om det nu var en bakterie eller ett virus så blev effekten förödande, det anlände till en rad förhållandevis välorganiserade områden, och efter lämnade ett kaos som tog år att återställa. För viss, t.ex. den katolska kyrkan eller Egypten, gick skadeverkningarna av katastrofen aldrig att återställa fullt ut och ett sedan tidigare påbörjat förfall påskyndades.
Friday, July 31, 2009
Thursday, July 30, 2009
Pestens tid
Året är 1347 och en grupp slitna fartyg anländer till Messina på Sicilien från Krimhalvön, oroad över ryktet om att flera av både besättningen och passagerarna drabbats av någon mystisk sjukdom vägrar flera sicilianska städer ta emot båtarna. Slutligen tar dock paniken ombord överhand, och båtarna kan slutligen lägga till vid en hamn, men vid det här laget är det redan för sent. Alla ombord är antingen sjuka, döende eller döda och många uppvisar stora bölder i skrevet, armhålorna eller på halsen eller stora svarta märken på kroppen. Det dröjer inte länge innan många av stadens invånare själva uppvisar samma symtom som offren på fartygen, och paniken sprider sig i staden när allt fler och fler insjuknar och dör. Situationen blir inte heller bättre av de skräckinjagande berättelser som de överlevande offren från fartygen kan förtälja, vilka snart sprids över hela Europa och letar sig in i våra historieböcker.
De överlevandes skakande berättelse tar sin början i staden Kaffa (nuvarande Feodosija) på Krimhalvön, en stad som sedan mitten av 1200-talet styrts av den italienska staden Genoa. Staden som redan innan italienarna köpt staden av den gyllene horden varit en av de mest framträdande handelsstäderna i Svarta havet, hade under 1300-talet – främst tack vare slavhandeln – blivit det stadsstatens främsta koloni. Framgången hade dock ett pris, och konflikten med den Gyllene horden ledde i mitten av 1340-talet fram till en väpnad konflikt.
Staden utsattes för en långvarig belägring av mongoliska styrkor under ledning av Janibeg, men trots flera stormningsförsök höll staden ut. Utan hopp om att kunna inta staden, vilken effektivt försörjdes via havet, och försvagade sjukdomar gav khanen upp belägringen. Innan man bröt upp lägret så kastade mongolernas belägringsmaskiner in kvarlevorna från de mongoler som dött i den sjukdom som härjade i deras läger. Soldater och andra som genomsökte belägrarnas läger kunde snabbt konstatera att mängder med mongoler dukat undan för den mystiska sjukdomen, något som bekräftades av flera massgravar. Det är inte heller omöjligt att kvarlämnade, eller desertörer, kunde lämna skräckinjagande berättelser om vad som skett i khanens här de senaste veckorna.
Glädjen över att belägringen var hävd blev dock kortlivad, det dröjde inte länge innan många stadsbor började insjukna och uppvisa samma symtom som belägrarna. Paniken spreds snabbt i staden, och många italienska handelsmän valde att hals över huvud fly från den uppenbarligen dödsdömda staden. En mindre flotta lämnade staden, men det tog inte lång tid innan man både passagerare och besättningsmän insjuknade. Oroade av ryktena lät de bysantinska myndigheterna fartygen passera genom det Gyllene hornet utan att få lägga till, och fartygen satte kurs mot Italien. Efter en lång och mödosam resa anlände man så till Italien, men även här var som sagt myndigheterna förvarande och fartygen nekades att lägga till i hamn efter hamn. Till slut lyckas fartygen ta sig in i Messinas hamn, och med det är vi tillbaka där vi började.
Huruvida denna berättelse, med rötter från Medeltiden, är sann eller inte är omöjlig att besvara. Det enda vi kan säga är att 1347 så når Pesten, eller Digerdöden som den också kallats, Europa och inom loppet av några år är kanske så många som en tredje del av Europas befolkning döda. Få eller inga naturkatastrofer har haft en sådan enorm inverkan på mänsklighetens historia som Digerdöden, men trots detta är våra egentliga kunskaper om den – i bästa fall – bristfälliga.
Situationen blir inte heller bättre av att forskningen runt Digerdöden är omgärdad av en rad, mer eller mindre relevanta, tvister rörande sjukdomsförlopp, orsak och antalet döda. Frågor som för en lekman kan te sig som harmlösa har under årens lopp ödelagt karriärer, relationer och vänskapsband. I såväl böcker, pamfletter, hemsidor på Internet, dokumentärer och artiklar försöker de båda sidorna lansera sina teser och underminera sina motståndare teser och befästa sina egna.
För även om vi har tämligen gott om första handskällor, i form av förstahandskällor, både i form av officiella dokument som jordböcker eller enskilda beskrivningar i form av brev eller böcker, så finns det gott om frågetecken att räta ut. En av de idag kanske mest omtvistade frågorna kretsar runt hur Digerdöden spreds, där den tidigare tesen om att den spreds via loppor som bars av den svarta råttan (lat. rattus rattus) blivit allt mer och mer ifrågasatt. Situationen blir inte heller enklare av att samma personer även är involverade i en, kanske ännu mer, infekterad tvist rörande vad som egentligen orsakade Digerdöden. Det blir inte heller lättare av att man idag antar att det kanske egentligen rörde sig om – minst – tre olika sjukdomar, alla med sina egna symtom och dödlighet.
Det hela förenklas inte heller av att de samtida skribenterna ofta blandade ihop sjukdomsförloppen, och att kvarlevor från t.ex. massgravar inte ger några egentliga svar. Förloppet gick ofta så snabbt att det aldrig hann ge några skador på skelettet, och det enda fysiska bevis vi har för denna farsot är således mängder med medeltida massgravar runt om i Europa. De mentala effekterna var dock mer djupgående, och de kommer vi återkomma till i ett annat blogginlägg.
Oavsett denna strid så är det faktiskt omöjligt att säga huruvida den inledande berättelsen är sann eller ej. Troligen rör det sig om en efterhandskonstruktion, men helt otänkbar är den inte. Det var legio bland belägrare att skjuta in döda och sjuka till de belägrade, en slags dåtid form av bakterielogisk krigföring som gick ut på att förstöra de belägrades moral och vattenreserver. Ville man vara riktigt jävlig så sköts resterna av, eller till och med levande, krigsfångar från de belägrades styrkor in över stadsmurarna. Huruvida detta skedde i samband med khanens belägring av Kaffa är okänt, helt otänkbart är det dock inte.
Huruvida flyktingarna från Kaffa ska beskyllas för Digerdödens spridning till Europa är dock tveksamt, för även om vi antar att berättelsen är sann fanns det gott om andra sätt för den att ta sig till Europa. Vi får dock nöja oss med att konstatera att vi inte vet, och troligen aldrig kommer att få veta, hur och när Digerdöden nådde Europa och att det finns gott om frågetecken varifrån den härrörde.
Det mest troliga alternativet är Kina, under 1300-talets början härjade här någon form av epidemi som – även detta troligen – spreds västerut med karavaner och härjande mongoler. Någon gång runt mitten av 1300-talet dyker de första skräckslagna berättelserna upp, först i Mellersta östern och sedan i Europa om hur liemannen går från hus till hus och skördar sina offer.
Nu var epidemier och döden inget ovanligt i det medeltida Europa (eller mellersta östern för den delen), även de med idag små europeiska städerna drabbades ofta av återkommande utbrott av t.ex. tyfus och kolera som skördade mängder med offer. Det rörde sig dock allt som ofta om lokala utbrott, vilka sällan fick större spridning och vars effekter snabbt ersattes av nyinflyttade från landsbygden och livet återgick således till det normala.
Nu var det dock inte bara städerna som drabbades, döden var normalt sett närvarande överallt, oavsett om man var bonde, stadsbo eller levde i skogen. Han gick helt enkelt inte att undvika, något som delvis kanske kan förklara den medeltida världsbilden och religionens starka ställning i samhället. I en värld där döden, eller åtminstone hans hantlangare svält och krig, var konstant närvarande så behövdes kanske någon form av eskapism i form av evigt liv i paradiset.
Men nu ska vi inte måla fan på väggen, för det är inte för intet som denna tid kalls för Högmedeltiden. Detta var nämligen Medeltidens svar på det glada 1920-talet, Europas befolkning hade mångdubblats, nya åkermarker hade tagits i bruk, städerna började på allvar växa och handeln hade börjat sin globalisering. Tack vare – främst – italienska handelsmän kom Europas befolkning i kontakt med såväl Mellersta östern som fjärran länder som Kathy (Kina). Längs urgamla karavanvägar i Asien fördes kryddor, siden och andra dyrbarheter till Europa för att säljas. I norra Europa växte sig det tyska handelsförbundet Hansan fram, vilka kontrollerade den lukrativa handeln med pälsdjur, torkad fisk, honung, timmer, tjära och järn. I nuvarande Nederländerna/Belgien gjorde flamländska handelsmän stora förmögenheter på handeln med ull från de brittiska öarna, och i öst sålde ryska handelsmän pälsar och – kanske mindre smickrande – slavar till såväl italienska som muslimska köpmän. Den ökade handel innebar i mångt och mycket att man började i allt högre grad använda sig av mynt och/eller växlar för att betala för varorna.
Rikedomarna som välde in i Europa stärkte också framväxten av en mer centraliserad makt, möjligheterna att ta ut skatter i reda pengar istället för i natura stärkte givetvis centralmakten. Istället för vaga löften om förläningar kunde nu centralmakten lova, bokstavligen, guld och gröna skogar.
Men mitt i all denna framgång fanns förstås också en mörk baksida, den enorma befolkningstillväxten hade lett till att områden som tidigare ansetts obrukbara – eller i bästa fall gett låg avkastning – tagits i bruk. Det blev inte heller bättre av att de ofta små jordlotterna i samband med arv, delades upp i mindre och mindre jordlotter. Den tekniska utvecklingen hade inte heller riktigt hängt med befolkningsexplosionen, och bönderna hade svårt att riktigt få ut maximalt av sina jordlotter. Faktum är att många av de bästa jordbruksområdena i många fall, på grund av att jorden helt enkelt var för tung att vända, inte användes eller låg i träda. Istället koncentrerades produktionen till lättbrukade områden, vilka dock inte nödvändigtvis var de bästa ur ett längre perspektiv. Generellt sätt kan man konstatera att Europas jordbruk, precis som det i Asien och Mellersta östern, producerade tillräckligt för att överleva.
Under 1300-talets första hälft drabbades Europa och Asien av rejält temperatursänkning, något som bland annat visats genom studier av inlandsisen och dendrologiska undersökningar. Såväl regn som kyla förstörde skördarna, och en befolkning som redan levde på svältgränsen drabbades givetvis hårt. Situationen förbättrades inte heller av det krig som då och då flammade upp mellan England och Frankrike, som både drabbade handeln och – i kanske ännu högre grad – bönderna i Frankrike. Även om härarna var små, i jämförelse med de antika eller moderna, så var de tillräckliga för at skapa en perfekt grogrund för sjukdomar. Vid det berömda slaget om Crécy (1346) var engelsmännen så hårt ansatta av dysenteri att många soldater helt enkelt stred i underkläderna.
De överlevandes skakande berättelse tar sin början i staden Kaffa (nuvarande Feodosija) på Krimhalvön, en stad som sedan mitten av 1200-talet styrts av den italienska staden Genoa. Staden som redan innan italienarna köpt staden av den gyllene horden varit en av de mest framträdande handelsstäderna i Svarta havet, hade under 1300-talet – främst tack vare slavhandeln – blivit det stadsstatens främsta koloni. Framgången hade dock ett pris, och konflikten med den Gyllene horden ledde i mitten av 1340-talet fram till en väpnad konflikt.
Staden utsattes för en långvarig belägring av mongoliska styrkor under ledning av Janibeg, men trots flera stormningsförsök höll staden ut. Utan hopp om att kunna inta staden, vilken effektivt försörjdes via havet, och försvagade sjukdomar gav khanen upp belägringen. Innan man bröt upp lägret så kastade mongolernas belägringsmaskiner in kvarlevorna från de mongoler som dött i den sjukdom som härjade i deras läger. Soldater och andra som genomsökte belägrarnas läger kunde snabbt konstatera att mängder med mongoler dukat undan för den mystiska sjukdomen, något som bekräftades av flera massgravar. Det är inte heller omöjligt att kvarlämnade, eller desertörer, kunde lämna skräckinjagande berättelser om vad som skett i khanens här de senaste veckorna.
Glädjen över att belägringen var hävd blev dock kortlivad, det dröjde inte länge innan många stadsbor började insjukna och uppvisa samma symtom som belägrarna. Paniken spreds snabbt i staden, och många italienska handelsmän valde att hals över huvud fly från den uppenbarligen dödsdömda staden. En mindre flotta lämnade staden, men det tog inte lång tid innan man både passagerare och besättningsmän insjuknade. Oroade av ryktena lät de bysantinska myndigheterna fartygen passera genom det Gyllene hornet utan att få lägga till, och fartygen satte kurs mot Italien. Efter en lång och mödosam resa anlände man så till Italien, men även här var som sagt myndigheterna förvarande och fartygen nekades att lägga till i hamn efter hamn. Till slut lyckas fartygen ta sig in i Messinas hamn, och med det är vi tillbaka där vi började.
Huruvida denna berättelse, med rötter från Medeltiden, är sann eller inte är omöjlig att besvara. Det enda vi kan säga är att 1347 så når Pesten, eller Digerdöden som den också kallats, Europa och inom loppet av några år är kanske så många som en tredje del av Europas befolkning döda. Få eller inga naturkatastrofer har haft en sådan enorm inverkan på mänsklighetens historia som Digerdöden, men trots detta är våra egentliga kunskaper om den – i bästa fall – bristfälliga.
Situationen blir inte heller bättre av att forskningen runt Digerdöden är omgärdad av en rad, mer eller mindre relevanta, tvister rörande sjukdomsförlopp, orsak och antalet döda. Frågor som för en lekman kan te sig som harmlösa har under årens lopp ödelagt karriärer, relationer och vänskapsband. I såväl böcker, pamfletter, hemsidor på Internet, dokumentärer och artiklar försöker de båda sidorna lansera sina teser och underminera sina motståndare teser och befästa sina egna.
För även om vi har tämligen gott om första handskällor, i form av förstahandskällor, både i form av officiella dokument som jordböcker eller enskilda beskrivningar i form av brev eller böcker, så finns det gott om frågetecken att räta ut. En av de idag kanske mest omtvistade frågorna kretsar runt hur Digerdöden spreds, där den tidigare tesen om att den spreds via loppor som bars av den svarta råttan (lat. rattus rattus) blivit allt mer och mer ifrågasatt. Situationen blir inte heller enklare av att samma personer även är involverade i en, kanske ännu mer, infekterad tvist rörande vad som egentligen orsakade Digerdöden. Det blir inte heller lättare av att man idag antar att det kanske egentligen rörde sig om – minst – tre olika sjukdomar, alla med sina egna symtom och dödlighet.
Det hela förenklas inte heller av att de samtida skribenterna ofta blandade ihop sjukdomsförloppen, och att kvarlevor från t.ex. massgravar inte ger några egentliga svar. Förloppet gick ofta så snabbt att det aldrig hann ge några skador på skelettet, och det enda fysiska bevis vi har för denna farsot är således mängder med medeltida massgravar runt om i Europa. De mentala effekterna var dock mer djupgående, och de kommer vi återkomma till i ett annat blogginlägg.
Oavsett denna strid så är det faktiskt omöjligt att säga huruvida den inledande berättelsen är sann eller ej. Troligen rör det sig om en efterhandskonstruktion, men helt otänkbar är den inte. Det var legio bland belägrare att skjuta in döda och sjuka till de belägrade, en slags dåtid form av bakterielogisk krigföring som gick ut på att förstöra de belägrades moral och vattenreserver. Ville man vara riktigt jävlig så sköts resterna av, eller till och med levande, krigsfångar från de belägrades styrkor in över stadsmurarna. Huruvida detta skedde i samband med khanens belägring av Kaffa är okänt, helt otänkbart är det dock inte.
Huruvida flyktingarna från Kaffa ska beskyllas för Digerdödens spridning till Europa är dock tveksamt, för även om vi antar att berättelsen är sann fanns det gott om andra sätt för den att ta sig till Europa. Vi får dock nöja oss med att konstatera att vi inte vet, och troligen aldrig kommer att få veta, hur och när Digerdöden nådde Europa och att det finns gott om frågetecken varifrån den härrörde.
Det mest troliga alternativet är Kina, under 1300-talets början härjade här någon form av epidemi som – även detta troligen – spreds västerut med karavaner och härjande mongoler. Någon gång runt mitten av 1300-talet dyker de första skräckslagna berättelserna upp, först i Mellersta östern och sedan i Europa om hur liemannen går från hus till hus och skördar sina offer.
Nu var epidemier och döden inget ovanligt i det medeltida Europa (eller mellersta östern för den delen), även de med idag små europeiska städerna drabbades ofta av återkommande utbrott av t.ex. tyfus och kolera som skördade mängder med offer. Det rörde sig dock allt som ofta om lokala utbrott, vilka sällan fick större spridning och vars effekter snabbt ersattes av nyinflyttade från landsbygden och livet återgick således till det normala.
Nu var det dock inte bara städerna som drabbades, döden var normalt sett närvarande överallt, oavsett om man var bonde, stadsbo eller levde i skogen. Han gick helt enkelt inte att undvika, något som delvis kanske kan förklara den medeltida världsbilden och religionens starka ställning i samhället. I en värld där döden, eller åtminstone hans hantlangare svält och krig, var konstant närvarande så behövdes kanske någon form av eskapism i form av evigt liv i paradiset.
Men nu ska vi inte måla fan på väggen, för det är inte för intet som denna tid kalls för Högmedeltiden. Detta var nämligen Medeltidens svar på det glada 1920-talet, Europas befolkning hade mångdubblats, nya åkermarker hade tagits i bruk, städerna började på allvar växa och handeln hade börjat sin globalisering. Tack vare – främst – italienska handelsmän kom Europas befolkning i kontakt med såväl Mellersta östern som fjärran länder som Kathy (Kina). Längs urgamla karavanvägar i Asien fördes kryddor, siden och andra dyrbarheter till Europa för att säljas. I norra Europa växte sig det tyska handelsförbundet Hansan fram, vilka kontrollerade den lukrativa handeln med pälsdjur, torkad fisk, honung, timmer, tjära och järn. I nuvarande Nederländerna/Belgien gjorde flamländska handelsmän stora förmögenheter på handeln med ull från de brittiska öarna, och i öst sålde ryska handelsmän pälsar och – kanske mindre smickrande – slavar till såväl italienska som muslimska köpmän. Den ökade handel innebar i mångt och mycket att man började i allt högre grad använda sig av mynt och/eller växlar för att betala för varorna.
Rikedomarna som välde in i Europa stärkte också framväxten av en mer centraliserad makt, möjligheterna att ta ut skatter i reda pengar istället för i natura stärkte givetvis centralmakten. Istället för vaga löften om förläningar kunde nu centralmakten lova, bokstavligen, guld och gröna skogar.
Men mitt i all denna framgång fanns förstås också en mörk baksida, den enorma befolkningstillväxten hade lett till att områden som tidigare ansetts obrukbara – eller i bästa fall gett låg avkastning – tagits i bruk. Det blev inte heller bättre av att de ofta små jordlotterna i samband med arv, delades upp i mindre och mindre jordlotter. Den tekniska utvecklingen hade inte heller riktigt hängt med befolkningsexplosionen, och bönderna hade svårt att riktigt få ut maximalt av sina jordlotter. Faktum är att många av de bästa jordbruksområdena i många fall, på grund av att jorden helt enkelt var för tung att vända, inte användes eller låg i träda. Istället koncentrerades produktionen till lättbrukade områden, vilka dock inte nödvändigtvis var de bästa ur ett längre perspektiv. Generellt sätt kan man konstatera att Europas jordbruk, precis som det i Asien och Mellersta östern, producerade tillräckligt för att överleva.
Under 1300-talets första hälft drabbades Europa och Asien av rejält temperatursänkning, något som bland annat visats genom studier av inlandsisen och dendrologiska undersökningar. Såväl regn som kyla förstörde skördarna, och en befolkning som redan levde på svältgränsen drabbades givetvis hårt. Situationen förbättrades inte heller av det krig som då och då flammade upp mellan England och Frankrike, som både drabbade handeln och – i kanske ännu högre grad – bönderna i Frankrike. Även om härarna var små, i jämförelse med de antika eller moderna, så var de tillräckliga för at skapa en perfekt grogrund för sjukdomar. Vid det berömda slaget om Crécy (1346) var engelsmännen så hårt ansatta av dysenteri att många soldater helt enkelt stred i underkläderna.
Thursday, July 23, 2009
Jesús Alcalá sparkar in öppna dörrar
Jesús Alcalá sparkar in öppna dörrar
I tisdagens (22 juli 2009) beskriver Alcalá hur det tyska rättväsendet snabbt, till och med väldigt snabbt anammade en nationalsocialistisk och antisemitisk diskurs. Alcalá ger en rad exempel på hur snabbt och omfattande denna likriktning gick inom rättsväsendet, och att detta banade vägen för Förintelsen. Alcalá menar att domarna eller ledamöterna nödvändigtvis var nazister, men att man snabbt vände kappan efter vinden och således var böjd att bistå vem som nu satt vid makten. Som bevis för detta hänvisar Alcalá till att många av domarna som varit verksamma under perioden 1933 – 1945 fortsatte sina gebit efter kriget. Alcalá vet givetvis att hans påståenden kommer väcka viss uppmärksamhet, men vad Alcalá inte nämner är att domstolarna under hela republiken dominerats av starkt konservativa krafter.
Just detta har av många setts som republikens akilleshäl, och det var inte heller någon isolerad företeelse, snarare tvärt om. En snabb granskning av det tyska rättsväsendet under republiken visar nämligen vart domarna och ledamöternas sympatier låg, något som t.ex. visas genom domslut i åtal mot bl.a. det högerextrema organisation Konsul.
Så för mig kommer inte Alcalás påstående som någon större överraskning, snarare tvärt om…
Källa:
Rättsväsendet föregrep tyska raslagar
I tisdagens (22 juli 2009) beskriver Alcalá hur det tyska rättväsendet snabbt, till och med väldigt snabbt anammade en nationalsocialistisk och antisemitisk diskurs. Alcalá ger en rad exempel på hur snabbt och omfattande denna likriktning gick inom rättsväsendet, och att detta banade vägen för Förintelsen. Alcalá menar att domarna eller ledamöterna nödvändigtvis var nazister, men att man snabbt vände kappan efter vinden och således var böjd att bistå vem som nu satt vid makten. Som bevis för detta hänvisar Alcalá till att många av domarna som varit verksamma under perioden 1933 – 1945 fortsatte sina gebit efter kriget. Alcalá vet givetvis att hans påståenden kommer väcka viss uppmärksamhet, men vad Alcalá inte nämner är att domstolarna under hela republiken dominerats av starkt konservativa krafter.
Just detta har av många setts som republikens akilleshäl, och det var inte heller någon isolerad företeelse, snarare tvärt om. En snabb granskning av det tyska rättsväsendet under republiken visar nämligen vart domarna och ledamöternas sympatier låg, något som t.ex. visas genom domslut i åtal mot bl.a. det högerextrema organisation Konsul.
Så för mig kommer inte Alcalás påstående som någon större överraskning, snarare tvärt om…
Källa:
Rättsväsendet föregrep tyska raslagar
Thursday, July 16, 2009
Tomtar på loftet
I Tyskland har ett kontroversiellt konstverk ställt den livsavgörande frågan, kan en trädgårdstomte hysa nazistiska åsikter eller ska den ses som ett försök att ironisera över nazismen. Orsaken till detta livsavgörande huvudbry är en utställning i Nürnberg av den kontroversielle tyske konstnären Ottmar Hörl, och där ett av konstverken utgörs av en trädgårdstomte som heilar. I Tyskland som inte bara har en repressiv lagstiftning mot nazistiska symboler utan också en rätt ambivalent syn på tiden 1933 - 1945, så har Hörls konstverk väckt viss hybris bland landets åklagare och jurister. Förutom att försöka utreda huruvida trädgårdstomten är nazist eller inte, så rasar nu debatten om tomtens utsträckta högerarm ska räknas som konstnärlig frihet eller inte.
Hörl som blivit känd delvis för sina installationer bestående av trädgårdstomtar, verkar dock oberörd och troligen luttrad. För några år sedan väckte hans installation av ett hundratal heilande trädgårdstomtar en het debatt i Tyskland, och nu har alltså chefen för "Akademin för den sköna konsten" i Nürnberg gjort det igen.
Även om det givetvis finns en viss förklaring till den tyska lagstiftningen så är det ändå inte speciellt svårt att INTE dra på smilbandet åt den åklagarmyndigheten och lagstiftningen. Att ens börja debattera huruvida en trädgårdstomte är nazist eller inte bör för de flesta människor vara tämligen lätt att besvara, men nu talar vi om jurister och då är all form av logiskt tänkande som bortblåst.
Problematiken ställer dock frågan hur pass långt den tyska demokratin sträcker sig, och det är uppenbart att konstverket ska ses ur denna synvinkel. Det är inte första gången som Hörls tomtar är i hetluften, och uppenbarligen försöker Hörl - tämligen effektivt dessutom - väcka frågan rörande den tyska lagstiftningen och hur långt demokratin sträcker sig. Personligen ser jag den tyska lagstiftningen som fullständigt kontraproduktiv och - ur en en demokratisk synvinkel - som högst tveksam. Effekten av lagstiftningen är dessutom starkt ifrågasatt, och kanske snarare motverkat sitt syfte, och endast fört högerextrema grupper till att gå under jorden eller kosmetiska förändringar.
Källor: Tomtes hälsning kan vara mot lagen
Hörl som blivit känd delvis för sina installationer bestående av trädgårdstomtar, verkar dock oberörd och troligen luttrad. För några år sedan väckte hans installation av ett hundratal heilande trädgårdstomtar en het debatt i Tyskland, och nu har alltså chefen för "Akademin för den sköna konsten" i Nürnberg gjort det igen.
Även om det givetvis finns en viss förklaring till den tyska lagstiftningen så är det ändå inte speciellt svårt att INTE dra på smilbandet åt den åklagarmyndigheten och lagstiftningen. Att ens börja debattera huruvida en trädgårdstomte är nazist eller inte bör för de flesta människor vara tämligen lätt att besvara, men nu talar vi om jurister och då är all form av logiskt tänkande som bortblåst.
Problematiken ställer dock frågan hur pass långt den tyska demokratin sträcker sig, och det är uppenbart att konstverket ska ses ur denna synvinkel. Det är inte första gången som Hörls tomtar är i hetluften, och uppenbarligen försöker Hörl - tämligen effektivt dessutom - väcka frågan rörande den tyska lagstiftningen och hur långt demokratin sträcker sig. Personligen ser jag den tyska lagstiftningen som fullständigt kontraproduktiv och - ur en en demokratisk synvinkel - som högst tveksam. Effekten av lagstiftningen är dessutom starkt ifrågasatt, och kanske snarare motverkat sitt syfte, och endast fört högerextrema grupper till att gå under jorden eller kosmetiska förändringar.
Källor: Tomtes hälsning kan vara mot lagen
Monday, July 6, 2009
Einsatzgruppe Tunis
När den tyske fältmarskalken Erwin Rommel intog Tobruk i juni 1942 var det inte bara den tyska krigsmakten som började planera för en eventuell invasion av Egypten, och vad det rent strategiskt kunde innebära. Nu var det inte bara den tyska militären som intresserade sig för Rommels fälttåg i Nordafrika, även Heinrich Himmler mottog nyheten med stort intresse. Nu var det inte bara möjligheten att få administrativ kontroll över ytterligare ett område, det fanns även en dold agenda för Himmlers intresse – de nordafrikanska judarna.
I enlighet med de riktlinjer som lagts fram under mötet i Wannsee så hade SS fått högsta ansvar för hur ”det judiska problemet” i Tyskland och dess ockuperade områden skulle lösas. Man hade också satt krav på sina allierade, krav som i vissa fall ignorerats, men som i andra fall godtagits utan större klagomål eller motstånd. Ett sådant exempel var Vichy-Frankrike, den del som inte ockuperats av tyskarna och som styrdes från kurorten Vichy (därav namnet). Till skillnad från många andra av Tysklands allierade hade regeringen i Vichy i mångt och mycket infört de tyska Nürnberglagarna, vilka även gällde de franska kolonierna i Nordafrika. I juli anlände Walter Rauff för att övervaka den franska kolonialpolisen och påbörja arbetet inför invasionen av Egypten.
Valet av Rauff var ingen slump, han hade inte bara erfarenhet från insatsförbandens aktiviteter i Polen och på Östfronten. Under hösten 1941 hade han varit delaktig i arbetet med att utveckla de speciella gaslastbilar insatsförbandet använde på Östfronten och i Chelmo. Rauff började genast, tillsammans med fransk polis, nordafrikanska medlöpare och tysk militär, att internera de tunisiska judarna och andra – för nazisterna – misshagliga personer. Tusentals judar, kommunister och andra internerades i olika arbetsläger, men Rauffs planer på att utöka Einsatzgruppe Tunis arbetsområde realiserades aldrig.
De tröttkörda italienska och tyska styrkorna körde i oktober fast utanför El Alamein, och två månader senare inledde de brittiska styrkorna under ledning av general Montgomery sin motoffensiv. Drömmarna om att kontrollera Egypten och Suezkanalen var slagna i spillror och de italienska och tyska styrkorna retirerade mot Tunisien. För att ytterligare förvärra läget landsteg amerikanska styrkor i Marocko utan större motstånd från de franska styrkorna.
De internerade judarna sattes nu att påbörja arbetet med antingen förstärka de försvarslinjer som fanns längs gränsen mellan Libyen och Tunisien eller röja upp efter allierade bombräder. Trots att de nordafrikanska judarna aldrig drabbades av samma öde som judarna i – främst – Polen och Sovjetunionen avled tusentals, ironiskt nog många i samband med allierade bombräder eller under arbetet med att rensa upp efter allierade bombräder.
Nu sysselsatte sig Rauff inte bara med att internera de tunisiska judarna, genom hot och kidnappningar kunde Rauff och hans hantlangare utkräva stora lösensummor från såväl judiska privatpersoner som samfund. Enorma mängder guld och andra värdeföremål fördes över till Tyskland innan de tyska och italienska styrkorna kapitulerade i maj 1943. Rauff själv undkom den tyska Afrikakårens öde och evakuerades strax innan kapitulationen, och utsågs till befälhavare över Gestapos och säkerhetstjänstens styrkor i norra Italien. Efter kriget lyckades Rauff återigen undkomma, först till Syrien och sedan till Chile där han avled den 14 maj 1984 av lungcancer.
I enlighet med de riktlinjer som lagts fram under mötet i Wannsee så hade SS fått högsta ansvar för hur ”det judiska problemet” i Tyskland och dess ockuperade områden skulle lösas. Man hade också satt krav på sina allierade, krav som i vissa fall ignorerats, men som i andra fall godtagits utan större klagomål eller motstånd. Ett sådant exempel var Vichy-Frankrike, den del som inte ockuperats av tyskarna och som styrdes från kurorten Vichy (därav namnet). Till skillnad från många andra av Tysklands allierade hade regeringen i Vichy i mångt och mycket infört de tyska Nürnberglagarna, vilka även gällde de franska kolonierna i Nordafrika. I juli anlände Walter Rauff för att övervaka den franska kolonialpolisen och påbörja arbetet inför invasionen av Egypten.
Valet av Rauff var ingen slump, han hade inte bara erfarenhet från insatsförbandens aktiviteter i Polen och på Östfronten. Under hösten 1941 hade han varit delaktig i arbetet med att utveckla de speciella gaslastbilar insatsförbandet använde på Östfronten och i Chelmo. Rauff började genast, tillsammans med fransk polis, nordafrikanska medlöpare och tysk militär, att internera de tunisiska judarna och andra – för nazisterna – misshagliga personer. Tusentals judar, kommunister och andra internerades i olika arbetsläger, men Rauffs planer på att utöka Einsatzgruppe Tunis arbetsområde realiserades aldrig.
De tröttkörda italienska och tyska styrkorna körde i oktober fast utanför El Alamein, och två månader senare inledde de brittiska styrkorna under ledning av general Montgomery sin motoffensiv. Drömmarna om att kontrollera Egypten och Suezkanalen var slagna i spillror och de italienska och tyska styrkorna retirerade mot Tunisien. För att ytterligare förvärra läget landsteg amerikanska styrkor i Marocko utan större motstånd från de franska styrkorna.
De internerade judarna sattes nu att påbörja arbetet med antingen förstärka de försvarslinjer som fanns längs gränsen mellan Libyen och Tunisien eller röja upp efter allierade bombräder. Trots att de nordafrikanska judarna aldrig drabbades av samma öde som judarna i – främst – Polen och Sovjetunionen avled tusentals, ironiskt nog många i samband med allierade bombräder eller under arbetet med att rensa upp efter allierade bombräder.
Nu sysselsatte sig Rauff inte bara med att internera de tunisiska judarna, genom hot och kidnappningar kunde Rauff och hans hantlangare utkräva stora lösensummor från såväl judiska privatpersoner som samfund. Enorma mängder guld och andra värdeföremål fördes över till Tyskland innan de tyska och italienska styrkorna kapitulerade i maj 1943. Rauff själv undkom den tyska Afrikakårens öde och evakuerades strax innan kapitulationen, och utsågs till befälhavare över Gestapos och säkerhetstjänstens styrkor i norra Italien. Efter kriget lyckades Rauff återigen undkomma, först till Syrien och sedan till Chile där han avled den 14 maj 1984 av lungcancer.
Subscribe to:
Posts (Atom)