Det amerikanska presidentvalet, rond två

Donald Trump och Hillary Clinton gjorde upp på nytt i natt

Så var det då dags för rond två i det amerikanska presidentvalet, när de båda presidentkandidaterna i natt på nytt drabbade samman i en direktsänd debatt från Washington University i St Louis. Precis som vid den första drabbningen var förväntningarna skyhöga, om än kanske av lite annorlunda orsaker. I slutet av förra veckan släpptes en bandad inspelning från 2005, när det republikanska partiets kandidat Donald Trump, uttryckte sig otroligt nedvärderande om kvinnor i allmänhet, och om Arianne Zucker i synnerhet. Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig, och flera tunga företrädare för det republikanska partiet, var snabba med att ta avstånd från Trump och hans kampanj. För Trump, som på den senaste tiden kämpat i motvind, och som gjorde ett ytterst slät intryck i den förra debatten, var detta avslöjande förmodligen det sista hans kampanj behövde. Det blev förstås inte heller bättre av att det helt och hållet, gjorde att nya avslöjanden om hans motkandidat Hillary Clinton, hamnade i en total mediaskugga. Det var således mycket som stod på spel, i synnerhet för Trump, som nu måste leverera och inte bara försöka skifta fokus i debatten, utan också stoppa blödningen och återfå lite av det momentum som hans kampanj fick efter vicepresidentdebatten. För Hillary fanns nu chansen att ge Trumps kampanj nådastöten, och kanske också sträcka ut en hand till de många missnöjda republikaner som inte är speciellt förtjusta i sitt partis val av presidentkandidat.
Med dessa förutsättningar, så kändes det upplagt för försnacket skulle handla om den läckta videon, och Trumps uttalanden. Men, som så många gånger förut i dessa sammanhang, så lyckades Trump på något sätt skifta fokus.På en direktsänd presskonferens innan debatten, så omgav han sig med fyra kvinnor, som har påstått att Bill Clinton, utnyttjat dem sexuellt i någon form, och vilka sedan återfanns bland publiken. Troligtvis i ett sista, och kanske inte helt oävet försök att få Hillary ur balans.

Nåväl, själv upplägget för debatten var att efterlikna en frågestund i Stadshuset, där åskådare skulle ställa frågor till de båda kandidaterna. Moderatorer för debatten var Anderson Cooper från CNN och Martha Raddatz från ABC, vilka tämligen omgående sattes på hårda prov. För Trump, som kanske kände att han inte längre har så mycket att förlora, så startade han i ett rasande tempo i enlighet med devisen, anfall är bästa försvar. På sedvanligt Trumpmanér, så körde han bokstavligen över allt och alla, utan att riktigt ge några som helst svar eller lösningar. Frågan om den läckta ljudinspelningen, lyckades han tämligen enkelt, sopa under mattan och vände det hela till att istället handla om Bills påstådda otrohetsaffärer.
Till skillnad från den första debatten, där Hillary tämligen omgående lyckades få Trump ur balans, så hade hon i natt uppenbart svårt att riktigt få grepp om fastighetsmagnaten. Istället lyckades han gång efter annan, slingra sig ur hennes grepp, och gå till förnyade angrepp. Mot hans huvudargument, att Hillary haft 30 år på sig att förändra USA, hade hon faktiskt inte så mycket att komma med. Inte heller lyckades hon, anser jag, värja sig mot hans ständiga angrepp om att hon är en del i av - det i många kretsar - så avskydda "etablissemanget". Samtidigt som han trummade in detta budskap, så kan jag ändå tycka att Trump, sina bombastiska uttalanden till trots, aldrig riktigt lyfte. Superlativen är där, men känslan som infann sig när man bevittna debatten, var att Trumps kampanj går att likna med ett tåg som är på väg att spåra ur, men som trots det ökar tempot, i ett vagt hopp om att olyckan ska gå att undvika. Huruvida Trump är medveten om detta, låter jag vara osagt, men någonstans infinner sig känslan av att det är detta, som i stora drag håller intresset vid liv för kampanjen. Det finns någon slags morbid fascination över denna Trumps fatalistiska kampanj, där omvärlden måste se upplösningen.
Med detta i åtanke, så kan jag emellanåt tycka att Hillary, åtminstone innehållsmässigt, har en något stabilare grund att stå på. Men, samtidigt är frågan om det verkligen räcker? För någonstans infinner sig känslan, att Hillary inte riktigt klarar av att se utanför sina trygga låda, och att hon kanske är en alldeles för bra politiker för sitt eget bästa. Hennes svar blir långrandiga, och kan emellanåt känns lite världsfrånvarande. I ett läge när Washington flera gånger varit lamslagen av ett förödande politiskt döläge mellan president och representanthuset, känns kanske hennes påståenden om att försöka jobba över partigränserna, som lite väl naivt. Samtidigt som jag finner Trumps enkla lösningar, eller brist på lösningar rättare sagt, som oroväckande, kan jag också se hennes vidlyftiga löften som något problematiska. För i ett läge när allt fler amerikanska väljare, med klar tydlighet visar att man inte uppskattar att politikerna bara lovar och lovar, utan att sedan genomföra löftena, borde hon kanske tona ner sin profil i detta avseende.

Nåväl, hur var då själva debatten. Som sagt, det var lätt kaotiskt och personangreppen haglade. Mest uppseendeväckande, var kanske när Trump, som en kort replik på Hillarys uttalanden om att det var tur att fastighetsmagnaten inte var president, sa att om han hade den posten, skulle se till att hon åkte i fängelse för sitt agerande i samband med den famösa mejlskandalen. Tyvärr så plockade aldrig Hillary upp den tråden igen, och någonstans infann sig känslan av att hon kanske inte var helt trygg i den här debattformen. Istället blev allt som ofta Trump, som tog tag i taktpinne.
Trots detta, så tycker jag ändå Hillary klev ut ur debatten som segrare. Trump gjorde visserligen en klart bättre insats än tidigare, men det saknas fortfarande substans i vad han säger. Superlativen haglar, men några direkta svar på frågorna från publiken eller moderatorerna, hade han inte. Samtidigt så kan man tänka sig att Trump, med facit i handen, ändå ser det hela som en slags seger. Han återfick momentum i sin kampanj, stoppade upp blödningen, och frågan om förra veckans avslöjande, försvann helt och håller ur debatten.
För Hillarys del, så kan jag tycka att hon gick segrande ur debatten. Frågan är dock om det räcker för hennes del, då hon i stora drag missade chansen att en gång för alla ge Trumps kampanj nådastöten Istället hamnade hon på defensiven, och det är aldrig bra när man möter Trump. Men, med detta sagt, så gjorde hon ändå en bättre insats än vad jag förväntat mig. Under primärvalen såg hon ofta trött och oengagerad ut, men nu verkar hon taggat till rejält och försöker - inte utan framgång - skaka av sig bilden av sig som tråkig och ospontan.

Samtidigt som Trump kunde åka hem med en känsla av att uppnått något, så infinner sig ändå känslan av att många företrädare för det republikanska partiet börjar inse att slaget är förlorat, och att det gäller att nu snabbt distansera sig från Trump och hans kampanj. Helgens massavhopp och tunga kritik mot Trump på grund av den ovan nämnda videon, kan bara tolkas på ett sätt, och det är att man förbereder sig på en framtid utan honom. Frågan är förstås vad som skulle ske, om Trump mot alla odds, faktiskt blir USA:s näste president? Trumps kandidatur har öppnat ett jättestort sår inom det republikanska partiet, och frågan är hur detta ska överbryggas och av vem.
En annan fråga som dök upp under debatten, är när Trump körde över sin vicepresidentkandidat i frågan om Syrien. Hur kommer Mike Pence att ta det, och låter han det bara vara och istället riktar in blicken på presidentvalet 2020.