Det var dock inte bara bångstyriga adelsmän som satte käppar i hjulet för den engelska kungen, han hade även problem med sin egen familj. En av de kanske mest namnkunniga kritikerna var hans egen mor, Emma av Normandie, vars son Hardeknut hade varit Edvards medregent, men som i samband med hans död stött Magnus den ädle (eng. Mangus the noble) som ny kung. Edvard lät gripa sin mor, men hans försök att åtala henne för att ha begått äktenskapsbrott med en biskop misslyckades och hon avled först 1052.
Nu är det förstås inte hans långvariga konflikt vare sig med Earlen av Wessex och andra trilskande adelsmän eller hans mor, som han blivit ihågkommen av eftervärlden. Utan det är snarare det kaos han efterlämnar sig, vilket vi ska återkomma till, men också för sitt bidrag till skapandet av det som senare ska utvecklas till England. Efter att Edvard brutit sitt löfte om en pilgrimsresa, så erbjuder påven honom botgöring vid anläggandet av ett kloster till benediktinermunkarna. Med detta i åtanke är det kanske inte konstigt att resultatet också blev praktfullt, 1045 påbörjas arbetet med det som ska bli Westminster Abbey och även om arbetet med klostret nästan knäcker den engelska ekonomin står byggnaden klar 1065 och även om mycket att den nuvarande byggnaden domineras av Henrik III:s ombyggnad, så är det en imponerande konstruktion. Det är också under Edvards tid mycket av de engelska (och sedermera brittiska) kungliga regalierna tillkommer, och även om hans krona – som ska ha förstörts på order av Oliver Cromwell – inte överlevt så är det i hans kyrka – eller åtminstone resterna – där kröningen och begravningen av engelska/brittiska monarkerna sker. Det är också han som inför det kungliga sigillet och så vidare.
Allt detta är förstås intressant och säkerligen välkänt inom historiekretsar, det som däremot gjort Edvard känd för den stora allmänheten – även utanför England – är hans oförmåga att skaffa en arvtagare och således bereda vägen för en av världshistoriens mest kända invasioner. Att hans giftermål med Edith av Wessex helt och hållet var ett strategiskt val råder ingen tvekan om, earlen av Wessex var som vi sett inflytelserik och någon som man inte skulle stöta sig med. Detta var dock inget unikt i den medeltida världen, giftermål gjordes av politiska och/eller ekonomiska orsaker, inte av kärlek eller personerna i frågas egna preferenser. Nu var dock detta av sekundär betydelse, eftersom äktenskapen vanligtvis brukade resultera i en arvtagare, men inte i detta fallet. Orsaken till denna barnlöshet har varit omtvistad, och om man ska tro de rykten som snabbt spreds efter hans död – och mycket väl också kan ha varit i omlopp redan under hans liv – fullbordades aldrig äktenskapet på grund av religiösa orsaker. En annan samtida förklaring var att Edvard, som inte helt felaktigt anklagade Godwin för att ha orsakat hans bror Alfreds död, och att han därför var ovillig att låta earlens familj få kungliga anspråk. Barnlösheten förbättrades knappast av det faktum att Edith, i samband med att Godwin avsattes på sin post som Earl och tvingades i landsflykt, sattes i kloster.
Frågan om Edvards oförmögenhet att skaffa sig en arvtagare är dock en fråga som inte bara sysselsatt ryktesspridningen hos hans underståtar, utan även sysselsatt historiker i decennier. Att han avstod sex med Edith av religiösa skäl har idag ifrågasatts, men då källmaterialet är tämligen klent i frågan så är vi hänvisade till spekulationer och frågan kommer nog aldrig kunna besvaras. Men oavsett orsaken till hans barnlöshet, om det nu handlade om oförmögenhet eller ovilja, så måste det ändå ha varit grund till en hel del oro ibland hans närmaste rådgivare, vilka med största sannolikhet var mycket väl medvetna om vad som kunde hända om Edvard avled utan någon uttalad arvtagare.
Det skräckscenario många rådgivare säkerligen fruktat blir också verklighet, natten mellan den 4 och 5 januari 1066 avlider den engelske kungen utan att ha utsett någon officiell arvtagare. Det dröjer förstås inte länge innan de första tronpedanterna börjar göra sina röster hörda, den som först träder fram är ingen annan än Harald Godwinson, earlen av Wessexs son som successivt blivit en av Englands mest inflytelserika personer och vars landegendomar vida överstiger sin far. Enligt honom, något som även bekräftades av Edvards levnadstecknare Wilhelm av Poitiers, så hade den döende Edvard utsett Harald som sin efterträdare. Liket av Edvard hade dock knappt hunnit kallna innan fler tronpedanter gjorde sig kända, i Norge sade sig Harald Hårdråde ha anspråk på tronen tack vare sitt släktskap med Knut den Store och i Normandie ansåg William – som Edvard varit förmyndare för under sin tid i exil – att Edvard lovat honom tronen vid sin död. Det stod snabbt klart för Harald Godwinson att vare sig Harald Hårdråde eller William tänkte avsäga sig sina krav på den engelska kronan, och båda förberedde sig för att invadera England.
I mitten av september 1066 anlände så Harald Hårdråde till norra England, med sig hade han en stor armé bestående av danska och norska vikingar, och till denna anslöt säkerligen både en och annan skandinav boende i området. När nyheten om den dansk-norska hären landstigit och besegrat earlarna av Mercia och Northumbria nådde Harald Godwinson ledde han sin armé, som de enorma kostnaderna till trots troligen haft på stående fot under hela sommaren, norrut för att möta Harald Hårdrådes styrkor. Den 26 september drabbade de båda arméerna samman vid Stamford brigde, där Harald Hårdråde stupade och hans vikingahär besegrades. Det blev dock ingen större segerbankett, för nu nås Harald Godwinson av nyheten att den andre tronpedanten, Wilhelm av Normandie landstigit med sin här i södra England.
Haralds armé, som dock fortfarande inte på långa vägar återhämtat sig från vare sig marschen norrut eller slaget, gör nu en snudd på heroisk insats när man under tretton dagar tillryggalägger 40 mil.
Nere i Sussex gör sig nu Wilhelm, som sitt rykte till trots använder sig av mycket försiktig strategi och inväntar Haralds ankomst. Den 13 oktober nås Wilhelm av nyheten att Haralds armé närmar sig, och dagen efter ställer de båda styrkorna upp sig på en slätt utanför Hastings, med Haralds anglosaxare på en kulle och de normandiska trupperna nedanför. Slaget blir blodigt, under flera timmar stångar sig normanderna sig blodiga mot den anglosaxiska sköldmuren, men de två långa marscherna och slaget vid Stamford Bridge tar till slut ut sin rätt och när Harald – som enligt legenden träffas av en pil i ögat och – dör, upplöses den anglosaxiska hären och Wilhelm kan utropa sig till såväl segrare som kung över England.
I det normandiska England blev dock Edvard snart en viktig person, inte nog med att han blev en länk mellan det anglosaxiska och det normandiska, han hade trots allt en normandisk mor och under stora delar av sitt liv varit bosatt i området. Det dröjde faktiskt inte länge innan de normandiska herrarna började yrka på att Edvard skulle kanoniseras, det vill säga göras till ett helgon. En av de främsta förespråkarna för detta var Henrik II, som genom främst genom munken Osbert de Clare skrifter, spred berättelser om hur den forne kungen genomfört mirakler och om hans fromma liv. Redan 1161, knappt 100 år efter sin död, blev han kanoniserad av påven Alexander III och 1163 begravdes hans kvarlevor i Westminster Abbey av självaste Thomas Beckett, ärkebiskopen av Canterbury som snart själv skulle bli ett helgon efter att han mördats 1173 av två riddare som stod Henrik II nära.
Edvards suffix, vilket aldrig användes under hans levnadstid, berodde på att det i vid den tid under medeltiden fanns två typer av helgon, en som dött martyrdöden och en som dött på naturlig väg. De som dött martyrdöden fick suffixet ”martyr” medan de som dött en naturlig död helt enkelt betecknades som ”bekännare”.
Trots att flera kungar, däribland Henrik II i allmänhet och Henrik III i synnerhet, försökte sprida kulten runt Edvard bland vanligt folk, så förblev Edvard var den normandiska elitens helgon, medan Thomas av Becket blev folkets. Försöken att utveckla Islip, där Edvard enligt legenden fötts, till en betydelsefull vallfärdsort misslyckades, och även om moderna arkeologer hittat en större gård så har den kyrka som Henrik III lät uppföra till helgonet försvunnit. De sista redogörelserna för Edvards kyrka i sin födelsort är att byggnaden användes som ladugård, innan den revs någon gång på 1700-talet efter att ha förfallit totalt.
Slutsatser
Till skillnad från sin far Ethelred, som bokstavligen sågats vid fotknölarna för sina misslyckade försök att förhindra de återkommande anfallen från vikingarna, så har historien behandlat Edvard tämligen varsamt. Detta trots att hans ovilja, eller kanske oförmögenhet, att skaffa sig en legitim arvtagare kastade in landet i ett förödande inbördeskrig, som fortsatte långt efter slaget vid Hastings. Till stora delar kan detta troligen förklaras med att Edvard behövdes av normanderna, genom att han var släkt med Wilhelm så var han den länk normanderna behövde för att berättiga sina anspråk på den engelska tronen. Detta trots att Harald Godwinson troligen hade ännu starkare anspråk, inte nog med att hans syster var gift, om än att hon nu sedan 1051 befann sig i kloster, han var dessutom en av de mäktigaste och inflytelserikaste männen i England.
Precis som i många andra länder vid den här tidpunkten stod den huvudsakliga kampen mellan de inflytelserika jordmagnaterna – som t.ex. Godwin, earl av Wessex – och en allt mer centraliserad kungamakt som krävde lydnad. Denna konflikt förvärrades av Edvards tämligen kalla inställning till den anglosaxiska adeln i allmänhet och Godwin, earlen av Wessex i synnerhet. Konflikten mellan kungen och de anglosaxiska adelsmännen förvärrades dessutom av Edvards utnämningar av normandiska adelsmän till rådgivare, präster o.s.v., vilket delvis säkerligen bottnar i hans misstänksamma inställning till de lokala adelsmännen men också det faktum att han faktiskt växte upp i Normandie. För även om han var son till den engelska kungen, så spenderade han över 20 år i Normandie, under vilken tid han måste lärt känna många inom den normandiska adeln han lovat tjänster som tack för det stöd de trots allt måste gett honom under vistelsen i exil.
Men även om ämnet Historia verkar varit tämligen vänligt inställd mot Edvard, så verkar däremot hans samtid varit mindre imponerad. För även om han som sagt kanoniserades, och såväl de normandiska kungarna som Westminster Abbey (som han grundade 1045) spenderade stora summor pengar på att sprida kulten runt honom gick det trögt, några större pilgrimsföljen verkar aldrig besökt Islip, utan istället var det kulten runt Tomas Becket – Canterburys ärkebiskop som troligen mördades på order av Henrik II – som de flesta ”vanliga” människor anammade.
En förklaring till detta kan kanske vara att många ansåg att Edvard, genom sin oförmögna att skaffa en ättling eller utse en officiell arvtagare orsakat många stora personliga förluster. Det var inte direkt så att Wilhelms kröning till kung accepterades av alla, och många måste övertygas med vapenmakt. Stora delar av landet, speciellt i norr, drabbades hårt av denna kampanj som renderade i en utplundrad landsbygd och uppförandet av normandiska slott lite överallt i England.
Den centrala frågan i ämnet, varför Edvard aldrig skaffade sig en legitim arvtagare är än idag obesvarad. Påstående om att han aldrig fullbordade äktenskapet (det vill säga hade sex) med Edith är än idag ett hett diskussionsämne utan att man egentligt nått någon form av konsensus. Att äktenskapet med Edith av Wessex, dotter till Godwin och syster till Harald, skedde av helt politiska orsaker är dock tämligen uppenbart, vilket på denna tid knappast tillhörde ovanligheterna, snarare tvärt om. En, om än svårbevisad, förklaring är helt enkelt att Edvard inte ville ge Godwin några anspråk på tronen genom att få ett barn med Edith, kanske som en hämnd för att Godwin varit delaktig i Alfreds död 1036, något han tydligen aldrig glömde eller förlät.
Men oavsett orsak till barnlösheten, kanske var han steril eller impotent, så borde han väl rimligtvis kunnat utnämna en efterträdare? Men även här famlar vi mörkret, för även om Haralds påstående om att Edvard på dödsbädden utsåg honom till sin efterträdare, så gjorde även Wilhelm anspråk på att ha utsetts av Edvard som sin efterträdare. I Haralds fall vet vi dock, främst genom samtida skriftliga källor, att så var fallet, medan Wilhelms påståenden grundas på egna utsagor.
Det är dock fullt möjligt att anta att Edvard, under sin tid i Normandie faktiskt lovade Wilhelm någon form av befattning i England. Han gjorde ju uppenbarligen det till andra normandiska adelsmän, och Wilhelms familj hade trots allt upplåtit sina domäner till den landsflyktige prinsen. Om Wilhelm missuppfattade eller övertolkade Edvards löften är omöjligt att säga, men faktum kvarstår att Wilhelms anspråk på tronen var rätt vaga.
Nu spelade det dock mindre roll, Wilhelm lyckades – med rätt god hjälp av Harald Hårdråde – besegra Harald Godwinson i slaget vid Hastings, och expandera det normandiska imperiet – som när det var som störst sträckte sig från norra England till Mellersta östern. Men det är som man säger en annan historia…
No comments:
Post a Comment