Den vedervärdige mördaren

Även om det är svårt att definiera det Tredje Rikets vedervärdigaste man, det finns trots allt rätt många att välja mellan, så får nog ändå Oskar Dirlewanger ses som en av kandidaterna till någon av topp tio platserna. För till skillnad från många andra, t.ex. Julius Streicher, Erich Koch, Heinrich Himmler, Hans Frank, Erich von dem Bach och så vidare, så inskränkte sig inte Drilewangers aktiviteter till att underteckna dödsdomar vid ett skrivbord. Han agerade inte bara domare, utan även bödel, och hans aktiviteter och uppenbara hänsynslöshet väckte inte bara skräck och fruktan bland sina motståndare, utan även bland nazisterna själva. Detta är berättelsen om en av det Tredje Rikets kanske vidrigaste personer…

Oskar Dirlewanger föddes den 26 september 1895 i Würzberg och deltog i det första världskriget, där han ansågs som både modig och en exemplarisk soldat. Han hade rykte av sig att vara dödsföraktande, vilket kanske bevisas av att han sårades runt tio gånger, och belönades med både Järnkorset av första och andra klassen. Efter krigsslutet hade Dirlewanger, precis som många andra tyskar, svårt att anpassa sig till ett normalt civilt liv, något som onekligen förvärrades av det allmänna kaos som nu bröt ut i Tyskland.
Månaderna innan krigsslutet hade varit kaotiska i Tyskland, landet hade utsatts för en effektiv handelsblockad, något som hade drabbat civilbefolkningen hårt och lett till återkommande oroligheter. I takt med att allt fler soldater började återvända från fronten skärptes konflikterna, och lokala uppror av socialister startades. För att slå ner dessa valde det regerande socialdemokratiska partiet (SPD) att ingå en ohelig allians med den tyska krigsmakten, mot löfte om militärt stöd så fick de fria händer att slå ner upproren. Vid det här laget var dock den tyska krigsmakten i princip bara en pappersprodukt, majoriteten av soldaterna var hemförlovade och man saknade i praktiken möjlighet att bistå den bräckliga regeringen. För att lösa problemet valde man helt enkelt att sätta upp så kallade frikårer (Freikorps), bestående av såväl återvändande soldater som civilpersoner. Även om den stora majoriteten av dessa utgjordes av personer med liten, eller ingen, sympati för vare sig republiken eller den socialdemokratiska regeringen, hade SPD inget annat val.
Åren efter krigsslutet blev således våldsamma, i flera tyska delstater utbröt revolutioner och uppror, bl.a. i Bayern och i Berlin, vilka slogs ner under brutala former. Många av dem som senare skulle få framträdande roller i det Tredje Riket, bl.a. Martin Bormann, Hans Frank, Rudolf Hess o.s.v., deltog i dessa frikårer, och Dirlewanger var inget undantag.
Den uppenbarligen modige Dirlewanger hade förstås inga större problem att antas till frikårerna, och han tjänstgjorde i en rad frikårer i såväl Ruhr, Schlesien och Schlesien innan han slutligen valde att satsa på en civil karriär. Som många andra frikårssoldater hade han kombinerat sin paramilitärakarriär med en civil, och 1922 kunde han stoltsera med en doktorstitel i statskunskap vid universitetet i Frankfurt.
Vid det här laget hade dock oroligheterna i Tyskland börjat avta, frikårernas tid var över och de mer välorganiserade fördes över till det nybildade Reichswehr. Sina meriter till trots valde Dirlewanger en civil karriär, men åren av krig och de fysiska och psykiska skador han uppenbarligen ådragit sig gjorde sig konstant påminda. Han hade svårt att behålla något jobb någon längre tid, och likt många andra i sin situation sökte han sig till de högerextrema rörelser som växt upp som svampar i jorden efter kriget.

1923 blev han medlem i NSDAP men han verkar snabbt tappat intresse, och det dröjer ända fram till början av 1930-talet innan han återigen väljer att bli medlem i såväl partiet som SS. Hans problem att anpassa sig verkar dock inte minskat, 1934 grips han av tysk polis efter att han uppenbart berusad kört av vägen med en bil tillhörande partiet, med en 13 årig flicka från Bundes Deutscher Mädel (BDM) bredvid sig. Efter att han dömts till två års fängelse för våldtäkt, olovligt användande av partiegendom och rattfylla, sparkas han ut ur partiet och blir av med sitt jobb och sina militära utmärkelser. Efter avtjänat straff dröjer det inte länge innan han återigen hamnar i klammeri med lagen, återigen åtalad för sexuellt utnyttjande av minderårig döms han att avtjäna straffet vid koncentrationslägret i Welzheim. Här kunde förstås vår berättelse slutat, vilket den förstås inte gör, för in träder nu en person som kommer att spela en avgörande roll i vår berättelse, Gottlobb Berger.
Berger var en tidigare bekant till Dirlewanger, som efter kriget gjort karriär i såväl SA som SS, och som vid det laget var chef för SS huvudkontor i Berlin och en av Heinrich Himmlers närmaste män. Oroad över sin gamle väns situation, väljer Berger att agera och får honom frikänd och övertalar Dirlewanger att frivilligt söka sig till Kondorlegionen för att rentvå sitt namn.
Från 1936 till 1939 tjänstgör Dirlewanger i Spanien, där han återigen utmärker sig för såväl som en tapper, men dödsföraktande soldat. Väl tillbaka återfår han sitt medlemskap i NSDAP, SS, sina tidigare militära utmärkelser från det första världskriget och doktorstiteln vid universitetet i Frankfurt. Vid krigsutbrottet anmäler sig han som frivillig till Waffen-SS, där han utses till Obersturmführer och skickas till Polen där han tjänstgör vid ett koncentrationsläger utanför Lublin.

Under ett möte i Berlin väcks frågan hur man ska lösa problemen bakom de tyska linjerna i Generalguvernementet, där de fåtaliga tyska styrkorna har stora svårigheter att pacificera landsbygden. Himmler lanserar under detta möte sin idé att sätta samman ett förband bestående av tjuvskyttar, vilka han ansåg måste vara utmärkta skyttar och som dessutom var vana att kunna röra sig i naturen. Vid en närmare kontroll visade det sig dock att antalet tjuvskyttar i de tyska fängelserna var alldeles för få, men Berger ansåg att man inte behövde begränsa sig till enbart tjuvskyttar, utan kunde även använda sig av andra kriminella som mot tjänstgöring i förbandet kunde bli benådad, och han hade den perfekte befälhavaren.
Dirlewanger kallades tillbaka från Polen, och tog befälet över ett litet förband bestående av kriminella och soldater som dömts för olika disciplinbrott. Förbandet skickades till Generalguvernementet (den del av Polen som Tyskland ockuperade), och där förlades Dirlwangers förband utanför koncentrationslägret i Lublin, här började hänge sig med att plundra, våldta och mörda hämningslöst. Förbandets aktiviteter väckte givetvis inte bara polackernas irritation, utan såväl armén som SS klagade över Dirlewanger och deras mäns agerande. Efter rykten om att man injicerat stryknin i några polska flickor, och sedan bevittnat deras dödskamp, valde det lokala SS-befälet att ta kontakt med Berlin som satte Georg Konrad Morgen att utreda händelserna runt Dirlewanger. Oroade över utvecklingen lät Berger hastigt förflytta Dirlewanger och hans soldater till Vitryssland, där han antog att de ansvariga skulle se mellan fingrarna på förbandets aktiviteter, samtidigt som Morgen fick lägga ner sin utredning.

Väl i Vitryssland förstärktes förbandet med såväl sovjetiska överlöpare som fler grova brottslingar och sattes in för att bekämpa de sovjetiska partisanerna och terrorisera civilbefolkningen. Dirlewanger hängav sig dock inte bara åt att få leva ut sina fantasier, han deltog också aktivt i de militära uppdrag förbandet hade och fortsatte att utsätta sig för stora faror. En av hans favoritsysselsättningar under denna period var att flyga över det område man skulle patrullera och pricka av de byar där flygplanet blev utsatt för beskjutning, vilka sedan plundrades och brändes.
Uppgifterna och agerandet till trots så höll Dirlewanger hårt på disciplinen, och minsta överträdelse renderade antingen i fysisk bestraffning eller att personen fick återvända till sin fängelsevistelse. I takt med att den tyska krigslyckan vände blev behovet av förstärkningar till fronten allt mer och mer akut, och under sommaren 1944 förflyttades hela förbandet till fronten för att sättas in mot reguljära sovjetiska förband. Utan vare sig utbildning eller utrustning blev tiden vid fronten kostsam för Dirlewangers trupper, och i samband med den tyska reträtten från Sovjetunionen drabbades förbandet av svåra förluster och förlades i Polen i väntan på att förstärkas.
I slutet av juli hade de sovjetiska styrkorna nått till utkanterna av Warszawa, där den polska motståndsrörelsen blev allt oroligare över huruvida Sovjetunionen tänkte acceptera den Londonbaserade regeringen eller tillsätta sin egen. I ett sista desperat försök att återfå initiativet valde motståndsrörelsen att befria Warszawa, och den 1 augusti 1944 skakades huvudstaden av våldsamma sammanstötningar mellan polska och tyska styrkor. Överraskningsmomentet till trots så kunde tyskarna, efter stora svårigheter, slå tillbaka de polska angreppen och gå till motangrepp. De första tyska motangreppen blev dock verkningslösa, och en rasande Hitler beordrade Himmler att se till att staden försvann från kartan. Himmler överlät befälet till den man han ansåg vara mest lämpad, Erich von dem Bach, som varit ytterst ansvarig för att bekämpa de sovjetiska partisanerna. När det nu stod klart att någon sovjetisk offensiv inte var att vänta, de sovjetiska styrkorna var med största sannolikhet alldeles för hårt ansträngda av den otroligt snabba offensiv man nyss genomfört, satte tyskarna in allt de hade. Utrustning som under stora delar av kriget legat oanvända grävdes fram, bl.a. mösaren Karl, transporterades nu till området runt den polska huvudstaden.

Bland de förband som von dem Bach hade till sitt förfogande fanns Dirlewangers förband, som nu förstärkts med våldtäktsmän och andra som dömts för grova våldsbrott. Vid det här laget hade dock den tidigare stenhårda disciplinen successivt urholkats, och förbandet omgavs av enheter från den tyska militärpolisen för att skydda tyska civila. Tillsammans med Bornislaw Kaminskis brigad, som vi får återkomma till, sattes förbandet in mot de polska motståndsfickorna. Det stod snabbt klart att de båda förbanden, och Kaminskis i synnerhet, var helt värdelösa, och mest sysselsatte sig med att plundra och våldta polackerna. Återigen höjdes kritiska röster, inte bara från Wehrmacht utan också från Waffen-SS, rörande förbandens agerande, speciellt efter att manskap från Kaminskis brigad plundrat ett sjukhus för kvinnliga cancerpatienter och våldtagit såväl patienterna som personalen (varav många var tyskar). Efter detta kunde inte ens von dem Bach rädda Kaminski som greps, avrättades och manskapet från hans brigad skickades antingen till koncentrationsläger eller användes för att förstärka redan existerande förband.
Dirlewanger som deltog i den beryktade massakern i Wola, där mellan 40 000 – 100 000 polacker avrättades, belönades tillsammans med Erich von dem Bach med Riddarkorset och drogs återigen bort när stridigheterna avtagit. Nästa anhalt för Dirlewangers förband, som fortfarande brottades med stora disciplinära problem var Slovakien.
Trots att Slovakien under många år varit en trogen allierad, delvis på grund av att tyskarna mer eller mindre skapat staten, började alliansen krackelera. Oroade över utvecklingen och det förväntade tyska sammanbrottet, valde många slovaker att göra uppror och tyskarna svarade med att skicka in trupper. Bland de trupper tyskarna skickade till Slovakien återfanns som sagt Dirlewangers, som nu återigen förstärkts med fängelsekunder, den här gången av sådana som sågs som politiskt opålitliga. Förbandet som nu uppgraderats till brigad deltog i striderna mot slovakerna, innan de skickades vidare till Ungern där man sattes in mot de sovjetiska styrkorna.
Den lilla disciplin som tidigare funnits var nu helt borta, brigaden led av stora problem med att manskapet deserterade och klagomål kom konstant in från civilbefolkningen över manskapets agerande. Under slutet av januari förflyttades brigaden, som nu var tänkt att uppgraderas till division, till Tyskland där den förstärktes med såväl nya interner samt manskap från reguljära förband från Waffen-SS och Wehrmacht. Man kan onekligen undra vad de reguljära soldaterna ansåg om såväl sitt öde, som brigadens manskap. Oavsett deras betänkligheter så uppgraderades brigaden den 14 februari 1945 till 36. Waffen-Grenadier-Division der SS och sattes in för att förstärka de tyska styrkorna längs Oder.
Dirlewangers glädje över att ha blivit divisionsbefäl, även om divisionen bestod av knappt 4000 man, blev inte långvarig, dagen efter skadades han för tolfte och sista gången och förflyttades till ett sjukhus i södra Tyskland.
Under krigets sista månader förföll divisionen totalt, och även om enstaka förband utmärkte sig så fortsatte divisionen att utmärka sig för allt annat än att strida. I slutet av april nåddes divisionsbefälhavaren SS-Brigadeführer Fritz Schmedes att manskap ur 73. Waffen-Grenadier-regiment lynchat sin befälhavare, och att divisionen i praktiken upphört att existera. De sista resterna av divisionen förintades under slutstriderna runt Berlin, och endast ett par hundra lyckades nå de amerikanska linjerna.

Allt detta var förstås Dirlewanger själv helt ovetande om, han var själv fullt upptagen med att försöka undvika att identifiera, men på grund av sin skada hade han svårt att undvika de allierade och greps av fransmännen. Vad som sedan hände är oklart, men tydligen blev han igenkänd av några (eller någon) polack i fransk tjänst, vilka under ett par dagar misshandlade honom så svårt att han avled av sina skador i en lada utanför Altenhausen.
Ovissheten om vad som egentligen hänt Dirlewanger ledde dock till viss förvirring, och åren efter kriget kom flera rapporter om att han fortfarande var i livet. Rykten placerade honom i såväl Egypten som den franska främlingslegionen, först efter att franska myndigheter grävt upp hans grav kunde man slutligen fastställa att han aldrig lämnade Tyskland efter krigsslutet.
Så slutar då berättelsen om en av det Tredje rikets vidrigaste mördare, i en skabbig lada omgiven av några av de få överlevande vittnena till hans brott.

På något sätt finner jag det som en slags poetisk rättvisa att hans död blev lika våldsam som den han förorsakat andra. För även om jag kanske inte direkt försvarar polackernas uppträdande, så är det å andra sidan fullt förståligt. Dirlewanger var en vedervärdig människa, men till skillnad från många andra av det Tredje Rikets bödlar så satt han inte bakom ett skrivbord (vilket i sig också är obehagligt), utan deltog praktiskt i mördandet, och njöt av det. Bara det faktum att SS själva påbörjade en utredning om hans aktiviteter, som Himmler på order av Berger beordrades lägga ner, säger kanske en hel del om hur även många tyskar uppfattade honom.
Likt många andra greps och åtalades Berger efter kriget, trots att han varit aktiv delaktig i bl.a. förintelsen dömdes han bara till ett kortare fängelsestraff och kunde efter avtjänat straff återgå till ett normalt liv. I likhet med många andra av de lägre nazisterna lämnade han aldrig riktigt rörelsen, utan var en återkommande person i diverse högerextrema grupper i Tyskland.