Klockan är halv sex den 6 april 1941 och i Belgrad väcktes Belgrads befolkning av varningssirener och ljudet av flygplansmotorer och explosioner. Den i praktiken oskyddade huvudstaden sveptes snart in i röken från de brinnande husen, samtidigt som våg efter våg av tyskt bombflyg svepte in över staden. Detta var Hitler hämnd för den statskupp som avsatt den dåvarande regeringen och regenten, vilken i ett slag hotade den planerade invasionen av Sovjetunionen. Under hösten 1940 hade Hitler och OKW (Oberkommand der Wehrmacht, dvs Generalstaben), påbörjat slutfasen av planeringen inför Operation Barbarossa, den gigantiska slutuppgörelsen med Nazitysklands arvsfiende, det socialistiskt styrda Sovjetunionen. Problemet var dock att Sovjetunionen, som en del i den non-aggressionspakt som den tyska utrikesministern von Ribbentrop och sovjetiske utrikesministern Molotov undertecknat, bidrog med stora mängder råvaror som t.ex. olja och viktiga mineraler till den tyska industrin och krigsmakten. Väl medveten om att dessa transporter, av förståliga skäl, skulle upphöra så fort den tyska krigsmakten gick över den tysk-sovjetiska gränsen, behövde Hitler finna dessa råvaror någon annanstans. Valet föll på de rumänska och ungerska oljefälten, vilka visserligen inte kunde ersätta de sovjetiska oljeleveranserna, men vilka dög som ersättare fram till dess att tyska styrkor kunde inta de sovjetiska oljefälten i södra Kaukasus. Hitler och Nazityskland hade spenderat mycket tid under såväl upptakten till det andra världskriget, som under själva inledningen av konflikten, till att försöka stabilisera Balkan och motverka eventuella konflikter som britterna skulle kunna utnyttja för att angripa de viktiga oljefälten. Hitlers taktik hade hitintills varit förhållandevis framgångsrikt, och de brittiska försöken, primärt riktade mot Grekland och Jugoslavien, hade varit tämligen misslyckade. Allt detta ställdes dock på ände i oktober 1940, då Hitler möts av nyheten att den italienska armén angripit Grekland, och att grekerna godkänt brittiskt bistånd i kampen mot italienarna. Hitler var rasande, men Mussolini försäkrade honom om att grekerna snart skulle kapitulera och att han inte hade något att oroa sig för. Det stod dock tämligen omgående klart att Hitler visst hade något att oroa sig för, den italienska invasionen kom tämligen omgående av sig, samtidigt som grekerna gick till motoffensiv. Brittiska styrkor, främst jaktflyg men även bombflygplan, började nu anlända till Grekland, flygplan som tyskarna inte helt utan grund, misstänkte var tänkta att användas mot de rumänska och ungerska oljefälten. Mussolini försäkrade återigen Hitler om att det bara var en tillfällig motgång, och att nya italienska styrkor skulle anlända till Albanien (som vid det här tillfället var annekterat av Italien) och att en ny offensiv skulle inledas under våren 1941. Men trots att Mussolini själv begav sig till fronten, så blev våroffensiven 1941 ett nästan större fiasko än höstoffensiven 1940. De italienska trupperna lyckades visserligen återta en del terräng man förlorat, men grekerna hämtade sig snabbt och gick återigen till motoffensiv och italienarna tvingades ånyo på reträtt. Hitler insåg nu att det italienska debaclet hotade hela uppladdningen inför Operation Barbarossa, och att de brittiska styrkorna som befann sig i Grekland måste elimineras. Problemet var bara att Tyskland saknade gemensamma gränser till Grekland, det enda sättet att nå Grekland var via Jugoslavien, vilka förklarat sig neutrala och som visserligen var hemvist för en stor tysk minoritet, men som ändå sågs som strategiskt ointressant för tillfället. Hitler hade visserligen redan under vintern 1940/41 påbörjat en rad diplomatiska sonderingar till att få över Jugoslavien på axelmakternas sida, ett arbete som gått trögt och utan några större framgångar. De styrande serberna, vars sympatier låg hos sina slaviska bröder i Öst och britterna/fransmännen i Väst, var motvilliga att ingå något djupare samarbete med Tyskland. Med morot och piska lyckades dock till slut tyskarna övertala den jugoslaviska delegationen, bestående av regeringsmedlemmar och den sittande regenten Prins Paul att underteckna ett avtal som band landet till Axelmakterna den 25 mars. Nyheten hade knappt nått Belgrad innan staden skakades av en militärkupp, ledd av general Dušn Simović, som grep delegationen, tvingade kung Paul att abdikera och installerade istället den minderåriga Kung Peter som landets nya regent.
När nyheten om statskuppen nådde Berlin och Hitler blev han rasande, inte helt utan grund misstänkte han att Simović fått stöd av britterna, och beordrade OKW att påbörja arbetet med att invadera Jugoslavien. Väl medveten om landets prekära situation, de brittiska styrkorna i Grekland var små och på inget sätt kapabla att bistå Jugoslavien, försäkrade Simović att han och den nya regeringen tänkte fullfölja sina åtagande mot Tyskland. Hitler var inte imponerad, utan skrev istället under ordern för Operation Vedergällning, invasionen av Jugoslavien. Göring fick order om att, troligen i anda med invasionens kodnamn, förgöra Belgrad och på morgonen den 6 april fylldes så luften över den jugoslaviska huvudstaden med tyskt bombflyg.
Över landets gränser strömmade nu italienska, tyska och ungerska styrkor, något den visserligen på pappret tämligen manstarka jugoslaviska armén, inte kunde göra något för att hejda. Såväl kroatiska som slovenska förband deserterade en masse till de invaderande styrkorna, och efter elva dagars förvirrade strider kapitulerade Jugoslavien samtidigt som de tyska och italienska styrkorna fortsatte söderut.
Striderna i Jugoslavien hade knappt avslutats innan landet styckades upp mellan sina grannländer, Italien annekterade delar av nuvarande Slovenien och ockuperade Kroatien, Tyskland annekterade även dessa delar av Slovenien och skapade en ”självständig” kroatisk stat, under ledning av den landsflyktige Anté Pavelić, ledare för den ultranationalistiska Ustaše rörelsen och ockuperade de delar av Serbien som inte Ungern eller Bulgarien tilldelats. Bulgarien fick även ansvaret för Makedonien, och senare även delar av Grekland.
Det stod dock tämligen klart att tyskarna, vilka redan under slutfasen av invasionen av Grekland påbörjat tillbakadragandet av trupper inför Operation Barbarossa, saknade manskap att effektivt ockupera Jugoslavien. Istället föll mycket ansvar på de kroatiska, eller fåtaliga serbiska kollaboratörer, trupperna vilka tämligen omgående visade sig vara föga effektiva i bekämpandet av de två motståndsrörelser som bildats i landet.
I likhet med många andra länder utkristalliserades snart två politiskt sett skilda motståndsrörelser, å ena sidan en socialistisk motståndsrörelse under ledning av Jozef ”Tito” Broz, en skicklig organisatör som spenderat tid i Sovjetunionen och som ledde de så kallade Partisanerna och Chetniks, under ledning av den serbiske generalen Draža Mihailović, vilka var pro-serbiska och stöddes av det jugoslaviska kungahuset som nu befann sig i exil i Mellersta östern.
Inledningsvis hade dessa båda rörelser allierat sig mot den tysk-italiensk ockupationen, men eftersom de båda rörelserna i praktiken hade vitt skilda uppfattningar om Jugoslaviens framtid, så uppstod snabbt slitningar mellan Mihailović och Tito. Slitningarna mellan de båda grupperna ledde till att dessa nu även började angripa varandra, och efter några tidiga framgångar för Mihailovićs Chetniks, så fick snart Titos partisaner snabbt övertaget. De allt mer trängda Chetniks började därför, om än något motvilligt, samarbeta med tyskarna i uppgörelser med partisanerna. Tyskarna, som alltid saknade manskap för att effektivt kunna bekämpa Tito (som av tyskarna sågs som det större hotet), var givetvis tacksamma för Mihailovićs stöd, som nu gjorde att man kunde koncentrera sina bristfälliga resurser på en fiende. Det var dock en ohelig allians, och det var inte ovanligt att Chetniksförbanden bytte sida från dag till dag.
Ett annat problem var situationen i den så kallade ”Självständiga kroatiska staten”, vilken i praktiken var en tysk marionettregim under ledning av Pavelić, ledare för de ultranationalistiska kroatiska Ustaše. En rörelse som under mellankrigstiden hängett sig åt ren terrorverksamhet i Jugoslavien och som fått ekonomiskt och militärt stöd av främst Italien (där Pavelić bott fram till den tysk-italienska invasionen). Här utkämpades i praktiken ett trekejsarslag mellan Chetniks, Titos partisaner och Ustaše, med tyskarna och italienarna som en slags fjärde och femte part. Det stod dock tämligen snabbt klart att den nybildade kroatiska staten sakande kapacitet att effektivt freda landet, vilket bestod av stora delar av nuvarande Kroatien och Bosnien-Hercegovina. Situationen förbättrades inte av det kroatiska regemente som skickades iväg till östfronten, och förintades i Stalingrad vintern 1942/1943.
Tyskarna tvingades således ta allt större och större ansvar, samtidigt som striderna på Östfronten krävde allt mer och mer manskap och utrustning. Större delen av de tyska förbanden i Jugoslavien utgjordes av ungdomar eller överåriga rekryter med bristfällig utrustning och utbildning.
För att råda bot på den akuta manskapsbristen började därför tyskarna rekrytera lokala förband, vilka i princip agerade som hemvärnsförband och som i vissa fall visade sig vara tämligen effektiva i sina hemregioner. Problemet var dock att dessa sällan gick att använda utanför sina hemregioner, och dessutom saknade såväl utbildning som utrustning för att användas annat för att bevaka fasta installationer eller sina hembyar.
Heinrich Himmler påbörjade därför, i egenskap av ansvarig för de förband som användes för att bekämpa diverse motståndsrörelser och partisanförband, arbetet med att sätta samman större förband. Ett av dessa förband var 7. SS-Freiwilligen-Gebirgs Division ”Prinz Eugen”, som bestod av – namnet till trots – inkallade etniska tyskar (Volksdeutsche) från Kroatien, Rumänien, Serbien och Ungern. Trots att divisionen primärt var utrustad med erövrat material från bl.a. Frankrike och Tjeckoslovakien, visade den sig vara mycket slagkraftig och användes med stor framgång mot Titos partisaner. Sporrad av framgångarna med ”Prinz Eugen”, började nu Himmler leta efter möjligheter att sätta upp nya förband i Jugoslavien.
Valet föll, kanske något oväntat, på en hitintills tämligen oväntad grupp, nämligen de bosniska muslimerna…
No comments:
Post a Comment