Monday, June 3, 2013

Tack och hej då Gregg Berhalter


Dags för Gregg Berhalter att lämna Hammarby?
Jag är väl inget direkt fan av att sparka tränare i tid och otid, utan att det viktigaste för en klubb är att man har någon form av kontinuitet i såväl spelet som ledningen. Det är trots allt spelarna på planen som ska prestera under 90 minuter, och att det ibland finns en tendens till att fastna i att skylla alla lagets tillkortakommande på tränaren. Samtidigt finns det situationer när det är allt för uppenbart att tränaren kört fast i sitt taktiska upplägg, och/eller saknar förmåga att utveckla såväl sig själv som sina spelare. I fallet med Hammarby fotbolls tränare Gregg Berhalter, så är det uppenbart att han inte enbart saknar förmågan att bryta den nedåtgående trenden laget befinner sig i, utan också saknar förmågan att utveckla laget både spelmässigt och taktiskt.
     Nu ska visserligen inte allt skyllas på Berhalter, Hammarbys insats i Superettan kan sedan degraderingen 2009 endast betecknas som ett enda stort fiasko. Delvis kan detta förmodligen förklaras med det kaos som rått inom klubben, sedan degraderingen till Superettan har Hammarby Fotboll haft fem olika tränare. Det har därför varit av största vikt att skapa en kontinuitet på tränarbänken, och att Hammarby faktiskt kan behålla en tränare längre än en säsong innan han av olika anledning väljer att lämna klubben.

Det därför med viss tillförsikt jag välkomnade amerikanen Berhalter till laget i december 2011, och även om det fanns vissa frågetecken runt hans erfarenhet som tränare, så uppvägdes de ändå av behovet av kontinuitet i ledarstaben. Delar av farhågorna runt den nye tränaren blåstes onekligen bort av säsongsinledningen 2012, men rätt snart körde såväl han som laget fast. Efter fyra raka segrar i inledningen, började spelet hacka och laget sjönk oroväckande snabbt i tabellen. Raset stoppades först upp efter att truppen förstärkts med en rad nya spelare, bland annat Kennedy Bakircioglü, som återvände tillbaka till Söderstadion efter sin utlandssejour. Mycket tack vare dessa nya spelare lyckades man till slut vända skutan åt rätt rätt håll, och laget slutade på en visserligen inte speciellt smickrande fjärde plats, vilket med tanke på de tidigare tabellplaceringarna ändå får ses som ett steg i rätt riktning.
     Inför årets säsong så var således kraven – återigen – skyhöga, och allt annat än avancemang till Allsvenskan får – återigen – ses som ett stort misslyckande. Förhoppningarna förminskades inte av att ett redan tidigare – åtminstone på pappret – starkt lag förstärkts ytterligare, och att laget inför 2013 var med Superettanmått mycket namnkunnigt. Den enda smolken i glädjebägaren var en svag försäsong, under vilken spelet hackat betänkligt och där spelare under lite oklara omständigheter skickats hem från träningsläger. Trots detta så såg valde jag ändå att förbise dessa tidiga varningssignaler, och att detta också måste uppmärksammats av Berhalter och den övriga tränarstaben som något som måste bearbetas.
     Tyvärr så får jag väl säga att jag hade fel, varken Berhalter eller någon annan verkar ha tagit lärdom av den svaga försäsongen. Spelet har varit under all kritik, och med undantag för hemmamatchen mot ÖSK och bortamatchen mot IK Brage, har spelet varit tempofattigt och saknat någon som helst spets. För även om Hammarby ofta har mycket boll, så saknas ett fungerande kantspel, och av någon oförklarlig anledning verkar alla istället gröta ihop sig utanför straffområdet, vilket leder till att bollhållaren får invänta att någon ytterback behagar fylla på. Nu spelar det visserligen ingen roll, dels därför att Hammarby saknar någon naturlig huvudspelare, men främst därför att inläggen är så bedrövligt usla. De gånger man ändå lyckas tråckla sig igenom muren av motståndare och egna spelare utanför straffområdet, så är ofta avsluten så tama att motståndarnas målvakter knappt behöver anstränga sig. Vissa talar om att det handlar om att anfallarna saknar självförtroende, själv tror jag det handlar om att blir så förvånade att de faktiskt fick bollen, att de av den anledningen överarbetar situationen istället för att bara trycka in bollen i mål.

Nu kan visserligen delar av dessa tillkortakommanden skyllas på spelarna, men när det upprepas match efter match, och spelet under inga som helst omständigheter förändras, då måste ändå stora delar av ansvaret läggas på tränaren. Det är som sagt uppenbart att Berhalter saknar både förmågan att förändra en spelbild, men också att han är oförmögen att anpassa sitt spel till de förhållanden som råder i Superettan. Man tycker trots allt att han borde tagit lärdom av sitt första år att många av planerna är undermåliga, och att det passningsspel som han förordar, inte fungerar i Superettan. Eftersom de flesta lag, med några få undantag, backar hemåt och lägger sig på försvar när Hammarby kommer på besök (eller de besöker Söderstadion), är det av största vikt att man dels själv får rörelse i sitt spel, och pressar motståndarna att göra misstag. Ett annat problem med Berhalters taktik är hans konstanta ändringar av startelvan, och även om laget haft vissa skadeproblem (bl.a. Kennedy), så har det saknats någon form av kontinuitet i laguttagningarna. Jag är mycket väl medveten om att man ibland kan behöva rotera spelare, men det är knappast så att Hammarby har ett lika späckat schema som t.ex. Manchester United och därför kanske behöver vila spelare inför framtida stormatcher.
     Nu vet jag att det är lättare sagt än gjort, men det blir inte heller bättre av att Hammarby i stora drag saknar valmöjligheter. Som jag ser det saknar Hammarby en naturlig huvudspelare, och att detta begränsar möjligheterna för laget att förändra en matchbild. Jag är mycket väl medveten om att det kanske inte är världens roligaste spel med en massa långbollar, men i ett läge där Hammarby de facto kommer allt längre och längre bort från Allsvenskan, och i stora drag verkar vara cementerad i Superettan, är jag i alla fall villig att testa allt. Personligen är jag less på att laget i mitt hjärta, som jag följt sedan början av 1980-talet, verkar kört fast och fastnat i Superettan. Jag tror få – oavsett lagtillhörighet – anser att Hammarby och dess fans i synnerhet, verkligen hör hemma i landets andra division och att vi fans är förtjänta av ett lag i Allsvenskan.
     Tyvärr verkar detta inte delas av såväl ledning som tränarstab, och jag tycker faktiskt det är dags att Berhalter kliver av. Jag vet att det kanske låter motsägelsefullt, speciellt med tanke på de otaliga tränare Hammarby haft de senaste åren, men i det här fallet så kan man bara konstatera att Berhalter nått vägs ände. Det ställer också frågan hur rekryteringsprocessen ser ut inom klubbledningen, och även här bör man kanske se över hur man arbetar. Det är ingen slump att man haft fem tränare under de senaste fyra åren, och det är uppenbart att rekryteringsarbetet har stora brister.

No comments: