En nation av möjligheter

Den 12 januari 2010 skakas den haitiska huvudstaden Port-au-Prince av en våldsam jordbävning, och ett av världens fattigaste länder läggs bokstavligen i ruiner. I direktsändningar kan man nu följa utvecklingen i ett land, de allra flesta sammankopplar med voodoo och fattigdom, som verkar drabbas av den ena katastrofen efter den andra, och vars fattigdom gjort att hundratusentals haitier tvingats lämna landet i jakt på en framtid. Men så har det inte alltid varit, en gång i tiden var Haiti en politisk förebild för många av de latinamerikaner som kämpade för frigörelse för sina länder, utan också en nagel i ögat på Europas kolonialmakter. Så i denna tid av total förödelse i Haiti, så tänkte jag dra tillbaka klockan till en tid när Haiti sågs som en framgångssaga och hot…

Den 5 december 1492 skymtar slutligen Christofer Columbus lilla flotta land, efter vad som måste känts som en evighet sedan de lämnade Europa kan äntligen besättning på de tre fartygen andas ut. Columbus och en grupp sjömän landstiger samma dag vid Môle Saint-Nicolas, och Columbus tar ön i besittning för den spanska kronan. Att ön redan var befolkad, verkar dock spelat mindre roll i sammanhanget, men uppenbarligen var man mindre road av Columbus och hans spanska sjömän. Det första försöket att etablera en spansk koloni på ön misslyckades, men snart återkom spanjorerna med fler soldater och kolonisatörer till ön som döpts till Hispaniola. Trots tappert motstånd var försöken dömda att misslyckas, spanjorerna kunde till slut pacificera motståndet, större delen av ursprungsbefolkning förslavades och tvingades arbeta i de spanska guldgruvorna eller inom jordbruket. Det hårda arbetet i kombination med nya sjukdomar som spanjorerna fört med sig, mot vilka indianerna saknade motståndskraft, gjorde att nativiteten minskade drastiskt och under slutet av 1510-talet var indianerna mer eller mindre utrotade. Detta trots lagstiftning i Spanien som förbjöd misskötsel av indianer som konverterade, men avståndet gjorde det förstås omöjligt för statsmakten att upprätthålla lagen i praktiken. De få som lyckades överleva flydde upp i de otillgängliga bergen, där man bildade isolerade samhällen tillsammans med förrymda afrikanska slavar som nu började anlända i stora mängder.
Eftersom ursprungsbefolkningen visat sig mindre lämpade, på grund av sin bristande motståndskraft mot sjukdomar o.s.v., valde spanjorerna att ersätta dessa med arbetskraft från Afrika. Hundratusentals afrikaner började nu transporteras över Atlanten till Hispaniola, där de övertog det arbete som indianerna tidigare skött.

Nu var det dock inte bara slavhandlare som såg den spanska kolonin som intressant, även de sjörövare som härjade i det Karibiska havet fann dess otaliga och tillgängliga vikar intressant. Under 1600-talets början hade flera franska pirater slagit sig ner på öns västkust, där många drev framgångsrika socker- eller tobaksplantage. De ekonomiska framgångarna ledde till att många franska kolonisatörer sökte sig ön, något som troligen inte uppskattades allt för väl av spanjorerna. Under stora delar av 1600-talets andra hälft drabbade spanjorer och fransmän samman, och först 1697 slöts ett fredsfördrag mellan de båda nationerna och ön delades. Den franska delen, som hädanefter kallades Saint Domingue, vilken inte ska blandas ihop med dagens Dominikanska republiken som utgör den del som spanjorerna fick. Tiotusentals franska kolonisatörer flyttade till ön, troligen lockade av möjligheterna till snabba pengar, och mellan 1713 och 1787 räknar man med att runt 30 000 fransmän flyttade till ön (den franska befolkningen i Kanada beräknades runt början av 1760-talet till drygt 63 000).
Det dröjde inte länge innan den franska delen överskuggade den östra delen när det gällde såväl antalet invånare som inkomster, och tack vare de stora inkomsterna från plantage som odlade socker, kaffe och indigo, blev den snabbt juvelen i franska kolonialkronan. Precis som spanjorerna förlitade sig fransmännen på afrikanska slavar, vilka trots den stora franska invandringen utgjorde den absoluta majoriteten av befolkningen. Något som givetvis oroade de franska myndigheterna, vilka införde strikta regler (Code Noir) för hur slavarna skulle behandlas och under vilka premisser de kunde återfå sin frihet. Det ska dock påpekas att dessa lagar knappast var skrivna med slavarnas väl och ve i åtanke, utan handlade snarare om att inskränka och begränsa slavarnas möjlighet att göra uppror. Med tanke på den stora mängden slavar var detta givetvis ett återkommande dilemma, men något som fransmännen i mångt och mycket ansåg omöjligt. Ironiskt nog skulle det vara utvecklingen i Frankrike, och fransmännens egna krav på frihet, jämlikhet och broderskap (Liberté, égalité, fraternité) som skulle innebära slutet på fransmännens överhöghet på ön. För inte nog med att debatten om slaveriets vara eller icke vara blev en politisk laddad fråga i Frankrike, de krig som blev effekten av den franska revolutionen skulle snart sprida sig till det Karibiska havet och få oanade konsekvenser.

Utvecklingen i Europa märktes nog troligen inte av i början på Saint Domingue, där livet troligen förflöt som det alltid gjort. På enorma tobaks, kaffe eller indigoplantage slet hundratusentals afrikanska slavar under bedrövliga förhållanden, och dödligheten bland slavarna var epidemisk. Inte ens plantageägarna (grande blancs) blev långvariga, de flesta valde av rädsla för återkommande utbrott av gula febern, att sälja sina plantager efter några år. Städerna dominerades primärt av vita (petit blancs), mulatter och färgade, varav många var frigivna slavar (gens des coleur) vilka själva ägde slavar eller arbetade som slavövervakare. Slavarna i städerna var främst sysselsatta inom tillverkningsindustrin eller arbetade som inom hushållen. Ett antal mindre slavuppror, och kolonins ekonomiska betydelse, hade också lett till att de flesta vita kolonisatörer (och även många frigivna slavar) var välbeväpnade.
Under hösten 1789 började troligen nyheten om vad som hänt i Frankrike, där man den 28 augusti deklarerade att alla män var lika, något som förstås måste ha väckt visst hopp bland många av kolonins slavar. Det var dock inte bara slavarna som fann utvecklingen i Europa intressant, även många av plantageägarna såg stora möjligheter att öka kolonins självstyre och öppna upp för handel med andra länder än de Frankrike godkänt.
I oktober 1790 återvände den tidigare slaven Vincent Ogé till kolonin, han krävde i enlighet med den franska konstitutionen att slaveriet skulle avskaffas och alla göras till fria män. Den franska guvernören vägrade, en förgrymmad Ogé reste till Cap Francais där han blev ledare för ett slavuppror som dock snabbt slogs ner av fransmännen.
Utvecklingen i Saint Domingue väckte dock debatt i Frankrike, och flera franska politiker förespråkade öppet att slaveriet skulle avskaffas. Andra, bland annat greve Mirabeau och Guillaume Raynal varnade för faran för ett allvarligt slavuppror.

Den 22 augusti 1791 fick de båda rätt, då voodooprästen Dutty Boukman uppmanade sina följeslagare att göra uppror. Det relativa lugn som rått på ön bröts, och snart lystes himlen upp av skenet från de brinnande plantagen och skriken från deras vita ägare som misshandlades, våldtogs, stympades eller mördades. Inom loppet av bara några dagar hade upproret spridit sig över stora delar av kolonins norra regioner och in på den spanska sidan. Endast ett fåtal välbefästa garnisoner och plantage undkom förödelsen, och i slutet av 1791 hade över 2000 vita plantageägare dödats och flera hundra plantage förstörts.
Nyheten om vad som hänt på ön väckte stor oro i Frankrike, för även om slaveriet i sig inte var förenligt med revolutionens idéer, så var kolonin av stor ekonomisk betydelse. Trots omvärldens fördömande valde den franska nationalförsamlingen att sända 6000 man till ön för att få kontroll över situationen, något som skulle få förödande konsekvenser för utvecklingen.
1793 förklarade Frankrike krig mot Storbritannien, som tillsammans med spanska trupper från den spanska delen av ön, invaderade Saint Domingue. Många plantageägare, som till stora delar bestod av adelsmän, allierade sig med britterna och de franska styrkorna tvingades ge upp allt mer och mer områden. I augusti 1793 var situationen så prekär att den franska guvernören, i ett försök att återfå kontrollen över kolonin, frigav alla slavar, ett beslut som befästes i ett beslut i Paris året därpå. En av dem som attraherades av det franska beslutet av Toussaint L'Ouverture, en självlärd före detta slav som stridit med spanjorerna men som nu valde att byta sida. Under ledning av L'Ouverture återtogs flera befästningar fransmännen förlorat till spanjorerna, och hans styrkor – som primärt utgjordes av svarta under ledning av mulatter och vita – tvingade till slut spanjorerna att dra sig ur konflikten. Kvar fanns nu bara britterna, och nu vände L'Ouverture, som 1797 utsågs till överbefälhavare för de franska trupperna i kolonin, sig mot britterna som i stort sett kontrollerade kusten. Året efter tvingades till slut britterna ut från Saint Domingue, delvis efter en överenskommelse om att L’Overtures styrkor inte skulle angripa brittiska intressen i Karibien.
Åren av uppror och återkommande strider hade dock satt sina spår, inte bara ekonomiskt och politiskt, utan också militärt. I kolonins södra delar hade André Rigaud, en mulatt som i likhet med L’Overture bytt sida när fransmännen förbjöd slaveriet, mer eller mindre skapat sig ett autonomt rike, som L’Overture under sommaren 1800 till slut kunde besegra. Under befäl av hans ståthållare Jean-Jacques Dessalines förföljdes och mördades tiotusentals, främst mulatter, som stött Rigaud. Med dennes frånfälle, han flydde till Frankrike, vände sig nu den framgångsrike L’Overture mot den spanska delen av ön, som snabbt erövrades och slaveriet avskaffades och han utropade sig guvernör på livstid över ön.
I Paris väckte nyheten stor irritation, kolonin ansågs fortfarande tillhöra Frankrike och även om L’Overture i stora drag lät de franska plantageägarna återfå sina ägor och även lovade att underställa sig fransk överhet, så skickade Napoleon Bonaparte nya trupper till ön. Under ledning av Napoleons svärson Charles LeClerc, landsteg en stor fransk styrka som även bestod av trupper under ledning av Rigaud och andra avhoppade svarta militärer. 1801 lyckades till slut LeClerc gripa den självutnämnde guvernören, som fördes till Fort-de-Joux där han avled efter några månader på grund av vanvård och sjukdomar.

Återigen lade sig lugnet över den franska kolonin, men det dröjde inte länge innan ryktet började gå bland kolonins svarta befolkning att fransmännen tänkte återinföra slaveriet, något fransmännen gjort på Guadalupe. Återigen lystes nätterna upp av brinnande plantage, och den här gången var det Rigaud och Dessalines (som även han bytt sida när det stor klart att L’Overtures tid var över) som ledde upproret. Den franska expeditionsstyrkan hade vid det här laget blivit svårt decimerad, vilken i liket med sina europeiska föregångar vare sig var utrustad eller utbildad för de rådande förhållandena. Förhållanden som förvärrades dels av en brittisk sjöblockad och Napoleons allt mer bristande intresse för utvecklingen i regionen i stort. Efter att LeClerc avlidit av sviterna efter gula febern tog Donatien-Marie-Joseph de Vimeur över befälet för de franska styrkorna, som nu var inbegripna i en konflikt där båda sidor visade liten nåd till motståndarna. Efter att en rebellarmé den 18 november 1803 under ledning av Dessalines besegrat Vimeurs styrkor utanför Cap-Hatitien lämnade fransmännen kolonin, och den 1 januari 1804 utropades kolonins formella självständighet visavi Frankrike. Den nya staten tog namnet Haiti, vilket var den tidigare lokalbefolkningens namn på ön och med hade Haiti blivit den andra stat i Amerika som blev självständigt. Alla verkar dock inte delat glädjen över den nya friheten, tiotusentals haitier, främst vita kolonisatörer men även svarta slavägare och mulatter, valde att lämna landet och bosatte sig i New Orleans eller andra regioner med franska anor som Kanada.

Även om utvecklingen i många drag idag hamnat i skymundan av utvecklingen i Europa, så är det ändå inte svårt att se vilket enormt inflytande utvecklingen måste ha haft på omvärlden. För medan utvecklingen på Haiti sågs som en stor förebild för många, sågs den av andra som ett stort hot och fara. I en region där antalet slavar vida översteg antalet fria, vilka själv ofta varslavägare, var utvecklingen i Haiti milt sagt skrämmande. Det gav också de krafter som i Europa ville avskaffa slaveriet vatten på sin kvarn, vilka pekade på att slavarna de facto besegrat såväl brittiska, franska och spanska styrkor och att slaveriet inte bara var moraliskt felaktigt, utan också en politisk och militär säkerhetsrisk.
Men det var inte bara i Europa som utvecklingen i Haiti väckte oro och hopp, i Latinamerika sågs utvecklingen med stor tillförsikt och landet hyllades som en förebild. Kunde haitierna kasta av sig oket från kolonialmakterna, och dessutom besegra deras arméer, ja då kunde förstås de också göra det. Det är troligen inte speciellt förvånande att personer som Simon Bolivar såg Haiti som en förebild, dit han även sökte skydd under flera gånger.

Samtidigt som många såg Haiti som en framgångssaga, så sådde också fröet till den utveckling som skulle leda till att landet idag är ett av världens fattigaste länder. För även om landets grundlag bar stora likheter med den amerikanska eller franska, dröjde det inte länge innan Dessalines upplöst republiken och utropat sig till diktator. Hans tid vid makten blev dock kortvarig, den 17 augusti 1807 mördades han utanför Port-au-Prince och landet delades mellan hans två tidigare rådgivare Henri Christophe och Alexandre Pétion. Christophe tog över den norra delen medan Pétion grundade republiken Haiti i den södra delen av landet.
Splittringen ledde till en djup politisk och ekonomisk klyfta mellan de två landsdelarna, i norr utropade sig Christophe till kung Henri I och lät bygga en rad storslagna byggnader runt om i landet. Många av de tidigare plantageägarna återvände, och även om slaveriet officiellt avskaffats, så var många i realiteten slavar åt sina gamla ägare. Hans allt med despotiska styre väckte dock allt större motstånd, och 1820 valde han att begå självmord inför hotet om en statskupp.
I syd försökte Pétion skapa den stat många haitier hoppats att Dessaline skulle ha skapat, men brist på pengar och en allmänt låg utbildning bland befolkningen satte allvarliga käppar i hjulet på hans försök. Trots detta stödde Pétion Latinamerikas svar på George Washington, Simon Bolivar med pengar och en fristad. Missnöjd med sitt rikes framgångar upplöste dock Pétion landets lagstiftande församling 1816 och utnämnde sig själv till president på livstid. Kort därefter avled han i sviterna av gula febern, och hans assist Jean Pierre Boyer tog hans post. I och med Christophes frånfälle 1820 kunde han utropa sig till härskare över Haiti, när så den spanska kolonin Santo Domingo (nuvarande Dominikanska republiken) utropade sig självständigt 1821, så Boyer en chans att ena hela ön. I januari 1821 lät han invadera Santo Domingo, som han styrde med järnhand vilket gjorde att många forna medborgare i Santo Domingo flydde och skapade en motvilja mellan de båda länderna som fortfarande existerar. Trots Boyers allt mer despotiska styre över ön, så sågs den fortfarande som ett stort föredöme. Under mitten av 1820-talet valde tusentals forna slavar från USA att bosätta på ön, något som innebar ett tacksamt bidrag av välutbildade jordbrukare.
Boyers försök att vinna internationellt anseende urholkade dock landets ekonomi, Frankrike ställde som krav att plantageägare och andra skulle ersättas för de förluster man gjort under upproret. För att bekosta dessa tog Boyer stora lån av franska banker, något som väckte ont blod bland landets bönder som bands hårdare till marken de odlade.
Den allt skakigare ekonomin och Boyers envälde ledde till att han störtades 1843, och en rad självutnämnda presidenter avlöste varandra innan general Faustin Soulouque tog makten 1847 och utropade sig till kejsare Faustin I som störtades 1858 av general Fabre Geffard, baron av Tabara.
Under Faustin I och Geffards styre återfick landet en viss stabilitet, och när Geffard avgick självmant 1867 kunde landets befolkning skönja ett visst framtidshopp. Även om det inrikespolitiska kaoset fortsatte, så kunde landet trots allt resa sig ekonomiskt, skulderna efter Boyer kunde betalas av 1879 och under ledning av presidenterna Sylvain Salnave och Nissage Saget återinfördes ett demokratiskt styreskick. Denna haitiska guldera, som också lämnade stora avtryck i landets kulturella historia, varade dock inte länge. Under början av 1900-talet hade landet återigen fallit tillbaka på gamla försyndelser, oroade över det tilltagande politiska kaoset och en ökad tysk involvering i landet valde Woodrow Wilson att skicka amerikanska soldater till Haiti. Den amerikanska ockupationen av Haiti pågick från 1911 till 1934, och under denna tid genomfördes en rad byggnadsprojekt på den haitiska landsbygden. Landets infrastruktur, som varit kraftigt eftersatt, rustades upp och skolor, sjukhus, kraftverk och så vidare anlades runt om i landet. Ockupationen ledde till ett kraftigt ekonomiskt uppsving, men landet drabbades hårt av den ekonomiska kollapsen i slutet av 1920-talet vilket ledde till ökade spänningar mellan amerikansk militär och den haitiska befolkningen. Efter en rad våldsamma sammanstötningar mellan haitier och amerikansk militär togs beslutet att successivt lämna landet, och en rad demokratiskt valda presidenter avlöste varandra.
Lugnet över det lilla karibiska riket varade inte länge, 1946 störtades den sittande presidenten och statskupperna avlöste varandra vilket givetvis påverkade landets ekonomi. I september 1957 valdes dr Françios Duvalier till president i ett av landets få demokratiska val efter andra världskriget. Duvalier, eller Papa Doc, var en före detta hälsominister med kopplingar till USA, som snabbt utnämnde sig till diktator och styrde landet med järnhand. Genom sin hemliga polis, Tonton Macoutes (döpt efter en voodoovarelse) spred han skräck i såväl sina politiska meningsmotståndare som civilbefolkningen. Förutom återkommande konflikter med Washington, 1961 valde president Kennedy att frysa bidragen till Haiti, så rådde nästan krigsstämning mellan Haiti och den Dominikanska republiken efter att grannlandet gett asyl åt haitiska dissidenter.
I april 1971 avled Papa Doc som efterträddes av sin son Jean-Claude Duvalier, eller Baby Doc som han också kallades. Även om Baby Doc verkar försökt tona ner de värsta våldexcesserna, så förvärrades landets ekonomiska förfall under hans ledning. Trots landets ekonomiska förfall så verkade Baby Doc oberörd, eller kanske oförmögen, att ändra sitt beteende, bara hans bröllop med Michéle Bennett kostade runt 3 miljoner dollar och väckte stor uppseende då Bennett var mulatt, en grupp som varit mål för mycket av Papa Docs repression. Under början av 1980-talet såg eländet bokstavligen inte ut att ta slut, inte nog med att landet drabbades hårt av AIDS, efter ett utbrott av afrikansk svinpest valde man att avliva hundratusentals kreoliska grisar vilket ledde till stora protester. Först i februari 1986, efter månader av våldsamma demonstrationer, tvingades Baby Doc lämna landet och han ersattes av en interimregim tillsatt av militären.
Efter att landet fått en ny grundlag genomfördes de första fria valen i landet sedan slutet av 1950-talet. Men kaoset i landet fortsatte, först efter att Jean-Bertrand Aristide, en romersk-katolsk präst, blivit president i december 1990 lade sig ett visst lugn över nationen. Redan i september 1991 blev han dock avsatt av militären, och han lyckades fly. Lika lyckosamma var inte många av hans anhängare, tusentals försvann eller mördades på öppen gata vilket ledde till att tusentals haitier försökte fly till USA. Inför hotet om en veritabel flyktingkatastrof och ökat kaos i Haiti, valde president Bill Clinton att skicka amerikanska soldater till Haiti. Bara timmar innan de första amerikanska styrkorna lämnade sina baser valde den sittande militärjuntan att kliva åt sidan, Aristide kunde återvända, samtidigt som han anklagades för att ha förskingrat stora mängder pengar under sin tid i exil.
Återigen lade sig ett visst lugn över det förhärjade landet, övervakat av utländsk militär under överseende av FN. Det politiska kaoset fortsatte dock, under slutet av 1990-talet bröt den sköra alliansen mellan Aristide och René Préval samman och ledde till våldsamma sammanstötningar mellan anhängare till de båda politikerna. Efter att anhängare till Préval bojkottat presidentvalet kunde Aristide återta makten som president, men hans tid som president skakades av återkommande skandaler och anklagelser om ekonomiska oegentligheter. Under början av 2004 skakades landet återigen av våldsamma sammanstötningar, och i februari – troligen på order av USA – fördes Aristide ut ur landet på ett amerikanskt flygplan med destination Bangaui i den Centralafrikanska republiken där han senare sökte asyl. Det förnyade kaoset i Haiti ledde till att FN återigen, de sista amerikanska styrkorna hade lämnat landet 2000, tog över ansvaret för stora delar av landets skötsel. En fredsbevarande styrka under ledning av Brasilien med trupper från Argentina, Sir Lanka och Spanien förlades i landet. Återkommande sammandrabbningar mellan anhängare till Aristide och Préval har dock lett till att Brasilien 2005 bad om ytterligare förstärkningar, och under de senaste åren har flera våldsamma sammandrabbningar skett mellan demonstranter och fredsbevarande trupper.
I förra veckan späddes så landets problem på ytterligare, då stora delar av landet lades i ruiner efter en våldsam jordbävning. Troligen har skadorna och dödsoffren förvärrats av det kaos landet befunnit sig i de senaste 20 åren, men som vi ser har kaoset varit mer eller mindre rådande ända sedan landet utropades självständigt i slutet av 1870-talet. Den stora frågan är förstås huruvida det verkligen går att bygga upp Haiti, jag är faktiskt lite tveksam. Även om man inte ska stirra sig blind på det historiska skeendet, så är det svårt att blunda för landets historia och det faktum att landet uppenbarligen inte klarar att stå på egna ben. Problemen förvärras ytterligare av konflikten mellan svarta och mulatter, vilket varit en återkommande konflikt och där den segrande fraktionen hängett sig åt våldsamheter mot förlorarna.
Situationen förvärras ytterligare av att det egentligen saknas någon egentlig ledarprofil, i mångt och mycket är alla involverade på något sätt skurkar. Även om Aristides öde kan ifrågasättas, så är det uppenbart att många av de rykten om ekonomiska oegentligheter och kriminalitet som omgett honom inte är helt osanna. Något som även verkar stämma in på hans rival, och det är tämligen uppenbart att det återkommande kaoset endast skapat en grogrund för kriminalitet än vilja att skapa ett fungerande samhälle.