Devisen att det är ”segraren som skriver historien” är tämligen uppenbar när det gäller det andra världskriget, under stora delar av efterkrigstiden dominerades debatten om – speciellt – de övergrepp som tyskarna begått under kriget. Eventuella överträdelser av de allierade har allt som oftast negligerats eller helt enkelt glömts bort. På senare tid har dock många forskare börjat intresse sig även för denna aspekt av kriget, speciellt i Tyskland har många börjat intressera sig för de hundratusentals tyskar som fördrevs från Östpreussen eller de delar av Tyskland som efter kriget blev en del av Polen. Även det öde som drabbade de så kallade Volksdetusche, etniska tyskar som bodde utanför det egentliga Tyskland och som efter kriget även dessa fördrevs från område de bott i sedan medeltiden. Det är dock inte bara i Tyskland frågan tagits upp rörande de allierades agerande, även i länder som Storbritannien och USA börjar forskare intressera sig för denna – i många avseenden – bortglömda bit av kriget. Även om denna debatt så sakta börjar nå allmänheten, med böcker som Niklas Sennertags ”Stalin hämnd” eller Jörg Friedrichs ”Branden”, så har frågan rörande de allierades förbrytelser sällan nått allmänheten.
Ett sådant undantag utgörs av Arthur Harris, även kallad ”Bomber” Harris, som allt sedan kriget varit en ytterst kontroversiell person inte bara i Tyskland, utan även i Storbritannien. Här är berättelsen om en man, som om han stridit på fel sida troligen åtalats och dömts för krigsförbrytelser, men som nu råkade befinna sig på rätt sida…
Arthur Harris föddes den 13 april 1892 i Cheltenham, och fick valet ”armén eller kolonierna” av sina föräldrar när det stod klart att han inte skulle göra någon akademisk karriär. Harris valde det senare och flyttade till dåvarande Rhodesia där han livnärde sig på att bl.a. leta efter guld. I samband med krigsutbrottet tog han tjänstgöring i den rhodesiska armén och deltog i striderna i nuvarande Namibia. Han återvände till Europa 1915 och fick tjänst hos den kungliga flygkåren, vid krigets slut hade han noterats för fem segrar, fått flygvapnets kors (Air Foce Cross) och fått befälet över den 44. Skvadronen.
Harris valde efter krigsslutet att stanna kvar inom flygvapnet, vilket nu fick huvudansvaret för många av de nya kolonier Storbritannien fick överta efter kriget. Oroade över att det hitintills självständiga flygvapnet skulle läggas ner, eller ännu värre underställas armén, hade flera högre flygvapenofficerare lagt fram ett förslag om att flygvapnet skulle få huvudansvaret för säkerheten i de brittiska kolonierna i Mellersta östern. Efter viss vånda godkände det brittiska försvarsdepartementet förslaget, till stora delar på grund av att man insåg att armén aldrig skulle kunna täcka lika stora områden som flygvapnet kunde, och till en lägre kostnad.
En av dem som förflyttades till Mellersta östern var förstås Harris, som i sann kolonialanda ansåg att ”det enda araberna förstår är en hård tillrättavisning”. Tillrättavisningen bestod sedvanligt i en massiv bombräd mot någon upprorisk klan, och vid sidan av denna verksamhet deltog Harris även i arbetet med att utveckla ny utrustning, bl.a. en bomb med fördröjd sprängverkan. Han återvände 1924 till England där han efter att ha genomgått utbildning vid generalstabsskolan i Camberley återvände till Mellersta östern för tjänstgöring i såväl Egypten som Palestina. Återigen ställdes han inför återkommande uppror, och lär ha sagt att ”en 100 kg eller 250 kg bomb i varje by borde lösa problemet”, en obehaglig föraning om vad som komma skulle…
Vid krigsutbrottet hade Harris, som efter en kortare period i USA, fortfarande tjänstgjorde i Mellersta östern och befordrats till viceamiral i Flygvapnet. I september kallades han tillbaka till Storbritannien och fick befälet över den femte gruppen, 1941 befordrades han till marskalk inom flygvapnet och i februari 1942 till överbefälhavare för Bomber Command.
Harris satte genast igång att rusta upp sitt departement, och det var kanske i tid. För den brittiska bombflottan var i ett miserabelt skick, nära två och halvt års krig hade satt sina spår på en vapengren som i mångt och mycket var utrustad för krig i kolonierna. För även om den brittiska propagandan hade slagit upp de återkommande brittiska bombräderna mot Tyskland som stora militära framgångar, hade de i praktiken haft ringa betydelse. Men i en tid när motgångarna staplades på varandra, och de tyska styrkorna såg oövervinneliga hade de brittiska bombräderna spelat en viktig roll för den brittiska moralen. Men nu när krigets lycka äntligen såg ut att vända, i december hade de tyska styrkorna för första gången fått sett sig besegrad när de sovjetiska styrkorna genomförde en massiv motoffensiv utanför Moskva. Ännu viktigare var dock nyheten, även om den delvis förmörkades av motgångarna i Sydostasien, att USA nu på allvar trädde in i kriget, då Italien och Tyskland förklarat krig mot USA. Även om dessa nyheter säkerligen stärkte Harris, så kunde de dock inte avhjälpa de akuta brister som bombflottan led av.
Inte nog med att de flesta bombflygplan var omoderna och på intet sätt var anpassade för den roll de nu fått, lejonparten av flygplanen bestod av medeltunga bombflygplan som mer var anpassade för kolonialkrig än ett krig i Europa. Något som förstås också smittade av sig på flygplanens besättningar, vilka generellt sätt tenderade till att vara alldeles för dåligt utbildade för sina uppgifter och i många fall inte ens klarade av att navigera rätt eller fälla bomberna över sina mål. För även om den brittiska propagandan hyllat de modiga bombflygarna, hade de aldrig fått samma glamour som omgav jaktpiloterna. Något som också visade sig ekonomiskt, då försvarsdepartementet hitintills valt att satsa på Fighter Command.
Harris började genast förorda att tillverkningen koncentrerades på tyngre bombflygplan och bättre utbildning av besättningsmännen. I väntan på de nya moderna bombflygplanen lät han damma av flera av de äldre modeller, som fortfarande var i tjänst men som användes sparsamt istället för de lättare modellerna. I samråd med professor Fredrick Lindemann, som vid ungefär samma tidpunkt utsetts till regeringens rådgivare i tekniska frågor, började man utveckla en ny taktik för bombkriget.
Precis som många andra vapen som på allvar visat sin potential under det första världskriget, hade framtiden för bombflyget rönt stort intresse. Möjligheten till att föra tre dimensionellt krig, tidigare hade ju krig förts på marken eller i vattnet, lovade såväl nya möjligheter som nya faror. Även om de tyska angreppen mot London, främst genom Gothabombare eller zeppelinare, hade varit tämligen ineffektiva, hade de ändå satt sina spår. Britterna som under tidigare konflikter förlitat sig på den engelska flottan och den engelska kanalen, insåg att den nya krigföringen också kunde medföra stora risker. I ett slag kunde nämligen Storbritannien angripas utan att vare sig flottan, eller kanalen kunde skydda landet. Å andra sidan innebar den nya tekniken att Storbritannien kunde angripa mål i t.ex. Europa utan att behöva skicka tusentals soldater till slagfälten. Runt om i Europa och USA började nu tankarna på att man genom en massiv bombräd skulle kunna besegra fienden, att detta i stora drag gjorde den tidigare fredade civila befolkningen till legitima mål verkar få ha reflekterat över. Den moraliska gräns som tidigare dragits mellan civila och militärer, började därmed suddas ut.
Även om britterna till viss del redan testat dessa tankegångar på upproriska klaner och stammar, bl.a. i Mellersta östern under mellankrigstiden, så var dessa tankegångar för de allra flesta tämligen okända. Spanska inbördeskriget skulle ändra på detta…
1936 skakas Spanien av en våldsam statskupp, som trots det massiva stödet bland militären, misslyckas. Oroade över utvecklingen väljer militärerna att be om stöd från Italien och Tyskland, som först verkar ovilliga, men snart väljer att bistå de spanska kuppmakarna. Utrustade med några av det Tredje Rikets nyaste vapen, främst då flygplan, börjar även tyskarna genomföra de ovan nämnda teorierna i praktiken.
Även om effekterna uteblir, vilket tyskarna helt korrekt antar, beror på att de tyska bombflygplanen är alldeles för ineffektiva, så chockar angreppen Europa. Trots de tyska slutsatserna om kriget i Spanien, så förblir många av de modeller som tjänstgjorde i Spanien kvar i tysk tjänst. Kravet på kvantiteten väger enligt Hermann Göring högre än kvalitén, ett misstag Harris inte kommer göra…
Chockvågorna från det spanska inbördeskriget hinner knappt lägga sig förrän Tyskland angriper Polen, och på så sätt inleder det andra världskriget. De första åren är fyllda av – för den brittiska militären och civilbefolkningen – berättelser om det effektiva tyska flygvapnet, städer som Rotterdam och Warszawa görs i stora delar till rykande ruinhögar innan det är dags för Luftwffe att angripa Storbritannien. Men trots att Göring och Luftwaffe angriper Storbritannien med allt de äger, och några högst omoderna italienska flygplan, så lyckas inte tyskarna knäcka britterna, snarare tvärt om.
För även om angreppen i sig är våldsamma, så visar de sig i realiteten vara verkningslösa. Med undantag för Belgrad, som efter en våldsam bombräd senare kapitulerar till ett par tyska Waffen-SS soldater, så är effekten snarare tvärt om. Detta verkar dock inte avskräcka vare sig Harris eller Lindemann…
De första brittiska angreppen riktas primärt mot militära mål eller fabriker, men trots stora brittiska förluster så är effekten minimal. Väder, den mänskliga faktorn och ett allt mer väloljat tyskt luftförsvar gör angreppen i praktiken omöjliga att genomföra. De brittiska utvärderingarna, som Harris uppenbarligen tog intryck av, är eniga om att besättningen har svårt att lokalisera målen, britterna valde ofta att angripa nattetid, och att fabrikerna ofta är försvarade av såväl luftvärnskanoner som stridsflyg. De få gånger man faktiskt lyckades träffa målen, så dröjde det inte länge innan tyskarna reparerat skadorna och återfått normal produktion.
Det var uppenbart ansåg Harris att man behövde en ny taktik, och det är nu Lindemann kommer in i handlingen…
Vad Lindeman hade för idéer, ja det kommer vi få se imorgondagens inlägg…
Thursday, January 21, 2010
Wednesday, January 20, 2010
Vad händer när kamerorna släcks?
Det kan förstås inte undgått någon om att delar av Haiti skakats av en förödande jordbävning, om man nu inte är Gunde Svan, som enligt Expressen levde i total okunnighet. Som alltid när en sådan här katastrof inträffar så kommer nu massmedia, gator och torg att fylla med organisationer och personer som ska samla in pengar till Haiti. Vissa av dessa är seriösa, andra är det förstås inte, och det lär knappast dröja innan de första uppgifterna om falska insamlingar når massmedia. Hur som helst lär miljontals kronor söka sig till olika biståndsorganisationer, men frågan är trots allt till vilken nytta?
Haiti har under nästan hela sin existens varit ett starkt disfunktionellt samhälle. Trots de stora förhoppningar som fanns när Haiti, efter en våldsam och utdragen frihetskamp, förklarades självständigt, har i princip inga infriats. Som jag visade i ett blogginlägg har landet en nästan ofattbar historia av vanstyre, där den ene efter den andre ledaren verkat försökt gå till historien som århundradets mest inkompetente ledare. Förfallet var så allvarligt att USA, delvis också oroade över ett ökande tyskt inflytande, helt sonika ockuperade landet 1911. Under den drygt 20 år långa ockupationen, där ökade konflikter mellan ockupationsmakten och lokalbefolkningen gjorde att USA till slut drog sig ur, moderniserades landet. Med amerikanskt bistånd byggdes landets infrastruktur upp, man anlade vattenkraftverk, skolor och så vidare. När de sista amerikanska soldaterna lämnade Haiti var – bokstavligen – bordet dukat, och ett tag såg det faktiskt ut som om landet skulle ta sig ur den avgrund man hamnat i.
Tyvärr så har förhoppningarna runt detta inte heller infriats, efter andra världskriget har landet successivt gått från sämre till sämst. Under ledning av familjen Duvalier, där far (Papa Doc) och son (Baby Doc), skapades ett veritabelt voodooskräckvälde, delvis med USA:s goda minne.
Åren efter Baby Doc, som till slut avsattes av militären, har inte heller gett något egentligt hopp. Vare sig Aristide eller hans efterträdare Prevál har ingjutit något speciellt hopp, snarare tvärt om så har de mer eller mindre fortsatt på den tidigare inslagna vägen. Även om det förstås kan riktas kritik mot hur Aristide avsattes, så kan ingen ifrågasätta det faktum att hans styre var befläckat av korruptionsanklagelser mot såväl honom som hans ministrar. En av dessa blev förövrigt gripen av myndigheterna i Kanada, misstänkt för samröre med den haitiska maffian. Aristide sitter nu i Centralafrikanska republiken, dit han skickades av USA och där han begärt och fått asyl. Samtidigt kan man bara konstatera att Prevál inte heller lyckats nämnvärt, sedan mitten av 2000-talet styrs landet i praktiken av FN som också förlagt FN-trupper i landet
.
För att ytterligare förvärra den kris, som nu blivit akut (återigen) efter en naturkatastrof, är att landet nu ser ut att bli en bricka i ett internationellt spel. För i skuggan av jordbävningen börjar det blåsa upp till strid mellan Frankrike, USA och Brasilien om vem som egentligen ska ha inflytande över den lilla nationen. Frankrike som i det tyst flyttat fram sitt internationella inflytande, främst då i de forna kolonierna i Afrika, har yttrat sig negativt om ett ökande amerikansk inflytande i ett land Frankrike ser som sin intressesfär. Brasilien å andra sidan, som av många analytiker ser som en framtida latinamerikansk stormakt, ser en möjlighet att flytta fram sina positioner visavi såväl USA som Venezuela. Det är också Brasilien som bistår med majoriteten av de FN-trupper som är stationerad i landet.
USA å sin sida ser troligen en möjlighet att öka sitt inflytande i en region som man under många år inte brytt sig om, speciellt som fokus de senaste åren legat på kriget mot terrorn.
Så i skuggan av denna katastrof så utspelas en annan och ett mer cyniskt spel, där katastrofen i mångt och mycket blir ett sätt för parterna att stärka sina positioner. Frankrike har redan bett EU om stöd i sina försök att få överhand, Brasilien slår på de anti-amerikanska känslorna i Latinamerika och USA nyttjar det faktum att landet de facto är regionens SUPERMAKT. Brickorna i detta spel är förstås haitierna, som med största sannolikhet kommer få leva kvar med inkompetenta ledare, en korrupt statsapparat och utländska trupper på gatorna i huvudstaden och landet större städer.
Så vad kommer då att hända när de upprörda journalisterna återvänder hem till Europa/USA och Latinamerika, när Haiti återigen försvunnit från löpsedlarna och massmedia och biståndsorganisationerna funnit andra – mer behjärtansvärda – katastrofer? För även om världens länder nu står på kö, eller åtminstone Sverige, att bygga upp Haiti, finns det något hopp om att skapa ett hållbart haitiskt samhälle som kan stå på egna ben?
Som läget är just nu, och med en snabb titt bakåt, så är svaret nej. Haiti kommer aldrig att bli ett fungerande samhälle, utan kommer under oöverskådlig framtid bli den fula ankungen som aldrig blir fin, och där omvärlden kommer pumpa ner oändliga summor i ett stort, svart hål utan slut.
Någon vän av ordningen kanske nu säger att det bara löser sig om FN, eller kanske EU, går in och tar över kontrollen. Men så enkelt är det förstås inte, EU:s och FN:s agerande i t.ex. Kosovo visar klart och tydligt att dessa på intet sätt är några garanter mot korruption och maktfullkomlighet. Snarare tvärt om…
Så tyvärr så målar jag en mörk, och tämligen dyster, framtid för Haiti. Ett land som så många gånger har haft hoppet, men som aldrig kunnat förvalta det. De pengar som idag skänks är förstås viktiga och delvis nödvändiga, men samtidigt så är det också så att biståndet och hjälpen bara kommer cementera landets situation.
Haiti har under nästan hela sin existens varit ett starkt disfunktionellt samhälle. Trots de stora förhoppningar som fanns när Haiti, efter en våldsam och utdragen frihetskamp, förklarades självständigt, har i princip inga infriats. Som jag visade i ett blogginlägg har landet en nästan ofattbar historia av vanstyre, där den ene efter den andre ledaren verkat försökt gå till historien som århundradets mest inkompetente ledare. Förfallet var så allvarligt att USA, delvis också oroade över ett ökande tyskt inflytande, helt sonika ockuperade landet 1911. Under den drygt 20 år långa ockupationen, där ökade konflikter mellan ockupationsmakten och lokalbefolkningen gjorde att USA till slut drog sig ur, moderniserades landet. Med amerikanskt bistånd byggdes landets infrastruktur upp, man anlade vattenkraftverk, skolor och så vidare. När de sista amerikanska soldaterna lämnade Haiti var – bokstavligen – bordet dukat, och ett tag såg det faktiskt ut som om landet skulle ta sig ur den avgrund man hamnat i.
Tyvärr så har förhoppningarna runt detta inte heller infriats, efter andra världskriget har landet successivt gått från sämre till sämst. Under ledning av familjen Duvalier, där far (Papa Doc) och son (Baby Doc), skapades ett veritabelt voodooskräckvälde, delvis med USA:s goda minne.
Åren efter Baby Doc, som till slut avsattes av militären, har inte heller gett något egentligt hopp. Vare sig Aristide eller hans efterträdare Prevál har ingjutit något speciellt hopp, snarare tvärt om så har de mer eller mindre fortsatt på den tidigare inslagna vägen. Även om det förstås kan riktas kritik mot hur Aristide avsattes, så kan ingen ifrågasätta det faktum att hans styre var befläckat av korruptionsanklagelser mot såväl honom som hans ministrar. En av dessa blev förövrigt gripen av myndigheterna i Kanada, misstänkt för samröre med den haitiska maffian. Aristide sitter nu i Centralafrikanska republiken, dit han skickades av USA och där han begärt och fått asyl. Samtidigt kan man bara konstatera att Prevál inte heller lyckats nämnvärt, sedan mitten av 2000-talet styrs landet i praktiken av FN som också förlagt FN-trupper i landet
.
För att ytterligare förvärra den kris, som nu blivit akut (återigen) efter en naturkatastrof, är att landet nu ser ut att bli en bricka i ett internationellt spel. För i skuggan av jordbävningen börjar det blåsa upp till strid mellan Frankrike, USA och Brasilien om vem som egentligen ska ha inflytande över den lilla nationen. Frankrike som i det tyst flyttat fram sitt internationella inflytande, främst då i de forna kolonierna i Afrika, har yttrat sig negativt om ett ökande amerikansk inflytande i ett land Frankrike ser som sin intressesfär. Brasilien å andra sidan, som av många analytiker ser som en framtida latinamerikansk stormakt, ser en möjlighet att flytta fram sina positioner visavi såväl USA som Venezuela. Det är också Brasilien som bistår med majoriteten av de FN-trupper som är stationerad i landet.
USA å sin sida ser troligen en möjlighet att öka sitt inflytande i en region som man under många år inte brytt sig om, speciellt som fokus de senaste åren legat på kriget mot terrorn.
Så i skuggan av denna katastrof så utspelas en annan och ett mer cyniskt spel, där katastrofen i mångt och mycket blir ett sätt för parterna att stärka sina positioner. Frankrike har redan bett EU om stöd i sina försök att få överhand, Brasilien slår på de anti-amerikanska känslorna i Latinamerika och USA nyttjar det faktum att landet de facto är regionens SUPERMAKT. Brickorna i detta spel är förstås haitierna, som med största sannolikhet kommer få leva kvar med inkompetenta ledare, en korrupt statsapparat och utländska trupper på gatorna i huvudstaden och landet större städer.
Så vad kommer då att hända när de upprörda journalisterna återvänder hem till Europa/USA och Latinamerika, när Haiti återigen försvunnit från löpsedlarna och massmedia och biståndsorganisationerna funnit andra – mer behjärtansvärda – katastrofer? För även om världens länder nu står på kö, eller åtminstone Sverige, att bygga upp Haiti, finns det något hopp om att skapa ett hållbart haitiskt samhälle som kan stå på egna ben?
Som läget är just nu, och med en snabb titt bakåt, så är svaret nej. Haiti kommer aldrig att bli ett fungerande samhälle, utan kommer under oöverskådlig framtid bli den fula ankungen som aldrig blir fin, och där omvärlden kommer pumpa ner oändliga summor i ett stort, svart hål utan slut.
Någon vän av ordningen kanske nu säger att det bara löser sig om FN, eller kanske EU, går in och tar över kontrollen. Men så enkelt är det förstås inte, EU:s och FN:s agerande i t.ex. Kosovo visar klart och tydligt att dessa på intet sätt är några garanter mot korruption och maktfullkomlighet. Snarare tvärt om…
Så tyvärr så målar jag en mörk, och tämligen dyster, framtid för Haiti. Ett land som så många gånger har haft hoppet, men som aldrig kunnat förvalta det. De pengar som idag skänks är förstås viktiga och delvis nödvändiga, men samtidigt så är det också så att biståndet och hjälpen bara kommer cementera landets situation.
Vad händer när kamerorna släcks?
Det kan förstås inte undgått någon om att delar av Haiti skakats av en förödande jordbävning, om man nu inte är Gunde Svan, som enligt Expressen levde i total okunnighet. Som alltid när en sådan här katastrof inträffar så kommer nu massmedia, gator och torg att fylla med organisationer och personer som ska samla in pengar till Haiti. Vissa av dessa är seriösa, andra är det förstås inte, och det lär knappast dröja innan de första uppgifterna om falska insamlingar når massmedia. Hur som helst lär miljontals kronor söka sig till olika biståndsorganisationer, men frågan är trots allt till vilken nytta?
Haiti har under nästan hela sin existens varit ett starkt disfunktionellt samhälle. Trots de stora förhoppningar som fanns när Haiti, efter en våldsam och utdragen frihetskamp, förklarades självständigt, har i princip inga infriats. Som jag visade i ett blogginlägg har landet en nästan ofattbar historia av vanstyre, där den ene efter den andre ledaren verkat försökt gå till historien som århundradets mest inkompetente ledare. Förfallet var så allvarligt att USA, delvis också oroade över ett ökande tyskt inflytande, helt sonika ockuperade landet 1911. Under den drygt 20 år långa ockupationen, där ökade konflikter mellan ockupationsmakten och lokalbefolkningen gjorde att USA till slut drog sig ur, moderniserades landet. Med amerikanskt bistånd byggdes landets infrastruktur upp, man anlade vattenkraftverk, skolor och så vidare. När de sista amerikanska soldaterna lämnade Haiti var – bokstavligen – bordet dukat, och ett tag såg det faktiskt ut som om landet skulle ta sig ur den avgrund man hamnat i.
Tyvärr så har förhoppningarna runt detta inte heller infriats, efter andra världskriget har landet successivt gått från sämre till sämst. Under ledning av familjen Duvalier, där far (Papa Doc) och son (Baby Doc), skapades ett veritabelt voodooskräckvälde, delvis med USA:s goda minne.
Åren efter Baby Doc, som till slut avsattes av militären, har inte heller gett något egentligt hopp. Vare sig Aristide eller hans efterträdare Prevál har ingjutit något speciellt hopp, snarare tvärt om så har de mer eller mindre fortsatt på den tidigare inslagna vägen. Även om det förstås kan riktas kritik mot hur Aristide avsattes, så kan ingen ifrågasätta det faktum att hans styre var befläckat av korruptionsanklagelser mot såväl honom som hans ministrar. En av dessa blev förövrigt gripen av myndigheterna i Kanada, misstänkt för samröre med den haitiska maffian. Aristide sitter nu i Centralafrikanska republiken, dit han skickades av USA och där han begärt och fått asyl. Samtidigt kan man bara konstatera att Prevál inte heller lyckats nämnvärt, sedan mitten av 2000-talet styrs landet i praktiken av FN som också förlagt FN-trupper i landet
.
För att ytterligare förvärra den kris, som nu blivit akut (återigen) efter en naturkatastrof, är att landet nu ser ut att bli en bricka i ett internationellt spel. För i skuggan av jordbävningen börjar det blåsa upp till strid mellan Frankrike, USA och Brasilien om vem som egentligen ska ha inflytande över den lilla nationen. Frankrike som i det tyst flyttat fram sitt internationella inflytande, främst då i de forna kolonierna i Afrika, har yttrat sig negativt om ett ökande amerikansk inflytande i ett land Frankrike ser som sin intressesfär. Brasilien å andra sidan, som av många analytiker ser som en framtida latinamerikansk stormakt, ser en möjlighet att flytta fram sina positioner visavi såväl USA som Venezuela. Det är också Brasilien som bistår med majoriteten av de FN-trupper som är stationerad i landet.
USA å sin sida ser troligen en möjlighet att öka sitt inflytande i en region som man under många år inte brytt sig om, speciellt som fokus de senaste åren legat på kriget mot terrorn.
Så i skuggan av denna katastrof så utspelas en annan och ett mer cyniskt spel, där katastrofen i mångt och mycket blir ett sätt för parterna att stärka sina positioner. Frankrike har redan bett EU om stöd i sina försök att få överhand, Brasilien slår på de anti-amerikanska känslorna i Latinamerika och USA nyttjar det faktum att landet de facto är regionens SUPERMAKT. Brickorna i detta spel är förstås haitierna, som med största sannolikhet kommer få leva kvar med inkompetenta ledare, en korrupt statsapparat och utländska trupper på gatorna i huvudstaden och landet större städer.
Så vad kommer då att hända när de upprörda journalisterna återvänder hem till Europa/USA och Latinamerika, när Haiti återigen försvunnit från löpsedlarna och massmedia och biståndsorganisationerna funnit andra – mer behjärtansvärda – katastrofer? För även om världens länder nu står på kö, eller åtminstone Sverige, att bygga upp Haiti, finns det något hopp om att skapa ett hållbart haitiskt samhälle som kan stå på egna ben?
Som läget är just nu, och med en snabb titt bakåt, så är svaret nej. Haiti kommer aldrig att bli ett fungerande samhälle, utan kommer under oöverskådlig framtid bli den fula ankungen som aldrig blir fin, och där omvärlden kommer pumpa ner oändliga summor i ett stort, svart hål utan slut.
Någon vän av ordningen kanske nu säger att det bara löser sig om FN, eller kanske EU, går in och tar över kontrollen. Men så enkelt är det förstås inte, EU:s och FN:s agerande i t.ex. Kosovo visar klart och tydligt att dessa på intet sätt är några garanter mot korruption och maktfullkomlighet. Snarare tvärt om…
Så tyvärr så målar jag en mörk, och tämligen dyster, framtid för Haiti. Ett land som så många gånger har haft hoppet, men som aldrig kunnat förvalta det. De pengar som idag skänks är förstås viktiga och delvis nödvändiga, men samtidigt så är det också så att biståndet och hjälpen bara kommer cementera landets situation.
Haiti har under nästan hela sin existens varit ett starkt disfunktionellt samhälle. Trots de stora förhoppningar som fanns när Haiti, efter en våldsam och utdragen frihetskamp, förklarades självständigt, har i princip inga infriats. Som jag visade i ett blogginlägg har landet en nästan ofattbar historia av vanstyre, där den ene efter den andre ledaren verkat försökt gå till historien som århundradets mest inkompetente ledare. Förfallet var så allvarligt att USA, delvis också oroade över ett ökande tyskt inflytande, helt sonika ockuperade landet 1911. Under den drygt 20 år långa ockupationen, där ökade konflikter mellan ockupationsmakten och lokalbefolkningen gjorde att USA till slut drog sig ur, moderniserades landet. Med amerikanskt bistånd byggdes landets infrastruktur upp, man anlade vattenkraftverk, skolor och så vidare. När de sista amerikanska soldaterna lämnade Haiti var – bokstavligen – bordet dukat, och ett tag såg det faktiskt ut som om landet skulle ta sig ur den avgrund man hamnat i.
Tyvärr så har förhoppningarna runt detta inte heller infriats, efter andra världskriget har landet successivt gått från sämre till sämst. Under ledning av familjen Duvalier, där far (Papa Doc) och son (Baby Doc), skapades ett veritabelt voodooskräckvälde, delvis med USA:s goda minne.
Åren efter Baby Doc, som till slut avsattes av militären, har inte heller gett något egentligt hopp. Vare sig Aristide eller hans efterträdare Prevál har ingjutit något speciellt hopp, snarare tvärt om så har de mer eller mindre fortsatt på den tidigare inslagna vägen. Även om det förstås kan riktas kritik mot hur Aristide avsattes, så kan ingen ifrågasätta det faktum att hans styre var befläckat av korruptionsanklagelser mot såväl honom som hans ministrar. En av dessa blev förövrigt gripen av myndigheterna i Kanada, misstänkt för samröre med den haitiska maffian. Aristide sitter nu i Centralafrikanska republiken, dit han skickades av USA och där han begärt och fått asyl. Samtidigt kan man bara konstatera att Prevál inte heller lyckats nämnvärt, sedan mitten av 2000-talet styrs landet i praktiken av FN som också förlagt FN-trupper i landet
.
För att ytterligare förvärra den kris, som nu blivit akut (återigen) efter en naturkatastrof, är att landet nu ser ut att bli en bricka i ett internationellt spel. För i skuggan av jordbävningen börjar det blåsa upp till strid mellan Frankrike, USA och Brasilien om vem som egentligen ska ha inflytande över den lilla nationen. Frankrike som i det tyst flyttat fram sitt internationella inflytande, främst då i de forna kolonierna i Afrika, har yttrat sig negativt om ett ökande amerikansk inflytande i ett land Frankrike ser som sin intressesfär. Brasilien å andra sidan, som av många analytiker ser som en framtida latinamerikansk stormakt, ser en möjlighet att flytta fram sina positioner visavi såväl USA som Venezuela. Det är också Brasilien som bistår med majoriteten av de FN-trupper som är stationerad i landet.
USA å sin sida ser troligen en möjlighet att öka sitt inflytande i en region som man under många år inte brytt sig om, speciellt som fokus de senaste åren legat på kriget mot terrorn.
Så i skuggan av denna katastrof så utspelas en annan och ett mer cyniskt spel, där katastrofen i mångt och mycket blir ett sätt för parterna att stärka sina positioner. Frankrike har redan bett EU om stöd i sina försök att få överhand, Brasilien slår på de anti-amerikanska känslorna i Latinamerika och USA nyttjar det faktum att landet de facto är regionens SUPERMAKT. Brickorna i detta spel är förstås haitierna, som med största sannolikhet kommer få leva kvar med inkompetenta ledare, en korrupt statsapparat och utländska trupper på gatorna i huvudstaden och landet större städer.
Så vad kommer då att hända när de upprörda journalisterna återvänder hem till Europa/USA och Latinamerika, när Haiti återigen försvunnit från löpsedlarna och massmedia och biståndsorganisationerna funnit andra – mer behjärtansvärda – katastrofer? För även om världens länder nu står på kö, eller åtminstone Sverige, att bygga upp Haiti, finns det något hopp om att skapa ett hållbart haitiskt samhälle som kan stå på egna ben?
Som läget är just nu, och med en snabb titt bakåt, så är svaret nej. Haiti kommer aldrig att bli ett fungerande samhälle, utan kommer under oöverskådlig framtid bli den fula ankungen som aldrig blir fin, och där omvärlden kommer pumpa ner oändliga summor i ett stort, svart hål utan slut.
Någon vän av ordningen kanske nu säger att det bara löser sig om FN, eller kanske EU, går in och tar över kontrollen. Men så enkelt är det förstås inte, EU:s och FN:s agerande i t.ex. Kosovo visar klart och tydligt att dessa på intet sätt är några garanter mot korruption och maktfullkomlighet. Snarare tvärt om…
Så tyvärr så målar jag en mörk, och tämligen dyster, framtid för Haiti. Ett land som så många gånger har haft hoppet, men som aldrig kunnat förvalta det. De pengar som idag skänks är förstås viktiga och delvis nödvändiga, men samtidigt så är det också så att biståndet och hjälpen bara kommer cementera landets situation.
Tuesday, January 19, 2010
Den vedervärdige mördaren
Även om det är svårt att definiera det Tredje Rikets vedervärdigaste man, det finns trots allt rätt många att välja mellan, så får nog ändå Oskar Dirlewanger ses som en av kandidaterna till någon av topp tio platserna. För till skillnad från många andra, t.ex. Julius Streicher, Erich Koch, Heinrich Himmler, Hans Frank, Erich von dem Bach och så vidare, så inskränkte sig inte Drilewangers aktiviteter till att underteckna dödsdomar vid ett skrivbord. Han agerade inte bara domare, utan även bödel, och hans aktiviteter och uppenbara hänsynslöshet väckte inte bara skräck och fruktan bland sina motståndare, utan även bland nazisterna själva. Detta är berättelsen om en av det Tredje Rikets kanske vidrigaste personer…
Oskar Dirlewanger föddes den 26 september 1895 i Würzberg och deltog i det första världskriget, där han ansågs som både modig och en exemplarisk soldat. Han hade rykte av sig att vara dödsföraktande, vilket kanske bevisas av att han sårades runt tio gånger, och belönades med både Järnkorset av första och andra klassen. Efter krigsslutet hade Dirlewanger, precis som många andra tyskar, svårt att anpassa sig till ett normalt civilt liv, något som onekligen förvärrades av det allmänna kaos som nu bröt ut i Tyskland.
Månaderna innan krigsslutet hade varit kaotiska i Tyskland, landet hade utsatts för en effektiv handelsblockad, något som hade drabbat civilbefolkningen hårt och lett till återkommande oroligheter. I takt med att allt fler soldater började återvända från fronten skärptes konflikterna, och lokala uppror av socialister startades. För att slå ner dessa valde det regerande socialdemokratiska partiet (SPD) att ingå en ohelig allians med den tyska krigsmakten, mot löfte om militärt stöd så fick de fria händer att slå ner upproren. Vid det här laget var dock den tyska krigsmakten i princip bara en pappersprodukt, majoriteten av soldaterna var hemförlovade och man saknade i praktiken möjlighet att bistå den bräckliga regeringen. För att lösa problemet valde man helt enkelt att sätta upp så kallade frikårer (Freikorps), bestående av såväl återvändande soldater som civilpersoner. Även om den stora majoriteten av dessa utgjordes av personer med liten, eller ingen, sympati för vare sig republiken eller den socialdemokratiska regeringen, hade SPD inget annat val.
Åren efter krigsslutet blev således våldsamma, i flera tyska delstater utbröt revolutioner och uppror, bl.a. i Bayern och i Berlin, vilka slogs ner under brutala former. Många av dem som senare skulle få framträdande roller i det Tredje Riket, bl.a. Martin Bormann, Hans Frank, Rudolf Hess o.s.v., deltog i dessa frikårer, och Dirlewanger var inget undantag.
Den uppenbarligen modige Dirlewanger hade förstås inga större problem att antas till frikårerna, och han tjänstgjorde i en rad frikårer i såväl Ruhr, Schlesien och Schlesien innan han slutligen valde att satsa på en civil karriär. Som många andra frikårssoldater hade han kombinerat sin paramilitärakarriär med en civil, och 1922 kunde han stoltsera med en doktorstitel i statskunskap vid universitetet i Frankfurt.
Vid det här laget hade dock oroligheterna i Tyskland börjat avta, frikårernas tid var över och de mer välorganiserade fördes över till det nybildade Reichswehr. Sina meriter till trots valde Dirlewanger en civil karriär, men åren av krig och de fysiska och psykiska skador han uppenbarligen ådragit sig gjorde sig konstant påminda. Han hade svårt att behålla något jobb någon längre tid, och likt många andra i sin situation sökte han sig till de högerextrema rörelser som växt upp som svampar i jorden efter kriget.
1923 blev han medlem i NSDAP men han verkar snabbt tappat intresse, och det dröjer ända fram till början av 1930-talet innan han återigen väljer att bli medlem i såväl partiet som SS. Hans problem att anpassa sig verkar dock inte minskat, 1934 grips han av tysk polis efter att han uppenbart berusad kört av vägen med en bil tillhörande partiet, med en 13 årig flicka från Bundes Deutscher Mädel (BDM) bredvid sig. Efter att han dömts till två års fängelse för våldtäkt, olovligt användande av partiegendom och rattfylla, sparkas han ut ur partiet och blir av med sitt jobb och sina militära utmärkelser. Efter avtjänat straff dröjer det inte länge innan han återigen hamnar i klammeri med lagen, återigen åtalad för sexuellt utnyttjande av minderårig döms han att avtjäna straffet vid koncentrationslägret i Welzheim. Här kunde förstås vår berättelse slutat, vilket den förstås inte gör, för in träder nu en person som kommer att spela en avgörande roll i vår berättelse, Gottlobb Berger.
Berger var en tidigare bekant till Dirlewanger, som efter kriget gjort karriär i såväl SA som SS, och som vid det laget var chef för SS huvudkontor i Berlin och en av Heinrich Himmlers närmaste män. Oroad över sin gamle väns situation, väljer Berger att agera och får honom frikänd och övertalar Dirlewanger att frivilligt söka sig till Kondorlegionen för att rentvå sitt namn.
Från 1936 till 1939 tjänstgör Dirlewanger i Spanien, där han återigen utmärker sig för såväl som en tapper, men dödsföraktande soldat. Väl tillbaka återfår han sitt medlemskap i NSDAP, SS, sina tidigare militära utmärkelser från det första världskriget och doktorstiteln vid universitetet i Frankfurt. Vid krigsutbrottet anmäler sig han som frivillig till Waffen-SS, där han utses till Obersturmführer och skickas till Polen där han tjänstgör vid ett koncentrationsläger utanför Lublin.
Under ett möte i Berlin väcks frågan hur man ska lösa problemen bakom de tyska linjerna i Generalguvernementet, där de fåtaliga tyska styrkorna har stora svårigheter att pacificera landsbygden. Himmler lanserar under detta möte sin idé att sätta samman ett förband bestående av tjuvskyttar, vilka han ansåg måste vara utmärkta skyttar och som dessutom var vana att kunna röra sig i naturen. Vid en närmare kontroll visade det sig dock att antalet tjuvskyttar i de tyska fängelserna var alldeles för få, men Berger ansåg att man inte behövde begränsa sig till enbart tjuvskyttar, utan kunde även använda sig av andra kriminella som mot tjänstgöring i förbandet kunde bli benådad, och han hade den perfekte befälhavaren.
Dirlewanger kallades tillbaka från Polen, och tog befälet över ett litet förband bestående av kriminella och soldater som dömts för olika disciplinbrott. Förbandet skickades till Generalguvernementet (den del av Polen som Tyskland ockuperade), och där förlades Dirlwangers förband utanför koncentrationslägret i Lublin, här började hänge sig med att plundra, våldta och mörda hämningslöst. Förbandets aktiviteter väckte givetvis inte bara polackernas irritation, utan såväl armén som SS klagade över Dirlewanger och deras mäns agerande. Efter rykten om att man injicerat stryknin i några polska flickor, och sedan bevittnat deras dödskamp, valde det lokala SS-befälet att ta kontakt med Berlin som satte Georg Konrad Morgen att utreda händelserna runt Dirlewanger. Oroade över utvecklingen lät Berger hastigt förflytta Dirlewanger och hans soldater till Vitryssland, där han antog att de ansvariga skulle se mellan fingrarna på förbandets aktiviteter, samtidigt som Morgen fick lägga ner sin utredning.
Väl i Vitryssland förstärktes förbandet med såväl sovjetiska överlöpare som fler grova brottslingar och sattes in för att bekämpa de sovjetiska partisanerna och terrorisera civilbefolkningen. Dirlewanger hängav sig dock inte bara åt att få leva ut sina fantasier, han deltog också aktivt i de militära uppdrag förbandet hade och fortsatte att utsätta sig för stora faror. En av hans favoritsysselsättningar under denna period var att flyga över det område man skulle patrullera och pricka av de byar där flygplanet blev utsatt för beskjutning, vilka sedan plundrades och brändes.
Uppgifterna och agerandet till trots så höll Dirlewanger hårt på disciplinen, och minsta överträdelse renderade antingen i fysisk bestraffning eller att personen fick återvända till sin fängelsevistelse. I takt med att den tyska krigslyckan vände blev behovet av förstärkningar till fronten allt mer och mer akut, och under sommaren 1944 förflyttades hela förbandet till fronten för att sättas in mot reguljära sovjetiska förband. Utan vare sig utbildning eller utrustning blev tiden vid fronten kostsam för Dirlewangers trupper, och i samband med den tyska reträtten från Sovjetunionen drabbades förbandet av svåra förluster och förlades i Polen i väntan på att förstärkas.
I slutet av juli hade de sovjetiska styrkorna nått till utkanterna av Warszawa, där den polska motståndsrörelsen blev allt oroligare över huruvida Sovjetunionen tänkte acceptera den Londonbaserade regeringen eller tillsätta sin egen. I ett sista desperat försök att återfå initiativet valde motståndsrörelsen att befria Warszawa, och den 1 augusti 1944 skakades huvudstaden av våldsamma sammanstötningar mellan polska och tyska styrkor. Överraskningsmomentet till trots så kunde tyskarna, efter stora svårigheter, slå tillbaka de polska angreppen och gå till motangrepp. De första tyska motangreppen blev dock verkningslösa, och en rasande Hitler beordrade Himmler att se till att staden försvann från kartan. Himmler överlät befälet till den man han ansåg vara mest lämpad, Erich von dem Bach, som varit ytterst ansvarig för att bekämpa de sovjetiska partisanerna. När det nu stod klart att någon sovjetisk offensiv inte var att vänta, de sovjetiska styrkorna var med största sannolikhet alldeles för hårt ansträngda av den otroligt snabba offensiv man nyss genomfört, satte tyskarna in allt de hade. Utrustning som under stora delar av kriget legat oanvända grävdes fram, bl.a. mösaren Karl, transporterades nu till området runt den polska huvudstaden.
Bland de förband som von dem Bach hade till sitt förfogande fanns Dirlewangers förband, som nu förstärkts med våldtäktsmän och andra som dömts för grova våldsbrott. Vid det här laget hade dock den tidigare stenhårda disciplinen successivt urholkats, och förbandet omgavs av enheter från den tyska militärpolisen för att skydda tyska civila. Tillsammans med Bornislaw Kaminskis brigad, som vi får återkomma till, sattes förbandet in mot de polska motståndsfickorna. Det stod snabbt klart att de båda förbanden, och Kaminskis i synnerhet, var helt värdelösa, och mest sysselsatte sig med att plundra och våldta polackerna. Återigen höjdes kritiska röster, inte bara från Wehrmacht utan också från Waffen-SS, rörande förbandens agerande, speciellt efter att manskap från Kaminskis brigad plundrat ett sjukhus för kvinnliga cancerpatienter och våldtagit såväl patienterna som personalen (varav många var tyskar). Efter detta kunde inte ens von dem Bach rädda Kaminski som greps, avrättades och manskapet från hans brigad skickades antingen till koncentrationsläger eller användes för att förstärka redan existerande förband.
Dirlewanger som deltog i den beryktade massakern i Wola, där mellan 40 000 – 100 000 polacker avrättades, belönades tillsammans med Erich von dem Bach med Riddarkorset och drogs återigen bort när stridigheterna avtagit. Nästa anhalt för Dirlewangers förband, som fortfarande brottades med stora disciplinära problem var Slovakien.
Trots att Slovakien under många år varit en trogen allierad, delvis på grund av att tyskarna mer eller mindre skapat staten, började alliansen krackelera. Oroade över utvecklingen och det förväntade tyska sammanbrottet, valde många slovaker att göra uppror och tyskarna svarade med att skicka in trupper. Bland de trupper tyskarna skickade till Slovakien återfanns som sagt Dirlewangers, som nu återigen förstärkts med fängelsekunder, den här gången av sådana som sågs som politiskt opålitliga. Förbandet som nu uppgraderats till brigad deltog i striderna mot slovakerna, innan de skickades vidare till Ungern där man sattes in mot de sovjetiska styrkorna.
Den lilla disciplin som tidigare funnits var nu helt borta, brigaden led av stora problem med att manskapet deserterade och klagomål kom konstant in från civilbefolkningen över manskapets agerande. Under slutet av januari förflyttades brigaden, som nu var tänkt att uppgraderas till division, till Tyskland där den förstärktes med såväl nya interner samt manskap från reguljära förband från Waffen-SS och Wehrmacht. Man kan onekligen undra vad de reguljära soldaterna ansåg om såväl sitt öde, som brigadens manskap. Oavsett deras betänkligheter så uppgraderades brigaden den 14 februari 1945 till 36. Waffen-Grenadier-Division der SS och sattes in för att förstärka de tyska styrkorna längs Oder.
Dirlewangers glädje över att ha blivit divisionsbefäl, även om divisionen bestod av knappt 4000 man, blev inte långvarig, dagen efter skadades han för tolfte och sista gången och förflyttades till ett sjukhus i södra Tyskland.
Under krigets sista månader förföll divisionen totalt, och även om enstaka förband utmärkte sig så fortsatte divisionen att utmärka sig för allt annat än att strida. I slutet av april nåddes divisionsbefälhavaren SS-Brigadeführer Fritz Schmedes att manskap ur 73. Waffen-Grenadier-regiment lynchat sin befälhavare, och att divisionen i praktiken upphört att existera. De sista resterna av divisionen förintades under slutstriderna runt Berlin, och endast ett par hundra lyckades nå de amerikanska linjerna.
Allt detta var förstås Dirlewanger själv helt ovetande om, han var själv fullt upptagen med att försöka undvika att identifiera, men på grund av sin skada hade han svårt att undvika de allierade och greps av fransmännen. Vad som sedan hände är oklart, men tydligen blev han igenkänd av några (eller någon) polack i fransk tjänst, vilka under ett par dagar misshandlade honom så svårt att han avled av sina skador i en lada utanför Altenhausen.
Ovissheten om vad som egentligen hänt Dirlewanger ledde dock till viss förvirring, och åren efter kriget kom flera rapporter om att han fortfarande var i livet. Rykten placerade honom i såväl Egypten som den franska främlingslegionen, först efter att franska myndigheter grävt upp hans grav kunde man slutligen fastställa att han aldrig lämnade Tyskland efter krigsslutet.
Så slutar då berättelsen om en av det Tredje rikets vidrigaste mördare, i en skabbig lada omgiven av några av de få överlevande vittnena till hans brott.
På något sätt finner jag det som en slags poetisk rättvisa att hans död blev lika våldsam som den han förorsakat andra. För även om jag kanske inte direkt försvarar polackernas uppträdande, så är det å andra sidan fullt förståligt. Dirlewanger var en vedervärdig människa, men till skillnad från många andra av det Tredje Rikets bödlar så satt han inte bakom ett skrivbord (vilket i sig också är obehagligt), utan deltog praktiskt i mördandet, och njöt av det. Bara det faktum att SS själva påbörjade en utredning om hans aktiviteter, som Himmler på order av Berger beordrades lägga ner, säger kanske en hel del om hur även många tyskar uppfattade honom.
Likt många andra greps och åtalades Berger efter kriget, trots att han varit aktiv delaktig i bl.a. förintelsen dömdes han bara till ett kortare fängelsestraff och kunde efter avtjänat straff återgå till ett normalt liv. I likhet med många andra av de lägre nazisterna lämnade han aldrig riktigt rörelsen, utan var en återkommande person i diverse högerextrema grupper i Tyskland.
Oskar Dirlewanger föddes den 26 september 1895 i Würzberg och deltog i det första världskriget, där han ansågs som både modig och en exemplarisk soldat. Han hade rykte av sig att vara dödsföraktande, vilket kanske bevisas av att han sårades runt tio gånger, och belönades med både Järnkorset av första och andra klassen. Efter krigsslutet hade Dirlewanger, precis som många andra tyskar, svårt att anpassa sig till ett normalt civilt liv, något som onekligen förvärrades av det allmänna kaos som nu bröt ut i Tyskland.
Månaderna innan krigsslutet hade varit kaotiska i Tyskland, landet hade utsatts för en effektiv handelsblockad, något som hade drabbat civilbefolkningen hårt och lett till återkommande oroligheter. I takt med att allt fler soldater började återvända från fronten skärptes konflikterna, och lokala uppror av socialister startades. För att slå ner dessa valde det regerande socialdemokratiska partiet (SPD) att ingå en ohelig allians med den tyska krigsmakten, mot löfte om militärt stöd så fick de fria händer att slå ner upproren. Vid det här laget var dock den tyska krigsmakten i princip bara en pappersprodukt, majoriteten av soldaterna var hemförlovade och man saknade i praktiken möjlighet att bistå den bräckliga regeringen. För att lösa problemet valde man helt enkelt att sätta upp så kallade frikårer (Freikorps), bestående av såväl återvändande soldater som civilpersoner. Även om den stora majoriteten av dessa utgjordes av personer med liten, eller ingen, sympati för vare sig republiken eller den socialdemokratiska regeringen, hade SPD inget annat val.
Åren efter krigsslutet blev således våldsamma, i flera tyska delstater utbröt revolutioner och uppror, bl.a. i Bayern och i Berlin, vilka slogs ner under brutala former. Många av dem som senare skulle få framträdande roller i det Tredje Riket, bl.a. Martin Bormann, Hans Frank, Rudolf Hess o.s.v., deltog i dessa frikårer, och Dirlewanger var inget undantag.
Den uppenbarligen modige Dirlewanger hade förstås inga större problem att antas till frikårerna, och han tjänstgjorde i en rad frikårer i såväl Ruhr, Schlesien och Schlesien innan han slutligen valde att satsa på en civil karriär. Som många andra frikårssoldater hade han kombinerat sin paramilitärakarriär med en civil, och 1922 kunde han stoltsera med en doktorstitel i statskunskap vid universitetet i Frankfurt.
Vid det här laget hade dock oroligheterna i Tyskland börjat avta, frikårernas tid var över och de mer välorganiserade fördes över till det nybildade Reichswehr. Sina meriter till trots valde Dirlewanger en civil karriär, men åren av krig och de fysiska och psykiska skador han uppenbarligen ådragit sig gjorde sig konstant påminda. Han hade svårt att behålla något jobb någon längre tid, och likt många andra i sin situation sökte han sig till de högerextrema rörelser som växt upp som svampar i jorden efter kriget.
1923 blev han medlem i NSDAP men han verkar snabbt tappat intresse, och det dröjer ända fram till början av 1930-talet innan han återigen väljer att bli medlem i såväl partiet som SS. Hans problem att anpassa sig verkar dock inte minskat, 1934 grips han av tysk polis efter att han uppenbart berusad kört av vägen med en bil tillhörande partiet, med en 13 årig flicka från Bundes Deutscher Mädel (BDM) bredvid sig. Efter att han dömts till två års fängelse för våldtäkt, olovligt användande av partiegendom och rattfylla, sparkas han ut ur partiet och blir av med sitt jobb och sina militära utmärkelser. Efter avtjänat straff dröjer det inte länge innan han återigen hamnar i klammeri med lagen, återigen åtalad för sexuellt utnyttjande av minderårig döms han att avtjäna straffet vid koncentrationslägret i Welzheim. Här kunde förstås vår berättelse slutat, vilket den förstås inte gör, för in träder nu en person som kommer att spela en avgörande roll i vår berättelse, Gottlobb Berger.
Berger var en tidigare bekant till Dirlewanger, som efter kriget gjort karriär i såväl SA som SS, och som vid det laget var chef för SS huvudkontor i Berlin och en av Heinrich Himmlers närmaste män. Oroad över sin gamle väns situation, väljer Berger att agera och får honom frikänd och övertalar Dirlewanger att frivilligt söka sig till Kondorlegionen för att rentvå sitt namn.
Från 1936 till 1939 tjänstgör Dirlewanger i Spanien, där han återigen utmärker sig för såväl som en tapper, men dödsföraktande soldat. Väl tillbaka återfår han sitt medlemskap i NSDAP, SS, sina tidigare militära utmärkelser från det första världskriget och doktorstiteln vid universitetet i Frankfurt. Vid krigsutbrottet anmäler sig han som frivillig till Waffen-SS, där han utses till Obersturmführer och skickas till Polen där han tjänstgör vid ett koncentrationsläger utanför Lublin.
Under ett möte i Berlin väcks frågan hur man ska lösa problemen bakom de tyska linjerna i Generalguvernementet, där de fåtaliga tyska styrkorna har stora svårigheter att pacificera landsbygden. Himmler lanserar under detta möte sin idé att sätta samman ett förband bestående av tjuvskyttar, vilka han ansåg måste vara utmärkta skyttar och som dessutom var vana att kunna röra sig i naturen. Vid en närmare kontroll visade det sig dock att antalet tjuvskyttar i de tyska fängelserna var alldeles för få, men Berger ansåg att man inte behövde begränsa sig till enbart tjuvskyttar, utan kunde även använda sig av andra kriminella som mot tjänstgöring i förbandet kunde bli benådad, och han hade den perfekte befälhavaren.
Dirlewanger kallades tillbaka från Polen, och tog befälet över ett litet förband bestående av kriminella och soldater som dömts för olika disciplinbrott. Förbandet skickades till Generalguvernementet (den del av Polen som Tyskland ockuperade), och där förlades Dirlwangers förband utanför koncentrationslägret i Lublin, här började hänge sig med att plundra, våldta och mörda hämningslöst. Förbandets aktiviteter väckte givetvis inte bara polackernas irritation, utan såväl armén som SS klagade över Dirlewanger och deras mäns agerande. Efter rykten om att man injicerat stryknin i några polska flickor, och sedan bevittnat deras dödskamp, valde det lokala SS-befälet att ta kontakt med Berlin som satte Georg Konrad Morgen att utreda händelserna runt Dirlewanger. Oroade över utvecklingen lät Berger hastigt förflytta Dirlewanger och hans soldater till Vitryssland, där han antog att de ansvariga skulle se mellan fingrarna på förbandets aktiviteter, samtidigt som Morgen fick lägga ner sin utredning.
Väl i Vitryssland förstärktes förbandet med såväl sovjetiska överlöpare som fler grova brottslingar och sattes in för att bekämpa de sovjetiska partisanerna och terrorisera civilbefolkningen. Dirlewanger hängav sig dock inte bara åt att få leva ut sina fantasier, han deltog också aktivt i de militära uppdrag förbandet hade och fortsatte att utsätta sig för stora faror. En av hans favoritsysselsättningar under denna period var att flyga över det område man skulle patrullera och pricka av de byar där flygplanet blev utsatt för beskjutning, vilka sedan plundrades och brändes.
Uppgifterna och agerandet till trots så höll Dirlewanger hårt på disciplinen, och minsta överträdelse renderade antingen i fysisk bestraffning eller att personen fick återvända till sin fängelsevistelse. I takt med att den tyska krigslyckan vände blev behovet av förstärkningar till fronten allt mer och mer akut, och under sommaren 1944 förflyttades hela förbandet till fronten för att sättas in mot reguljära sovjetiska förband. Utan vare sig utbildning eller utrustning blev tiden vid fronten kostsam för Dirlewangers trupper, och i samband med den tyska reträtten från Sovjetunionen drabbades förbandet av svåra förluster och förlades i Polen i väntan på att förstärkas.
I slutet av juli hade de sovjetiska styrkorna nått till utkanterna av Warszawa, där den polska motståndsrörelsen blev allt oroligare över huruvida Sovjetunionen tänkte acceptera den Londonbaserade regeringen eller tillsätta sin egen. I ett sista desperat försök att återfå initiativet valde motståndsrörelsen att befria Warszawa, och den 1 augusti 1944 skakades huvudstaden av våldsamma sammanstötningar mellan polska och tyska styrkor. Överraskningsmomentet till trots så kunde tyskarna, efter stora svårigheter, slå tillbaka de polska angreppen och gå till motangrepp. De första tyska motangreppen blev dock verkningslösa, och en rasande Hitler beordrade Himmler att se till att staden försvann från kartan. Himmler överlät befälet till den man han ansåg vara mest lämpad, Erich von dem Bach, som varit ytterst ansvarig för att bekämpa de sovjetiska partisanerna. När det nu stod klart att någon sovjetisk offensiv inte var att vänta, de sovjetiska styrkorna var med största sannolikhet alldeles för hårt ansträngda av den otroligt snabba offensiv man nyss genomfört, satte tyskarna in allt de hade. Utrustning som under stora delar av kriget legat oanvända grävdes fram, bl.a. mösaren Karl, transporterades nu till området runt den polska huvudstaden.
Bland de förband som von dem Bach hade till sitt förfogande fanns Dirlewangers förband, som nu förstärkts med våldtäktsmän och andra som dömts för grova våldsbrott. Vid det här laget hade dock den tidigare stenhårda disciplinen successivt urholkats, och förbandet omgavs av enheter från den tyska militärpolisen för att skydda tyska civila. Tillsammans med Bornislaw Kaminskis brigad, som vi får återkomma till, sattes förbandet in mot de polska motståndsfickorna. Det stod snabbt klart att de båda förbanden, och Kaminskis i synnerhet, var helt värdelösa, och mest sysselsatte sig med att plundra och våldta polackerna. Återigen höjdes kritiska röster, inte bara från Wehrmacht utan också från Waffen-SS, rörande förbandens agerande, speciellt efter att manskap från Kaminskis brigad plundrat ett sjukhus för kvinnliga cancerpatienter och våldtagit såväl patienterna som personalen (varav många var tyskar). Efter detta kunde inte ens von dem Bach rädda Kaminski som greps, avrättades och manskapet från hans brigad skickades antingen till koncentrationsläger eller användes för att förstärka redan existerande förband.
Dirlewanger som deltog i den beryktade massakern i Wola, där mellan 40 000 – 100 000 polacker avrättades, belönades tillsammans med Erich von dem Bach med Riddarkorset och drogs återigen bort när stridigheterna avtagit. Nästa anhalt för Dirlewangers förband, som fortfarande brottades med stora disciplinära problem var Slovakien.
Trots att Slovakien under många år varit en trogen allierad, delvis på grund av att tyskarna mer eller mindre skapat staten, började alliansen krackelera. Oroade över utvecklingen och det förväntade tyska sammanbrottet, valde många slovaker att göra uppror och tyskarna svarade med att skicka in trupper. Bland de trupper tyskarna skickade till Slovakien återfanns som sagt Dirlewangers, som nu återigen förstärkts med fängelsekunder, den här gången av sådana som sågs som politiskt opålitliga. Förbandet som nu uppgraderats till brigad deltog i striderna mot slovakerna, innan de skickades vidare till Ungern där man sattes in mot de sovjetiska styrkorna.
Den lilla disciplin som tidigare funnits var nu helt borta, brigaden led av stora problem med att manskapet deserterade och klagomål kom konstant in från civilbefolkningen över manskapets agerande. Under slutet av januari förflyttades brigaden, som nu var tänkt att uppgraderas till division, till Tyskland där den förstärktes med såväl nya interner samt manskap från reguljära förband från Waffen-SS och Wehrmacht. Man kan onekligen undra vad de reguljära soldaterna ansåg om såväl sitt öde, som brigadens manskap. Oavsett deras betänkligheter så uppgraderades brigaden den 14 februari 1945 till 36. Waffen-Grenadier-Division der SS och sattes in för att förstärka de tyska styrkorna längs Oder.
Dirlewangers glädje över att ha blivit divisionsbefäl, även om divisionen bestod av knappt 4000 man, blev inte långvarig, dagen efter skadades han för tolfte och sista gången och förflyttades till ett sjukhus i södra Tyskland.
Under krigets sista månader förföll divisionen totalt, och även om enstaka förband utmärkte sig så fortsatte divisionen att utmärka sig för allt annat än att strida. I slutet av april nåddes divisionsbefälhavaren SS-Brigadeführer Fritz Schmedes att manskap ur 73. Waffen-Grenadier-regiment lynchat sin befälhavare, och att divisionen i praktiken upphört att existera. De sista resterna av divisionen förintades under slutstriderna runt Berlin, och endast ett par hundra lyckades nå de amerikanska linjerna.
Allt detta var förstås Dirlewanger själv helt ovetande om, han var själv fullt upptagen med att försöka undvika att identifiera, men på grund av sin skada hade han svårt att undvika de allierade och greps av fransmännen. Vad som sedan hände är oklart, men tydligen blev han igenkänd av några (eller någon) polack i fransk tjänst, vilka under ett par dagar misshandlade honom så svårt att han avled av sina skador i en lada utanför Altenhausen.
Ovissheten om vad som egentligen hänt Dirlewanger ledde dock till viss förvirring, och åren efter kriget kom flera rapporter om att han fortfarande var i livet. Rykten placerade honom i såväl Egypten som den franska främlingslegionen, först efter att franska myndigheter grävt upp hans grav kunde man slutligen fastställa att han aldrig lämnade Tyskland efter krigsslutet.
Så slutar då berättelsen om en av det Tredje rikets vidrigaste mördare, i en skabbig lada omgiven av några av de få överlevande vittnena till hans brott.
På något sätt finner jag det som en slags poetisk rättvisa att hans död blev lika våldsam som den han förorsakat andra. För även om jag kanske inte direkt försvarar polackernas uppträdande, så är det å andra sidan fullt förståligt. Dirlewanger var en vedervärdig människa, men till skillnad från många andra av det Tredje Rikets bödlar så satt han inte bakom ett skrivbord (vilket i sig också är obehagligt), utan deltog praktiskt i mördandet, och njöt av det. Bara det faktum att SS själva påbörjade en utredning om hans aktiviteter, som Himmler på order av Berger beordrades lägga ner, säger kanske en hel del om hur även många tyskar uppfattade honom.
Likt många andra greps och åtalades Berger efter kriget, trots att han varit aktiv delaktig i bl.a. förintelsen dömdes han bara till ett kortare fängelsestraff och kunde efter avtjänat straff återgå till ett normalt liv. I likhet med många andra av de lägre nazisterna lämnade han aldrig riktigt rörelsen, utan var en återkommande person i diverse högerextrema grupper i Tyskland.
Sunday, January 17, 2010
En nation av möjligheter
Den 12 januari 2010 skakas den haitiska huvudstaden Port-au-Prince av en våldsam jordbävning, och ett av världens fattigaste länder läggs bokstavligen i ruiner. I direktsändningar kan man nu följa utvecklingen i ett land, de allra flesta sammankopplar med voodoo och fattigdom, som verkar drabbas av den ena katastrofen efter den andra, och vars fattigdom gjort att hundratusentals haitier tvingats lämna landet i jakt på en framtid. Men så har det inte alltid varit, en gång i tiden var Haiti en politisk förebild för många av de latinamerikaner som kämpade för frigörelse för sina länder, utan också en nagel i ögat på Europas kolonialmakter. Så i denna tid av total förödelse i Haiti, så tänkte jag dra tillbaka klockan till en tid när Haiti sågs som en framgångssaga och hot…
Den 5 december 1492 skymtar slutligen Christofer Columbus lilla flotta land, efter vad som måste känts som en evighet sedan de lämnade Europa kan äntligen besättning på de tre fartygen andas ut. Columbus och en grupp sjömän landstiger samma dag vid Môle Saint-Nicolas, och Columbus tar ön i besittning för den spanska kronan. Att ön redan var befolkad, verkar dock spelat mindre roll i sammanhanget, men uppenbarligen var man mindre road av Columbus och hans spanska sjömän. Det första försöket att etablera en spansk koloni på ön misslyckades, men snart återkom spanjorerna med fler soldater och kolonisatörer till ön som döpts till Hispaniola. Trots tappert motstånd var försöken dömda att misslyckas, spanjorerna kunde till slut pacificera motståndet, större delen av ursprungsbefolkning förslavades och tvingades arbeta i de spanska guldgruvorna eller inom jordbruket. Det hårda arbetet i kombination med nya sjukdomar som spanjorerna fört med sig, mot vilka indianerna saknade motståndskraft, gjorde att nativiteten minskade drastiskt och under slutet av 1510-talet var indianerna mer eller mindre utrotade. Detta trots lagstiftning i Spanien som förbjöd misskötsel av indianer som konverterade, men avståndet gjorde det förstås omöjligt för statsmakten att upprätthålla lagen i praktiken. De få som lyckades överleva flydde upp i de otillgängliga bergen, där man bildade isolerade samhällen tillsammans med förrymda afrikanska slavar som nu började anlända i stora mängder.
Eftersom ursprungsbefolkningen visat sig mindre lämpade, på grund av sin bristande motståndskraft mot sjukdomar o.s.v., valde spanjorerna att ersätta dessa med arbetskraft från Afrika. Hundratusentals afrikaner började nu transporteras över Atlanten till Hispaniola, där de övertog det arbete som indianerna tidigare skött.
Nu var det dock inte bara slavhandlare som såg den spanska kolonin som intressant, även de sjörövare som härjade i det Karibiska havet fann dess otaliga och tillgängliga vikar intressant. Under 1600-talets början hade flera franska pirater slagit sig ner på öns västkust, där många drev framgångsrika socker- eller tobaksplantage. De ekonomiska framgångarna ledde till att många franska kolonisatörer sökte sig ön, något som troligen inte uppskattades allt för väl av spanjorerna. Under stora delar av 1600-talets andra hälft drabbade spanjorer och fransmän samman, och först 1697 slöts ett fredsfördrag mellan de båda nationerna och ön delades. Den franska delen, som hädanefter kallades Saint Domingue, vilken inte ska blandas ihop med dagens Dominikanska republiken som utgör den del som spanjorerna fick. Tiotusentals franska kolonisatörer flyttade till ön, troligen lockade av möjligheterna till snabba pengar, och mellan 1713 och 1787 räknar man med att runt 30 000 fransmän flyttade till ön (den franska befolkningen i Kanada beräknades runt början av 1760-talet till drygt 63 000).
Det dröjde inte länge innan den franska delen överskuggade den östra delen när det gällde såväl antalet invånare som inkomster, och tack vare de stora inkomsterna från plantage som odlade socker, kaffe och indigo, blev den snabbt juvelen i franska kolonialkronan. Precis som spanjorerna förlitade sig fransmännen på afrikanska slavar, vilka trots den stora franska invandringen utgjorde den absoluta majoriteten av befolkningen. Något som givetvis oroade de franska myndigheterna, vilka införde strikta regler (Code Noir) för hur slavarna skulle behandlas och under vilka premisser de kunde återfå sin frihet. Det ska dock påpekas att dessa lagar knappast var skrivna med slavarnas väl och ve i åtanke, utan handlade snarare om att inskränka och begränsa slavarnas möjlighet att göra uppror. Med tanke på den stora mängden slavar var detta givetvis ett återkommande dilemma, men något som fransmännen i mångt och mycket ansåg omöjligt. Ironiskt nog skulle det vara utvecklingen i Frankrike, och fransmännens egna krav på frihet, jämlikhet och broderskap (Liberté, égalité, fraternité) som skulle innebära slutet på fransmännens överhöghet på ön. För inte nog med att debatten om slaveriets vara eller icke vara blev en politisk laddad fråga i Frankrike, de krig som blev effekten av den franska revolutionen skulle snart sprida sig till det Karibiska havet och få oanade konsekvenser.
Utvecklingen i Europa märktes nog troligen inte av i början på Saint Domingue, där livet troligen förflöt som det alltid gjort. På enorma tobaks, kaffe eller indigoplantage slet hundratusentals afrikanska slavar under bedrövliga förhållanden, och dödligheten bland slavarna var epidemisk. Inte ens plantageägarna (grande blancs) blev långvariga, de flesta valde av rädsla för återkommande utbrott av gula febern, att sälja sina plantager efter några år. Städerna dominerades primärt av vita (petit blancs), mulatter och färgade, varav många var frigivna slavar (gens des coleur) vilka själva ägde slavar eller arbetade som slavövervakare. Slavarna i städerna var främst sysselsatta inom tillverkningsindustrin eller arbetade som inom hushållen. Ett antal mindre slavuppror, och kolonins ekonomiska betydelse, hade också lett till att de flesta vita kolonisatörer (och även många frigivna slavar) var välbeväpnade.
Under hösten 1789 började troligen nyheten om vad som hänt i Frankrike, där man den 28 augusti deklarerade att alla män var lika, något som förstås måste ha väckt visst hopp bland många av kolonins slavar. Det var dock inte bara slavarna som fann utvecklingen i Europa intressant, även många av plantageägarna såg stora möjligheter att öka kolonins självstyre och öppna upp för handel med andra länder än de Frankrike godkänt.
I oktober 1790 återvände den tidigare slaven Vincent Ogé till kolonin, han krävde i enlighet med den franska konstitutionen att slaveriet skulle avskaffas och alla göras till fria män. Den franska guvernören vägrade, en förgrymmad Ogé reste till Cap Francais där han blev ledare för ett slavuppror som dock snabbt slogs ner av fransmännen.
Utvecklingen i Saint Domingue väckte dock debatt i Frankrike, och flera franska politiker förespråkade öppet att slaveriet skulle avskaffas. Andra, bland annat greve Mirabeau och Guillaume Raynal varnade för faran för ett allvarligt slavuppror.
Den 22 augusti 1791 fick de båda rätt, då voodooprästen Dutty Boukman uppmanade sina följeslagare att göra uppror. Det relativa lugn som rått på ön bröts, och snart lystes himlen upp av skenet från de brinnande plantagen och skriken från deras vita ägare som misshandlades, våldtogs, stympades eller mördades. Inom loppet av bara några dagar hade upproret spridit sig över stora delar av kolonins norra regioner och in på den spanska sidan. Endast ett fåtal välbefästa garnisoner och plantage undkom förödelsen, och i slutet av 1791 hade över 2000 vita plantageägare dödats och flera hundra plantage förstörts.
Nyheten om vad som hänt på ön väckte stor oro i Frankrike, för även om slaveriet i sig inte var förenligt med revolutionens idéer, så var kolonin av stor ekonomisk betydelse. Trots omvärldens fördömande valde den franska nationalförsamlingen att sända 6000 man till ön för att få kontroll över situationen, något som skulle få förödande konsekvenser för utvecklingen.
1793 förklarade Frankrike krig mot Storbritannien, som tillsammans med spanska trupper från den spanska delen av ön, invaderade Saint Domingue. Många plantageägare, som till stora delar bestod av adelsmän, allierade sig med britterna och de franska styrkorna tvingades ge upp allt mer och mer områden. I augusti 1793 var situationen så prekär att den franska guvernören, i ett försök att återfå kontrollen över kolonin, frigav alla slavar, ett beslut som befästes i ett beslut i Paris året därpå. En av dem som attraherades av det franska beslutet av Toussaint L'Ouverture, en självlärd före detta slav som stridit med spanjorerna men som nu valde att byta sida. Under ledning av L'Ouverture återtogs flera befästningar fransmännen förlorat till spanjorerna, och hans styrkor – som primärt utgjordes av svarta under ledning av mulatter och vita – tvingade till slut spanjorerna att dra sig ur konflikten. Kvar fanns nu bara britterna, och nu vände L'Ouverture, som 1797 utsågs till överbefälhavare för de franska trupperna i kolonin, sig mot britterna som i stort sett kontrollerade kusten. Året efter tvingades till slut britterna ut från Saint Domingue, delvis efter en överenskommelse om att L’Overtures styrkor inte skulle angripa brittiska intressen i Karibien.
Åren av uppror och återkommande strider hade dock satt sina spår, inte bara ekonomiskt och politiskt, utan också militärt. I kolonins södra delar hade André Rigaud, en mulatt som i likhet med L’Overture bytt sida när fransmännen förbjöd slaveriet, mer eller mindre skapat sig ett autonomt rike, som L’Overture under sommaren 1800 till slut kunde besegra. Under befäl av hans ståthållare Jean-Jacques Dessalines förföljdes och mördades tiotusentals, främst mulatter, som stött Rigaud. Med dennes frånfälle, han flydde till Frankrike, vände sig nu den framgångsrike L’Overture mot den spanska delen av ön, som snabbt erövrades och slaveriet avskaffades och han utropade sig guvernör på livstid över ön.
I Paris väckte nyheten stor irritation, kolonin ansågs fortfarande tillhöra Frankrike och även om L’Overture i stora drag lät de franska plantageägarna återfå sina ägor och även lovade att underställa sig fransk överhet, så skickade Napoleon Bonaparte nya trupper till ön. Under ledning av Napoleons svärson Charles LeClerc, landsteg en stor fransk styrka som även bestod av trupper under ledning av Rigaud och andra avhoppade svarta militärer. 1801 lyckades till slut LeClerc gripa den självutnämnde guvernören, som fördes till Fort-de-Joux där han avled efter några månader på grund av vanvård och sjukdomar.
Återigen lade sig lugnet över den franska kolonin, men det dröjde inte länge innan ryktet började gå bland kolonins svarta befolkning att fransmännen tänkte återinföra slaveriet, något fransmännen gjort på Guadalupe. Återigen lystes nätterna upp av brinnande plantage, och den här gången var det Rigaud och Dessalines (som även han bytt sida när det stor klart att L’Overtures tid var över) som ledde upproret. Den franska expeditionsstyrkan hade vid det här laget blivit svårt decimerad, vilken i liket med sina europeiska föregångar vare sig var utrustad eller utbildad för de rådande förhållandena. Förhållanden som förvärrades dels av en brittisk sjöblockad och Napoleons allt mer bristande intresse för utvecklingen i regionen i stort. Efter att LeClerc avlidit av sviterna efter gula febern tog Donatien-Marie-Joseph de Vimeur över befälet för de franska styrkorna, som nu var inbegripna i en konflikt där båda sidor visade liten nåd till motståndarna. Efter att en rebellarmé den 18 november 1803 under ledning av Dessalines besegrat Vimeurs styrkor utanför Cap-Hatitien lämnade fransmännen kolonin, och den 1 januari 1804 utropades kolonins formella självständighet visavi Frankrike. Den nya staten tog namnet Haiti, vilket var den tidigare lokalbefolkningens namn på ön och med hade Haiti blivit den andra stat i Amerika som blev självständigt. Alla verkar dock inte delat glädjen över den nya friheten, tiotusentals haitier, främst vita kolonisatörer men även svarta slavägare och mulatter, valde att lämna landet och bosatte sig i New Orleans eller andra regioner med franska anor som Kanada.
Även om utvecklingen i många drag idag hamnat i skymundan av utvecklingen i Europa, så är det ändå inte svårt att se vilket enormt inflytande utvecklingen måste ha haft på omvärlden. För medan utvecklingen på Haiti sågs som en stor förebild för många, sågs den av andra som ett stort hot och fara. I en region där antalet slavar vida översteg antalet fria, vilka själv ofta varslavägare, var utvecklingen i Haiti milt sagt skrämmande. Det gav också de krafter som i Europa ville avskaffa slaveriet vatten på sin kvarn, vilka pekade på att slavarna de facto besegrat såväl brittiska, franska och spanska styrkor och att slaveriet inte bara var moraliskt felaktigt, utan också en politisk och militär säkerhetsrisk.
Men det var inte bara i Europa som utvecklingen i Haiti väckte oro och hopp, i Latinamerika sågs utvecklingen med stor tillförsikt och landet hyllades som en förebild. Kunde haitierna kasta av sig oket från kolonialmakterna, och dessutom besegra deras arméer, ja då kunde förstås de också göra det. Det är troligen inte speciellt förvånande att personer som Simon Bolivar såg Haiti som en förebild, dit han även sökte skydd under flera gånger.
Samtidigt som många såg Haiti som en framgångssaga, så sådde också fröet till den utveckling som skulle leda till att landet idag är ett av världens fattigaste länder. För även om landets grundlag bar stora likheter med den amerikanska eller franska, dröjde det inte länge innan Dessalines upplöst republiken och utropat sig till diktator. Hans tid vid makten blev dock kortvarig, den 17 augusti 1807 mördades han utanför Port-au-Prince och landet delades mellan hans två tidigare rådgivare Henri Christophe och Alexandre Pétion. Christophe tog över den norra delen medan Pétion grundade republiken Haiti i den södra delen av landet.
Splittringen ledde till en djup politisk och ekonomisk klyfta mellan de två landsdelarna, i norr utropade sig Christophe till kung Henri I och lät bygga en rad storslagna byggnader runt om i landet. Många av de tidigare plantageägarna återvände, och även om slaveriet officiellt avskaffats, så var många i realiteten slavar åt sina gamla ägare. Hans allt med despotiska styre väckte dock allt större motstånd, och 1820 valde han att begå självmord inför hotet om en statskupp.
I syd försökte Pétion skapa den stat många haitier hoppats att Dessaline skulle ha skapat, men brist på pengar och en allmänt låg utbildning bland befolkningen satte allvarliga käppar i hjulet på hans försök. Trots detta stödde Pétion Latinamerikas svar på George Washington, Simon Bolivar med pengar och en fristad. Missnöjd med sitt rikes framgångar upplöste dock Pétion landets lagstiftande församling 1816 och utnämnde sig själv till president på livstid. Kort därefter avled han i sviterna av gula febern, och hans assist Jean Pierre Boyer tog hans post. I och med Christophes frånfälle 1820 kunde han utropa sig till härskare över Haiti, när så den spanska kolonin Santo Domingo (nuvarande Dominikanska republiken) utropade sig självständigt 1821, så Boyer en chans att ena hela ön. I januari 1821 lät han invadera Santo Domingo, som han styrde med järnhand vilket gjorde att många forna medborgare i Santo Domingo flydde och skapade en motvilja mellan de båda länderna som fortfarande existerar. Trots Boyers allt mer despotiska styre över ön, så sågs den fortfarande som ett stort föredöme. Under mitten av 1820-talet valde tusentals forna slavar från USA att bosätta på ön, något som innebar ett tacksamt bidrag av välutbildade jordbrukare.
Boyers försök att vinna internationellt anseende urholkade dock landets ekonomi, Frankrike ställde som krav att plantageägare och andra skulle ersättas för de förluster man gjort under upproret. För att bekosta dessa tog Boyer stora lån av franska banker, något som väckte ont blod bland landets bönder som bands hårdare till marken de odlade.
Den allt skakigare ekonomin och Boyers envälde ledde till att han störtades 1843, och en rad självutnämnda presidenter avlöste varandra innan general Faustin Soulouque tog makten 1847 och utropade sig till kejsare Faustin I som störtades 1858 av general Fabre Geffard, baron av Tabara.
Under Faustin I och Geffards styre återfick landet en viss stabilitet, och när Geffard avgick självmant 1867 kunde landets befolkning skönja ett visst framtidshopp. Även om det inrikespolitiska kaoset fortsatte, så kunde landet trots allt resa sig ekonomiskt, skulderna efter Boyer kunde betalas av 1879 och under ledning av presidenterna Sylvain Salnave och Nissage Saget återinfördes ett demokratiskt styreskick. Denna haitiska guldera, som också lämnade stora avtryck i landets kulturella historia, varade dock inte länge. Under början av 1900-talet hade landet återigen fallit tillbaka på gamla försyndelser, oroade över det tilltagande politiska kaoset och en ökad tysk involvering i landet valde Woodrow Wilson att skicka amerikanska soldater till Haiti. Den amerikanska ockupationen av Haiti pågick från 1911 till 1934, och under denna tid genomfördes en rad byggnadsprojekt på den haitiska landsbygden. Landets infrastruktur, som varit kraftigt eftersatt, rustades upp och skolor, sjukhus, kraftverk och så vidare anlades runt om i landet. Ockupationen ledde till ett kraftigt ekonomiskt uppsving, men landet drabbades hårt av den ekonomiska kollapsen i slutet av 1920-talet vilket ledde till ökade spänningar mellan amerikansk militär och den haitiska befolkningen. Efter en rad våldsamma sammanstötningar mellan haitier och amerikansk militär togs beslutet att successivt lämna landet, och en rad demokratiskt valda presidenter avlöste varandra.
Lugnet över det lilla karibiska riket varade inte länge, 1946 störtades den sittande presidenten och statskupperna avlöste varandra vilket givetvis påverkade landets ekonomi. I september 1957 valdes dr Françios Duvalier till president i ett av landets få demokratiska val efter andra världskriget. Duvalier, eller Papa Doc, var en före detta hälsominister med kopplingar till USA, som snabbt utnämnde sig till diktator och styrde landet med järnhand. Genom sin hemliga polis, Tonton Macoutes (döpt efter en voodoovarelse) spred han skräck i såväl sina politiska meningsmotståndare som civilbefolkningen. Förutom återkommande konflikter med Washington, 1961 valde president Kennedy att frysa bidragen till Haiti, så rådde nästan krigsstämning mellan Haiti och den Dominikanska republiken efter att grannlandet gett asyl åt haitiska dissidenter.
I april 1971 avled Papa Doc som efterträddes av sin son Jean-Claude Duvalier, eller Baby Doc som han också kallades. Även om Baby Doc verkar försökt tona ner de värsta våldexcesserna, så förvärrades landets ekonomiska förfall under hans ledning. Trots landets ekonomiska förfall så verkade Baby Doc oberörd, eller kanske oförmögen, att ändra sitt beteende, bara hans bröllop med Michéle Bennett kostade runt 3 miljoner dollar och väckte stor uppseende då Bennett var mulatt, en grupp som varit mål för mycket av Papa Docs repression. Under början av 1980-talet såg eländet bokstavligen inte ut att ta slut, inte nog med att landet drabbades hårt av AIDS, efter ett utbrott av afrikansk svinpest valde man att avliva hundratusentals kreoliska grisar vilket ledde till stora protester. Först i februari 1986, efter månader av våldsamma demonstrationer, tvingades Baby Doc lämna landet och han ersattes av en interimregim tillsatt av militären.
Efter att landet fått en ny grundlag genomfördes de första fria valen i landet sedan slutet av 1950-talet. Men kaoset i landet fortsatte, först efter att Jean-Bertrand Aristide, en romersk-katolsk präst, blivit president i december 1990 lade sig ett visst lugn över nationen. Redan i september 1991 blev han dock avsatt av militären, och han lyckades fly. Lika lyckosamma var inte många av hans anhängare, tusentals försvann eller mördades på öppen gata vilket ledde till att tusentals haitier försökte fly till USA. Inför hotet om en veritabel flyktingkatastrof och ökat kaos i Haiti, valde president Bill Clinton att skicka amerikanska soldater till Haiti. Bara timmar innan de första amerikanska styrkorna lämnade sina baser valde den sittande militärjuntan att kliva åt sidan, Aristide kunde återvända, samtidigt som han anklagades för att ha förskingrat stora mängder pengar under sin tid i exil.
Återigen lade sig ett visst lugn över det förhärjade landet, övervakat av utländsk militär under överseende av FN. Det politiska kaoset fortsatte dock, under slutet av 1990-talet bröt den sköra alliansen mellan Aristide och René Préval samman och ledde till våldsamma sammanstötningar mellan anhängare till de båda politikerna. Efter att anhängare till Préval bojkottat presidentvalet kunde Aristide återta makten som president, men hans tid som president skakades av återkommande skandaler och anklagelser om ekonomiska oegentligheter. Under början av 2004 skakades landet återigen av våldsamma sammanstötningar, och i februari – troligen på order av USA – fördes Aristide ut ur landet på ett amerikanskt flygplan med destination Bangaui i den Centralafrikanska republiken där han senare sökte asyl. Det förnyade kaoset i Haiti ledde till att FN återigen, de sista amerikanska styrkorna hade lämnat landet 2000, tog över ansvaret för stora delar av landets skötsel. En fredsbevarande styrka under ledning av Brasilien med trupper från Argentina, Sir Lanka och Spanien förlades i landet. Återkommande sammandrabbningar mellan anhängare till Aristide och Préval har dock lett till att Brasilien 2005 bad om ytterligare förstärkningar, och under de senaste åren har flera våldsamma sammandrabbningar skett mellan demonstranter och fredsbevarande trupper.
I förra veckan späddes så landets problem på ytterligare, då stora delar av landet lades i ruiner efter en våldsam jordbävning. Troligen har skadorna och dödsoffren förvärrats av det kaos landet befunnit sig i de senaste 20 åren, men som vi ser har kaoset varit mer eller mindre rådande ända sedan landet utropades självständigt i slutet av 1870-talet. Den stora frågan är förstås huruvida det verkligen går att bygga upp Haiti, jag är faktiskt lite tveksam. Även om man inte ska stirra sig blind på det historiska skeendet, så är det svårt att blunda för landets historia och det faktum att landet uppenbarligen inte klarar att stå på egna ben. Problemen förvärras ytterligare av konflikten mellan svarta och mulatter, vilket varit en återkommande konflikt och där den segrande fraktionen hängett sig åt våldsamheter mot förlorarna.
Situationen förvärras ytterligare av att det egentligen saknas någon egentlig ledarprofil, i mångt och mycket är alla involverade på något sätt skurkar. Även om Aristides öde kan ifrågasättas, så är det uppenbart att många av de rykten om ekonomiska oegentligheter och kriminalitet som omgett honom inte är helt osanna. Något som även verkar stämma in på hans rival, och det är tämligen uppenbart att det återkommande kaoset endast skapat en grogrund för kriminalitet än vilja att skapa ett fungerande samhälle.
Den 5 december 1492 skymtar slutligen Christofer Columbus lilla flotta land, efter vad som måste känts som en evighet sedan de lämnade Europa kan äntligen besättning på de tre fartygen andas ut. Columbus och en grupp sjömän landstiger samma dag vid Môle Saint-Nicolas, och Columbus tar ön i besittning för den spanska kronan. Att ön redan var befolkad, verkar dock spelat mindre roll i sammanhanget, men uppenbarligen var man mindre road av Columbus och hans spanska sjömän. Det första försöket att etablera en spansk koloni på ön misslyckades, men snart återkom spanjorerna med fler soldater och kolonisatörer till ön som döpts till Hispaniola. Trots tappert motstånd var försöken dömda att misslyckas, spanjorerna kunde till slut pacificera motståndet, större delen av ursprungsbefolkning förslavades och tvingades arbeta i de spanska guldgruvorna eller inom jordbruket. Det hårda arbetet i kombination med nya sjukdomar som spanjorerna fört med sig, mot vilka indianerna saknade motståndskraft, gjorde att nativiteten minskade drastiskt och under slutet av 1510-talet var indianerna mer eller mindre utrotade. Detta trots lagstiftning i Spanien som förbjöd misskötsel av indianer som konverterade, men avståndet gjorde det förstås omöjligt för statsmakten att upprätthålla lagen i praktiken. De få som lyckades överleva flydde upp i de otillgängliga bergen, där man bildade isolerade samhällen tillsammans med förrymda afrikanska slavar som nu började anlända i stora mängder.
Eftersom ursprungsbefolkningen visat sig mindre lämpade, på grund av sin bristande motståndskraft mot sjukdomar o.s.v., valde spanjorerna att ersätta dessa med arbetskraft från Afrika. Hundratusentals afrikaner började nu transporteras över Atlanten till Hispaniola, där de övertog det arbete som indianerna tidigare skött.
Nu var det dock inte bara slavhandlare som såg den spanska kolonin som intressant, även de sjörövare som härjade i det Karibiska havet fann dess otaliga och tillgängliga vikar intressant. Under 1600-talets början hade flera franska pirater slagit sig ner på öns västkust, där många drev framgångsrika socker- eller tobaksplantage. De ekonomiska framgångarna ledde till att många franska kolonisatörer sökte sig ön, något som troligen inte uppskattades allt för väl av spanjorerna. Under stora delar av 1600-talets andra hälft drabbade spanjorer och fransmän samman, och först 1697 slöts ett fredsfördrag mellan de båda nationerna och ön delades. Den franska delen, som hädanefter kallades Saint Domingue, vilken inte ska blandas ihop med dagens Dominikanska republiken som utgör den del som spanjorerna fick. Tiotusentals franska kolonisatörer flyttade till ön, troligen lockade av möjligheterna till snabba pengar, och mellan 1713 och 1787 räknar man med att runt 30 000 fransmän flyttade till ön (den franska befolkningen i Kanada beräknades runt början av 1760-talet till drygt 63 000).
Det dröjde inte länge innan den franska delen överskuggade den östra delen när det gällde såväl antalet invånare som inkomster, och tack vare de stora inkomsterna från plantage som odlade socker, kaffe och indigo, blev den snabbt juvelen i franska kolonialkronan. Precis som spanjorerna förlitade sig fransmännen på afrikanska slavar, vilka trots den stora franska invandringen utgjorde den absoluta majoriteten av befolkningen. Något som givetvis oroade de franska myndigheterna, vilka införde strikta regler (Code Noir) för hur slavarna skulle behandlas och under vilka premisser de kunde återfå sin frihet. Det ska dock påpekas att dessa lagar knappast var skrivna med slavarnas väl och ve i åtanke, utan handlade snarare om att inskränka och begränsa slavarnas möjlighet att göra uppror. Med tanke på den stora mängden slavar var detta givetvis ett återkommande dilemma, men något som fransmännen i mångt och mycket ansåg omöjligt. Ironiskt nog skulle det vara utvecklingen i Frankrike, och fransmännens egna krav på frihet, jämlikhet och broderskap (Liberté, égalité, fraternité) som skulle innebära slutet på fransmännens överhöghet på ön. För inte nog med att debatten om slaveriets vara eller icke vara blev en politisk laddad fråga i Frankrike, de krig som blev effekten av den franska revolutionen skulle snart sprida sig till det Karibiska havet och få oanade konsekvenser.
Utvecklingen i Europa märktes nog troligen inte av i början på Saint Domingue, där livet troligen förflöt som det alltid gjort. På enorma tobaks, kaffe eller indigoplantage slet hundratusentals afrikanska slavar under bedrövliga förhållanden, och dödligheten bland slavarna var epidemisk. Inte ens plantageägarna (grande blancs) blev långvariga, de flesta valde av rädsla för återkommande utbrott av gula febern, att sälja sina plantager efter några år. Städerna dominerades primärt av vita (petit blancs), mulatter och färgade, varav många var frigivna slavar (gens des coleur) vilka själva ägde slavar eller arbetade som slavövervakare. Slavarna i städerna var främst sysselsatta inom tillverkningsindustrin eller arbetade som inom hushållen. Ett antal mindre slavuppror, och kolonins ekonomiska betydelse, hade också lett till att de flesta vita kolonisatörer (och även många frigivna slavar) var välbeväpnade.
Under hösten 1789 började troligen nyheten om vad som hänt i Frankrike, där man den 28 augusti deklarerade att alla män var lika, något som förstås måste ha väckt visst hopp bland många av kolonins slavar. Det var dock inte bara slavarna som fann utvecklingen i Europa intressant, även många av plantageägarna såg stora möjligheter att öka kolonins självstyre och öppna upp för handel med andra länder än de Frankrike godkänt.
I oktober 1790 återvände den tidigare slaven Vincent Ogé till kolonin, han krävde i enlighet med den franska konstitutionen att slaveriet skulle avskaffas och alla göras till fria män. Den franska guvernören vägrade, en förgrymmad Ogé reste till Cap Francais där han blev ledare för ett slavuppror som dock snabbt slogs ner av fransmännen.
Utvecklingen i Saint Domingue väckte dock debatt i Frankrike, och flera franska politiker förespråkade öppet att slaveriet skulle avskaffas. Andra, bland annat greve Mirabeau och Guillaume Raynal varnade för faran för ett allvarligt slavuppror.
Den 22 augusti 1791 fick de båda rätt, då voodooprästen Dutty Boukman uppmanade sina följeslagare att göra uppror. Det relativa lugn som rått på ön bröts, och snart lystes himlen upp av skenet från de brinnande plantagen och skriken från deras vita ägare som misshandlades, våldtogs, stympades eller mördades. Inom loppet av bara några dagar hade upproret spridit sig över stora delar av kolonins norra regioner och in på den spanska sidan. Endast ett fåtal välbefästa garnisoner och plantage undkom förödelsen, och i slutet av 1791 hade över 2000 vita plantageägare dödats och flera hundra plantage förstörts.
Nyheten om vad som hänt på ön väckte stor oro i Frankrike, för även om slaveriet i sig inte var förenligt med revolutionens idéer, så var kolonin av stor ekonomisk betydelse. Trots omvärldens fördömande valde den franska nationalförsamlingen att sända 6000 man till ön för att få kontroll över situationen, något som skulle få förödande konsekvenser för utvecklingen.
1793 förklarade Frankrike krig mot Storbritannien, som tillsammans med spanska trupper från den spanska delen av ön, invaderade Saint Domingue. Många plantageägare, som till stora delar bestod av adelsmän, allierade sig med britterna och de franska styrkorna tvingades ge upp allt mer och mer områden. I augusti 1793 var situationen så prekär att den franska guvernören, i ett försök att återfå kontrollen över kolonin, frigav alla slavar, ett beslut som befästes i ett beslut i Paris året därpå. En av dem som attraherades av det franska beslutet av Toussaint L'Ouverture, en självlärd före detta slav som stridit med spanjorerna men som nu valde att byta sida. Under ledning av L'Ouverture återtogs flera befästningar fransmännen förlorat till spanjorerna, och hans styrkor – som primärt utgjordes av svarta under ledning av mulatter och vita – tvingade till slut spanjorerna att dra sig ur konflikten. Kvar fanns nu bara britterna, och nu vände L'Ouverture, som 1797 utsågs till överbefälhavare för de franska trupperna i kolonin, sig mot britterna som i stort sett kontrollerade kusten. Året efter tvingades till slut britterna ut från Saint Domingue, delvis efter en överenskommelse om att L’Overtures styrkor inte skulle angripa brittiska intressen i Karibien.
Åren av uppror och återkommande strider hade dock satt sina spår, inte bara ekonomiskt och politiskt, utan också militärt. I kolonins södra delar hade André Rigaud, en mulatt som i likhet med L’Overture bytt sida när fransmännen förbjöd slaveriet, mer eller mindre skapat sig ett autonomt rike, som L’Overture under sommaren 1800 till slut kunde besegra. Under befäl av hans ståthållare Jean-Jacques Dessalines förföljdes och mördades tiotusentals, främst mulatter, som stött Rigaud. Med dennes frånfälle, han flydde till Frankrike, vände sig nu den framgångsrike L’Overture mot den spanska delen av ön, som snabbt erövrades och slaveriet avskaffades och han utropade sig guvernör på livstid över ön.
I Paris väckte nyheten stor irritation, kolonin ansågs fortfarande tillhöra Frankrike och även om L’Overture i stora drag lät de franska plantageägarna återfå sina ägor och även lovade att underställa sig fransk överhet, så skickade Napoleon Bonaparte nya trupper till ön. Under ledning av Napoleons svärson Charles LeClerc, landsteg en stor fransk styrka som även bestod av trupper under ledning av Rigaud och andra avhoppade svarta militärer. 1801 lyckades till slut LeClerc gripa den självutnämnde guvernören, som fördes till Fort-de-Joux där han avled efter några månader på grund av vanvård och sjukdomar.
Återigen lade sig lugnet över den franska kolonin, men det dröjde inte länge innan ryktet började gå bland kolonins svarta befolkning att fransmännen tänkte återinföra slaveriet, något fransmännen gjort på Guadalupe. Återigen lystes nätterna upp av brinnande plantage, och den här gången var det Rigaud och Dessalines (som även han bytt sida när det stor klart att L’Overtures tid var över) som ledde upproret. Den franska expeditionsstyrkan hade vid det här laget blivit svårt decimerad, vilken i liket med sina europeiska föregångar vare sig var utrustad eller utbildad för de rådande förhållandena. Förhållanden som förvärrades dels av en brittisk sjöblockad och Napoleons allt mer bristande intresse för utvecklingen i regionen i stort. Efter att LeClerc avlidit av sviterna efter gula febern tog Donatien-Marie-Joseph de Vimeur över befälet för de franska styrkorna, som nu var inbegripna i en konflikt där båda sidor visade liten nåd till motståndarna. Efter att en rebellarmé den 18 november 1803 under ledning av Dessalines besegrat Vimeurs styrkor utanför Cap-Hatitien lämnade fransmännen kolonin, och den 1 januari 1804 utropades kolonins formella självständighet visavi Frankrike. Den nya staten tog namnet Haiti, vilket var den tidigare lokalbefolkningens namn på ön och med hade Haiti blivit den andra stat i Amerika som blev självständigt. Alla verkar dock inte delat glädjen över den nya friheten, tiotusentals haitier, främst vita kolonisatörer men även svarta slavägare och mulatter, valde att lämna landet och bosatte sig i New Orleans eller andra regioner med franska anor som Kanada.
Även om utvecklingen i många drag idag hamnat i skymundan av utvecklingen i Europa, så är det ändå inte svårt att se vilket enormt inflytande utvecklingen måste ha haft på omvärlden. För medan utvecklingen på Haiti sågs som en stor förebild för många, sågs den av andra som ett stort hot och fara. I en region där antalet slavar vida översteg antalet fria, vilka själv ofta varslavägare, var utvecklingen i Haiti milt sagt skrämmande. Det gav också de krafter som i Europa ville avskaffa slaveriet vatten på sin kvarn, vilka pekade på att slavarna de facto besegrat såväl brittiska, franska och spanska styrkor och att slaveriet inte bara var moraliskt felaktigt, utan också en politisk och militär säkerhetsrisk.
Men det var inte bara i Europa som utvecklingen i Haiti väckte oro och hopp, i Latinamerika sågs utvecklingen med stor tillförsikt och landet hyllades som en förebild. Kunde haitierna kasta av sig oket från kolonialmakterna, och dessutom besegra deras arméer, ja då kunde förstås de också göra det. Det är troligen inte speciellt förvånande att personer som Simon Bolivar såg Haiti som en förebild, dit han även sökte skydd under flera gånger.
Samtidigt som många såg Haiti som en framgångssaga, så sådde också fröet till den utveckling som skulle leda till att landet idag är ett av världens fattigaste länder. För även om landets grundlag bar stora likheter med den amerikanska eller franska, dröjde det inte länge innan Dessalines upplöst republiken och utropat sig till diktator. Hans tid vid makten blev dock kortvarig, den 17 augusti 1807 mördades han utanför Port-au-Prince och landet delades mellan hans två tidigare rådgivare Henri Christophe och Alexandre Pétion. Christophe tog över den norra delen medan Pétion grundade republiken Haiti i den södra delen av landet.
Splittringen ledde till en djup politisk och ekonomisk klyfta mellan de två landsdelarna, i norr utropade sig Christophe till kung Henri I och lät bygga en rad storslagna byggnader runt om i landet. Många av de tidigare plantageägarna återvände, och även om slaveriet officiellt avskaffats, så var många i realiteten slavar åt sina gamla ägare. Hans allt med despotiska styre väckte dock allt större motstånd, och 1820 valde han att begå självmord inför hotet om en statskupp.
I syd försökte Pétion skapa den stat många haitier hoppats att Dessaline skulle ha skapat, men brist på pengar och en allmänt låg utbildning bland befolkningen satte allvarliga käppar i hjulet på hans försök. Trots detta stödde Pétion Latinamerikas svar på George Washington, Simon Bolivar med pengar och en fristad. Missnöjd med sitt rikes framgångar upplöste dock Pétion landets lagstiftande församling 1816 och utnämnde sig själv till president på livstid. Kort därefter avled han i sviterna av gula febern, och hans assist Jean Pierre Boyer tog hans post. I och med Christophes frånfälle 1820 kunde han utropa sig till härskare över Haiti, när så den spanska kolonin Santo Domingo (nuvarande Dominikanska republiken) utropade sig självständigt 1821, så Boyer en chans att ena hela ön. I januari 1821 lät han invadera Santo Domingo, som han styrde med järnhand vilket gjorde att många forna medborgare i Santo Domingo flydde och skapade en motvilja mellan de båda länderna som fortfarande existerar. Trots Boyers allt mer despotiska styre över ön, så sågs den fortfarande som ett stort föredöme. Under mitten av 1820-talet valde tusentals forna slavar från USA att bosätta på ön, något som innebar ett tacksamt bidrag av välutbildade jordbrukare.
Boyers försök att vinna internationellt anseende urholkade dock landets ekonomi, Frankrike ställde som krav att plantageägare och andra skulle ersättas för de förluster man gjort under upproret. För att bekosta dessa tog Boyer stora lån av franska banker, något som väckte ont blod bland landets bönder som bands hårdare till marken de odlade.
Den allt skakigare ekonomin och Boyers envälde ledde till att han störtades 1843, och en rad självutnämnda presidenter avlöste varandra innan general Faustin Soulouque tog makten 1847 och utropade sig till kejsare Faustin I som störtades 1858 av general Fabre Geffard, baron av Tabara.
Under Faustin I och Geffards styre återfick landet en viss stabilitet, och när Geffard avgick självmant 1867 kunde landets befolkning skönja ett visst framtidshopp. Även om det inrikespolitiska kaoset fortsatte, så kunde landet trots allt resa sig ekonomiskt, skulderna efter Boyer kunde betalas av 1879 och under ledning av presidenterna Sylvain Salnave och Nissage Saget återinfördes ett demokratiskt styreskick. Denna haitiska guldera, som också lämnade stora avtryck i landets kulturella historia, varade dock inte länge. Under början av 1900-talet hade landet återigen fallit tillbaka på gamla försyndelser, oroade över det tilltagande politiska kaoset och en ökad tysk involvering i landet valde Woodrow Wilson att skicka amerikanska soldater till Haiti. Den amerikanska ockupationen av Haiti pågick från 1911 till 1934, och under denna tid genomfördes en rad byggnadsprojekt på den haitiska landsbygden. Landets infrastruktur, som varit kraftigt eftersatt, rustades upp och skolor, sjukhus, kraftverk och så vidare anlades runt om i landet. Ockupationen ledde till ett kraftigt ekonomiskt uppsving, men landet drabbades hårt av den ekonomiska kollapsen i slutet av 1920-talet vilket ledde till ökade spänningar mellan amerikansk militär och den haitiska befolkningen. Efter en rad våldsamma sammanstötningar mellan haitier och amerikansk militär togs beslutet att successivt lämna landet, och en rad demokratiskt valda presidenter avlöste varandra.
Lugnet över det lilla karibiska riket varade inte länge, 1946 störtades den sittande presidenten och statskupperna avlöste varandra vilket givetvis påverkade landets ekonomi. I september 1957 valdes dr Françios Duvalier till president i ett av landets få demokratiska val efter andra världskriget. Duvalier, eller Papa Doc, var en före detta hälsominister med kopplingar till USA, som snabbt utnämnde sig till diktator och styrde landet med järnhand. Genom sin hemliga polis, Tonton Macoutes (döpt efter en voodoovarelse) spred han skräck i såväl sina politiska meningsmotståndare som civilbefolkningen. Förutom återkommande konflikter med Washington, 1961 valde president Kennedy att frysa bidragen till Haiti, så rådde nästan krigsstämning mellan Haiti och den Dominikanska republiken efter att grannlandet gett asyl åt haitiska dissidenter.
I april 1971 avled Papa Doc som efterträddes av sin son Jean-Claude Duvalier, eller Baby Doc som han också kallades. Även om Baby Doc verkar försökt tona ner de värsta våldexcesserna, så förvärrades landets ekonomiska förfall under hans ledning. Trots landets ekonomiska förfall så verkade Baby Doc oberörd, eller kanske oförmögen, att ändra sitt beteende, bara hans bröllop med Michéle Bennett kostade runt 3 miljoner dollar och väckte stor uppseende då Bennett var mulatt, en grupp som varit mål för mycket av Papa Docs repression. Under början av 1980-talet såg eländet bokstavligen inte ut att ta slut, inte nog med att landet drabbades hårt av AIDS, efter ett utbrott av afrikansk svinpest valde man att avliva hundratusentals kreoliska grisar vilket ledde till stora protester. Först i februari 1986, efter månader av våldsamma demonstrationer, tvingades Baby Doc lämna landet och han ersattes av en interimregim tillsatt av militären.
Efter att landet fått en ny grundlag genomfördes de första fria valen i landet sedan slutet av 1950-talet. Men kaoset i landet fortsatte, först efter att Jean-Bertrand Aristide, en romersk-katolsk präst, blivit president i december 1990 lade sig ett visst lugn över nationen. Redan i september 1991 blev han dock avsatt av militären, och han lyckades fly. Lika lyckosamma var inte många av hans anhängare, tusentals försvann eller mördades på öppen gata vilket ledde till att tusentals haitier försökte fly till USA. Inför hotet om en veritabel flyktingkatastrof och ökat kaos i Haiti, valde president Bill Clinton att skicka amerikanska soldater till Haiti. Bara timmar innan de första amerikanska styrkorna lämnade sina baser valde den sittande militärjuntan att kliva åt sidan, Aristide kunde återvända, samtidigt som han anklagades för att ha förskingrat stora mängder pengar under sin tid i exil.
Återigen lade sig ett visst lugn över det förhärjade landet, övervakat av utländsk militär under överseende av FN. Det politiska kaoset fortsatte dock, under slutet av 1990-talet bröt den sköra alliansen mellan Aristide och René Préval samman och ledde till våldsamma sammanstötningar mellan anhängare till de båda politikerna. Efter att anhängare till Préval bojkottat presidentvalet kunde Aristide återta makten som president, men hans tid som president skakades av återkommande skandaler och anklagelser om ekonomiska oegentligheter. Under början av 2004 skakades landet återigen av våldsamma sammanstötningar, och i februari – troligen på order av USA – fördes Aristide ut ur landet på ett amerikanskt flygplan med destination Bangaui i den Centralafrikanska republiken där han senare sökte asyl. Det förnyade kaoset i Haiti ledde till att FN återigen, de sista amerikanska styrkorna hade lämnat landet 2000, tog över ansvaret för stora delar av landets skötsel. En fredsbevarande styrka under ledning av Brasilien med trupper från Argentina, Sir Lanka och Spanien förlades i landet. Återkommande sammandrabbningar mellan anhängare till Aristide och Préval har dock lett till att Brasilien 2005 bad om ytterligare förstärkningar, och under de senaste åren har flera våldsamma sammandrabbningar skett mellan demonstranter och fredsbevarande trupper.
I förra veckan späddes så landets problem på ytterligare, då stora delar av landet lades i ruiner efter en våldsam jordbävning. Troligen har skadorna och dödsoffren förvärrats av det kaos landet befunnit sig i de senaste 20 åren, men som vi ser har kaoset varit mer eller mindre rådande ända sedan landet utropades självständigt i slutet av 1870-talet. Den stora frågan är förstås huruvida det verkligen går att bygga upp Haiti, jag är faktiskt lite tveksam. Även om man inte ska stirra sig blind på det historiska skeendet, så är det svårt att blunda för landets historia och det faktum att landet uppenbarligen inte klarar att stå på egna ben. Problemen förvärras ytterligare av konflikten mellan svarta och mulatter, vilket varit en återkommande konflikt och där den segrande fraktionen hängett sig åt våldsamheter mot förlorarna.
Situationen förvärras ytterligare av att det egentligen saknas någon egentlig ledarprofil, i mångt och mycket är alla involverade på något sätt skurkar. Även om Aristides öde kan ifrågasättas, så är det uppenbart att många av de rykten om ekonomiska oegentligheter och kriminalitet som omgett honom inte är helt osanna. Något som även verkar stämma in på hans rival, och det är tämligen uppenbart att det återkommande kaoset endast skapat en grogrund för kriminalitet än vilja att skapa ett fungerande samhälle.
Subscribe to:
Posts (Atom)