Kalmücken Verband Dr. Doll

Kalmucker i tysk tjänst

Under den tyska offensiven i södra Ryssland sommaren 1942, intog 16. Infanterie-Division (mot.) den autonoma sovjetrepubliken Kalmuckiens huvudstad Elista. Precis som många andra tyska förband på Östfronten, led divisionen av att stora grupper av sovjetiska partisaner var verksamma bakom frontlinjen och vilka angrep såväl tyska installationer som konvojer. För att beskydda de sårbara tyska förrådslinjerna, och försöka bekämpa de sovjetiska partisanerna, satte man upp Abwehrtrupp 103 under ledning av Dr. Otto Doll, vars riktiga namn var Othmar Rudolf Wrba, och bestod av frivilliga kalmucker. Werba som var född i Tsarryssland, hade tjänstgjort på den Vita sidan under det ryska inbördeskriget, men sedan flytt västerut och bosatt sig i Tjeckoslovakien där i samband med att Tyskland annekterade Sudentenland, värvats till Abwehr. Under hans ledning organiserades de frivilliga kalmuckerna, ett buddistiskt mongolfolk som lidit svårt under Stalins utrensningar under 1930-talet, i två skvadroner om 150 man var.

    Enheten expanderades under hösten 1942, och bytte den 2 oktober 1942 beteckning till Kalmücken Legion, och bestod i december 1942 av runt 3000 man samt 75 tyska officerare och underofficerare. Legionens utrustning bestod främst av erövrat material från Röda Armén, och av allt att döma saknades någon som helst enhetlig uniform bland manskapet, vilka använde såväl sovjetiska som tyska uniformspersedlar.

    När de tyska styrkorna i början av 1943 började evakuera området, valde många av kalmuckerna att följa med de retirerande tyska styrkorna. Vid sidan av de frivilliga, valde även tusentals civila kalmucker att lämna sitt hemland, förmodligen av rädsla för att drabbas av repressalier av de framryckande sovjetiska styrkorna. Kvar i regionen lämnades fem skvadroner, vars uppgift var att både täcka tyskarnas reträtt som att angripa sovjetiska installationer bakom frontlinjen, deras vidare öde är tyvärr oklart.

Efter att reträtten från Kalmuckien avslutats, bytte legionen i februari 1943 beteckning till Kalmücken Verband Dr. Doll, även om kalmuckerna själva använde sig av namnet Kalmyckij Kavalerijskij Korpus¹. Kalmuckerna sattes sedan in tillsammans med med Kosaken-Regiment von Jungschultz för att täcka den tyska reträtten till Rostov, och fick sedan i uppgift att bevaka en sektor längs det Azovska Havet. Förbandet bytte i augusti 1943 återigen beteckning, den här gången till Kalmucken Kavallerie Korps, och sattes under vintern samma år in för att bekämpa partisaner utanför Nikopol. Kalmuckerna led svåra förluster under striderna i sumpmarkerna längs Dnjerp, och drogs i februari 1944 tillbaka till Ungern för att förstärkas och vila.

    Kalmuckerna ställdes sedan under Obefeldkommandatur 372 i Lublin, och sattes in för att bekämpa partisaner i södra Polen. Efter att Werba dödats i ett bakhåll i juli 1944, togs kalmuckerna tillfälligt ur tjänst för att omorganiseras och reda ut eventuella interna konflikter som skapats av insikten att man förmodligen aldrig skulle få återvända hem igen efter kriget. Tillbaka i aktiv tjänstgöring, sattes de in för att bekämpa partisaner runt Radom, men sattes i samband med den sovjetiska offensiven under januari 1945 in för att försöka hejda Rödan Arméns framryckning och led svåra förluster. Resterna av kåren drogs tillbaka till Neuhammer, där det var tänkt att införliva kalmuckerna i Kaukasier Waffen-Verband der SS, men som av lite oklara orsaker aldrig genomfördes. Istället beslöt man sig för att i mars 1945 transportera de kvarvarande kalmuckerna till Kroatien, där det var tänkt att de skulle ställas under XV. SS-Kosacken-Kavallerie-Korps.
    Det är tveksamt om dessa planer verkligen realiserades, och delar av de kalmucker som befann sig  i tysk tjänst togs antingen tillfånga av olika partisangrupper eller de framryckande sovjetiska styrkorna. Många verkar dock lyckats tagit sig till de sektioner som kontrollerades av britterna, i förhoppningen att de skulle vara säkra här, vilka dock valde att utlämna dessa till Röda Armén och vars vidare öde är okänt. Som straff för att många av kalmuckerna valde att kämpa på Tysklands sida under kriget, fördrevs kalmuckerna från sitt hemland på en direkt order av Stalin, och fick först återvända efter hans död.

Befälhavare

Sonderführer Othmar Rudolf Werba (? oktober 1942 – ? juli 1944)
Oberstleutnant Pipgorra (? augusti 1944 – ? december 1944)
Oberst Raimund Hoerst (? januari 1945 – ? maj 1945)

Organisation (augusti 1943)

I. Bataillon (Major Lukyanov Cilgirou)
    1. Schwadron
    4. Schwadron
    7. Schwadron
    8. Schwadron
    18. Schwadron
II. Bataillon (Major Boldyrev Mukubenov)
     5. Schwadron
    6. Schwadron
    12. Schwadron
    20. Schwadron
    23. Schwadron
III. Bataillon (Major Abushinov Cilgirou)
    3. Schwadron
    14. Schwadron
    17. Schwadron
    21. Schwadron
    25. Schwadron
IV. Bataillon
    8. Schwadron
    2. Schwadron
    13. Schwadron
    19. Schwadron
    22. Schwadron
    24. SchwadronManskap (21 juli 1943)
Tysk personal: 139²
Kalmucker: 3.000

Manskap (6 juli 1944)
Officerare: 147
Underofficerare: 374
Meniga: 2917
Totalt: 3438

EmblemManskap i enheten bar en armsköld på en Visvavajra, en så kallad buddistisk åskkros.

Källor:

Chris Bishop: Hitlers utländska divisioner, utländska frivilliga i Waffen-SS 1940-1945; Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2007
Dr. Jeffrey T. Fowler: Axis Cavalry in World II; Osprey Publishing 2001
Carlos Cabellero Jurado: Foreign Volutneers of the Wehrmacht 1941-45; Osprey Publishing 1999
David Littlejohn: Foreign Legions of the Third Reich, Vol. 4; James Bender Publishing
Antonio J. Munoz (red.): The East Came West, Muslim, Hindu, and Buddist Volunteers in the German Armed Forces 1941-1945; Axis Europa Books 2001
    
Noter

1 sv. Den kalmuckiska kavallerikåren.

2 Av dessa var 68 stycken tillfälligt utlånade från Landesschützen-Bataillon 917.