Arnstad på nytt korståg

Den självutnämnde historikern Henrik Arnstad har i dagens DN (28 december 2010) gett sig i kast med att, bokstavligen, såga den annars hyllade tv-serien ”Pacific” som har premiär på SVT den 29 december 2010. I sin artikel, som i sann Arnstads anda så blandas dåligt underbyggda fakta med långtgående slutsatser utan någon egentlig grund. Själva slutsatsen av Arnstads artikel är att Pacific i allmänhet och att seriens producenter Steven Speilberg och Tom Hanks går i US Armys ledband och försöker mobilisera det amerikanska folket för nya uppoffringar i kriget mot talibanerna.
Arnstad som jag tidigare kritiserat för tidigare ogrundade påståenden, bland med en debattartikel rörande Finlands relation med Tyskland under kriget, en relation Arnstad under lång tid ”undersökt”. Utgångsläget i denna artikel var en icke publicerad avhandling, som således Arnstad inte läst, om att finska myndigheter bistått tyskarna med att sålla ut judar och kommissarier i de finska krigsfångelägren under 1941. Enligt Arnstad hade således Finland bistått Nazityskland i avrättningarna på judar och politiska kommissarier, men några ytterligare bevis för dessa påståenden har jag inte sett eller hört från Arnstads sida efter avhandlingen publicerats.

Jag kan visserligen hålla med Arnstad om att striderna på Östfronten i mångt och mycket behandlats styvmoderligt, såväl av filmindustrin som inom populärvetenskapen. Landstigningen i Normandie och de efterföljande striderna i västra Frankrike var, sett ur ett större perspektiv små. Den i många populärvetenskapliga verk hyllade operationen runt Falaisefickan i slutet av augusti, där de tyska förlusterna uppgick till runt 60 000 man och mängder med utrustning bleknar i jämförelse med effekterna av den sovjetiska operation Bagration. I samband med denna massiva offensiv den 22 juni 1944, förlorade tyskarna runt 500 000 man och nästan 60 000 fordon, och innebar i praktiken slutet för Armégrupp Mitt.
Å andra sidan kan man väl gott konstatera att sovjetisk och även rysk historieskrivning kraftigt underskattat det Västallierade stödet, speciellt i form av utrustning och annat till Sovjetunionen under kriget.
Men att som Arnstad påstå att:

”Vid tiden för landstigningen i Normandie 1944 återstod enbart demoraliserade rester av den tyska krigsmakten”

Skulle jag inte vilja sträcka mig, när de brittisk-amerikanska styrkorna landsteg i Normandie ställdes de mot några av Nazitysklands främst förband, bl.a. 12. SS-Panzer-Division Hitler Jugend, Panzer-Division Lehr o.s.v. Inte heller var de tyska trupperna, med undantag för de så kallade Ostbataillone till stora delar bestående av "frivilliga" rekryter från sovjetiska krigsfångar, speciellt demoraliserade. Snarare tvärt om pågick det extremt hårda strider runt, framför allt Caen och de amerikanska/brittiska förlusterna var så stora att ersättningsmanskapet inte räckte till att fylla luckorna. Till skillnad från östfronten, där Röda Arméns stridsvagnar i många avseenden var likvärdiga, eller bättre än de tyska, var de västallierades stridsvagnar betydligt sämre än de tyska. Det som ofta fällde avgörandet under striderna i Normandie var inte markstridskrafterna, utan de allierades luftherravälde som tämligen effektivt försvårade de tyska styrkornas rörelsefrihet.

Men Arnstad fortsätter sedan sitt raljerande och börjar även titta på hur japanerna framställs, vilket han anser vara ”en kliché. Fienden är vilt skrikande figurer (”banzai!”) som drar sina samurajsvärd.” och jämför sedan med Clint Eastwoods filmer ”Flags of our fathers” och ”Letters from Iwo Jima” (båda 2006), där japanerna enligt honom framställs på ett helt annorlunda sätt. Men frågan är om japanerna i ”Flags of our Fathers” i någon avgörande roll framställs speciellt mycket mer annorlunda än i Pacific, jag är faktiskt tveksam. I denna första film, som behandlar vad som hände de som var med om den i amerikansk historieskrivning så berömda flaggresningen på Iwo Jima, framställs faktiskt japanerna på ovan nämnda sätt. Det är först efter att man sett ”Letters from Iwo Jima”, en film som behandlar striderna från de försvarande japanernas synvinkel, som många av händelserna i ”Flags of our Fathers” får sin
förklaring. Skippar du att se ”Letters from Iwo Jima”, förblir såldes många av händelserna oförklarliga, och du ställs med precis samma klichéartiga bild som i ”Pacific”.
Ska jag vara ärlig finner jag Arnstads kritik i detta fallet lite förvirrande och motsägelsefullt. Speciellt som de så kallade "Banzi-angreppen" faktiskt var en återkommande, och ofta tämligen framgångsrikt, taktik mot amerikanerna. Att som på Saipan och - i synnerhet Iwo Jima - använda sig av ett djupare försvar, var mycket ovanligt. Något som framgång med all tydlighet i den av Arnstad så hyllade "Letters from Iwo Jima", där de militära befälhavarna över garnisonen hamnar i bråk om försvaret av själva ön i just denna fråga.
Jag tycker det är lite för mycket begärt att en tv-serie, eller film för den delen, ska behöva förklara avsikter och intentioner för alla…

Men Arnstad slutar inte med det, han fortsätter sedan med att konstatera att:
”För det andra skildrar ”Pacific” kriget utan storskalig historisk kontext, vilket gör det nästan omöjligt för vanliga tittare att problematisera tv-serien”.
Precis vilka problem Arnstad vill att tittarna ska ha i åtanken när de tittar på ”Pacific” vet jag inte, eller vill Arnstad att tv-serien ska föregås av en längre dokumentär som behandlar Japans expansion i Sydostasien och de konflikter som följde i dess spår? Jag är tveksam om många av de så kallade ”vanliga tittare” egentligen skulle få ut något nämnvärt ur en sådan och om det nu skulle hjälpa dem att ”problematisera tv-serien” (vilket mer för tankarna till snömos än seriös kritik).

Arnstad fortsätter sedan sitt raljerande med att säga att tv-serien inte förklarar varför japanerna sällande kapitulerade och marinkårssoldaternas skryt om att man inte tog några krigsfångar. Arnstad konstaterar kallt att det också fanns en förklaring till detta, och att forskning pekar på att japanska krigsfångar torterades av amerikanska soldater, vilket minskade incidamenten att kapitulera.
Men det är också ett faktum att det i den japanska kulturen skiljer sig många avseenden från den västerländska när det gäller att inte uppfylla sina åtagande, något som gäller än idag. Att kapitulera var de facto ett brott mot detta, och något som således riskerade att dra skam över hela släkten. Till detta ska lägga att Japan under mellankrigsåren i allt högre och högre grad militariserats och att nationalistiska rörelser växt sig starka, och detta även påverkat befolkningen i stort.
Precis vart detta motsägs i tv-serien vet jag inte, även om det saknas några utdragna tortyrscener av japanska krigsfångar, så framgår det tämligen uppenbart för de flesta vad som hände med de få japaner som faktiskt kapitulerade.
Men problemen runt avrättningar av krigsfångar var inte begränsad enbart till striderna i Stilla havet, utan var också tämligen vanliga i Västeuropa och inte bara begränsade till Östfronten. Redan i samband med den tyska invasionen av Frankrike och Benelux-länderna avrättade tyska trupper brittiska soldater, och under striderna runt Caen sommaren 1944 och i Ardennerna vintern 1944/45 beordrades amerikanska och brittiska soldater att inte ta några tyska krigsfångar alls. Denna aspekt av krig är inget nytt, och något som trots konventioner och förbud fortfarande existerar…

Tyvärr slutar inte Arnstads raljerande, för efter att han med som vi sett tveksamma påståenden försökt såga själva tv-serien, så hänger han sig nu åt vidlyftiga spekulationer om tv-seriens tillkomst och egentliga syfte. I konspiratoriska ordalag konstatera han att ”...vi kan lägga märke till att ’Saving Private Ryan’ och ’Band of Brothers’ bägge tillkom åren runt 2000”, en tid som enligt Arnstad omgavs av en försämrad relation mellan USA och dess allierade under det kalla kriget och det fanns en irritation i USA över bristande tacksamhet hos britter och fransmän över USA:s insats i kriget.
Den här konflikten är förstås inte ny och inget unikt slutet av 1990-talet, utan hade sina rötter i den bild av USA:s insats som varit tämligen rådande i Storbritannien allt sedan kriget. Redan under kriget retade sig britterna, och senare även fransmännen, på de amerikanska soldaternas agerande i Storbritannien, som allmänt ansågs vara ”overpaid, oversexed and over here”. De flesta som träffat britter och någon gång pratat andra världskriget, är nog tämligen väl medveten om detta faktum. Men den allt mer infekterade striden mellan USA och Europa har förstås andra grunder än USA:s självbild av sin insats under kriget, utan handlade mer om EU:s roll visavi USA:s på det storpolitiska planet.
Allt detta blundar förstås Arnstad för, och konstatera istället att tv-serien ”Band of Brothers”, en slags spinn-off på ”Saving Private Ryan” (1998) var ett sätt för USA att framställa sig i bättre dager och ”övertyga både amerikaner och européer om USA:s historiska roll som godhetens krigare.” Men Arnstads konspiration rörande ”Band of Brothers” tillkomst slutar inte där, utan han forsätter med att konstatera att ”Bushregeringen jämförde Saddam med Hitler”, och att tv-serien således kan sägas använts i George W. Bushs krigspropaganda.
Som vanligt när det gäller konspiratoriska resonemang så finns det gott om luckor och uppenbara brister i detta resonemang. För det första ska man nog mer se ”Saving Private Ryan” som en del i Spielbergs allt större intresse och engagemang i försöken att minnas Förintelsen och dess offer, inte att ge sig in i något storpolitiskt gräl mellan EU och USA. Den spelades dessutom in under Clintons styre. Det andra är förstås att både Hanks och Spielberg redan i samband med att ”Saving Private Ryan” haft premiär 1998, börjat spåna runt en eventuell tv-serie i samma anda. Det tredje är att den största medfinansiären vid sidan av HBO för ”Band of Brothers” är BBC, och större delen av serien spelades även in i Storbritannien och att majoriteten av skådespelarna vid sidan av huvudpersonerna är britter. Tv-serien hade dessutom premiär den 9 september, det vill säga två dagar innan attacken mot WTC och två år INNAN invasionen av Irak.
Ett annat problem i Arnstads resonemang är att såväl Hanks som Spielberg är uttalade demokrater, till skillnad från den uttalade republikanen Eastwood, vars film ”Flag of our Fathers” just kritiserats av många som krigspropaganda.
Men Arnstads svammel tar inte slut med detta, han fortsätter sedan med att spekulera i huruvida ”The Pacifics” avskalade terräng, större delen av striderna i Stilla Havet utkämpades på små atoller ogästvänliga atoller som ofta dominerades av en avsomnad vulkan. Detta anser Arnstad föra tankarna till Afghanistan, där terrängen också är ogästvänlig.
Med detta resonemang i åtanke borde i princip varenda film som produceras i Hollywood ha någon form av baktanke, t.ex. filmerna om Transformers, som utspelas i Kuwait och i Egypten. Är Decepticons måhända en allegori över Al Qaida, och är Autobots USA och deras allierade i kampen mot terrorn.
Det är förövrigt ett sånt larvigt påstående att det knappast är möjligt att resonera runt utan att få författaren att framstå som förvirrad. Speciellt eftersom filmerna ustpelas i Stilla Havet, och som alla vet är ju Al Qaida förflyttat stora delar av sin verksamhet till den afghanska skärgården.

Att Hollywood producerat en rad propagandafilmer på uppdrag av den amerikanska militären är inget okänt, redan under andra världskriget producerades en rad filmer för att höja moralen bland amerikanerna. Under det kalla kriget fortsatte produktionen, och bland annat John Wayne deltog i kampen mot de onda Vietcong i ”The Green Berets” (1968), medan den ovan nämnda Eastwood bekämpade ondskefulla kubaner på Grenada i ”Heartbreak ridge” (1986).
Men att påstå att ”Saving Private Ryan”, ”Band of Brothers” och ”The Pacific” skulle vara någon form av beställningsjobb, eller ett försök från Hanks/Speilberg att mobilisera USA:s befolkning runt invasionen av Afghanistan och Irak (och ett eventuellt krig mot Iran eller Nordkorea) känns väldigt främmande.
För tv-serierna, och ”The Pacific” i synnerhet, handlar inte om några övermänskliga soldater som likt Eastwood eller John Wayne mejar ner hundratals fiender utan att blinka och reflektera över sitt beteende. Det handlar inte om några moraliskt överlägsna soldater, vars enda egentliga syfte är att skydda de utsatta bönderna från de vedervärdiga Vietcong eller kubanerna. Det handlar om vanliga människor, som sakta men säkert brutaliserats av de traumatiska upplevelser de bevittnat och som begår övergrepp mot såväl civila som krigsfångar. Båda tv-serierna, och ”The Pacific” i synnerhet, tar just upp detta moraliska förfall som krig de facto utsätter deltagarna för och de effekter dessa traumatiska upplevelser får på soldaternas agerande och allt mer bristande empati för sina medmänniskor.

Jag är tämligen övertygad att Arnstad kommer återkomma med fler dåligt formulerade debattartiklar i DN, och jag är fortfarande intresserad av vad som hände med den finska avhandlingen om de finska insatsförbanden. För det kan väl inte vara så Arnstad att du, återigen, övertolkat något du inte sett och inte förstått?
För uppenbarligen verkar inte Arnstad likt Hanks och Spielberg (som du så föraktfullt konstaterar), hålla fanan högt när det gäller historisk autencitet.

Källa: