Kan Mona Sahlin sitta kvar?

Så var då 2010 års val avklarat, och vid sidan av uppståndelsen runt det faktum att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen så gjorde det Socialdemokratiska arbetarpartiet sitt sämsta val på lite över hundra år. Även Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Centern och Folkpartiet backade något medan Moderaterna och Miljöpartiet gick framåt.
Trots M:s framgångar kunde dock inte Alliansen tillförskansa sig en egen majoritet, Sd:s inträde i Riksdagen innebar att partiet med allra största sannolikhet får rollen som vågmästare (först på onsdag är alla röster räknade). Det dröjde förstås inte länge innan såväl politiker som analytiker började gapa om att vi nu riskerade ett politiskt kaos, eftersom ingen vill ha med Sd att göra, och att den sittande regeringen nu är en minoritetsregering. Att detta varit legio i Sverige under stora delar av 1900-talet verkar helt förbigått såväl analytiker som politiker, som troligen nu ser en chans att verkligen skapa ett politiskt kaos. Sd var förstås inte sena med att haka på trenden, och partiledaren Jimmy Åkesson använde ordet ”ansvar” i princip varenda mening han yttrade när deltog i SVT:s utfrågning av partiledarna efter sitt tal på Sd:s valmöte.
Det dröjde förstås inte länge innan det började tisslas om att Alliansen skulle göra upp med Miljöpartiet, och i SVT pressades såväl de Rödgröna ledarna som Alliansens om en eventuell uppgörelse för att blockera Sd. Men trots att MP under söndagskvällen gav förslagen kalla handen, har det under måndagen börjat sippra fram rykten om att MP troligen kommer att få ett seriöst förslag från Alliansen. Huruvida de antar det är en annan fråga vi förstås får återkomma till…

I skuggan av spelet runt regeringsbildandet, så skakas SAP av de dåliga siffrorna och av nya krav på att partiledaren Mona Sahlin ska avgå. Dessa krav är på intet sätt nya, de har hörts under en väldigt lång tid och gjort att partiet fått använda mycket tid och kraft åt att framstå som enat bakom Mona, trots att de flesta troligen är medvetna att så inte är fallet. Problemet för SAP är dock djupa, där Mona egentligen bara är ett lite problem. Det främsta problemet är att partiet har haft svårt att förnya sig, det arbete förre partiledaren Göran Persson påbörjade, och som väckte stor internationell uppmärksamhet, föll samman som ett korthus när Anna Lindh blev mördad. Luften gick i och med detta ur Perssons arbete, och efter detta har ingen egentligen fortsatt det arbete han påbörjade. Under hela valrörelsen 2006 gick Persson på halvfart, uppenbarligen skakat av mordet på Lindh, och när han avgick ersattes med Sahlin, ett val jag tror han var mindre glad över.
Under Sahlins ledarskap har arbetet med att försöka förnya partiet avstannat totalt, den ideologiska handlingsförlamning som legat över partiet som en våt duk de senaste fyra åren har fortsatt och gjort att partiet numera i princip saknar en framtidsvision och mer talar om flydda tider. Men det är inte bara avsaknaden av visioner och förnyelse som förlamat partiet, alliansen med Miljöpartiet och Vänstern har också skadat partiet. Att partiet under många lutat sig mot Vänsterpartiet/VPK och MP i en rad frågor är en sak, att gå i allians med dem är en helt annan femma.
Inte nog med att det finns en rad politiska meningsskiljaktigheter mellan partierna, det signalerar också att SAP accepterat att man inte längre kan ses som ett parti som dikterar villkoren utan nu underordnar sig andra partier. Partier som dessutom säkerligen ses som något suspekta i många socialdemokraters värld, och Sahlin verkade själv inte speciellt road av att ha med V i alliansen. Nu blev det så ändå, och ytterligare en uppslitande konflikt skakade partiet.

Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att partiet haft svårt att lyfta, till detta ska också läggas att Sahlin under stora delar av sommaren och hösten gjort ett rätt blekt intryck. Ironiskt nog var det först under den sista veckan Sahlin vaknade till liv, men då var det redan försent och tåget hade gått. Ett annat problem SAP haft är fokuseringen runt Sd, där jag anser att allt för mycket tid och energi gått åt att basha Sd än att försöka fokusera på Alliansen. Kanske insåg även Sahlin själv detta mot slutet, men då var det som sagt redan försent, om det ens någonsin funnits med på kartan.
Men med detta resultat, och ett Rödgrönt samarbete som nu knakar i fogarna och där MP visat sig mer än villiga att byta sida, kan Sahlin verkligen sitta kvar? Jag tror det blir svårt för Sahlin, som saknar en bred maktbas inom partiet och där hennes tidigare återkommande snedsteg ligger henne allvarligt i fatet, att sitta kvar. Under hennes ledning har partiet floppat i två val, samt att han ingått en allians som uppenbarligen saknar ett bredare stöd. Att nu t.ex. Arbetarbladet, som under hela valrörelsen tillhört Sahlins främsta förespråkare nu öppet kräver hennes avgång säger kanske en hel del om hur illa ställt det är för henne.
Men den stora frågan för SAP är förstås vem ska efterträda henne, flertalet av den krets Persson tog fram har i princip lagt politikerjobbet på hyllan och satsar på en privatkarriär. Men det är inte bara ett affischnamn man saknar, vad som är allvarligare för partiet är att man de facto saknar en framtida partiledare med tillräcklig maktbas och pondus att ta vid där Persson stannade. Det krävs i princip en partiledare som är har en tillräckligt bred maktbas och likt Persson inte är rädd för att trampa folk på fötterna. Det är dock tveksamt, och istället är det nog uppenbart att partiet återigen kommer hänge sig åt att blicka tillbaka till en förgången tid och med detta förlora det som tidigare varit SAP:s varumärke – en framtidsvision.