Svart på Vitt: Slaget vid Little Big Horn

Efter slaget vid Little Big Horn

Efter att amerikanska guldletare hittat stora guldfyndigheter vid Black Hills (de svarta kullarna) under mitten av 1870-talet, ett område som efter fredsavtalet med hövningen Red Cloud var förbjudet område för amerikaner. Guldfyndena gjorde dock att spänningarna på nytt ökade, då många guldletare gav sig in på området som även var heligt för Siouxindianerna. För att försöka mildra spänningarna mellan guldletare, bosättare och indianer, började den amerikanska armén att patrullera området och gripa personer som inte hade tillstånd att befinna sig i området.

Missnöjet gällde inte enbart de uppenbara överträdelserna mot fredsavtalet, utan också över de bristfälliga ransoner som tillhandahölls av de lokala indianagenterna. Dessa anklagades för att profitera sig själva på provianten, och sälja delar av ransonerna på den svarta marknaden.
Under slutet av 1875 kokade irritationen över situationen över, och många indianer övergav sin ”nya” och ”moderna” livsstil i reservaten, och återvände till en mer nomadiserande livsstil. Armén som nu i praktiken övergett alla försök att hindra guldletare och bosättare att ta sig in på området runt Black Hills, gav sig nu efter dessa indianer som nu anklagades för att vara uppviglare, utan även för flera våldsdåd. När så indianstammarna samlades för den årliga buffalojakten, ansåg de amerikanska myndigheterna att det var dags att sätta ner foten.

I juni 1876 lämnade tre amerikanska kavallerienheter sina fort, och gav sig av för att slå ner, vad man misstänkte var ett begynnande indianuppror. Undermålig underrättelseuppgifter, hade dock gjort att kavalleristyrkorna kraftigt underskattat antalet indianer, och redan den 17 juni drabbades planerna av ett stort avbräck när en enhet under ledning av general Crook överrumplades vid Rosebud River av Crazy Horse, och tvingades fly hals över huvud. Ovetande om Crooks öde, fortsatte de två andra kolonnerna, och den 25 juni nådde så den ena kolonnen under ledning av general Terry, fram till Little Big Horn.
Trots order om att enbart avvakta tills förstärkningar anlände, beslöt sig befälhavaren för 7. kavalleriet, överstelöjtnant George Armstrong Custer, att gå till aktion. Han splittrade upp sin styrka i tre kolonner, och tänkte med en kniptångsmanöver, krossa indianerna. Under natten till den 26, blev han dock separerad från de övriga styrkorna. Medan den södra flygeln under ledning av major Marcus Reno, tvingats till en panikartad reträtt, nådde Custer fram till indianlägret som man nu planerade – utan understöd – att angripa. Men under framryckningen råkade man ramla över stora indiantrupper, och tvingades efter en förvirrad strid att retirera söderut, för att på så sätt länka samman med Renos trupper. Men istället för att stråla samman med Renos trupper, som för tillfället tagit tillflykt till en kulle, stötte man samman med Crazy Horse och huvudparten av indianernas trupper. Utan möjlighet att fly, krossades Custers enhet till sista man.
Det 7. kavalleriregementet förlorade 268 man döda, och 49 skadade (varav sex senare avled av sina skador), medan indianerna förlorade 136 krigare. Trots betänkligheter rörande händelsen, så fick slaget med tiden en ikonisk status i amerikansk historia och Custer utmålades som en hjälte. Under andra hälften av 1900-talet, har dock bilden av vad som egentligen hände under slaget blivit allt mer ifrågasatt. Modern forskning visar att det hela aldrig egentligen var något slag, och att Custers förband inte bara var i kraftigt numerärt underläge, utan också hade sämre beväpning.