Den italienska annekteringen av dagens Libyen, har sin bakgrund i den första Berlinkonferensen 1878. När dåtidens stormakter (Frankrike, Italien, det osmanska riket, Ryssland, Storbritannien och Tyskland) och de fyra balkanstaterna Grekland, Montenegro, Rumänien och Serbien, delade upp Balkan i efterdyningarna till det Rysk-turkiska kriget 1877-78. När diskussionerna successivt började flyttas över till frågorna runt det osmanska rikets besittningar i Nordafrika, spetsade de italienska delegaterna sina öron, och började sondera terrängen för att i framtiden införliva det osmanska Tripolitanien i det italienska riket. Precis som övriga Europa, var frågan om skapandet av ett kolonialt imperium, av stor vikt för den italienska självkänslan. Men eftersom Italien enats relativt sent, först 1861 bildas det enade italienska kungariket, så låg man långt efter inte bara stormakter som Storbritannien och Frankrike, utan även mindre aktörer som Nederländerna och Belgien, när det gällde ämnet kolonier. Något som givetvis hängde över den unga nationens nationalkänsla som en våt filt, och signalerade att landet var långt ifrån jämlikt med övriga europeiska nationer. Detta var det nu tänkt att det skulle bli ändring på, och de italienska delegaterna på konferensen, lyckades få med sig ett franskt stöd för en italiensk annektering av Tripolitanien. Vilket efter att Frankrike införlivat Tunisien i sitt växande imperium 1881, nu var det osmanska rikets enda kvarvarande besittning i Nordafrika.
Trots den geografiska närheten till Italien, så skyndade italienarna långsamt, och verkar främst riktat blickarna mot Afrikas Horn, vilken i efterdyningarna till Suezkanalens öppnande, blivit strategiskt viktig. Den italienska expansionen på Afrikas Horn, fick dock ett abrupt slut, när en italiensk armé som försökte invadera Etiopien, besegrades i slaget om Adwa 1896. Nu var det inte bara den italienska expansionen på Afrikas Horn som kom av sig, utan det gällde även Italiens försök att skapa ett kolonialt imperium. Det dröjde ända fram till 1902, innan italienarna på nytt tog upp tråden om Tripolitanien, när man slöt ett hemligt avtal med Frankrike rörande Tripolitaniens framtid och uppdelningen av Nordafrika. Förmodligen bränd av händelserna på Afrikas Horn, så var en militär intervention utesluten, trots den geografiska närheten, och istället sökte man ett mer subtilt sätt att stärka banden mellan Italien och det osmanska Tripolitanien. Någon större framgång hade dock inte Italien, trots att man med hjälp av
Banco di Roma, investerade miljontals kronor i regionen, eller försökte uppmuntra de tusentals italienare som sökte sig västerut till USA eller Latinamerika under slutet av 1800- och början av 1900-talet, att istället bosätta sig i Nordafrika. Bristen på framgång väckte dock ont blod bland de italienska interventionisterna,vilka påpekade att Italien, som arvtagare till antikens Romerska rike, hade skyldighet att skapa sig en plats i solen och sälla sig till Storbritannien och Frankrike som en av Europas stora stater.
I ett försök att skapa ett folkligt stöd för en intervention i Tripolitanien, påbörjades en massiv mediakampanj från interventionisterna. Italienska tidningar fylldes nu med berättelser om hur Tripolitanien bokstavligen svämmade över av råvaror, och hur dessa kunde vitalisera den sviktande italienska ekonomin, men också hur den osmanska administrationen misskött landet, och att italienska bosättare kände sig allt mer otrygga och utsatta för övergrepp från lokalbefolkningen. Farhågorna att en invasion av Tripolitanien skulle sluta i ett liknande debacle som Adwa 1896, viftades bort av förespråkarna, som påpekade att den osmanska garnisonen var liten och att befolkningen förtrycktes och förmodligen skulle välkomna de italienska trupperna som befriare. Trots denna massiva kampanj, så saknade interventionisterna något direkt folkligt stöd för sin ståndpunkt, och en av de kanske främsta kritikerna var en ung Benito Mussolini, som vid den här tiden var chefredaktör för den inflytelserika socialistiska tidningen
Avanti!.
 |
| Karta över det italiensk-turkiska kriget 1911-12 |
Medan debatten om Italiens framtida roll som ett kolonialt imperium rasade vidare på de italienska tidningarnas ledarsidor, så började den sittande italienske premiärministern Giovanni Giolitti att sondera terrängen för ett internationellt stöd för en italiensk invasion av det osmanska Tripolitanien. Även om den interventionistiska mediakampanjen absolut inte ska underskattas, så var det snarare det hastigt förändrade geopolitiska läget i Nordafrika, som ändrade Giolittis inställning. Under sommaren 1911 skakades Marocko av våldsamma oroligheter, vilket ledde till att Frankrike skickade trupper till staden Fés, för att säkerställa ordningen. Oroade över fransmännens tilltag, så skickades den tyska kanonbåten SMS Panther till hamnstaden Agadir, och det hela utvecklades snabbt till en diplomatisk kris mellan de båda länderna. Medan världen höll tummarna för att krisen i Agadir inte skulle spilla över till ett regelrätt krig mellan de båda länderna, så inleddes ett intensivt diplomatiskt arbete i det fördolda. För medan Storbritannien snabbt slöt upp bakom Frankrike, så visade sig Tysklands båda allierade Italien och Österrike-Ungern, inte lika villiga att backa upp de tyska kraven. Medan omvärlden var upptagen med händelserna i Agadir, så började Italien under sensommaren 1911 överösa den osmanske ambassadören i Rom, med krav på såväl ersättning för förlorade investeringar i Tripolitanien av
Banco di Roma och den italienska staten, men också att säkerheten för de tusentals italienare som bodde där, måste säkerställas av de osmanska
Medveten om sin prekära situation, så försökte turkarna finna en fredlig lösning på konflikten. Men med världens ögon riktade mot händelseutvecklingen i Marocko, så var förstås utsikterna för att den uppkomna situationen skulle lösas med diplomatiska medel, milt sagt små. Trots detta, så försökte Österrike medla i frågan, och kunde sent om sider lämna ett förslag, som i praktiken skulle förvandla det osmanska Tripolitanien till en liknande status som grannlandet Egypten hade, nämligen att italienarna skulle ta över administrationen och kontrollen av landet, medan det - åtminstone nominellt - var en del av det osmanska riket. Den italienska delegationen var inte imponerad, och avböjde erbjudandet utan några längre diskussioner.
 |
| Delar av den turkiska garnisonen i Tripoli. |
Samtidigt som förhandlingarna mellan Italien och det osmanska riket körde, så pågick en intensiv kommunikation mellan Istanbul och den turkiske guvernören för Tripolitanien. Väl medveten om sin utsatta position, förutom att den turkiska garnisonen i Tripolitanien var kraftigt underbemannad, så led man dessutom brist på vapen, ammunition och annan utrustning. Någon möjlighet att förstärka de turkiska styrkorna i Nordafrika var det inte heller tal om, då den turkiska flottan inte var i närheten av att kunna matcha sin italienska motståndares flotta. När väl striderna inletts, så skulle det i praktiken innebära att garnisonen fick klara sig med vad de hade, och hoppas hålla italienarna stången tillräckligt länge för att omvärlden skulle tvinga de båda kombattanterna tillbaka till förhandlingsbordet.
Medan turkarna försökte finna ett sätt att komma ut ur krisen med hedern i behåll, letade Italien efter en godtagbar orsak att inleda stridigheterna med. Något som skulle visa sig svårare sagt än gjort, men den 25 september 1911, kom så chansen. Trots att Italien förlagt stora flottstyrkor runt Tripolitania, för att försöka förhindra att turkarna skulle kunna förstärka sin garnison i området, lyckades det turkiska krigsfartyget
Derne ta sig igenom spärren, och kasta ankar i Tripoli. Glädjen över fartygets ankomst varade inte länge, dagen efter anlände en mindre italiensk flottstyrka som blockerade all trafik in och ut ur Tripoli. Den 28 september skickar Rom ett ultimatum till Istanbul, där man förklarade att turkarna hade 24 timmar på sig att utrymma Tripoli, och låta italienska soldater marschera in i staden för att skydda de italienska medborgare som återfinns i staden. Medveten om att krig nu inte kunde undvikas, så uppmanade den turkiskeförsvarsministern Mahmut Şevket Paşa, befälhavaren för den turkiska garnisonen i Tripoli, överste Neşet Bey, att med alla medel försöka förhindra att italienska styrkor landsteg utanför staden. Om detta skulle misslyckas, så skulle Neşet Bey retirera inåt land med de enheter som kunde, och använda dessa som kader för att sätta upp nya förband och fortsätta striderna.
Men innan tidsfristen löpt ut, så förklarar Gilolitti, som fått klartecken från Frankrike och Storbritannien, krig mot det osmanska riket den 29 september. När nyheten når invånarna i Tripoli, utbryter panik på gatorna, och omkullkastar alla tidigare planer på att organisera en stadsmilis för att försvara staden och dess omgivning. Efter att kommunikationsförbindelsen med Konstantinopel brutits efter att staden beskjutits av italienska krigsfartyg den 2 oktober, landstiger ett tusental italienska sjömän, och kan utan att möta något motstånd etablera ett brohuvud utanför Tripolis. Efter att ha förkastat flera italienska erbjudanden om att kapitulera, bestämmer sig Neşet Bey för att utrymma staden och bege sig inåt land för att fortsätta motståndet. Den 4 oktober 1911 kan de italienska sjömännen, återigen utan att möta något motstånd, marschera in i Tripoli. I hamnen hittar man det turkiska krigsfartyget
Derne, som sänkts av sin besättning. När nyheten om Tripolis fall når Rom, utbryter glädjescener och de flesta förväntar sig nu en snabb, och relativt oblodig fortsättning på kriget.
 |
| Italienska trupper marscherar in i Tripoli |
Men riktigt så enkelt blir det inte, för trots att Italien allt sedan slutet på 1870-talet kastat lystna blickar söderut, så är den italienska armén helt oförberedd för en kampanj i Nordafrika. En hastigt hoprafsad expeditionskår bestående av drygt 34.000 man, 103 artilleripjäser, 800 lastbilar, 6000 packdjur och fyra flygplan, transporterades skyndsamt till Nordafrika, och ansågs vara mer tillräckligt att betvinga den svaga turkiska garnisonen i Tripolitanien. Medan de italienska styrkorna konsoliderade sina ställningar runt Tripoli, så försökte de turkiska befälhavarna organisera försvaret av området. Med endast runt 8000 reguljära turkiska soldater, och brist på det mesta, var läget milt sagt prekärt. Någon hjälp från Konstantinopel var som sagt inte heller att vänta, och inte heller visade sig de lokala beduinstammarna speciellt intresserade av att bistå turkarna i kampen mot italienarna. När så de italienska styrkorna i mitten av oktober, började avancera från sitt brohuvud runt Tripoli, var reträtt det enda de turkiska försvararna kunde göra. Utan att möta nämnvärt motstånd, kunde således de italienska trupperna snabbt erövra Derna (16 oktober), Benghazi (20 oktober) och Khoms (21 oktober). Men när man skulle storma Bengahazi, så mötte man oväntat hårt motstånd och tvingades retirera. Ytterligare ett bakslag kom i slutet av oktober, när de italienska ställningarna runt Tripoli angreps av turkiska och nordafrikanska trupper. Först efter hårda, och för italienarna kostsamma strider, kunde man slå tillbaka angriparna.
Även om striderna runt Tripoli skönmålades av den italienska pressen, så visade motgångarna med klar tydlighet att invasionen av Tripolitanien inte alls gick som planerat och att expeditionskåren måste förstärkas. Nya italienska trupper skickades skyndsamt till Nordafrika, och när kriget avslutades i oktober 1912, hade den italienska expeditionskåren växt till att omfatta över 100.000 man.
Det var dock inte enbart italienarna som kunde tillgodogöra sig förstärkningar, upprörda över att den turkiska armén och flottan inte ens försökte bistå försvararna i Nordafrika, beslöt sig en grupp unga, och lovande, turkiska officerare att på eget bevåg försöka ta sig till Tripolitanien. Via omvägar, och under stort hemlighetsmakeri, kunde ett tiotal turkiska officerare, däribland Mustafa Kemal Bey (eller Atatürk som han senare skulle bli mer känd som), ta sig till Tripolitanien för att bistå sina landsmän. Även om de givetvis inte kunde ändra styrkeförhållandena, så kom deras organisatoriska och taktiska kunnande till stor nytta för de hårt ansatta försvararna.
 |
| Italienska sjömän landstiger utanför Tripoli |
Tänkt som en snabbt överstökad invasion, hade kriget i Nordafrika nu förvandlats till ett statiskt krig, där italienarna hade svårt att riktigt utnyttja sin numerära och tekniska överlägsenhet, och ett snabbt slut på konflikten så avlägsen ut. Bristen på militära framgångar, ett allt mer hårdnackat turkiskt motstånd och ökande kostnader för kriget, började oroa de italienska militärerna och politikerna. Man hade visserligen erövrat en rad strategiskt viktiga kuststäder, men inlandet var fortfarande i händerna på turkarna, och varifrån de relativt enkelt kunde angripa de allt mer isolerade italienska brohuvudena. Vad värre var, krisen i Marocko, som Italien utnyttjat för att inleda invasionen av Tripolitanien, hade lösts och risken fanns nu att omvärldens blickar skulle falla på striderna i Nordafrika. Oroade över att omvärlden skulle blanda sig i, och att man kanske skulle tvingas återlämna sina erövrade områden till turkarna, så försökte italienarna vinna tid. Den 15 november tillkännagav den italienska regeringen, något överraskande att man annekterat Tripolitanien. Det italienska tilltaget möttes givetvis av stor vrede från Konstantinopel, men mycket mer än att lämna en lång rad protester mot Italien kunde inte turkarna göra.
Någon möjlighet att få till stånd ett militärt avgörande i Nordafrika innan årsskiftet, såg nu allt mer avlägset ut, och istället började nu italienarna se sig efter andra alternativ och vände blickarna mot sin flotta. Även om den italienska flottan inte var i närheten av att kunna konkurrera med den brittiska eller franska, så var den vida överlägsen den turkiska, både vad gällde tonnage och besättningens utbildning. Men de ursprungliga planerna på att angripa turkiska ställningar längs Dardanellerna skrinlagts, på grund av skarp kritik från Ryssland som var oroad över att ett angrepp kunde påverka sin handelsflottas möjligheter att ta sig in och ut ur det Svarta Havet. Istället fick den italienska flottan nöja sig med att angripa mål längs det Adriatiska havet eller i Röda havet, vilket givetvis inte gav riktigt samma genomslag som ett angrepp mot Dardenellerna.
Men till skillnad från de italienska soldaterna, som i praktiken var inringade i sina brohuvuden och ständigt tvingades slå tillbaka de allt ettrigare motgreppen, kunde den italienska flottan tämligen ostört angripa turkiska mål i det Adriatiska havet, Röda havet eller längs Medelhavskusten. I ett sista försök att återfå initiativet i striderna, landsteg en italiensk styrka utanför Tobruk den 4 december 1911. Efter att man utan att möta något seriöst motstånd, kunnat avancera inåt landet och upprätta nya försvarslinjer, gick turkarna till motangrepp. De italienska försvarsställningarna visade sig snabbt odugliga och dåligt placerade, och efter hårda och kostsamma strider tvingades de italienska försvararna dra sig tillbaka till Tobruk. Med det tog striderna i Nordafrika en kort paus, båda sidor var utmattade och i stort behov av att slicka sina sår.
 |
| En italiensk kryssare beskjuter turkiska installationer i Beirut. |
Om 1911 hade slutat i moll för italienarna, så började det nya året med i dur när den italienska Röda havsflottan gick segrande ur slaget om Konfudaviken utanför Jemen i januari, och besköt sedan Hudaidah. I slutet av februari angrep två italienska kryssare Beirut, och sänkte ett flertal turkiska fartyg utan ens bli träffade av de turkiska fartygen eller kustbatterierna. Men det var inte enbart till sjöss som de ojämna styrkeförhållandena mellan de båda kombattanterna till slut började göra sig gällande, även i Nordafrika började turkarna få problem. För även om italienarna fortfarande höll sig nära kusten, och sällan - eller aldrig - begav sig längre inåt land, så var det väldigt lite turkarna kunde göra när de italienska styrkorna började avancera längs kusten för att länka samman de separata brohuvudena med varandra. Som det nu inte var nog med motgångar för turkarna, så nåddes Konstantinopel av oroande nyheter från Balkan. Här hade Bulgarien, Grekland, Montenegro och Serbien ingått en allians, och nu likt gamar, kastade lystna blickar på det uppenbarligen sönderfallande osmanska riket. Inför hotet om en fullskalig invasion från Balkan, började nu de turkiska militärerna planera för att försvara rikets sista kvarvarande besittningar i Europa. I takt med att allt mer krigsmaterial skickades till Thrakien, så påverkade det även de små mängder avsedda för Nordafrika och vilka omvägar smugglades in i Tripolitanien. Man började även höra sig för, hur man skulle få hem de turkiska officerare, som på eget bevåg begett sig till Nordafrika för att bistå i försvaret av det osmanska Tripolitanien.
Risken att konflikten nu kunde få en dominoeffekt, och på så sätt hota hela stabiliteten i området, gjorde att omvärlden nu på allvar började intressera sig för konflikten. I slutet av mars 1912 träffade den tyske kejsaren Wilhelm II den italienske kungen Vittorio Emannuel III i Venedig, men utan att komma fram till något konkret. Detta till trots, så verkade den italienska regeringen resonera som så att nu var goda råd dyra, då det signalerade att stormakterna nu ville se ett slut på kriget. Man dammade därför av de gamla planerna på att angripa Dardanellerna, och den 18 april 1912 besköt italienska krigsfartyg turkiska befästningar längs kusten. Turkiet svarade med att stänga av Dardanellerna för all båttrafik, något som gjorde att både Ryssland och Storbritannien protesterade.
 |
| Den turkiska garnisonen på Rhodos kapitulerar |
Det skulle dock bli ännu värre, den 5 maj börjar italienska soldater vada i land på Rhodos, och flera andra dodekanesiska öarna. De svaga turkiska garnisonerna på öarna, kan inte göra annat än symboliskt motstånd och en efter en, kapitulerar turkarna till de italienska trupperna. Samtidigt som de italienska trupperna ockuperar de dodekanesiska öarna i aegiska havet, så lyckas italienarna till slut slå sig ut ur brohuvudet runt Tripoli. De tröttkörda turkiska trupperna och deras allierade, kan inte göra annat än att retirera inåt landet, och i juni har de italienska trupperna säkrat Tripoli och dess omgivning. I juli lyckas turkarna visserligen slå tillbaka ett halvhjärtat italienskt försök att penetrera Dardanellerna, men den framgången väger väldigt lätt i sammanhanget.
För vid det här laget har Konstantinopel viktigare saker för sig än att engagera sig i en avlägsen koloni, som redan innan striderna påbörjades var svår att underhålla och administrera. Även om man med hjälp av tal om heligt krig mot de kristna italienarna, lyckats trumma upp ett visst stöd bland regionens beduinstammar, så var turkarna medvetna om att det var en kortsiktig allians. När väl striderna upphört, skulle beduinerna, med allt det innebar, återgå till sitt normala liv.
När så förhandlingarna mellan de båda länderna inleddes den 13 augusti 1912, var turkarna således måna om att snabbt komma fram till en överenskommelse så att man kunde koncentrera sig på hotet från Balkan. Men det var förstås inte bara turkarna som ville få slut på striderna, utan även italienarna. Kriget som var tänkt att vara över på några veckor, hade dragit på tiden, och den ursprungliga expeditionskåren hade växt från 36.000 man till över 100.000 man. Även om den italienska flottan inte lidit några nämnvärda förluster, så var kostade den ändå stora summor pengar att underhålla och serva.
Den 23 oktober 1912 undertecknade de båda parterna fredsavtalet i Lausanne, och Turkiet avstod då Tripolis och Cyrenaika till Italien, medan Trablus och Benghazi skulle få en speciell status, med en av det osmanska riket tillsatt naib (regent) och kadi (domare). Dock måste turkarna rådfråga italienarna, innan de utsåg de båda ämbetena. Vidare var det tänkt att de dodekanesiska öarna, som ockuperats av italienarna, skulle återlämnas så fort Balkankriget var över. Så blev det inte, utan italienarna blev kvar på öarna fram till 1947, när de tillföll Grekland efter det andra världskriget.
 |
| Mustafa Kemal med medlemmar ur den Röda Halvmånen |
Det var förmodligen två lättade parter som lämnade förhandlingsbordet utanför Lausanne, och vilka nu hade andra bekymmer att stå i. Det osmanska riket var fullt invecklat i det första Balkankriget, samtidigt som italienarna plötsligt blivit ägare till en koloni man hade ytterst liten kontroll över. Inte nog med att stora delar av det osmanska Tripolitanien, eller Libyen som italienarna döpte sin nya koloni till, i praktiken var laglöst land där beduinstammarna härjade fritt, många av de turkiska trupperna och deras allierade, var inte villiga att lägga ner sina vapen, och striderna fortsatte under hela hösten. Först i december kunde de första turkiska trupperna, börja evakueras från Nordafrika. Många av de turkiska soldaterna lämnade kvar sina vapen och annan utrustning i händerna på sina forna allierade, i hopp om att de skulle fortsätta kampen mot italienarna och att man en gång kanske skulle kunna återvända. Riktigt så blev det förstås inte, när väl krigen på Balkan ebbat ut i juli 1913, och ett visst lugn lagt sig över området, blev den österrikiske-ungerske ärkehertigen Franz Ferdinand mördad i Sarajevo den 28 juni 1914, och vilket blev startskottet på en lång rad händelser som skulle leda fram till det första världskrigets utbrott. Fylld av revanschlystnad och kanske även förblindad av framgångarna under det andra Balkankriget, gick det osmanska riket in i kriget på Centralmakternas sida. Ett beslut som innebar slutet på rike med anor från medeltiden, vilket en gång i tiden styrt ett imperium som sträckte sig från dagens Algeriet till Persiska viken, och vilka två gånger varit så nära att inta Wien.
Italiens glädje över att gått segrande ur det italiensk-turkiska kriget, blev dock kortvarig. För även om den italienska armén undvek ett liknande debacle som i försöken att invadera Etiopien, så gick det knappast att påstå att invasionen gått smärtfritt. Det var dock inte enbart de utdragna striderna som väckte folkets ilska, utan snarare dess kostnader, som snabbt skenat iväg, och grävt ett djupt hål i de italienska statsfinanserna. Några möjligheter att Italien, inom en rimlig framtid, skulle få tillbaka de drygt 1,3 miljarder Lire kriget kostat, ansågs små. Speciellt som kostnaderna för att pacificera kolonin, snabbt även dessa skenade iväg.
För även om många beduinstammar visat ett svagt intresse för att bistå turkarna, trots att dessa uppmanade till heligt krig, så var de inte heller nämnvärt intresserad av att styras av italienarna. Mängder av vapen fanns i omlopp, och de smugglingskanaler som turkarna nyttjat för att underhålla sina trupper, försvann inte nödvändigtvis med att fredsavtalet undertecknades. De italienska försöken att pacificera Libyen, avbröts dessutom vid utbrottet av det första världskriget, då tusentals soldater som låg förlagda i Nordafrika kallades hem för att försvara moderlandet. När väl kriget var slut, saknade den italienska regeringen både de militära, och i synnerhet ekonomiska, förutsättningarna för att ta vid där man slutat före krigsutbrottet. Det skulle dröja till ända till mitten av 1930-talet, innan Italien, som då ironiskt nog styrdes av en av de främsta kritikerna för kriget 1911-12, hade pacificerat Libyen.
Källor:
