Svart på Vitt: Fallskärmsjägare i franska Indokina

Franska fallskärmsjägare i aktion någonstans i Indokina, 1953

Efter att ha varit ockuperat av Japan under stora delar av det andra världskriget, bubblade de gamla önskemålen om självständighet för de stater som utgjorde det franska kolonialområdet Indokina. Bildat under 1800-talets andra hälft, bestod franska Indokina av Laos, Kambodja och Vietnam. Under första hälften av 1900-talet, hade koloni skakats av flertalet uppror, men som fransmännen förhållandevis framgångsrikt lyckats slagit ned. Men i det maktvakuum som uppstod i spåren av att den japanska armén kapitulerade i augusti 1945, försökte sig det vietnamesiska kommunistpartiet under ledning av Ho Chi Mihn, utropa den självständiga demokratiska republiken Vietnam i september 1945. Franska styrkor skickades skyndsamt till Indokina, där ironiskt nog stora delar av den tidigare japanska ockupationsstyrkan nu fått bistå de franska myndigheterna i att hålla kontrollen över den franska koloni.
Efter att de franska trupperna snabbt återtagit kontrollen över det som i dag är norra Vietnam, flydde Vietmihntrupperna upp i högländerna och hängav sig åt gerillakrigföring. Frankrike som fortfarande led svårt av sviterna från det andra världskriget, hade svårt att riktigt bekämpa gerillaförbanden, som efter att Mao tagit kontrollen över Kina, nu försörjdes från sin nordliga granne. Oroad av att Maos seger i Kina skulle få en dominoeffekt i Sydostasien, beslöt sig USA att i maj 1950 betala delar av den franska insatsen i Vietnam. Men trots ett stöd på runt en miljard per år i subsidier, så hade den franska armén stora problem att pacificera norra Vietnam.
Den franska armén var varken tränad eller utrustad för att kunna bekämpa de kommunistiska gerillargrupperna, vilka försökte i största mån att undvika de franska truppkoncentrationerna och istället rikta in sig på isolerade baser eller konvojer. I ett försök att tvinga fram ett avgörande slag, inledde den franska armén en offensiv genom att besätta dalen runt den nordvietnamiska staden Dien Bien Puh i november 1953 med fallskärmsjägare. Den franska garnisonen hade inga större problem att erövra staden, och påbörjade arbetet med att anlägga en flygplats och en rad befästningar som skulle täcka den franska garnisonen i dalen. Utan möjlighet att underhålla sina trupper med krigsmaterial, skulle det bli svårt för Vietminh att fortsätta kriget, och fransmännen skulle förhoppningsvis kunna besegra dem.
När så de vietnamesiska angreppen började intensifieras i mars 1954, så var fransmännen övertygad om att tiden kommit för krigets vändpunkt. Men när garnisonen helt oväntat började beskjutas från de omkringliggande höjderna med tungt artilleri, började man inse sitt misstag. Okänt för den franska militären, hade de vietnamesiska trupperna under ledning av general Giap, lyckats föra upp såväl artilleri som luftvärn på höjderna och kunde nu inte bara beskjuta garnisonen, utan också beskjuta de flygplan som skulle underhålla den. Något som var dåliga nyheter för trupperna i dalen, då det gjorde det svårt för den franska armén att underhålla dem, speciellt som man led av akut brist på transportflygplan och ofta tvingades nyttja privata plan för att bistå marktrupperna.
Den 13 mars 1954 lyckades man slå ut flygplatsen, samtidigt som undsättningsförsöken obönhörligt kört fast i de oändliga vietnamesiska djunglerna. De hårt ansatta franska trupperna, bet dock ifrån sig bättre än Giap väntat sig, och på grund av de svåra förlusterna angripit lidit, tvingades man tillfälligt i början av april, avbryta angreppen mot de franska befästningarna.
När man återupptog offensiven, var det lite de i praktiken dödsdömda fransmännen kunde göra. Utan adekvat tillgång på mat, vatten, ammunition, läkemedel och förstärkningar, tvingades de successivt överge befästning efter befästning. Den 7 maj 1954 kapitulerade de sista motståndsnästena, och över 11000 franska trupper kapitulerade, varav de flesta avled under den efterföljande marschen eller i de improviserade fångläger som upprättats.