Dags att lämna det förflutna

Igår kom så kronprinsessan Victorias av den samlade svenska pressen i allmänhet, och skvallerpressen i synnerhet, hett efterlängtade barn. Varenda dagstidning, tv-kanal och annan media har i praktiken slagit knut på sig själva i sin iver att beskriva lycka hos de båda föräldrarna. Lite ironiskt så kan man väl bara konstatera att även de tidningar som drev som hårdast mot kungen i samband med påståenden om att han befunnit sig på illegala strippklubbar, nu helt verkar glömt bort dessa fadäser och fyller tidningarna med sidor upp och sidor ner om den lilla telningen. Det lilla samhället Ockelbo, varifrån kronprins Daniel kommer ifrån, belägras nu återigen av journalister som verkar försöka slå något rekord i vem som lyckas med det mest pinsamma inslaget om ”folkfesten” i Ockelbo.
Men det är inte enbart i Ockelbo det firas med rosa prinsessbakelser, om man skulle tro massmedia går folk bokstavligen man ur huse för att fira födelsen och fira detta med att knapra rosa prinsessbakelser. Jag vet inte om jag bor i någon avkrok som inte informerats om händelserna i Stockholm, men jag kan då inte finna något direkt firande eller större intresse från folk. De flesta går som vanligt till jobbet, tar ungarna till dagis, handlar på ICA eller pratar skit på fikarasterna. Inte heller verkar det röna allt för stort intresse från t.ex. CNN eller BBC, man får leta rätt länge på deras hemsida innan man överhuvudtaget hittar någon artikel om den nya prinsessan. Varken RT, Al Jazera eller Fox News fann nyheten tillräckligt intressant för att göra något reportage, och Washington Post vars nyhetsbrev om allsköns obskyra senatorer som hoppar av eller avlidit, bemödade sig med att klottra ner något om födelsen. Nu kanske någon vän av ordningen säger att Sverige är ett litet land och att vi dränks i det allmänna nyhetsflödet, och det stämmer givetvis. Sverige är per definition ett avlägset och politiskt/militärt obetydligt land de flesta blandar ihop med Schweiz, men det har inte hindrat Sverige från att återfinnas på de olika nyhetskanalernas första sidor. Dock kan man väl lite tragiskt nog konstatera att dessa gånger främst handlat om något våldsamma attentat, men å andra sidan hur mycket figurerade Norge i internationella medier INNAN Breivik?
Nu är det väl inte födelsen i sig jag retar mig på, utan snarare denna nästan maniska rojalistiska yra som uppenbarligen svept in över de svenska medierna. Bortblåst är all debatt om att kungahuset per definition både är en högst odemokratisk och i förlängningen anakronistisk institution. Försvararna av monarkin brukar då ställa frågan vad vi ska ha istället, och mitt svar att vi likt många andra länder som lämnat medeltiden bakom oss kan ha en demokratiskt vald statschef. Och detta är anser jag pudelns kärna, nämligen att en president är vald av folket, inte placerad på sin position på grund av han/hon ärvt den. I en tid när personer som ärvt sin förmögenhet ifrågasätts och häcklas, finner jag det förunderligt att ingen överhuvudtaget verkar ifrågasätta att makt – för det har kungahuset – kan ärvas. Men den debatten lyser med sin frånvaro, och istället fylls nu tidningarna med en slags kvasidebatt rörande valet av prinsessans namn, och man kan väl enbart fråga sig om nästa barn kommer heta OLW...
Skämt och sido så finner jag dock det dags att begrava denna institution, och att en gång för alla lämna medeltiden och träda in i 2000-talet. För hur mycket jag än gillar medeltiden, så behöver det nödvändigtvis inte innebära att jag finner delar av de institutioner som instiftades då som något jag vill ha kvar eller återuppliva. Inkvisitionen, påvestaten, korståg, pester och så vidare tillhör det förgångna, och så även monarkin. Monarkin är per definition odemokratisk och anakronistisk, hela dess berättigande efter medeltiden försvann 1914 då försöken att ena Europas länder genom en rad kungliga äktenskap misslyckades fatalt. Sedan dess har Europas kungahus fört en allt mer undanskymd politisk roll, och deras enda egentliga berättigande verkar vara att sysselsätta tusentals skvallerjournalister som försöker finna någon av Europas kungligheter i någon pinsam situation. Men det är förstås inte enbart effekterna av krigsutbrottet 1914 som visar på att monarkin överlevt sig själv, utan att de nu i praktiken håller på att avliva sig själva. För där man i andra fall skulle bli idiotförklarad, så är det helt i sin ordning att tala om ”blodsband” och vikten av ”släktskap” o.s.v. när det gäller monarkin. Men i takt med att kungahusen nu inte längre fyller någon diplomatisk funktion, och det därför inte längre är aktuellt att gifta bort prinsar och prinsessor i unga åldrar med varandra för att på så sätt bekräfta allianser eller avtal, så har de börjat träffa och gifta sig med helt vanliga människor utan direkta kopplingar till några av Europas kungahus. De i dessa kretsar så accepterade talet om blodsband håller på att urholkas, och dessutom av sig själv.
Men eftersom det troligen inte kommer gå tillräckligt snabbt att urvattna det kungaliga blodet, så anser jag att vi rent politiskt avskaffar monarkin och titulerar landet som ”republiken” Sverige. Givetvis är det sedan upp till kungen om han och hans avkomma vill försöka med demokratiska medel bli statschef, men att han då får titulera sig president Carl-Gustav Bernadotte.

Singapore 1942 - Slaget om fjärran österns Gibraltar - Del I - Bakgrund

Medan situationen i Polen hösten 1939 ännu var i sin linda, och omvärlden fortfarande hoppades på en fredlig lösning, hade de förhoppningarna sedan länge grusats i Sydostasien. Här hade framväxten av Japan som regional stormakt, orsakat en hel del oro bland de västerländska nationer som hade intressen i regionen. Japan hade efter år av självutnämnd isolering valt att försöka påbörja en radikal modernisering av landets ekonomi och militär, försöken kröntes med den för omvärlden chockerande segern över Ryssland i det rysk-japanska kriget 1904-05. Speciellt segern vid Tsu shim över den ryska Östersjöflottan (som förflyttats till regionen för att försöka återställa maktbalansen i regionen efter de ryska förlusterna under vintern/våren 1904-05), väckte stor uppmärksamhet internationellt och skakade i ett slag om maktbalansen i Sydostasien. Under de följande åren fortsatte den japanska expansionen, 1910 annekterade Japan den koreanska halvön och under det första världskriget förklarade man krig mot Tyskland, delvis i förhoppningen att få möjlighet att fortsätta sin expansion i regionen. Utgången av förhandlingarna i Versaille bekräftade delvis Japans ökande självförtroende, men deras försök att utöka sitt inflytande i Kina stöter snart på patrull. Samtidigt påverkas Japans inrikespolitik av utvecklingen i Kina och Korea, de tidigare mer liberala regeringarna börjar under slutet av 1920-talet ersättas av mer konservativa och militaristiska. I takt med att det inrikespolitiska läget i Kina försämras, så blir tonen mot Kina blir mer hätsk, och under början av 1930-talet skakas de japansk-kinesiska relationerna av en rad sammanstötningar mellan kinesiska och japanska styrkor i Manchuriet. Konflikten dras till sin spets 1931 i och med den så kallade Mukden incidenten, då en bomb planterad av japanska styrkor exploderar vid en järnvägslinje och föranleder en regelrätt annektering av området. Incidenten – som delvis skildras i Hergés ”Tintin och Blå Lotus” - väckte starka reaktioner, men Nationernas Förbunds (NF) försök att utreda händelsen, leder inte till något. När väl NF slutligen försöker utreda händelserna i Kina, som den japanska regeringen i praktiken inte längre råder över, och kritisera Japan väljer landet att lämna Nationernas Förbund. I vad som senare skulle upprepas av både Italien och Tyskland, visade Japan bristerna i förbundets möjligheter att agera i en konflikt. Samtidigt förvärras snabbt läget i Kina, där Japan försöker utnyttja det pågående inbördeskrig som följt på Kinas successiva sönderfall.
Under 1930-talets andra hälft skärptes läget ytterligare, samtidigt som den inrikespolitiska situationen i allt högre grad började väga över till förmån för de konservativa och ultranationalistiska krafterna. Landet närmade sig också Tyskland, och undertecknade även den så kallade anti-Komiternavtalet med Tyskland. Efter en ny våg av skärmytslingar och attentat riktade mot japanska intressen under 1937, drabbade japanska och kinesiska styrkor samman utanför Peking på Marco Polonbron den 8 juli. Som svar på sammandrabbningen intar japanska styrkor Peking och en rad andra kinesiska städer i regionen, efter viss tvekan beordras en fullskalig invasion av Kina och i augusti angriper japanska styrkor Nanking. Efter tre månaders hårda strider intar de japanska styrkorna staden, och där befolkningen och kapitulerande kinesiska soldater utsätts för brutala övergrepp. Den japanska offensiven i Kina fortsätter, något som dels väcker oro i många länder, men också en våg av protester mot Japans krigföring och behandling av civila. Men även om proteststormen var massiv, så var de europeiska länder som hade styrkor i området allt för upptagna med utvecklingen i Europa, samtidigt som USA saknade militära möjligheter att agera. Stödet till Kina inskränktes till frivilliga, fördelaktiga krediter och överflödig utrustning som västmakterna ansåg sig kunna undvara i ett läge när situationen även förvärrades i Europa.
Samtidigt som omvärlden fortsatte att försöka finna en lösning på krisen i Sydostasien och i Östeuropa, började insikten sakta infinna sig hos japanerna att angreppet mot Kina inte riktigt gick efter planerna. Efter framgångarna 1937, drabbades de japanska styrkorna av en rad nederlag, och kriget utvecklades nu till att dränera Japan på såväl manskap, utrustning som värdefulla råvaror för krigsindustrin. Försöken att återfå initiativet genom terrorbombningar och användandet av stridsgas, gav inte heller det önskat resultat, samtidigt som det gav ytterligare bränsle för den allt mer intensiva internationella kritiken mot den japanska krigföringen i Kina. Samtidigt som läget i Europa närmade sig kokpunkten, började man till slut se över läget i Sydostasien som onekligen oroade många. Även om det var uppenbart att den japanska invasionen av Kina kommit av sig, återfanns viktiga råvaror i området och Japans närmande till Tyskland var skäl till viss oro. Men samtidigt ansåg man blotta närvaron av Europeiska styrkor skulle avskräcka japanerna, och att maktbalansen fortfarande inte ändrats speciellt radikalt. Det antagandet skulle snart visa sig vara ytterst felaktigt, och snart skulle maktbalansen tippa över till Japans fördel...

Natten emot den 1 september 1939 skakades gränstrakterna mellan Polen och Tyskland av ljudet av exploderande granater, donet från de tyska flygplan som angrep mål inne i Polen och mullret av startande stridsvagnsmotorer. Det polsk-tyska kriget hade inletts, och redan den 3 september, hade konflikten utökats till att även inbegripa Frankrike och Storbritannien, det andra världskriget hade inletts. Efter att Wehrmacht besegrat Polen, infann sig ett visst lugn över Europa, som först bröts i november 1939 då Sovjetiska styrkor angrep Finland, och den 7 april 1940 då tyska styrkor landsattes i Danmark och Norge. Trots vissa motgångar i Norge och ett uppblossande politiskt kaos i Storbritannien var situationen inte allt för oroande, men den 10 maj bröts även detta lugn när tyska styrkor vällde in i Belgien och Nederländerna. Den 14 maj kapitulerade huvuddelen av de nederländska styrkorna, den 28 maj kapitulerade Belgien, samtidigt som den brittiska flottan desperat försökte evakuera de franska-brittiska styrkor som fastnat i fickan runt Dunkrik. Slaget om Frankrike inleddes den 5 juni, den 14 juni marscherande tyska styrkor in i Paris och den 22 juni kapitulerade Frankrike. I ett slag hade Tyskland ritat om den europeiska kartan, Belgien, Nederländerna och norra Frankrike ockuperades av tyska styrkor, medan man tillät bildandet av en marionettregim i södra Frankrike med Vichy som huvudstad. Händelserna i Europa skulle snart få stor inverkan på utvecklingen i Sydostasien och ändrade radikalt maktbalansen till Japans fördel, något som nu väckte stor oro i USA.
Medan såväl Frankrike som Storbritannien varit upptagen med händelseutvecklingen i Europa, hade USA följt den vidare utvecklingen i regionen med stor oro. Till skillnad från motståndet mot att involvera sig i Europa, fanns det ett förhållandevis starkt stöd för en ökad involvering i Sydostasien. USA såg ett potentiellt hot mot sin intressesfär i regionen av den japanska expansionen, och med hjälp av en massiv propagandakampanj, med starka rasistiska undertoner, hade man byggt upp ett folkligt stöd för en mer aggressiv politik i Sydostasien än i Europa. USA:s president Roosevelt hade således inga större problem att piska upp stöd för Chang-Kai Scheks regim och för en mer hårdför politik mot Japan i den amerikanska kongressen. Det var alltså upplagt för en allt hårdare hållning från USA, samtidigt som Roosevelt nu desperat försökte vinna tid för att få möjlighet att bygga upp den i många avseenden rätt mediokra amerikanska armén.
Samtidigt hade den tyska ockupationen av Västeuropa komplicerat läget i Sydostasien, Indokina (nuvarande Vietnam, Kambodja och Laos) kontrollerades av Vichyfrankrike, som i teorin var ett självständigt land, men i praktiken en tysk lydstat. Indonesien som var en nederländsk koloni lydde visserligen under den nederländska exilregeringen i London, men fick förstås klara sig med de nederländska och inhemska styrkor som fanns på ön och kunde inte förvänta sig något större bistånd från hemlandet. Hösten 1940 förvärrades läget ytterligare när Japan dels undertecknade en allians med Thailand och dels krävde tillgång till militära baser i Indokina. Strider utbröt mellan franska och thailändska styrkor, och även mindre sammanstötningar rapporterades i samband med att Japan i praktiken ockuperade franska Indokina. För britterna innebar detta att en tidigare oroande utveckling nu förvandlats till ett allvarligt militärt hot mot brittiska intressen i regionen. Inte nog med att Storbritanniens viktigaste koloni, Indien nu hotades, risken var också att vitala brittiska intressen i Sydostasien nu befann sig i ett militärt utsatt läge, däribland Singapore...

Lite stiltje

Håller på och uppdaterar forumet, så för tillfället får skrivandet ligga lite vilande. Men håll ut, är snart tillbaka! :)

Argentinska ligan hyllar sänkt kryssare

Den argentinska högsta ligan kommer inför kommande säsong att byta namn från Primera División till Crucero General Belgrano Primera División för att hedra den lätta kryssaren ARA General Belgrano som sänktes den 2 maj 1962.

Charles Dickens

Det är idag 200 år sedan Charles Dickens, den berömde engelske författaren föddes. Något bloggen givetvis högtidlighåller.

Våldtäkten av Cesena

I den italienska provinsen Emilia-Romagna längs floden Savio ligger den idag rätt pittoreska staden Cesena, en stad som i många avseenden hamnat i skuggan av regionens större städer som Ravenna, Rimini, Modena, Parma och Bologna. Denna lilla pittoreska stad, mest känd för en rad historiska byggnader, sina tre påvar och fotbollslaget A.S. Cesena, och kanske framstår som en avkrok där historiens små nedslag lämnat få eller inga avtryck i historieböckerna. Men en närmare granskning visar att så inte alltid varit fallet, under medeltiden var staden indraget i de återkommande strider som fördes mellan de små stadsstater som utgjorde det medeltida Italien. Under delar av medeltiden var staden indraget i den maktkamp som fördes mellan påven och den tysk-romerske kejsaren, men efter en kortare period av självständighet under den forliska familjen Ordelaffi, intogs staden efter lång belägring 1357 av kardinalen Gil de Albornoz. Vår historia börjar tjugo år senare, då staden återigen hade besök av påvens styrkor...

Inte ens digerdöden härjningar hade fått de italienska stadsstaterna att avstå från sitt konstanta intrigerande och krigande, och successivt drogs allt fler och fler stater in i den malström av konflikter som nu förhärjade den italienska landsbygden. Krigen fick en egen dynamik, och precis som under det 30 åriga kriget hade deltagarna insett att det var långt enklare och billigare att starta krig, än avsluta dem. Vid 1370-talets mitt hade ytterligare en av de otaliga konflikter mellan påvestaten och de norditalienska stadsstaterna avslutats, men utgången av konflikten oroade Florens, som såg påvestatens seger som ett potentiellt hot. Allianser slöts, agenter skickades ut för att uppmuntra till uppror och snart skakades norra Italien av trampet från tusentals legosoldater som användes flitigt av båda sidor. En av dessa condottiere, som de kallades i Italien, var John Hawkwood, en veteran från det hundraåriga kriget som sökt sig till Italien, där han blivit en av de främsta aktörerna och en fruktad militärbefälhavare. Så fruktad var han och de styrkor han förde befäl över, att Florens mutat honom med en stor summa pengar för att inte angripa Toscana. Vintern 1375-76 var Hawkwoods styrkor förlagda till Cesena, en av de få städer som inte hörsammat Florens uppmaningar att revoltera mot påvestaten, och därför ansågs som en lämplig plats för påvens styrkor att använda som huvudkvarter.
Det är dock tveksamt om Cesenas borgare och bönder delade den åsikten, snarare är det troligt att de fann närvaron av Hawkwood och hans engelska och franska legosoldater som väldigt oroande. Inte nog med att trupperna förväntades leva av vad den omgivande landsbygden kunde bidra med, större truppkoncentrationer tenderade ofta att föra med sig diverse epidemier. För en region som redan varit hårt ansatt av missväxt, nedbrända skördar och digerdödens härjningar, och även om det var långt till de större arméer som svepte fram över Tyskland under 1630-talets religiösa konflikter, så var nog deras ankomst inte något som väckte några större ovationer. Till detta ska förstås också läggas legosoldaternas beteende, vilket i mångt och mycket troligt kan förklaras med att det rörde sig om såväl brutaliserade som traumatiserade män (och även kvinnor), som hade för mycket pengar och kunskapen om att nästa slag mycket väl kunde vara deras sista. Bråk, fylla, rån, våldtäkter och andra våldsutbrott var en lika återkommande gäst där legosoldaternas valde att slå läger, som de epidemier som brukade följa i deras spår.
Men eftersom Cesena ändå ansågs som en icke fientligt inställd stad, var man dock tvingad att försöka stämma i bäcken för att undvika onödig blodsspilla och att distansera en av de få städer i området som ändå kunde ses som vänligt inställd till påvestaten. Man lät därför införa en rad restriktioner, bland annat begränsades antalet legosoldater som släpptes in i staden.

Den 1 februari 1377 bryts det relativ lugn som lagt sig över staden, skrik och svordomar hörs från en affär som tillhör en av stadens slaktare. Inne i affären har affärsinnehavaren hamnat i bråk med några bretagniska legosoldater, som försökt ta för sig av affärens varor utan att betala. Uppenbarligen ansåg sig slaktaren i och med tillgången på sina yrkesredskap sig inte enbart begränsad till att skydda sina varor verbalt, och snart hade en mindre folksamling samlats utanför butiken för att se vad som hände. Vad som sedan skedde är okänt, men bråket inne i butiken eskalerade, vapen drogs och flera bretagnare dödades i de efterföljande kravallerna. När nyheten nådde befälhavaren för påvens styrkor kardinalen Robert av Genéve, som tagit fästningen Rocca Murata som högkvarter, nyheten med ro. Inför den församlade, och troligen rätt oroliga, delegation som sänts från Cesena förklarade kardinalen att gärna drog ett streck över händelsen och dels lämnade in alla vapen och lämnade femtio personer som gisslan. Den troligen lättade delegationen förklarade att man var villig att foga sig efter kardinalens förslag, mot att bretagnarna drogs bort från staden. Den uppenbarligen inställsamma kardinalen godtog delegationens förslag, och försäkrade dem även om att befälhavaren för legosoldaterna, den tidigare nämnda Hawkwood, skulle avskedas. En troligen lättad delegation återvände till staden, och medborgarna lämnade fogligt över sina vapen och gick hem till sig.
Vad varken delegationen eller medborgarna visste var att kardinalen inte alls ämnade stryka ett streck över händelsen, han skickade ett hemligt bud till Hawkwood – som vid tillfället befunnit sig i det närbelägna Faenza – om att återvända till Cesena och försätta sina trupper i högsta beredskap. Engelsmannen smög omärkt in i Rocca Murata, där han instruerades av kardinalen för hur staden skulle bestraffas. Även om det finns olika redogörelser för vad som sades under mötet, pekar det mesta dock på att Hawkwood inte hyste några större betänkligheter över kardinalens order om att bestraffa staden för bråket utanför slakteriet tidigare under dagen.
Inne i staden hade lugnet återigen återvänt, lyckligt ovetande om de förberedelser som nu sattes igång. Mitt i natten den 2 februari väcks befolkningen av hur stadsporten stormas, och hur tusentals bretagnare och engelsmän stormar in i staden. Nyvakna och förskräckta stadsbor försöker antingen fly eller barrikadera sig i sina bostäder, men till ingen nytta. De som tar sig ut dödas av legosoldaterna, medan de som barrikaderat sig bränns inne då husen sätts i brand, och staden täcks av röken från bränderna och skriken från de döende. De som försökte fly upptäckte att alla stadens portar var låsta, några rådiga lyckades slå ner Porta Cervese i stadens nordöstra del, vilket ledde till att hundratals stadsbor vällde ut genom porten, bara för att mötas av bretagniska och engelska legosoldater. Trots detta lyckades dock några stadsbor undkomma massakern, men de flesta föll antingen offer för legosoldaternas svärd, eller dog i samband med de utdragna förhör som senare hölls för att få reda på vart borgarna gömt sina ägodelar. Inte ens kyrkans män var immuna mot angrepp, men här begränsades dödandet till att endast rikta in sig på franciskanordern, en kontroversiell order som under långa perioder haft en mycket ansträngd relation med påven. Inte nog med att orderns grundare varit kritisk mot påven, det fanns även en radikal falang inom ordern som gick under beteckningen Fraticelli ”den äkta fattigdomens bröder” och som förklarats som kättare av påven Johannes XXII 1317, och som haft en lång tradition av aktivit i området. Medlemmar i Fraticelli hade dessutom tagit ställning för Florens i den pågående konflikten, och det var till dem som Florens vände sig nu när staden var belagd under påvens interdikt.
När till slut plundringen och dödandet ebbat ut efter tre intensiva dagar, var området insvept i en sötsliskig stank av förruttnelse och röken från de hundratals bränder som härjat inne i staden och dess omgivande områden. Längs stadens gator och i stadens vallgrav låg nu svällande lik, vilka nu hivades ner i brunnar, raviner och andra skrymslen för att dölja omfattningen av massakern i Cesena. De få överlevande stadsborna vandrade planlöst kring i den totalt plundrade staden, och riktigt hur många som dödades under massakern är oklart, men forskare pekar på att runt 2000 till 6000 personer fick sätta livet till. Förstörelsen begränsades inte enbart människor, stadens offentliga byggnader plundrades metodiskt på allt av värde, speciellt stadens dokument, vilket sågs som en stads mest värdefulla egendomar. Idag innehåller Cesenas arkiv inte ett enda dokument från tiden före skövlingen, onekligen ett försök från kardinalen att inte enbart försöka utplåna staden rent fysiskt, utan även dess kollektiva minne.
Händelserna i Cesena försatte Italien i ett chocktillstånd, och runt om i Italien hölls likvakor och mässor. Kritiken mot påven var massiv, och begränsades inte enbart till inhemsk kritik, och med Florens hjälp spreds nyheten runt om i Europa, trots detta verkade inte påven Gregrious XI nämnvärt berörd.

Även om händelserna i Cesena i sig inte var något unikt, städer som dagtingades brukade sedvanligt plundras utförligt, så sågs staden som en allierad och var en av de få städer i regionen som inte hörsammats Florens uppmaningar till uppror. Ändå kunde ett simpelt bråk om några obetalda köttstycken, urarta till en fullständigt obegriplig massaker på oskyldiga civila. Att händelsen mycket väl kunde vara kontraproduktiv, och mycket väl kunnat spela Florens i händerna verkar varken Robert av Genéve, Hawkwood eller påven reflekterat eller brytt sig om. Staden skulle utplånas, och då spelade det uppenbarligen ingen roll huruvida den var vän eller fiende.
En av orsakerna till massakern tror jag delvis kan förklaras med religiösa orsaker, staden och dess omkringliggande områden hade historiskt sett varit ett starkt fäste för franciskanerna och även de som sympatiserade med Fraticellibröderna. Åtminstone morden på franciskanmunkarna kan troligen förklaras med att det var tänkt som ett varningstecken, att man dels inte tolererade några som försökte undergräva påvens auktoritet. För även om någon nu kanske undrar hur en obskyr sekt kunde motivera mordet på kanske så många som 6000 oskyldiga Cesenabor, så ska man inte glömma att påvestolen historiskt sett inte dragit sig för att använda våld för att stampa ut potentiella kritiker och att man inte drog sig för vad vi idag betecknar som collateral damages. Under försöken att stampa ut katarerna i södra Frankrike, användes en liknade taktik för att sätta skräck i de som eventuellt kunde tänkas utgöra ett hot mot påvens auktoritet. Om det var något som gjorde att kyrkan inte vände andra kinden till, så var det sekter eller personer som stämplats som kättare. Samtidigt ska man inte heller glömma att påven vid denna tidpunkt var under stor politisk press, flytten till Avigion var kontroversiell och renderat en våg av protester mot flytten. Även om Gregorius XI i efterdyningarna till konflikten med Florens återbördade påvestolen till Rom innan han dog, så hade de politiska intrigerna och även händelsen i Cesena urholkat påvestolens inflytande.
Något som möjligen kan användas, även om det är lite vagt, som bevis för att kyrkan helt enkelt ville göra ett exempel av Cesena, är kardinalens order till Hawkwood. Även om det råder delade meningar om själva ordvalen, så råder det ingen tvekan om att aktionen syftade till total utplåning av staden. Sett ur ett större perspektiv, där våldet fått ett godkännande från religiösa personer, tenderade de ofta att rendera i även för den tiden obehagliga övergrepp. I samband med att Jerusalem föll 1099 hängav sig korsfararna åt en massaker som likt den i Cesena pågick i flera dagar, och där de på vissa håll vadat upp anklarna i blod.

En annan aspekt är förstås Hawkwood och hans legosoldater, vilka inte verkar hyst några större betänkligheter i att döda personer som helt uppenbarligen inte utgjorde något hot mot dem. För även om Hawkwood senare försökte tvätta bort stämpeln som Cesenas bödel, så verkar han inte hyst några större betänkligheter rörande kardinalens order. För att ytterligare ge händelsen en mer världslig förklaring, kan vi dessutom konstatera att Hawkwood mycket väl kan ha haft ekonomiska orsaker att plundra Cesena. Som jag tidigare påpekat hade Hawkwood under påvens konflikt med Milano, undertecknat ett avtal om att avstå från att angripa Toscana, ett avtal som vid sidan av en stor klumpsumma, även innebar en fördelaktig årlig tribut. Medveten om att han skulle gå miste om denna tribut, och i och med konflikten med Florens var det förstås ofrånkomligt, kan man således anta att han lät sina styrkor helt enkelt ta ut sina uppdämda behov på Cesena.

Men oavsett orsak, så kan man bara konstatera att effekten av våldtäkten av Cesena är svår att överblicka. Någon direkt effekt fick den inte, konflikten fortsatte något år innan de båda stridande parterna valde att ingå ett vapenstillestånd. Men som vanligt dröjde det inte länge innan stridslarmet återigen spreds över norra Italien, och händelserna i Cesena bleknade bort ur folks minne när andra städer drabbades av plundrande härar. Den enda kanske direkta effekt händelserna i Cesena fick var att de italienska städerna, var att man successivt började ersätta utländska legosoldater med inhemska.
Hawkwood då, ja han bytte sida mitt under brinnande krig, troligen för att undvika att bli av med sin frikostiga tribut från Florens, och fortsatte göra sig ett namn för sig. Även om minnet av honom idag, likt den massaker han beordrade, bleknat bort, så skulle han bli urtypen för hur en condottiere skulle vara. Ett yrke som i takt med framväxten av allt mer centraliserade stater, blev allt mer efterfrågade och vars tjänster snart skulle börja ersätta de dåligt utbildade och tränade bondeuppbåden.

Rattenkrieg

Det är idag 69 år sedan den tyska 6:e Armén kapitulerade i Stalingrad, en händelse vi givetvis måste uppmärksamma på bloggen. Efter misslyckandet att inta Moskva 1941, och de kostsamma försvarsstrider som följde på de efterföljande sovjetiska motoffensiverna, hade den tyska krigsmakten drabbats av stora förluster i såväl manskap som utrustning. Fullt medvetna om att en ny massiv operation som ”Operation Barbarossa” var utesluten, och att kriget nu utvecklats till ett världskriget i och med krigsförklaringen mot USA, gällde det att finna ett sätt att snabbt slå ut Sovjetunionen för att kunna undvika ett förödande tvåfrontskrig. Frågan var bara vart detta coup de grace skulle sättas in, och av de tre delmål de tyska Armégrupperna hade, fanns det bara ett som i praktiken kunde uppfylla detta kriterium, Kaukasus. I samband med den tyska invasionen hade de sovjetiska industrierna flyttat mot Ural, vilket gjort att Luftwaffes möjligheter – även om de haft rätt utrustning – att slå ut dessa var minimala. Men om nu inte tyskarna kunde slå ut industrier, så kanske man kunde slå ut de råvaror som den sovjetiska krigsmakten och krigsindustrin var beroende av, och valet för vilken armégrupp som skulle få lejonparten av de förstärkningar och utrustning som krävdes för en sista större offensiv blev Armégrupp Syd.
Tanken var att svepa ner från Ukraina över stäppen och sedan rikta in huvudangreppet mot Kaukasus, där merparten av den sovjetiska oljeproduktionen återfanns. Genom detta skulle de sovjetiska oljeproduktionen allvarligt skadas, samtidigt som man kunde hota de brittiska styrkorna i mellersta östern. När angreppet inleddes senvåren 1942 kunde den tyska propagandan återigen basunera ut massiva omfattningar, där tiotusentals sovjetiska styrkor fångades och tvingades kapitulera. Nyheterna om de tyska framgångarna satte igång en intensiv verksamhet hos såväl den tyska underrättelsetjänsten som utrikesdepartementet. Kontakter togs med arabiska nationalister, och man började även planera för ett framtida fälttåg i mellersta östern och hur man bäst skulle bistå de krafter i regionen som kunde tänkas göra revolt mot britterna. Planerna gick så långt att tyskarna faktiskt satte upp ett förband bestående av araber, främst rekryterade i Frankrike, som skulle användas i upproret i Irak.
Men om framgångarna i södra Sovjetunionen föranledde en febril verksamhet i Berlin, fanns det orosmoln som måste beaktas. Dock sveptes kanske i praktiken alla med i euforin över att misslyckandet utanför Moskva nu skulle repareras, och att Tyskland återigen återfått initiativet. Samtidigt började varningsklockorna klämta, de tyska styrkorna hade återigen svårt att riktigt få grepp om de sovjetiska styrkorna som gång efter annan lyckades slinka ur de tyska omfattningarna. Samtidigt som tyskarna svepte ner över Kaukasus fann Adolf Hitler ett nytt mål, Stalingrad.
I praktiken okänt före 1942, var staden längs floden Volga ett viktigt nav i de sovjetiska transporterna från Kaukasus norrut. Efter de tyska framgångarna hade staden i praktiken legat oförsvarad, men de hårda striderna hade gjort att tyskarna haft svårt att följa upp sina segrar och i fallet med Stalingrad skulle detta visa sig bli förödande. När väl de tyska styrkorna, delvis genom att de styrkor som svepte ner mot Kaukasus försvagades, återupptog offensiven hade de sovjetiska styrkorna förstärkt försvaret och började transportera dit trupper. I vad som skulle bli en slags viljornas kamp mellan Stalin och Hitler, kastades tiotusentals soldater in i striderna i vad som i praktiken blivit en ruinhög. Under sensommaren och hösten 1942 hade striderna mellan de tyska och sovjetiska styrkorna utvecklats till ett utnötningskrig, där vinsterna inte längre räknades i kilometer utan i husrum och kvarter. De allt mer utsträckta tyska försvarslinjerna innebar dock stora risker, speciellt som vare sig terrängen eller de styrkor som satts att försvara var speciellt lämpade för denna typ av krigföring. I november påbörjade så de sovjetiska styrkorna sitt motdrag, två sovjetiska tänger angrep de svaga försvarsställningarna, och efter några bittra strider där försvararna med stort mod och stora förluster försökt stoppa de sovjetiska styrkorna, utbröt till slut panik och de sovjetiska styrkorna kunde länka upp med varandra.

Nyheten om händelserna runt Stalingrad skickade givetvis chockvågor genom Berlin, men Hitler var inte allt för oroad. Erfarenheterna från vintern 1941-42 hade visat att de sovjetiska styrkorna haft svårt att utplåna de tyska fickor som uppstått under den sovjetiska motoffensiven, och det tyska flygvapnets befälhavare Hermann Göring lovade att den 6:e Armén skulle kunna försörjas av Luftwaffe fram tills dess Wehrmacht kunde bryta inringningen.
Hitlers order till den 6:e Arméns befälhavare, General Friedrich Paulus var att hålla ut, samtidigt som det Tredje Riket skramlade ihop de styrkor som fanns tillgängliga för att försöka inleda ett undsättningsförsök. Samtidigt hade den sovjetiska motoffensiven även påverkat de tyska styrkor som rörde sig mot ner mot Kaukasus, och även om dessa fortsatt offensiven hade de märkt att motståndet hårdnat i takt med att terrängen blev allt mer besvärlig. Tyska bergjägare lyckades ta sig upp på Elbrus topp innan de tvingades tillbaka, en nyhet som tydligen ska ha retat upp Hitler som kallade tilltaget för en onödig utflykt.
Samtidigt stärktes den sovjetiska ringen runt Stalingrad, och trots Görings löften hade Luftwaffe stora svårigheter att överhuvudtaget få in förnödenheter till de belägrade trupperna. Medan styrkorna i Kaukasus drog sig tillbaka, och de tyska styrkorna i Stalingrad grävde ner sig så inleddes den tyska motoffensiven, men nu hade Röda Armén överhanden. Dels visste man vart de tyska styrkorna skulle komma, dels försvårades angreppet av det försämrade väderläget och till slut körde de tyska styrkorna fast och möjligheterna att undsätta Stalingrad var borta. Inne i fickan hade läget blivit allt mer desperat, de sovjetiska angreppen fortsatte utan något avbrott och bristen på förnödenheter var akut. När så de sovjetiska styrkorna lyckades splittra fickan i två delar, och på så sätt effektivt förneka dem tillgången till de vitala landningsbanor som Luftwaffe använde sig av, var den 6:e Arméns öde förseglat. Under några desperata dagar fortsatte striderna, men till slut valde Paulus, som bara dagarna innan utnämnts till fältmarskalk, att kapitulera. Runt hundratusen tyska, kroatiska och rumänska styrkor marscherade iväg mot Sibirien, varifrån få skulle återvända.
Nyheten om Stalingrads fall blev ett svårt nederlag för Tyskland, inte minst därför att det sammanföll med den brittiska motoffensiven i Nordafrika och förlusten vid El Alamein. Det var förstås också en stor prestigeförlust, den tyska propagandan hade ju i praktiken redan hösten 1942 utropat en tysk seger i Stalingrad och Goebbels fick nu jobba hårt för att försöka minimera förlusten.
Som om inte detta var nog innebar debaclet i Stalingrad ytterligare förluster i manskap och utrustning den tyska armén i praktiken inte kunde ersätta. Även om många av de divisioner som förlorats snabbt ställdes upp på nytt, utgjordes manskapet i dessa ofta av soldater som var både sämre utbildade och utrustade. Stalingrads fall innebar också att den tyska fronten i området hotade att kollapsa, och även om de tyska befälhavarna tämligen framgångsrikt lyckades undvika en total kollaps, var det uppenbart för de flesta att initiativet nu gått över till Sovjetunionen och att möjligheten för Tyskland att militärt besegra Sovjetunionen nu var långt borta.
Det var dock inte bara Tyskland som drabbats av i praktiken oersättliga förluster, även Rumänien, Italien, Slovakien, Ungern och Kroatien hade haft styrkor som drabbats av svåra förluster under striderna i Stalingrad eller i Kaukasus. Till exempel hade den italienska expeditionskåren som drabbats av svåra förluster under striderna 1941-42, hade i praktiken upphört att existera efter den sovjetiska offensiven i november 1942. Men ännu allvarligare för Tyskland var förstås att relationerna mellan Tyskland och dess allierade allvarligt försämrades efter Stalingrad, både Rumänien och Ungern som bidragit med trupper till striderna runt staden började inse att man helt klart satsat på fel häst. Situationen blev inte heller bättre av att delar av ansvaret för utvecklingen skylldes på de rumänska styrkorna, vilka anklagades för att varit fega och övergivit sina ställningar. Men det var inte bara Tysklands allierade som anklagades för fiaskot, fältmarskalk Friedrich Paulus, som dessutom haft fräckheten att tas tillfånga, anklagades av den tyska propagandan för att ha orsakat katastrofen och att han inte borde kapitulerat. Den vid det här laget troligen svårt medtagna, och politiskt naiva Paulus blev ett lätt byte för den sovjetiska propagandan som snabbt satte upp ett råd bestående av tillfångatagna tyska officerare från Stalingrad för att underminera den tyska krigsmakten.
Även om den tyska armén mäktade med en massiv offensiv till på Östfronten, så innebar slaget om Stalingrad och misslyckandet att inta oljefälten i Kaukasus att initiativet nu helt och hållet återfanns hos Röda Armén. Resten av kriget på östfronten blev i praktiken endast en utdragen defensiv kamp, där de tyska styrkorna obönhörligt drevs allt mer västerut.

Slaget om Stalingrad är kanske vid sidan av slaget om Kursk, ett av de få större sammandrabbningar på östfronten som de flesta känner till. Ironiskt nog var inte Stalingrad målet för den tyska sommaroffensiven 1942, men i takt med att kampanjen i Kaukasus körde fast och det blev uppenbart att dessa inte skulle bli så avgörande som man hoppats flyttades fokus till Stalingrad. Här blev den – primärt – tyska krigsmakten indragen i ett utnötningskrig den inte kunde vinna, och även om de sovjetiska förlusterna var ansenliga, var detta förluster man i alla fall kunde ersätta. De tyska förlusterna under sommaroffensiven 1942 var i praktiken oersättliga, och till detta ska också läggas de rumänska, italienska, slovakiska och ungerska förlusterna, där i praktiken all förlorad utrustning måste ersättas med tysk. Till skillnad från t.ex. USA som kunde försörja såväl sig själv som sina allierade med utrustning, hade den så hyllade tyska krigsindustrin stora svårigheter att försörja Tyskland med utrustning, än mindre sina allierade.
Men det var inte bara förlusten av utrustning och soldater som gjorde att relationerna mellan Tyskland och hennes allierade blev allt mer ansträngd, kritiken mot hur de allierade styrkorna uppträtt gjorde inte saken bättre. Och även om det delvis fanns en grund för kritiken, så kan man bara så här i efterhand konstatera att den till viss del också är grundlös och att ansvaret för varför man inte kunde stoppa de sovjetiska styrkorna faller tungt på Tyskland. Som redan påpekats tidigare var terrängen föga lämpad för försvarsstrider, och trots uppmaningar från rumänerna att de saknade utrustning gjordes lite eller inget för att råda bot på dessa brister. Inte heller kan man påstå att de tyska förband som trots allt återfanns vid de avsnitt där de sovjetiska styrkorna bröt in, hade några större framgångar och att de också led brist på adekvata pansarvärnsvapen.

Fotboll och politik

Bilderna från efterdyningarna till matchen mellan de två egyptiska lagen Al Masry och Al Ahly i Port Said, när tusentals supportrar stormar fotbollsplanen och angriper spelare i Al Ahly och deras supportrar har skickat chockvågor över fotbollsvärlden. Kaoset utbröt efter att domaren blåst av matchen, som slutade 3 – 1 till hemmalaget. Såväl ledare som spelare vittnar om kaotiska scener när de tvingades ner i arenans kulvert för att undgå pöbeln, lika turliga verkar inte lagets supportrar varit, vilka angreps med knivar, raketer och andra tillhyggen. Först efter att militär anlänt kunde spelare, ledare och fans evakueras från arenan, antalet döda och skadade är näst intill ofattbart, ett sjuttiotal personer ska ha dödats och tusentals rapporteras skadade. Det styrande egyptiska militärrådet har utlyst tre dagars landssorg och ska inleda en utredning i ärendet, flera ska också ha gripits. Men händelsen har redan renderat i en lång rad frågor och konspirationsteorier, och med tanke på att det inte är första gången som fotbollskravaller utnyttjats i politiska syften är det förstås inte helt otänkbart att så är fallet.
När man dessutom betänker det faktum att Al Ahlys supportrar varit drivande i protesterna mot Hosni Mubarak, och att dessa protester inte enbart begränsats till att klubbens ultrasgrupper haft banderoller eller skanderat anti-Mobark ramsor på läktarna. De var ofta längst fram under kravallerna runt Tahrirtorget och bekämpade såväl kravallpolis som de av polisen ditkommenderade ligister, något som även uppenbarligen fått stöd från klubben. I samband med att en 19 årig supporter dödades i kravallerna mot kravallpolis, bar såväl ledare som spelare en tröja med hans ansikte på.
Det är således kanske inte så underligt att såväl Kairo som övriga Egypten surrar av konspirationsteorier, vilka i praktiken handlar om att detta var den gamla regimens hämnd för händelserna i våras. Andra rykten gör gällande att händelserna i Port Said är skapade av det sittande militärrådet, och syftar till att låta dessa få behålla de undantagsregler som utlystes i samband med att Mubarak avgick.
Även om matcherna mellan Al Masry och Al Ahly, som är Egyptens bästa klubblag, vanligtvis brukar betecknas som högriskmatcher, så är händelserna igår exceptionella. Enligt såväl BBC som egyptisk media hade det redan under matchen varit spänt, och Al Ahly hade med sig provocerande banderoller riktade mot hemmalaget. Dock pekar många egyptier på att detta i sig inte är något ovanligt, och att stämningen ofta kan vara upptrissade mellan lagens supportrar utan att det spårar ur på det här viset.

Men vad som kanske skvallrar om att kravallerna i Port Said inte var frågan om stundens ingivelse är det faktum att många av dödsfallen ska ha orsakats av knivar, och att många av de som stormade in på planen var beväpnade med allsköns tillhyggen. En annan intressant iakttagelse är att de ditkommenderade polis och säkerhetsstyrkorna inte gör mycket för att vare sig stoppa pöbeln, eller beskydda Al Ahlys spelare och ledare. Nu kan man visserligen peka på att polisen var underbemannad, och att även polisen i Sverige vanligtvis inte brukar ingripa i samband med planstormningar, men att de åtminstone försöker undvika vidare konfrontationer. Så verkar inte varit fallet här, och av bilderna att döma verkar få poliser agera för att åtminstone säkerställa spelarna och ledarnas säkerhet.
Nu är jag förstås medveten om att säkerheten på egyptiska fotbollsarenor troligen inte går att jämföra med de som råder på svenska, brittiska eller spanska arenor, och att det trots detta ändå går att föra in både det ena och andra. Men tillgången på knivar, batonger och andra tillhyggen som använts i kravallerna tyder dock på att de inte var en stundens ingivelse, utan att det trots allt verkar funnits någon form av planering bakom dem. Vilka och varför lär vi troligen aldrig få reda på, men risken är förstås att händelserna i Port Said kan få långtgående konsekvenser, och att orsakerna nödvändigtvis inte behöver baseras runt någon fotbollsrivalitet mellan Port Said och Kairo.
Men mest oroande är förstås efterspelet, i Kairo rapporteras stämningen vara mycket irriterad och i Port Said har militära förband posterat i staden för att undvika nya oroligheter. Risken är således stor att händelserna i Port Said kan bli startskottet för nya våldsamma konfrontationer, och med tanke på det instabila läge som råder i Egypten är det förstås oroande. Landet är involverad i en såväl djup ekonomisk som politisk kris, det styrande militärrådets löften om att överlämna makten till det folkvalda parlamentet går trögt och kritiken är massiv från många håll. Samtidigt kan man gott anta att det finns många inom såväl den nuvarande som gamla administrationen som hyser agg mot de som anordnade demonstrationerna och även de som bistod demonstranterna.
Sett ur ett historiskt perspektiv är det inte första gången politiska meningsskiljaktigheter och läktarvåld kombinerats, vilket oroande nog fått obehagliga effekter. Den 13 maj 1990 möttes Dinamo Zagreb och Röda Stjärnan i Zagreb, matchen som redan på förhand betecknats som högriskmatch spårade snabbt ur, fans till de båda lagen drabbade samman i våldsamma kravaller på arenan. Kravallerna i samband med matchen har av många pekats ut som startskottet på ett den blodigaste konflikt som skakat Europa efter 1945, något som ytterligare förstärks av det faktum att flera senare ledande figurer i inbördeskrigets Jugoslavien på något sätt deltog i händelserna. Ordförande för Dinamo Zagreb vid tillfället var den blivande kroatiske presidenten Franjo Tudjman, och ledare för Delije (Röda Stjärnans supportrar) var Željko Ražnatović – mer känd under sitt smeknamn Arkan. Det har även antytts om kopplingar mellan Arkan och de mer hårdföra elementen och den jugoslaviska säkerhetspolisen, och under konflikten skulle sedan delar av de mer hårdföra elementen ur Delije utgöra ryggraden i den paramilitära milis Arkan satte upp. Milisen sattes in i striderna i såväl Kroatien som Bosnien, där den anklagats för att ha begått oräkneliga brott mot civila.
En kanske ännu mer känd händelse är VM-kvalmatcherna mellan El Salvador och Honduras i juni 1969, där en infekterad gränstvist och behandlingen av honduranska immigranter i El Salvador ledde till väpnad konflikt. De två första matcherna skakades av våldsamma kravaller och flera dödsfall, efter att en avgörande match spelats i Mexiko fortsatte bråken mellan de båda länderna och tonläget skärptes. I juli 1969 invaderade El Salvador grannlandet, men brist på drivmedel, ammunition och dåligt tränade soldater gjorde att invasionen avstannade. Efter drygt 100 timmars strid lyckades OAS (de amerikanska staternas organisation) ordna fram ett vapenstillestånd, men det skulle dröja ända fram till 1980 innan de båda länderna undertecknade ett fredsavtal och 2005 innan de båda ländernas presidenter erkände landgränsen mellan de båda länderna.

Även om det givetvis återfinns gott om skillnader mellan de ovan nämnda händelserna och gårdagens kravaller, så visar de ändå på hur liknande kravaller kan utnyttjas för politiska ändamål och vilka långtgående effekter de kan få. Av de båda ovan nämnda händelserna känns kanske de i Zagreb mest aktuella, speciellt när man betänker de kopplingar som ska ha existerat mellan Arkan och den jugoslaviska säkerhetspolisen och de separatriska kopplingarna till Dinamo Zagreb.
Personligen är jag rätt övertygad om att händelserna i Port Said inte var en slump, och att det inte var frågan om stundens ingivelse eller irritation över några häcklande banderoller. Snarare kan man väl bara konstatera att det verkar funnits någon form av planering bakom händelserna, sen är förstås frågan av vem, men det får vi kanske återvända till. Frågan är förstås hur dessa händelser kommer påverka det redan spända läget i Egypten, och om vi ska dra några kunskaper från tidigare händelser så är de förstås oroväckande. Risken är överhängande att händelser av denna typ mycket väl kan bli den tändande gnista som blir startskottet för en våldsspiral som när den väl startat, kan bli mycket svår att få stopp på. Återigen torde utvecklingen i det forna Jugoslavien, och händelserna i samband med matchen mellan Dinamo Zagreb och Röda Stjärnarnan vara en varningssignal för hur illa det kan sluta och hur svårt det kan vara att stoppa utvecklingen när man väl startat den.

Källor:
Egyptiska militärrådet anklagas för arenavåld
Inget annat än mördare”Detta är inte fotboll, det är ett krig”
Egypt football riot: Three days' mourning for dozens killed
Militärrådet i Egypten anklagas för arenavåld
Minst 73 döda vid egyptisk fotbollsmatch
Minst 74 döda i egyptiska kravaller
Shaaban: ”Det här är jättetragiskt”

Järnkanslern talar

I vad som låtar som något från en Hollywoodfilm, har forskare på Thomas Edison National Historical Park i New Jersey har dels lyckats lokalisera och dels digitalt restaurerat ljuduppspelningar med den tyske järnkanslern Otto von Bismarck. För första gången på över hundra år har forskare och historiker fått lyssna på den ökände kansler, i en ljudinspelning han gjorde 1889 för Adelbert Theodor Edward Wangemann, en av Edisons assistenter. Efter att ha besökt världsutställningen i Paris reste Wangemann till Berlin, där han lät Bismarck lyssna på de ljudupptagningar han gjort i den franska huvudstaden innan den tyske kanslern att göra några egna. Bismarck läste upp några texter på engelska, franska, latin och tyska, han hann även med att nämna några rader av den franska nationalsången.
Cylindrarna har länge ansetts förlorade för alltid, men 2005 inledde chefen för Bismarckinstitutet i Fredrichruh, dr Ulrich Lappenküper, arbetet med att försöka lokalisera dem. Ironiskt nog hittades cylindrarna i en låda som hittats 1957, men där fynden tydligen inte offentliggjorts. Efter att ljudtekniker överfört innehållet på cylindrarna kunde man således för första gången på nästan 100 år höra den tyske kanslerns röst.

Källa:Germany's first chancellor Otto von Bismarck