Så var då EU valet avklarat och trots en fullständigt ointressant valrörelse och massiva försök från såväl parlamentet, politiker och massmedia var intresset (som vanligt) rekordlågt. Knappt 44 procent av väljarna i Sverige valde att släpa sig till valurnorna, och parlamentets försök att skapa någon form av legitimitet har återigen fått sig en rejäl knäck. Det är uppenbart att EU:s förda politik har litet, eller inget, stöd bland Europas befolkning.
Riktigt hur EU nu ska tackla problemet, speciellt eftersom EU står inför en rad viktiga vägskäl, ska unionen utökas med Turkiet, när kommer Lissabonfördraget att kunna ratificeras och vad händer om Irland röstar nej? Inte heller förbättras situationen av den pågående ekonomiska krisen, en kris som visat på att tanken om ett enat Europa i själva verket inte alls är speciellt djupgående. Till allt detta ska den uppseglande politiska krisen i Storbritannien, som nu verkar fälla Gordon Brown, läggas och Torries hot om att ha en folkomröstning om Lissabonfördraget. EU står således inför en rad svåra beslut samtidigt som det är uppenbart att Europas befolkning inte riktigt står bakom tankarna.
Tillbaka i Sverige så kan man bara konstatera att valets två stora vinnare var Miljöpartiet och Piratpartiet, ett enfrågeparti som skapats i svallvågorna av debatterna runt FRA lagen och domen mot the Pirate Bay. Valet stora förlorare var Junilistan som åkte ur parlamentet och Vänsterpartiet som fick se sitt stöd näst intill utraderat. Att både MP och PP skulle göra bra ifrån sig var dock, anser jag, inte så underligt. Båda partierna har dragit fördel av den senaste tidens debatt och i MP:s fall tror jag också att partiet dragit nytta av att man skippat kravet på ett utträde från EU, något som jag däremot tror skadat V.
Både Socialdemokraterna och Moderaterna gjorde ett rätt modest val, och förändringarna är så pass små och obetydliga att det är svårt att riktigt dra några större slutsatser av dem. Det enda man kan konstatera är att Sahlin har svårt att riktigt väcka väljarnas intresse och att Reinfeldeffekten uteblivit och kanske också är slut. Av de övriga partierna så gjorde Folkpartiet en överraskande bra val samtidigt som både Centern och Kristdemokraterna även de hade svårt att riktigt attrahera väljarna. I FP:s fall så får man nog konstatera att uppmärksamheten runt Marit Paulsen varit till deras fördel och säkerligen förklarar delar av deras framgångar.
I övrigt så kan man konstatera att både Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ inte lyckades nå upp till fyra procentspärren, trots att FI gjorde en stark upphämtning på slutet.
Vad kan man då dra för inrikespolitiska slutsatser av valet? Ja det är förstås svårt att säga, speciellt som valet ibland har en lite oseriös stämpel över sig, även bland politiker och politiska analytiker. En åsikt som jag anser förstärks av Piratpartiets framgångar, som trots allt måste ses som ett utslag av en av politikerförakt mer än någon politisk övertygelse. Inom partiet återfinns ett brett spektrum av politiska åsikter, och jag är rätt övertygad om att ledningens ultraliberala åsikter inte riktigt överensstämmer med partiets väljare i stort. Även om frågor om den personliga integriteten är viktiga och säkerligen har ett djupt förankrat stöd bland många yngre, och även äldre, så är det nog inte riktigt tillräckligt för att bilda ett seriöst parti. Risken är tämligen uppenbar att många av partiets väljare inte kommer att lägga sina röster på Partipartiet i nästa års riksdagsval, utan att man då hellre lägger sin röst på ett parti med åsikter mer i linje med sina egna. Så nej, några pirater i riksdagen lär vi inte få se.
Men valets riktiga segrare var nog ändå Miljöpartiet, och det är mycket möjligt att partiet faktiskt kan dra inrikespolitiska fördelar av sin framgång. Jag tror mycket av partiets framgångar kan förklaras dels i debatten runt miljön, men också av att Miljöpartiet de facto lyckats förvandla sig till ett mer seriöst parti. En annan orsak är utan tvekan partiets ställningstagande för ett svenskt medlemskap i EU, och att man på så sätt gjort det meningsfullt att rösta på partiet. Varför rösta på ett parti i parlamentet som vill gå ur EU? Det är mycket troligt att Miljöpartiet nu kommer stärka sin roll, på Vänsterpartiets bekostnad, inom vänsteralliansen, speciellt som partiet nu gjort två starka val på raken, något som säkerligen också påverkar partiets självförtroende.
Självförtroende är uppenbarligen något som Vänsterpartiet lider akut brist på, och även om man givetvis förlorade en hel del röster pga röstskolk, om man nu inte gillar EU så finns det förstås små eller inga orsaker att rösta. Partiets hållning visavi EU är anser jag partiets stora svaghet, och i kombination med Piratpartiet och Miljöpartiets kovändning i frågan så saknades något egentligt incitament att rösta på partiet. Det är också troligt att anta att många väljare också valt att lägga sin röst på Feministiskt Initiativ, och frågan är nu lite hur Vänsterpartiet ska tackla problemet att man förlorar väljare till både Miljöpartiet och FI.
För de två stora giganterna Socialdemokraterna och Moderaterna var valresultatet troligen besvärande, båda partierna har svårt att lyfta i parlamentsvalen. Samtidigt så skapar knappast partiernas resultat inget större firande eller deppande, de är båda starkt begränsade och säger absolut ingenting. För Mona Sahlin var det säkerligen skönt att äntligen få lite positiva siffror, men samtidigt måste det konstateras att siffrorna knappast kan ses som speciellt smickrande. Det lär inte heller stärka hennes roll och lyckas hon inte vända trenden ser jag det som mycket möjligt att vi kommer få en ny partiledare i det Socialdemokratiska partiet efter nästa val. Någon Sahlineffekt har uteblivit och hennes självsäkerhet till trots så kan varken hon eller partiet vara speciellt glada över valresultatet.
Men även inom Moderaterna lär resultatet inte mötas av några större glädjescener, något bottenresultat blev det inte, men det var långt ifrån den interna prognosen på runt 30 procentenheter av väljarna. Både Sahlin och Reinfeldt har således en hel del att betänka till hösten 2010, och även det faktum att några av deras småallierade gjort mindre lyckade val.
Av de partier som inte tog sig in i parlamentet så får givetvis Junilistan räknas till de absolut största förlorarna, partiet steg upp som en sol och föll samman som en pannkaka. Förklaringen till detta är förstås komplicerad, men en inte allt för kvalificerad gissning är att många EU-skeptiker höll sig hemma det här valet. Den tesen stärks onekligen också av att Vänsterpartiet backade rejält, och frågan är om Junilistan överhuvudtaget finns kvar om fem år. Jag är tveksam…
En annan orsak till partiets förfall är förstås det att partiets huvudfrågor överhuvudtaget inte debatterats, massmedia har mer eller mindre uppehållit sig i ämnen runt FRA-lagen, Pirate Bay och klimatförändringar. En annan svaghet hos partiet är att det saknas en samlad politik, precis som för Piratpartiet är det en slags plattform där väljare med – i många fall – vitt skilda politiska åsikter samlas. I år fanns det tydliga alternativ, t.ex. Miljöpartiet och Piratpartiet och kombinationen blev givetvis alldeles för svår för ett parti utan någon egentlig väljarbas.
Av uppstickarna så hamnade mycket fokus på Gudrun Schymans hobbyprojekt Feministiskt initiativ som bara fram till någon vecka före valet var helt uträknat. Helt plötsligt valde dock den förre medlemmen i ABBA, Björn Ulfselius att stödja partiet med en miljon kronor, och vips var partiet på alla löpsedlar. Den stora frågan är förstås hur pass impulsivt Ulfselius stöd egentligen var, men uppenbarligen drog det inte bara pengar till Schymans parti utan också väljare. Jag kan gott anta att det inte var lika muntert på Västerpartiets valvaka, en stor del av de som lade sin röst på partiet hade nog troligen istället lagt det på Vänsterpartiet.
Den stora frågan är förstås hur detta kommer att påverka nästa års riksdagsval, speciellt som man redan tidigare kan anta att många av partiets väljare då tidigare lagt sin röst på Vänsterpartiet. För Vänsterpartiet, som även troligen också tappat väljare till Miljöpartiet är nog Feministiskt initiativs framgångar inget man jublar ut, snarare tvärt om riskerar det att ytterligare gröpa ur partiets förtroende. Vänsterpartiet har en skakig historia de senaste åren, interna bråk och hot om utbrytarpartier har hängt över partiet en längre tid nu. Det blir onekligen något att bita i för Lars Ohly.
Så kommer vi då till det sista av uppstickarna, Sverigedemokraterna, valets svarta får massmedia samtidigt hatar men ändå inte kan låta bli. Till skillnad från de övriga öppet EU-fientliga partierna gick partiet starkt framåt från förra valet, då fick man 1,1% i år fick man 3,3% av rösterna. Nu kanske någon påpekar att siffrorna inte är speciellt långt ifrån vad man fick i riksdagsvalet, men med tanke på att Sverigedemokraterna till skillnad från både Junilistan och Vänsterpartiet ökade (och det kraftigt) så är det uppenbart att man delvis lyckats jaga ut väljarbasen till valurnorna.
Nu räckte det dock inte hela vägen, och skulden hamnar givetvis på Piratpartiet som uppenbarligen lyckades få en rad presumtiva Sverigedemokrater att lägga sin röst på dem istället. Även om Sverigedemokraterna säkerligen är besvikna över att man inte nådde hela vägen tror jag man ändå är rätt nöjda, partiet fick mycket uppmärksamhet i massmedia och lyckades tom få reklam i Aftonbladet (som dock skänkte pengarna till Expo). Jag tror dock att Sverigedemokraterna kommer att öka ytterligare till riksdagsvalet 2010, partiet har arbetat upp en organisation och jag tror också många som i Eu-valet röstade på Piratpartiet kommer återvända till Sverigedemokraterna när det vankas riksdagsval. Vi kan dessutom anta att många presumtiva Sverigedemokrater – i likhet med t.ex. Vänsterpartister – stannade hemma och struntade i helgens val.
Så vad blir då slutsatsen, ja det första är förstås att Piratpartiet inte kommer att kunna omvandla rösterna från parlamentsvalet till riksdagsvalet, det saknas en politisk bas inom rörelsen för det. Det ryms uppenbarligen allt från personer från en absoluta vänsterkanten till den absoluta högerkanten, att dessa skulle kunna samarbeta och skapa en trovärdig politisk agenda finns förstås inte.
Det andra är att Miljöpartiet stärkt sin position inom vänsteralliansen, och att man troligen ytterligare kommer att förstärka detta under riksdagsvalet. Vänsterpartiet går däremot en osäker framtid till mötes, partiet hotas nu inte bara av interna stridigheter, utan också från externa aktörer som Miljöpartiet och Feministiskt initiativ.
Det tredje är förstås att både Moderaterna och Socialdemokraterna står och stampar, de två stora partierna verkar dessutom mer intresserade av att sitta och ge varandra barnsliga tjuvknyp än att diskutera sakfrågorna.
Det sista är förstås att Sverigedemokraterna troligen kommer att vara ett riksdagsparti 2010, och att de nuvarande rikdagspartierna kommer ställas inför en helt ny riksdag.
No comments:
Post a Comment