Wednesday, January 20, 2010

Vad händer när kamerorna släcks?

Det kan förstås inte undgått någon om att delar av Haiti skakats av en förödande jordbävning, om man nu inte är Gunde Svan, som enligt Expressen levde i total okunnighet. Som alltid när en sådan här katastrof inträffar så kommer nu massmedia, gator och torg att fylla med organisationer och personer som ska samla in pengar till Haiti. Vissa av dessa är seriösa, andra är det förstås inte, och det lär knappast dröja innan de första uppgifterna om falska insamlingar når massmedia. Hur som helst lär miljontals kronor söka sig till olika biståndsorganisationer, men frågan är trots allt till vilken nytta?
Haiti har under nästan hela sin existens varit ett starkt disfunktionellt samhälle. Trots de stora förhoppningar som fanns när Haiti, efter en våldsam och utdragen frihetskamp, förklarades självständigt, har i princip inga infriats. Som jag visade i ett blogginlägg har landet en nästan ofattbar historia av vanstyre, där den ene efter den andre ledaren verkat försökt gå till historien som århundradets mest inkompetente ledare. Förfallet var så allvarligt att USA, delvis också oroade över ett ökande tyskt inflytande, helt sonika ockuperade landet 1911. Under den drygt 20 år långa ockupationen, där ökade konflikter mellan ockupationsmakten och lokalbefolkningen gjorde att USA till slut drog sig ur, moderniserades landet. Med amerikanskt bistånd byggdes landets infrastruktur upp, man anlade vattenkraftverk, skolor och så vidare. När de sista amerikanska soldaterna lämnade Haiti var – bokstavligen – bordet dukat, och ett tag såg det faktiskt ut som om landet skulle ta sig ur den avgrund man hamnat i.
Tyvärr så har förhoppningarna runt detta inte heller infriats, efter andra världskriget har landet successivt gått från sämre till sämst. Under ledning av familjen Duvalier, där far (Papa Doc) och son (Baby Doc), skapades ett veritabelt voodooskräckvälde, delvis med USA:s goda minne.
Åren efter Baby Doc, som till slut avsattes av militären, har inte heller gett något egentligt hopp. Vare sig Aristide eller hans efterträdare Prevál har ingjutit något speciellt hopp, snarare tvärt om så har de mer eller mindre fortsatt på den tidigare inslagna vägen. Även om det förstås kan riktas kritik mot hur Aristide avsattes, så kan ingen ifrågasätta det faktum att hans styre var befläckat av korruptionsanklagelser mot såväl honom som hans ministrar. En av dessa blev förövrigt gripen av myndigheterna i Kanada, misstänkt för samröre med den haitiska maffian. Aristide sitter nu i Centralafrikanska republiken, dit han skickades av USA och där han begärt och fått asyl. Samtidigt kan man bara konstatera att Prevál inte heller lyckats nämnvärt, sedan mitten av 2000-talet styrs landet i praktiken av FN som också förlagt FN-trupper i landet
.
För att ytterligare förvärra den kris, som nu blivit akut (återigen) efter en naturkatastrof, är att landet nu ser ut att bli en bricka i ett internationellt spel. För i skuggan av jordbävningen börjar det blåsa upp till strid mellan Frankrike, USA och Brasilien om vem som egentligen ska ha inflytande över den lilla nationen. Frankrike som i det tyst flyttat fram sitt internationella inflytande, främst då i de forna kolonierna i Afrika, har yttrat sig negativt om ett ökande amerikansk inflytande i ett land Frankrike ser som sin intressesfär. Brasilien å andra sidan, som av många analytiker ser som en framtida latinamerikansk stormakt, ser en möjlighet att flytta fram sina positioner visavi såväl USA som Venezuela. Det är också Brasilien som bistår med majoriteten av de FN-trupper som är stationerad i landet.
USA å sin sida ser troligen en möjlighet att öka sitt inflytande i en region som man under många år inte brytt sig om, speciellt som fokus de senaste åren legat på kriget mot terrorn.
Så i skuggan av denna katastrof så utspelas en annan och ett mer cyniskt spel, där katastrofen i mångt och mycket blir ett sätt för parterna att stärka sina positioner. Frankrike har redan bett EU om stöd i sina försök att få överhand, Brasilien slår på de anti-amerikanska känslorna i Latinamerika och USA nyttjar det faktum att landet de facto är regionens SUPERMAKT. Brickorna i detta spel är förstås haitierna, som med största sannolikhet kommer få leva kvar med inkompetenta ledare, en korrupt statsapparat och utländska trupper på gatorna i huvudstaden och landet större städer.

Så vad kommer då att hända när de upprörda journalisterna återvänder hem till Europa/USA och Latinamerika, när Haiti återigen försvunnit från löpsedlarna och massmedia och biståndsorganisationerna funnit andra – mer behjärtansvärda – katastrofer? För även om världens länder nu står på kö, eller åtminstone Sverige, att bygga upp Haiti, finns det något hopp om att skapa ett hållbart haitiskt samhälle som kan stå på egna ben?
Som läget är just nu, och med en snabb titt bakåt, så är svaret nej. Haiti kommer aldrig att bli ett fungerande samhälle, utan kommer under oöverskådlig framtid bli den fula ankungen som aldrig blir fin, och där omvärlden kommer pumpa ner oändliga summor i ett stort, svart hål utan slut.
Någon vän av ordningen kanske nu säger att det bara löser sig om FN, eller kanske EU, går in och tar över kontrollen. Men så enkelt är det förstås inte, EU:s och FN:s agerande i t.ex. Kosovo visar klart och tydligt att dessa på intet sätt är några garanter mot korruption och maktfullkomlighet. Snarare tvärt om…
Så tyvärr så målar jag en mörk, och tämligen dyster, framtid för Haiti. Ett land som så många gånger har haft hoppet, men som aldrig kunnat förvalta det. De pengar som idag skänks är förstås viktiga och delvis nödvändiga, men samtidigt så är det också så att biståndet och hjälpen bara kommer cementera landets situation.

No comments: