Svart på Vitt: The charge of the light brigade

Överlevande manskap från Den lätta brigadens anfall

Half a league, half a league,

Half a league onward,

All in the valley of Death

Rode the six hundred.

"Forward, the Light Brigade!

"Charge for the guns!" he said:

Into the valley of Death

Rode the six hundred.

Den lätta brigadens anfall under slaget om Balaklava, är förmodligenvärldshistoriens kanske mest kända kavallerichock, men också en av militärhistoriens största blunders. Ledda av Lord Cardigan, var det tänk att brigaden, som bestod av 8th och 11th Husars, 17th Lancers samt 4th och 13th Light Dragoon, skulle försöka förhindra ryska trupper från att föra bort de kanoner, man erövrat när man stormat de turkiska ställningarna utanför staden. Men på grund av missförstånd och en rörig befälsordning, angrep brigaden helt fel batteri och ryska trupper. Strax före klockan 11 den 25 oktober 1854, var brigaden uppställd och började rida genom den dal som ledde fram till det ryska batteriet. Av de drygt 670 kavallerister som ställde upp på led vid elvatiden, återvände knappt 120 tillbaka till de brittiska linjerna.

Den lätta brigadens anfall har också letat sig in i populärkulturen, där händelsen inspirerat allt från dikter av Alfred Tennyson och Rudyard Kipling, till filmer som “De tappra 600” (The charge of the light brigade, 1936) med Errol Flynn och låten “The Trooper” av Iron Maiden.

Belägringen av Kut och kampanjen i Mesopotamien

Osmanska soldater från den 6. Armén utanför Kut al-Mara

I linje med det tidigare inlägget om det italiensk-turkiska kriget (1911-12), så är dagens inlägg också tänkt att uppmärksamma en idag annan bortglömd händelse från 1900-talets början. Dagens inlägg är tänkt att avhandla det första slaget om Kut (7 december 1915-29 april 1916), det första världkrigets längsta belägring och som slutade med det största nederlag Storbritannien lidit i något krig. Men innan vi kommer så långt, låt oss backa tillbaka bandet till sensommaren 1914…

Bakgrund

Som en följd av mordet på den österrikisk-ungerske tronföljaren ärkehertigen Franz Ferdinand och hans gemål Sophie den 28 juni 1914, drabbade de europeiska stormakterna samman i ett våldsamt krig på två fronter i väst och öst. För det osmanska riket, som både ekonomiskt, militärt och politiskt led av sviterna från de båda Balkkrigen under 1910-talets första hälft, kom krigsutbrottet osedvanligt olämpligt. Trots uppvaktning från såväl Centralmakterna som Ententen, beslutade sig den osmanska regimen för att hålla landet utanför kriget och förklarade sig vara neutrala. Trots starka ryska protester, spärrades Dardanellerna av för all trafik och minerades.
Men de osmanska försöken att hålla sig utanför kriget, var i praktiken ohållbara. Beslutet att stänga Dardanellerna, hade inte bara väckt irritation i St Petersburg, utan även i London och Paris, som dessutom misstänkte riket för att vara nära lierat med Tyskland. Ententens misstankar om att det osmanska riket skulle sälla sig till Centralmakterna i kriget, stärktes i mitten av augusti 1914, när den tyska slagkryssaren SMS Goeben och den lättare kryssaren SMS Breslau, tog sin tillflykt i Dardenellerna undan brittiska och franska flotteskadrar. De båda tyska fartygen, införlivades nu tillsammans med sin tyska besättning, i den omanska flottan som Yavuz Sultan Selim och Midill. Nya diplomatiska förvecklingar följde, men för medlemmarna i Ententen, signalerade händelsen att man måste förbereda sig på ett osmanskt inträde i kriget på Centralmakternas sida. Den 28 oktober 1914 tar sig Goeben (eller Yavuz Sultan Selim som den nu hette), in i Svarta havet och angriper mål i Sevastopol och Odessa, samt förstörde den ryska minsveparen Prut. Angreppet som skett utan någon som helst krigsförklaring, leder till att Ryssland, den 2 november förklarar krig mot det osmanska riket. Den 5 november, följer Frankrike och Storbritannien efter Ryssland, och förklarar krig mot det osmanska riket. Något som förvandlar kriget i Europa, till ett världskrig.

SMS Goeben

Om krigsutbrottet den 28 juli 1914 kom olägligt, så kan man knappast påstå att det Osmanska riket inträde i kriget, kommer i en speciellt mycket bättre tidpunkt. Den osmanska armén, som visserligen påbörjat en massiv modernisering, delvis med hjälp av tyska instruktörer, led fortfarande av sviterna från krigen på Balkan på 1910-talet. Situationen för den osmanska armén, blev förstås inte heller bättre av att man hade en lång, och i stora drag oförsvarbar gräns. Precis som i Europa, hade självständighetssträvanden bland den uppsjö av etniska och religiösa minoriteter som utgjorde befolkningen i det osmanska riket, lett till stora frågetecken om riktigt vart lokaliteterna bland alla dessa grupper låg. Rekryteringen av värnpliktiga gick långsamt, och mötte på sina håll både aktivt och passivt motstånd. De ökade spänningarna mellan de olika religiösa och etniska minoriteterna, var något som Ententen snabbt ville försöka utnyttja för att försvaga riket, och vilket skulle få förödande konsekvenser för befolkningen i det osmanska riket.

Nu var det dock inte enbart det osmanska riket hemvist för en såväl etnisk som religiöst diverserad befolkning, utan det samma kunde onekligen sägas om dess motståndare. Inom ramarna för såväl det brittiska som franska kolonialväldet, återfanns miljontals muslimer, vilket det även gjorde i södra Ryssland. Uppmuntrade av tyskarna, som såg en möjlighet att uppvigla den muslimska befolkningen i Nordafrika, Indien och Kaukasus, så utropade den osmanske sultanten Mehmet V ett helig krig mot Ententen den 16 november. En händelse som ironiskt nog, förmodligen fick större gehör i Paris och London än bland de muslimska underståtarna i de brittiska och franska kolonierna, och vilket skulle få stor inverkan på krigsansträngningarna i Mellersta Östern.

Som ett svar på de osmanska och tyska angreppen mot Krimhalvön, så korsade ryska trupper den osmansk-ryska gränsen den 3 november 1914, och erövrade bland annat Bayazid i Kaukasus. Den 7 november landstiger brittiska och indiska trupper utanför Basra i Persiska viken, och öppnar med detta upp en ny front...

Karta över Mesopotamien

Kriget i Mesopotamien, bakgrund

Mesopotamien, grekiska för landet mellan de två floderna, är området runt de två floderna Eufrat och Tigris, och anses som civilisationens vagga. Det är inte allt otänkbart att många av de brittiska, och kanske även tyska, officerare som tjänstgjorde under kampanjen, kände historiens vingslag när de anlände till området. Verkligheten var dock långt ifrån den bild som målats upp i de europeiska skolorna av det bibliska Mesopotamien, och det är troligt att många av de tusentals brittiska och tyska soldater som tjänstgjorde i regionen, fick ett snabbt och mycket brutalt uppvaknande. För istället för ett område som förde tankarna till om de klassiska städerna Babylon eller Bagdad i "Tusen och en natt", så var 1910-talets Mesopotamien ett veritabelt bakvatten, där tiden verkade stått stilla. Något egentligt vägnät existerade överhuvudtaget inte, alla tyngre transporter skedde längs med floderna med hjälp av flatbottnade pråmar. På grund av de ständigt skiftande lerbankarna, var det en tidskrävande historia att navigera sig fram, och där torkan och vårfloden gjorde floderna nästintill ofarbara. De ofta små och trånga städerna, med sina labyrintliknade gator, som trängdes längs stränderna, varav många hade antika anor, bestod av lerhus som vare sig gav skydd från hettan eller flugorna. Runt omkring städerna sträckte sig ett oöverskådligt nät av bevattningskanaler, vars lervallar bakats till cementliknande konsistens av solen, och skulle ge de angripande trupperna stora problem. Medan temperaturen på somrarna kunde nå upp till femtio grader Celuisus, sjönk temperaturen snabbt nattetid och kunde ligga runt nollstrecket. Som om detta inte var nog, var de vassbeklädda stränderna och det stillastående vattnet i bevattningskanalerna perfekt grogrund för malariamyggor, och andra sjukdomar som kolera. Utanför detta smala gröna bälte, så låg den ogästvänliga öknen. Hit nådde aldrig den turkiska centralmakten annat än på pappret, och de nomadiserande beduinstammarna som levde i området, var i praktiken självstyrande.

Persiska arbetare lägg en pipeline åt Anglo-Persian Oil Company någonstans i Persien (dagens Iran) 1908.

Så vad gjorde då britterna här kan man fråga sig? Ja, svaret på den frågan är i stora drag samma som idag, nämligen tillgången på olja. Under början av 1900-talet, så fick de europeiska arkeologer och historiker som grävde bland ruinerna, sällskap av prospektörer i jakt på det svarta guldet. Kombinationen av de stora oljefyndigheterna, främst i dåvarande Persien (nuvarande Iran), hade väckte britternas intresse. Under 1890-talet hade britterna slutit en rad avtal med de styrande familjerna längs den Persiska Viken, och upprättat en rad protektorat i nuvarande Bahrain, Förenade Arabemiraten och Kuwait. Härifrån kunde britterna kontrollera exporten av den allt mer lukrativ handeln med olja, och 1912 så upprättade Anglo-Persian Oil Company ett raffinaderi på ön Abadan (i nuvarande Iran), vid Eufrat och Tigris gemensamma mynningsarm.

Medan britterna stärkte sin närvaro i området, så försökte även turkarna att flytta fram sina positioner i regionen. Stärkta av lån från Tyskland, men även Frankrike, så hade man inlett det ambitiösa arbetet med att försöka anlägga en järnväg mellan Bagdad och Konstantinopel. Arbetet med järnvägen hade dock inte slutförts när kriget bröt ut, men det var bara en fråga om tid, innan såväl turkiskt som tyskt krigsmaterial kunde föras från rikets huvudstad till Persiska viken. Oroad över utsikten att tyskarna, som redan sonderat terrängen bland områdets muslimska befolkning och gärna framställde sig som islams beskyddare, hade britterna redan innan krigsutbrottet förberett planer för att skydda sina intressen i den Persiska Viken.

Bagdadjärnvägen, någon gång under början av 1900-talet.

Ansvaret för dessa trupper låg hos den brittiska administrationen och armén i Indien, vilket skulle visa sig vara en mindre lyckad lösning. För medan krigskabinettet i London såg konflikten i Västeuropa som den centrala konflikten, dit lejonparten av soldaterna och materialet skulle skickas, så hade den brittiska administrationen i Indien en helt annan dagordning. Här såg man utvecklingen i Persiska Viken som central för det brittiska styret i Indien, och där man var djupt oroad att muslimska ledare i Afghanistan och Persien skulle falla för de tyska locktonerna. Det brittiska administrationen i Indien, hade också stora intressen i den inkomstbringade oljeexporten, och vilket var ytterligare en orsak till oro över utvecklingen.

Karta över de brittiska-indiska truppernas framryckning under 1914

Krig i Mesopotamien

Den 5 november 1914, så förklarade Frankrike och Storbritannien krig mot det osmanska riket. Redan dagen efter krigsförklaringen, besköt brittiska krigsfartyg det gamla fortet vid Fao. Dagen efter landsattes brittiska och indiska trupper från den indiska expeditionskåren D (Indian Expeditionary Force D, eller IEF D), bestående av den 6. (Poona) Divisionen under ledning av Generallöjtnant Artur Bennet. Den lilla turkiska garnisonen på 350 man, vilka var utrustade med fyra kanoner, kunde inte göra annat än symboliskt motstånd, och överväldigaste snabbt. Med Eufrat och Tigris flodmynning säkrad, så ryckte IEF D mot Basra i nuvarande södra Irak. Utan någon möjlighet att undsätta eller förstärka de turkiska trupperna, så var den lilla garnisonen i Basra, i praktiken utlämnad åt sig själv. Trots vissa betänkligheter rörande deras egentliga stridsvärde, så sattes en frivilligmilis bestående av lokala araber upp av turkarna, och sattes in i försvaret av staden. Men ställd inför en överlägsen fiende, som tack vare ett flertal slupar och kanonbåtar, kunde beskjuta de turkiska försvarsställningarna från floden, smälte de obefintligt tränade och utrustade arabiska frivillig snart bort, och Basra föll efter en kort strid.
Trots att motståndet varit ringa, och förlusterna få, så hade ändå samväldestrupperna fått en försmak av vad som väntade. De ovan nämnda bevattningskanalerna, visade sig snabbt vara en mardröm att korsa, och gav också försvararna utmärkta stödjepunkter som var svåra att komma åt för artilleriet. Den väglösa terrängen, ställde till för båda sidor, och den inhemska befolkning var kanske inte fientligt inställd, men milt sagt avvaktande mot de invaderande brittiska trupperna. Båda sidor hade en rätt komplicerad syn på beduinstammarna, som man såg som nödvändiga allierade, men som inte tvekade att byta sida om krigslyckan gick dem emot. Med Basra och dess närmaste omgivning säkrad, lade sig ett bedrägligt lugn över regionen. Något som turkarna var tacksamma för, då deras styrkor i södra Mesoptomanien var i upplösningstillstånd.

Indiska artillerister under slaget om Basra 1914.

Medan britterna konsoliderade sina positioner, så beslöt den osmanska armén för att göra något åt situationen. I slutet av 1914 anlände Suleyman Askari Bey, för på en direkt order från Enver Pasha, att över ansvaret för de demoraliserade osmanska trupperna i Mesopotamien. Suleyman Askari hade tjänstgjort som frivillig i det italiensk-turkiska kriget, och var dessutom en veteran från Balkankrigen. Innan krigsutbrottet hade han varit chef för den nyupprättade osmanska Specialistbyrån, vilken senare skulle få en betydelsefull roll i det armeniska folkmordet. Tack vare sin erfarenhet från kriget i nuvarande Libyen, sågs han som en expert på att organisera de lokala beduinstammarna. Något som var av stor vikt för den osmanska armén i Mesopotamien, då då fronten var långt ifrån högprioriterad när det gällde manskap och utrustning.

Trots den akuta bristen på såväl manskap som utrustning, beslöt sig den osmanska armén för att gå till offensiven i ett försök att återta Basra. Den 2 januari 1915, angreps de brittisk-indiska ställningarna runt Qurna av den osmanska armén, förstärkt med frivilliga arabiska enheter. Utan något egentlig artilleriunderstöd gick de arabiska och osmanska trupperna till angrepp, medan de brittisk-indiska styrkorna understöddes av ett flertal kanonbåtar i Eufrat. Efter att anfallet hejdats, tvingades de osmanska styrkorna att med svåra förluster retirera från slaget. De kraftig demoraliserade osmanska trupperna, utrymde Al-Qurnah och drog tillbaka till Kut El Almara (eller bara Kut), som ansågs lättare att försvara.
Nu var det inte enbart i Mesopotamien, som den osmanska armén lidit svåra nederlag. I Kaukasus hade Enver Pashas vinteroffensiv slutat i ett totalt fiasko, och i Sinaiöknen så misslyckades de osmanska försöken att korsa Suezkanalen. Som dessa motgångar nu inte räckte, så angrep brittiska och franska flottstyrkor de osmanska ställningarna längs Dardanellerna i mitten av februari. Även om det osmanska kustförsvaret lyckades slå tillbaka de brittiska och franska försöken, så kvarstod hotet och risken för att rikets huvudstad Konstantinopel skulle angripas. I omvärldens ögon var det osmanska riket nere för räkning, och allt som nu krävdes var att utdela nådastöten. Förblindade av sin egen framgång, och möjligheterna till en snabb seger över det osmanska riket, glömde britterna bort att osmanerna varit uträknade förut, och ändå lyckats rest sig. Det skulle bli en kostsam läxa, som britterna av allt att döma inte lärde sig…

Brittiska trupper släpar en kanon genom sanden under kampanjen i Mesopotamien

En chans man inte får missa...

Medan de brittisk-indiska trupperna nu säkrat de båda flodarmarnas mynning ut i Persiska Viken, började nu de ansvariga militärerna i Indien planera för nästa fas i operationen. För medan utvecklingen i Mesopotamien var av stort intresse för den brittiska administrationen i Indien, så kan knappast det samma sägas om London. Då målet med operationen, nämligen säkra de persiska oljefälten och de brittiska installationerna längs den Persiska Viken, hade uppfyllts, vändes krigskabinettet i London, blickarna mot de mer angelägna fronterna i Västeuropa, Dardanellerna och Egypten. För den brittiska administrationen i Indien, så var dock händelseutvecklingen i Mesopotamien, av största vikt.
Det var dock inte enbart Londons ointresse, och fokusering på andra fronter, som oroade den brittiska administrationen i Indien. I Kaukasus hade den ryska armén radat upp segrar, och gjort att den osmanska armén var på väg att kollapsa. Skulle det osmanska försvaret i Kaukasus bryta samman, så skulle det finnas väldigt lite att förhindra de ryska styrkorna från att avancera in i Persien. Något den brittiska administrationen, såg med en viss oro på. För även om de båda länderna var allierade i kriget mot Centralmakterna, så glöms gamla försyndelser långsamt, och minnet av hur de båda länderna, under det så kallade “stora spelet” försöker ta kontroll över Indien och Persien, hade förmodligen inte glömts bort av britterna.

Men medan den brittiska administrationen funderade på vad deras nästa steg skulle vara, så hade Suleyman Askari lyckats dra samman runt 18.000 man, av vilka drygt 4000 utgjordes av reguljära osmanska trupper och resten av frivilliga beduiner och lokala araber. På morgonen den 11 april 1915, angrep Suleyman Askaris trupper de brittiska ställningarna utanför Shaiba. Först efter hårda strider, under vilka båda sidor led svåra förluster, kunde britterna slå tillbaka angreppet. Suleyman Askari fördes sårad till Bagdad, där han besviken över sin oförmåga att besegra engelsmännen, sköt sig själv.
Resterna av Suleyman Askaris här, drog sig nu hårt pressade av sina tidigare allierade som angrep eftersläntrare i jakt på vapen och annan militär utrustning, tillbaka i säkerhet till Haimsiye. Ny befälhavare för de desillusionerade osmanska trupperna, blev överste Nureddin, son till den osmanske fältmarskalken Müsir Ibrahim Pasha, och en av de kanske främsta turkiska militärerna under kriget. Eftersom han vid tidpunkten förde befälet över de osmanska trupperna i Jemen, så dröjde det till juni innan han kunde tillträda sin nya post.
Uppgifter om den osmanska arméns belägenhet, som i det vakuum som skapats av Suleyman Askaris självmord, börjat visa tendenser på att lösas upp, öppnade en ny möjlighet för britterna. Med ett vacklande osmanskt försvar, och utan någon ledning, så var det nu möjligt att planerna för att avancera upp längs flodsystemet och kanske även inta Bagdad, faktiskt skulle kunna realiseras. Speciellt intressanta för britterna, var uppgifterna att de många beduiner som värvats, nu inte bara deserterat, utan även angripit osmanska trupper under reträtten från Shaiba. När det började florerar även rykten om att flera stammar och städer, rest upprorsfanan, så ansågs tiden var nu mogen för de brittisk-indiska styrkorna att gå till offensiven.

Nureddin, sir Charles Townshend och sir John Nixon

Som ny befälhavare över den brittisk-indiska expeditionskåren, utsågs general sir John Nixon, en veteran från krigen i Afghanistan och Sydafrika. Han beordade nu den nytillträdde befälhavaren för 6. (Poohna) Divisionen, sir Charles Townshend att skyndsamt rycka fram mot Bagdad, innan de osmanska trupperna kunde förstärkas. Townshend uttryckte vissa farhågor över den planerade offensiven, och att man skulle behöva mer trupper för att kunna säkra sin väg upp längs flodarmen mot Bagdad och sina truppers allt längre och mer sårbara försörjningslinjer. Men eftersom de indiska trupperna var öronmärkta för andra krigsskådeplatser, och man ansåg att det gällde att smida medan järnet var varmt, så valde man att synpunkter.
Sina betänkligheter till trots, så inledde Townshend sin offensiv mot de osmanska trupperna i början av juni. Det utvecklades snabbt till en långsam och kostsam offensiv, där de brittisk-indiska trupperna inte bara ställdes mot ett hårdnackat osmanskt försvar, utan också den obarmhärtiga sommarhettan och temperaturer som nådde långt över 50 grader. Vad värre är, när offensiven når Tigris, är vattennivån så låg, att de brittiska kanonbåtarna, har stora problem att navigera mellan sand- och lerbankarna. Trupperna tvingas nu, släpa sig fram till fots, utan understöd från kanonbåtarna. Den 28 september 1915 erövras Kut-el-Almara. De brittisk-indiska trupperna är nu i stort behov av förstärkningar, och har stora svårigheter att få fram tillräckligt med förnödenheter. Detta till trots, så gör nu Townshend, som nåtts av rykten om att osmanerna förbereder sig för att evakuera Bagdad, redo för den sista offensiven.
Enver Pasha som hitintills inte visat speciellt mycket intresse för utvecklingen i Mesopotamien, börjar nu inse allvaret i situationen. Inte nog med att Bagdad var en strategiskt viktig stad, symbolvärdet av att förlora den, var troligtvis ännu större. Vad värre var, runt om i området, återfanns det andra starkt symbolladdade städer, i synnerhet för rikets shiamuslimska minoriteter Att förlora dessa, skulle undergräva sultantens uppmaning till heligt krig och kanske även användas av britterna, för att uppmuntra till resningar runt om i riket. Under hösten vänder sig Enver Pasha till tyskarna om hjälp, som skickar den åldrande tyske fältmarskalken Colmar von der Goltz. En verklig veteran i den tyska armén, så ansågs den 72 årige fältmarskalken ett ypperligt val, speciellt som han tidigare tjänstgjort i Mellersta Östern. När ryktena om att tyskarna nu skulle bistå de osmanska trupperna, blev det nu plötsligt bråttom för britterna.

Den tyske fältmarskalken Colmar von der Goltz 

Men trots att den brittisk-indiska kolonnen var i stort behov av förstärkningar, och att säkra sina långa och utsatta försörjningslinjer, så fortsatte framryckningen. Den 22 november når de slutkörda brittisk-indiska trupperna fram till Ctesiphon, 40 kilometer söder om Bagdad. Medan den osmanska administrationen i Bagdad, förbereder sig att evakuera staden, inleds slaget om Ctesiphon. Under fem dagar försöker Townshend, utan några direkta framgångar, att bryta igenom de osmanska försvarslinjerna. Ironiskt nog visar det sig att både Townshend och Nureddin kommer fram till samma beslut, nämligen att försöka lösgöra sina trupper från striderna och retirera. Men medan Townshend är ovetande om att han faktiskt vunnit slaget, så får Nureddin snabbt nys om den brittisk-indiska reträtten. Han vänder tillbaka till Ctesiphon, och låter sitt kavalleri och de beduinstammar som på nytt bytt sida, angripa de retirerade brittiska och indiska trupperna. Det är nu som Townshend ska ta sitt olyckliga, och för sina trupper, så förödande beslut.

Osmanska trupper under framryckning

Belägringen av Kut

Trots uppmaningar från övriga officerare att fortsätta reträtten, för att på så sätt komma närmare de brittiska styrkor som fanns förlagda runt Basra, men även att korta ner sina utsatta försörjningslinjer, så hade Townshend bestämt sig för att befästa Kut. Enligt honom var de brittisk-indiska trupperna inte förmögna att fortsätta reträtten, och att man riskerade att förr eller senare bli kringrända av de förföljande osmanska styrkorna och nedgjorda. Helt fel hade förmodligen inte Townshend, staden som låg placerad på en udde vid Tirgisfloden, vilket gjorde den till en naturlig stödjepunkt. Han hade också erfarenheten av att vara belägrad, då han under 1870-talet hade fört befäl över delar av den inringade garnisonen i Chitral i Indien. Nackdelen var dock att man var långt från de brittiska trupperna i Basra, och de troligtvis inte hade förmågan att inleda ett undsättningsförsök utan att förstärkas. Även om den osmanska armén i Mesopotamien kanske inte rosat marknaden, var den både bättre tränad och utrustad än de indiska upprorsmännen. De osmanska trupperna var dessutom under befäl av två kompetenta befälhavare, den unge turkiske officeraren Nureddin och den erfarne tyske officeren von der Goltz.
Knappt hade de brittiska och indiska trupperna hunnit konsolidera sina ställningar runt och i staden, förrän de fösta osmanska styrkorna började anlända och skära av reträttvägarna. Den 7 december hade den Sjätte Armén under befäl av von der Goltz, effektivt skurit av Townshend trupper, och påbörjat arbetet med att anlägga skyttegravar runt staden. Den inringade garnisonen var dock inte helt isolerad från omvärld, tack vare den tekniska utvecklingen, så hade Townshend telegrafkontakt med de brittiska styrkorna i området runt Basra. Men detta var inte enbart positivt, då Townshend, trots sin inledande tilltro på sin egen och sina truppers förträfflighet, snart började tvivla på huruvida man skulle klara av att hålla ut tillräckligt länge. I ett försök att bistå den allt mer desperate Townshend, tvingades man nu skynda på undsättningsförsöken, vilket skulle få fatala konsekvenser.

Flygfoto på Kut 1920

Medan Townshend förberedde sitt försvar av Kut, så slog nyheten om misslyckandet i Mesopotamien ned som en bomb i London. Med döläget på Västfronten, och det debacle som landstigningen på Gallipoli och försöken att slå sig igenom Dardanellerna utvecklats till, så var det här förstås inte de nyheter man önskat sig. Då var nyheterna om att man lyckats förhindra den osmanska armén att invadera Egypten, av lite glädje. Till råga utbröt nu även ett uppror i den italienska kolonin Libyen, vilken snabbt spred sig till Egypten. Även om de man tämligen snabbt, främst tack vare de trupper som förlagts i landet för att förhindra en osmansk invasion, kunde slå ner upproret, så gav det ändå London skäl till oro. För även om sultantens uppmaning inte hade hörsammats i någon högre grad, så var händelserna i gränstrakterna mellan Libyen och Egyten oroande för britterna. Samtidigt var det inte bara att skicka trupper till Mesopotamien, samma dag som slaget om Ctesiphon inletts, så hade krigsministern Lord Herbert Kitchener, efter mycket vånda, rekommenderat krigskabinettet att utrymma Ententens ställning på Gallipoli. Dagen efter att de osmanska trupperna skurit av Townshends trupper, så började man planera evakueringen av Suvla och Anzac Beach.

Som om detta inte var problem nog, så seglade det också upp en konflikt mellan krigskabinettet och den brittiska armén i Indien, som hade ansvaret för de brittisk-indiska trupperna i Mesopotamien. Det rådde även delade meningar om precis hur många trupper man skulle skicka till Mesopotamien, och från vilken front de skulle tas ifrån. Utan några tränade trupper i Indien att tillgå, och där Gallipolifronten och Västfronten var prioriterad när det gällde transportfartyg, så skulle det ta tid att transportera dit de nödvändiga trupperna.  Situationen förbättrades inte av att Townshend, som kunde kommunicera med hjälp av telegraf till de brittiska trupperna i Indien, krävde att han skulle undsättas omedelbart. Enligt Townshend hade garnisonen endast mat för en månad, och måste undsättas snarast. Någon möjlighet för Townshends trupper att slå sig ut, fanns det inte heller, då han vägrade att retirera utan skydd från Royal Navy, vilka saknade möjlighet att ta sig upp längs Tigris. Det tilltagande kaoset i den brittisk-indiska armén minskade inte av att Nixon, som förmodligen gått in i väggen, kollapsat och tvingats att återvänt till Bombay, och ersattes av general sir Percy Lake. I slutet av december 1915, så hade man till slut lyckats skrapat ihop tillräckligt med trupper för att försöka undsätta Townshend och garnisonen i Kut.

Townsend i sitt högkvarter i Kut

Under ledning av Generallöjtnant Fenton Aymer, påbörjades så det första försöket att undsätta de inringade brittisk-indiska trupperna i Kut. Den så kallade Tigris Corps, bestod av två divisioner, den 7. (Meerut) Divisionen och den 12. Indiska Divisionen samt en rad andra mindre trupper. Framryckningen mot Kut gick dock plågsamt långsamt, den 6 januari 1916 nådde förtrupper ur Generalmajor George Younghusbands fram till Sheik Sa’ad, men kunde inte bryta igenom de osmanska linjerna. Först efter tre dagars hårda strider, bröt det osmanska försvaret av Sheik Sa’ad till slut samman. De kvarvarande osmanska trupperna drog sig tillbaka runt 16 kilometer, till en ny försvarslinje som längs en waddi (floddal). Några direkta försök från de brittisk-indiska trupperna, som lidit svåra förluster under slaget, att förfölja de retirerande osmanska trupperna, gjordes inte.

Den som sagt redan plågsamt långsamma framryckningen, underlättades inte av ett våldsam regnoväder, som gjorde det obefintliga vägnätet mer eller mindre oframkomligt. Först den 13 januari nådde de brittisk-indiska trupperna, fram till de osmanska försvarslinjerna. Ursprungligen tänkt att inledas under morgonen, tvingades de brittiska befälhavarna skjuta fram stormningen av de osmanska linjerna, då trupperna gått vilse i mörkret och dimman. Först efter hårda, och mycket kostsamma strider, under vilka runt 1600 dödades eller skadades, kunde de brittisk-indiska trupperna erövra de osmanska försvarslinjerna. Återigen hade dock de osmanska trupperna, retirerat till nya försvarslinjer, utan att de brittisk-indiska trupperna haft möjlighet att förfölja dem.
Trots att de brittisk-indiska trupperna var i stort behov av förstärkningar, och att transportsystemet av skadade och sjuka soldater mer eller mindre kollapsat, så beslöt man sig för att fortsätta framryckningen. Den 20 januari 1916 nådde man fram till Hanna, där osmanska trupper bemannade ett väl utbyggt nät av försvarslinjer. Efter en kort artilleribeskjutning av de osmanska linjerna, stormade de brittisk-indiska trupperna fram över det vattensjuka landskapet och sköts bokstavligen sönder och samman av de välplacerade osmanska kulsprutorna. Över 2700 brittisk-indiska soldater dödades eller skadades under de hopplösa försöken att nå de osmanska linjerna, och offensiven bröt samman. Utan möjligheter att fortsätta framryckningen, avbröts undsättningsförsöket och de brittisk-indiska trupperna under stora umbärande retirera till mer lättförsvarade ställningar.
För de inringade brittisk-indiska trupperna, som kunde höra artillerielden, måste insikten att undsättningsförsöket misslyckats, kommit som ett hårt slag. För även om det visat sig att Townshends påståenden om att man endast hade mat för en månad, inte stämde, så var läget prekärt. De successivt minskade matransonerna, och bristen på läkemedel, började nu ta ut sin rätt. Speciellt problematiskt var läget för de indiska soldaterna, som av religiösa skäl vägrade ät det kött som serverades och kom från slaktade hästar eller brittisk konserver. Det var dock inte bara soldaterna som led, det samma gällde stadens civilbefolkning. Vilka inte bara behövde oroa sig över bristen på mat, läkemedel och den konstanta beskjutningen av staden av osmanska artilleripjäser eller prickskyttar, utan också för vad som skulle hända dem om - och när - garnisonen tvingades kapitulera. I samband med Townshends trupper intagit staden, hade en stor del av befolkningen välkomnat de brittisk-indiska trupperna som befriare, och fruktade därför att den osmanska armén skulle utkräva sin hämnd.

Brittiska trupper evakueras från Gallipoli i början av 1916

Samtidigt med Aylmers undsättningsförsök, så påbörjades evakueringen av Gallipoli. Till skillnad från den kaotiska och föga framgångsrika landsättningen, så var evakueringen en otrolig framgång och skedde utan att de osmanska trupperna misstänkte något. Evakueringen av Gallipoli, innebar dock problem för de brittisk-indiska trupperna i Mesopotamien. Med evakueringen så var hotet mot Dardanellerna, och i förlängningen rikets huvudstad Konstantinopel, helt och hållet avvärjt, och innebar att den osmanska armén nu kunde förflytta de trupper som legat förlagda där till andra frontavsnitt. En insikt som förstås innebar att det nu var bråttom att undsätta Townshend, innan man hunnit förstärka de osmanska styrkorna i Mesopotamien ytterligare.

Oron över att de osmanska trupperna i Mesopotamien skulle förstärkas, visade sig snabbt stämma. I efterdyningarna till den osmanska segern vid Hanna, så anlände Halil Pasha till Badad med runt 30.000 man. Halil Pasha som medverkat i den katastrofala kampanjen i Kaukasus, hade efter detta utsetts till överbefälhavare över de osmanska trupperna i Mesopotamien och varit instrumental i det armeniska folkmordet. De nya osmanska förstärkningarna, gjorde att tiden för att kunna undsätta Townshend och de brittisk-indiska trupperna i Kut, började rinna ut.
Tyvärr för de brittisk-indiska styrkorna, så var fronten i Mesopotamien lågt prioriterad när det gällde förstärkningar och transportfartyg. General Aylmer lyckades till slut ändå skrapa ihop tillräckligt med trupper för att inleda ytterligare ett undsättningsförsök, och den 8 mars 1916 inleddes slaget om redutten vid Dujalila. Slaget blev milt sagt kaotiskt, då de brittisk-indiska trupperna - som delats in i tre kolonner - gick vilse under natten, och tappade kontakten med varandra. Ett tänkt försök att kringgå de osmanska linjerna, slutar i katastrof när de brittisk-indiska strykorna först går vilse i mörkret, och sedan förvarnar de ovetande försvarana om sina intentioner, genom att beskjuta de tunt bemannade osmanska försvarslinjerna. Detta till trots, så fortsatte Aylmer sin offensiv, utan någon egentlig framgång. När mörkret till slut började lägga sig över slagfältet, var Aylmer tvingad att inse att slaget var förlorat och dra sig tillbaka. Av en styrka på runt 20.000 man, förlorade Tigriskåren nästan 4000 man i dödade och skadade, medan de osmanska förlusterna stannade vid drygt 1.300 dödade och skadade.

Osmanska rekryter 1914

Debaclet vid Dujalil ledde till att general Aylmer avlöstes som befälhavare för Tigriskåren av general George Gorringe den 12 mars. En veteran från de otaliga koloniala krig som Storbritannien varit involverad i under åren före det stora krigets utbrott, så hade Bloody Orange som han kallades av trupperna, dels eftersom det rimmade med hans efternamn men också för att han ansågs som som otrevlig och oförskämd.
Ytterligare brittiska och indiska förstärkningar anlände till Mesopotamien, och hade i slutet av mars nått runt 30.000. Tiden var inne för ett tredje, och som det skulle visa sig, sista försök att undsätta Townshend och Kut. Den 5 april började brittiska och indiska artilleripjäser beskjuta de osmanska ställningarna runt Fallahiyeh, som stormades och intogs med svåra förluster för de brittisk-indiska trupperna. Gorringe fortsatte efter detta mot Beit Asia, som intogs den 17 april. Förhoppningen om att det var tredje gången gillt som gällde för de brittisk-indiska trupperna, kom dock på skam. Inte ens det faktum att de tyske fältmarskalken von der Goltz insjuknat i tyfus, och avlidt den 19 april i Bagdad, verkar hälpt. Den 22 april lyckades inte de brittisk-indiska trupperna, trots svåra förluster, inte bryta igenom de osmanska försvarslinjerna och undsättningsförsöket fick avbrytas. Med detta, så började nu britterna inse att Kut var förlorat, och att det gällde att på något sätt undvika en fullständig katastrof.

Försöket att förmå den drygt 20.000 man starka ryska expeditionskår som befann sig i Persien, visade sig snabbt vara en återvändsgränd. Den ryska expeditionskåren gjorde visserligen ett halvhjärtat försök att nå Bagdad, men stötte på hårt osmanskt motstånd och drog sig tillbaka. I ett sista, och extremt desperat, försök att rädda vad som räddas kunde av Townshend och hans trupper, skickades en delegation i vilken bland annat Aubery Herbert och T.E. Lawrence ingick till osmanerna. Tanken var att försöka muta Enver Pasha med den ofattbara summan av 2 miljoner pund (drygt 122 miljoner i dagens värde, 2016), för att förmå honom att ge Townshend och hans trupper fri lejd ur Kut. Vad varken britterna, eller delegationen kände till, var att Townshend redan signalerat att han var villig att förhandla om en kapitulation av garnisonen.

Tillfångatagna indiska soldater efter belägringen av Kut

Även om det som sagt visat sig att Townshends antagande om att garnisonen endast hade proviant för en månad, visat sig varit felaktig, så var läget i april desperat. Även de indiska trupperna, som av religiösa skäl, tidigare avstått från att äta köttet från hästar och kor, hade tvingats ge upp sina principer inför hotet om att dö av svält. Men efter en belägring som pågått i nästan fyra månader, var förråden i stora drag tomma och någon större chans att fylla på dem fanns inte. Försök från No. 30 Squadron från Royal Air Force (RAF), att iscensätta världshistoriens första luftbro, blev inte speciellt framgångsrika. De tidiga flygplanens bristande lastförmåga, och att det mesta som släpptes av piloterna, antingen förstördes vid nedslaget eller blåste över till osmanerna, gjorde att luftbron mest fick mer av en symbolisk betydelse.
Den 26 april inledde Townshend förhandlingar med osmanerna, men när dessa strandat och Enver Pasha hotat med att staden skulle stormas om han inte gav upp, beslutade Townshend sig för att kapitulera villkorslöst. Belägringen hade pågått i 147 dagar, den längsta under hela kriget, och hade förvandlat Kut till en ruinhög. För Kuts befolkning, väntade nu den osmanska hämnden för deras samarbete med britterna, och hundratals skulle få betala ett högt pris för sitt agerande.

Townshend tillsammans med Enver Pasha efter kapitulationen

Efterspel

För de tusentals utmattade och av hunger, sjukdom och skador, hårt ansatta brittiska och indiska trupper, som stapplade ut ur ruinerna av Kut, väntade nu år av fångenskap. En fångenskap få skulle överleva, och där många avled under marschen till fånglägren i Syrien, och där de överlevande från dessa dödsmarscher, sattes in att arbeta vid järnvägen som skulle förbinda Konstaninopel med Bagdad. Några av de indiska soldaterna, kanske i ett försök att undvika vad man förmodade var en säker, valde att anmäla sig som frivilliga till den frivilligkår som den osmanska armén satt upp och där manskapet utgjordes av indiska soldater som tagits till fånga av bland annat tyskarna på Västfronten. Befälhavare för kåren var Amba Prasad Sufi, och sattes in i striderna Uzbekistan och Persien.
Medan hans soldater tvingades genomlida dödmarschen norrut, genom områden som förötts under den armeniska förintelsen, och användas som slavarbetare, så spenderade Townshend resten av kriget i fångenskap på ön Heybeliada i Marmarasjön. Tillbaka i Storbritannien efter kriget, så möttes han av en massiv kritik över sitt agerande under såväl själva belägringen av Kut, som den förföljande interneringen, och begärde på egen begäran avsked 1920, när det stod klart att hans militära karriär var över. Efter en kort tid som ledamot i underhuset (1920-22), avled han 63 år gammal den 18 maj 1924 i Paris.

En något skönmålad bild av kapitulationen.

När nyheten om Kuts fall kablades ut över medierna, så fick både Lake och Gorringe lämna sina poster. Den nye befälhavaren för de brittiska trupperna i Mesopotamien, general Frederick Stanley Maude, tog djupt intryck av vad han ansåg sina föregångares många misstag. Ovillig att ge sig ut på ett nytt dödsdömt försök att erövra Bagdad, inväntade han nya förstärkningar, innan han i början av 1917 inledde sin offensiv. Bagdad föll den 17 mars 1917, och efter ett kortare uppehåll under sommaren, vände han blickarna mot Tikrit och Ramadi. Efter att ha insjuknat i kolera, avled han den 18 november 1917 i Bagadad. Ironiskt nog samma hus, som den tyske marskalken von der Goltz hade avlidit i, nitton månader tidigare.

Nureddin Pasha fortsatte sin militära karriär, och blev i slutet av kriget befälhavare för XXI Kåren och vice guvernör för Aidin Viayet. Efter vapenstilleståndet, blev han en av förgrunsdfigurerna i framväxten av den nya turkiska armén och det turkiska frihetskriget. Han avled den 18 februari 1932.

Efter ett segern vid Kut, så fick Halil Bay smeknamet Kutülamare Kahramanı (Kuts hjälte), och beordades av försvarsministern Enver Pasha att invadera Persien i ett försök att destablisera landet. Offensiven stannade dock snabbt av, och han fick istället koncentera sig på att utan större framgång, förhindra Maude från att inta Bagdad. Vid krigsslutet togs han tillfånga av brittiska soldater, men efter att ha rymt från sin internering, tog han sig till Moskva. Efter att under en kortare period visats i Berlin, återvände han till Turkiet 1923 och avled 1957 i Istanbul.

Brittiska krigsfångar påbörjar dödsmarschen mot Syrien

Effekter

Kriget i Mesopotamien, blev likt Ententens försök att penetrera Dardanellerna och landsätta trupper på Gallipolihalvön, inte det snabbspår som skulle tvinga det osmanska riket ur kriget. Istället förvandlades striderna i nuvarande Irak, till en utdragen konflikt, som ytterligare dränerade det brittiska imperiet på dess snabbt sinande manskap och resurser. Mellan 350.000 och 400.000 brittiska och indiska trupper tjänstgjorde i Mesopotamien, av vilka 92.000 dödades eller skadades. Bara under försöken att undsätta Kut, hade kostat den brittiska armén 30.000 dödade och skadade. Siffrorna för den osmanska armén är osäker, men var långt mycket högre.
Ironiskt nog hade en av orsakerna till att enenten snabbt ville slå ut det osmanska riket, att man var att man orolig att de miljontals muslimer som återfanns i både det brittiska och franska imperiet, skulle lyssna på den osmanske sultanen Mehmet V:s uppmaning till globalt jihad, och resa sig mot de två kolonialmakterna. En oro som vi settdock visade sig i det närmaste helt ogrundad, men där ententens förhastade agerande, och de kostsamma och förödmjukande misslyckandena på Gallipolihalvön och i Mesopotamien, mycket väl kunde banat vägen för de muslimska förespråkare som propagerade för en allmän resning mot kolonialmakterna i Nordafrika och Indien.
För det osmanska riket, som under krigets inledning, drabbats av kostsamma och förödmjukande förluster, var framgångarna i Mesopotamien och på Gallipolihalvön, onekligen välbehövliga. Något större folkligt stöd hade inte kriget, och där motgångarna i Kaukasus och de ökade etniska och sekteristiska spänningarna i riket, nu allvarligt hotade imperiets sammanhållning. Tack vare dessa framgångar, så kunde det osmanska riket, som i stora drag varit uräknade sedan mitten av 1800-talet, återigen resa sig på nio och kliva in i matchen igen. Även om det i slutändan inte skulle rädda riket, så visade det ändå att den osmanska armén, hur illa det än såg ut, inte skulle underskattas.

Osmanska trupper

Medan de flesta, även i Sverige känner till T.E. Lawrence (eller Lawrence av Arabien som han kanske är mer känd som) kampanj i Mellersta Östern, är händelserna i Mesopotamien i stora drag okända och för även internationellt en tynande tillvaro. De senaste åren har dock flera böcker, kanske som en effekt av händelseutvecklingen i Irak och Syrien, intresset ökat i bland annat Storbritannien Huruvida detta intresse, åtminstone i den akademiska världen, kommer avspegla sig i Sverige, håller jag tyvärr inte allt för troligt. Detta trots att det finns starka band mellan händelseutvecklingen i regionen under det stora kriget, och utvecklingen i dagens Mellersta Östern.

Källor:

Anderson, Scott: Lawrence in Arabia - War, deceit, imperial folly and the making of the modern Middle East; Penguin Random House 2013

David Fromkin: A peace to end all peace, the fall of the Ottoman Empire and the creation of the modern Middle East; Holt Paperbacks 2009

Haythorthwaite, Philip J.: Gallipoli 1915, frontal assault on Turkey; Osprey Publishing 1991

Herwig, Holger H: The first world war, Germany and Austria-Hungary 1914-1918 (second edition); Bloomsbury 2014

Alex Hook: World War I, day by day; Grange Books 2004

John Horne (red.): A companion to World War I; Wiley-Blackwell 2010

John Keegan: Det första världskriget; Natur och Kultur 1998

Sean McKeekin: The Berlin-Baghdad express: The Ottoman empire and Germany’s bid for world power; Belknap Press, 2010

Sean McKeekin: Ottoman endgame, war, revolution, and the making of the modern Middle East, 1908-1923; Penguin Press 2015

Eugen Rogan: The fall of the Ottoman, the great war in the Middle East; Basic Books 2015

Summer, Ian: The Indian Army 1914-1947; Osprey Publishing 2001

Internetresurser:

Siege of Kut (läst 2016-10-23)

Bagdad Railway (läst 2016-10-23)
Charles Vere Ferrers Townshend (läst 2016-10-23)

Middle Eastern threatre of World War 1 (läst 2016-10-23)

Mesopotamia (läst 2016-10-23)

Abadan (läst 2016-10-23)
Berlin-Baghdad Express: Järnvägen skulle vinna ett krig och en värld (läst 2016-10-23)

John Nixon (läst 2016-10-23)

Nureddin Pasha (läst 2016-10-23)
Colmar Freiherr von der Goltz (läst 2016-10-23)

Herbert Kitchener (läst 2016-10-23)
Battle of Sheik Sa’ad (läst 2016-10-23)

Battle of Wadi (läst 2016-10-23)

Battle of Hanna (läst 2016-10-23)

Battle of Halil Kut (läst 2016-10-23)
Percy Lake (läst 2016-10-23)
G.F. Gorringe (läst 2016-10-23)
Battle of Dujaila (läst 2016-10-23)

Svart på Vit: Någonstans i Sverige

Övning med en M/42 i Stockholm

Svenska soldater tar skydd bakom en stridsvagn M/42, under en övning i Stockholm vid korsningen mellan Skeppargatan och Karlavägen 1942. Utvecklad av Landsverk under 1930-talet för den ungerska armén som Lago, vilken var utrustad med en 47 mm kanon, tre kulsprutor och vägde 16 ton. Efter att Landsverk tillverkat den första prototypen, som på grund av förbudet mot att sälja krigsmaterial inte kunde levereras till Ungern, blev den svenska armén intresserad av modellen. Den svenska versionen, skulle enligt specifikationen ha en bättre beväpning och bepansring.
I november 1941 lades den första ordern på Stridsvagn M/42, vilken var utrustad med en 7,5 cm kanon m/41 samt fyra 8 mm ksp m/39 och vägde 22,5 ton. De första vagnarna - vilka tillverkades av Volvo - togs i tjänst av den svenska armén 1943, och tillverkningen pågick fram till 1945, då den sista av de 225 Stridsvagn m/42 lämnade fabrikerna.
I början av 1950-talet började den svenska armén att fasa ut Stridsvagn m/42, och ersätta dessa med Stridsvagn 81 (den svenska versionen av den brittisk Centurion).

Tredje ronden i det amerikanska presidentvalet

Donald Trump

I natt gick så den sista debatten mellan de båda presidentkandidaterna Hillary Clinton (demokraterna), och Donald J. Trump (republikanerna). Platsen för nattens sammandrabbning var University of Nevada i Las Vegas. Vilket kan tyckas vara en rätt passande plats, då mycket talade för att vinnaren kommer ta hem allt, i detta fallet få tillträde till det ovala rummet i det Vita Huset i Washington. Moderator för kvällen var Chris Wallace, från Fox News och som på förhand sagt att han skulle hålla de båda kandidaterna korta. Riktigt så blev det inte, men jag tycker nog ändå att Wallace lyckades bättre än moderatorerna i de tidigare debatterna, och lyckades hålla debattörerna hyfsat under kontroll. Om än, det spårade ur emellanåt, och att alla hans frågor inte riktigt fick de svar han, eller publiken, förväntat sig.
Men nog om det, och låt oss istället ta en närmare titt på själva debatten. Kvällens debatt var indelad i en rad segment, som avhandlade en hel del ämnen som redan avhandlats i tidigare debatter, men även en bunt nya ämnen som hitintills inte debatterats av presidentkandidaterna. Det första ämnet för kvällen var frågan om Högsta Domstolen, där den kommande presidenten kommer få tillsätta minst en domare, förmodligen fler, under sin första mandatperiod. Eftersom detta förmodligen kan tänkas påverka en av de stora stötestenarna och en av de mest politiserade frågorna i amerikansk inrikespolitisk, dels vapenfrågan, men kanske främst frågan om abort. Trots att Donald tidigare stött kvinnors rätt att få göra abort, har han under årens lopp - förmodligen för att kunna kandidera som republikansk kandidat - svängt i frågan, och är nu pro life. Även om han förmodligen lyckades övertyga de redan frälsta, så är det tveksamt om han lyckades vinna några nya väljare. Speciellt när han gled in på vad han påstod var aborter i graviditetens slutskede, och att de måste stoppas. Det kanske kommer som en överraskning för Donald, men om en graviditet avbryts medicinskt i den nionde månaden, så handlar det vanligtvis om ett kejsarsnitt. Riktigt varför han fastnade i den här delen av graviditeten, är oklart, men handlade det om ren okunskap.

Trots det känsliga ämnet, så lyckades dock Wallace hålla de båda kandidaterna till frågan. Det skulle dock bli svårare ju längre in i debatten vi kom, och i samband med att frågan om de avslöjanden som kommit från Wikileaks spårade det ut totalt. Istället för att svara på frågan om de dokument som släppts av Wikileaks, gick Hillary till frontalangrepp och pekade ut den ryske presidenten Vladimir Putin som ansvarig, och att Donald går hans ärenden. Trots att Donald uppmärksammade att frågan rörde de dokument som offentliggjorts, så kunde han inte hålla sig borta från att frågan om hans relation till Putin. Om man nu ska peka på ett ställe i debatten, där Donald förlorade den, så var det nog här. För om det nu är något som verkligen kan skada Hillary, så är det just frågor runt familjen Clintons stiftelse, och vilka eventuella löften som getts till olika bidragsgivare, men hur hon ändrat åsikt om frihandelsavtal och så vidare.
Även om Donald reste sig tillfälligt efter denna fadäs, där han rimligtvis borde gått till frontalangrepp och struntat i att ta upp tråden om Putin, så hade initiativet gått över till Hillary. Man kunde nu nästan känna att hon fått upp blodvittringen, och vilket gjorde att man satt och väntade på att hon skulle utdela det dödande slaget. Riktigt så roligt skulle det nu inte bli, och istället så pucklade hon på en allt mer frustrerad Donald.

En Donald som rimligtvis måste känna på sig att loppet är kört, speciellt när han favoritämnen och de frågor som han - kanske främst - ser som sina starkaste kort, inte riktigt fick honom att lyfta. Vare sig debatten om ekonomi och invandring, var ämnen som lyckades lyfta det redan sjunkande skeppet. Samtidigt kändes det att Hillary, som nu började avbryta både moderatorn och Donald, tog över debatten. Det var hon som dikterade tempot, och där hon delvis lyckades visa både känslor och passion, något som hon tidigare kanske saknat i de två tidigare tv-debatterna. Trots att det uppenbarligen blev allt mer och mer uppenbart att Donald till vissa delar gett upp, så fortsatte han att streta emot. Dock blev hans påhopp allt mer desperata, som när han kallade Hillary för en "nasty woman".
Men, det som chockade både politiska kommentatorer, publiken, moderatorn och Hillary, var ett uttalande i slutet av debatten. Som en av de avslutande frågorna, så frågade Chris huruvida de båda kandidaterna skulle acceptera valresultatet i presidentvalet. Medan Hillary förklarade att det var en del av det politiska systemet, så sa Donald att han inte kunde svara på den frågan. Istället förklarade han, så skulle han hålla alla på halstret över huruvida han tänkte acceptera ett valnederlag. Uttalandet sände en chockvåg över USA, och gjort att Donald fått löpa gatlopp. För ett republikanskt parti, som nu slåss för att få sina senatorer och representanter i representanthuset omvalda, är det av stor vikt att de republikanska väljarna röstar. Annars är risken att man helt enkelt förlorar majoriteten, vilket skulle kunna få stora konsekvenser för partiet och dess framtid.

Med detta var så den tredje debatten avslutad, och jag tror man nu kan konstatera att valet är avgjort. Även om Donald gjorde en klart bättre insats än tidigare, och förmodligen var hans bäst, så räckte det inte. Med drygt tre veckor kvar till valet, så måste han ta varje chans han kan att ta in försprånget till Hillary. Något han absolut inte gjorde i natt, snarare så kändes det som han börjar inse att spelet är över att han kommer förlora valet. Vilket kanske kan förklara hans allt mer desperata uttalanden om att valet är riggat, och att "makteliten" sett till att han förlorar. Medan han lyckades hålla uppe inledningen, och även fick lite medvind under debatten om ekonomi, integration och Högsta Domstolen, så var resten av debatten en katastrof ur hans synvinkel. Även om Hillarys agerande kan ifrågasättas när det gäller USA:s utrikespolitik, så är det uppenbart att Donald inte har en susning i ämnet. Ett annat tecken på att hans kampanj nu spårat ur totalt, är förstås att många republikaner lämnat honom i sticket och nu försöker rädda vad som räddas kan. Frågan är förstås hur Donalds supportrar kommer ta ett valnederlag, speciellt som han trummat in budskapet att valet är uppgjort från början.

För Hillary var detta onekligen en ren uppvisning, i synnerhet hur hon gled undan alla komplicerade och obekväma frågor. Där hon i mångt och mycket hade hon hjälp av Donald, som istället för att pressa henne på frågor om sin stiftelse, eventuella löften till bidragsgivare och så vidare, aldrig lyckades få grepp om henne. Hon gled gång efter annan ur hans grepp, medan han själv trasslade in sig i oviktiga frågor och gav Hillary det spelrum hon behövde.
Det är möjligt att Donalds supportrar ser nattens debatt annorlunda, men det lär inte ändra fakta. Hillary Clinton, oavsett vad man man nu tycker om henne, kommer bli USA:s näste president. Det kommer krävas ett större mirakel än det som skedde 1980, när det amerikanska hockeylandslaget besegrade Sovjetunionen i OS-finalen i ishockey. Frågan är om ens det räcker...

Svart på Vitt: Fred Perry

Fred Perry

Den brittiske tennisspelaren Fred (egentligen Fredrick) Perry, i aktion på tennisbanan i Wimbledon 1936.
Ansedd som Storbritanniens genom tiderna bäste tennisspelare, vann han mellan 1933 och 1936 inte mindre än åtta Grand Slamtitlar. Efter att ha misslyckats med att vinna alla fyra Grand Slam-turneringar under ett och samma år 1933, fick han sin revansch året därpå. Han ledde även det brittiska tennislaget till vinst i Davis Cup 1933.
Vid sidan av framgångarna på centercourten, så var han även en ytterst skicklig bordtennisspelare, och blev världsmästare i bordtennis 1929. I slutet av 1936 blev han professionell tennisspelare och flyttade till USA, där han var pro touren Pro Tennis två gånger (1938 och 1940).
Efter att han lagt tennisracket på hyllan 1956, arbetade han som tenniskommentator, tennisinstruktör och startade tillsammans med den österrikiske fotbollsspelaren Tibby Wegner, ett klädmärke som bar hans namn.
Fred Perry valdes 1975 in i Tennis Hall of Fame, och avled 85 år gammal den 2 februari 1995, efter att ha ramlat i duschen.

Svart på Vitt: Mata Hari

Mata Hari

Margaretha Geertruida Zelle föddes den 7 augusti 1876 i Leeuwarden, Nederländerna. Efter att hennes mor, avlidit och henes far gift om sig, flyttade hon i tonåren till sin gudfar och arbetade under en kortare period som förskolelärarinna. Men efter att gudfadern fått kännedom att rekorn flörtade med den unge Margaretha, så fick hon sluta. 1895 gifte hon sig med den nederländske kapten Rudolf MacLeod, och flyttade 1897 till Java i dåvarande holländska östindien (nuvarande Java). Äktenskapet med den drygt tjugo år äldre Rudolf, var allt annat än lyckligt då han var alkoliserad och tog ut sin frustration över sin avstannade militära karriär på henne. Efter att hennes son avlidit, förmodligen i sviterna av syfilis han fått från sina föräldrar, återvände paret tillbaka till Nederländerna med dottern Jeanne.
Utan möjligheter att livnära sig, då Rudolf vägrade betala underhållet och senare även kidnappade dottern, flyttade hon 1903 till Paris. Här använde hon sitt artistnamn Mata Hari (sol, eller ”solens öga), som hon antagit när hon studerade indonesisk kultur under sin vistelse i Sydostasien, och livnärde sig som exotisk dansös och fotomodell. Vid krigsutbrottet hade hennes karriär som exotisk dansös gått i stå, och livnärde sig istället som kurtisan bland den franska överklassen.

Hennes kontakter med höga politiker, militärer samt finansmän och möjlighet att fritt röra över gränserna i Europa, sig tack vare sitt nederländska medborgarskap, gjorde henne intressant för de europeiska underrättelsetjänsterna. Även om åsikterna går isär om hon överhuvudtaget utförde något underrättelsearbete överhuvudtaget, så kontaktades hon både av den franska och tyska underrättelsetjänsten. Hon greps den 13 februari 1917 av fransk polis, och anklagades för att ha lämnat ut information som orsakat den franska militären stora förluster. Efter en rättegång, under vilka de franska myndigheterna inte kunde lägga fram några hållbara bevis, annat än indicier, dömdes hon till döden av domstolen.
Hon avrättades av den 15 oktober 1917, en händelse som än idag är omgärdad av berättelser hur hon vägrade sätta på sig en bindel och vinkade till manskapet i exekutionsplutonen. Huruvida några av dessa berättelser är sanna, låter jag dock vara osant.

Efter sin död har Mata Hari letat sig in i populärkulturen, där hon ofta tar rollen som den ultimata femme fatale. Hennes tid som dansös och kurtisan i Paris på 1910-talet, har renderat i flertalet filmer. Den kanske mest kända är ”Mata Hari” från 1931 med en ung Greta Garbo i rollen som den nederländska dansösen.
Huruvida hon verkligen var en tysk spion, råder det än idag stora frågetecken om. De flesta historiker verkar idag vara av åsikten att hon förmodligen kontaktats av tyska agenter, men inte varit involverad i något arbete för dem. Mest troligt är att hon, i ett försök att finna ett svar på de motgångar som drabbats den franska armén, blev ett perfekt offerlamm.

Det amerikanska presidentvalet, rond två

Donald Trump och Hillary Clinton gjorde upp på nytt i natt

Så var det då dags för rond två i det amerikanska presidentvalet, när de båda presidentkandidaterna i natt på nytt drabbade samman i en direktsänd debatt från Washington University i St Louis. Precis som vid den första drabbningen var förväntningarna skyhöga, om än kanske av lite annorlunda orsaker. I slutet av förra veckan släpptes en bandad inspelning från 2005, när det republikanska partiets kandidat Donald Trump, uttryckte sig otroligt nedvärderande om kvinnor i allmänhet, och om Arianne Zucker i synnerhet. Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig, och flera tunga företrädare för det republikanska partiet, var snabba med att ta avstånd från Trump och hans kampanj. För Trump, som på den senaste tiden kämpat i motvind, och som gjorde ett ytterst slät intryck i den förra debatten, var detta avslöjande förmodligen det sista hans kampanj behövde. Det blev förstås inte heller bättre av att det helt och hållet, gjorde att nya avslöjanden om hans motkandidat Hillary Clinton, hamnade i en total mediaskugga. Det var således mycket som stod på spel, i synnerhet för Trump, som nu måste leverera och inte bara försöka skifta fokus i debatten, utan också stoppa blödningen och återfå lite av det momentum som hans kampanj fick efter vicepresidentdebatten. För Hillary fanns nu chansen att ge Trumps kampanj nådastöten, och kanske också sträcka ut en hand till de många missnöjda republikaner som inte är speciellt förtjusta i sitt partis val av presidentkandidat.
Med dessa förutsättningar, så kändes det upplagt för försnacket skulle handla om den läckta videon, och Trumps uttalanden. Men, som så många gånger förut i dessa sammanhang, så lyckades Trump på något sätt skifta fokus.På en direktsänd presskonferens innan debatten, så omgav han sig med fyra kvinnor, som har påstått att Bill Clinton, utnyttjat dem sexuellt i någon form, och vilka sedan återfanns bland publiken. Troligtvis i ett sista, och kanske inte helt oävet försök att få Hillary ur balans.

Nåväl, själv upplägget för debatten var att efterlikna en frågestund i Stadshuset, där åskådare skulle ställa frågor till de båda kandidaterna. Moderatorer för debatten var Anderson Cooper från CNN och Martha Raddatz från ABC, vilka tämligen omgående sattes på hårda prov. För Trump, som kanske kände att han inte längre har så mycket att förlora, så startade han i ett rasande tempo i enlighet med devisen, anfall är bästa försvar. På sedvanligt Trumpmanér, så körde han bokstavligen över allt och alla, utan att riktigt ge några som helst svar eller lösningar. Frågan om den läckta ljudinspelningen, lyckades han tämligen enkelt, sopa under mattan och vände det hela till att istället handla om Bills påstådda otrohetsaffärer.
Till skillnad från den första debatten, där Hillary tämligen omgående lyckades få Trump ur balans, så hade hon i natt uppenbart svårt att riktigt få grepp om fastighetsmagnaten. Istället lyckades han gång efter annan, slingra sig ur hennes grepp, och gå till förnyade angrepp. Mot hans huvudargument, att Hillary haft 30 år på sig att förändra USA, hade hon faktiskt inte så mycket att komma med. Inte heller lyckades hon, anser jag, värja sig mot hans ständiga angrepp om att hon är en del i av - det i många kretsar - så avskydda "etablissemanget". Samtidigt som han trummade in detta budskap, så kan jag ändå tycka att Trump, sina bombastiska uttalanden till trots, aldrig riktigt lyfte. Superlativen är där, men känslan som infann sig när man bevittna debatten, var att Trumps kampanj går att likna med ett tåg som är på väg att spåra ur, men som trots det ökar tempot, i ett vagt hopp om att olyckan ska gå att undvika. Huruvida Trump är medveten om detta, låter jag vara osagt, men någonstans infinner sig känslan av att det är detta, som i stora drag håller intresset vid liv för kampanjen. Det finns någon slags morbid fascination över denna Trumps fatalistiska kampanj, där omvärlden måste se upplösningen.
Med detta i åtanke, så kan jag emellanåt tycka att Hillary, åtminstone innehållsmässigt, har en något stabilare grund att stå på. Men, samtidigt är frågan om det verkligen räcker? För någonstans infinner sig känslan, att Hillary inte riktigt klarar av att se utanför sina trygga låda, och att hon kanske är en alldeles för bra politiker för sitt eget bästa. Hennes svar blir långrandiga, och kan emellanåt känns lite världsfrånvarande. I ett läge när Washington flera gånger varit lamslagen av ett förödande politiskt döläge mellan president och representanthuset, känns kanske hennes påståenden om att försöka jobba över partigränserna, som lite väl naivt. Samtidigt som jag finner Trumps enkla lösningar, eller brist på lösningar rättare sagt, som oroväckande, kan jag också se hennes vidlyftiga löften som något problematiska. För i ett läge när allt fler amerikanska väljare, med klar tydlighet visar att man inte uppskattar att politikerna bara lovar och lovar, utan att sedan genomföra löftena, borde hon kanske tona ner sin profil i detta avseende.

Nåväl, hur var då själva debatten. Som sagt, det var lätt kaotiskt och personangreppen haglade. Mest uppseendeväckande, var kanske när Trump, som en kort replik på Hillarys uttalanden om att det var tur att fastighetsmagnaten inte var president, sa att om han hade den posten, skulle se till att hon åkte i fängelse för sitt agerande i samband med den famösa mejlskandalen. Tyvärr så plockade aldrig Hillary upp den tråden igen, och någonstans infann sig känslan av att hon kanske inte var helt trygg i den här debattformen. Istället blev allt som ofta Trump, som tog tag i taktpinne.
Trots detta, så tycker jag ändå Hillary klev ut ur debatten som segrare. Trump gjorde visserligen en klart bättre insats än tidigare, men det saknas fortfarande substans i vad han säger. Superlativen haglar, men några direkta svar på frågorna från publiken eller moderatorerna, hade han inte. Samtidigt så kan man tänka sig att Trump, med facit i handen, ändå ser det hela som en slags seger. Han återfick momentum i sin kampanj, stoppade upp blödningen, och frågan om förra veckans avslöjande, försvann helt och håller ur debatten.
För Hillarys del, så kan jag tycka att hon gick segrande ur debatten. Frågan är dock om det räcker för hennes del, då hon i stora drag missade chansen att en gång för alla ge Trumps kampanj nådastöten Istället hamnade hon på defensiven, och det är aldrig bra när man möter Trump. Men, med detta sagt, så gjorde hon ändå en bättre insats än vad jag förväntat mig. Under primärvalen såg hon ofta trött och oengagerad ut, men nu verkar hon taggat till rejält och försöker - inte utan framgång - skaka av sig bilden av sig som tråkig och ospontan.

Samtidigt som Trump kunde åka hem med en känsla av att uppnått något, så infinner sig ändå känslan av att många företrädare för det republikanska partiet börjar inse att slaget är förlorat, och att det gäller att nu snabbt distansera sig från Trump och hans kampanj. Helgens massavhopp och tunga kritik mot Trump på grund av den ovan nämnda videon, kan bara tolkas på ett sätt, och det är att man förbereder sig på en framtid utan honom. Frågan är förstås vad som skulle ske, om Trump mot alla odds, faktiskt blir USA:s näste president? Trumps kandidatur har öppnat ett jättestort sår inom det republikanska partiet, och frågan är hur detta ska överbryggas och av vem.
En annan fråga som dök upp under debatten, är när Trump körde över sin vicepresidentkandidat i frågan om Syrien. Hur kommer Mike Pence att ta det, och låter han det bara vara och istället riktar in blicken på presidentvalet 2020.

Svart på Vitt: Black Sox

De utpekade spelarna

Den 9 oktober 1919 vinner Cincinnati Reds finalserien i Baseball, World Series, mot Chicago White Sox. Rubrikerna och eftermälet till matchen ska dock handla om något helt annat, och kasta mörka skuggor över sporten i allmänhet och White Sox i synnerhet.

Efter att rykten om att flera spelare i White Sox tagit emot mutor för att förlora finalserien, påbörjas en rättslig utredning av de utpekade spelarna i september 1920, mitt under slutspelsserien mot Cleveland Indians. I juni 1921 inleds rättegången, som dock kantas av skandaler. Bland annat försvinner flera av spelarnas vittnesutlåtandena från förhören spårlöst, och gör att flera av dem tar tillbaka sina tidigare uttalanden, och leder till att frias från misstankarna av en jury.

I samband med att åtalet mot de utpekade spelarna inleds, påbörjar baseballigan (MLB) en egen utredning, under ledning av Kenesaw Mountain Landis. Den förre federale domaren Landis slutsats, var att även om spelarna frikänts av en domstol, så hade de inte bara brutit mot spelets anda, utan även dragit vanära över sporten. Landis rekommenderade, baserat på tidigare fall, att spelarna skulle stängas av för livet, vilket också var den linje som MLB tog.

För White Sox satte skandalen djupa spår, inte bara sportsligt. Även om det råder lite delade meningar om när öknamnet "Black Sox" började användas, så råder det ingen tvekan om att eftermälet till World Series 1919, gjorde det till allmängods. Men även sportsligt skulle skandalen sätta djupa spår, och det dröjde 40 år innan klubben vann en divisionstitel. Först 2005, kunde sydsidans lag bärga World Series, och bryta en titeltorka som pågått sedan 1917.

Det var dock inte bara White Sox som fick sätta sig och slicka såren, det samma gällde MLB, som tvingades se över spelarnas löner och möjligheter att byta klubb.

Vicepresidentkandidatdebatten

Mike Pence (rep.) och Tim Kaine (dem.)

Det amerikanska presidentvalet rasar vidare, och i natt (eller kanske till och med i morse), så drabbade de båda vicepresidentkandidaterna Tim Kaine (dem) och Mike Pence (rep) samman. Platsen för nattens (eller morgonens) slag var Longwood University i Farmville, Virginia, och upplägget var lite annorlunda än den tidigare presidentkandidatdebatten. För detta var tänkt att vara en modererad diskussion mellan de båda vicepresidentkandidaterna, där man på förhand hade ett antal ämnen som skulle avhandlas. Tyvärr får man väl bara konstatera att kvällens moderator, Elaine Quijano från CBS News, hade väldigt svårt att hålla ordningen i diskussionen, som ofta spårade ur och där ingen av kandidaterna behagade svara på hennes frågor och dessutom ständigt avbröt varandra. I detta avseende, var Kaine den store skurken, som hela tiden jabbade loss på Pence, i något försök att skaka om sin republikanske konkurrent. Taktiken var kanske inte helt framgångsrik, och Kaine lyckades aldrig riktigt få sin motståndare ur balans, och gjorde nog sig själv i slutändan nog en stor otjänst. Men, låt oss nu inte föregå mina slutsatser, utan istället ta en närmare titt på själva debatten.
Medan intresset för presidentkandidatdebatten var skyhöga, så var kanske intresset på förhand för denna debatt, inte lika högt. Medan det gick att se debatten på antingen Aftonbladet eller Expressen, så direktsändes den inte av SVT. Debatten i CNN var lite lagom avslagen, och handlade mer själva kampanjen än vad de båda kandidaterna kunde tänkas säga. Men samtidigt så kan man tycka att intresset, åtminstone från media, borde vara lite större. Det här är vicepresidentkandidaternas enda egentliga chans att visa upp sig, och debatterna mellan dessa brukar - åtminstone historiskt sett - vara lite mer aggressivt, än när presidentkandidaterna drabbar samman. I stora drag är vicepresidentkandidatens enda egentliga roll under presidentvalet, att agera presidentkandidatens attackhund. Medan presidentkandidaterna, åtminstone historiskt sett, tvingats avhålla sig från allt för yviga angrepp på motståndaren, har istället den uppgiften fallit på vicepresidentkandidaten. Men i år har allt detta ställts på huvudet, Donald Trumps kampanj har ända sedan primärvalen, varit extremt konfrontativ, med det ena huvudlösa uttalandet efter det andra. Sett ur denna synvinkel, så kan man kanske anta att  Pence huvuduppgift, nu var att försöka tona ner Trumps retorik och undvika att gå fram som en elefant i en porslinsfarbrik. Såldes var det upplagt för Kaine, att på något sätt försöka få Pence ur balans.

Nåväl, själva debatten pågick i drygt en och en halvtimme, och avhandlade en rad ämnen. Lite oväntat, med tanke på de amerikanska väljarnas ointresse för utrikespolitik, så kretsade väldigt många av frågorna runt just detta ämne. Tyvärr kändes det som att diskussionen tämligen omgående spårade ur, ingen av kandidaterna svarade egentligen på moderatorn Quijanos inledande fråga om varför de var mest lämpade att, om något hände presidenten, gå in och ta över dennes roll i det Vita Huset. Medan Pence åtminstone gjorde några antydningar om sin lämplighet, så vandrade Kaine snabbt iväg i en helt annan riktning. Redan då började jag inse att Quijano förlorat kontrollen över diskussionen, och det blev tyvärr inte bättre, snarare tvärt om. Quijano kunde i stora drag enbart se på, när de båda herrarna bokstavligen struntade i hennes frågor och försök att avhålla kandidaterna från att avbryta varandra.
Kanske inte helt oväntat, så låg fokus i debatten på frågor som rörde USA:s säkerhetspolitik. Tyvärr slösades kanske alldeles för mycket fokus på denna fråga, och vilken gjorde att ämnen som ekonomi, handel, sociala frågor och annat, som rent historiskt sett, varit viktiga frågor i amerikanska presidentval, hamnade i skymundan. Andra ämnen, som miljö och hotet från klimatpåverkan, eller arbetlöshet avhandlades över huvud taget inte i denna debatt. Vilket kan tyckas lite underligt, då utrikespolitiska frågor sällan, spelar en avgörande roll i ett amerikanskt presidentval, och att man främst riktat in sig på ämnen som väljarna kan relatera till.
De enda inrikespolitiska frågor som avhandlades kretsade runt skatterna, där tyvärr debatten allt som ofta kretsade runt det faktum att Trump inte redovisat sina inkomster. Det blev ett oändligt pajkastanden fram och tillbaka, och speciellt mycket klokare tror jag varken jag eller de amerikanska väljarna blev. Den enda fråga som egentligen inte spårade ur, och där jag kände att det faktiskt fanns en avgrundsdjup politisk skillnad mellan de båda kandidaterna, var frågan som rörde ämnet polisen och minoriteter. Medan båda kandidaterna var överens om att relationerna mellan minoriteter och polisen, måste förbättras, så fanns det också skillnader i synsätt på hur detta skulle uppnås.
Nåväl, speciellt mycket klokare på vad de båda presidentkandidaterna står för, blev man kanske inte. Kanske inte helt oväntat, så var det knappast något nytt som framkom i diskussionerna, som snabbt spårade ur till ett evigt munhuggande om vem som sagt vad, och vem som gjort vad. Allt medan den stackars moderatorn, som till slut verkar gett upp och bara önskade att tiden skulle gå ut så att hon fick gå hem. Så istället för att kanske diskutera sakfrågan i de ämnen som togs upp, så blev det istället ett oändligt munhuggande om vem som sagt vad, och vem som gjort vad. Här får man som sagt påpeka, att det var Kaine som var den store skurken i frågan och vilken hela tiden försökte få Pence att svara på frågor om vad han själv anser om Trumps uttalanden om muslimer, latinamerikaner, kvinnor och så vidare. Några egentliga svar fick han dock aldrig, och även om jag antar att Pence ovilja att besvara dessa frågor, kanske gick hem för stunden, är jag inte helt säker på att de gör det när man börjar granska debatten närmare.

Så vad blir då omdömet av denna lätt kaotiska, och inte speciellt upplyftande händelse. Tja, det första man kan konstatera är att både Kaine och Pence, är två politiskt sett mycket rutinerade herrar. Kaine försök att få Pence ur balans, misslyckades som sagt fullständigt, och var ett stort bidrag till den lätt kaotiska stämning som omgärdade debatten. Inte heller lyckades Kaine kroka Pence genom att använda sig av Trumps, emellanåt lätt obehagliga påståenden och uttalanden, och något svar vad republikanernas vicepresidentkandidat anser om presidentkandidatens åsikter, fick vi inte. Inte heller fick man kanske något direkt svar på vilka Kaine och Pence egentligen är, med undantag för en kortare sammanfattning om deras politiska bakgrund, så försvann även den frågan i ett oändligt svammel om Iran, Trumps uttalanden och Putin. Så mycket mer än att Pence hade en farbror som var polis, och att de båda är djupt kristna, fick vi inte veta.
Fokuseringen runt utrikespolitiska frågor, känns så här för en utomstående, som intressant. Frågan är dock hur pass stort intresset är bland de amerikanska väljarna, och här tror jag ändå att frågor om Iran, Syrien och Ryssland, är sekundära med frågor som rör hushållens ekonomi. Speciellt med tanke på att det är just den ständigt hackande ekonomin, som delvis burit fram både Bernie Sanders och Trump i primärvalen. Inte heller avhandlades frågor som rörde handel eller arbetslöshet, vilket också kan tyckas lite underligt.
Nåväl, vem vann då? Ja, medan jag tror båda kandidaterna är nöjda med sin insats, så får man ändå säga att Pence drog det längre strået. Kains taktik att försöka få Pence ur balans, fungerade inte alls och fick honom snarare att framstå som bufflig och lite taktlös. Jag kan också tycka att hans konstanta försök att smutskasta Trump, föll tämligen platt och även de kändes lite taktlöst och blev med tiden lite tröttsamt att höra. Som väljare, så vill jag förstås höra vad mina kandidater har för lösningar, inte vad den andra kandidaten sagt, gjort eller inte sagt och gjort. Samtidigt så kan man bara konstatera att Pence inte sa speciellt mycket om vad Trump egentligen vill ha gjort, annat än det vid det här laget rätt uttjatade mantrat om Obamaadministrationens tillkortakommanden och att Clintons tid som utrikesminister lett till ett mellersta östern i totalt kaos. Hur Trump och Pence tänkt tackla frågor som rör terrorism, arbetslöshet, miljöförstöring o.s.v., saknades helt och hållet. Å andra sidan, så var det inte heller speciellt mycket konkret som Kaine hade att tillföra.
Så slutsatsen blir att Pence kan utropa sig till segrare, och att han möjligtvis kan ha asfalterat vägen till att själv bli republikanernas näste presidentkandidat till valet 2020/24. Men samtidigt så är det risk att Pence seger, egentligen blir en Pyrrhusseger, och att hans insats snabbt kommer glömmas bort. För någon speciellt minnesvärd kväll (natt, morgon), var detta inte. Snarare tvärt om, det var kaotiskt och inte speciellt väl genomfört av någon deltagare.