Mick Ashton död

Mick Ashton och Tim Taylor under inspelningen av the Big Roman Dig 2005.
Källa: Wikipedia.

Igår nåddes jag av den mycket tråkiga nyheten att den brittiske arkeologen Mick Ashton, som för de flesta kanske är mest känd för sin medverkan i tv-serien "Tidsresenärerna" (eller Time Team), avlidit. Vid sidan av programledaren sir Tony Robinson (även känd för sin medverkan i tv-serien Svarte Orm, Black Adder) och Phil Harding, så drog Ashton ett tungt lass i det osedvanligt framgångsrika försöket att göra ämnet arkeologi mer tillgängligt och populärt bland den stora allmänheten.

Den 22 juni

Från höger till vänster: Joachim von Ribbentrop, Walther von Brauchitsch, Hermann Göring, Rudolf Hess och Adolf Hitler framför vagnen i Compiégne.

Den 22 juni verkar av allt att döma att ha varit ett betydelsefullt datum under andra världskriget, då inte mindre än fyra viktiga händelser inträffar denna dag. Så vi inleder denna dag med att gå igenom händelserna kronologiskt, och förflyttar oss därför till Frankrike. Här undertecknade nämligen Frankrike och Tyskland det andra vapenfördraget i Compiègne, vilket på många sätt får ses som Adolf Hitler, den tyska krigsmakten och det Tredje Rikets höjdpunkt. Även om Wehrmacht skulle fortsätta sitt segertåg över Europa och delar av Nordafrika, så var händelserna i Compiègne otroligt symbolladdade och rent historiskt sett viktiga. Inte nog med att Hitler på sex veckor lyckats med det som den kejserliga armén aldrig gjorde, nämligen att besegra Frankrike genom att tränga igenom dess norra flank, man fick dessutom hämnas den förhatliga Versaillesfreden som varit en tagg i sidan på i princip alla tyskar. Frankrike delades upp i två delar, där den norra delen ockuperades av Tyskland och den södra delen förblev självständig, och den franska administrationen flyttade till kurorten Vichy. Till Mussolinis stora irritation, vilken förmodligen inte blivit mindre av den smått katastrofala insats den italienska armén stått för under striderna i Alperna, fick inte Italien ta över de franska kolonierna i Nordafrika. Inför undertecknadet så hade dessutom tyska ingenjörssoldater transporterat den järnvägsvagn som det ursprungliga Versaillesfördraget undertecknats it, och Hitler satt i samma stol som marskalk Ferdinand Foch suttit i. Efter att ceremonierna avslutats, så förstördes delar av området av tyskarna, och järnvägsvagnen fördes till Tyskland där den senare förstördes.

Tysk soldat inspekterar liket efter en sovjetisk soldat. I bakgrunden brinner en BT-7:a.

Den 22 juni 1941 inleds så Operation Barbarossa, eller Fall Barbarossa, av Axelmakterna. Längs ett 2.900 kilometer långt frontavsnitt, inledde 4,5 miljoner soldater uppdelade i tre armégrupper, invasionen av Sovjetunionen. Men trots spektakulära framgångar under den inledande fasen och sensommaren, så lyckades aldrig Wehrmacht utdela det dödande slaget, utan Röda Armén lyckades hela tiden – trots enorma förluster – undkomma axelmakternas omfattningar och omorganisera sig. Med allt hårdare motstånd, ökande förluster, uttänjda försörjningslinjer och ett vägnät som förvandlades till ett bottenlöst gungfly under höstregnen, började tyskarnas offensiv att tappa fart.

Det var dock föga tröst för de miljontals sovjetiska soldater, vilka tagits till fånga under de inledande striderna. Mellan juni 1941 och januari 1942 avled runt 2,8 miljoner sovjetiska krigsfångar i tyskt förvar, antingen genom avrättningar, sjukdomar eller på grund av att lägren saknade några som helst faciliteter för att ta emot de enorma mängder fångar tyskarna tog under striderna. I de flesta fall utgjordes lägren av en bit mark som omgärdats med taggtråd, och vilken bevakades av alldeles för få tyska soldater, som av rädsla för att övermannas av de sovjetiska fångarna, sköt först och frågade sedan. För många av de sovjetiska krigsfångarna en direkt kamp för att överleva, och där det enda skydd som fanns mot vädrets makter var en grop i marken. Eftersom de tyska försörjningslinjerna redan var överansträngda, och inga större ansträngningar att föda krigsfångarna gjordes, blev situationen ofta direkt desperat i lägren. Samständiga rapporter om kannibalism bland fångarna, som ofta fick gå utan mat under långa perioder, gör att det är svårt att avfärda dessa endast som ogrundade rykten eller propaganda.
I takt med att insikten om att kriget mot Sovjetunionen inte skulle vara slut före årsskiftet 1941/42, innebar dock att förhållandena förbättrades något. Delvis berodde detta på de enorma förluster Wehrmacht gjort på Östfronten, och att den tyska industrin redan innan kriget haft stora problem med att det saknades arbetskraft. Det var därför redan innan invasionen tänkt att transportera delar av de krigsfångar man förväntades ta västerut, där de skulle användas som slavar inom jordbruket och industrin. Men när de första vagnslasterna med sovjetiska krigsfångar slutligen började anläda, visade det sig snabbt att de ofta var i så dåligt skick att de var oanvändbara för de uppgifter de var tänkta.

Tyska krigsfångar visas upp i Moskva i juli 1944.

Exakt tre år efter den massiva tyskledda invasionen av Sovjetunionen, inledde Röda Armén den 22 juni 1944 Operation Bagration. Drygt två miljoner sovjetiska soldater sattes in i denna massiva offensiv, som bokstavligen krossade Armégrupp Mitt (Heeresgruppe Mitte), och kastade ut tyskarna ur Vitryssland. När offensiven slutligen ebbade ut i augusti 1944, när Röda Armén nått Warsazawas utkanter och floden Wisłas strand, hade den tyska krigsmakten förlorat nästan en halv miljon man i dödade och skadade. Bara veckor efter denna massiva offensiv, inledde Röda Armén ytterligare en offensiv, vilken riktades mot den redan hårt ansatta Armégrupp Syd (Heeresgruppe Süd). Händelserna på Östfronten satte under hösten 1944 i gång en rad händelser, och en dryg månad efter Armégrupp Mitts kollaps, försökte en grupp tyska militärer och politiker genomföra en statskupp genom att mörda Hitler. Försöket misslyckades, och stora delar av deltagarna och personer som misstänktes för samröre med konspiratörerna, arresterades, åtalades och dömdes. Samtidigt som detta drama utspelade sig i Tyskland, började dock landets Allierade se sig om efter möjligheterna att lämna Axelmakterna. Flera av dessa hade redan innan den tyska kollapsen på Östfronten, börjat se sig om efter möjligheterna att lämna kriget, men inför hotet om att invaderas och ockuperas av Röda Armén, valde både Rumänien, Bulgarien och Finland att byta sida. Endast Ungern, där tyskarna genomförde en rad statskupper för att bibehålla de tyskvänliga fascisterna, förblev en del av Axelmakterna.

     Men även denna lilla och i sig rätt obetydliga seger, kunde dock inte ändra utgångsläget. Det är svårt att beteckna händelseutvecklingen på Östfronten som något annat än katastrofal, och i kombination med läget i Frankrike och Italien, så är det svårt att tro att inte ens den mest övertygade nazisten började ana vart åt det hela brakade. Trots att läget alltså var nattsvart, så var kriget under årets sista skälvande månader några av de blodigaste. För även om den tyska krigsmakten nu saknade såväl ersättningsmanskap som viktiga råvaror som bland annat olja, lyckades man under hösten stabilisera fronten på såväl Västfronten som Östfronten. På Balkan påbörjade de tyska styrkorna en i sig imponerande reträtt från de utsatta positionerna i Grekland, där det i det vakuum som skapats av den tyska reträtten, nu utbröt ett regelrätt inbördeskrig mellan höger och vänstergrupper.

Amerikanska marinkårssoldater på Wana Ridge.

Med detta lämnar vi nu kriget i Europa, och tar oss över till Asien. Här avslutades  den 22 juni 1945 nämligen de strider som inletts på Okinawa i april 1945, och efter 82 dagar kunde de Allierade styrkorna slutligen utropa sig som segrare i detta slag som pågått i 82 dagar. Striderna hade dock varit kostsamma, med över 12.000 dödade och 38.000 skadade. Givetvis var japanska förlusterna förstås ännu värre, och där över 95.000 man av den 105.000 man starka garnisonen dödades. De massiva förlusterna begränsades inte enbart till japanska och Allierade soldater, och man räknar med att mellan 42.000 – 150.000 civila miste livet under striderna. Den utdragna och mycket kostsamma operationen på Okinawa, men även en allt mer krigstrött amerikansk civilbefolkning och de allt sämre relationerna med Sovjetunionen, gjorde det nödvändigt att avsluta kriget fort.

     Enligt många forskare var det detta som gjorde att valet föll således på det hemliga vapen, som utvecklats under stort hemlighetsmakeri av en stor grupp forskare, och som nu efter tester i Nevadaöknen ansågs redo att använda. Ursprungligen tänkt att eventuellt användas i Europa, togs dess oskuld över de två japanska städerna Hiroshima och Nagasaki i augusti 1944. Förmodligen var dock bomberna onödiga ur ett rent militärt perspektiv, då Japan redan innan beslutet om att sätta in bomberna, gick på knäna och började sondera terrängen för att försöka få till fredsförhandlingar. Det är dock troligt att bomberna inte enbart var tänkta att sätta stopp för kriget, utan också sända en varning till Sovjetunionen. För även om USA och Sovjetunionen hade varit allierade under kriget, och där sändningarna av krigsmaterial och förnödenheter varit av största vikt för Röda Arméns möjligheter att besegra Wehrmacht, så hade relationerna snabbt försämrats. Då båda länderna såg chansen att fylla det maktvakuum som skapats i såväl Europa som Asien, var det förstås ofrånkomligt att deras intressesfärer skulle kollidera.

Glad midsommar

Jag önskar alla mina läsare en glad midsommar, och passa på att njut av sillen, nubben (eller de alkoholfria alternativen), färskpotatisen och solen. Det ska hur som helst jag göra!

Facebook och viral spridning av Klintbergare

Varning för vandringssägen

Facebook och andra sociala medier har nu blivit vardagsmat, och något de flesta i vårt samhälle spenderar mer eller mindre tid på. Vid sidan av sprida diverse roliga bilder på katter, filmklipp med fulla ryssar eller amerikaner, så har också medier som Facebook också blivit ett medium där diverse olika vandringssägner, eller så kallade urban legends eller Klintbergare (efter boken ”Råttan i pizzan” av Bengt af Klintberg, 1986) sprids okontrollerat. I många fall kan dessa diverse uppmaningar och varningar te sig oskyldiga och harmlösa, så riskerar de att cementera villfarelser och direkta felaktiga uppgifter. Ett sådant exempel är påståendet om att man kan hosta bort ett hjärtstopp, vilket emellanåt brukar dyka på min Facebook när någon godhjärtad bekant vill sprida budskapet. Problemet är förstås att påståendet saknar grund, och att det enligt Johan Herlitz professor i kardiologi inte ”[...]finns överhuvudtaget inga bevis för att det här skulle fungera.” Istället menar han att det ”[...] enda som gäller i ett sådant tillstånd och som vi rekommenderar är att ringa 112”, en åsikt som delas av Ulrika Hammargård på Civilförsvarsförbundet som uppmanar folk att istället ”[G]å en kurs i hjärt-lungräddning och se till att det finns en hjärtstartare i ditt närområde. Känner du symptom och tror att du har drabbats, ring 112!”.

I andra fall sprids påståenden som i värsta fall kan rendera i att egendom eller människor skadas, ett sådant fall skedde i Gävletrakten, när en kvinna hängde ut några italienare som setts vid flera hästhagar i trakten. Enligt påståendet som snabbt spreds över Facebook, hade polisen kontaktats och varnat för italienarna, vars underliga beteende och brist på kameror, gjorde att de misstänktes vara ute efter att stjäla eller skada hästar. Vid sidan av en suddig bild på de misstänkta, bifogades även information om den bil personerna färdades i. Problemet var förstås att polisen varken kontaktats eller gått ut med någon varning, och det visade sig snabbt att de italienska männen var inhyrda av Sandvik för ett kortare arbete, och att de helt enkelt passat på att njuta av den svenska allemansrätten och åka runt och titta på hästar i närområdet. Vad som hänt om någon upprörd hästägare konfronterat männen, vars kunskaper i något annat språk än italienska verkar ha varit ytterst begränsat, behöver vi nödvändigtvis inte in närmare på. Med tanke på att nyheten om att någon i södra Sverige uppsåtligt skadat en häst så pass svårt, att den senare fick avlivas fått stor spridning, kan möjligtvis antyda om att en eventuell konfrontation kunde slutat väldigt illa. Händelserna i Gävletrakten ger en liten antydan om riskerna med att sprida ogrundade påståenden, och att det kan få förödande konsekvenser. Vad som på ytan kan te sig harmlöst och att man endast vill visa sin medmänsklighet, kan således sluta illa.

 

På senare tid har dock en ny historia, vilken vid närmare granskning inte alls är ny, dykt upp på Facebook, där någon varnar för bilkapare. Enligt inlägget som påstås härröra från polisen, så handlar det om att bilkaparna nu använder sig av en ”ny” taktik, vilken går ut på att någon placerat en lapp i bakrutan på bilen. När föraren, vilken förmodligen är både upprörd över tilltaget och har bråttom, lämnar bilen med dörren öppen, nyckeln i tändningslåset och på tomgång, passar tjuven på.

     En snabb koll på internet visar dock att uppmaningen inte alls kommer från polisen, åtminstone inte den svenska, och att det hela troligtvis rör sig om en så kallad vandringssägner. Att så är fallet bekräftats av det faktum, att texten är en direkt översättning av en amerikansk förlaga. Huruvida taktiken, som rent teoretiskt sett borde kunna fungera, verkligen använts är oklart, men med tanke på sanningshalten i många andra vandringssägner, så ställer jag mig ytterst tveksam.

Nu är i och för sig uppmaningen i sig till det yttre harmlöst, men visar ändå på hur snabbt ogrundade påståenden kan spridas, speciellt om hänvisar till polisen. För precis som i fallet med de italienska männen i Gävle, så har Polisen inte alls gått ut med någon varning. Enligt Tommy Nyman vid Hallandspolisen, så ”[...] kommer [varningen, min amn.] inte från polisen och vi känner inte till att det här skulle förekomma, åtminstone inte i Halland.” Vem som sprider dessa och varför är oklart, men uppenbarligen har det fått en rejäl spridning, och det inlägg jag sett flimra förbi på Facebook har delats över 75.000 gånger (19 juni 2013) sedan den 19 januari 2013. Hur många liknande inlägg som cirkulerar är oklart, men uppenbarligen räcker det med att någon påstår att uppmaningen kommer från polisen, eller någon annan myndighet, för att liknande inlägg ska spridas. Ironiskt nog utgår jag från att detta blogginlägg inte kommer få någon viral spridning, men det hör förmodligen ihop med att jag faktiskt försöker hålla mig till sanningen. För att man ska få en sådan verkar det tydligen krävas att man tummar på sanningen, och hänvisar till polisen....

Källor:

Kanman hosta bort ett hjärtstopp (Civilförsvarsförbundets blogg)

Facebookvarningarom italienare som vill fota hästar (GD)
Mystiskaitalienare jobbar åt Sandvik (GD)
Paper-on-Rear-WindowCarjacking Scheme (Urban legends)
Publikredaktören utreder! (Sveriges Radio)

 

Panzer-Lehr-Division

 

Jag har i ett par inlägg tittat på några av de mer obskyra förbanden som tjänstgjorde i den tyska armén, och det är kanske därför lämpligt att även ta upp någon av de elitformationer som Wehrmacht stoltserade med. Först ut av dessa blir Pansarutbildningsdivisionen, vilken bestod av manskap från diverse skolor och sattes in i striderna i Normandie.

Manskap ur Panzer-Lehr-Division under striderna i Normandie

Panzer-Lehr-Division bildades den 30 december 1943 i Potsdam runt ett kader bestående av utbildningspersonal vid de olika pansarskolorna, och var bättre utrustade än de flesta av de samtida pansardivisioner. Divisionen förflyttades i februari 1944 till Frankrike, men flyttades redan i april 1944 till Ungern, där den förstärktes med Infanterie-Lehr-Regiment 901. Vistelsen i Ungern blev dock kortvarig, och redan i juni 1944 var den tillbaka i Frankrike, för att stärka den tyska närvaron inför den förväntade Allierade invasionen av Nordfrankrike.

      När de första Allierade trupperna började vada i land längs Normandies kust den 6 juni 1944, befann sig divisionen i Paris, långt ifrån stridszonerna. Divisionen förflyttades nu skyndsamt till Normandie, vilket uppenbarligen skedde under smått panikartade former, då den förlorade över 2.000 fordon på grund Allierade flygräder under transporten. Väl framme sattes divisionen in i striderna runt Caen, där det dock snabbt stod klart att utsikterna att eliminera de Allierade brohuvudet var omöjliga att uppnå. Istället fick man inrikta sig på försöka stoppa de Allierade från att bryta sig ut, något som förenklades av den för tyskarna fördelaktiga terrängen. Trots detta blev striderna kostsamma, och i samband med ytterligare ett Allierat utbrytningsförsök den 19 juli 1944, så släppte de amerikanska flygvapnet över 4.000 ton bomber över det område divisionen befann sig i.
Divisionens befälhavare Generalleutnant Fritz Bayerlein, beskrev senare den förödelse han bevittnade:

”Artilleripositioner slogs ut, stridsvagnar begravdes eller tippades över ända, infanteriställningar plattades till och alla större vägar och andra trafikleder förstördes. Vid middagstid såg hela området ut som ett enda jättelikt månlandskap, med bombkratrar vilande kant vid kant [...] samtidigt överröste det amerikanska artilleriet våra ställningar med en ihållande trumeld...”¹

Divisionen som redan lidit svåra förluster, förlorade runt 70% av sitt tillgängliga manskap under angreppet, och den drogs snart bort från fronten och förflyttades till Saar. Här förstärktes divisionen innan den i november 1944 fördes över till Heeresgruppe G, vars försvarslinjer sviktade betänkligt under ett massivt amerikanskt tryck. Divisionen sattes efter detta in i Ardenneroffensiven, under vilken den medverkade i belägringen av Bastogne, och sattes sedan in i de defensiva striderna som fördes längs Maaslinjen. Den vid det här laget utbrända divisionen, sattes efter detta in i de fruktlösa försöken att eliminera det amerikanska brohuvudet vid Remagenbron, men tvingades snart dra sig tillbaka in i Ruhrområdet.

     Divisionen som utgjorde en del av den tyska garnisonen, kapitulerade i april 1945 när försvaret av Ruhrfickan kollapsade.

Kända Krigsförbrytelser

Manskap ur SS-Panzergrenadier-Regiment 26 från 12. SS-Panzer-Division Hitler Jugend, hittade den 9 juni 1944 fyra soldater ur divisionen som avrättats med huvudskott.

Befälhavare

Generalleutnant Fritz Bayerlein (10 januari 1944 – 23 augusti 1944)
Oberst Rudolf Gerhardt (23 augusti 1944 – 8 september 1944)
Oberst Paul Freiherr von Hauser (8 september 1944 – ? september 1944)
Generalleutnant Fritz Bayerlein (? september 1944 – 15 januari 1945)
Generalmajor Horst Niemack (15 januari 1945 – 3 april 1945)
Oberst Paul Freiherr von Hauser (3 april 1945 – 15 april 1945)


Operationschef (Ia)
Oberstleutnant Kurt Kaufmann (15 januari 1944 – 15 januari 1945)
Major Rodlf Koch-Erpach (15 januari 1945 – ? april 1945)


Operationsområde
Tyskland (november 1943 – februari 1944)
Frankrike (februari 1944 – april 1944)
Ungern (april 1944 – maj 1944)
Frankrike (maj 1944 – augusti 1944)
Västra Tyskland (augusti 1944 – december 1944)
Ardennerna (december 1944 – januari 1945)
Västra Tyskland (januari 1945 – april 1945)

Organisation (1944)

Panzer-Lehr-Regiment 130
I. Panzer-Abteilung
Kompanie x 4 [Panther]
II. Panzer-Abteilung
Kompanie x 4 [Panzer IV]
Panzer-Kompanie (Funklenk) 316 [Tiger]
Panzergrenadier-Lehr-Regiment 901
I. (Grenadier-) Bataillon
II. (Grenadier-) Bataillon
III. (Grenadier-) Bataillon
Panzergrenadier-Lehr-Regiment 902
I. (Grenadier-) Bataillon
II. (Grenadier-) Bataillon
Panzer-Artillerie-Regiment 130
I. Abteilung
II. Abteilung
Panzer-Aufklärungs-Lehr-Abteilung 130
Kompanie x 5
Heeres-Flak-Abteilung 311
Batterie x 3
Heeres-Flak-Abteilung 311
Batterie x 3
Panzerjäger-Abteilung 100
Kompanie x 3
Feldersatz-Bataillon 130
Kompanie x 4
Panzer-Nachrichten-Lehr-Abteilung 130
Kompanie x 2
Panzerversorgungstruppen 130

Emblem
Manskap i alla divisionens enheter hade axelklaffar med bokstaven ”L” för Lehr, vilken var i guld för officerarna, vit metall för högre underofficerare och i lämplig Waffenfarbe för alla befälsgrader upp till Unteroffizier.Källor:
Michael Tamelander & Niklas Zetterling: Avgörandets ögonblick; Månpocket 2004
Gordon Williams: German Army Elite Units 1939-45; Osprey Publishing

1 M. Tamelander & N. Zetterling: Avgörandets ögonblick;

Kalmücken Verband Dr. Doll

Kalmucker i tysk tjänst

Under den tyska offensiven i södra Ryssland sommaren 1942, intog 16. Infanterie-Division (mot.) den autonoma sovjetrepubliken Kalmuckiens huvudstad Elista. Precis som många andra tyska förband på Östfronten, led divisionen av att stora grupper av sovjetiska partisaner var verksamma bakom frontlinjen och vilka angrep såväl tyska installationer som konvojer. För att beskydda de sårbara tyska förrådslinjerna, och försöka bekämpa de sovjetiska partisanerna, satte man upp Abwehrtrupp 103 under ledning av Dr. Otto Doll, vars riktiga namn var Othmar Rudolf Wrba, och bestod av frivilliga kalmucker. Werba som var född i Tsarryssland, hade tjänstgjort på den Vita sidan under det ryska inbördeskriget, men sedan flytt västerut och bosatt sig i Tjeckoslovakien där i samband med att Tyskland annekterade Sudentenland, värvats till Abwehr. Under hans ledning organiserades de frivilliga kalmuckerna, ett buddistiskt mongolfolk som lidit svårt under Stalins utrensningar under 1930-talet, i två skvadroner om 150 man var.

    Enheten expanderades under hösten 1942, och bytte den 2 oktober 1942 beteckning till Kalmücken Legion, och bestod i december 1942 av runt 3000 man samt 75 tyska officerare och underofficerare. Legionens utrustning bestod främst av erövrat material från Röda Armén, och av allt att döma saknades någon som helst enhetlig uniform bland manskapet, vilka använde såväl sovjetiska som tyska uniformspersedlar.

    När de tyska styrkorna i början av 1943 började evakuera området, valde många av kalmuckerna att följa med de retirerande tyska styrkorna. Vid sidan av de frivilliga, valde även tusentals civila kalmucker att lämna sitt hemland, förmodligen av rädsla för att drabbas av repressalier av de framryckande sovjetiska styrkorna. Kvar i regionen lämnades fem skvadroner, vars uppgift var att både täcka tyskarnas reträtt som att angripa sovjetiska installationer bakom frontlinjen, deras vidare öde är tyvärr oklart.

Efter att reträtten från Kalmuckien avslutats, bytte legionen i februari 1943 beteckning till Kalmücken Verband Dr. Doll, även om kalmuckerna själva använde sig av namnet Kalmyckij Kavalerijskij Korpus¹. Kalmuckerna sattes sedan in tillsammans med med Kosaken-Regiment von Jungschultz för att täcka den tyska reträtten till Rostov, och fick sedan i uppgift att bevaka en sektor längs det Azovska Havet. Förbandet bytte i augusti 1943 återigen beteckning, den här gången till Kalmucken Kavallerie Korps, och sattes under vintern samma år in för att bekämpa partisaner utanför Nikopol. Kalmuckerna led svåra förluster under striderna i sumpmarkerna längs Dnjerp, och drogs i februari 1944 tillbaka till Ungern för att förstärkas och vila.

    Kalmuckerna ställdes sedan under Obefeldkommandatur 372 i Lublin, och sattes in för att bekämpa partisaner i södra Polen. Efter att Werba dödats i ett bakhåll i juli 1944, togs kalmuckerna tillfälligt ur tjänst för att omorganiseras och reda ut eventuella interna konflikter som skapats av insikten att man förmodligen aldrig skulle få återvända hem igen efter kriget. Tillbaka i aktiv tjänstgöring, sattes de in för att bekämpa partisaner runt Radom, men sattes i samband med den sovjetiska offensiven under januari 1945 in för att försöka hejda Rödan Arméns framryckning och led svåra förluster. Resterna av kåren drogs tillbaka till Neuhammer, där det var tänkt att införliva kalmuckerna i Kaukasier Waffen-Verband der SS, men som av lite oklara orsaker aldrig genomfördes. Istället beslöt man sig för att i mars 1945 transportera de kvarvarande kalmuckerna till Kroatien, där det var tänkt att de skulle ställas under XV. SS-Kosacken-Kavallerie-Korps.
    Det är tveksamt om dessa planer verkligen realiserades, och delar av de kalmucker som befann sig  i tysk tjänst togs antingen tillfånga av olika partisangrupper eller de framryckande sovjetiska styrkorna. Många verkar dock lyckats tagit sig till de sektioner som kontrollerades av britterna, i förhoppningen att de skulle vara säkra här, vilka dock valde att utlämna dessa till Röda Armén och vars vidare öde är okänt. Som straff för att många av kalmuckerna valde att kämpa på Tysklands sida under kriget, fördrevs kalmuckerna från sitt hemland på en direkt order av Stalin, och fick först återvända efter hans död.

Befälhavare

Sonderführer Othmar Rudolf Werba (? oktober 1942 – ? juli 1944)
Oberstleutnant Pipgorra (? augusti 1944 – ? december 1944)
Oberst Raimund Hoerst (? januari 1945 – ? maj 1945)

Organisation (augusti 1943)

I. Bataillon (Major Lukyanov Cilgirou)
    1. Schwadron
    4. Schwadron
    7. Schwadron
    8. Schwadron
    18. Schwadron
II. Bataillon (Major Boldyrev Mukubenov)
     5. Schwadron
    6. Schwadron
    12. Schwadron
    20. Schwadron
    23. Schwadron
III. Bataillon (Major Abushinov Cilgirou)
    3. Schwadron
    14. Schwadron
    17. Schwadron
    21. Schwadron
    25. Schwadron
IV. Bataillon
    8. Schwadron
    2. Schwadron
    13. Schwadron
    19. Schwadron
    22. Schwadron
    24. SchwadronManskap (21 juli 1943)
Tysk personal: 139²
Kalmucker: 3.000

Manskap (6 juli 1944)
Officerare: 147
Underofficerare: 374
Meniga: 2917
Totalt: 3438

EmblemManskap i enheten bar en armsköld på en Visvavajra, en så kallad buddistisk åskkros.

Källor:

Chris Bishop: Hitlers utländska divisioner, utländska frivilliga i Waffen-SS 1940-1945; Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2007
Dr. Jeffrey T. Fowler: Axis Cavalry in World II; Osprey Publishing 2001
Carlos Cabellero Jurado: Foreign Volutneers of the Wehrmacht 1941-45; Osprey Publishing 1999
David Littlejohn: Foreign Legions of the Third Reich, Vol. 4; James Bender Publishing
Antonio J. Munoz (red.): The East Came West, Muslim, Hindu, and Buddist Volunteers in the German Armed Forces 1941-1945; Axis Europa Books 2001
    
Noter

1 sv. Den kalmuckiska kavallerikåren.

2 Av dessa var 68 stycken tillfälligt utlånade från Landesschützen-Bataillon 917.

Den spanska legionen

Spanska frivilliga i 250. Infanterie-Division

Spanische Legion (även Legion de Volontarios Españoles) bildades den 28 november 1943, runt de spanska soldater från den nyligen upplösta 250.Infanterie-Division (División Azul) som valt att stanna kvar i tysk tjänst. Efter att legionen ställts samman i Yamberg, sattes den in för att bekämpa partisaner i närheten av Narva och förflyttades sedan till fronten för att försvara en sektor utanför Kostovo. Här medverkade legionen i att under slutet av 1943 slå tillbaka ett massivt sovjetiskt angrepp, men tvingades att tillsammans med resten av Armégrupp Nord, retirera efter att Röda Armén hävt belägringen av Leningrad. Legionen var efter detta öronmärkt för att försvara en sektor längs den estniska kusten, men innan arbetet med att förbereda deras nya ställningar avslutats, hade Spanien och Tyskland kommit överens om att repatriera de spanska soldaterna, och de transporterades till Köningsberg för vidare transport till Spanien. De första tågen lämnade den östpreussiska staden den 21 mars 1944, och den 17 april 1944 korsade de sista tågen den fransk-spanska gränsen.
     De spanjorer som trots detta ville fortsätta kriget tillsammans med tyskarna fördes nu över till Spanische-Freiwilligen-Kompanie der SS 101 eller Spanische-Freiwilligen Kompanie 102.

Befälhavare

Oberst Antonio Garzía Navarro (28 november 1943 – 3 mars 1944)

Smeknamn

Légion Azul/Blaue Legion (Blå legionen)

Källor:

John Scurr: Germany's Spanish Volunteers 1941-45; Osprey Publishing 1999

D-Dagen

Vid sidan av att vara Sveriges nationaldag, så är kanske den 6 juni mest känd för att vara årsdagen av Operation Overlord, den Allierade invasionen av Frankrike. Under morgontimmarna den 6 juni 1944 landsattes trupper från bland annat Frankrike, Storbritannien och USA längs Normandies kust. Medan vissa av de Allierade styrkorna möttes av hårdnackat motstånd från de tyska försvarsinstallationer som upprättats längs den franska kusten, kunde andra relativt ostört vada i land. Detta gällde i synnerhet britterna, som snabbt började avancera mot Caen, som man förväntade sig inta utan några större problem. Så blev det inte, och försöken att inta den franska staden skulle visa sig bli både utdragen och kostsam och först efter att det tyska försvaret i norra Frankrike kollapsat, skulle britterna slutligen kunna inta den strategiskt viktiga staden.

Även om den militära betydelsen av invasionen av Frankrike kan ifrågasättas, så går inte det att underskatta dess propagandavärde. För även om utgången av kriget i stora avseenden redan beseglats i samband med händelserna på Östfronten, så innebar invasionen av Frankrike den berömda spiken i kistan för det Tredje Riket. Inte ens den obotligt optimistiska och naiva nazisten kunde blunda för det faktum att kriget nu var kört, och frågan inte gällde om det Tredje Riket skulle falla, utan när. För att ytterligare understryka detta så inledde Röda Armén en massiv operation på Östfrontens centrala sektor, under vilken stora delar av Armégrupp Mitt (Heeregruppe Mitte) fullständigt pulveriserades, och som först mattades av när man nått Warszawas utkanter under sensommaren 1944. Nu lät sig dock inte Sovjetunionen att nöja sig med detta, utan veckor efter att man inlett Operation Bagaration, inleds även en ny massiv offensiv, den här gången riktad mot Armégrupp Syd, som även den tvingas till en skyndsam reträtt, vilken som leder till att såväl Bulgarien som Rumänien byter sida och förklarar krig mot de kvarvarande Axelmakterna. Under hösten påbörjar tyskarna att utrymma södra Balkan, samtidigt som de sorgliga resterna av såväl Armégrupp Mitt som Syd försöker lappa ihop fronten.

Läget är under sensommaren och hösten 1944 inte speciellt ljusare på Västfronten, här har man under kaotiska förhållanden tvingats evakuera större delen av Frankrike och delar av Belgien, medan amerikanska trupper närmat sig den forna kejserliga huvudstaden Aachen. En total kollaps av det tyska försvaret på Västfronten är närstående, men på grund av svårigheterna att försörja de snabbt framryckande Allierade styrkorna i Västeuropa, tvingas de Allierade olyckligtvis att hejda sin framryckning och konsolidera sina ställningar. När man sedan återupptar sin offensiv, har de tyska styrkorna omorganiserats och förstärkts, och de förhoppningar många haft om att kriget snart ska vara slut, införlivas inte alls....

Tack och hej då Gregg Berhalter

Dags för Gregg Berhalter att lämna Hammarby?

Jag är väl inget direkt fan av att sparka tränare i tid och otid, utan att det viktigaste för en klubb är att man har någon form av kontinuitet i såväl spelet som ledningen. Det är trots allt spelarna på planen som ska prestera under 90 minuter, och att det ibland finns en tendens till att fastna i att skylla alla lagets tillkortakommande på tränaren. Samtidigt finns det situationer när det är allt för uppenbart att tränaren kört fast i sitt taktiska upplägg, och/eller saknar förmåga att utveckla såväl sig själv som sina spelare. I fallet med Hammarby fotbolls tränare Gregg Berhalter, så är det uppenbart att han inte enbart saknar förmågan att bryta den nedåtgående trenden laget befinner sig i, utan också saknar förmågan att utveckla laget både spelmässigt och taktiskt.
     Nu ska visserligen inte allt skyllas på Berhalter, Hammarbys insats i Superettan kan sedan degraderingen 2009 endast betecknas som ett enda stort fiasko. Delvis kan detta förmodligen förklaras med det kaos som rått inom klubben, sedan degraderingen till Superettan har Hammarby Fotboll haft fem olika tränare. Det har därför varit av största vikt att skapa en kontinuitet på tränarbänken, och att Hammarby faktiskt kan behålla en tränare längre än en säsong innan han av olika anledning väljer att lämna klubben.

Det därför med viss tillförsikt jag välkomnade amerikanen Berhalter till laget i december 2011, och även om det fanns vissa frågetecken runt hans erfarenhet som tränare, så uppvägdes de ändå av behovet av kontinuitet i ledarstaben. Delar av farhågorna runt den nye tränaren blåstes onekligen bort av säsongsinledningen 2012, men rätt snart körde såväl han som laget fast. Efter fyra raka segrar i inledningen, började spelet hacka och laget sjönk oroväckande snabbt i tabellen. Raset stoppades först upp efter att truppen förstärkts med en rad nya spelare, bland annat Kennedy Bakircioglü, som återvände tillbaka till Söderstadion efter sin utlandssejour. Mycket tack vare dessa nya spelare lyckades man till slut vända skutan åt rätt rätt håll, och laget slutade på en visserligen inte speciellt smickrande fjärde plats, vilket med tanke på de tidigare tabellplaceringarna ändå får ses som ett steg i rätt riktning.

     Inför årets säsong så var således kraven – återigen – skyhöga, och allt annat än avancemang till Allsvenskan får – återigen – ses som ett stort misslyckande. Förhoppningarna förminskades inte av att ett redan tidigare – åtminstone på pappret – starkt lag förstärkts ytterligare, och att laget inför 2013 var med Superettanmått mycket namnkunnigt. Den enda smolken i glädjebägaren var en svag försäsong, under vilken spelet hackat betänkligt och där spelare under lite oklara omständigheter skickats hem från träningsläger. Trots detta så såg valde jag ändå att förbise dessa tidiga varningssignaler, och att detta också måste uppmärksammats av Berhalter och den övriga tränarstaben som något som måste bearbetas.
     Tyvärr så får jag väl säga att jag hade fel, varken Berhalter eller någon annan verkar ha tagit lärdom av den svaga försäsongen. Spelet har varit under all kritik, och med undantag för hemmamatchen mot ÖSK och bortamatchen mot IK Brage, har spelet varit tempofattigt och saknat någon som helst spets. För även om Hammarby ofta har mycket boll, så saknas ett fungerande kantspel, och av någon oförklarlig anledning verkar alla istället gröta ihop sig utanför straffområdet, vilket leder till att bollhållaren får invänta att någon ytterback behagar fylla på. Nu spelar det visserligen ingen roll, dels därför att Hammarby saknar någon naturlig huvudspelare, men främst därför att inläggen är så bedrövligt usla. De gånger man ändå lyckas tråckla sig igenom muren av motståndare och egna spelare utanför straffområdet, så är ofta avsluten så tama att motståndarnas målvakter knappt behöver anstränga sig. Vissa talar om att det handlar om att anfallarna saknar självförtroende, själv tror jag det handlar om att blir så förvånade att de faktiskt fick bollen, att de av den anledningen överarbetar situationen istället för att bara trycka in bollen i mål.

Nu kan visserligen delar av dessa tillkortakommanden skyllas på spelarna, men när det upprepas match efter match, och spelet under inga som helst omständigheter förändras, då måste ändå stora delar av ansvaret läggas på tränaren. Det är som sagt uppenbart att Berhalter saknar både förmågan att förändra en spelbild, men också att han är oförmögen att anpassa sitt spel till de förhållanden som råder i Superettan. Man tycker trots allt att han borde tagit lärdom av sitt första år att många av planerna är undermåliga, och att det passningsspel som han förordar, inte fungerar i Superettan. Eftersom de flesta lag, med några få undantag, backar hemåt och lägger sig på försvar när Hammarby kommer på besök (eller de besöker Söderstadion), är det av största vikt att man dels själv får rörelse i sitt spel, och pressar motståndarna att göra misstag. Ett annat problem med Berhalters taktik är hans konstanta ändringar av startelvan, och även om laget haft vissa skadeproblem (bl.a. Kennedy), så har det saknats någon form av kontinuitet i laguttagningarna. Jag är mycket väl medveten om att man ibland kan behöva rotera spelare, men det är knappast så att Hammarby har ett lika späckat schema som t.ex. Manchester United och därför kanske behöver vila spelare inför framtida stormatcher.

     Nu vet jag att det är lättare sagt än gjort, men det blir inte heller bättre av att Hammarby i stora drag saknar valmöjligheter. Som jag ser det saknar Hammarby en naturlig huvudspelare, och att detta begränsar möjligheterna för laget att förändra en matchbild. Jag är mycket väl medveten om att det kanske inte är världens roligaste spel med en massa långbollar, men i ett läge där Hammarby de facto kommer allt längre och längre bort från Allsvenskan, och i stora drag verkar vara cementerad i Superettan, är jag i alla fall villig att testa allt. Personligen är jag less på att laget i mitt hjärta, som jag följt sedan början av 1980-talet, verkar kört fast och fastnat i Superettan. Jag tror få – oavsett lagtillhörighet – anser att Hammarby och dess fans i synnerhet, verkligen hör hemma i landets andra division och att vi fans är förtjänta av ett lag i Allsvenskan.
     Tyvärr verkar detta inte delas av såväl ledning som tränarstab, och jag tycker faktiskt det är dags att Berhalter kliver av. Jag vet att det kanske låter motsägelsefullt, speciellt med tanke på de otaliga tränare Hammarby haft de senaste åren, men i det här fallet så kan man bara konstatera att Berhalter nått vägs ände. Det ställer också frågan hur rekryteringsprocessen ser ut inom klubbledningen, och även här bör man kanske se över hur man arbetar. Det är ingen slump att man haft fem tränare under de senaste fyra åren, och det är uppenbart att rekryteringsarbetet har stora brister.