Den 22 juni

Från höger till vänster: Joachim von Ribbentrop, Walther von Brauchitsch, Hermann Göring, Rudolf Hess och Adolf Hitler framför vagnen i Compiégne.

Den 22 juni verkar av allt att döma att ha varit ett betydelsefullt datum under andra världskriget, då inte mindre än fyra viktiga händelser inträffar denna dag. Så vi inleder denna dag med att gå igenom händelserna kronologiskt, och förflyttar oss därför till Frankrike. Här undertecknade nämligen Frankrike och Tyskland det andra vapenfördraget i Compiègne, vilket på många sätt får ses som Adolf Hitler, den tyska krigsmakten och det Tredje Rikets höjdpunkt. Även om Wehrmacht skulle fortsätta sitt segertåg över Europa och delar av Nordafrika, så var händelserna i Compiègne otroligt symbolladdade och rent historiskt sett viktiga. Inte nog med att Hitler på sex veckor lyckats med det som den kejserliga armén aldrig gjorde, nämligen att besegra Frankrike genom att tränga igenom dess norra flank, man fick dessutom hämnas den förhatliga Versaillesfreden som varit en tagg i sidan på i princip alla tyskar. Frankrike delades upp i två delar, där den norra delen ockuperades av Tyskland och den södra delen förblev självständig, och den franska administrationen flyttade till kurorten Vichy. Till Mussolinis stora irritation, vilken förmodligen inte blivit mindre av den smått katastrofala insats den italienska armén stått för under striderna i Alperna, fick inte Italien ta över de franska kolonierna i Nordafrika. Inför undertecknadet så hade dessutom tyska ingenjörssoldater transporterat den järnvägsvagn som det ursprungliga Versaillesfördraget undertecknats it, och Hitler satt i samma stol som marskalk Ferdinand Foch suttit i. Efter att ceremonierna avslutats, så förstördes delar av området av tyskarna, och järnvägsvagnen fördes till Tyskland där den senare förstördes.

Tysk soldat inspekterar liket efter en sovjetisk soldat. I bakgrunden brinner en BT-7:a.

Den 22 juni 1941 inleds så Operation Barbarossa, eller Fall Barbarossa, av Axelmakterna. Längs ett 2.900 kilometer långt frontavsnitt, inledde 4,5 miljoner soldater uppdelade i tre armégrupper, invasionen av Sovjetunionen. Men trots spektakulära framgångar under den inledande fasen och sensommaren, så lyckades aldrig Wehrmacht utdela det dödande slaget, utan Röda Armén lyckades hela tiden – trots enorma förluster – undkomma axelmakternas omfattningar och omorganisera sig. Med allt hårdare motstånd, ökande förluster, uttänjda försörjningslinjer och ett vägnät som förvandlades till ett bottenlöst gungfly under höstregnen, började tyskarnas offensiv att tappa fart.

Det var dock föga tröst för de miljontals sovjetiska soldater, vilka tagits till fånga under de inledande striderna. Mellan juni 1941 och januari 1942 avled runt 2,8 miljoner sovjetiska krigsfångar i tyskt förvar, antingen genom avrättningar, sjukdomar eller på grund av att lägren saknade några som helst faciliteter för att ta emot de enorma mängder fångar tyskarna tog under striderna. I de flesta fall utgjordes lägren av en bit mark som omgärdats med taggtråd, och vilken bevakades av alldeles för få tyska soldater, som av rädsla för att övermannas av de sovjetiska fångarna, sköt först och frågade sedan. För många av de sovjetiska krigsfångarna en direkt kamp för att överleva, och där det enda skydd som fanns mot vädrets makter var en grop i marken. Eftersom de tyska försörjningslinjerna redan var överansträngda, och inga större ansträngningar att föda krigsfångarna gjordes, blev situationen ofta direkt desperat i lägren. Samständiga rapporter om kannibalism bland fångarna, som ofta fick gå utan mat under långa perioder, gör att det är svårt att avfärda dessa endast som ogrundade rykten eller propaganda.
I takt med att insikten om att kriget mot Sovjetunionen inte skulle vara slut före årsskiftet 1941/42, innebar dock att förhållandena förbättrades något. Delvis berodde detta på de enorma förluster Wehrmacht gjort på Östfronten, och att den tyska industrin redan innan kriget haft stora problem med att det saknades arbetskraft. Det var därför redan innan invasionen tänkt att transportera delar av de krigsfångar man förväntades ta västerut, där de skulle användas som slavar inom jordbruket och industrin. Men när de första vagnslasterna med sovjetiska krigsfångar slutligen började anläda, visade det sig snabbt att de ofta var i så dåligt skick att de var oanvändbara för de uppgifter de var tänkta.

Tyska krigsfångar visas upp i Moskva i juli 1944.

Exakt tre år efter den massiva tyskledda invasionen av Sovjetunionen, inledde Röda Armén den 22 juni 1944 Operation Bagration. Drygt två miljoner sovjetiska soldater sattes in i denna massiva offensiv, som bokstavligen krossade Armégrupp Mitt (Heeresgruppe Mitte), och kastade ut tyskarna ur Vitryssland. När offensiven slutligen ebbade ut i augusti 1944, när Röda Armén nått Warsazawas utkanter och floden Wisłas strand, hade den tyska krigsmakten förlorat nästan en halv miljon man i dödade och skadade. Bara veckor efter denna massiva offensiv, inledde Röda Armén ytterligare en offensiv, vilken riktades mot den redan hårt ansatta Armégrupp Syd (Heeresgruppe Süd). Händelserna på Östfronten satte under hösten 1944 i gång en rad händelser, och en dryg månad efter Armégrupp Mitts kollaps, försökte en grupp tyska militärer och politiker genomföra en statskupp genom att mörda Hitler. Försöket misslyckades, och stora delar av deltagarna och personer som misstänktes för samröre med konspiratörerna, arresterades, åtalades och dömdes. Samtidigt som detta drama utspelade sig i Tyskland, började dock landets Allierade se sig om efter möjligheterna att lämna Axelmakterna. Flera av dessa hade redan innan den tyska kollapsen på Östfronten, börjat se sig om efter möjligheterna att lämna kriget, men inför hotet om att invaderas och ockuperas av Röda Armén, valde både Rumänien, Bulgarien och Finland att byta sida. Endast Ungern, där tyskarna genomförde en rad statskupper för att bibehålla de tyskvänliga fascisterna, förblev en del av Axelmakterna.

     Men även denna lilla och i sig rätt obetydliga seger, kunde dock inte ändra utgångsläget. Det är svårt att beteckna händelseutvecklingen på Östfronten som något annat än katastrofal, och i kombination med läget i Frankrike och Italien, så är det svårt att tro att inte ens den mest övertygade nazisten började ana vart åt det hela brakade. Trots att läget alltså var nattsvart, så var kriget under årets sista skälvande månader några av de blodigaste. För även om den tyska krigsmakten nu saknade såväl ersättningsmanskap som viktiga råvaror som bland annat olja, lyckades man under hösten stabilisera fronten på såväl Västfronten som Östfronten. På Balkan påbörjade de tyska styrkorna en i sig imponerande reträtt från de utsatta positionerna i Grekland, där det i det vakuum som skapats av den tyska reträtten, nu utbröt ett regelrätt inbördeskrig mellan höger och vänstergrupper.

Amerikanska marinkårssoldater på Wana Ridge.

Med detta lämnar vi nu kriget i Europa, och tar oss över till Asien. Här avslutades  den 22 juni 1945 nämligen de strider som inletts på Okinawa i april 1945, och efter 82 dagar kunde de Allierade styrkorna slutligen utropa sig som segrare i detta slag som pågått i 82 dagar. Striderna hade dock varit kostsamma, med över 12.000 dödade och 38.000 skadade. Givetvis var japanska förlusterna förstås ännu värre, och där över 95.000 man av den 105.000 man starka garnisonen dödades. De massiva förlusterna begränsades inte enbart till japanska och Allierade soldater, och man räknar med att mellan 42.000 – 150.000 civila miste livet under striderna. Den utdragna och mycket kostsamma operationen på Okinawa, men även en allt mer krigstrött amerikansk civilbefolkning och de allt sämre relationerna med Sovjetunionen, gjorde det nödvändigt att avsluta kriget fort.

     Enligt många forskare var det detta som gjorde att valet föll således på det hemliga vapen, som utvecklats under stort hemlighetsmakeri av en stor grupp forskare, och som nu efter tester i Nevadaöknen ansågs redo att använda. Ursprungligen tänkt att eventuellt användas i Europa, togs dess oskuld över de två japanska städerna Hiroshima och Nagasaki i augusti 1944. Förmodligen var dock bomberna onödiga ur ett rent militärt perspektiv, då Japan redan innan beslutet om att sätta in bomberna, gick på knäna och började sondera terrängen för att försöka få till fredsförhandlingar. Det är dock troligt att bomberna inte enbart var tänkta att sätta stopp för kriget, utan också sända en varning till Sovjetunionen. För även om USA och Sovjetunionen hade varit allierade under kriget, och där sändningarna av krigsmaterial och förnödenheter varit av största vikt för Röda Arméns möjligheter att besegra Wehrmacht, så hade relationerna snabbt försämrats. Då båda länderna såg chansen att fylla det maktvakuum som skapats i såväl Europa som Asien, var det förstås ofrånkomligt att deras intressesfärer skulle kollidera.