Kriget mot julkalendern

 

Det lackar mot jul, och med är det dags för SVT:s julkalender. Denna traditionella nedräkning till julafton, som följs av tusentals barnfamiljer, brukar också följas av intensiva debatter om de tjugofyra avsnittens syfte och budskap. Ofta brukar denna debatt påbörjas redan innan kalendern börjat sändas, och kretsar vanligtvis runt att man underlåtit sig att behandla, vad många debattörer anser vara julens mening och syfte, men också på grund av de ofta ockulta fenomen som behandlas. En av de mer kontroversiella julkalendrarna var ”Trolltider” (sändes ursprungligen 1979, men som var så populär att den gick i repris 1985), och kritiserades hårt för att man använde sig av tomtar, troll och andra småfolk i svensk folktro. En annan starkt kritiserad, men också väldigt omtyckt, var ”Stjärnhuset” (1981) som handlade om den grekiska mytologin, och hur dessa var kopplade till stjärnbilderna.

Givetvis har inte heller årets kalender, ”Spökenas återkomst till Greveholm” undkommit detta öde. I dagens Aftonbladet går Zbigniew Golebiewski, kyrkohede vid Sankta Annas katolska församling, till hårt angrepp mot julkalendern. Vad Golebiewski blivit uppretad över är en sekvens där man lekar ”anden i glaset”, något han anser kan vara inkörsporten till spiritism och det ockulta.

Han fortsätter och säger:

”Som troende kristen tycker jag att "anden i glaset" är den dummaste leken barn kan hålla på med. Med tanke på att den kan få mycket allvarliga konsekvenser för människans andliga och psykologiska välbefinnande. Det enda jag vill är att uppmärksamma föräldrar om att vara med när barnen se detta och förklara.”
Att hela idén med anden i glaset, egentligen en förenklad version av en så kallad Ouija-bräda, är i sig rätt skrattretande, och förklaras inte av någon kontakt med andevärlden eller det ockulta. Istället handlar det om att deltagarna antingen medvetet eller omdvetet (så kallade ideomotoriska rörelser), rör glaset fram och tillbaka. Detta avslöjades redan på 1830-talet, och verkar helt undgått Golebiewski. Att det skulle få allvarliga konsekvenser för människans andliga och psykologiska välbefinnande, får förstås stå för honom, personligen tycker jag han kanske borde se över vad den katolska kyrkan förespråkar och de verkliga effekter det faktiskt fått och får över människan.

Man kan förstås också fråga sig vart gränsen för det ockulta går. I synnerhet som bibeln är full av sakar som Golebiwski i andra sammanhang förmodligen skulle beteckna som ockulta i form av talande ormar, brinnande buskar, folk som väcker de döda och så vidare.

För den som är intresserad av ämnet runt Quija-bräden, rekommenderar jag Penn & Teller Bullshit: Quija boards & near death experience. 

Men som om detta inte var nog, så fortsätter Golebiewski med att säga:
”Precis som i paradiset där de första människorna låter sig luras av den onde. Den onde verkar än i dag i världen och använder sig av alla medel för att komma åt eventuella offer.”

Med tanke på de senaste årens debatt om sexuella övergrepp begångna av katolska präster på barn, känns hans uttalande lätt skrattretande. Det hela blir förstås inte bättre av att den katolska kyrkan gjorde allt de kunde för dölja övergreppen, för den som är intresserad i ämnet rekommenderar jag filmen ”Fräls oss ifrån ondo” (Deliver us from evil, 2006)¹. Filmen som behandlar fader Brian O'Grady, som mellan 1970-talet och 1990-talet, förgrep sig sexuellt på minst 25 barn i norra Kalifornien, och hur den katolska kyrkan i USA – med Vatikanens goda minne – inte bara dolde övergreppen, utan tillät också O'Grady fortsätta i sin roll som präst trots vetenskapen om vad han gjort.
För den som är intresserad av att läsa mer om detta rekommenderar jag artikeln ”Catholicsex abuse” cases på Wikipedia.

Det är svårt att inte se det ironiska i hans uttalanden, även om jag är rätt övertygad om att han själv är fullständigt omedveten om det faktumet.

Källa: Katolskakyrkoherden varnar för julkalendern

1 http://www.imdb.com/title/tt0814075/

Alaskamannen

Det var inte enbart i Waffen-SS som svenskar tjänstgjorde, utan många tjänstgjorde också i Wehrmacht. En av dessa var Åke Aspegrén, en välkänd uppfödare av slädhundar, som drev han sin egen kennel i Nackskogarna, och gick under smeknamnet ”Alaskamannen”. Han hade redan i samband med Finska vinterkriget anmält sig som frivillig, men anlände allt för sent till Finland för att delta i några strider. I samband med det så kallade Fortsättningskriget, anmälde han sig återigen som frivillig, men sökte sig inte den till Hangö eller Svir, där större delen av de svenska frivilliga sattes in, utan till Lappland.

     I februari 1942 anlände han till 6. Gebirgs-Division, där han utbildade satte upp en slädhundsenhet under Gebirgsjäger-Regiment 114, och också utbildade slädhundsförare. Dessa tjänstgjorde i så kallade Skijagdverbände, vilka genomförde räder bakom fiendens linjer. Huruvida Aspegrén deltog i dessa räder är oklart, men hans enhet beskrevs som ”värdefull, pålitlig och 'unik inom hela Wehrmacht'”

Aspegrén med slädhundar någonstans i Finland

Källa:Lars Gyllenhaal & Lennart Westberg: Svenskar i krig 1914 – 1945; Historisk Media 2006
Bild kommer från Axis History

Just give me the aspirin. I already got a Purple Heart.

 

"Just give me the aspirin. I already got a Purple Heart."

Striderna i Italien under det andra världskriget nådde efter Mussolinis fall i september 1943, aldrig riktigt första sidorna. Inte ens Roms fall i början av juni 1944 gav de luttrade Västallierade soldaterna något större kändisskap, då landstigningen i Normandie inleddes bara dagar efter att de första amerikanska stridsvagnarna rullade in i den eviga staden. De soldater som mödosamt stretade norrut längs den italienska ”stöveln”, behöver inte enbart bekämpa en välorganiserad fiende som hela tiden drog sig tillbaka till nya försvarslinjer som måste stormas med svåra förluster. Terrängen och klimatet var säkerligen minst lika problematiskt, en mördande sol under sommarhalvåret följdes av regn, snö och bottenlös lera som gjorde all form av framryckning i praktiken omöjlig.

En av de soldater som medverkade i striderna i Italien var Bill Mauldin, som tjänstgjorde i den 45. amerikanska infanteridivisionens presstjänst, och ritade serier till den amerikanska propagandatidningen ”Stars and Stripes”. Hans serier om de två amerikanska soldaterna ”Willie & Joe”, blev ofattbart populära bland de amerikanska soldaterna, förmodligen därför att många av soldaterna kunde känna igen sig i Willie och Joes upplevelser. En annan orsak till seriens popularitet, var förmodligen också att Mauldin inte var främmande för att kritisera den egna sidan, och till skillnad från mycket annat som producerades under det andra världskriget, är udden i ”Willie & Joe” ofta riktade mot oförstående officerare, meningslös pappersexercis eller tristessen i skyttegravarna.

Även om det amerikanska krigsministeriet stödde hans utgivning, var inte alla övertygade om seriens förtjänster. En dag kallades Mauldin till George Patton, som inte uppskattade en av hans teckningar gjorde narr av hans krav på att soldaterna skulle vara renrakade, även i tjänst och hotade att kasta honom i fängelse. Det hela slutade med att General Eisenhower fick gå emellan och förklara för Patton, att serierna var populära bland soldaterna och att de via dessa fick utlopp för sin frustration. Mauldin själv förklarade att han ”always admired Patton. Oh, sure, the stupid bastard was crazy. He was insane. He thought he was living in the Dark Ages. Soldiers were peasants to him. I didn't like that attitude, but I certainly respected his theories and the techniques he used to get his men out of their foxholes”.

Även om Mauldin själv ofta spenderade tid bakom frontlinjerna, var hans tjänstgöring inte utan faror. I samband med att han besökte en amerikansk kulspruteställning runt Monte Cassino, skadades han när ställningen kom under beskjutning från en tysk granatkastare. Den 18 juni 1945 återfanns “Willie & Joe” på omslaget till Time Magazine, och samma år vann han Pulitzerpriset.

Lite ironiskt nog visade det sig att både Mauldin och hans två kompanjoner hade svårt att anpassa sig till ett civilt liv, och hans karriär som politisk tecknare var inte allt för framgångsrik, och det var först under slutet av 1950-talet som karriären tog fart på allvar. 1959 vann han återigen Pultizerpriset för en teckning på Bors Pasternak i sovjetisk fångenskap med undertexten: “Jag vann Nobelpriset i litteratur, vad är du här för?”

Mauldin avled 2003 i sviterna av alzheimers och att ha bränt sig i badkaret.

“I won the Nobel Prize for literature. What was your crime?”

Rememberance day

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders fields.

Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields

Idag firas Rememberance day runt om i samväldet (och även i andra länder), eller "Hågkomstens dag" som den kallas på svenska. Dagen som hedras är den dag då vapenstilleståndet 1918 undertecknades, och instiftades den 7 november 1919 på order av kung George V för att minnas alla de som dödats under det stora kriget. Den har senare blivit en dag att hedra alla de som dött i samväldets tjänst under 1900- och 2000-talet, och kallas även "poppy-day", eftersom man dagen till ära bär en vallmoblomma, vilket ska symbolisera de vallmofält som enligt legenden ska ha täckt slagfälten i Flandern efter kriget.
Det är förstås både sorgligt och mäktigt att se uppladdningen och avslutningen av denna dag runt om i Storbritannien och i samväldet, då i praktiken alla bär någon form av "poppy" på sina kläder.

Tankar runt det amerikanska presidentvalet

Då så, nu har jag sovit lite efter nattens valvaka som sig bör när det handlar om val i USA inte är allt för enkel att i praktiken följa. Hur som helst så kan vi bara återigen konstatera att Barak Obama fick fortsatt förtroende, och att han kan rikta in sig på fyra nya år i Washington som USA:s president. Även om det förmodligen drogs både en och annan lättnandes suck från makthavare runt om i världen - dock inte i Israel - över att Obama blev omvald, så kan vi bara konstatera att det inte blev så lätt som man på förhand kanske trott. Samtidigt kan man bara konstatera att valet blev en svidande nederlag för det republikanska partiet, speciellt med tanke på det faktum att landet fortfarande - efter fyra år av Obamastyre - är i en djup ekonomisk kris. Med andra ord fanns det goda förutsättningar för en motkandidat att gå segrande ur striden, men nu blev det inte riktigt så och orsakerna till detta är många.
Dels lyckades Obama peka på de antydningar som finns på att slutet på krisen kan skönjas, han lyckades - även om dess effekt nog inte ska överdrivas - även hantera efterdyningarna till orkanen Sandy förhållandevis framgångsrikt, vilken även gjorde att Romneys kampanj tappade fart. Jag tror dock att Obama ändå vunnit, men nu fick han i slutet av kampanjen ändå agera som en ledare för landet, och kanske även flytta fokus bort från politiska frågor, till att omge sig med offren för orken. Med andra ord flyttades all medial fokus bort från Romney, som dessutom - för att inte framstå som okänslig - tvingades avbryta sin kampanj under några dagar.

Men den främsta faktorn till varför Romney nu misslyckades tror jag hör samman med att han dels aldrig riktigt vann republikanernas hjärta, till skillnad mot Obama som är ohotad inom det demokratiska partiet. Även om kampen mellan Hillary Clinton och Obama var frän under det demokratiska primärvalen, så kunde i slutändan enas och gick förmodligen stärkta ur den valkampanj de förde för fyra år sedan. De republikanska primärvalen var minst lika hetska, men på något sätt har aldrig Romney känts riktigt som den republikanerna verkligen trodde på. Inte nog med att han tillhör en religiös sekt många kristna amerikaner ser på med stor skeptism, det fanns stora frågetecken om vart han egentligen stod i en rad för republikanerna viktiga moraliska ståndpunkter.
Här låg givetvis hans agerande och uttalande som guvernör honom i fatet, men även det faktum att hans far tillhörde partiets liberala falang ska inte underskattas. Detta har lett till att Romney successivt tvingats ut allt mer på högerkanten för att tysta partiets inflytelserika och mäktiga högerfalang, för att visa precis hur konservativ han verkligen är. Detta ledde dock till att han förmodligen haft svårt att attrahera de väljare, som befinner sig i den rätt luddiga gråzonen mellan republikaner och demokrater. Hans senare försök att attrahera dessa väljare, när man insåg att det inte räckte att förlita sig på partiets högerfalang, har dock inte fallit i god jord.
Ett annat problem Romney ställts inför är hur man ska dels nyttja de starka anti-Obama känslorna bland delar av befolkningen, men samtidigt distansiera sig från dessa. Det må låta motsägelsefullt, men delar av den högerkristna rörelsen baseras på åsikter som i många fall kan betecknas som starkt xenofoba och och ibland hamna i en rasistisk gråzon. För Romney har det således varit viktigt att nå till dessa, samtidigt som det gäller att inte ge dem allt för stort inflytande, då de kan sätta rätt rejäla käppr i hjulen för hans kampanj. Det kan väl bara konstateras att den här balanskonsten inte varit allt för framgångsrik, och att det förmodligen legat honom till last att tvingas balansera på den här otvivelaktigt svåra vägen.

Den stora frågan är dock vad republikanerna dragit för slutsats av detta val, och jag håller inte riktigt med analysen i SVT att det här innebär slutet för republikanerna som ett - i stora drag parti för vita medelålders män. Jag tror snarare att utgången av årets val kommer stärka den falangen inom partiet, och att en av slutsatserna man dragit av årets valkampanj är att man inte lyckades nå ut med sitt värdekonserativa budskap. Om man jämför republikanernas primärval, handlade debatten i stora drag om moralfrågor och deras syn på abort, homosexuella o.s.v., frågor som i grund och botten hamnade rejält i skymundan av de ekonomiska frågorna. Även om Romney gärna ville prata ekonomi, och uppenbarligen uppvisade framgångar i det, så innebar det att de värdekonservativa frågorna fick ställas i skymundan. Givetvis berodde detta på den ekonomiska krisen, men frågan är förstås hur det ekonomiska läget ser ut till nästa val.
Jag är nämligen övertygad - och även delvis oroad - över att partiet kommer fortsätta sin vandring ut mot en allt mer högerradikal diskurs, med mer kristendom, mer moral, mer antivetenskapliga åsikter och andra ämnen som ofta plockas fram i en värdekonservativ krets. Orsaken till detta är att jag tror att republikanerna nu kommer att försöka bredda sin väljarbas, och ett rimligt mål är de latinamerikanska väljarna. Detta är en grupp som republikanerna har band till, exilkubanerna i Florida är både politiskt och ekonomiskt viktiga, det är också en grupp som tenderar till att uppskatta värdekonservativa åsikter om familj, gud och fosterland, samt den snabbast växande etniska gruppen (om nu kan kalla dem så) i USA. Jag skulle inte bli förvånad om nästa republikanska presidetkandidat kommer vara katolik, och jag skulle inte heller bli förvånad om det är Rick Santorum som kommer bli deras kandidat.

Från demokratiskt håll så får man väl ändå säga att Obamas vinst i praktiken inte kommer innebära någon större kursändring, det politiska skyttegravskriget i underhuset kommer fortsätta. Mycket kommer nu handla om hur Obama rent praktiskt sett ska försöka genomföra några som helst reformer under sina sista fyra år, och risken finns förstås att han kan förvandlas till en "lame duck" redan innan mandatperioden gått ut. Det ska dock påpekas att Obama inte hade några större framgångar även när demokraterna kontrollerade senaten, och det beror förstås på att partipiskan i USA inte är lika repressiv som i Europa.
Oavsett vad så kommer förmodligen demokraterna att fortsätta försöka rikta in sig på minoriteter, men den riktigt stora frågan i den det här fallet, är vem som ska axla Obamas mantel. Även om han politiskt sett varit en rätt svag president, går det inte att ifrågasätta hans populäritet bland många av partiets väljare. Det kommer inte bli en avundsvärd position att efterträda Obama, och risken är förstås att han kan bli lite av ett problem för demokraterna i framtiden. Vem som än blir partiets näste presidentkandidat, kommer otvivelaktigt jämföras med honom och förvänta gå i hans spår. Rent historiskt sett kan det vara ett tungt ok att bära, och tittar vi på några av de statsledare som redan under sin aktiva karriär, setts som större än livet, som Thatcher, Regan, Kohl, Persson, Mitterand o.s.v., har efterträdarna haft svårt att riktigt fylla luckan.

Vad kan man i övrigt säga om valet, som likt många föregående presidentval varit fullt av smutskastande - och som vanligt får epitet "det smutsigaste valet". Det var väl ett rätt normalt krisårsval, mycket av fokus låg på ekonomiska frågor, och medan den sittande presidenten som alltid hamnar i en defensiv position, så kan hans utmanare ta ut svängarna något. Romney visade sig som sagt bli en svårare nöt att knäcka än vad många trott, men i slutändan tror jag ändå alla interna konflikter inom republikanerna knäckte honom. Det finns förstås ingen som helst intern högljudd opposition till Obama, medan Romney hela tiden tvingades tillgodose en rad olika falanager inom partiet, och det ledde förstås till att mycket energi gick åt till det.
Obama kunde också rida lite på vågen av att han trots allt rädda den amerikanska bilindustrin (åtminstone tillfälligt), avslutade kriget i Irak och är på väg att avsluta konflikten i Afghanistan. Även om han inte varit lika tydlig i de sociala frågorna, där han otvivelaktigt har ett bättre utgångsläge, så har ändå införandet av Obamacare förmodligen vunnit honom en del röster bland de miljontals amerikanska väljare som inte är försäkrade.
Som vanligt omgärdades valet av en rad kontroverser, påståenden om valapparater som inte fungerade, oändliga köer till vallokalerna och andra fadäser som givetvis skänker en viss form av kritik mot det rådande systemet. Riktigt hur problemen ska åtgärdas är svåra att säga, men att valprocessen är komplicerad är förmodligen en starkt bidragande orsak till det valkaos som ofta brukar råda. Man ska inte glömma att det inte enbart är frågan om vem som ska bli president som avgörs, utan samtidigt genomförs lokalval, val av sheriff, folkomröstningar o.s.v. vilket innebär att det kan bli rätt många frågor att avgöra för väljarna. Man är dessutom tvungen på många platser att föranmäla sig för att få rösta, och vissa grupper är dessutom - t.ex. dömda brottslingar - inte tillåtna att rösta. Det går dock trögt att ändra systemet, och även om resten av världen skakar på huvudet och många väljare är upprörda, verkar ingen direkt lösning finnas i sikte.