Den självutnämnde historikern Henrik Arnstad har i dagens DN (28 december 2010) gett sig i kast med att, bokstavligen, såga den annars hyllade tv-serien ”Pacific” som har premiär på SVT den 29 december 2010. I sin artikel, som i sann Arnstads anda så blandas dåligt underbyggda fakta med långtgående slutsatser utan någon egentlig grund. Själva slutsatsen av Arnstads artikel är att Pacific i allmänhet och att seriens producenter Steven Speilberg och Tom Hanks går i US Armys ledband och försöker mobilisera det amerikanska folket för nya uppoffringar i kriget mot talibanerna.
Arnstad som jag tidigare kritiserat för tidigare ogrundade påståenden, bland med en debattartikel rörande Finlands relation med Tyskland under kriget, en relation Arnstad under lång tid ”undersökt”. Utgångsläget i denna artikel var en icke publicerad avhandling, som således Arnstad inte läst, om att finska myndigheter bistått tyskarna med att sålla ut judar och kommissarier i de finska krigsfångelägren under 1941. Enligt Arnstad hade således Finland bistått Nazityskland i avrättningarna på judar och politiska kommissarier, men några ytterligare bevis för dessa påståenden har jag inte sett eller hört från Arnstads sida efter avhandlingen publicerats.
Jag kan visserligen hålla med Arnstad om att striderna på Östfronten i mångt och mycket behandlats styvmoderligt, såväl av filmindustrin som inom populärvetenskapen. Landstigningen i Normandie och de efterföljande striderna i västra Frankrike var, sett ur ett större perspektiv små. Den i många populärvetenskapliga verk hyllade operationen runt Falaisefickan i slutet av augusti, där de tyska förlusterna uppgick till runt 60 000 man och mängder med utrustning bleknar i jämförelse med effekterna av den sovjetiska operation Bagration. I samband med denna massiva offensiv den 22 juni 1944, förlorade tyskarna runt 500 000 man och nästan 60 000 fordon, och innebar i praktiken slutet för Armégrupp Mitt.
Å andra sidan kan man väl gott konstatera att sovjetisk och även rysk historieskrivning kraftigt underskattat det Västallierade stödet, speciellt i form av utrustning och annat till Sovjetunionen under kriget.
Men att som Arnstad påstå att:
”Vid tiden för landstigningen i Normandie 1944 återstod enbart demoraliserade rester av den tyska krigsmakten”
Skulle jag inte vilja sträcka mig, när de brittisk-amerikanska styrkorna landsteg i Normandie ställdes de mot några av Nazitysklands främst förband, bl.a. 12. SS-Panzer-Division Hitler Jugend, Panzer-Division Lehr o.s.v. Inte heller var de tyska trupperna, med undantag för de så kallade Ostbataillone till stora delar bestående av "frivilliga" rekryter från sovjetiska krigsfångar, speciellt demoraliserade. Snarare tvärt om pågick det extremt hårda strider runt, framför allt Caen och de amerikanska/brittiska förlusterna var så stora att ersättningsmanskapet inte räckte till att fylla luckorna. Till skillnad från östfronten, där Röda Arméns stridsvagnar i många avseenden var likvärdiga, eller bättre än de tyska, var de västallierades stridsvagnar betydligt sämre än de tyska. Det som ofta fällde avgörandet under striderna i Normandie var inte markstridskrafterna, utan de allierades luftherravälde som tämligen effektivt försvårade de tyska styrkornas rörelsefrihet.
Men Arnstad fortsätter sedan sitt raljerande och börjar även titta på hur japanerna framställs, vilket han anser vara ”en kliché. Fienden är vilt skrikande figurer (”banzai!”) som drar sina samurajsvärd.” och jämför sedan med Clint Eastwoods filmer ”Flags of our fathers” och ”Letters from Iwo Jima” (båda 2006), där japanerna enligt honom framställs på ett helt annorlunda sätt. Men frågan är om japanerna i ”Flags of our Fathers” i någon avgörande roll framställs speciellt mycket mer annorlunda än i Pacific, jag är faktiskt tveksam. I denna första film, som behandlar vad som hände de som var med om den i amerikansk historieskrivning så berömda flaggresningen på Iwo Jima, framställs faktiskt japanerna på ovan nämnda sätt. Det är först efter att man sett ”Letters from Iwo Jima”, en film som behandlar striderna från de försvarande japanernas synvinkel, som många av händelserna i ”Flags of our Fathers” får sin
förklaring. Skippar du att se ”Letters from Iwo Jima”, förblir såldes många av händelserna oförklarliga, och du ställs med precis samma klichéartiga bild som i ”Pacific”.
Ska jag vara ärlig finner jag Arnstads kritik i detta fallet lite förvirrande och motsägelsefullt. Speciellt som de så kallade "Banzi-angreppen" faktiskt var en återkommande, och ofta tämligen framgångsrikt, taktik mot amerikanerna. Att som på Saipan och - i synnerhet Iwo Jima - använda sig av ett djupare försvar, var mycket ovanligt. Något som framgång med all tydlighet i den av Arnstad så hyllade "Letters from Iwo Jima", där de militära befälhavarna över garnisonen hamnar i bråk om försvaret av själva ön i just denna fråga.
Jag tycker det är lite för mycket begärt att en tv-serie, eller film för den delen, ska behöva förklara avsikter och intentioner för alla…
Men Arnstad slutar inte med det, han fortsätter sedan med att konstatera att:
”För det andra skildrar ”Pacific” kriget utan storskalig historisk kontext, vilket gör det nästan omöjligt för vanliga tittare att problematisera tv-serien”.
Precis vilka problem Arnstad vill att tittarna ska ha i åtanken när de tittar på ”Pacific” vet jag inte, eller vill Arnstad att tv-serien ska föregås av en längre dokumentär som behandlar Japans expansion i Sydostasien och de konflikter som följde i dess spår? Jag är tveksam om många av de så kallade ”vanliga tittare” egentligen skulle få ut något nämnvärt ur en sådan och om det nu skulle hjälpa dem att ”problematisera tv-serien” (vilket mer för tankarna till snömos än seriös kritik).
Arnstad fortsätter sedan sitt raljerande med att säga att tv-serien inte förklarar varför japanerna sällande kapitulerade och marinkårssoldaternas skryt om att man inte tog några krigsfångar. Arnstad konstaterar kallt att det också fanns en förklaring till detta, och att forskning pekar på att japanska krigsfångar torterades av amerikanska soldater, vilket minskade incidamenten att kapitulera.
Men det är också ett faktum att det i den japanska kulturen skiljer sig många avseenden från den västerländska när det gäller att inte uppfylla sina åtagande, något som gäller än idag. Att kapitulera var de facto ett brott mot detta, och något som således riskerade att dra skam över hela släkten. Till detta ska lägga att Japan under mellankrigsåren i allt högre och högre grad militariserats och att nationalistiska rörelser växt sig starka, och detta även påverkat befolkningen i stort.
Precis vart detta motsägs i tv-serien vet jag inte, även om det saknas några utdragna tortyrscener av japanska krigsfångar, så framgår det tämligen uppenbart för de flesta vad som hände med de få japaner som faktiskt kapitulerade.
Men problemen runt avrättningar av krigsfångar var inte begränsad enbart till striderna i Stilla havet, utan var också tämligen vanliga i Västeuropa och inte bara begränsade till Östfronten. Redan i samband med den tyska invasionen av Frankrike och Benelux-länderna avrättade tyska trupper brittiska soldater, och under striderna runt Caen sommaren 1944 och i Ardennerna vintern 1944/45 beordrades amerikanska och brittiska soldater att inte ta några tyska krigsfångar alls. Denna aspekt av krig är inget nytt, och något som trots konventioner och förbud fortfarande existerar…
Tyvärr slutar inte Arnstads raljerande, för efter att han med som vi sett tveksamma påståenden försökt såga själva tv-serien, så hänger han sig nu åt vidlyftiga spekulationer om tv-seriens tillkomst och egentliga syfte. I konspiratoriska ordalag konstatera han att ”...vi kan lägga märke till att ’Saving Private Ryan’ och ’Band of Brothers’ bägge tillkom åren runt 2000”, en tid som enligt Arnstad omgavs av en försämrad relation mellan USA och dess allierade under det kalla kriget och det fanns en irritation i USA över bristande tacksamhet hos britter och fransmän över USA:s insats i kriget.
Den här konflikten är förstås inte ny och inget unikt slutet av 1990-talet, utan hade sina rötter i den bild av USA:s insats som varit tämligen rådande i Storbritannien allt sedan kriget. Redan under kriget retade sig britterna, och senare även fransmännen, på de amerikanska soldaternas agerande i Storbritannien, som allmänt ansågs vara ”overpaid, oversexed and over here”. De flesta som träffat britter och någon gång pratat andra världskriget, är nog tämligen väl medveten om detta faktum. Men den allt mer infekterade striden mellan USA och Europa har förstås andra grunder än USA:s självbild av sin insats under kriget, utan handlade mer om EU:s roll visavi USA:s på det storpolitiska planet.
Allt detta blundar förstås Arnstad för, och konstatera istället att tv-serien ”Band of Brothers”, en slags spinn-off på ”Saving Private Ryan” (1998) var ett sätt för USA att framställa sig i bättre dager och ”övertyga både amerikaner och européer om USA:s historiska roll som godhetens krigare.” Men Arnstads konspiration rörande ”Band of Brothers” tillkomst slutar inte där, utan han forsätter med att konstatera att ”Bushregeringen jämförde Saddam med Hitler”, och att tv-serien således kan sägas använts i George W. Bushs krigspropaganda.
Som vanligt när det gäller konspiratoriska resonemang så finns det gott om luckor och uppenbara brister i detta resonemang. För det första ska man nog mer se ”Saving Private Ryan” som en del i Spielbergs allt större intresse och engagemang i försöken att minnas Förintelsen och dess offer, inte att ge sig in i något storpolitiskt gräl mellan EU och USA. Den spelades dessutom in under Clintons styre. Det andra är förstås att både Hanks och Spielberg redan i samband med att ”Saving Private Ryan” haft premiär 1998, börjat spåna runt en eventuell tv-serie i samma anda. Det tredje är att den största medfinansiären vid sidan av HBO för ”Band of Brothers” är BBC, och större delen av serien spelades även in i Storbritannien och att majoriteten av skådespelarna vid sidan av huvudpersonerna är britter. Tv-serien hade dessutom premiär den 9 september, det vill säga två dagar innan attacken mot WTC och två år INNAN invasionen av Irak.
Ett annat problem i Arnstads resonemang är att såväl Hanks som Spielberg är uttalade demokrater, till skillnad från den uttalade republikanen Eastwood, vars film ”Flag of our Fathers” just kritiserats av många som krigspropaganda.
Men Arnstads svammel tar inte slut med detta, han fortsätter sedan med att spekulera i huruvida ”The Pacifics” avskalade terräng, större delen av striderna i Stilla Havet utkämpades på små atoller ogästvänliga atoller som ofta dominerades av en avsomnad vulkan. Detta anser Arnstad föra tankarna till Afghanistan, där terrängen också är ogästvänlig.
Med detta resonemang i åtanke borde i princip varenda film som produceras i Hollywood ha någon form av baktanke, t.ex. filmerna om Transformers, som utspelas i Kuwait och i Egypten. Är Decepticons måhända en allegori över Al Qaida, och är Autobots USA och deras allierade i kampen mot terrorn.
Det är förövrigt ett sånt larvigt påstående att det knappast är möjligt att resonera runt utan att få författaren att framstå som förvirrad. Speciellt eftersom filmerna ustpelas i Stilla Havet, och som alla vet är ju Al Qaida förflyttat stora delar av sin verksamhet till den afghanska skärgården.
Att Hollywood producerat en rad propagandafilmer på uppdrag av den amerikanska militären är inget okänt, redan under andra världskriget producerades en rad filmer för att höja moralen bland amerikanerna. Under det kalla kriget fortsatte produktionen, och bland annat John Wayne deltog i kampen mot de onda Vietcong i ”The Green Berets” (1968), medan den ovan nämnda Eastwood bekämpade ondskefulla kubaner på Grenada i ”Heartbreak ridge” (1986).
Men att påstå att ”Saving Private Ryan”, ”Band of Brothers” och ”The Pacific” skulle vara någon form av beställningsjobb, eller ett försök från Hanks/Speilberg att mobilisera USA:s befolkning runt invasionen av Afghanistan och Irak (och ett eventuellt krig mot Iran eller Nordkorea) känns väldigt främmande.
För tv-serierna, och ”The Pacific” i synnerhet, handlar inte om några övermänskliga soldater som likt Eastwood eller John Wayne mejar ner hundratals fiender utan att blinka och reflektera över sitt beteende. Det handlar inte om några moraliskt överlägsna soldater, vars enda egentliga syfte är att skydda de utsatta bönderna från de vedervärdiga Vietcong eller kubanerna. Det handlar om vanliga människor, som sakta men säkert brutaliserats av de traumatiska upplevelser de bevittnat och som begår övergrepp mot såväl civila som krigsfångar. Båda tv-serierna, och ”The Pacific” i synnerhet, tar just upp detta moraliska förfall som krig de facto utsätter deltagarna för och de effekter dessa traumatiska upplevelser får på soldaternas agerande och allt mer bristande empati för sina medmänniskor.
Jag är tämligen övertygad att Arnstad kommer återkomma med fler dåligt formulerade debattartiklar i DN, och jag är fortfarande intresserad av vad som hände med den finska avhandlingen om de finska insatsförbanden. För det kan väl inte vara så Arnstad att du, återigen, övertolkat något du inte sett och inte förstått?
För uppenbarligen verkar inte Arnstad likt Hanks och Spielberg (som du så föraktfullt konstaterar), hålla fanan högt när det gäller historisk autencitet.
Källa:
Tuesday, December 28, 2010
Friday, December 24, 2010
God Jul och gott nytt år
Jag önskar bloggens läsare en riktigt, riktigt god jul och ett riktigt gott nytt år. Tyvärr har jag inte haft tid till att skriva fler inlägg, det tar trots allt tid att skriva ihop många av inläggen pga efterforskningar o.s.v.
Ska försöka lova att bättra mig!
Ska försöka lova att bättra mig!
Friday, December 17, 2010
Himmlers muslimska soldater - 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS "Handschar" (del två)
Samtidigt som läget i Jugoslavien blev allt värre och värre, under 1942 intog Titos partisaner flera viktiga Chetnik områden, samtidigt som de ockuperade arméerna var involverade i förödande strider på östfronten. Under slutet av 1942 hade den kombinerade tysk-italienska armén tvingats till en näst intill panikartad reträtt, samtidigt som Västallierade styrkor landstigit i Nordafrika och nu hotade att ringa in de undanflyende tyska och italienska trupperna. På Östfronten var läget än värre, efter hårda strider runt Stalingrad, hade sovjetiska styrkor i november inlett en massiv motoffensiv som inneburit att hela den 6:e Armén, i vilken det kroatiska bidraget till Hitlers korståg mot kommunismen ingick, nu var inringad. Försöken att undsätta de allt mer trängda styrkorna misslyckades, och i början av februari 1943 tvingades de sista kvarvarande styrkorna kapitulera. Hundratusentals tyska, italienska, ungerska och rumänska styrkor marscherade österut till ett ovisst öde i de sovjetiska fånglägren i Sibirien. Under våren lyckades dock tyskarna, främst genom – ofta emot Hitlers order – taktiska reträtter, stabilisera fronten. Lika framgångsrika var dock inte de tysk-italienska trupperna i Nordafrika, vilka i maj 1943 tvingades kapitulera.
Situationen i Nordafrika och på Östfronten påverkade givetvis tyskarnas möjlighet att bekämpa Titos partisaner, vilka nu dessutom lyckats utmanövrera Chetniks i kampen om de Västallierades bistånd av utrustning. De allt mer trängda Chetniksförbanden knöts ännu starkare till tyskarna, vilka nu led av akuta problem med att bemanna sina styrkor i regionen. Situationen blev inte heller bättre av att de Västallierade landsteg på Sicilien, samtidigt som den sista stora tyska offensiven på Östfronten kom av sig och mycket manskap och utrustning skickades till Italien.
I september kom nästa slag, bara veckor efter att de västallierade landstigit på Italiens fastland avsattes Mussolini, den tillfällige ersättaren, fältmarskalk Pietro Badgoli, bedyrade sin trohet till Axelmakterna. Hitler var dock inte imponerad av den italienske fältmarskalken som han misstänkte (och troligen visste) förde fredsförhandlingar med de allierade. I september 1943 undertecknade den italienske förhandlaren i Portugal under ett vapenstillestånd, och i ett slag var den forne allierade en fiende. Tyskarna som länge misstänkt italienarna för att inte spela med öppna kort, satte genast igång sina planer för att minimera skadorna av det italienska avhoppet. Lika insatta var dock inte de italienska soldaterna, vilka överhuvudtaget inte informerats om det kommande avhoppet. Hundratusentals italienska trupper på Balkan, främst i västra Jugoslavien och i den grekiska övärlden, stod utan förhållningsorder. Många valde att lämna barackerna och försöka ta sig tillbaka till Italien, andra flydde upp i bergen för att ansluta sig till partisanerna medan andra fortsatte att slåss tillsammans med tyskarna. Tyska trupper, bland annat Prinz Eugen, i Jugoslavien skickades in i den italienska zonen för att avväpna de italienska trupperna, för att på så sätt minimera riskerna för att Titos partisaner fick tillgång till italiensk utrustning. I de flesta fall gick det förhållandevis lugnt till, de flesta italienska soldater valde att frivilligt kapitulera, men runt den kroatiska staden Dubrovnik motsatte sig den italienska garnisonen de tyska trupperna, och hårda strider följde. Först efter tre dagar kunde de tyska trupperna inta staden och ta de kvarvarande italienska trupperna som krigsfångar.
Det italienska avhoppet var förstås inte bara en politisk missräkning, det var – i synnerhet i Jugoslavien – ett stort militärt avbräck. Visserligen hyste de tyska befälhavarna inte allt för höga tankar om de italienska soldaternas inställning och motivering, men de hade trots allt inneburit en viss avlastning för de tunt utspridda tyska ockupationstrupperna. Nu tvingades man försöka kontrollera, med samma styrka, ett ännu större område. Visserligen överläts fler områden till Bulgarien, men grundproblemet kvarstod, de tyska styrkorna i Jugoslavien var alldeles för fåtaliga för att effektivt kunna kontrollera annat än de större städerna eller viktiga transportleder.
I Berlin hade som sagt Heinrich Himmler redan i slutet av 1942 påbörjat arbetet med att söka nya vägar att finna nya rekryter, på Östfronten hade tyska förband – i princip redan i samband med Operation Barbarossa och mot Hitler uttryckliga order – använt sig av sovjetiska krigsfångar eller etniska minoriteter som hjälptrupper. I takt med att situationen – i likhet med läget i Jugoslavien – förvärrades bakom frontlinjerna, tvingades till slut även Hitler frångå sina order om att inte utrusta lokalbefolkningen med vapen. Man satte även upp en rad legioner, primärt bestående av minoriteter från Kaukasus, varav de flesta imponerade stort på de tyska trupperna. Många av dessa legioner bestod av muslimer, vilka förföljts under Stalins styre och i många fall välkomnade de invaderande tyskarna som befriare. Trots den inledande motvilja imponerades Himmler av berättelserna om de ofta modiga, och även mycket trogna, muslimska frivilliga som stred på tyskarnas sida.
Det var dock inte bara Himmler som såg en möjlighet, såväl det tyska utrikesdepartementet som den militära underrättelsetjänsten Abwehr så de muslimska frivilliga som en viktig resurs i kampen mot både Sovjetunionen och Storbritannien. Britterna kontrollerade efter det Osmanska rikets sammanbrott stora delar av Mellersta Östern, där missnöjet mot de brittiska överherrarna växte. Ett liknande missnöje återfanns bland de miljontals muslimska invånarna i Sovjetunionen, vilka främst bestod av turkiska folkslag, som under Stalins styre förföljts och i vissa fall fördrivits från sina forna hem.
Möjligheterna att skapa en massiv resning i dessa regioner tilltalade givetvis tyskarna, men medan muslimerna i Sovjetunionen i många fall befann sig under ockupation av tyskarna, var de tyska kontakterna med muslimerna i Mellersta Östern tämligen begränsade. Försöken att skapa en arabisk legion mötte ingen större framgång, majoriteten av soldaterna bestod av arabiska studenter på tyska universitet eller nordafrikaner boende i Frankrike. I samband med upproret i Irak 1942 fanns planer på att försöka flyga in delar av legionen, men britterna hann slå ner upproret innan planerna kunde sättas i verket och legionen användes istället för att bekämpa grekiska partisaner.
Det fanns dock en stor grupp muslimer som tyskarna kontrollerade, nämligen den muslimska befolkningen i Bosnien. I det bokstavliga inbördeskrig nu rasade i Jugoslavien mellan kroater och serber hade den bosnisk muslimska befolkningen, vilken bestod av de kroater och serber som konverterat till islam under den turkiska ockupationen av Balkan, hamnat i mellan hammaren och städet. Utan någon större förkärlek till vare sig kroatiska eller serbiska nationalister, eller för den delen Titos partisaner, hade bosnierna hamnat i ett slags ingenmansland där de utsattes för övergrepp av såväl kroater, serber och partisaner. Det återfanns visserligen bosniska förband inom den kroatiska armén, men dessa verkar i allmänhet haft lågt stridsvärde och behandlats tämligen styvmoderligt av kroaterna.
Himmler fann dock bosnierna intressanta, inte bara i militärt hänseende, utan även politiskt. Men försöken att vinna över Hitler på hans sida var svårare, Hitler hade inte bara ideologiska orsaker att motsätta sig Himmlers planer, utan även politiska. För även om Kroatien i allt utom namnet var en tysk marionettregim, så var Hitler ovillig att distansera sig från kroaterna. Skapandet av en bosnisk division kunde tolkas som ett tyskt medgivande till grundandet av en bosnisk stat, något som onekligen komplicerades då Bosnien-Hercegovina tillhörde den självständiga kroatiska staten. Himmler och flera andra försökte övertyga Hitler om fördelarna, samt att det dessutom kunde ses som en slags fortsättning på de bosniska förband som existerat under det Österrikisk-Ungerska samväldet.
Det allt mer försämrade militära läget, samt möjligheterna att kanske attrahera muslimer boende i Mellersta Östern, vägde slutligen över och Himmler fick till slut godkänt för sin plan på en muslimsk SS division i början av 1943.
Nu påbörjades nästa fas, nämligen att försöka övertyga de väldigt ovilliga kroatiska myndigheterna, som tämligen omgående började sätta käppar i hjulet. Pavelić var orolig att skapandet av ett bosniskt förband kunde uppmuntra bosnisk separatism, och dessutom beröva den kroatiska krigsmakten rekryter. De tyska representanterna fick gå varsamt fram och tvingades, om än bara på papper, att tillmötesgå flera av de kroatiska kraven. Men trots kroaternas, om än mycket motvilliga, godkännande av rekryteringen av bosniska frivilliga, så var inte kroaterna speciellt villiga att bistå i arbetet. Faktum är att man inledningsvis, tills dessa att tyskarna till slut tröttnade och röt till, motarbetade rekryteringen genom att hota och trakassera frivilliga. Kroaterna var förstås inte ensamma om att försöka motarbeta bildandet av den nya divisionen, även Titos partisaner såg till att visa vad som väntade eventuella frivilliga och deras familjer. Detta till trots så kunde tyskarna till slut, om än efter vissa problem, fylla en hel division med ”frivilliga”. Den diplomatiska konflikten med kroaterna, och partisanernas agerande, gjorde dock att tyskarna var något motvilliga till att låta divisionen utbildas i Jugoslavien. För att minska risken för kroatiska påtryckningar och infiltration av partisanerna, beslöt de ansvariga att utbildningen av divisionen skulle ske i Frankrike.
När nyheten om att hela divisionen skulle förflyttas till Frankrike nådde rekryterna, började det jäsa bland dessa. Många var oroliga att familj och släktingar skulle råka illa ut medan de var borta, och många inte helt litade på tyskarnas löfte om att dessa skulle beskyddas. I början av sommaren 1943 började så divisionen, som gick under beteckningen Kroatische SS-Freiwilligen Division, transporteras till Frankrike. Det stod tämligen klart att moralen i divisionen kunde varit bättre, många av bosnierna var motvilliga att lämna Jugoslavien och sina släktingar ensamma. Situationen blev inte heller bättre av de tämligen fördomsfulla tyska officerarna, av vilka många hämtats från andra Waffen S.S. divisioner eller var etniska tyskar från den kroatiska armén (vilka dessutom ofta fick agera tolkar).
Divisionen påbörjade sent omsider sin utbildning i södra Frankrike, men det gick trögt. Bristen på utbildad personal bland bosnierna, språkförbistringar och nedlåtande behandling av de tyska officerarna gjorde att divisionen gjorde få framsteg. Under natten mellan den 16 och 17 september dessutom skakades divisionen av ett myteri, då manskap ur ingenjörsbataljoner (SS-Gebirgs Pionier Bataillone 13) som var stationerat i Villefrance de Rouergue avrättade ett antal tyska officerare och försökte övertala övriga att ansluta sig till den franska motståndsrörelsen. Myteriet slogs dock snabbt ner av lojala bosnier tillsammans med anländande tyska soldater, och flera av ledarna avrättades medan personer som ansågs som säkerhetsrisker skickades till koncentrationsläger.
Myteriet gjorde att Himmler personligen såg till att omorganisera divisionen för att försöka undvika liknande pinsamheter. I ett försök att höja den tämligen låga moralen besöktes divisionen av Muftin av Jerusalem, en hög andlig muslimsk ledare som tagit sig till Tyskland efter att ha lyckats undkommit britterna i Palestina och nu användes flitigt av Tyskland i deras försök att väcka uppror bland muslimerna i Mellersta Östern. Under överinseende av Muftin instiftades även en imamskola i Berlin, vilka sedan tilldelades flera av de bosniska förbanden. I ytterligare ett försök att minska spänningarna inom divisionen, så förklarade Himmler att den tyska stampersonalen genast måste sluta med sin nedlåtande behandling av bosnierna.
Efter dessa åtgärder återgick divisionen till sin utbildning, som slutfördes i all hast på grund av det allt mer försämrade läget på Balkan efter Italiens avhopp, och i februari 1944 var divisionen (som nu fått beteckningen 13. SS-Freiwilligen-Bosnien-Herzegowina-Geibrgs-Division (Kroatien)) tillbaka i Bosnien. Divisionen sattes genast in för att bekämpa Titos partisaner, och fick snabbt ett tämligen gott rykte bland de tyska förbanden. Det var dock inte alla som jublade över divisionens återkomst, de kroatiska myndigheterna var fortfarande fientligt inställd till själva idén, och efter en rad ordväxlingar mellan kroaterna och tyskarna beslöt SS för att återigen byta namn på divisionen till 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS ”Handschar” (kroatische Nr. 1). (Handschar är det bosniska namnet på en slags böjd kniv/kortsvärd, vilket också blev divisionens symbol.)
Framgångarna med divisionen, myteriet till trots, gjorde att Himmler nu beordrade att ytterligare en division skulle bildas, 23. Waffen-Gebirgs-Division ”Kama” (kroatische Nr. 2) och Handschar fick offra ett regemente till den nyuppsatta divisionen. Samtidigt som divisionen sattes in i striderna i Jugoslavien, så hade nu krigslyckan i största allmänhet vänt för tyskarna…
Situationen i Nordafrika och på Östfronten påverkade givetvis tyskarnas möjlighet att bekämpa Titos partisaner, vilka nu dessutom lyckats utmanövrera Chetniks i kampen om de Västallierades bistånd av utrustning. De allt mer trängda Chetniksförbanden knöts ännu starkare till tyskarna, vilka nu led av akuta problem med att bemanna sina styrkor i regionen. Situationen blev inte heller bättre av att de Västallierade landsteg på Sicilien, samtidigt som den sista stora tyska offensiven på Östfronten kom av sig och mycket manskap och utrustning skickades till Italien.
I september kom nästa slag, bara veckor efter att de västallierade landstigit på Italiens fastland avsattes Mussolini, den tillfällige ersättaren, fältmarskalk Pietro Badgoli, bedyrade sin trohet till Axelmakterna. Hitler var dock inte imponerad av den italienske fältmarskalken som han misstänkte (och troligen visste) förde fredsförhandlingar med de allierade. I september 1943 undertecknade den italienske förhandlaren i Portugal under ett vapenstillestånd, och i ett slag var den forne allierade en fiende. Tyskarna som länge misstänkt italienarna för att inte spela med öppna kort, satte genast igång sina planer för att minimera skadorna av det italienska avhoppet. Lika insatta var dock inte de italienska soldaterna, vilka överhuvudtaget inte informerats om det kommande avhoppet. Hundratusentals italienska trupper på Balkan, främst i västra Jugoslavien och i den grekiska övärlden, stod utan förhållningsorder. Många valde att lämna barackerna och försöka ta sig tillbaka till Italien, andra flydde upp i bergen för att ansluta sig till partisanerna medan andra fortsatte att slåss tillsammans med tyskarna. Tyska trupper, bland annat Prinz Eugen, i Jugoslavien skickades in i den italienska zonen för att avväpna de italienska trupperna, för att på så sätt minimera riskerna för att Titos partisaner fick tillgång till italiensk utrustning. I de flesta fall gick det förhållandevis lugnt till, de flesta italienska soldater valde att frivilligt kapitulera, men runt den kroatiska staden Dubrovnik motsatte sig den italienska garnisonen de tyska trupperna, och hårda strider följde. Först efter tre dagar kunde de tyska trupperna inta staden och ta de kvarvarande italienska trupperna som krigsfångar.
Det italienska avhoppet var förstås inte bara en politisk missräkning, det var – i synnerhet i Jugoslavien – ett stort militärt avbräck. Visserligen hyste de tyska befälhavarna inte allt för höga tankar om de italienska soldaternas inställning och motivering, men de hade trots allt inneburit en viss avlastning för de tunt utspridda tyska ockupationstrupperna. Nu tvingades man försöka kontrollera, med samma styrka, ett ännu större område. Visserligen överläts fler områden till Bulgarien, men grundproblemet kvarstod, de tyska styrkorna i Jugoslavien var alldeles för fåtaliga för att effektivt kunna kontrollera annat än de större städerna eller viktiga transportleder.
I Berlin hade som sagt Heinrich Himmler redan i slutet av 1942 påbörjat arbetet med att söka nya vägar att finna nya rekryter, på Östfronten hade tyska förband – i princip redan i samband med Operation Barbarossa och mot Hitler uttryckliga order – använt sig av sovjetiska krigsfångar eller etniska minoriteter som hjälptrupper. I takt med att situationen – i likhet med läget i Jugoslavien – förvärrades bakom frontlinjerna, tvingades till slut även Hitler frångå sina order om att inte utrusta lokalbefolkningen med vapen. Man satte även upp en rad legioner, primärt bestående av minoriteter från Kaukasus, varav de flesta imponerade stort på de tyska trupperna. Många av dessa legioner bestod av muslimer, vilka förföljts under Stalins styre och i många fall välkomnade de invaderande tyskarna som befriare. Trots den inledande motvilja imponerades Himmler av berättelserna om de ofta modiga, och även mycket trogna, muslimska frivilliga som stred på tyskarnas sida.
Det var dock inte bara Himmler som såg en möjlighet, såväl det tyska utrikesdepartementet som den militära underrättelsetjänsten Abwehr så de muslimska frivilliga som en viktig resurs i kampen mot både Sovjetunionen och Storbritannien. Britterna kontrollerade efter det Osmanska rikets sammanbrott stora delar av Mellersta Östern, där missnöjet mot de brittiska överherrarna växte. Ett liknande missnöje återfanns bland de miljontals muslimska invånarna i Sovjetunionen, vilka främst bestod av turkiska folkslag, som under Stalins styre förföljts och i vissa fall fördrivits från sina forna hem.
Möjligheterna att skapa en massiv resning i dessa regioner tilltalade givetvis tyskarna, men medan muslimerna i Sovjetunionen i många fall befann sig under ockupation av tyskarna, var de tyska kontakterna med muslimerna i Mellersta Östern tämligen begränsade. Försöken att skapa en arabisk legion mötte ingen större framgång, majoriteten av soldaterna bestod av arabiska studenter på tyska universitet eller nordafrikaner boende i Frankrike. I samband med upproret i Irak 1942 fanns planer på att försöka flyga in delar av legionen, men britterna hann slå ner upproret innan planerna kunde sättas i verket och legionen användes istället för att bekämpa grekiska partisaner.
Det fanns dock en stor grupp muslimer som tyskarna kontrollerade, nämligen den muslimska befolkningen i Bosnien. I det bokstavliga inbördeskrig nu rasade i Jugoslavien mellan kroater och serber hade den bosnisk muslimska befolkningen, vilken bestod av de kroater och serber som konverterat till islam under den turkiska ockupationen av Balkan, hamnat i mellan hammaren och städet. Utan någon större förkärlek till vare sig kroatiska eller serbiska nationalister, eller för den delen Titos partisaner, hade bosnierna hamnat i ett slags ingenmansland där de utsattes för övergrepp av såväl kroater, serber och partisaner. Det återfanns visserligen bosniska förband inom den kroatiska armén, men dessa verkar i allmänhet haft lågt stridsvärde och behandlats tämligen styvmoderligt av kroaterna.
Himmler fann dock bosnierna intressanta, inte bara i militärt hänseende, utan även politiskt. Men försöken att vinna över Hitler på hans sida var svårare, Hitler hade inte bara ideologiska orsaker att motsätta sig Himmlers planer, utan även politiska. För även om Kroatien i allt utom namnet var en tysk marionettregim, så var Hitler ovillig att distansera sig från kroaterna. Skapandet av en bosnisk division kunde tolkas som ett tyskt medgivande till grundandet av en bosnisk stat, något som onekligen komplicerades då Bosnien-Hercegovina tillhörde den självständiga kroatiska staten. Himmler och flera andra försökte övertyga Hitler om fördelarna, samt att det dessutom kunde ses som en slags fortsättning på de bosniska förband som existerat under det Österrikisk-Ungerska samväldet.
Det allt mer försämrade militära läget, samt möjligheterna att kanske attrahera muslimer boende i Mellersta Östern, vägde slutligen över och Himmler fick till slut godkänt för sin plan på en muslimsk SS division i början av 1943.
Nu påbörjades nästa fas, nämligen att försöka övertyga de väldigt ovilliga kroatiska myndigheterna, som tämligen omgående började sätta käppar i hjulet. Pavelić var orolig att skapandet av ett bosniskt förband kunde uppmuntra bosnisk separatism, och dessutom beröva den kroatiska krigsmakten rekryter. De tyska representanterna fick gå varsamt fram och tvingades, om än bara på papper, att tillmötesgå flera av de kroatiska kraven. Men trots kroaternas, om än mycket motvilliga, godkännande av rekryteringen av bosniska frivilliga, så var inte kroaterna speciellt villiga att bistå i arbetet. Faktum är att man inledningsvis, tills dessa att tyskarna till slut tröttnade och röt till, motarbetade rekryteringen genom att hota och trakassera frivilliga. Kroaterna var förstås inte ensamma om att försöka motarbeta bildandet av den nya divisionen, även Titos partisaner såg till att visa vad som väntade eventuella frivilliga och deras familjer. Detta till trots så kunde tyskarna till slut, om än efter vissa problem, fylla en hel division med ”frivilliga”. Den diplomatiska konflikten med kroaterna, och partisanernas agerande, gjorde dock att tyskarna var något motvilliga till att låta divisionen utbildas i Jugoslavien. För att minska risken för kroatiska påtryckningar och infiltration av partisanerna, beslöt de ansvariga att utbildningen av divisionen skulle ske i Frankrike.
När nyheten om att hela divisionen skulle förflyttas till Frankrike nådde rekryterna, började det jäsa bland dessa. Många var oroliga att familj och släktingar skulle råka illa ut medan de var borta, och många inte helt litade på tyskarnas löfte om att dessa skulle beskyddas. I början av sommaren 1943 började så divisionen, som gick under beteckningen Kroatische SS-Freiwilligen Division, transporteras till Frankrike. Det stod tämligen klart att moralen i divisionen kunde varit bättre, många av bosnierna var motvilliga att lämna Jugoslavien och sina släktingar ensamma. Situationen blev inte heller bättre av de tämligen fördomsfulla tyska officerarna, av vilka många hämtats från andra Waffen S.S. divisioner eller var etniska tyskar från den kroatiska armén (vilka dessutom ofta fick agera tolkar).
Divisionen påbörjade sent omsider sin utbildning i södra Frankrike, men det gick trögt. Bristen på utbildad personal bland bosnierna, språkförbistringar och nedlåtande behandling av de tyska officerarna gjorde att divisionen gjorde få framsteg. Under natten mellan den 16 och 17 september dessutom skakades divisionen av ett myteri, då manskap ur ingenjörsbataljoner (SS-Gebirgs Pionier Bataillone 13) som var stationerat i Villefrance de Rouergue avrättade ett antal tyska officerare och försökte övertala övriga att ansluta sig till den franska motståndsrörelsen. Myteriet slogs dock snabbt ner av lojala bosnier tillsammans med anländande tyska soldater, och flera av ledarna avrättades medan personer som ansågs som säkerhetsrisker skickades till koncentrationsläger.
Myteriet gjorde att Himmler personligen såg till att omorganisera divisionen för att försöka undvika liknande pinsamheter. I ett försök att höja den tämligen låga moralen besöktes divisionen av Muftin av Jerusalem, en hög andlig muslimsk ledare som tagit sig till Tyskland efter att ha lyckats undkommit britterna i Palestina och nu användes flitigt av Tyskland i deras försök att väcka uppror bland muslimerna i Mellersta Östern. Under överinseende av Muftin instiftades även en imamskola i Berlin, vilka sedan tilldelades flera av de bosniska förbanden. I ytterligare ett försök att minska spänningarna inom divisionen, så förklarade Himmler att den tyska stampersonalen genast måste sluta med sin nedlåtande behandling av bosnierna.
Efter dessa åtgärder återgick divisionen till sin utbildning, som slutfördes i all hast på grund av det allt mer försämrade läget på Balkan efter Italiens avhopp, och i februari 1944 var divisionen (som nu fått beteckningen 13. SS-Freiwilligen-Bosnien-Herzegowina-Geibrgs-Division (Kroatien)) tillbaka i Bosnien. Divisionen sattes genast in för att bekämpa Titos partisaner, och fick snabbt ett tämligen gott rykte bland de tyska förbanden. Det var dock inte alla som jublade över divisionens återkomst, de kroatiska myndigheterna var fortfarande fientligt inställd till själva idén, och efter en rad ordväxlingar mellan kroaterna och tyskarna beslöt SS för att återigen byta namn på divisionen till 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS ”Handschar” (kroatische Nr. 1). (Handschar är det bosniska namnet på en slags böjd kniv/kortsvärd, vilket också blev divisionens symbol.)
Framgångarna med divisionen, myteriet till trots, gjorde att Himmler nu beordrade att ytterligare en division skulle bildas, 23. Waffen-Gebirgs-Division ”Kama” (kroatische Nr. 2) och Handschar fick offra ett regemente till den nyuppsatta divisionen. Samtidigt som divisionen sattes in i striderna i Jugoslavien, så hade nu krigslyckan i största allmänhet vänt för tyskarna…
Thursday, December 16, 2010
Himmlers muslimska soldater – historien om 13. Waffen-Gebirgs Division der SS ”Handschar”
Klockan är halv sex den 6 april 1941 och i Belgrad väcktes Belgrads befolkning av varningssirener och ljudet av flygplansmotorer och explosioner. Den i praktiken oskyddade huvudstaden sveptes snart in i röken från de brinnande husen, samtidigt som våg efter våg av tyskt bombflyg svepte in över staden. Detta var Hitler hämnd för den statskupp som avsatt den dåvarande regeringen och regenten, vilken i ett slag hotade den planerade invasionen av Sovjetunionen. Under hösten 1940 hade Hitler och OKW (Oberkommand der Wehrmacht, dvs Generalstaben), påbörjat slutfasen av planeringen inför Operation Barbarossa, den gigantiska slutuppgörelsen med Nazitysklands arvsfiende, det socialistiskt styrda Sovjetunionen. Problemet var dock att Sovjetunionen, som en del i den non-aggressionspakt som den tyska utrikesministern von Ribbentrop och sovjetiske utrikesministern Molotov undertecknat, bidrog med stora mängder råvaror som t.ex. olja och viktiga mineraler till den tyska industrin och krigsmakten. Väl medveten om att dessa transporter, av förståliga skäl, skulle upphöra så fort den tyska krigsmakten gick över den tysk-sovjetiska gränsen, behövde Hitler finna dessa råvaror någon annanstans. Valet föll på de rumänska och ungerska oljefälten, vilka visserligen inte kunde ersätta de sovjetiska oljeleveranserna, men vilka dög som ersättare fram till dess att tyska styrkor kunde inta de sovjetiska oljefälten i södra Kaukasus. Hitler och Nazityskland hade spenderat mycket tid under såväl upptakten till det andra världskriget, som under själva inledningen av konflikten, till att försöka stabilisera Balkan och motverka eventuella konflikter som britterna skulle kunna utnyttja för att angripa de viktiga oljefälten. Hitlers taktik hade hitintills varit förhållandevis framgångsrikt, och de brittiska försöken, primärt riktade mot Grekland och Jugoslavien, hade varit tämligen misslyckade. Allt detta ställdes dock på ände i oktober 1940, då Hitler möts av nyheten att den italienska armén angripit Grekland, och att grekerna godkänt brittiskt bistånd i kampen mot italienarna. Hitler var rasande, men Mussolini försäkrade honom om att grekerna snart skulle kapitulera och att han inte hade något att oroa sig för. Det stod dock tämligen omgående klart att Hitler visst hade något att oroa sig för, den italienska invasionen kom tämligen omgående av sig, samtidigt som grekerna gick till motoffensiv. Brittiska styrkor, främst jaktflyg men även bombflygplan, började nu anlända till Grekland, flygplan som tyskarna inte helt utan grund, misstänkte var tänkta att användas mot de rumänska och ungerska oljefälten. Mussolini försäkrade återigen Hitler om att det bara var en tillfällig motgång, och att nya italienska styrkor skulle anlända till Albanien (som vid det här tillfället var annekterat av Italien) och att en ny offensiv skulle inledas under våren 1941. Men trots att Mussolini själv begav sig till fronten, så blev våroffensiven 1941 ett nästan större fiasko än höstoffensiven 1940. De italienska trupperna lyckades visserligen återta en del terräng man förlorat, men grekerna hämtade sig snabbt och gick återigen till motoffensiv och italienarna tvingades ånyo på reträtt. Hitler insåg nu att det italienska debaclet hotade hela uppladdningen inför Operation Barbarossa, och att de brittiska styrkorna som befann sig i Grekland måste elimineras. Problemet var bara att Tyskland saknade gemensamma gränser till Grekland, det enda sättet att nå Grekland var via Jugoslavien, vilka förklarat sig neutrala och som visserligen var hemvist för en stor tysk minoritet, men som ändå sågs som strategiskt ointressant för tillfället. Hitler hade visserligen redan under vintern 1940/41 påbörjat en rad diplomatiska sonderingar till att få över Jugoslavien på axelmakternas sida, ett arbete som gått trögt och utan några större framgångar. De styrande serberna, vars sympatier låg hos sina slaviska bröder i Öst och britterna/fransmännen i Väst, var motvilliga att ingå något djupare samarbete med Tyskland. Med morot och piska lyckades dock till slut tyskarna övertala den jugoslaviska delegationen, bestående av regeringsmedlemmar och den sittande regenten Prins Paul att underteckna ett avtal som band landet till Axelmakterna den 25 mars. Nyheten hade knappt nått Belgrad innan staden skakades av en militärkupp, ledd av general Dušn Simović, som grep delegationen, tvingade kung Paul att abdikera och installerade istället den minderåriga Kung Peter som landets nya regent.
När nyheten om statskuppen nådde Berlin och Hitler blev han rasande, inte helt utan grund misstänkte han att Simović fått stöd av britterna, och beordrade OKW att påbörja arbetet med att invadera Jugoslavien. Väl medveten om landets prekära situation, de brittiska styrkorna i Grekland var små och på inget sätt kapabla att bistå Jugoslavien, försäkrade Simović att han och den nya regeringen tänkte fullfölja sina åtagande mot Tyskland. Hitler var inte imponerad, utan skrev istället under ordern för Operation Vedergällning, invasionen av Jugoslavien. Göring fick order om att, troligen i anda med invasionens kodnamn, förgöra Belgrad och på morgonen den 6 april fylldes så luften över den jugoslaviska huvudstaden med tyskt bombflyg.
Över landets gränser strömmade nu italienska, tyska och ungerska styrkor, något den visserligen på pappret tämligen manstarka jugoslaviska armén, inte kunde göra något för att hejda. Såväl kroatiska som slovenska förband deserterade en masse till de invaderande styrkorna, och efter elva dagars förvirrade strider kapitulerade Jugoslavien samtidigt som de tyska och italienska styrkorna fortsatte söderut.
Striderna i Jugoslavien hade knappt avslutats innan landet styckades upp mellan sina grannländer, Italien annekterade delar av nuvarande Slovenien och ockuperade Kroatien, Tyskland annekterade även dessa delar av Slovenien och skapade en ”självständig” kroatisk stat, under ledning av den landsflyktige Anté Pavelić, ledare för den ultranationalistiska Ustaše rörelsen och ockuperade de delar av Serbien som inte Ungern eller Bulgarien tilldelats. Bulgarien fick även ansvaret för Makedonien, och senare även delar av Grekland.
Det stod dock tämligen klart att tyskarna, vilka redan under slutfasen av invasionen av Grekland påbörjat tillbakadragandet av trupper inför Operation Barbarossa, saknade manskap att effektivt ockupera Jugoslavien. Istället föll mycket ansvar på de kroatiska, eller fåtaliga serbiska kollaboratörer, trupperna vilka tämligen omgående visade sig vara föga effektiva i bekämpandet av de två motståndsrörelser som bildats i landet.
I likhet med många andra länder utkristalliserades snart två politiskt sett skilda motståndsrörelser, å ena sidan en socialistisk motståndsrörelse under ledning av Jozef ”Tito” Broz, en skicklig organisatör som spenderat tid i Sovjetunionen och som ledde de så kallade Partisanerna och Chetniks, under ledning av den serbiske generalen Draža Mihailović, vilka var pro-serbiska och stöddes av det jugoslaviska kungahuset som nu befann sig i exil i Mellersta östern.
Inledningsvis hade dessa båda rörelser allierat sig mot den tysk-italiensk ockupationen, men eftersom de båda rörelserna i praktiken hade vitt skilda uppfattningar om Jugoslaviens framtid, så uppstod snabbt slitningar mellan Mihailović och Tito. Slitningarna mellan de båda grupperna ledde till att dessa nu även började angripa varandra, och efter några tidiga framgångar för Mihailovićs Chetniks, så fick snart Titos partisaner snabbt övertaget. De allt mer trängda Chetniks började därför, om än något motvilligt, samarbeta med tyskarna i uppgörelser med partisanerna. Tyskarna, som alltid saknade manskap för att effektivt kunna bekämpa Tito (som av tyskarna sågs som det större hotet), var givetvis tacksamma för Mihailovićs stöd, som nu gjorde att man kunde koncentrera sina bristfälliga resurser på en fiende. Det var dock en ohelig allians, och det var inte ovanligt att Chetniksförbanden bytte sida från dag till dag.
Ett annat problem var situationen i den så kallade ”Självständiga kroatiska staten”, vilken i praktiken var en tysk marionettregim under ledning av Pavelić, ledare för de ultranationalistiska kroatiska Ustaše. En rörelse som under mellankrigstiden hängett sig åt ren terrorverksamhet i Jugoslavien och som fått ekonomiskt och militärt stöd av främst Italien (där Pavelić bott fram till den tysk-italienska invasionen). Här utkämpades i praktiken ett trekejsarslag mellan Chetniks, Titos partisaner och Ustaše, med tyskarna och italienarna som en slags fjärde och femte part. Det stod dock tämligen snabbt klart att den nybildade kroatiska staten sakande kapacitet att effektivt freda landet, vilket bestod av stora delar av nuvarande Kroatien och Bosnien-Hercegovina. Situationen förbättrades inte av det kroatiska regemente som skickades iväg till östfronten, och förintades i Stalingrad vintern 1942/1943.
Tyskarna tvingades således ta allt större och större ansvar, samtidigt som striderna på Östfronten krävde allt mer och mer manskap och utrustning. Större delen av de tyska förbanden i Jugoslavien utgjordes av ungdomar eller överåriga rekryter med bristfällig utrustning och utbildning.
För att råda bot på den akuta manskapsbristen började därför tyskarna rekrytera lokala förband, vilka i princip agerade som hemvärnsförband och som i vissa fall visade sig vara tämligen effektiva i sina hemregioner. Problemet var dock att dessa sällan gick att använda utanför sina hemregioner, och dessutom saknade såväl utbildning som utrustning för att användas annat för att bevaka fasta installationer eller sina hembyar.
Heinrich Himmler påbörjade därför, i egenskap av ansvarig för de förband som användes för att bekämpa diverse motståndsrörelser och partisanförband, arbetet med att sätta samman större förband. Ett av dessa förband var 7. SS-Freiwilligen-Gebirgs Division ”Prinz Eugen”, som bestod av – namnet till trots – inkallade etniska tyskar (Volksdeutsche) från Kroatien, Rumänien, Serbien och Ungern. Trots att divisionen primärt var utrustad med erövrat material från bl.a. Frankrike och Tjeckoslovakien, visade den sig vara mycket slagkraftig och användes med stor framgång mot Titos partisaner. Sporrad av framgångarna med ”Prinz Eugen”, började nu Himmler leta efter möjligheter att sätta upp nya förband i Jugoslavien.
Valet föll, kanske något oväntat, på en hitintills tämligen oväntad grupp, nämligen de bosniska muslimerna…
När nyheten om statskuppen nådde Berlin och Hitler blev han rasande, inte helt utan grund misstänkte han att Simović fått stöd av britterna, och beordrade OKW att påbörja arbetet med att invadera Jugoslavien. Väl medveten om landets prekära situation, de brittiska styrkorna i Grekland var små och på inget sätt kapabla att bistå Jugoslavien, försäkrade Simović att han och den nya regeringen tänkte fullfölja sina åtagande mot Tyskland. Hitler var inte imponerad, utan skrev istället under ordern för Operation Vedergällning, invasionen av Jugoslavien. Göring fick order om att, troligen i anda med invasionens kodnamn, förgöra Belgrad och på morgonen den 6 april fylldes så luften över den jugoslaviska huvudstaden med tyskt bombflyg.
Över landets gränser strömmade nu italienska, tyska och ungerska styrkor, något den visserligen på pappret tämligen manstarka jugoslaviska armén, inte kunde göra något för att hejda. Såväl kroatiska som slovenska förband deserterade en masse till de invaderande styrkorna, och efter elva dagars förvirrade strider kapitulerade Jugoslavien samtidigt som de tyska och italienska styrkorna fortsatte söderut.
Striderna i Jugoslavien hade knappt avslutats innan landet styckades upp mellan sina grannländer, Italien annekterade delar av nuvarande Slovenien och ockuperade Kroatien, Tyskland annekterade även dessa delar av Slovenien och skapade en ”självständig” kroatisk stat, under ledning av den landsflyktige Anté Pavelić, ledare för den ultranationalistiska Ustaše rörelsen och ockuperade de delar av Serbien som inte Ungern eller Bulgarien tilldelats. Bulgarien fick även ansvaret för Makedonien, och senare även delar av Grekland.
Det stod dock tämligen klart att tyskarna, vilka redan under slutfasen av invasionen av Grekland påbörjat tillbakadragandet av trupper inför Operation Barbarossa, saknade manskap att effektivt ockupera Jugoslavien. Istället föll mycket ansvar på de kroatiska, eller fåtaliga serbiska kollaboratörer, trupperna vilka tämligen omgående visade sig vara föga effektiva i bekämpandet av de två motståndsrörelser som bildats i landet.
I likhet med många andra länder utkristalliserades snart två politiskt sett skilda motståndsrörelser, å ena sidan en socialistisk motståndsrörelse under ledning av Jozef ”Tito” Broz, en skicklig organisatör som spenderat tid i Sovjetunionen och som ledde de så kallade Partisanerna och Chetniks, under ledning av den serbiske generalen Draža Mihailović, vilka var pro-serbiska och stöddes av det jugoslaviska kungahuset som nu befann sig i exil i Mellersta östern.
Inledningsvis hade dessa båda rörelser allierat sig mot den tysk-italiensk ockupationen, men eftersom de båda rörelserna i praktiken hade vitt skilda uppfattningar om Jugoslaviens framtid, så uppstod snabbt slitningar mellan Mihailović och Tito. Slitningarna mellan de båda grupperna ledde till att dessa nu även började angripa varandra, och efter några tidiga framgångar för Mihailovićs Chetniks, så fick snart Titos partisaner snabbt övertaget. De allt mer trängda Chetniks började därför, om än något motvilligt, samarbeta med tyskarna i uppgörelser med partisanerna. Tyskarna, som alltid saknade manskap för att effektivt kunna bekämpa Tito (som av tyskarna sågs som det större hotet), var givetvis tacksamma för Mihailovićs stöd, som nu gjorde att man kunde koncentrera sina bristfälliga resurser på en fiende. Det var dock en ohelig allians, och det var inte ovanligt att Chetniksförbanden bytte sida från dag till dag.
Ett annat problem var situationen i den så kallade ”Självständiga kroatiska staten”, vilken i praktiken var en tysk marionettregim under ledning av Pavelić, ledare för de ultranationalistiska kroatiska Ustaše. En rörelse som under mellankrigstiden hängett sig åt ren terrorverksamhet i Jugoslavien och som fått ekonomiskt och militärt stöd av främst Italien (där Pavelić bott fram till den tysk-italienska invasionen). Här utkämpades i praktiken ett trekejsarslag mellan Chetniks, Titos partisaner och Ustaše, med tyskarna och italienarna som en slags fjärde och femte part. Det stod dock tämligen snabbt klart att den nybildade kroatiska staten sakande kapacitet att effektivt freda landet, vilket bestod av stora delar av nuvarande Kroatien och Bosnien-Hercegovina. Situationen förbättrades inte av det kroatiska regemente som skickades iväg till östfronten, och förintades i Stalingrad vintern 1942/1943.
Tyskarna tvingades således ta allt större och större ansvar, samtidigt som striderna på Östfronten krävde allt mer och mer manskap och utrustning. Större delen av de tyska förbanden i Jugoslavien utgjordes av ungdomar eller överåriga rekryter med bristfällig utrustning och utbildning.
För att råda bot på den akuta manskapsbristen började därför tyskarna rekrytera lokala förband, vilka i princip agerade som hemvärnsförband och som i vissa fall visade sig vara tämligen effektiva i sina hemregioner. Problemet var dock att dessa sällan gick att använda utanför sina hemregioner, och dessutom saknade såväl utbildning som utrustning för att användas annat för att bevaka fasta installationer eller sina hembyar.
Heinrich Himmler påbörjade därför, i egenskap av ansvarig för de förband som användes för att bekämpa diverse motståndsrörelser och partisanförband, arbetet med att sätta samman större förband. Ett av dessa förband var 7. SS-Freiwilligen-Gebirgs Division ”Prinz Eugen”, som bestod av – namnet till trots – inkallade etniska tyskar (Volksdeutsche) från Kroatien, Rumänien, Serbien och Ungern. Trots att divisionen primärt var utrustad med erövrat material från bl.a. Frankrike och Tjeckoslovakien, visade den sig vara mycket slagkraftig och användes med stor framgång mot Titos partisaner. Sporrad av framgångarna med ”Prinz Eugen”, började nu Himmler leta efter möjligheter att sätta upp nya förband i Jugoslavien.
Valet föll, kanske något oväntat, på en hitintills tämligen oväntad grupp, nämligen de bosniska muslimerna…
Tuesday, November 9, 2010
Att granska en kung
Publiceringen av boken “Carl XVI Gustav – den ofrivillige monarken” av Thomas Sjögren, Deanne Rauscher och Tove Meyer kan inte gått någon förbi, redan innan boken ens släppts hade den väckt stor uppmärksamhet. I såväl tidningar, radio och tv debatterades och analyserades boken sönder, trots att få av deltagarna i debatterna överhuvudtaget läst boken. Såväl Aftonbladet som Expressen fyllde löpsedlarna med smaskiga detaljer från boken, som i mångt och mycket handlade om kungens besök på en svartklubb och ett påstått förhållande med en känd svensk artist. Men som så många gånger förr blev boksläppet lite av ett antiklimax, det verkar som de flesta blev tämligen besviken på resultatet och rätt snabbt har också boken försvunnit från förstasidorna och löpsedlarna.
Istället har boken förpassats till kultursidorna, där recensenterna bokstavligen sågat den vid fotknölarna. En tämligen enad kritikerkår har konstaterat att boken är stundtals dåligt skriven, saknar trovärdiga källor och lider av ett spretigt upplägg.
Själv har jag inte läst, och har inte heller någon intention, boken, men jag kan inte direkt påstå att jag är speciellt överraskad. Den här typen av böcker brukar sällan innehålla någon större form av substans, istället riktar man in sig på ”chockerande” avslöjanden och påståenden med tveksamma källor. Något som onekligen bekräftas av de fåtaliga artiklar jag läst om boken, där mycket av berättelsen kretsar kring vad någon ”hört” eller berättat flera år senare. Något som tyvärr gör möjligheterna att bekräfta påståendena i boken som väldigt svårt, för att inte säga omöjligt. För även om det författarna skriver är sant, så är det väldigt svårt att överhuvudtaget bevisa detta. Många av källorna är muntliga berättelser, som berättats flera år efter händelserna och ibland är av högst tvivelaktig kvalité.
För alla som överhuvudtaget studerat källkritik vet man att just tidsaspekten, det vill säga tidpunkten som gått mellan händelsen och att den nedtecknas, är av yttersta vikt. Ju längre tid som gått, desto större chans är det att personen i fråga viker av från sin berättelse därför att minnesbilden bleknar eller utsätts för påverkan utifrån.
Det blir således svårt att överhuvudtaget värdera källornas trovärdighet, något som ytterligare förstärks av att många valt att vara anonyma. Vem eller vilka som yttrat påståendena blir således svårt att bevisa, och vad dessa kan ha för orsaker att berätta just nu.
Tyvärr innebär detta att boken ”Carl XVI Gustav – den ofrivillige monarken” tämligen omgående kommer glömmas bort, tidningarna kommer inse att avslöjandena är omöjliga att fortsätta att driva och köparna kommer bli besvikna. Författarna och förlaget kan dock säkerligen strunta i detta, för fram tills nyhetens behag har klingat av, kommer dessa kunna göra sig stora pengar på boken. Att man genom denna oheliga allians med mammon skjutit sig själva i foten och för all framtid kommer förknippas med detta journalistiska misslyckande, spelar kanske mindre roll just nu.
Detta är dock synd, för personligen saknar jag en kreativ och ingående analys av såväl kungen som själva kungafamiljen. För till skillnad från många andra makthavare, såväl politiska som ekonomiska, så är granskandet av kungahuset tämligen begränsat. Istället omgärdas kungahuset av ett för mig tämligen pinsamt och patetiskt fjäskande, kungen tilltals antingen med ”ers majestät” eller ”ni” de gånger någon journalist får ynnesten att tala med honom. Några djupare frågor än vad kungen åt till julmiddag, eller vad han anser om prinsessan Madeleines festblåsa på Nobelmiddagen blir det sällan. Att behöva bevittna detta krypande och – motbjudande – fjäskande, är en skam för journalistkåren, skulle Bob Woodward och Carl Bernstein vara döda skulle de snurrat i sina gravar inför åsynen av denna form av journalistik. Troligen skulle de även börjat levitera vid anblicken av boken ”Carl XVI Gustav…”.
Så frågan blir förstås, varför är kungamakten den enda samhällsinstitution som inte går att ifrågasätta, för det kan väl inte vara så att det inte finns något som helst att gräva i rörande kungamakten? För även om jag förutsätter att mycket av berättelserna i boken ”Carl XVI Gustav…” saknar substans, så har politiska karriärer förstörts för långt mindre saker än nattliga besök på svartklubbar och/eller porrklubbar. Men istället för att återge folket granskande journalistik rörande kungahusets agerande, dränks vi istället i sockersöta berättelser om Kronprinsessans och prins Daniels bröllopsresa till Västindien. För med tanke på att jag, som skattebetalare, faktiskt bekostar såväl Kronprinsessans bröllopsresa, som Kungens älgjagande, så verkar mina möjligheter att få någon som helst seriös insikt i kungafamiljens förehavanden vara ytterst begränsade.
Orsaken till denna bristande granskning är delvis ekonomisk, kungahuset är en – förhållandevis – populär samhällsinstitution som håller hårt i vilka som får göra ”populära” exklusiva reportage om kungafamiljen. Att då som tidning/tv-kanal göra sig ovän med kungahuset, genom någon form av kritik granskning, innebär troligen att den kanalen/tidningen i allmänhet, och journalisten i synnerhet, inte lär få de möjligheterna i framtiden. Detta antagande, som troligen ligger sanningen tämligen nära, innebär faktiskt att journalisterna gjort avkall på sin viktigaste uppgift, nämligen att granska makthavarna och istället blivit en beskyddare av makthavarna.
För även om många av påståendena i den ovan nämnda boken troligen saknar grund, eller är starkt överdrivna, så finns där säkerligen företeelser och händelser som borde utredas. Har SÄPO åkt runt till tjejer som medverkat på privata fester med kungen och förstört bilder på kungen i mindre smickrande sammanhang. Har SÄPO och polismakten sett mellan fingrarna när kungen och hans entourage besökt svartklubbar i Stockholm med kopplingar till den organiserade brottligheten? Vem har betalt dessa fester, och så vidare. Tyvärr har troligen författarna, genom sitt effektsökeri tämligen effektivt tagit död på möjligheterna att, på ett seriöst sätt, granska dessa påståenden.
Källor:
Karl XVI Gustav - den ofrivillige monarken (SVD)
”Kungen ska behandlas på samma sätt som statsministern”
Istället har boken förpassats till kultursidorna, där recensenterna bokstavligen sågat den vid fotknölarna. En tämligen enad kritikerkår har konstaterat att boken är stundtals dåligt skriven, saknar trovärdiga källor och lider av ett spretigt upplägg.
Själv har jag inte läst, och har inte heller någon intention, boken, men jag kan inte direkt påstå att jag är speciellt överraskad. Den här typen av böcker brukar sällan innehålla någon större form av substans, istället riktar man in sig på ”chockerande” avslöjanden och påståenden med tveksamma källor. Något som onekligen bekräftas av de fåtaliga artiklar jag läst om boken, där mycket av berättelsen kretsar kring vad någon ”hört” eller berättat flera år senare. Något som tyvärr gör möjligheterna att bekräfta påståendena i boken som väldigt svårt, för att inte säga omöjligt. För även om det författarna skriver är sant, så är det väldigt svårt att överhuvudtaget bevisa detta. Många av källorna är muntliga berättelser, som berättats flera år efter händelserna och ibland är av högst tvivelaktig kvalité.
För alla som överhuvudtaget studerat källkritik vet man att just tidsaspekten, det vill säga tidpunkten som gått mellan händelsen och att den nedtecknas, är av yttersta vikt. Ju längre tid som gått, desto större chans är det att personen i fråga viker av från sin berättelse därför att minnesbilden bleknar eller utsätts för påverkan utifrån.
Det blir således svårt att överhuvudtaget värdera källornas trovärdighet, något som ytterligare förstärks av att många valt att vara anonyma. Vem eller vilka som yttrat påståendena blir således svårt att bevisa, och vad dessa kan ha för orsaker att berätta just nu.
Tyvärr innebär detta att boken ”Carl XVI Gustav – den ofrivillige monarken” tämligen omgående kommer glömmas bort, tidningarna kommer inse att avslöjandena är omöjliga att fortsätta att driva och köparna kommer bli besvikna. Författarna och förlaget kan dock säkerligen strunta i detta, för fram tills nyhetens behag har klingat av, kommer dessa kunna göra sig stora pengar på boken. Att man genom denna oheliga allians med mammon skjutit sig själva i foten och för all framtid kommer förknippas med detta journalistiska misslyckande, spelar kanske mindre roll just nu.
Detta är dock synd, för personligen saknar jag en kreativ och ingående analys av såväl kungen som själva kungafamiljen. För till skillnad från många andra makthavare, såväl politiska som ekonomiska, så är granskandet av kungahuset tämligen begränsat. Istället omgärdas kungahuset av ett för mig tämligen pinsamt och patetiskt fjäskande, kungen tilltals antingen med ”ers majestät” eller ”ni” de gånger någon journalist får ynnesten att tala med honom. Några djupare frågor än vad kungen åt till julmiddag, eller vad han anser om prinsessan Madeleines festblåsa på Nobelmiddagen blir det sällan. Att behöva bevittna detta krypande och – motbjudande – fjäskande, är en skam för journalistkåren, skulle Bob Woodward och Carl Bernstein vara döda skulle de snurrat i sina gravar inför åsynen av denna form av journalistik. Troligen skulle de även börjat levitera vid anblicken av boken ”Carl XVI Gustav…”.
Så frågan blir förstås, varför är kungamakten den enda samhällsinstitution som inte går att ifrågasätta, för det kan väl inte vara så att det inte finns något som helst att gräva i rörande kungamakten? För även om jag förutsätter att mycket av berättelserna i boken ”Carl XVI Gustav…” saknar substans, så har politiska karriärer förstörts för långt mindre saker än nattliga besök på svartklubbar och/eller porrklubbar. Men istället för att återge folket granskande journalistik rörande kungahusets agerande, dränks vi istället i sockersöta berättelser om Kronprinsessans och prins Daniels bröllopsresa till Västindien. För med tanke på att jag, som skattebetalare, faktiskt bekostar såväl Kronprinsessans bröllopsresa, som Kungens älgjagande, så verkar mina möjligheter att få någon som helst seriös insikt i kungafamiljens förehavanden vara ytterst begränsade.
Orsaken till denna bristande granskning är delvis ekonomisk, kungahuset är en – förhållandevis – populär samhällsinstitution som håller hårt i vilka som får göra ”populära” exklusiva reportage om kungafamiljen. Att då som tidning/tv-kanal göra sig ovän med kungahuset, genom någon form av kritik granskning, innebär troligen att den kanalen/tidningen i allmänhet, och journalisten i synnerhet, inte lär få de möjligheterna i framtiden. Detta antagande, som troligen ligger sanningen tämligen nära, innebär faktiskt att journalisterna gjort avkall på sin viktigaste uppgift, nämligen att granska makthavarna och istället blivit en beskyddare av makthavarna.
För även om många av påståendena i den ovan nämnda boken troligen saknar grund, eller är starkt överdrivna, så finns där säkerligen företeelser och händelser som borde utredas. Har SÄPO åkt runt till tjejer som medverkat på privata fester med kungen och förstört bilder på kungen i mindre smickrande sammanhang. Har SÄPO och polismakten sett mellan fingrarna när kungen och hans entourage besökt svartklubbar i Stockholm med kopplingar till den organiserade brottligheten? Vem har betalt dessa fester, och så vidare. Tyvärr har troligen författarna, genom sitt effektsökeri tämligen effektivt tagit död på möjligheterna att, på ett seriöst sätt, granska dessa påståenden.
Källor:
Karl XVI Gustav - den ofrivillige monarken (SVD)
”Kungen ska behandlas på samma sätt som statsministern”
Monday, September 20, 2010
Kan Mona Sahlin sitta kvar?
Så var då 2010 års val avklarat, och vid sidan av uppståndelsen runt det faktum att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen så gjorde det Socialdemokratiska arbetarpartiet sitt sämsta val på lite över hundra år. Även Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Centern och Folkpartiet backade något medan Moderaterna och Miljöpartiet gick framåt.
Trots M:s framgångar kunde dock inte Alliansen tillförskansa sig en egen majoritet, Sd:s inträde i Riksdagen innebar att partiet med allra största sannolikhet får rollen som vågmästare (först på onsdag är alla röster räknade). Det dröjde förstås inte länge innan såväl politiker som analytiker började gapa om att vi nu riskerade ett politiskt kaos, eftersom ingen vill ha med Sd att göra, och att den sittande regeringen nu är en minoritetsregering. Att detta varit legio i Sverige under stora delar av 1900-talet verkar helt förbigått såväl analytiker som politiker, som troligen nu ser en chans att verkligen skapa ett politiskt kaos. Sd var förstås inte sena med att haka på trenden, och partiledaren Jimmy Åkesson använde ordet ”ansvar” i princip varenda mening han yttrade när deltog i SVT:s utfrågning av partiledarna efter sitt tal på Sd:s valmöte.
Det dröjde förstås inte länge innan det började tisslas om att Alliansen skulle göra upp med Miljöpartiet, och i SVT pressades såväl de Rödgröna ledarna som Alliansens om en eventuell uppgörelse för att blockera Sd. Men trots att MP under söndagskvällen gav förslagen kalla handen, har det under måndagen börjat sippra fram rykten om att MP troligen kommer att få ett seriöst förslag från Alliansen. Huruvida de antar det är en annan fråga vi förstås får återkomma till…
I skuggan av spelet runt regeringsbildandet, så skakas SAP av de dåliga siffrorna och av nya krav på att partiledaren Mona Sahlin ska avgå. Dessa krav är på intet sätt nya, de har hörts under en väldigt lång tid och gjort att partiet fått använda mycket tid och kraft åt att framstå som enat bakom Mona, trots att de flesta troligen är medvetna att så inte är fallet. Problemet för SAP är dock djupa, där Mona egentligen bara är ett lite problem. Det främsta problemet är att partiet har haft svårt att förnya sig, det arbete förre partiledaren Göran Persson påbörjade, och som väckte stor internationell uppmärksamhet, föll samman som ett korthus när Anna Lindh blev mördad. Luften gick i och med detta ur Perssons arbete, och efter detta har ingen egentligen fortsatt det arbete han påbörjade. Under hela valrörelsen 2006 gick Persson på halvfart, uppenbarligen skakat av mordet på Lindh, och när han avgick ersattes med Sahlin, ett val jag tror han var mindre glad över.
Under Sahlins ledarskap har arbetet med att försöka förnya partiet avstannat totalt, den ideologiska handlingsförlamning som legat över partiet som en våt duk de senaste fyra åren har fortsatt och gjort att partiet numera i princip saknar en framtidsvision och mer talar om flydda tider. Men det är inte bara avsaknaden av visioner och förnyelse som förlamat partiet, alliansen med Miljöpartiet och Vänstern har också skadat partiet. Att partiet under många lutat sig mot Vänsterpartiet/VPK och MP i en rad frågor är en sak, att gå i allians med dem är en helt annan femma.
Inte nog med att det finns en rad politiska meningsskiljaktigheter mellan partierna, det signalerar också att SAP accepterat att man inte längre kan ses som ett parti som dikterar villkoren utan nu underordnar sig andra partier. Partier som dessutom säkerligen ses som något suspekta i många socialdemokraters värld, och Sahlin verkade själv inte speciellt road av att ha med V i alliansen. Nu blev det så ändå, och ytterligare en uppslitande konflikt skakade partiet.
Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att partiet haft svårt att lyfta, till detta ska också läggas att Sahlin under stora delar av sommaren och hösten gjort ett rätt blekt intryck. Ironiskt nog var det först under den sista veckan Sahlin vaknade till liv, men då var det redan försent och tåget hade gått. Ett annat problem SAP haft är fokuseringen runt Sd, där jag anser att allt för mycket tid och energi gått åt att basha Sd än att försöka fokusera på Alliansen. Kanske insåg även Sahlin själv detta mot slutet, men då var det som sagt redan försent, om det ens någonsin funnits med på kartan.
Men med detta resultat, och ett Rödgrönt samarbete som nu knakar i fogarna och där MP visat sig mer än villiga att byta sida, kan Sahlin verkligen sitta kvar? Jag tror det blir svårt för Sahlin, som saknar en bred maktbas inom partiet och där hennes tidigare återkommande snedsteg ligger henne allvarligt i fatet, att sitta kvar. Under hennes ledning har partiet floppat i två val, samt att han ingått en allians som uppenbarligen saknar ett bredare stöd. Att nu t.ex. Arbetarbladet, som under hela valrörelsen tillhört Sahlins främsta förespråkare nu öppet kräver hennes avgång säger kanske en hel del om hur illa ställt det är för henne.
Men den stora frågan för SAP är förstås vem ska efterträda henne, flertalet av den krets Persson tog fram har i princip lagt politikerjobbet på hyllan och satsar på en privatkarriär. Men det är inte bara ett affischnamn man saknar, vad som är allvarligare för partiet är att man de facto saknar en framtida partiledare med tillräcklig maktbas och pondus att ta vid där Persson stannade. Det krävs i princip en partiledare som är har en tillräckligt bred maktbas och likt Persson inte är rädd för att trampa folk på fötterna. Det är dock tveksamt, och istället är det nog uppenbart att partiet återigen kommer hänge sig åt att blicka tillbaka till en förgången tid och med detta förlora det som tidigare varit SAP:s varumärke – en framtidsvision.
Trots M:s framgångar kunde dock inte Alliansen tillförskansa sig en egen majoritet, Sd:s inträde i Riksdagen innebar att partiet med allra största sannolikhet får rollen som vågmästare (först på onsdag är alla röster räknade). Det dröjde förstås inte länge innan såväl politiker som analytiker började gapa om att vi nu riskerade ett politiskt kaos, eftersom ingen vill ha med Sd att göra, och att den sittande regeringen nu är en minoritetsregering. Att detta varit legio i Sverige under stora delar av 1900-talet verkar helt förbigått såväl analytiker som politiker, som troligen nu ser en chans att verkligen skapa ett politiskt kaos. Sd var förstås inte sena med att haka på trenden, och partiledaren Jimmy Åkesson använde ordet ”ansvar” i princip varenda mening han yttrade när deltog i SVT:s utfrågning av partiledarna efter sitt tal på Sd:s valmöte.
Det dröjde förstås inte länge innan det började tisslas om att Alliansen skulle göra upp med Miljöpartiet, och i SVT pressades såväl de Rödgröna ledarna som Alliansens om en eventuell uppgörelse för att blockera Sd. Men trots att MP under söndagskvällen gav förslagen kalla handen, har det under måndagen börjat sippra fram rykten om att MP troligen kommer att få ett seriöst förslag från Alliansen. Huruvida de antar det är en annan fråga vi förstås får återkomma till…
I skuggan av spelet runt regeringsbildandet, så skakas SAP av de dåliga siffrorna och av nya krav på att partiledaren Mona Sahlin ska avgå. Dessa krav är på intet sätt nya, de har hörts under en väldigt lång tid och gjort att partiet fått använda mycket tid och kraft åt att framstå som enat bakom Mona, trots att de flesta troligen är medvetna att så inte är fallet. Problemet för SAP är dock djupa, där Mona egentligen bara är ett lite problem. Det främsta problemet är att partiet har haft svårt att förnya sig, det arbete förre partiledaren Göran Persson påbörjade, och som väckte stor internationell uppmärksamhet, föll samman som ett korthus när Anna Lindh blev mördad. Luften gick i och med detta ur Perssons arbete, och efter detta har ingen egentligen fortsatt det arbete han påbörjade. Under hela valrörelsen 2006 gick Persson på halvfart, uppenbarligen skakat av mordet på Lindh, och när han avgick ersattes med Sahlin, ett val jag tror han var mindre glad över.
Under Sahlins ledarskap har arbetet med att försöka förnya partiet avstannat totalt, den ideologiska handlingsförlamning som legat över partiet som en våt duk de senaste fyra åren har fortsatt och gjort att partiet numera i princip saknar en framtidsvision och mer talar om flydda tider. Men det är inte bara avsaknaden av visioner och förnyelse som förlamat partiet, alliansen med Miljöpartiet och Vänstern har också skadat partiet. Att partiet under många lutat sig mot Vänsterpartiet/VPK och MP i en rad frågor är en sak, att gå i allians med dem är en helt annan femma.
Inte nog med att det finns en rad politiska meningsskiljaktigheter mellan partierna, det signalerar också att SAP accepterat att man inte längre kan ses som ett parti som dikterar villkoren utan nu underordnar sig andra partier. Partier som dessutom säkerligen ses som något suspekta i många socialdemokraters värld, och Sahlin verkade själv inte speciellt road av att ha med V i alliansen. Nu blev det så ändå, och ytterligare en uppslitande konflikt skakade partiet.
Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att partiet haft svårt att lyfta, till detta ska också läggas att Sahlin under stora delar av sommaren och hösten gjort ett rätt blekt intryck. Ironiskt nog var det först under den sista veckan Sahlin vaknade till liv, men då var det redan försent och tåget hade gått. Ett annat problem SAP haft är fokuseringen runt Sd, där jag anser att allt för mycket tid och energi gått åt att basha Sd än att försöka fokusera på Alliansen. Kanske insåg även Sahlin själv detta mot slutet, men då var det som sagt redan försent, om det ens någonsin funnits med på kartan.
Men med detta resultat, och ett Rödgrönt samarbete som nu knakar i fogarna och där MP visat sig mer än villiga att byta sida, kan Sahlin verkligen sitta kvar? Jag tror det blir svårt för Sahlin, som saknar en bred maktbas inom partiet och där hennes tidigare återkommande snedsteg ligger henne allvarligt i fatet, att sitta kvar. Under hennes ledning har partiet floppat i två val, samt att han ingått en allians som uppenbarligen saknar ett bredare stöd. Att nu t.ex. Arbetarbladet, som under hela valrörelsen tillhört Sahlins främsta förespråkare nu öppet kräver hennes avgång säger kanske en hel del om hur illa ställt det är för henne.
Men den stora frågan för SAP är förstås vem ska efterträda henne, flertalet av den krets Persson tog fram har i princip lagt politikerjobbet på hyllan och satsar på en privatkarriär. Men det är inte bara ett affischnamn man saknar, vad som är allvarligare för partiet är att man de facto saknar en framtida partiledare med tillräcklig maktbas och pondus att ta vid där Persson stannade. Det krävs i princip en partiledare som är har en tillräckligt bred maktbas och likt Persson inte är rädd för att trampa folk på fötterna. Det är dock tveksamt, och istället är det nog uppenbart att partiet återigen kommer hänge sig åt att blicka tillbaka till en förgången tid och med detta förlora det som tidigare varit SAP:s varumärke – en framtidsvision.
Friday, September 17, 2010
Ett förlorat krig
Den långa kolonnen av brittiska och indiska soldater, tillsammans med tusentals anhöriga och civila ringlade likt en orm längs den snötäckta vägen från Kabul i början av januari 1842. Efter sig hade de panikslagna flyktingarna lämnat allt som inte kunde bäras, längs vägen mot säkerheten i Jalalabad låg kläder, väskor och allt annat flyktingarna inte längre orkade bära tillsammans med de som på grund av kylan och hungern inte längre orkade. Trots att ryktet måste nått kolonnen om vad som hänt de som lämnats kvar i Kabul, valde generalen William Elphinstone inte besätta det strategiska passet vid Khord, utan istället göra halt bara några kilometer från Kabul. När man väl anlände till passet, hade afghanska trupper besatt passet och utsatte kolonnen för en mördande eld bestående av såväl egenhändigt tillverkade musköter som de vapen britterna lämnat efter sig för att köpa fri lejd ur Kabul. Efter en knapp veckas marsch under ofattbara förhållanden, hade de fåtaliga kvarvarande brittiska och indiska trupperna tagit skydd i den lilla afghanska byn Gandamak där man förberedde sig för slutstriden.
Det här är berättelsen om det första brittisk-afghanska kriget, ett krigs vars minne av förståliga skäl bleknat under årens lopp, men som ändå känns tämligen aktuellt i ett läge när den FN/USA-ledda ockupationen av Afghanistan i praktiken känns förlorad. Precis som under 1900-talet var Afghanistan i början av 1800-talet en i praktiken bortglömd del av världen, landet var ogästvänligt och även om landet i teorin styrdes av en emir låg makten egentligen – precis som nu – hos de lokala krigsherrarna. Den ogästvänliga terrängen och de afghanska soldaternas rykte gjorde att landet fram till 1800-talets första hälft undvikit att drabbas av samma öde som sina grannländer. Detta var dock på väg att förändras, under 1830-talet hade britterna och ryssarna börjat expandera i regionen, något som ledde till att det tidigare ointressanta landet plötsligt fick en viktig strategisk betydelse. Oroade över att ryssarna skulle få inflytande över det lilla landet, och på så sätt kunna hota den brittiska närvaron i nuvarande Pakistan och Indien, började britterna utöva påtryckningar på den afghanska centralmakten.
Afghanerna som tämligen snabbt såg chansen att spela ut de båda stormakterna mot varandra inledde nu ett farligt, och högt spel där man dels försökte dra fördel av de båda länderna men också bibehålla landets suveränitet. Det var ett högt spel, och även om den afghanska centralregeringen lyckades snirkla sig ur diverse försök från de båda aktörerna att snärja dem, så var läget helt annorlunda på landsbygden. Här hade både länderna klart större framgångar hos de giriga krigsherrarna, vars enda lojalitet i praktiken bestod i antalet guldmynt som ländernas representanter kunde muta dem med. Under mitten av 1830-talet skakades landet av flera uppror, och 1834 kunde Dost Mohammed Khan gripa makten från den tidigare emiren Shuja Shah Durrani som åtnjutit såväl brittiskt som indiskt stöd (främst hos sikherna som stöd för att hjälpt honom till makten fick Peshawar). Oroade över att Khan ryssarna nu skulle få inflytande över Afghanistan, förberedde britterna en invasion av Afghanistan för att återinsätta Durrani och förhindra en förväntad rysk expansion i området. Trots varningar om att inte ingripa militärt, valde Lord Auckland (generalguvernör över Indien) att följa statssekreteraren William Hay Macnaughtens råd och satte samman en arme under ledning av general Willoughby Cotton. Den kombinerade brittisk-indiska armén bestod av i runda slängar 20,000 man och åtföljdes av nästan dubbelt så många civila arbetare, kamelskötare och anhöriga. I mars 1839 inleddes offensiven, som trots den svår bemästrade terrängen och hårt motstånd från afghanska styrkor, kunde inta Kabul den 6 augusti samma år och utropa Durrani till emir samtidigt som Mohammed Khan valde att kapitulera till britterna den 4 november 1840 och fördes till Indien.
Med detta ansågs operationen avslutad, och större delen av styrkorna skickades tillbaka till Indien medan en mindre styrka placerades i Kabul och i några av de större afghanska städerna. Här roade sig de brittiska ockupationsstyrkorna med att i praktiken leva det liv man levt i Indien, man spelade cricket, hästpolo, arrangerade jakter och hästkapplöningar samtidigt som officersfruarna anordnade stora fester och roade sig med att sätta upp pjäser av bland annat William Shakespeare.
Men den glättiga fasaden kunde dock inte dölja det faktum att den av britterna tillsatta emiren hade ett begränsat folkligt stöd, och att många afghaner inte alls var speciellt roade av den brittiska ockupationen, något som urholkade den sittande emirens maktbas. På landsbygden började nu allt fler och fler krigsherrar lämna emiren, och valde istället att alliera sig med Dhost Mohammeds son Akbar Khan, som nu tog ledningen över det afghanska motståndet mot britterna.
Trots upprepade försök från flera brittiska officerare att ta upproret på landsbygden på allvar, avfärdades dessa av Macnaghten med att utvecklingen i landet ”var typiskt för det afghanska samhället”. I slutet av sommaren 1841 hade britterna successivt tvingats dragit sig tillbaka och var begränsad till området runt Kabul, och några få isolerade posteringar. I ett försök att förändra situationen ersattes sir Cotton med William Elphinstone, en högst ifrågasatt person vars agerande skulle få ödesdigra konsekvenser för de kvarvarande styrkorna. I samband med att Elphinstone tillsattes som ny befälhavare så försvagades de brittiska styrkorna i Kabul ytterligare genom att brigadgeneral Robert Henry Sale, dock utan sin hustru Lady Sale, till Jalalbad med sin brigad.
Kvar i Kabul fanns nu runt 4,500 man, varav knappt 700 av dessa var européer, tillsammans med drygt tre gånger så många civila och anhöriga, som nu i praktiken var inringad i Kabul. Trots detta vägrade Elphinstone att koncentrera styrkorna till Kabuls citadell, utan lät istället trupperna ockupera ett öppet och ogästvänligt område utanför staden. I början av november uppmanade Akbar Khan Kabuls befolkning att göra uppror mot ockupanterna, och sir Alexander Burnes, en av de ledande brittiska politikerna i landet, hus stormades och han och hans medarbetade dödades. Angreppet kom en blixt från klar himmel för både Elphinstone och Macnaghten, som trots detta inte gjorde något för att försöka kväsa upproret utan valde istället att försöka dra tillbaka trupperna till de nyuppresta förskansningarna. Dessa visade sig dock vara svårförsvarade, och redan den 9 november föll det fort där britterna förvarade mycket av sin utrustning och proviant. Läget för de inringade brittiska och indiska trupperna förvärrades i slutet av månaden när afghanerna lyckades erövra en kulle i närheten varifrån man kunde beskjuta lägret med kanoneld. Efter ett misslyckat försök att återerövra kullen, tvingades Elphinstone vädja om hjälp från den brittiska garnisonen i Kandahar, men på grund av att snön blockerade bergspassen till Kabul tvingades undsättningstruppen under ledning av generalmajor Nott vända tillbaka.
Utan någon möjlighet att undsättas och med ett allt akutare militära läge, greppade britterna varenda litet halmstå som gavs. Den 23 december böjds Macnaghten in till Kabul av några afghanska diplomater för att försöka förhandla fram en fredlig lösning på problemet, men när Macnaghten och hans delegation anlände angreps de av en folkhop och dödades. Liket av den dödade Macnaghten och hans brittiska diplomater släpades genom Kabuls gator av den upphetsade folkmassan, men trots detta valde ändå Elphinstone att den 1 januari 1842 underteckna den brittiska garnisonens kapitulation. Vad värre var, och något som Elphinstone kritiserats hårt för både då som nu, var att han även accepterade att hans trupper avväpnades mot att de skulle få fri lejd till Jalalabad. Den 6 januari lämnade resterna av den brittiska ockupationsstyrkan Kabul och påbörjade den 140 kilometer långa marschen mot säkerheten i nuvarande Pakistan. Det dröjde dock inte länge innan löftena som afghanerna gett britterna bröts, det brittiska lägret plundrades och de kvarvarande – främst de som ansågs vara i allt för dåligt skick för att klara hemfärden – massakrerades och lägret brändes ner. Det är högst troligt att anta att delar av den brittisk-indiska kolonnen såg och hörde vad som skett i lägret utanför Kabul, något som säkerligen urholkade Elphinstones kvarvarande respekt hos sina trupper.
Trots nyheterna om vad som hänt i Kabul och upprepade angrepp från afghanska trupper, vägrade Elphinstone att skicka iväg en förtrupp för att säkra passet vid Khord och istället slå läger bara några kilometer från Kabul. När så den uthungrade, och till viss del avväpnade brittiska kolonnen nådde passet, hade afghanerna som sagt befäst det och besköt kolonnen utan att man egentligen kunde göra speciellt mycket. Trots detta lyckades britterna och indierna storma passet och marschen mot Jalalabad kunde fortsätta, dock under fortsatta räder från afghanerna som tämligen ostört kunde angripa de utmattade flyktingarna. I ett försök att rädda vad som räddas kunde av kolonnens civila deltagare, valde dessa att kapitulera till afghanerna, vilka besparade européerna från de indiska fångarnas öde att bli massakrerade eftersom dessa inte kunde inbringa några lösensummor.
De kvarvarande trupperna fortsatte, dock utan Elphinstone som tillsammans med brigadgeneral Shelton kapitulerade till afghanerna och nu lämnade sina trupper åt sitt öde. Den 11 januari nådde man fram till höjderna runt Jugdulluk som intogs efter hårda strider, de utmattade, frusna och uthungrade resterna sökte skydd i byn Gandamack där de den 13 januari fann sig inringade av stora afghanska styrkor. Nya hårda strider utbröt, och britterna drevs successivt ut ur byn och upp på en kulle där man förberedde den sista striden, när afghanerna erbjöd britterna att kapitulera svarade en brittisk sergeant med de idag odödliga orden ”Not bloody likely!”, men när krutröken slutligen lade sig kapitulerade ändå de sista tio försvararna.
En vecka efter att de sista delarna ur Kabuls manskap kämpade runt Gandamack, nådde fältläkaren William Brydon som den ende överlevande från Elphinstones misslyckade utbrytningsförsök till Jalalabad. När garnisonens befälhavare frågade Brydon, som förlorat delar av hjässan under flykten, vart resten av armén var svarade han lakoniskt ”det är jag som är armén”.
När nyheten om katastrofens vidd nådde omvärlden ledde den till en landsomfattande chock i både Storbritannien och Indien, och generalguvernören Lord Auckland ska enligt uppgift fått en stroke när han hörde nyheten. När den värsta chocken lagt sig höjdes starka röster för hämnd, och under ledning av sir George Pollock lämnade en stor armé – med bland annat William Nott (som året före försökt undsätta Elphinstons garnison) och Sale (som sedermera lyckades befria sin fru och några andra européer som kidnappats av afghanerna) – Indien och intog Kabul som brändes ner till grunden. Visa av de tidigare händelserna valde dock britterna att utrymma landet, och efter att Shuja Shah mördats i april 1842 återinsattes Dost Mohammed som ny emir.
Trots de brittiska betänkligheterna visavi Dost Mohammed, vars statskupp blivit startskottet för det första anglo-afghanska kriget, så visade sig han med tiden vara en klart pro-brittisk ledare som motsatte sig de ryska försöken att påverka utvecklingen i regionen.
Hans son Akbar Khan, var agerande i samband med övergreppen mot krigsfångar och civila än idag debatteras, avled – troligen förgiftad av sin far – i slutet av 1847.
Den brittiske generalen Elphinstone avled i fångenskap i april 1842, och sällar sig till en lång rad av militärer vars inkompetens och bristande initiativförmåga lett till katastrofala beslut.
Det här är berättelsen om det första brittisk-afghanska kriget, ett krigs vars minne av förståliga skäl bleknat under årens lopp, men som ändå känns tämligen aktuellt i ett läge när den FN/USA-ledda ockupationen av Afghanistan i praktiken känns förlorad. Precis som under 1900-talet var Afghanistan i början av 1800-talet en i praktiken bortglömd del av världen, landet var ogästvänligt och även om landet i teorin styrdes av en emir låg makten egentligen – precis som nu – hos de lokala krigsherrarna. Den ogästvänliga terrängen och de afghanska soldaternas rykte gjorde att landet fram till 1800-talets första hälft undvikit att drabbas av samma öde som sina grannländer. Detta var dock på väg att förändras, under 1830-talet hade britterna och ryssarna börjat expandera i regionen, något som ledde till att det tidigare ointressanta landet plötsligt fick en viktig strategisk betydelse. Oroade över att ryssarna skulle få inflytande över det lilla landet, och på så sätt kunna hota den brittiska närvaron i nuvarande Pakistan och Indien, började britterna utöva påtryckningar på den afghanska centralmakten.
Afghanerna som tämligen snabbt såg chansen att spela ut de båda stormakterna mot varandra inledde nu ett farligt, och högt spel där man dels försökte dra fördel av de båda länderna men också bibehålla landets suveränitet. Det var ett högt spel, och även om den afghanska centralregeringen lyckades snirkla sig ur diverse försök från de båda aktörerna att snärja dem, så var läget helt annorlunda på landsbygden. Här hade både länderna klart större framgångar hos de giriga krigsherrarna, vars enda lojalitet i praktiken bestod i antalet guldmynt som ländernas representanter kunde muta dem med. Under mitten av 1830-talet skakades landet av flera uppror, och 1834 kunde Dost Mohammed Khan gripa makten från den tidigare emiren Shuja Shah Durrani som åtnjutit såväl brittiskt som indiskt stöd (främst hos sikherna som stöd för att hjälpt honom till makten fick Peshawar). Oroade över att Khan ryssarna nu skulle få inflytande över Afghanistan, förberedde britterna en invasion av Afghanistan för att återinsätta Durrani och förhindra en förväntad rysk expansion i området. Trots varningar om att inte ingripa militärt, valde Lord Auckland (generalguvernör över Indien) att följa statssekreteraren William Hay Macnaughtens råd och satte samman en arme under ledning av general Willoughby Cotton. Den kombinerade brittisk-indiska armén bestod av i runda slängar 20,000 man och åtföljdes av nästan dubbelt så många civila arbetare, kamelskötare och anhöriga. I mars 1839 inleddes offensiven, som trots den svår bemästrade terrängen och hårt motstånd från afghanska styrkor, kunde inta Kabul den 6 augusti samma år och utropa Durrani till emir samtidigt som Mohammed Khan valde att kapitulera till britterna den 4 november 1840 och fördes till Indien.
Med detta ansågs operationen avslutad, och större delen av styrkorna skickades tillbaka till Indien medan en mindre styrka placerades i Kabul och i några av de större afghanska städerna. Här roade sig de brittiska ockupationsstyrkorna med att i praktiken leva det liv man levt i Indien, man spelade cricket, hästpolo, arrangerade jakter och hästkapplöningar samtidigt som officersfruarna anordnade stora fester och roade sig med att sätta upp pjäser av bland annat William Shakespeare.
Men den glättiga fasaden kunde dock inte dölja det faktum att den av britterna tillsatta emiren hade ett begränsat folkligt stöd, och att många afghaner inte alls var speciellt roade av den brittiska ockupationen, något som urholkade den sittande emirens maktbas. På landsbygden började nu allt fler och fler krigsherrar lämna emiren, och valde istället att alliera sig med Dhost Mohammeds son Akbar Khan, som nu tog ledningen över det afghanska motståndet mot britterna.
Trots upprepade försök från flera brittiska officerare att ta upproret på landsbygden på allvar, avfärdades dessa av Macnaghten med att utvecklingen i landet ”var typiskt för det afghanska samhället”. I slutet av sommaren 1841 hade britterna successivt tvingats dragit sig tillbaka och var begränsad till området runt Kabul, och några få isolerade posteringar. I ett försök att förändra situationen ersattes sir Cotton med William Elphinstone, en högst ifrågasatt person vars agerande skulle få ödesdigra konsekvenser för de kvarvarande styrkorna. I samband med att Elphinstone tillsattes som ny befälhavare så försvagades de brittiska styrkorna i Kabul ytterligare genom att brigadgeneral Robert Henry Sale, dock utan sin hustru Lady Sale, till Jalalbad med sin brigad.
Kvar i Kabul fanns nu runt 4,500 man, varav knappt 700 av dessa var européer, tillsammans med drygt tre gånger så många civila och anhöriga, som nu i praktiken var inringad i Kabul. Trots detta vägrade Elphinstone att koncentrera styrkorna till Kabuls citadell, utan lät istället trupperna ockupera ett öppet och ogästvänligt område utanför staden. I början av november uppmanade Akbar Khan Kabuls befolkning att göra uppror mot ockupanterna, och sir Alexander Burnes, en av de ledande brittiska politikerna i landet, hus stormades och han och hans medarbetade dödades. Angreppet kom en blixt från klar himmel för både Elphinstone och Macnaghten, som trots detta inte gjorde något för att försöka kväsa upproret utan valde istället att försöka dra tillbaka trupperna till de nyuppresta förskansningarna. Dessa visade sig dock vara svårförsvarade, och redan den 9 november föll det fort där britterna förvarade mycket av sin utrustning och proviant. Läget för de inringade brittiska och indiska trupperna förvärrades i slutet av månaden när afghanerna lyckades erövra en kulle i närheten varifrån man kunde beskjuta lägret med kanoneld. Efter ett misslyckat försök att återerövra kullen, tvingades Elphinstone vädja om hjälp från den brittiska garnisonen i Kandahar, men på grund av att snön blockerade bergspassen till Kabul tvingades undsättningstruppen under ledning av generalmajor Nott vända tillbaka.
Utan någon möjlighet att undsättas och med ett allt akutare militära läge, greppade britterna varenda litet halmstå som gavs. Den 23 december böjds Macnaghten in till Kabul av några afghanska diplomater för att försöka förhandla fram en fredlig lösning på problemet, men när Macnaghten och hans delegation anlände angreps de av en folkhop och dödades. Liket av den dödade Macnaghten och hans brittiska diplomater släpades genom Kabuls gator av den upphetsade folkmassan, men trots detta valde ändå Elphinstone att den 1 januari 1842 underteckna den brittiska garnisonens kapitulation. Vad värre var, och något som Elphinstone kritiserats hårt för både då som nu, var att han även accepterade att hans trupper avväpnades mot att de skulle få fri lejd till Jalalabad. Den 6 januari lämnade resterna av den brittiska ockupationsstyrkan Kabul och påbörjade den 140 kilometer långa marschen mot säkerheten i nuvarande Pakistan. Det dröjde dock inte länge innan löftena som afghanerna gett britterna bröts, det brittiska lägret plundrades och de kvarvarande – främst de som ansågs vara i allt för dåligt skick för att klara hemfärden – massakrerades och lägret brändes ner. Det är högst troligt att anta att delar av den brittisk-indiska kolonnen såg och hörde vad som skett i lägret utanför Kabul, något som säkerligen urholkade Elphinstones kvarvarande respekt hos sina trupper.
Trots nyheterna om vad som hänt i Kabul och upprepade angrepp från afghanska trupper, vägrade Elphinstone att skicka iväg en förtrupp för att säkra passet vid Khord och istället slå läger bara några kilometer från Kabul. När så den uthungrade, och till viss del avväpnade brittiska kolonnen nådde passet, hade afghanerna som sagt befäst det och besköt kolonnen utan att man egentligen kunde göra speciellt mycket. Trots detta lyckades britterna och indierna storma passet och marschen mot Jalalabad kunde fortsätta, dock under fortsatta räder från afghanerna som tämligen ostört kunde angripa de utmattade flyktingarna. I ett försök att rädda vad som räddas kunde av kolonnens civila deltagare, valde dessa att kapitulera till afghanerna, vilka besparade européerna från de indiska fångarnas öde att bli massakrerade eftersom dessa inte kunde inbringa några lösensummor.
De kvarvarande trupperna fortsatte, dock utan Elphinstone som tillsammans med brigadgeneral Shelton kapitulerade till afghanerna och nu lämnade sina trupper åt sitt öde. Den 11 januari nådde man fram till höjderna runt Jugdulluk som intogs efter hårda strider, de utmattade, frusna och uthungrade resterna sökte skydd i byn Gandamack där de den 13 januari fann sig inringade av stora afghanska styrkor. Nya hårda strider utbröt, och britterna drevs successivt ut ur byn och upp på en kulle där man förberedde den sista striden, när afghanerna erbjöd britterna att kapitulera svarade en brittisk sergeant med de idag odödliga orden ”Not bloody likely!”, men när krutröken slutligen lade sig kapitulerade ändå de sista tio försvararna.
En vecka efter att de sista delarna ur Kabuls manskap kämpade runt Gandamack, nådde fältläkaren William Brydon som den ende överlevande från Elphinstones misslyckade utbrytningsförsök till Jalalabad. När garnisonens befälhavare frågade Brydon, som förlorat delar av hjässan under flykten, vart resten av armén var svarade han lakoniskt ”det är jag som är armén”.
När nyheten om katastrofens vidd nådde omvärlden ledde den till en landsomfattande chock i både Storbritannien och Indien, och generalguvernören Lord Auckland ska enligt uppgift fått en stroke när han hörde nyheten. När den värsta chocken lagt sig höjdes starka röster för hämnd, och under ledning av sir George Pollock lämnade en stor armé – med bland annat William Nott (som året före försökt undsätta Elphinstons garnison) och Sale (som sedermera lyckades befria sin fru och några andra européer som kidnappats av afghanerna) – Indien och intog Kabul som brändes ner till grunden. Visa av de tidigare händelserna valde dock britterna att utrymma landet, och efter att Shuja Shah mördats i april 1842 återinsattes Dost Mohammed som ny emir.
Trots de brittiska betänkligheterna visavi Dost Mohammed, vars statskupp blivit startskottet för det första anglo-afghanska kriget, så visade sig han med tiden vara en klart pro-brittisk ledare som motsatte sig de ryska försöken att påverka utvecklingen i regionen.
Hans son Akbar Khan, var agerande i samband med övergreppen mot krigsfångar och civila än idag debatteras, avled – troligen förgiftad av sin far – i slutet av 1847.
Den brittiske generalen Elphinstone avled i fångenskap i april 1842, och sällar sig till en lång rad av militärer vars inkompetens och bristande initiativförmåga lett till katastrofala beslut.
Sunday, September 12, 2010
Årets valrörelse
Så är det då en vecka kvar tills det blir dags att avgöra vilka som ska få leka Robinsson de närmsta fyra åren i riksdagen, och redan nu verkar såväl massmedia som analytiker korat vinnaren – den borgliga Alliansen. Från att ha varit i princip uträknad under mandatperioden har Alliansen under det senaste året knaprat in på den röd-gröna oppositionen för att inte bara passera dem, utan också totalt köra över dem. I de senaste undersökningarna leder nu de borgliga mer runt tio procentenheter, och uppgivenheten börjar nu bli tämligen uppenbar bland många inom oppositionen. Det är givetvis lite tidigt att leta syndabockar, men troligen kommer eftermälet till valet att handla om hur lyckat Mona Sahlin skötte valarbetet.
I vad som ansågs Sahlins revansch efter de tidigare skandalerna, där inköpen av Toblerone var toppen av ett isberg när det gällde ekonomiskt oegentligheter och Göran Perssons totalsågning av henne i dokumentären ”Ordförande Persson” (2007), har det mesta egentligen handlat om allt annat än Sahlins återkomst. Snarare har Sahlin blivit sidosteppad som oppositionens affischnamn av Miljöpartiets Maria Wetterstrand, som till skillnad från både SAP och Sahlin faktiskt kan skryta med positiva siffror både när det gäller hennes parti och förtroendet för henne som person. Problemet för Miljöpartiet och Wetterstrand är dock att hennes tid i rampljuset är över, efter nästa kongress måste hon avgå och ersättas av en ny. Något som givetvis knappast kan anses optimalt i ett samhälle där personkulten runt partiledare blivit allt viktigare…
Men tillbaka till Sahlin som inte bara brottas med sitt förflutna, utan också med vikande siffror för såväl sitt parti som oppositionen. Det är förstås för tidigt att peka på några felaktiga beslut, men ett inte allt för hett tips är att behandlingen av Vänsterpartiet och fokuseringen på Sverigedemokraterna kommer att bli fokus för partiets utvärdering av valet 2010. Frågan om huruvida Vänsterpartiet skulle få delta i oppositionens allians var under sommaren en het fråga, och Sahlin tvingades – efter att ha först nekat Vänsterpartiet tillträde – göra en fransk pudel och acceptera Lars Ohly och hans parti in i vänsteralliansen. Det knorrades nog säkerligen en hel del både på vänster- och högerfalangen inom partiet i den här frågan, och det är nog rätt troligt att många sossar har nog lite svårt att riktigt förlikas med tanken på ett närmare samarbete med Vänsterpartiet. Å andra sidan kan man gott tänka sig att många fjärmat sig från Sahlin i och med hennes kraftiga avståndstagande från Vänsterpartiet.
Ett annat felbeslut Socialdemokraterna gjort är att fokusera alls in kraft på Sverigedemokraterna, vilket i praktiken stärkt partiets bild av sig själv som ett offer och som motarbetade av de etablerade partierna. Det går knappt en dag utan att socialdemokratiska ledarskribenter eller politiker öser galla över detta ytterlighetsparti, som utmålas som något form av logisk efterträdare till det Nationalsocialistiska Arbetarpartiet i Tyskland under 1930-talet. Det finns förstås två tacksamma vinnare av denna taktik, Sverigedemokraterna och den Borgliga alliansen. För medan Alliansen har kunnat hänge sig åt krypskytte mot Vänsteralliansens grodor, t.ex. Lars Ohlys tal om att kvinnor kan använda bröstpumpar, så har den borgliga Alliansens missgrepp i princip fått stå helt oemotsagda. Under drygt två veckors tid pumpade Folkpartiet ut en rad, mer eller mindre populistiska vallöften rörande integration och skolväsende. Men trots att många av förslagen är rent löjeväckande och direkt pinsamma, så klarade inte ens Socialdemokraterna och Sahlin att lyfta blicken från sitt fokus på Sverigedemokraterna för och lät FP få hållas.
Men det är inte bara fokuseringen som slagit fel, partiet måste onekligen rannsaka sig själva och inse att tillsättningen av Sahlin var ett missgrepp av gigantiska proportioner. Valet av Sahlin som partiledare har aldrig handlat om kompetens, utan får nog snarare ses som ett tecken på partiets dåliga samvete. Sahlin har aldrig, speciellt inte efter att skandal efter skandal om hennes ekonomiska oegentligheter och ovilja att de facto göra rätt för sig, varit speciellt folkligt förankrad. I kombination med felfokusering och en utebliven ekonomisk kris har detta i praktiken sänkt partiet och Vänsteralliansens försök att få till ett regeringsskifte. Frågan är dock om någon annan kunde lyckats bättre, jag är dock tveksam, men det är inte helt otänkbart att raset kunde ha blivit mindre med en annan partiledare.
Det är dock tveksamt om Sahlin blir kvar på sin post, inte nog med att partiet går mot ett av sina sämsta – kanske tom sämsta – val genom tiderna, hon är dessutom starkt ifrågasatt inom rörelsen. Frågan är dock vem som ska efterträda henne, någon starkt enande fadersfigur i stil med Persson saknas, och i samband med Sahlins tillträde valde flera av partiets tongivande kvinnor att trappa ner sitt engagemang i partiet.
Ett annat problem Socialdemokraterna står inför är att väljarna idag är klart mycket rörligare än vad man var för tio-tjugo år sedan. Den tidigare typiske socialdemokraten som i praktiken fötts in i partiet finns inte länge, annat än på åldervårdshemmen eller i skolböckerna. Att partiet, likt i praktiken även de övriga, successivt flutit in någon liberal lera gör inte saken bättre, skillnaderna mellan partierna är i praktiken begränsade och handlar mest om teoretiska spörsmål.
Men det är inte bara Socialdemokraterna som har det tufft i opinionsundersökningarna, även Centern och Kristdemokraterna lider av vikande siffror. Båda partierna ligger och vickar fram och tillbaka över 4%-spärren, och har likt Socialdemokraterna svårt att riktigt skapa sig en politisk hemvist i ett nytt politiskt klimat.
Centerns försök att finna en ny väljarbas i storstädernas innefolk, som likt Al Gore drabbats av någon form av kollektiv miljöångest, har inte varit speciellt framgångsrik. Inte heller har Maud Olofssons försök att framställa partiet som ett laissez faire parti rönt nämnvärda framgångar, snarare tvärt om. Från att ha varit Alliansens motor i det förra valet har Olofsson förpassats till åskådare när de stora elefanterna i form av Sahlin och Fredrik Reinfeldt trampar in på planen. För ett litet och i praktiken obskyrt parti behövs det att partiledaren får stort utrymme för att man ska märkas, och när man inte får något utrymme, ja då avspeglas det direkt i fallande opinionssiffror.
Till skillnad från Centern som tämligen desperat letar efter en ny väljarbas, så har KD ett dukat bord av väljare i form av desillusionerade konservativa väljare från bl.a. Moderaterna. Problemet är bara att dessa i mångt och mycket inte är den väljarbas som KD vill ha, partiet försöker desperat skaka av sig bilden av partiet som ett kristet och värdekonservativt parti och istället försöka skapa bilden av sig själv som ett modernt konservativt parti. Det har dock misslyckats kapitalt, och istället så verkar de potentiella väljare man troligen skulle kunna kannibalisera från Moderaterna stå ut med Reinfeldts omdaning av partiet. I likhet med Centern lider partiet av att partiledaren Göran Hägglund är totalt osynlig i debatten, och dessutom verkar lida av på vilken fot han egentligen ska stå. Ska han luta sig mot de konservativa krafterna inom partiet, eller försöka luta sig mot de mer liberala krafterna. Ett annat problem är Alf Svensson, vars mantel ingen ha kunnat plockat upp och eftersom man i likhet med Centern behöver utmärka sig, så speglar det sig även i partiets dalande populäritet.
Så när rösterna är färdigräknade nästa söndag är då frågan vilka partier som kom in i Riksdagen och vilka som inte gjorde det, alternativt floppade. Att flera partiledare sitter löst är ingen hemlighet, frågan är bara hur många som blir kvar efter den 19 september. Klart är att Wetterstrand och Peter Eriksson lämnar posten som partiledare (eller i deras fall Språkrör), medan Sahlin, Olofsson och Hägglund sitter löst. I Olofsson och Hägglunds fall så räddas nog dessa av att det saknas en uttalad efterträdare, och att partierna i praktiken saknar en klar hemvist bland väljarna.
Vare sig Reinfeldt, Björklund eller Ohly lider dock av dessa problem, de sitter tämligen tryggt kvar på sina poster och det ska nog till en skandal av episka positioner för att rubba dessa herrar.
Önskescenariot för Riksdagvalet 2010 vore givetvis följande scenario:
Vänsteralliansen
Miljöpartiet – kvar i riksdagen
Socialdemokraterna – kvar i riksdagen
Vänsterpartiet – kvar i riksdagen
Alliansen
Kristdemokraterna – ut ur riksdagen
Centerpartiet – kvar i riksdagen
Moderaterna – kvar i riksdagen
Folkpartiet – kvar i riksdagen
Utomstående
Sverigedemokraterna – in i riksdagen
Feministiskt initiativ – in i riksdagen
Piratpartiet – in i riksdagen
För optimalt kaos skulle Alliansen få flest röster, men ingen egen majoritet utan skulle behöva förlita sig på antingen PP eller SD för att få sitta kvar.
I vad som ansågs Sahlins revansch efter de tidigare skandalerna, där inköpen av Toblerone var toppen av ett isberg när det gällde ekonomiskt oegentligheter och Göran Perssons totalsågning av henne i dokumentären ”Ordförande Persson” (2007), har det mesta egentligen handlat om allt annat än Sahlins återkomst. Snarare har Sahlin blivit sidosteppad som oppositionens affischnamn av Miljöpartiets Maria Wetterstrand, som till skillnad från både SAP och Sahlin faktiskt kan skryta med positiva siffror både när det gäller hennes parti och förtroendet för henne som person. Problemet för Miljöpartiet och Wetterstrand är dock att hennes tid i rampljuset är över, efter nästa kongress måste hon avgå och ersättas av en ny. Något som givetvis knappast kan anses optimalt i ett samhälle där personkulten runt partiledare blivit allt viktigare…
Men tillbaka till Sahlin som inte bara brottas med sitt förflutna, utan också med vikande siffror för såväl sitt parti som oppositionen. Det är förstås för tidigt att peka på några felaktiga beslut, men ett inte allt för hett tips är att behandlingen av Vänsterpartiet och fokuseringen på Sverigedemokraterna kommer att bli fokus för partiets utvärdering av valet 2010. Frågan om huruvida Vänsterpartiet skulle få delta i oppositionens allians var under sommaren en het fråga, och Sahlin tvingades – efter att ha först nekat Vänsterpartiet tillträde – göra en fransk pudel och acceptera Lars Ohly och hans parti in i vänsteralliansen. Det knorrades nog säkerligen en hel del både på vänster- och högerfalangen inom partiet i den här frågan, och det är nog rätt troligt att många sossar har nog lite svårt att riktigt förlikas med tanken på ett närmare samarbete med Vänsterpartiet. Å andra sidan kan man gott tänka sig att många fjärmat sig från Sahlin i och med hennes kraftiga avståndstagande från Vänsterpartiet.
Ett annat felbeslut Socialdemokraterna gjort är att fokusera alls in kraft på Sverigedemokraterna, vilket i praktiken stärkt partiets bild av sig själv som ett offer och som motarbetade av de etablerade partierna. Det går knappt en dag utan att socialdemokratiska ledarskribenter eller politiker öser galla över detta ytterlighetsparti, som utmålas som något form av logisk efterträdare till det Nationalsocialistiska Arbetarpartiet i Tyskland under 1930-talet. Det finns förstås två tacksamma vinnare av denna taktik, Sverigedemokraterna och den Borgliga alliansen. För medan Alliansen har kunnat hänge sig åt krypskytte mot Vänsteralliansens grodor, t.ex. Lars Ohlys tal om att kvinnor kan använda bröstpumpar, så har den borgliga Alliansens missgrepp i princip fått stå helt oemotsagda. Under drygt två veckors tid pumpade Folkpartiet ut en rad, mer eller mindre populistiska vallöften rörande integration och skolväsende. Men trots att många av förslagen är rent löjeväckande och direkt pinsamma, så klarade inte ens Socialdemokraterna och Sahlin att lyfta blicken från sitt fokus på Sverigedemokraterna för och lät FP få hållas.
Men det är inte bara fokuseringen som slagit fel, partiet måste onekligen rannsaka sig själva och inse att tillsättningen av Sahlin var ett missgrepp av gigantiska proportioner. Valet av Sahlin som partiledare har aldrig handlat om kompetens, utan får nog snarare ses som ett tecken på partiets dåliga samvete. Sahlin har aldrig, speciellt inte efter att skandal efter skandal om hennes ekonomiska oegentligheter och ovilja att de facto göra rätt för sig, varit speciellt folkligt förankrad. I kombination med felfokusering och en utebliven ekonomisk kris har detta i praktiken sänkt partiet och Vänsteralliansens försök att få till ett regeringsskifte. Frågan är dock om någon annan kunde lyckats bättre, jag är dock tveksam, men det är inte helt otänkbart att raset kunde ha blivit mindre med en annan partiledare.
Det är dock tveksamt om Sahlin blir kvar på sin post, inte nog med att partiet går mot ett av sina sämsta – kanske tom sämsta – val genom tiderna, hon är dessutom starkt ifrågasatt inom rörelsen. Frågan är dock vem som ska efterträda henne, någon starkt enande fadersfigur i stil med Persson saknas, och i samband med Sahlins tillträde valde flera av partiets tongivande kvinnor att trappa ner sitt engagemang i partiet.
Ett annat problem Socialdemokraterna står inför är att väljarna idag är klart mycket rörligare än vad man var för tio-tjugo år sedan. Den tidigare typiske socialdemokraten som i praktiken fötts in i partiet finns inte länge, annat än på åldervårdshemmen eller i skolböckerna. Att partiet, likt i praktiken även de övriga, successivt flutit in någon liberal lera gör inte saken bättre, skillnaderna mellan partierna är i praktiken begränsade och handlar mest om teoretiska spörsmål.
Men det är inte bara Socialdemokraterna som har det tufft i opinionsundersökningarna, även Centern och Kristdemokraterna lider av vikande siffror. Båda partierna ligger och vickar fram och tillbaka över 4%-spärren, och har likt Socialdemokraterna svårt att riktigt skapa sig en politisk hemvist i ett nytt politiskt klimat.
Centerns försök att finna en ny väljarbas i storstädernas innefolk, som likt Al Gore drabbats av någon form av kollektiv miljöångest, har inte varit speciellt framgångsrik. Inte heller har Maud Olofssons försök att framställa partiet som ett laissez faire parti rönt nämnvärda framgångar, snarare tvärt om. Från att ha varit Alliansens motor i det förra valet har Olofsson förpassats till åskådare när de stora elefanterna i form av Sahlin och Fredrik Reinfeldt trampar in på planen. För ett litet och i praktiken obskyrt parti behövs det att partiledaren får stort utrymme för att man ska märkas, och när man inte får något utrymme, ja då avspeglas det direkt i fallande opinionssiffror.
Till skillnad från Centern som tämligen desperat letar efter en ny väljarbas, så har KD ett dukat bord av väljare i form av desillusionerade konservativa väljare från bl.a. Moderaterna. Problemet är bara att dessa i mångt och mycket inte är den väljarbas som KD vill ha, partiet försöker desperat skaka av sig bilden av partiet som ett kristet och värdekonservativt parti och istället försöka skapa bilden av sig själv som ett modernt konservativt parti. Det har dock misslyckats kapitalt, och istället så verkar de potentiella väljare man troligen skulle kunna kannibalisera från Moderaterna stå ut med Reinfeldts omdaning av partiet. I likhet med Centern lider partiet av att partiledaren Göran Hägglund är totalt osynlig i debatten, och dessutom verkar lida av på vilken fot han egentligen ska stå. Ska han luta sig mot de konservativa krafterna inom partiet, eller försöka luta sig mot de mer liberala krafterna. Ett annat problem är Alf Svensson, vars mantel ingen ha kunnat plockat upp och eftersom man i likhet med Centern behöver utmärka sig, så speglar det sig även i partiets dalande populäritet.
Så när rösterna är färdigräknade nästa söndag är då frågan vilka partier som kom in i Riksdagen och vilka som inte gjorde det, alternativt floppade. Att flera partiledare sitter löst är ingen hemlighet, frågan är bara hur många som blir kvar efter den 19 september. Klart är att Wetterstrand och Peter Eriksson lämnar posten som partiledare (eller i deras fall Språkrör), medan Sahlin, Olofsson och Hägglund sitter löst. I Olofsson och Hägglunds fall så räddas nog dessa av att det saknas en uttalad efterträdare, och att partierna i praktiken saknar en klar hemvist bland väljarna.
Vare sig Reinfeldt, Björklund eller Ohly lider dock av dessa problem, de sitter tämligen tryggt kvar på sina poster och det ska nog till en skandal av episka positioner för att rubba dessa herrar.
Önskescenariot för Riksdagvalet 2010 vore givetvis följande scenario:
Vänsteralliansen
Miljöpartiet – kvar i riksdagen
Socialdemokraterna – kvar i riksdagen
Vänsterpartiet – kvar i riksdagen
Alliansen
Kristdemokraterna – ut ur riksdagen
Centerpartiet – kvar i riksdagen
Moderaterna – kvar i riksdagen
Folkpartiet – kvar i riksdagen
Utomstående
Sverigedemokraterna – in i riksdagen
Feministiskt initiativ – in i riksdagen
Piratpartiet – in i riksdagen
För optimalt kaos skulle Alliansen få flest röster, men ingen egen majoritet utan skulle behöva förlita sig på antingen PP eller SD för att få sitta kvar.
Wednesday, September 1, 2010
Kaoset i Hammarby fortsätter
Den som trodde att kaoset i Hammarbys styrelserum skulle försvinna i och med degraderingen till Superettan fick fel, för trots att klubben blöder såväl ekonomiskt som sportsligt så verkar detta inte påverka de interna stridigheterna. Dessa förödande stridigheter har allt som ofta förts offentligt via dagstidningarnas sportsidor, där den ena efter den andra parten offentligt gått ut för att ”rensa luften”. I tisdags meddelade Hammarby IF:s fotbollssektion att man sålt Linus Hallenius till italienska Genoa, en försäljning som i praktiken räddar klubben från ett akut konkurshot, men som troligen innebär att klubbens chanser att nå allsvenskan inom en överskådlig framtid i praktiken försvunnit. Fotbollssektionens ordförande, Åsa Sånemyr, gick snabbt ut med nyheten och bekräftade samtidigt att Hallenius också blir kvar i Hammarby under resten av säsongen.
Gott så, klubben är i stort behov av pengar och chansen att knipa en kvalplats lever således. Men säg den lycka som varar, det dröjer knappt ett dygn innan den interna smutskastningen och konflikten mellan minoritetsägaren AEG och delar av styrelsen blir offentlig. Nu visar det sig nämligen att Hammarby, efter skatter och avgifter till GIF Sundsvall, ska betala runt 8 miljoner kronor till en italiensk advokatbyrå för att hjälpt till i affären med Genoa. Nyheten har nu lett till ett offentligt krig mellan delar av styrelsen som röstade ja (det vill säga AEG:s representanter samt Apelgren) och de som röstade nej (en ”utbrytargrupp” under ledning av Henrik Wesslén).
För att ytterligare komplicera denna soppa, som i princip är omöjlig att reda ut för en utomstående, nu har nu dessutom Hallenius inofficiell agent (hans gamla sparkades för en dryg vecka sedan) Hassan Cetinkaya (med ett förflutet i IFK Norrköping) och Hammarbys representant i frågan Oliver Cabreras (som i våras hängdes ut av TV4 som en agent med något underliga arbetsmetoder) blandat sig i affären. Cetinkaya – som tidigare samarbetat med Cabreras – går nu ut till hårt angrepp mot nej-röstarna, som han anser stoppar försäljningen av Hallenius för att främja sina intressen, vilket i praktiken är att köpa ut AEG som minoritetsägare. Wesslén kontrar dock med att säga att han är ovetande om den italienska advokatbyråns existens, vars uppgift tydligen varit att trissa upp priset på Hallenius och att man måste lägga alla korten på bordet.
Riktigt varför Hammarby skulle anlita en extern advokatbyrå, när man de facto använder sig av Cabreras i den rollen, för att förhandla med Genoa verkar dock mycket underligt. På något sätt känns det som att man går över ån för att hämta vatten, och precis vad har de gjort för att få 8 miljoner kronor?
För en utomstående är hela denna affär i praktiken obegriplig, speciellt när man är mycket väl medveten om att den troligen är ett slagträ i en djup konflikt mellan AEG och delar av styrelsen och att alla parter således har någon form av intresse av att smutskasta sina motståndare. Jag är dock tveksam till om vi någonsin kommer få veta sanningen, så tillvida inte någon offentliggör förhandlingarna och lägger alla(!) papper på bordet i frågan.
Det tragiska i affären är dock att den stora förloraren är Hammarby Fotboll, som nu kanske dels går miste om en massa pengar man de facto är i skriande behov av, dels drabbas av ytterligare en förödande intern konflikt i styrelserummet. Den andre förloraren är Hallenius, vars chanser att få spela i Serie A nu kan spolieras. Frågan är förstås hur denna affär nu kommer påverka såväl klubben, som sedan läge skakats av interna stridigheter, och laget – som även de verkar vara rätt disharmoniska.
Gott så, klubben är i stort behov av pengar och chansen att knipa en kvalplats lever således. Men säg den lycka som varar, det dröjer knappt ett dygn innan den interna smutskastningen och konflikten mellan minoritetsägaren AEG och delar av styrelsen blir offentlig. Nu visar det sig nämligen att Hammarby, efter skatter och avgifter till GIF Sundsvall, ska betala runt 8 miljoner kronor till en italiensk advokatbyrå för att hjälpt till i affären med Genoa. Nyheten har nu lett till ett offentligt krig mellan delar av styrelsen som röstade ja (det vill säga AEG:s representanter samt Apelgren) och de som röstade nej (en ”utbrytargrupp” under ledning av Henrik Wesslén).
För att ytterligare komplicera denna soppa, som i princip är omöjlig att reda ut för en utomstående, nu har nu dessutom Hallenius inofficiell agent (hans gamla sparkades för en dryg vecka sedan) Hassan Cetinkaya (med ett förflutet i IFK Norrköping) och Hammarbys representant i frågan Oliver Cabreras (som i våras hängdes ut av TV4 som en agent med något underliga arbetsmetoder) blandat sig i affären. Cetinkaya – som tidigare samarbetat med Cabreras – går nu ut till hårt angrepp mot nej-röstarna, som han anser stoppar försäljningen av Hallenius för att främja sina intressen, vilket i praktiken är att köpa ut AEG som minoritetsägare. Wesslén kontrar dock med att säga att han är ovetande om den italienska advokatbyråns existens, vars uppgift tydligen varit att trissa upp priset på Hallenius och att man måste lägga alla korten på bordet.
Riktigt varför Hammarby skulle anlita en extern advokatbyrå, när man de facto använder sig av Cabreras i den rollen, för att förhandla med Genoa verkar dock mycket underligt. På något sätt känns det som att man går över ån för att hämta vatten, och precis vad har de gjort för att få 8 miljoner kronor?
För en utomstående är hela denna affär i praktiken obegriplig, speciellt när man är mycket väl medveten om att den troligen är ett slagträ i en djup konflikt mellan AEG och delar av styrelsen och att alla parter således har någon form av intresse av att smutskasta sina motståndare. Jag är dock tveksam till om vi någonsin kommer få veta sanningen, så tillvida inte någon offentliggör förhandlingarna och lägger alla(!) papper på bordet i frågan.
Det tragiska i affären är dock att den stora förloraren är Hammarby Fotboll, som nu kanske dels går miste om en massa pengar man de facto är i skriande behov av, dels drabbas av ytterligare en förödande intern konflikt i styrelserummet. Den andre förloraren är Hallenius, vars chanser att få spela i Serie A nu kan spolieras. Frågan är förstås hur denna affär nu kommer påverka såväl klubben, som sedan läge skakats av interna stridigheter, och laget – som även de verkar vara rätt disharmoniska.
Sunday, August 15, 2010
Förväntad besvikelse
Efter att ha valt att avstå Premier Leauge i ett halvår, då mitt abonemang med Canal+ Sport gick ut och att jag helt korrekt misstänkt att kanalen, som redan tappat NHL till Viasat, skulle förlora rättigheterna, så tecknade jag i fredags motvilligt ett abonemang på Viasat sport för att få se Premier Leauge. Vis av erfarenhet från kanalens stundtals rätt taffliga sändningar från Champions Leauge o.s.v., så var inte förväntningarna speciellt höga, snarare tvärt om. Det dröjde inte heller speciellt långt in i sändningarna innan alla förhågor om produktionen skulle besannas med råge, och så när matchen mellan Tottenham och Manchester City körde igång så insåg jag att mitt liv troligen skulle varit bättre utan denna fysiska och mentala våldtäkt som Viasat nu utsatt sina Premier Leauge för.
Inte nog med att studion var gräsligt ful, vilken i praktiken domineras av ett fruktansvärt fult svart bord runt vilken "expertkommentorerna" Ola Andersson, Bosse Pettersson och Erik Niva sitter vid. Pettersson må en gång i tiden, troligen någon gång i samband med att dinosaurierna senast siktades, haft något vettigt att tillföra världen, men idag känns människan totalt passé och ointressant. Samma sak gäller även "Rit-Ola", som en gång i tiden var nyskapanade och intressant, men som nu verkar gått upp helt och hållet i sin egen myt och vars "expertutlåtande" blir mer och mer krystade. Erik Niva är visserligen en förhållandevis skicklig skribent, men å andra sidan en total katastrof framför kameran och vars mumlande och osammanhängande meningar blir fullständigt ohörbart på tv (något som redan framgått i samband med "Laul Calling" på Aftonbladets hemsida).
För att ytterligare strö salt på såren så har man även behäftat studion med en som kommunicerar med tittarna via datorn, i detta fallet via kanalens Facebooksida. Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med det här förfarandet, utan finner det hela bara jävligt larvigt och fullständigt meningslöst. Det blir inte heller bättre av att man kastar bort en av Viasats få kunniga kommentatorer, nämligen Sladjan Osmanagic på denna fullständigt meningslösa syssla. Nåväl, efter att ha genomlidit denna mentala våldtäkt, där i praktiken varenda liten hjärncell skrek "STÄNG AV SKITEN", så låg förhoppningen på att det skulle bli bättre när matchen väl kom igång. Men icke sa Nicke, för vem låter Viasat kommenterar matchen, jo ingen mindre än Niklas Holmgren.
Nu är jag mycket väl medveten om att många gillar Holmgren, men eftersom det å andra sidan återfinns gott om vuxna människor som gillar att smeta in sig med sin egen avföring så kanske detta känns rätt ointressant, med andra ord finns det gott om idioter. För i ärlighetens namn så måste Holmgren tillhöra en av de sämsta kommentatorerna i svensk tv-historia. Inte nog med att han är behäftad med någon form av talfel som gör att han måste rulla på varenda vokal i spelarnas namn, han vrålar så högt varje gång någon är fem meter ifrån straffområdet att man börjar frukta att högtalarna ska förstöras. Vid sin sida hade han i lördags Glenn Strömberg som verkade mer än lovligt borta och mest verkade tagen av "atmosfären" på White Hart Lane än själva matchen.
Nu räddades mycket av att matchen var tämligen roande, även om Holmgrens gapande i likhet med Vuvuzzelorna under VM tvingade mig att dra ner volymen så att man knappt hörde den "magiska" atmosfären.
Nej, det här var sannerligen inte bra och även om Canal+ sändningar hade sina brister, så var detta sannerligen ett rejält bottennapp. Riktigt hur man ska kunna försämra sändningarna är svårt att se, möjligen skulle detta gå att genomför genom att bjuda in TV-4:s "fotbollsexpert" från VM-studion. Vad som däremot är beklagligt är att det troligen inte blir så mycket bättre än så här, med en usel studio, usla "expertkommentatorer", en hemsiderabblande Osmanagic och en skrikandes Holmgren (som troligen även kommer förstöra NHL-sändningarna och tvinga en att skaffa ESPN).
Så om ni nu undrar så är jag rätt missnöjd med mitt val...
Inte nog med att studion var gräsligt ful, vilken i praktiken domineras av ett fruktansvärt fult svart bord runt vilken "expertkommentorerna" Ola Andersson, Bosse Pettersson och Erik Niva sitter vid. Pettersson må en gång i tiden, troligen någon gång i samband med att dinosaurierna senast siktades, haft något vettigt att tillföra världen, men idag känns människan totalt passé och ointressant. Samma sak gäller även "Rit-Ola", som en gång i tiden var nyskapanade och intressant, men som nu verkar gått upp helt och hållet i sin egen myt och vars "expertutlåtande" blir mer och mer krystade. Erik Niva är visserligen en förhållandevis skicklig skribent, men å andra sidan en total katastrof framför kameran och vars mumlande och osammanhängande meningar blir fullständigt ohörbart på tv (något som redan framgått i samband med "Laul Calling" på Aftonbladets hemsida).
För att ytterligare strö salt på såren så har man även behäftat studion med en som kommunicerar med tittarna via datorn, i detta fallet via kanalens Facebooksida. Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med det här förfarandet, utan finner det hela bara jävligt larvigt och fullständigt meningslöst. Det blir inte heller bättre av att man kastar bort en av Viasats få kunniga kommentatorer, nämligen Sladjan Osmanagic på denna fullständigt meningslösa syssla. Nåväl, efter att ha genomlidit denna mentala våldtäkt, där i praktiken varenda liten hjärncell skrek "STÄNG AV SKITEN", så låg förhoppningen på att det skulle bli bättre när matchen väl kom igång. Men icke sa Nicke, för vem låter Viasat kommenterar matchen, jo ingen mindre än Niklas Holmgren.
Nu är jag mycket väl medveten om att många gillar Holmgren, men eftersom det å andra sidan återfinns gott om vuxna människor som gillar att smeta in sig med sin egen avföring så kanske detta känns rätt ointressant, med andra ord finns det gott om idioter. För i ärlighetens namn så måste Holmgren tillhöra en av de sämsta kommentatorerna i svensk tv-historia. Inte nog med att han är behäftad med någon form av talfel som gör att han måste rulla på varenda vokal i spelarnas namn, han vrålar så högt varje gång någon är fem meter ifrån straffområdet att man börjar frukta att högtalarna ska förstöras. Vid sin sida hade han i lördags Glenn Strömberg som verkade mer än lovligt borta och mest verkade tagen av "atmosfären" på White Hart Lane än själva matchen.
Nu räddades mycket av att matchen var tämligen roande, även om Holmgrens gapande i likhet med Vuvuzzelorna under VM tvingade mig att dra ner volymen så att man knappt hörde den "magiska" atmosfären.
Nej, det här var sannerligen inte bra och även om Canal+ sändningar hade sina brister, så var detta sannerligen ett rejält bottennapp. Riktigt hur man ska kunna försämra sändningarna är svårt att se, möjligen skulle detta gå att genomför genom att bjuda in TV-4:s "fotbollsexpert" från VM-studion. Vad som däremot är beklagligt är att det troligen inte blir så mycket bättre än så här, med en usel studio, usla "expertkommentatorer", en hemsiderabblande Osmanagic och en skrikandes Holmgren (som troligen även kommer förstöra NHL-sändningarna och tvinga en att skaffa ESPN).
Så om ni nu undrar så är jag rätt missnöjd med mitt val...
Friday, August 6, 2010
Piratpartiet trycker ctrl + z
I torsdagsmorgon sa nörd... jag menar Piratpartiets ordförande Rick Falkvinge i Sveriges Radio om hur partiet ställer sig i frågan om innehav av barnpornografi:
Vi ska återställa informationsfriheten som den såg ut före 1999, det vill säga lagstiftarna måste ta sitt ansvar och göra om och göra rätt
Det dröjde förstås inte länge innan lyssnarna hostat upp kaffet de satt i vrångstrypen och alla började i kör skrika "Vad säger karln? Vill han tillåta barnpornografi?". Falkvinge fick snabbt gå ut och dementera sitt uttalande, men skadan var förstås skedd och såväl Falkvinge som Piratpartiet har fått utstå massiv kritik. Idag fick vice ordförande Anna Troberg i partiet gå ut och förklara att Falkvinge troligen missuppfattat partiets manifest där man förklarar att "...innehav av information ska alltid vara lagligt", men att detta inte gäller barnporr. Riktigt hur Falkvinge kunde göra denna tolkning återstår dock att se, jag personligen har lite svårt att se hur barnporr kan tolkas som information, men det är väl Obi Wan säger "en fråga om hur man ser på saker".
Men detta är bara toppen av ett isberg av problem för Piratpartiet, som nu får utstå hetsk kritik mot sitt valmanifest som man släppte i dagarna. Faktum är massmedia är så upprörda över Piratpartiets manifest, att man tillfälligt lagt ner den dagliga Sverigedemokratsbashingen och istället riktar in sig på Piratpartiet. Frågan är dock vad som gör massmedia så upprörda, partiet har ungefär lika stor chans att nå Riksdagen som min katt har att bli statsminister 2014. Har man dessutom läst deras manifest, som i praktiken begränsas till några frågor runt personlig integritet och fildelning, så frågar man sig onekligen vad partiet står i övriga frågor? Vad har partiet för åsikt frågan om Sveriges insats i Afghanistan, hur har man tänkt komma till rätta med den höga ungdomsarbetslösheten, eller vad anser man i skattefrågan? Vad är partiets visioner för framtiden i frågor som inte rör datorer, fildelning eller den personliga intigreteten?
Nej, istället sitter man och pratar fikonspråk om fri fildelning, inga patent och så vidare. När man dessutom håller en längre utläggning om att personer som olovligt åtalar(!) någon annan för fildelning ska kunna dömas till två års fängelse, då inser man snabbt på vilken nivå det här partiet lägger ribban. Nu låter man som en trotsig unge, som efter att ha fått en rejäl tillsägning sitter och trycker på hämnd. Jag är ingen större fan av Piratbyrån och dess wannabe-Gestapoledning, men partiet drar ett löjes skimmer över sig och hela sin verksamhet med sådana här åsikter. Det är möjligt att man lockar till en del röster från några röstberättigade datornördar med sådana här åsikter, folk i det stora finner nog detta tämligen ointressant.
Jag vill inte vara den som säger "vad var det jag sa", men jag förutspådde redan efter valet till EU-parlamentet att partiet skulle föra en tynande tillvaro när verkligheten kom ifatt dem. Partiets agerande i en rad frågor och manifestet bekräftar detta, det är möjligt att man lyckas locka en och annan missnöjd väljare, men nu tror jag definitivt många av de som "proteströstade" på partiet i samband med EU-parlamentvalet kommer lägga sin röst på Sverigedemokraterna istället. Nyhetens behag kallas det, och samma sak hände med "Junilistan", ett EU-kritiskt parti som chockade alla i valet till EU-parlamentet, men som när det blev skarpt läge förpassades till den så kallade skrothögen och försvann från den politiska kartan.
Vi ska återställa informationsfriheten som den såg ut före 1999, det vill säga lagstiftarna måste ta sitt ansvar och göra om och göra rätt
Det dröjde förstås inte länge innan lyssnarna hostat upp kaffet de satt i vrångstrypen och alla började i kör skrika "Vad säger karln? Vill han tillåta barnpornografi?". Falkvinge fick snabbt gå ut och dementera sitt uttalande, men skadan var förstås skedd och såväl Falkvinge som Piratpartiet har fått utstå massiv kritik. Idag fick vice ordförande Anna Troberg i partiet gå ut och förklara att Falkvinge troligen missuppfattat partiets manifest där man förklarar att "...innehav av information ska alltid vara lagligt", men att detta inte gäller barnporr. Riktigt hur Falkvinge kunde göra denna tolkning återstår dock att se, jag personligen har lite svårt att se hur barnporr kan tolkas som information, men det är väl Obi Wan säger "en fråga om hur man ser på saker".
Men detta är bara toppen av ett isberg av problem för Piratpartiet, som nu får utstå hetsk kritik mot sitt valmanifest som man släppte i dagarna. Faktum är massmedia är så upprörda över Piratpartiets manifest, att man tillfälligt lagt ner den dagliga Sverigedemokratsbashingen och istället riktar in sig på Piratpartiet. Frågan är dock vad som gör massmedia så upprörda, partiet har ungefär lika stor chans att nå Riksdagen som min katt har att bli statsminister 2014. Har man dessutom läst deras manifest, som i praktiken begränsas till några frågor runt personlig integritet och fildelning, så frågar man sig onekligen vad partiet står i övriga frågor? Vad har partiet för åsikt frågan om Sveriges insats i Afghanistan, hur har man tänkt komma till rätta med den höga ungdomsarbetslösheten, eller vad anser man i skattefrågan? Vad är partiets visioner för framtiden i frågor som inte rör datorer, fildelning eller den personliga intigreteten?
Nej, istället sitter man och pratar fikonspråk om fri fildelning, inga patent och så vidare. När man dessutom håller en längre utläggning om att personer som olovligt åtalar(!) någon annan för fildelning ska kunna dömas till två års fängelse, då inser man snabbt på vilken nivå det här partiet lägger ribban. Nu låter man som en trotsig unge, som efter att ha fått en rejäl tillsägning sitter och trycker på hämnd. Jag är ingen större fan av Piratbyrån och dess wannabe-Gestapoledning, men partiet drar ett löjes skimmer över sig och hela sin verksamhet med sådana här åsikter. Det är möjligt att man lockar till en del röster från några röstberättigade datornördar med sådana här åsikter, folk i det stora finner nog detta tämligen ointressant.
Jag vill inte vara den som säger "vad var det jag sa", men jag förutspådde redan efter valet till EU-parlamentet att partiet skulle föra en tynande tillvaro när verkligheten kom ifatt dem. Partiets agerande i en rad frågor och manifestet bekräftar detta, det är möjligt att man lyckas locka en och annan missnöjd väljare, men nu tror jag definitivt många av de som "proteströstade" på partiet i samband med EU-parlamentvalet kommer lägga sin röst på Sverigedemokraterna istället. Nyhetens behag kallas det, och samma sak hände med "Junilistan", ett EU-kritiskt parti som chockade alla i valet till EU-parlamentet, men som när det blev skarpt läge förpassades till den så kallade skrothögen och försvann från den politiska kartan.
Thursday, August 5, 2010
Gäng på film, en studie över gängfilmer från 1970-1990
1970-talet blev på många sätt ett brutalt uppvaknande för USA, de framgångsrika åren under 1950- och 1960-talet då landet - och även stora delar av övriga Västvärlden - andades obegränsad optimism förbyttes i ett slag till en veritiabel mardröm. Kriget i Sydostasien som inleddes under mitten av 1960-talet hade förvandlats till en ekonomisk, militär och politisk kvarsten som tyngde ner såväl landets inrikes- som utrikespolitik. På gatorna hade de tidigare pacifistiska freds- och medborgarrättsrörelserna successivt blivit allt mer våldsamma, och det växte nu - i likhet med utvecklingen i Europa - fram en rad militanta grupperingar som inte drog sig för att använda våld i kampen. I början av 1970-talet uppdagades den så kallade "Watergateskandalen", vilken ledde till att den sittande presidenten Richard Nixon, inför hotet om att dras inför rätta av representanthuset tvingades avgå, något som fick långtgående inrikespolitiska effekter på USA. Som om den kaotiska situationen inte var nog drabbades USA i samma veva som Watergateskandalen nystades upp av ett förödande oljeembargo från OPEC på grund av USA:s stöd till Israel under Yum Kippurkriget. Effekten lät förstås inte vänta på sig, USA kastades in i en förödande ekonomisk nedgång som snabbt spreds över världen, något som blev tämligen uppenbart i många amerikanska (och europeiska) storstäder.
Många amerikanska storstäder hade visserligen redan innan krisen problem med ökande arbetslöshet och fattigdom bland befolkningen i takt med att - den primärt vita - medelklassen flyttade ut i förorterna. Innerstäderna blev öde nattetid då bostadsområden antingen förvandlats till kontorskomplex eller lämnats åt sitt öde och förslummats, något som blev en perfekt grogrund för framväxten av nya gängbildningar. Ett av de kanske främsta känneteckna på denna nya typ av gängbildningar var deras användande av graffti, där varje gäng skapade sig en egen symbol (tag) som man målade vart man än begav sig. Det var med andra ord som ett slags "röda, vita rosen", fast med dödlig utgång då gängen sällan drog sig för att använda våld och många amerikanska storstäder blev nu lika berömda för sin graffti och sina gäng som för sina sedvanliga turistfällor. Precis som vanligt väckte framväxten av denna nya subkultur, som även skapade sig en egen musik i form av hip hop, oro bland såväl allmänenheten som myndigheterna. De avfolkade innerstäderna blev snabbt mötesplatser för gängen, och nattetid höll sig de flesta inomhus eller i områden dit gängen inte begav sig. Skräckscenarion om hur ensamma nattsuddare som antingen förirrat sig in i fel område eller bara befann sig på fel plats, råkade ut för gängen letade sig snabbt in i folks medvetenade.
Situationen förvärrades dock i början av 1980-talet, då drogen Crack introducerades och i praktiken blev synonymt med storstädernas slumområden. De sedan tidigare redan våldsamma gänguppgörelserna fick nu en ny dimension, när gängen gjorde upp om ekonomiskt intressanta områden att sälja/tillverka Crack i. Inkomsterna innebar också att gängen fick helt andra möjligheter att expandera och själva sköta införsel och distribution av drogerna. Den redan hårt ansträngda poliskåren i många storstäder hade inget att säga till om, och när så laglösheten började spridas ut i förorterna (dit många sökte sig för att ragga nya kunder eller skaffa snabba pengar) vaknade debatten till på allvar. Många sedan tidigare överfulla fängelsen blev nu knökfulla, och debatten om hur man skulle tackla detta problem blev akut.
Givetvis var Hollywood inte sena med att slå mynt av den här utvecklingen och framväxten av ytterligare en ny ungdomskultur, något man redan gjort i filmer som t.ex. The Wild ones med Marlon Brandon (som för övrigt använde sin egen motorcykel). Precis som tidigare filmer kan gängfilmerna från 1970- och början av 1980-talet delas in två grupper, en där man anspelar på omvärldens fruktan för gängen och utgör skurkarna i filmen medan de i den andra antingen är "hjältarna" eller huvudpersonerna. En annan intressant iaktagelse är att många gängfilmer från 1970- och 1980-talet hämtat mycket inspiration från Westernfilmer, där ett återkommande tema är den ensamme hämnaren eller de - av någon odefinierbar fiende - omringade hjältarna som tvingas lösa sina problem själv utan hjälp utifrån.
En av de första filmerna i denna genre är Death Wish (1974) med Charles Bronson i huvudrollen som Paul Kersey, som när hankommer hem från jobbet finner sin fru mördad och dotter våldtagen av ett gäng, något som leder till att Kersey ger sig ut för att hämnas. Filmen blev en stor succe, som således blev ett tacksamt ämne för fyra uppföljare och en hetsk debatt i Sverige. Ett ämne som sedan repriseras i filmen "The Exterminater" från 1980, och till viss del i Streets of Fire (1984) och som dels anspelar på medelklassens rädsla för ungdomsgängen men också på polisens oförmöga att beivra den ökande kriminaliteten.
Just polisens handfallenhet inför den ökande brottsligheten blir tämligen uppenbar i John Carpenters "Assault on precinct 13" (1976), som handlar om hur en ensligt belägen polisstation som en kväll blir angripen av ett stort - och tämligen ansiktslöst - gäng under en kväll. Men den ultimata gängfilmen från perioden är förstås "The Warriors" från 1979, som när den kom mest blev känd för sin skrämmande filmaffisch och en slogan som "These are the armies of the night" och ledde till en hel del bråk på amerikanska filmsalonger. Filmen handlar om hur gänget "The warriors" felaktigt anklagas för att ha mördat gängledaren Cyrus, som i ett slag av storhetsvansinne försökt ena alla New Yorks större gäng och nu ska försöka ta sig tillbaka till Coney Island innan de grips av polisen eller angrips av andra gäng. Till skillnad från övriga filmer utgörs hjältarna av gängmedlemmar, men den befäste också New York som USA:s gänghuvudstad på 1980-talet, en titel som snart skulle bli cementerad i folks medvetande.
1981 kom Carpenters andra gänginspirerade film, "Escape from New York", en framtidsfilm där New York i ett postapocalpytiskt USA förvandlats till ett enormt fängelse på grund av den ökande kriminaliteten. Men när USA:s president (Donald Pleasence), på väg till ett toppmöte med Kina och Sovjetunionen, tvingas nödlanda i New York och hålls kridnappad av den självutnämnde "hertigen av New York" (Issac Hayes) får den forne krigshjälten "snake" Plisken (Kurt Russel) i uppdrag att rädda den nödställde presidenten. Filmen fick 1996 en uppföljare i "Escape from LA", och ryktas nu ytterligare en uppföljare komma...
En annan film från 1981 som blandade ett postapolkalyptiska tema med gängproblematiken var "the Road warrior" med Mel Gibson från 1981, där hans namnlösa karaktär åker runt i ett förhärjat Australien och bekämpar olika motorburna gäng som angriper oskyldiga civila i jakten på bensin till bilarna.
Det var inte bara på bioduken som utvecklingen i de amerikanska storstäderna fick uppmärksamhet, även en rad tv-serien tog upp problematiken i storstäderna. Den kanske mest kända för oss svenskar är Hill Street Blues som hade premiär 1981 och utspelas i en icke-namngiven - även om utseendet på staden för tankarna till Östkusten - amerikansk stad. Här för poliserna på den nedslitna polistationen en ojämn kamp mot såväl oförstående polischefer som brottslingar och irriterade brottsoffer. Tv-serien lade av förståliga skäl ner mer tid på att utveckla huvudkaraktärerna än att frossa i våldsamheter och blev en stor framgång såväl i USA som i bland annat Sverige.
Det enorma genomslag som crack fick i USA, och som i mångt och mycket förvandlade gängen från småkriminella till stora syndikat, förändrade även Hollywood och allmänhetens bild av gängen. De flesta filmer med gänganknytning under mitten och andra hälften av 1980-talet behandlar mer problematiken runt droghandeln än rena våldskildringar, det banar också vägen för en helt ny genre - de så kallade "Hoodz-filmerna". En av de sista actionfilmerna med detta tema är Paul Verhoevens "Robocop" (1987) och Irvin Kershners "Robocop 2" (1990) vilka utspelas i ett av kriminalitet svårt lamslaget Detroit. Nu utgörs primärt inte skurkarna av gängmedlemmar, även om de spelar en inte allt för oviktig roll, utan av styrelsemedlemmarna i det skrupelfria företaget OCP som vill ta över staden. En annan skillnad är den tämligen uttalade samhällskritik som både Verhoevens och Kershners film andas, och som till stora delar riktas in mot oansvariga företagsledare och utvecklingen av "sovstäder" och innerstäder som avbefolkas nattetid.
Nu är gängfilmer inget unikt för USA, den finansiella krisen drabbade också Europa med allt vad det innebar av social oro. Även Storbritannien hade sin beskärda del av ungdomsrelaterade brott, något som Stanley Kubrik tar upp i sin film "A clockwork orange" från 1971. Nu blev dock filmen förbjuden i Storbritannien efter påståenden om att en våldtäktsscen i filmen inspirerat till en riktigt, först efter Kubriks död lyftes förbudet, det stoppade dock inte filmen från att få kultstatus. Den första riktiga gängfilmen blev istället "Quadrophenia" (1979), som skildrar upploppen i Brighton mellan Mods och Rockers, och som producerades av medlemmarna i the Who. Precis som Kubriks film behandlar Quadrophenia mer problematiken runt att vara ungdom än gängmentaliteten, men de - på mitten av 1960-talet - återkommande bråken mellan rockers och mods utgör en inte allt för oviktig bakgrund till handlingen. De vespaåkande och parkasbärande ungdomarna blev i mångt och mycket anfader till många av de efterkommande brittiska subkulturerna som t.ex. punkarna.
Det finns dock en stor skillnad mellan brittiska och amerikanska filmer, där de amerikanska gängfilmerna i många avseenden hämntar sin inspiration från westernfilmer och gärna använder sig av en ensam hämnar, så försöker britisk film istället finna bakgrunden till beteendet. Det blir speciellt uppenbart i de två tidiga brittiska försöken att förklara den så kallade "brittiska sjukan", som under mitten av 1980-talet - delvis tack vare massmedias rapportering - blivit ett växande problem. Både filmerna "The Firm" (1988) och "I.D." (1995) behandlar ämnet fotbollshuliganer, om än från två olika sidor.
Men det var inte bara amerikaner och britter som fann ämnet intressant, även i Sverige väckte många av de ovan nämnda filmerna debatt. De handlade dock inte om själva gängproblematiken, utan mer om karaktärernas självpåtagna roll som polis, domare och skarprättare samt filmernas uppenbara våldsförhärligande. Filmer som "Death Wish" och Clint Eastwoods "Dirty Harry" serie var inte speciellt populära bland kultureliten, vilka kanske inte kunde relatera till vad de egentligen ville förmedla.
Ett av problemen var förstås att Sverige i stora drag saknade någon form av gängproblematik, vilket i praktiken inskränkte sig till storstan och det årliga upploppet i Kungsträdgården helgen innan sommarlovet var slut. Det enda försöket under den period som här avhandlas var "Stockholmnatt" (1987) med Paolo Roberto, som i egenskap av Sveriges mest kände värstning spelade sig själv! Filmen var tänkt att användas som utgångspunkt för debatter rörande det ökande ungdomsvåldet, men fick med största sannolikhet helt andra effekter. Under 1990-talet, som inte avhandlas här i någon högre grad, producerades dock en rad svenska filmer med gängbakgrund som t.ex. Nattbuss 807(1997), Sökarna (1993) och 30:e November (1995).
Skillnaden mellan de svenska och amerikanska/brittiska är, förutom att de svenska är behäftade med en bedrövlig dialog, undermåliga skådespelare och ofta en helt obegriplig historia, är att de primärt vänder sig till en yngre publik. Svenska filmer med gänganknytning handlar primärt om att fungera som tankeställare som syftar till att ställa huvudrollskaraktären inför ett moraliskt dilemma, som vanligtvis handlar om att göra det rätta och sluta upp med dumheterna.
Så är det då dags för sammanfattningen, och det måste konstateras att detta i mångt är en mycket samtida genre som mer speglar det samhälle de gjorde i än någon närstående framtid. Filmer som "The Warriros" eller "Death wish" behandlar 1970-talet och dess gängkultur, och även om "Escape from New York" utspelas i framtiden så är det ändå en mycket samtida film om man betänker det samällsklimat som rådde när filmen producerades. Detta gör tyvärr att många av dessa filmer inte åldrats med någon större värdighet, och även kultklassiker som "the Warriors" käns idag stundtals rätt tam, även om den var mycket kontroversiell när den kom ut. Ett av problemen är förstås att filmerna skildrar en värld före crack, som i mångt och mycket förändrade gängen från lokala smågansters till potentiella riksomfattande syndikat. Men även om många av filmerna idag känns ålderstigna och slitna så ska dess påverkan inte underskattas, under andra hälften av 1980-talet - delvis troligen som en effekt av crackets påverkan - förändrades genre från att bestå av actionfilmer till att i praktiken utgöras av thrillers. Tillsammans med de samtida blaxploitationfilmerna från 1960och 1970-talet utgör de i praktiken grunden till de så kallade hoodzfilmer, det vill säga gangsterfilmer om gängen i innerstäderna som blev mycket framgångsrika under 1990-talet.
Skillnaden mellan amerikanska och europeiska filmer är dock tämligen uppenbara, de amerikanska filmerna har starka anknytningar till de gamla westernfilmerna, vilket är tämligen uppenbart i "Death wish"-serien eller "Assault on precinct 13". Båda dessa två filmer behandlar två återkommande teman i westernfilmer, den ensamme hämnaren och de av skurkarna omringade hjältarna som måste uthärda en oviss belägring. Vare sig skurkarnas eller hjältarnas egentliga personligheter är speciellt intressanta, utan det är symboliken i tanken att en bra karl reder sig själv.
De europeiska filmerna vi tittat på utgår från ett litet annorlunda perspektiv, och riktar mer in sig på att försöka förklara orsakerna till gängens agerande, vilka i många fall bottnar i rotlöshet och allmän tristess. Ett lysande exempel är Alex i "A clockwork orange", eller Bexy i "The Firm", som trots förhållandevis ordnade förhållanden inte verkar finna några som helst problem att leva ett dubbelliv för sina familjer. I de amerikanska filmerna, t.ex. "The warriors" är motiven höljda i dunkel, annat än att möjligen få bära gängets färger och väst. De europeiska och amerikanska filmerna delar dock en sak gemesamt, och det är det att man anspelar på medelklassens rädsla och fascination över dessa företelser.
De svenska filmerna skiljer sig som sagt tämligen radikalt från både de brittiska och amerikanska, primärt därför att de riktas mot tonåringar medan de anglo-amerikanska är riktade till en bredare publik. I likhet med de amerikanska är samhällskritiken tämligen uppenbar i de svenska, samtidigt som de tar upp mycket samtida problem som idag är fullständigt överspelade. De brittiska, speciellt Kubriks "A clockwork orange" behandlar dock ett problem som fortfarande känns lika aktuellt 1971 som 2010, vilket gör att både "The Firm" och Kubriks film fortfarande är både se- och tankevärda.
Många amerikanska storstäder hade visserligen redan innan krisen problem med ökande arbetslöshet och fattigdom bland befolkningen i takt med att - den primärt vita - medelklassen flyttade ut i förorterna. Innerstäderna blev öde nattetid då bostadsområden antingen förvandlats till kontorskomplex eller lämnats åt sitt öde och förslummats, något som blev en perfekt grogrund för framväxten av nya gängbildningar. Ett av de kanske främsta känneteckna på denna nya typ av gängbildningar var deras användande av graffti, där varje gäng skapade sig en egen symbol (tag) som man målade vart man än begav sig. Det var med andra ord som ett slags "röda, vita rosen", fast med dödlig utgång då gängen sällan drog sig för att använda våld och många amerikanska storstäder blev nu lika berömda för sin graffti och sina gäng som för sina sedvanliga turistfällor. Precis som vanligt väckte framväxten av denna nya subkultur, som även skapade sig en egen musik i form av hip hop, oro bland såväl allmänenheten som myndigheterna. De avfolkade innerstäderna blev snabbt mötesplatser för gängen, och nattetid höll sig de flesta inomhus eller i områden dit gängen inte begav sig. Skräckscenarion om hur ensamma nattsuddare som antingen förirrat sig in i fel område eller bara befann sig på fel plats, råkade ut för gängen letade sig snabbt in i folks medvetenade.
Situationen förvärrades dock i början av 1980-talet, då drogen Crack introducerades och i praktiken blev synonymt med storstädernas slumområden. De sedan tidigare redan våldsamma gänguppgörelserna fick nu en ny dimension, när gängen gjorde upp om ekonomiskt intressanta områden att sälja/tillverka Crack i. Inkomsterna innebar också att gängen fick helt andra möjligheter att expandera och själva sköta införsel och distribution av drogerna. Den redan hårt ansträngda poliskåren i många storstäder hade inget att säga till om, och när så laglösheten började spridas ut i förorterna (dit många sökte sig för att ragga nya kunder eller skaffa snabba pengar) vaknade debatten till på allvar. Många sedan tidigare överfulla fängelsen blev nu knökfulla, och debatten om hur man skulle tackla detta problem blev akut.
Givetvis var Hollywood inte sena med att slå mynt av den här utvecklingen och framväxten av ytterligare en ny ungdomskultur, något man redan gjort i filmer som t.ex. The Wild ones med Marlon Brandon (som för övrigt använde sin egen motorcykel). Precis som tidigare filmer kan gängfilmerna från 1970- och början av 1980-talet delas in två grupper, en där man anspelar på omvärldens fruktan för gängen och utgör skurkarna i filmen medan de i den andra antingen är "hjältarna" eller huvudpersonerna. En annan intressant iaktagelse är att många gängfilmer från 1970- och 1980-talet hämtat mycket inspiration från Westernfilmer, där ett återkommande tema är den ensamme hämnaren eller de - av någon odefinierbar fiende - omringade hjältarna som tvingas lösa sina problem själv utan hjälp utifrån.
En av de första filmerna i denna genre är Death Wish (1974) med Charles Bronson i huvudrollen som Paul Kersey, som när hankommer hem från jobbet finner sin fru mördad och dotter våldtagen av ett gäng, något som leder till att Kersey ger sig ut för att hämnas. Filmen blev en stor succe, som således blev ett tacksamt ämne för fyra uppföljare och en hetsk debatt i Sverige. Ett ämne som sedan repriseras i filmen "The Exterminater" från 1980, och till viss del i Streets of Fire (1984) och som dels anspelar på medelklassens rädsla för ungdomsgängen men också på polisens oförmöga att beivra den ökande kriminaliteten.
Just polisens handfallenhet inför den ökande brottsligheten blir tämligen uppenbar i John Carpenters "Assault on precinct 13" (1976), som handlar om hur en ensligt belägen polisstation som en kväll blir angripen av ett stort - och tämligen ansiktslöst - gäng under en kväll. Men den ultimata gängfilmen från perioden är förstås "The Warriors" från 1979, som när den kom mest blev känd för sin skrämmande filmaffisch och en slogan som "These are the armies of the night" och ledde till en hel del bråk på amerikanska filmsalonger. Filmen handlar om hur gänget "The warriors" felaktigt anklagas för att ha mördat gängledaren Cyrus, som i ett slag av storhetsvansinne försökt ena alla New Yorks större gäng och nu ska försöka ta sig tillbaka till Coney Island innan de grips av polisen eller angrips av andra gäng. Till skillnad från övriga filmer utgörs hjältarna av gängmedlemmar, men den befäste också New York som USA:s gänghuvudstad på 1980-talet, en titel som snart skulle bli cementerad i folks medvetande.
1981 kom Carpenters andra gänginspirerade film, "Escape from New York", en framtidsfilm där New York i ett postapocalpytiskt USA förvandlats till ett enormt fängelse på grund av den ökande kriminaliteten. Men när USA:s president (Donald Pleasence), på väg till ett toppmöte med Kina och Sovjetunionen, tvingas nödlanda i New York och hålls kridnappad av den självutnämnde "hertigen av New York" (Issac Hayes) får den forne krigshjälten "snake" Plisken (Kurt Russel) i uppdrag att rädda den nödställde presidenten. Filmen fick 1996 en uppföljare i "Escape from LA", och ryktas nu ytterligare en uppföljare komma...
En annan film från 1981 som blandade ett postapolkalyptiska tema med gängproblematiken var "the Road warrior" med Mel Gibson från 1981, där hans namnlösa karaktär åker runt i ett förhärjat Australien och bekämpar olika motorburna gäng som angriper oskyldiga civila i jakten på bensin till bilarna.
Det var inte bara på bioduken som utvecklingen i de amerikanska storstäderna fick uppmärksamhet, även en rad tv-serien tog upp problematiken i storstäderna. Den kanske mest kända för oss svenskar är Hill Street Blues som hade premiär 1981 och utspelas i en icke-namngiven - även om utseendet på staden för tankarna till Östkusten - amerikansk stad. Här för poliserna på den nedslitna polistationen en ojämn kamp mot såväl oförstående polischefer som brottslingar och irriterade brottsoffer. Tv-serien lade av förståliga skäl ner mer tid på att utveckla huvudkaraktärerna än att frossa i våldsamheter och blev en stor framgång såväl i USA som i bland annat Sverige.
Det enorma genomslag som crack fick i USA, och som i mångt och mycket förvandlade gängen från småkriminella till stora syndikat, förändrade även Hollywood och allmänhetens bild av gängen. De flesta filmer med gänganknytning under mitten och andra hälften av 1980-talet behandlar mer problematiken runt droghandeln än rena våldskildringar, det banar också vägen för en helt ny genre - de så kallade "Hoodz-filmerna". En av de sista actionfilmerna med detta tema är Paul Verhoevens "Robocop" (1987) och Irvin Kershners "Robocop 2" (1990) vilka utspelas i ett av kriminalitet svårt lamslaget Detroit. Nu utgörs primärt inte skurkarna av gängmedlemmar, även om de spelar en inte allt för oviktig roll, utan av styrelsemedlemmarna i det skrupelfria företaget OCP som vill ta över staden. En annan skillnad är den tämligen uttalade samhällskritik som både Verhoevens och Kershners film andas, och som till stora delar riktas in mot oansvariga företagsledare och utvecklingen av "sovstäder" och innerstäder som avbefolkas nattetid.
Nu är gängfilmer inget unikt för USA, den finansiella krisen drabbade också Europa med allt vad det innebar av social oro. Även Storbritannien hade sin beskärda del av ungdomsrelaterade brott, något som Stanley Kubrik tar upp i sin film "A clockwork orange" från 1971. Nu blev dock filmen förbjuden i Storbritannien efter påståenden om att en våldtäktsscen i filmen inspirerat till en riktigt, först efter Kubriks död lyftes förbudet, det stoppade dock inte filmen från att få kultstatus. Den första riktiga gängfilmen blev istället "Quadrophenia" (1979), som skildrar upploppen i Brighton mellan Mods och Rockers, och som producerades av medlemmarna i the Who. Precis som Kubriks film behandlar Quadrophenia mer problematiken runt att vara ungdom än gängmentaliteten, men de - på mitten av 1960-talet - återkommande bråken mellan rockers och mods utgör en inte allt för oviktig bakgrund till handlingen. De vespaåkande och parkasbärande ungdomarna blev i mångt och mycket anfader till många av de efterkommande brittiska subkulturerna som t.ex. punkarna.
Det finns dock en stor skillnad mellan brittiska och amerikanska filmer, där de amerikanska gängfilmerna i många avseenden hämntar sin inspiration från westernfilmer och gärna använder sig av en ensam hämnar, så försöker britisk film istället finna bakgrunden till beteendet. Det blir speciellt uppenbart i de två tidiga brittiska försöken att förklara den så kallade "brittiska sjukan", som under mitten av 1980-talet - delvis tack vare massmedias rapportering - blivit ett växande problem. Både filmerna "The Firm" (1988) och "I.D." (1995) behandlar ämnet fotbollshuliganer, om än från två olika sidor.
Men det var inte bara amerikaner och britter som fann ämnet intressant, även i Sverige väckte många av de ovan nämnda filmerna debatt. De handlade dock inte om själva gängproblematiken, utan mer om karaktärernas självpåtagna roll som polis, domare och skarprättare samt filmernas uppenbara våldsförhärligande. Filmer som "Death Wish" och Clint Eastwoods "Dirty Harry" serie var inte speciellt populära bland kultureliten, vilka kanske inte kunde relatera till vad de egentligen ville förmedla.
Ett av problemen var förstås att Sverige i stora drag saknade någon form av gängproblematik, vilket i praktiken inskränkte sig till storstan och det årliga upploppet i Kungsträdgården helgen innan sommarlovet var slut. Det enda försöket under den period som här avhandlas var "Stockholmnatt" (1987) med Paolo Roberto, som i egenskap av Sveriges mest kände värstning spelade sig själv! Filmen var tänkt att användas som utgångspunkt för debatter rörande det ökande ungdomsvåldet, men fick med största sannolikhet helt andra effekter. Under 1990-talet, som inte avhandlas här i någon högre grad, producerades dock en rad svenska filmer med gängbakgrund som t.ex. Nattbuss 807(1997), Sökarna (1993) och 30:e November (1995).
Skillnaden mellan de svenska och amerikanska/brittiska är, förutom att de svenska är behäftade med en bedrövlig dialog, undermåliga skådespelare och ofta en helt obegriplig historia, är att de primärt vänder sig till en yngre publik. Svenska filmer med gänganknytning handlar primärt om att fungera som tankeställare som syftar till att ställa huvudrollskaraktären inför ett moraliskt dilemma, som vanligtvis handlar om att göra det rätta och sluta upp med dumheterna.
Så är det då dags för sammanfattningen, och det måste konstateras att detta i mångt är en mycket samtida genre som mer speglar det samhälle de gjorde i än någon närstående framtid. Filmer som "The Warriros" eller "Death wish" behandlar 1970-talet och dess gängkultur, och även om "Escape from New York" utspelas i framtiden så är det ändå en mycket samtida film om man betänker det samällsklimat som rådde när filmen producerades. Detta gör tyvärr att många av dessa filmer inte åldrats med någon större värdighet, och även kultklassiker som "the Warriors" käns idag stundtals rätt tam, även om den var mycket kontroversiell när den kom ut. Ett av problemen är förstås att filmerna skildrar en värld före crack, som i mångt och mycket förändrade gängen från lokala smågansters till potentiella riksomfattande syndikat. Men även om många av filmerna idag känns ålderstigna och slitna så ska dess påverkan inte underskattas, under andra hälften av 1980-talet - delvis troligen som en effekt av crackets påverkan - förändrades genre från att bestå av actionfilmer till att i praktiken utgöras av thrillers. Tillsammans med de samtida blaxploitationfilmerna från 1960och 1970-talet utgör de i praktiken grunden till de så kallade hoodzfilmer, det vill säga gangsterfilmer om gängen i innerstäderna som blev mycket framgångsrika under 1990-talet.
Skillnaden mellan amerikanska och europeiska filmer är dock tämligen uppenbara, de amerikanska filmerna har starka anknytningar till de gamla westernfilmerna, vilket är tämligen uppenbart i "Death wish"-serien eller "Assault on precinct 13". Båda dessa två filmer behandlar två återkommande teman i westernfilmer, den ensamme hämnaren och de av skurkarna omringade hjältarna som måste uthärda en oviss belägring. Vare sig skurkarnas eller hjältarnas egentliga personligheter är speciellt intressanta, utan det är symboliken i tanken att en bra karl reder sig själv.
De europeiska filmerna vi tittat på utgår från ett litet annorlunda perspektiv, och riktar mer in sig på att försöka förklara orsakerna till gängens agerande, vilka i många fall bottnar i rotlöshet och allmän tristess. Ett lysande exempel är Alex i "A clockwork orange", eller Bexy i "The Firm", som trots förhållandevis ordnade förhållanden inte verkar finna några som helst problem att leva ett dubbelliv för sina familjer. I de amerikanska filmerna, t.ex. "The warriors" är motiven höljda i dunkel, annat än att möjligen få bära gängets färger och väst. De europeiska och amerikanska filmerna delar dock en sak gemesamt, och det är det att man anspelar på medelklassens rädsla och fascination över dessa företelser.
De svenska filmerna skiljer sig som sagt tämligen radikalt från både de brittiska och amerikanska, primärt därför att de riktas mot tonåringar medan de anglo-amerikanska är riktade till en bredare publik. I likhet med de amerikanska är samhällskritiken tämligen uppenbar i de svenska, samtidigt som de tar upp mycket samtida problem som idag är fullständigt överspelade. De brittiska, speciellt Kubriks "A clockwork orange" behandlar dock ett problem som fortfarande känns lika aktuellt 1971 som 2010, vilket gör att både "The Firm" och Kubriks film fortfarande är både se- och tankevärda.
Tuesday, July 6, 2010
En epok går i graven?
Igår kom så den rätt väntade, men ändå tråkiga, nyheten att inspelningen av den tjugotredje Bondfilmen ställs in på obestämd tid. Filmbolaget MGM, som äger rättigheterna, har haft stora likvida problem och under lång tid varit till salu, och det går bara att tolka gårdagens nyhet som att MGM på ett sätt. Att bolaget nu ställer in inspelningen av sitt starkaste varumärke kan bara tyda på en sak, och det är att bolagets ekonomiska situation är så prekär att det bara är en tidsfråga innan detta klassiska filmbolag går i konkurs och att flera välkända varumärken ur MGM:s portfölj säljs till andra filmbolag. Det är således möjligt att Bond kommer återvända till biograferna, men frågan är förstås i vilken skepnad. För oavsett hur mycket jag än gillar Bondfilmerna, så känns det som om konceptet inte riktigt hängt med i utvecklingen. Från att ha varit stilbildande och en inspirationskälla för en hel industri, har konceptet gått till att bli en rätt slätstruken produkt som inte höjer sig över mängden och levererar dussinaction. Å andra sidan hur slår man notoriska skurkar som Gert Fröbes Goldfinger, hans återkommande mätresser som Ursula Andress som Honey Ryder eller Q:s finurliga uppfinningar som hans Aston Martin från filmen Goldfinger?
Det är klart det inte går, speciellt inte i en tid när var och varannan film på biograferna och i blu ray/DVD-hyllorna är actionfilmer, så blir det svårt att sticka ut. Det blir inte heller bättre av att det som i mångt och mycket varit synonymt med Bondfilmerna, det vill säga ondskefulla skurkar, vackra kvinnor och finurliga uppfinningar med tiden ersatts av slätstrukna skurkar, politiskt korrekthet och tämligen upprepande berättelser, där Bond – av olika anledningar – väljer att lämna M.I.5 och frilansa. I mångt och mycket summerar den senaste filmen ”Quantum of Solace” förfallet, en film som i det hela stora känns som vilken annan actionfilm som helst utan att lämna något som helst minnesvärda detaljer.
Det är klart det inte går, speciellt inte i en tid när var och varannan film på biograferna och i blu ray/DVD-hyllorna är actionfilmer, så blir det svårt att sticka ut. Det blir inte heller bättre av att det som i mångt och mycket varit synonymt med Bondfilmerna, det vill säga ondskefulla skurkar, vackra kvinnor och finurliga uppfinningar med tiden ersatts av slätstrukna skurkar, politiskt korrekthet och tämligen upprepande berättelser, där Bond – av olika anledningar – väljer att lämna M.I.5 och frilansa. I mångt och mycket summerar den senaste filmen ”Quantum of Solace” förfallet, en film som i det hela stora känns som vilken annan actionfilm som helst utan att lämna något som helst minnesvärda detaljer.
Tuesday, June 29, 2010
Edvard Bekännaren och normanderna – del 2
Det var dock inte bara bångstyriga adelsmän som satte käppar i hjulet för den engelska kungen, han hade även problem med sin egen familj. En av de kanske mest namnkunniga kritikerna var hans egen mor, Emma av Normandie, vars son Hardeknut hade varit Edvards medregent, men som i samband med hans död stött Magnus den ädle (eng. Mangus the noble) som ny kung. Edvard lät gripa sin mor, men hans försök att åtala henne för att ha begått äktenskapsbrott med en biskop misslyckades och hon avled först 1052.
Nu är det förstås inte hans långvariga konflikt vare sig med Earlen av Wessex och andra trilskande adelsmän eller hans mor, som han blivit ihågkommen av eftervärlden. Utan det är snarare det kaos han efterlämnar sig, vilket vi ska återkomma till, men också för sitt bidrag till skapandet av det som senare ska utvecklas till England. Efter att Edvard brutit sitt löfte om en pilgrimsresa, så erbjuder påven honom botgöring vid anläggandet av ett kloster till benediktinermunkarna. Med detta i åtanke är det kanske inte konstigt att resultatet också blev praktfullt, 1045 påbörjas arbetet med det som ska bli Westminster Abbey och även om arbetet med klostret nästan knäcker den engelska ekonomin står byggnaden klar 1065 och även om mycket att den nuvarande byggnaden domineras av Henrik III:s ombyggnad, så är det en imponerande konstruktion. Det är också under Edvards tid mycket av de engelska (och sedermera brittiska) kungliga regalierna tillkommer, och även om hans krona – som ska ha förstörts på order av Oliver Cromwell – inte överlevt så är det i hans kyrka – eller åtminstone resterna – där kröningen och begravningen av engelska/brittiska monarkerna sker. Det är också han som inför det kungliga sigillet och så vidare.
Allt detta är förstås intressant och säkerligen välkänt inom historiekretsar, det som däremot gjort Edvard känd för den stora allmänheten – även utanför England – är hans oförmåga att skaffa en arvtagare och således bereda vägen för en av världshistoriens mest kända invasioner. Att hans giftermål med Edith av Wessex helt och hållet var ett strategiskt val råder ingen tvekan om, earlen av Wessex var som vi sett inflytelserik och någon som man inte skulle stöta sig med. Detta var dock inget unikt i den medeltida världen, giftermål gjordes av politiska och/eller ekonomiska orsaker, inte av kärlek eller personerna i frågas egna preferenser. Nu var dock detta av sekundär betydelse, eftersom äktenskapen vanligtvis brukade resultera i en arvtagare, men inte i detta fallet. Orsaken till denna barnlöshet har varit omtvistad, och om man ska tro de rykten som snabbt spreds efter hans död – och mycket väl också kan ha varit i omlopp redan under hans liv – fullbordades aldrig äktenskapet på grund av religiösa orsaker. En annan samtida förklaring var att Edvard, som inte helt felaktigt anklagade Godwin för att ha orsakat hans bror Alfreds död, och att han därför var ovillig att låta earlens familj få kungliga anspråk. Barnlösheten förbättrades knappast av det faktum att Edith, i samband med att Godwin avsattes på sin post som Earl och tvingades i landsflykt, sattes i kloster.
Frågan om Edvards oförmögenhet att skaffa sig en arvtagare är dock en fråga som inte bara sysselsatt ryktesspridningen hos hans underståtar, utan även sysselsatt historiker i decennier. Att han avstod sex med Edith av religiösa skäl har idag ifrågasatts, men då källmaterialet är tämligen klent i frågan så är vi hänvisade till spekulationer och frågan kommer nog aldrig kunna besvaras. Men oavsett orsaken till hans barnlöshet, om det nu handlade om oförmögenhet eller ovilja, så måste det ändå ha varit grund till en hel del oro ibland hans närmaste rådgivare, vilka med största sannolikhet var mycket väl medvetna om vad som kunde hända om Edvard avled utan någon uttalad arvtagare.
Det skräckscenario många rådgivare säkerligen fruktat blir också verklighet, natten mellan den 4 och 5 januari 1066 avlider den engelske kungen utan att ha utsett någon officiell arvtagare. Det dröjer förstås inte länge innan de första tronpedanterna börjar göra sina röster hörda, den som först träder fram är ingen annan än Harald Godwinson, earlen av Wessexs son som successivt blivit en av Englands mest inflytelserika personer och vars landegendomar vida överstiger sin far. Enligt honom, något som även bekräftades av Edvards levnadstecknare Wilhelm av Poitiers, så hade den döende Edvard utsett Harald som sin efterträdare. Liket av Edvard hade dock knappt hunnit kallna innan fler tronpedanter gjorde sig kända, i Norge sade sig Harald Hårdråde ha anspråk på tronen tack vare sitt släktskap med Knut den Store och i Normandie ansåg William – som Edvard varit förmyndare för under sin tid i exil – att Edvard lovat honom tronen vid sin död. Det stod snabbt klart för Harald Godwinson att vare sig Harald Hårdråde eller William tänkte avsäga sig sina krav på den engelska kronan, och båda förberedde sig för att invadera England.
I mitten av september 1066 anlände så Harald Hårdråde till norra England, med sig hade han en stor armé bestående av danska och norska vikingar, och till denna anslöt säkerligen både en och annan skandinav boende i området. När nyheten om den dansk-norska hären landstigit och besegrat earlarna av Mercia och Northumbria nådde Harald Godwinson ledde han sin armé, som de enorma kostnaderna till trots troligen haft på stående fot under hela sommaren, norrut för att möta Harald Hårdrådes styrkor. Den 26 september drabbade de båda arméerna samman vid Stamford brigde, där Harald Hårdråde stupade och hans vikingahär besegrades. Det blev dock ingen större segerbankett, för nu nås Harald Godwinson av nyheten att den andre tronpedanten, Wilhelm av Normandie landstigit med sin här i södra England.
Haralds armé, som dock fortfarande inte på långa vägar återhämtat sig från vare sig marschen norrut eller slaget, gör nu en snudd på heroisk insats när man under tretton dagar tillryggalägger 40 mil.
Nere i Sussex gör sig nu Wilhelm, som sitt rykte till trots använder sig av mycket försiktig strategi och inväntar Haralds ankomst. Den 13 oktober nås Wilhelm av nyheten att Haralds armé närmar sig, och dagen efter ställer de båda styrkorna upp sig på en slätt utanför Hastings, med Haralds anglosaxare på en kulle och de normandiska trupperna nedanför. Slaget blir blodigt, under flera timmar stångar sig normanderna sig blodiga mot den anglosaxiska sköldmuren, men de två långa marscherna och slaget vid Stamford Bridge tar till slut ut sin rätt och när Harald – som enligt legenden träffas av en pil i ögat och – dör, upplöses den anglosaxiska hären och Wilhelm kan utropa sig till såväl segrare som kung över England.
I det normandiska England blev dock Edvard snart en viktig person, inte nog med att han blev en länk mellan det anglosaxiska och det normandiska, han hade trots allt en normandisk mor och under stora delar av sitt liv varit bosatt i området. Det dröjde faktiskt inte länge innan de normandiska herrarna började yrka på att Edvard skulle kanoniseras, det vill säga göras till ett helgon. En av de främsta förespråkarna för detta var Henrik II, som genom främst genom munken Osbert de Clare skrifter, spred berättelser om hur den forne kungen genomfört mirakler och om hans fromma liv. Redan 1161, knappt 100 år efter sin död, blev han kanoniserad av påven Alexander III och 1163 begravdes hans kvarlevor i Westminster Abbey av självaste Thomas Beckett, ärkebiskopen av Canterbury som snart själv skulle bli ett helgon efter att han mördats 1173 av två riddare som stod Henrik II nära.
Edvards suffix, vilket aldrig användes under hans levnadstid, berodde på att det i vid den tid under medeltiden fanns två typer av helgon, en som dött martyrdöden och en som dött på naturlig väg. De som dött martyrdöden fick suffixet ”martyr” medan de som dött en naturlig död helt enkelt betecknades som ”bekännare”.
Trots att flera kungar, däribland Henrik II i allmänhet och Henrik III i synnerhet, försökte sprida kulten runt Edvard bland vanligt folk, så förblev Edvard var den normandiska elitens helgon, medan Thomas av Becket blev folkets. Försöken att utveckla Islip, där Edvard enligt legenden fötts, till en betydelsefull vallfärdsort misslyckades, och även om moderna arkeologer hittat en större gård så har den kyrka som Henrik III lät uppföra till helgonet försvunnit. De sista redogörelserna för Edvards kyrka i sin födelsort är att byggnaden användes som ladugård, innan den revs någon gång på 1700-talet efter att ha förfallit totalt.
Slutsatser
Till skillnad från sin far Ethelred, som bokstavligen sågats vid fotknölarna för sina misslyckade försök att förhindra de återkommande anfallen från vikingarna, så har historien behandlat Edvard tämligen varsamt. Detta trots att hans ovilja, eller kanske oförmögenhet, att skaffa sig en legitim arvtagare kastade in landet i ett förödande inbördeskrig, som fortsatte långt efter slaget vid Hastings. Till stora delar kan detta troligen förklaras med att Edvard behövdes av normanderna, genom att han var släkt med Wilhelm så var han den länk normanderna behövde för att berättiga sina anspråk på den engelska tronen. Detta trots att Harald Godwinson troligen hade ännu starkare anspråk, inte nog med att hans syster var gift, om än att hon nu sedan 1051 befann sig i kloster, han var dessutom en av de mäktigaste och inflytelserikaste männen i England.
Precis som i många andra länder vid den här tidpunkten stod den huvudsakliga kampen mellan de inflytelserika jordmagnaterna – som t.ex. Godwin, earl av Wessex – och en allt mer centraliserad kungamakt som krävde lydnad. Denna konflikt förvärrades av Edvards tämligen kalla inställning till den anglosaxiska adeln i allmänhet och Godwin, earlen av Wessex i synnerhet. Konflikten mellan kungen och de anglosaxiska adelsmännen förvärrades dessutom av Edvards utnämningar av normandiska adelsmän till rådgivare, präster o.s.v., vilket delvis säkerligen bottnar i hans misstänksamma inställning till de lokala adelsmännen men också det faktum att han faktiskt växte upp i Normandie. För även om han var son till den engelska kungen, så spenderade han över 20 år i Normandie, under vilken tid han måste lärt känna många inom den normandiska adeln han lovat tjänster som tack för det stöd de trots allt måste gett honom under vistelsen i exil.
Men även om ämnet Historia verkar varit tämligen vänligt inställd mot Edvard, så verkar däremot hans samtid varit mindre imponerad. För även om han som sagt kanoniserades, och såväl de normandiska kungarna som Westminster Abbey (som han grundade 1045) spenderade stora summor pengar på att sprida kulten runt honom gick det trögt, några större pilgrimsföljen verkar aldrig besökt Islip, utan istället var det kulten runt Tomas Becket – Canterburys ärkebiskop som troligen mördades på order av Henrik II – som de flesta ”vanliga” människor anammade.
En förklaring till detta kan kanske vara att många ansåg att Edvard, genom sin oförmögna att skaffa en ättling eller utse en officiell arvtagare orsakat många stora personliga förluster. Det var inte direkt så att Wilhelms kröning till kung accepterades av alla, och många måste övertygas med vapenmakt. Stora delar av landet, speciellt i norr, drabbades hårt av denna kampanj som renderade i en utplundrad landsbygd och uppförandet av normandiska slott lite överallt i England.
Den centrala frågan i ämnet, varför Edvard aldrig skaffade sig en legitim arvtagare är än idag obesvarad. Påstående om att han aldrig fullbordade äktenskapet (det vill säga hade sex) med Edith är än idag ett hett diskussionsämne utan att man egentligt nått någon form av konsensus. Att äktenskapet med Edith av Wessex, dotter till Godwin och syster till Harald, skedde av helt politiska orsaker är dock tämligen uppenbart, vilket på denna tid knappast tillhörde ovanligheterna, snarare tvärt om. En, om än svårbevisad, förklaring är helt enkelt att Edvard inte ville ge Godwin några anspråk på tronen genom att få ett barn med Edith, kanske som en hämnd för att Godwin varit delaktig i Alfreds död 1036, något han tydligen aldrig glömde eller förlät.
Men oavsett orsak till barnlösheten, kanske var han steril eller impotent, så borde han väl rimligtvis kunnat utnämna en efterträdare? Men även här famlar vi mörkret, för även om Haralds påstående om att Edvard på dödsbädden utsåg honom till sin efterträdare, så gjorde även Wilhelm anspråk på att ha utsetts av Edvard som sin efterträdare. I Haralds fall vet vi dock, främst genom samtida skriftliga källor, att så var fallet, medan Wilhelms påståenden grundas på egna utsagor.
Det är dock fullt möjligt att anta att Edvard, under sin tid i Normandie faktiskt lovade Wilhelm någon form av befattning i England. Han gjorde ju uppenbarligen det till andra normandiska adelsmän, och Wilhelms familj hade trots allt upplåtit sina domäner till den landsflyktige prinsen. Om Wilhelm missuppfattade eller övertolkade Edvards löften är omöjligt att säga, men faktum kvarstår att Wilhelms anspråk på tronen var rätt vaga.
Nu spelade det dock mindre roll, Wilhelm lyckades – med rätt god hjälp av Harald Hårdråde – besegra Harald Godwinson i slaget vid Hastings, och expandera det normandiska imperiet – som när det var som störst sträckte sig från norra England till Mellersta östern. Men det är som man säger en annan historia…
Nu är det förstås inte hans långvariga konflikt vare sig med Earlen av Wessex och andra trilskande adelsmän eller hans mor, som han blivit ihågkommen av eftervärlden. Utan det är snarare det kaos han efterlämnar sig, vilket vi ska återkomma till, men också för sitt bidrag till skapandet av det som senare ska utvecklas till England. Efter att Edvard brutit sitt löfte om en pilgrimsresa, så erbjuder påven honom botgöring vid anläggandet av ett kloster till benediktinermunkarna. Med detta i åtanke är det kanske inte konstigt att resultatet också blev praktfullt, 1045 påbörjas arbetet med det som ska bli Westminster Abbey och även om arbetet med klostret nästan knäcker den engelska ekonomin står byggnaden klar 1065 och även om mycket att den nuvarande byggnaden domineras av Henrik III:s ombyggnad, så är det en imponerande konstruktion. Det är också under Edvards tid mycket av de engelska (och sedermera brittiska) kungliga regalierna tillkommer, och även om hans krona – som ska ha förstörts på order av Oliver Cromwell – inte överlevt så är det i hans kyrka – eller åtminstone resterna – där kröningen och begravningen av engelska/brittiska monarkerna sker. Det är också han som inför det kungliga sigillet och så vidare.
Allt detta är förstås intressant och säkerligen välkänt inom historiekretsar, det som däremot gjort Edvard känd för den stora allmänheten – även utanför England – är hans oförmåga att skaffa en arvtagare och således bereda vägen för en av världshistoriens mest kända invasioner. Att hans giftermål med Edith av Wessex helt och hållet var ett strategiskt val råder ingen tvekan om, earlen av Wessex var som vi sett inflytelserik och någon som man inte skulle stöta sig med. Detta var dock inget unikt i den medeltida världen, giftermål gjordes av politiska och/eller ekonomiska orsaker, inte av kärlek eller personerna i frågas egna preferenser. Nu var dock detta av sekundär betydelse, eftersom äktenskapen vanligtvis brukade resultera i en arvtagare, men inte i detta fallet. Orsaken till denna barnlöshet har varit omtvistad, och om man ska tro de rykten som snabbt spreds efter hans död – och mycket väl också kan ha varit i omlopp redan under hans liv – fullbordades aldrig äktenskapet på grund av religiösa orsaker. En annan samtida förklaring var att Edvard, som inte helt felaktigt anklagade Godwin för att ha orsakat hans bror Alfreds död, och att han därför var ovillig att låta earlens familj få kungliga anspråk. Barnlösheten förbättrades knappast av det faktum att Edith, i samband med att Godwin avsattes på sin post som Earl och tvingades i landsflykt, sattes i kloster.
Frågan om Edvards oförmögenhet att skaffa sig en arvtagare är dock en fråga som inte bara sysselsatt ryktesspridningen hos hans underståtar, utan även sysselsatt historiker i decennier. Att han avstod sex med Edith av religiösa skäl har idag ifrågasatts, men då källmaterialet är tämligen klent i frågan så är vi hänvisade till spekulationer och frågan kommer nog aldrig kunna besvaras. Men oavsett orsaken till hans barnlöshet, om det nu handlade om oförmögenhet eller ovilja, så måste det ändå ha varit grund till en hel del oro ibland hans närmaste rådgivare, vilka med största sannolikhet var mycket väl medvetna om vad som kunde hända om Edvard avled utan någon uttalad arvtagare.
Det skräckscenario många rådgivare säkerligen fruktat blir också verklighet, natten mellan den 4 och 5 januari 1066 avlider den engelske kungen utan att ha utsett någon officiell arvtagare. Det dröjer förstås inte länge innan de första tronpedanterna börjar göra sina röster hörda, den som först träder fram är ingen annan än Harald Godwinson, earlen av Wessexs son som successivt blivit en av Englands mest inflytelserika personer och vars landegendomar vida överstiger sin far. Enligt honom, något som även bekräftades av Edvards levnadstecknare Wilhelm av Poitiers, så hade den döende Edvard utsett Harald som sin efterträdare. Liket av Edvard hade dock knappt hunnit kallna innan fler tronpedanter gjorde sig kända, i Norge sade sig Harald Hårdråde ha anspråk på tronen tack vare sitt släktskap med Knut den Store och i Normandie ansåg William – som Edvard varit förmyndare för under sin tid i exil – att Edvard lovat honom tronen vid sin död. Det stod snabbt klart för Harald Godwinson att vare sig Harald Hårdråde eller William tänkte avsäga sig sina krav på den engelska kronan, och båda förberedde sig för att invadera England.
I mitten av september 1066 anlände så Harald Hårdråde till norra England, med sig hade han en stor armé bestående av danska och norska vikingar, och till denna anslöt säkerligen både en och annan skandinav boende i området. När nyheten om den dansk-norska hären landstigit och besegrat earlarna av Mercia och Northumbria nådde Harald Godwinson ledde han sin armé, som de enorma kostnaderna till trots troligen haft på stående fot under hela sommaren, norrut för att möta Harald Hårdrådes styrkor. Den 26 september drabbade de båda arméerna samman vid Stamford brigde, där Harald Hårdråde stupade och hans vikingahär besegrades. Det blev dock ingen större segerbankett, för nu nås Harald Godwinson av nyheten att den andre tronpedanten, Wilhelm av Normandie landstigit med sin här i södra England.
Haralds armé, som dock fortfarande inte på långa vägar återhämtat sig från vare sig marschen norrut eller slaget, gör nu en snudd på heroisk insats när man under tretton dagar tillryggalägger 40 mil.
Nere i Sussex gör sig nu Wilhelm, som sitt rykte till trots använder sig av mycket försiktig strategi och inväntar Haralds ankomst. Den 13 oktober nås Wilhelm av nyheten att Haralds armé närmar sig, och dagen efter ställer de båda styrkorna upp sig på en slätt utanför Hastings, med Haralds anglosaxare på en kulle och de normandiska trupperna nedanför. Slaget blir blodigt, under flera timmar stångar sig normanderna sig blodiga mot den anglosaxiska sköldmuren, men de två långa marscherna och slaget vid Stamford Bridge tar till slut ut sin rätt och när Harald – som enligt legenden träffas av en pil i ögat och – dör, upplöses den anglosaxiska hären och Wilhelm kan utropa sig till såväl segrare som kung över England.
I det normandiska England blev dock Edvard snart en viktig person, inte nog med att han blev en länk mellan det anglosaxiska och det normandiska, han hade trots allt en normandisk mor och under stora delar av sitt liv varit bosatt i området. Det dröjde faktiskt inte länge innan de normandiska herrarna började yrka på att Edvard skulle kanoniseras, det vill säga göras till ett helgon. En av de främsta förespråkarna för detta var Henrik II, som genom främst genom munken Osbert de Clare skrifter, spred berättelser om hur den forne kungen genomfört mirakler och om hans fromma liv. Redan 1161, knappt 100 år efter sin död, blev han kanoniserad av påven Alexander III och 1163 begravdes hans kvarlevor i Westminster Abbey av självaste Thomas Beckett, ärkebiskopen av Canterbury som snart själv skulle bli ett helgon efter att han mördats 1173 av två riddare som stod Henrik II nära.
Edvards suffix, vilket aldrig användes under hans levnadstid, berodde på att det i vid den tid under medeltiden fanns två typer av helgon, en som dött martyrdöden och en som dött på naturlig väg. De som dött martyrdöden fick suffixet ”martyr” medan de som dött en naturlig död helt enkelt betecknades som ”bekännare”.
Trots att flera kungar, däribland Henrik II i allmänhet och Henrik III i synnerhet, försökte sprida kulten runt Edvard bland vanligt folk, så förblev Edvard var den normandiska elitens helgon, medan Thomas av Becket blev folkets. Försöken att utveckla Islip, där Edvard enligt legenden fötts, till en betydelsefull vallfärdsort misslyckades, och även om moderna arkeologer hittat en större gård så har den kyrka som Henrik III lät uppföra till helgonet försvunnit. De sista redogörelserna för Edvards kyrka i sin födelsort är att byggnaden användes som ladugård, innan den revs någon gång på 1700-talet efter att ha förfallit totalt.
Slutsatser
Till skillnad från sin far Ethelred, som bokstavligen sågats vid fotknölarna för sina misslyckade försök att förhindra de återkommande anfallen från vikingarna, så har historien behandlat Edvard tämligen varsamt. Detta trots att hans ovilja, eller kanske oförmögenhet, att skaffa sig en legitim arvtagare kastade in landet i ett förödande inbördeskrig, som fortsatte långt efter slaget vid Hastings. Till stora delar kan detta troligen förklaras med att Edvard behövdes av normanderna, genom att han var släkt med Wilhelm så var han den länk normanderna behövde för att berättiga sina anspråk på den engelska tronen. Detta trots att Harald Godwinson troligen hade ännu starkare anspråk, inte nog med att hans syster var gift, om än att hon nu sedan 1051 befann sig i kloster, han var dessutom en av de mäktigaste och inflytelserikaste männen i England.
Precis som i många andra länder vid den här tidpunkten stod den huvudsakliga kampen mellan de inflytelserika jordmagnaterna – som t.ex. Godwin, earl av Wessex – och en allt mer centraliserad kungamakt som krävde lydnad. Denna konflikt förvärrades av Edvards tämligen kalla inställning till den anglosaxiska adeln i allmänhet och Godwin, earlen av Wessex i synnerhet. Konflikten mellan kungen och de anglosaxiska adelsmännen förvärrades dessutom av Edvards utnämningar av normandiska adelsmän till rådgivare, präster o.s.v., vilket delvis säkerligen bottnar i hans misstänksamma inställning till de lokala adelsmännen men också det faktum att han faktiskt växte upp i Normandie. För även om han var son till den engelska kungen, så spenderade han över 20 år i Normandie, under vilken tid han måste lärt känna många inom den normandiska adeln han lovat tjänster som tack för det stöd de trots allt måste gett honom under vistelsen i exil.
Men även om ämnet Historia verkar varit tämligen vänligt inställd mot Edvard, så verkar däremot hans samtid varit mindre imponerad. För även om han som sagt kanoniserades, och såväl de normandiska kungarna som Westminster Abbey (som han grundade 1045) spenderade stora summor pengar på att sprida kulten runt honom gick det trögt, några större pilgrimsföljen verkar aldrig besökt Islip, utan istället var det kulten runt Tomas Becket – Canterburys ärkebiskop som troligen mördades på order av Henrik II – som de flesta ”vanliga” människor anammade.
En förklaring till detta kan kanske vara att många ansåg att Edvard, genom sin oförmögna att skaffa en ättling eller utse en officiell arvtagare orsakat många stora personliga förluster. Det var inte direkt så att Wilhelms kröning till kung accepterades av alla, och många måste övertygas med vapenmakt. Stora delar av landet, speciellt i norr, drabbades hårt av denna kampanj som renderade i en utplundrad landsbygd och uppförandet av normandiska slott lite överallt i England.
Den centrala frågan i ämnet, varför Edvard aldrig skaffade sig en legitim arvtagare är än idag obesvarad. Påstående om att han aldrig fullbordade äktenskapet (det vill säga hade sex) med Edith är än idag ett hett diskussionsämne utan att man egentligt nått någon form av konsensus. Att äktenskapet med Edith av Wessex, dotter till Godwin och syster till Harald, skedde av helt politiska orsaker är dock tämligen uppenbart, vilket på denna tid knappast tillhörde ovanligheterna, snarare tvärt om. En, om än svårbevisad, förklaring är helt enkelt att Edvard inte ville ge Godwin några anspråk på tronen genom att få ett barn med Edith, kanske som en hämnd för att Godwin varit delaktig i Alfreds död 1036, något han tydligen aldrig glömde eller förlät.
Men oavsett orsak till barnlösheten, kanske var han steril eller impotent, så borde han väl rimligtvis kunnat utnämna en efterträdare? Men även här famlar vi mörkret, för även om Haralds påstående om att Edvard på dödsbädden utsåg honom till sin efterträdare, så gjorde även Wilhelm anspråk på att ha utsetts av Edvard som sin efterträdare. I Haralds fall vet vi dock, främst genom samtida skriftliga källor, att så var fallet, medan Wilhelms påståenden grundas på egna utsagor.
Det är dock fullt möjligt att anta att Edvard, under sin tid i Normandie faktiskt lovade Wilhelm någon form av befattning i England. Han gjorde ju uppenbarligen det till andra normandiska adelsmän, och Wilhelms familj hade trots allt upplåtit sina domäner till den landsflyktige prinsen. Om Wilhelm missuppfattade eller övertolkade Edvards löften är omöjligt att säga, men faktum kvarstår att Wilhelms anspråk på tronen var rätt vaga.
Nu spelade det dock mindre roll, Wilhelm lyckades – med rätt god hjälp av Harald Hårdråde – besegra Harald Godwinson i slaget vid Hastings, och expandera det normandiska imperiet – som när det var som störst sträckte sig från norra England till Mellersta östern. Men det är som man säger en annan historia…
Subscribe to:
Posts (Atom)