Devisen att det är ”segraren som skriver historien” är tämligen uppenbar när det gäller det andra världskriget, under stora delar av efterkrigstiden dominerades debatten om – speciellt – de övergrepp som tyskarna begått under kriget. Eventuella överträdelser av de allierade har allt som oftast negligerats eller helt enkelt glömts bort. På senare tid har dock många forskare börjat intresse sig även för denna aspekt av kriget, speciellt i Tyskland har många börjat intressera sig för de hundratusentals tyskar som fördrevs från Östpreussen eller de delar av Tyskland som efter kriget blev en del av Polen. Även det öde som drabbade de så kallade Volksdetusche, etniska tyskar som bodde utanför det egentliga Tyskland och som efter kriget även dessa fördrevs från område de bott i sedan medeltiden. Det är dock inte bara i Tyskland frågan tagits upp rörande de allierades agerande, även i länder som Storbritannien och USA börjar forskare intressera sig för denna – i många avseenden – bortglömda bit av kriget. Även om denna debatt så sakta börjar nå allmänheten, med böcker som Niklas Sennertags ”Stalin hämnd” eller Jörg Friedrichs ”Branden”, så har frågan rörande de allierades förbrytelser sällan nått allmänheten.
Ett sådant undantag utgörs av Arthur Harris, även kallad ”Bomber” Harris, som allt sedan kriget varit en ytterst kontroversiell person inte bara i Tyskland, utan även i Storbritannien. Här är berättelsen om en man, som om han stridit på fel sida troligen åtalats och dömts för krigsförbrytelser, men som nu råkade befinna sig på rätt sida…
Arthur Harris föddes den 13 april 1892 i Cheltenham, och fick valet ”armén eller kolonierna” av sina föräldrar när det stod klart att han inte skulle göra någon akademisk karriär. Harris valde det senare och flyttade till dåvarande Rhodesia där han livnärde sig på att bl.a. leta efter guld. I samband med krigsutbrottet tog han tjänstgöring i den rhodesiska armén och deltog i striderna i nuvarande Namibia. Han återvände till Europa 1915 och fick tjänst hos den kungliga flygkåren, vid krigets slut hade han noterats för fem segrar, fått flygvapnets kors (Air Foce Cross) och fått befälet över den 44. Skvadronen.
Harris valde efter krigsslutet att stanna kvar inom flygvapnet, vilket nu fick huvudansvaret för många av de nya kolonier Storbritannien fick överta efter kriget. Oroade över att det hitintills självständiga flygvapnet skulle läggas ner, eller ännu värre underställas armén, hade flera högre flygvapenofficerare lagt fram ett förslag om att flygvapnet skulle få huvudansvaret för säkerheten i de brittiska kolonierna i Mellersta östern. Efter viss vånda godkände det brittiska försvarsdepartementet förslaget, till stora delar på grund av att man insåg att armén aldrig skulle kunna täcka lika stora områden som flygvapnet kunde, och till en lägre kostnad.
En av dem som förflyttades till Mellersta östern var förstås Harris, som i sann kolonialanda ansåg att ”det enda araberna förstår är en hård tillrättavisning”. Tillrättavisningen bestod sedvanligt i en massiv bombräd mot någon upprorisk klan, och vid sidan av denna verksamhet deltog Harris även i arbetet med att utveckla ny utrustning, bl.a. en bomb med fördröjd sprängverkan. Han återvände 1924 till England där han efter att ha genomgått utbildning vid generalstabsskolan i Camberley återvände till Mellersta östern för tjänstgöring i såväl Egypten som Palestina. Återigen ställdes han inför återkommande uppror, och lär ha sagt att ”en 100 kg eller 250 kg bomb i varje by borde lösa problemet”, en obehaglig föraning om vad som komma skulle…
Vid krigsutbrottet hade Harris, som efter en kortare period i USA, fortfarande tjänstgjorde i Mellersta östern och befordrats till viceamiral i Flygvapnet. I september kallades han tillbaka till Storbritannien och fick befälet över den femte gruppen, 1941 befordrades han till marskalk inom flygvapnet och i februari 1942 till överbefälhavare för Bomber Command.
Harris satte genast igång att rusta upp sitt departement, och det var kanske i tid. För den brittiska bombflottan var i ett miserabelt skick, nära två och halvt års krig hade satt sina spår på en vapengren som i mångt och mycket var utrustad för krig i kolonierna. För även om den brittiska propagandan hade slagit upp de återkommande brittiska bombräderna mot Tyskland som stora militära framgångar, hade de i praktiken haft ringa betydelse. Men i en tid när motgångarna staplades på varandra, och de tyska styrkorna såg oövervinneliga hade de brittiska bombräderna spelat en viktig roll för den brittiska moralen. Men nu när krigets lycka äntligen såg ut att vända, i december hade de tyska styrkorna för första gången fått sett sig besegrad när de sovjetiska styrkorna genomförde en massiv motoffensiv utanför Moskva. Ännu viktigare var dock nyheten, även om den delvis förmörkades av motgångarna i Sydostasien, att USA nu på allvar trädde in i kriget, då Italien och Tyskland förklarat krig mot USA. Även om dessa nyheter säkerligen stärkte Harris, så kunde de dock inte avhjälpa de akuta brister som bombflottan led av.
Inte nog med att de flesta bombflygplan var omoderna och på intet sätt var anpassade för den roll de nu fått, lejonparten av flygplanen bestod av medeltunga bombflygplan som mer var anpassade för kolonialkrig än ett krig i Europa. Något som förstås också smittade av sig på flygplanens besättningar, vilka generellt sätt tenderade till att vara alldeles för dåligt utbildade för sina uppgifter och i många fall inte ens klarade av att navigera rätt eller fälla bomberna över sina mål. För även om den brittiska propagandan hyllat de modiga bombflygarna, hade de aldrig fått samma glamour som omgav jaktpiloterna. Något som också visade sig ekonomiskt, då försvarsdepartementet hitintills valt att satsa på Fighter Command.
Harris började genast förorda att tillverkningen koncentrerades på tyngre bombflygplan och bättre utbildning av besättningsmännen. I väntan på de nya moderna bombflygplanen lät han damma av flera av de äldre modeller, som fortfarande var i tjänst men som användes sparsamt istället för de lättare modellerna. I samråd med professor Fredrick Lindemann, som vid ungefär samma tidpunkt utsetts till regeringens rådgivare i tekniska frågor, började man utveckla en ny taktik för bombkriget.
Precis som många andra vapen som på allvar visat sin potential under det första världskriget, hade framtiden för bombflyget rönt stort intresse. Möjligheten till att föra tre dimensionellt krig, tidigare hade ju krig förts på marken eller i vattnet, lovade såväl nya möjligheter som nya faror. Även om de tyska angreppen mot London, främst genom Gothabombare eller zeppelinare, hade varit tämligen ineffektiva, hade de ändå satt sina spår. Britterna som under tidigare konflikter förlitat sig på den engelska flottan och den engelska kanalen, insåg att den nya krigföringen också kunde medföra stora risker. I ett slag kunde nämligen Storbritannien angripas utan att vare sig flottan, eller kanalen kunde skydda landet. Å andra sidan innebar den nya tekniken att Storbritannien kunde angripa mål i t.ex. Europa utan att behöva skicka tusentals soldater till slagfälten. Runt om i Europa och USA började nu tankarna på att man genom en massiv bombräd skulle kunna besegra fienden, att detta i stora drag gjorde den tidigare fredade civila befolkningen till legitima mål verkar få ha reflekterat över. Den moraliska gräns som tidigare dragits mellan civila och militärer, började därmed suddas ut.
Även om britterna till viss del redan testat dessa tankegångar på upproriska klaner och stammar, bl.a. i Mellersta östern under mellankrigstiden, så var dessa tankegångar för de allra flesta tämligen okända. Spanska inbördeskriget skulle ändra på detta…
1936 skakas Spanien av en våldsam statskupp, som trots det massiva stödet bland militären, misslyckas. Oroade över utvecklingen väljer militärerna att be om stöd från Italien och Tyskland, som först verkar ovilliga, men snart väljer att bistå de spanska kuppmakarna. Utrustade med några av det Tredje Rikets nyaste vapen, främst då flygplan, börjar även tyskarna genomföra de ovan nämnda teorierna i praktiken.
Även om effekterna uteblir, vilket tyskarna helt korrekt antar, beror på att de tyska bombflygplanen är alldeles för ineffektiva, så chockar angreppen Europa. Trots de tyska slutsatserna om kriget i Spanien, så förblir många av de modeller som tjänstgjorde i Spanien kvar i tysk tjänst. Kravet på kvantiteten väger enligt Hermann Göring högre än kvalitén, ett misstag Harris inte kommer göra…
Chockvågorna från det spanska inbördeskriget hinner knappt lägga sig förrän Tyskland angriper Polen, och på så sätt inleder det andra världskriget. De första åren är fyllda av – för den brittiska militären och civilbefolkningen – berättelser om det effektiva tyska flygvapnet, städer som Rotterdam och Warszawa görs i stora delar till rykande ruinhögar innan det är dags för Luftwffe att angripa Storbritannien. Men trots att Göring och Luftwaffe angriper Storbritannien med allt de äger, och några högst omoderna italienska flygplan, så lyckas inte tyskarna knäcka britterna, snarare tvärt om.
För även om angreppen i sig är våldsamma, så visar de sig i realiteten vara verkningslösa. Med undantag för Belgrad, som efter en våldsam bombräd senare kapitulerar till ett par tyska Waffen-SS soldater, så är effekten snarare tvärt om. Detta verkar dock inte avskräcka vare sig Harris eller Lindemann…
De första brittiska angreppen riktas primärt mot militära mål eller fabriker, men trots stora brittiska förluster så är effekten minimal. Väder, den mänskliga faktorn och ett allt mer väloljat tyskt luftförsvar gör angreppen i praktiken omöjliga att genomföra. De brittiska utvärderingarna, som Harris uppenbarligen tog intryck av, är eniga om att besättningen har svårt att lokalisera målen, britterna valde ofta att angripa nattetid, och att fabrikerna ofta är försvarade av såväl luftvärnskanoner som stridsflyg. De få gånger man faktiskt lyckades träffa målen, så dröjde det inte länge innan tyskarna reparerat skadorna och återfått normal produktion.
Det var uppenbart ansåg Harris att man behövde en ny taktik, och det är nu Lindemann kommer in i handlingen…
Vad Lindeman hade för idéer, ja det kommer vi få se imorgondagens inlägg…
No comments:
Post a Comment