Rattenkrieg

Det är idag 69 år sedan den tyska 6:e Armén kapitulerade i Stalingrad, en händelse vi givetvis måste uppmärksamma på bloggen. Efter misslyckandet att inta Moskva 1941, och de kostsamma försvarsstrider som följde på de efterföljande sovjetiska motoffensiverna, hade den tyska krigsmakten drabbats av stora förluster i såväl manskap som utrustning. Fullt medvetna om att en ny massiv operation som ”Operation Barbarossa” var utesluten, och att kriget nu utvecklats till ett världskriget i och med krigsförklaringen mot USA, gällde det att finna ett sätt att snabbt slå ut Sovjetunionen för att kunna undvika ett förödande tvåfrontskrig. Frågan var bara vart detta coup de grace skulle sättas in, och av de tre delmål de tyska Armégrupperna hade, fanns det bara ett som i praktiken kunde uppfylla detta kriterium, Kaukasus. I samband med den tyska invasionen hade de sovjetiska industrierna flyttat mot Ural, vilket gjort att Luftwaffes möjligheter – även om de haft rätt utrustning – att slå ut dessa var minimala. Men om nu inte tyskarna kunde slå ut industrier, så kanske man kunde slå ut de råvaror som den sovjetiska krigsmakten och krigsindustrin var beroende av, och valet för vilken armégrupp som skulle få lejonparten av de förstärkningar och utrustning som krävdes för en sista större offensiv blev Armégrupp Syd.
Tanken var att svepa ner från Ukraina över stäppen och sedan rikta in huvudangreppet mot Kaukasus, där merparten av den sovjetiska oljeproduktionen återfanns. Genom detta skulle de sovjetiska oljeproduktionen allvarligt skadas, samtidigt som man kunde hota de brittiska styrkorna i mellersta östern. När angreppet inleddes senvåren 1942 kunde den tyska propagandan återigen basunera ut massiva omfattningar, där tiotusentals sovjetiska styrkor fångades och tvingades kapitulera. Nyheterna om de tyska framgångarna satte igång en intensiv verksamhet hos såväl den tyska underrättelsetjänsten som utrikesdepartementet. Kontakter togs med arabiska nationalister, och man började även planera för ett framtida fälttåg i mellersta östern och hur man bäst skulle bistå de krafter i regionen som kunde tänkas göra revolt mot britterna. Planerna gick så långt att tyskarna faktiskt satte upp ett förband bestående av araber, främst rekryterade i Frankrike, som skulle användas i upproret i Irak.
Men om framgångarna i södra Sovjetunionen föranledde en febril verksamhet i Berlin, fanns det orosmoln som måste beaktas. Dock sveptes kanske i praktiken alla med i euforin över att misslyckandet utanför Moskva nu skulle repareras, och att Tyskland återigen återfått initiativet. Samtidigt började varningsklockorna klämta, de tyska styrkorna hade återigen svårt att riktigt få grepp om de sovjetiska styrkorna som gång efter annan lyckades slinka ur de tyska omfattningarna. Samtidigt som tyskarna svepte ner över Kaukasus fann Adolf Hitler ett nytt mål, Stalingrad.
I praktiken okänt före 1942, var staden längs floden Volga ett viktigt nav i de sovjetiska transporterna från Kaukasus norrut. Efter de tyska framgångarna hade staden i praktiken legat oförsvarad, men de hårda striderna hade gjort att tyskarna haft svårt att följa upp sina segrar och i fallet med Stalingrad skulle detta visa sig bli förödande. När väl de tyska styrkorna, delvis genom att de styrkor som svepte ner mot Kaukasus försvagades, återupptog offensiven hade de sovjetiska styrkorna förstärkt försvaret och började transportera dit trupper. I vad som skulle bli en slags viljornas kamp mellan Stalin och Hitler, kastades tiotusentals soldater in i striderna i vad som i praktiken blivit en ruinhög. Under sensommaren och hösten 1942 hade striderna mellan de tyska och sovjetiska styrkorna utvecklats till ett utnötningskrig, där vinsterna inte längre räknades i kilometer utan i husrum och kvarter. De allt mer utsträckta tyska försvarslinjerna innebar dock stora risker, speciellt som vare sig terrängen eller de styrkor som satts att försvara var speciellt lämpade för denna typ av krigföring. I november påbörjade så de sovjetiska styrkorna sitt motdrag, två sovjetiska tänger angrep de svaga försvarsställningarna, och efter några bittra strider där försvararna med stort mod och stora förluster försökt stoppa de sovjetiska styrkorna, utbröt till slut panik och de sovjetiska styrkorna kunde länka upp med varandra.

Nyheten om händelserna runt Stalingrad skickade givetvis chockvågor genom Berlin, men Hitler var inte allt för oroad. Erfarenheterna från vintern 1941-42 hade visat att de sovjetiska styrkorna haft svårt att utplåna de tyska fickor som uppstått under den sovjetiska motoffensiven, och det tyska flygvapnets befälhavare Hermann Göring lovade att den 6:e Armén skulle kunna försörjas av Luftwaffe fram tills dess Wehrmacht kunde bryta inringningen.
Hitlers order till den 6:e Arméns befälhavare, General Friedrich Paulus var att hålla ut, samtidigt som det Tredje Riket skramlade ihop de styrkor som fanns tillgängliga för att försöka inleda ett undsättningsförsök. Samtidigt hade den sovjetiska motoffensiven även påverkat de tyska styrkor som rörde sig mot ner mot Kaukasus, och även om dessa fortsatt offensiven hade de märkt att motståndet hårdnat i takt med att terrängen blev allt mer besvärlig. Tyska bergjägare lyckades ta sig upp på Elbrus topp innan de tvingades tillbaka, en nyhet som tydligen ska ha retat upp Hitler som kallade tilltaget för en onödig utflykt.
Samtidigt stärktes den sovjetiska ringen runt Stalingrad, och trots Görings löften hade Luftwaffe stora svårigheter att överhuvudtaget få in förnödenheter till de belägrade trupperna. Medan styrkorna i Kaukasus drog sig tillbaka, och de tyska styrkorna i Stalingrad grävde ner sig så inleddes den tyska motoffensiven, men nu hade Röda Armén överhanden. Dels visste man vart de tyska styrkorna skulle komma, dels försvårades angreppet av det försämrade väderläget och till slut körde de tyska styrkorna fast och möjligheterna att undsätta Stalingrad var borta. Inne i fickan hade läget blivit allt mer desperat, de sovjetiska angreppen fortsatte utan något avbrott och bristen på förnödenheter var akut. När så de sovjetiska styrkorna lyckades splittra fickan i två delar, och på så sätt effektivt förneka dem tillgången till de vitala landningsbanor som Luftwaffe använde sig av, var den 6:e Arméns öde förseglat. Under några desperata dagar fortsatte striderna, men till slut valde Paulus, som bara dagarna innan utnämnts till fältmarskalk, att kapitulera. Runt hundratusen tyska, kroatiska och rumänska styrkor marscherade iväg mot Sibirien, varifrån få skulle återvända.
Nyheten om Stalingrads fall blev ett svårt nederlag för Tyskland, inte minst därför att det sammanföll med den brittiska motoffensiven i Nordafrika och förlusten vid El Alamein. Det var förstås också en stor prestigeförlust, den tyska propagandan hade ju i praktiken redan hösten 1942 utropat en tysk seger i Stalingrad och Goebbels fick nu jobba hårt för att försöka minimera förlusten.
Som om inte detta var nog innebar debaclet i Stalingrad ytterligare förluster i manskap och utrustning den tyska armén i praktiken inte kunde ersätta. Även om många av de divisioner som förlorats snabbt ställdes upp på nytt, utgjordes manskapet i dessa ofta av soldater som var både sämre utbildade och utrustade. Stalingrads fall innebar också att den tyska fronten i området hotade att kollapsa, och även om de tyska befälhavarna tämligen framgångsrikt lyckades undvika en total kollaps, var det uppenbart för de flesta att initiativet nu gått över till Sovjetunionen och att möjligheten för Tyskland att militärt besegra Sovjetunionen nu var långt borta.
Det var dock inte bara Tyskland som drabbats av i praktiken oersättliga förluster, även Rumänien, Italien, Slovakien, Ungern och Kroatien hade haft styrkor som drabbats av svåra förluster under striderna i Stalingrad eller i Kaukasus. Till exempel hade den italienska expeditionskåren som drabbats av svåra förluster under striderna 1941-42, hade i praktiken upphört att existera efter den sovjetiska offensiven i november 1942. Men ännu allvarligare för Tyskland var förstås att relationerna mellan Tyskland och dess allierade allvarligt försämrades efter Stalingrad, både Rumänien och Ungern som bidragit med trupper till striderna runt staden började inse att man helt klart satsat på fel häst. Situationen blev inte heller bättre av att delar av ansvaret för utvecklingen skylldes på de rumänska styrkorna, vilka anklagades för att varit fega och övergivit sina ställningar. Men det var inte bara Tysklands allierade som anklagades för fiaskot, fältmarskalk Friedrich Paulus, som dessutom haft fräckheten att tas tillfånga, anklagades av den tyska propagandan för att ha orsakat katastrofen och att han inte borde kapitulerat. Den vid det här laget troligen svårt medtagna, och politiskt naiva Paulus blev ett lätt byte för den sovjetiska propagandan som snabbt satte upp ett råd bestående av tillfångatagna tyska officerare från Stalingrad för att underminera den tyska krigsmakten.
Även om den tyska armén mäktade med en massiv offensiv till på Östfronten, så innebar slaget om Stalingrad och misslyckandet att inta oljefälten i Kaukasus att initiativet nu helt och hållet återfanns hos Röda Armén. Resten av kriget på östfronten blev i praktiken endast en utdragen defensiv kamp, där de tyska styrkorna obönhörligt drevs allt mer västerut.

Slaget om Stalingrad är kanske vid sidan av slaget om Kursk, ett av de få större sammandrabbningar på östfronten som de flesta känner till. Ironiskt nog var inte Stalingrad målet för den tyska sommaroffensiven 1942, men i takt med att kampanjen i Kaukasus körde fast och det blev uppenbart att dessa inte skulle bli så avgörande som man hoppats flyttades fokus till Stalingrad. Här blev den – primärt – tyska krigsmakten indragen i ett utnötningskrig den inte kunde vinna, och även om de sovjetiska förlusterna var ansenliga, var detta förluster man i alla fall kunde ersätta. De tyska förlusterna under sommaroffensiven 1942 var i praktiken oersättliga, och till detta ska också läggas de rumänska, italienska, slovakiska och ungerska förlusterna, där i praktiken all förlorad utrustning måste ersättas med tysk. Till skillnad från t.ex. USA som kunde försörja såväl sig själv som sina allierade med utrustning, hade den så hyllade tyska krigsindustrin stora svårigheter att försörja Tyskland med utrustning, än mindre sina allierade.
Men det var inte bara förlusten av utrustning och soldater som gjorde att relationerna mellan Tyskland och hennes allierade blev allt mer ansträngd, kritiken mot hur de allierade styrkorna uppträtt gjorde inte saken bättre. Och även om det delvis fanns en grund för kritiken, så kan man bara så här i efterhand konstatera att den till viss del också är grundlös och att ansvaret för varför man inte kunde stoppa de sovjetiska styrkorna faller tungt på Tyskland. Som redan påpekats tidigare var terrängen föga lämpad för försvarsstrider, och trots uppmaningar från rumänerna att de saknade utrustning gjordes lite eller inget för att råda bot på dessa brister. Inte heller kan man påstå att de tyska förband som trots allt återfanns vid de avsnitt där de sovjetiska styrkorna bröt in, hade några större framgångar och att de också led brist på adekvata pansarvärnsvapen.