Under den senaste veckan har den iranska huvudstaden Teheran skakats av våldsamma sammandrabbningar mellan kravallpolis, demonstranter och paramilitära grupperingar. Riktigt hur många som dödats, skadats eller gripits är okänd, de iranska myndigheterna har – tämligen effektivt – lagt locket på, och de västerländska journalister som är på plats är sedan länge starkt begränsade i sin möjlighet att utöva sitt yrke. Istället får såväl vi som läsare som diverse nyhetsredaktioner klara oss med det lilla som trots allt ändå sipprar ut, dels från nätet men också från filmer som tagits med mobilkameror.
Den officiella orsaken till kravallerna är det val som hölls förra helgen, ett val den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad vann tämligen komfortabelt. Det dröjde dock inte länge innan kritik fördes fram mot att valet inte gått rätt till, och konspirationsteorierna flödade. Ahmadinajadis främste motståndare Mir Hossein Mousavi gick snabbt ut och krävde att rösterna skulle räknas om, men väktarrådet (det andliga råd som egentligen styr Iran) sa nej. Väktarrådets negativa svar till Mousavi ledde till att tusentals iranier i Teheran begav sig ut på stan för att protestera, vilket ledde till att polisen snabbt slog ner protesterna. Sedan dess har Teheran skakats av återkommande demonstrationer och kravaller, vilket nu lett till vissa medgivande från väktarrådet att allt inte gått rätt till.
I Västeuropa har kravallerna mötts med stort intresse, och således fått stort utrymme. Det har förstås inte blivit sämre av att de iranska myndigheterna gjort allt de kan för att se till att minska nyhetsflödet, delvis med viss framgång. Såväl politiker som ledarskribenter har unisont ställt upp bakom demonstranterna, utan att någon egentligen analyserat precis vad det är som fått dem ut på gatorna. Det har till och med talats om att detta kan vara början på en ny iransk revolution, men jag är tveksam. Mousavi är ingen Khomeini, samt det faktum att såväl Ahmadinejad som väktarrådet har ett genuint stöd bland det iranska folket, speciellt då på landsbygden och bland de fattiga. Till detta ska också läggas Ahmadinejads utrikespolitik, där han gång efter annan visat att Iran inte tänker hunsas av omvärlden utan är beredd att gå sin egen väg. För till skillnad mot Shahen som anklagades, inte helt utan grund, för att vara Västvärlden lakej, kan Ahmadinejad konstatera att han varken går i USA:s eller Storbritanniens ledband. Sådant imponerar förstås i ett land med Irans historia…
Oavsett Ahmadinejads stöd hos befolkningen i stort så har förstås protesterna påverkat såväl honom som väkarrådets ställning. Vilket delvis bekräftas av väktarrådets slutsats att vissa oegentligheter gjorts, vilket jag dock inte tror kommer ge någon långvarig effekt annat än att några lokala statstjänstemän kommer avskedas eller åtalas.
Vad gäller protesterna i sig så tror jag egentligen de i många avseenden egentligen inte alls har något med Mousavis valförlust att göra. Jag är tämligen övertygad om att de flesta iranier, speciellt då i de större städerna, är mycket väl medvetna om vilka som egentligen styr showen. Jag tror snarare att det var en besvikelse över att det var så fruktansvärt uppenbart, och att många kanske – inte helt utan grund – kände sig förolämpade över valresultatet. Att Mousavi skulle förlora i sin egen valkrets, där större delen av befolkningen på ett eller annat sätt tillhör samma folkgrupp, skulle unisont ha lagt sin röst på Ahmadinejad är förstås orealistiskt. Det är uppenbart att de iranska valförrättarna varit lite för uppenbara med sitt valfusk, något som de säkerligen också kommer bannas för av väktarrådet.
Protesterna i Teheran väcker dock andra frågor, vet vi egentligen vilka som protesterar och varför? Hur länge kommer omvärlden bry sig om utvecklingen i Teheran, och kommer det bli som i andra fall att omvärlden tappar intresse så fort tårgasen skingrats. Hur många kan idag säga att de kommer ihåg protesterna i Tibet, Burma o.s.v. och vad de egentligen syftade till? Jag är tämligen övertygad att så fort tårgasen lagt sig kommer omvärlden tappa intresset för den aspekten på iransk politik, frågan rörande landets eventuella kärnvapen kommer förstås att vara i fokus. Jag är tämligen övertygad om att landet snart kommer göra Burma, Tibet, Thailand och så vidare sällskap i länder vi engagerat oss i, utan att egentligen sätta oss in i problematiken och sedan när tårgasen försvunnit tappat intresset.
Monday, June 22, 2009
Thursday, June 18, 2009
Uppehåll
Sitter och grottar ner mig i PHP, därav inaktiviteten när det gäller bloggandet. Men det ska förhoppningsvis ge sig efter midsommar, och då är det dags för ytterligare ett inlägg rörande någon historisk person, händelse eller kanske till och med byggnad. :)
Annars måste man ju onekligen fråga sig vart värmen tog vägen, svaret på den frågan är att den inte tog den rakaste vägen till Sverige. Men efter vissa virrfärder verkar nu i alla fall värmen kommit, om än det tog sin lilla tid. Så det är väl bara att hålla tummarna för att värmen stannar kvar nu, och gör det under en längre tid. :)
Tills dess, glad midsommar!
Annars måste man ju onekligen fråga sig vart värmen tog vägen, svaret på den frågan är att den inte tog den rakaste vägen till Sverige. Men efter vissa virrfärder verkar nu i alla fall värmen kommit, om än det tog sin lilla tid. Så det är väl bara att hålla tummarna för att värmen stannar kvar nu, och gör det under en längre tid. :)
Tills dess, glad midsommar!
Saturday, June 13, 2009
Hitlers villiga medhjälpare – Slovakien
I boken ”Hitler’s willing executioner” (1996) av Daniel Goldhagen lägger författaren fram den kontroversiella tesen att Tyskland var behäftad med en unik form av antisemitism, som gått i arv i den tyska folksjälen allt sedan Medeltiden. Denna unika form banade väg till Förintelsen, och skilde sig radikalt åt från antisemitismen i övriga Europa, enligt Goldhagen fanns ett brett stöd för den nazistiska hållningen visavi judarna och att gjorde att de mer än villigt godtog nazisternas syn och deltog i mördandet.
Boken mottogs givetvis med blandade reaktioner, men inom akademiska kretsar mötte Goldhagens teser stark kritik, inte minst från Raul Hillberg (vars bok ”The destruction of the european jews” anses vara standardverket i ämnet) och Christopher Browning (författaren till ”Ordinary men”, ett annat standardverk om en polisbataljon från Hamburg och dess medverkan i Förintelsen). Personligen finner jag Goldhagens bok tendentiös och att Goldhagen blundar – eller helt sonika struntar – i att antisemitismen var minst lika utbredd i länder som Frankrike eller valfritt land i Östeuropa som Tyskland. Goldhagen blundar dessutom för det faktum att Hitler och nazisterna sällan hade speciellt svårt att hitta lokala medlöpare i de länder man ockuperade, i mångt och mycket möjliggjordes Förintelsen tack vare detta bistånd. Och även om tyskarna i vissa fall öppet uppmuntrade dessa medlöpare, återfanns det de som helt på eget bevåg bistod tyskarna, ett av de kanske minst kända av dessa var Slovakien.
Efter det första världskriget hade Tjeckoslovakien bildats av områden från både Österrike och Ungern, en statsbildning som på pappret såg förhållandevis lyckat ut. För även om det fanns en rad likheter, återfanns det stora politiska och – inte minst – ekonomiska skillnader. Till skillnad från de tjeckiska delarna, som tidigare tillhört Österrike, så var de slovakiska delarna, som tidigare tillhört Ungern, ekonomiskt eftersatta. De ekonomiska och politiska skillnaderna återspeglades även i den tjeckoslovakiska armén, som nästan helt dominerades av tjeckiska – och en och annan etnisk tysk – officerare.
De slovakiska kraven på utökad självständighet visavi Prag avvisades, och under början av 1920-talet bildades det ultranationalistiska och konservativa partiet det Slovakiska folkpartiet. Oroade över utveckling höll tjeckoslovakiska myndigheter koll på partiet och dess paramilitära milis (Rodobrana, Nationens försvar), som hämtat inspiration från de italienska svartskjortorna och slutligen förbjöds 1927. Partiet fortsatte dock att verka, men utan några större framgångar, det dröjde ända fram till slutet av 1930-talet innan partiet på allvar började få genomslag.
Vid det här laget hade Tyskland i mångt och mycket konkurrerat ut Italiens försök att dominera de fascist- och nazistinspirerade partier som växt upp i Östeuropa, något som också passade in i deras försök att vinna inflytande i östra Europa. Ett av de partier som fångade tyskarnas intresse var förstås det slovakiska folkpartiet, och under uppladdningen inför den förväntade invasionen av Tjeckoslovakien stärktes kontakterna. Nu blev aldrig invasionen av, ett hastigt iordningsställt möte i München avvärjde konflikten och världen kunde andas ut.
I Prag mottogs dock inte nyheterna alls med samma glädje, i ett slag – utan att de tjeckoslovakiska delegaterna i München överhuvudtaget rådfrågats – hade landet förlorat viktiga försvarsanläggningar och stora delar av sin industrinäring. Situationen blev inte heller bättre av att styrkeförhållandet mellan slovakerna och tjeckerna rubbades, i ett försök att bibehålla statsbildningen så fick Slovakien en långgående autonomi.
Våren 1939 hade dock Adolf Hitler bestämt sig för att helt sonika ockupera Tjeckoslovakien, och tyskarna började nu sätta press på slovakerna att agera. Oroade över utvecklingen valde Prag att helt enkelt upplösa det slovakiska parlamentet, men åtgärden spädde bara på irritationen i Bratislava och stärkte de separatistiska grupperna. Den 13 mars bjöd Adolf Hitler den nyligen avsatte slovakiske premiärministern Josef Tiso till Berlin, här ställde Hitler förklarade att om Tiso inte förklarade Slovakien självständigt så hade Tyskland inga möjligheter att skydda slovakerna.
Mitt under mötet förklarade den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop att ungerska styrkor stod redo att angripa Slovakien vid en eventuell tysk invasion. Trots dessa förtäckta hot från tyskarna ansåg dock Tiso att han själv inte kunde ta ett sådant beslut, utan att han behövde godkännande från det slovakiska parlamentet. Väl tillbaka i Bratislava sammankallade Tiso det slovakiska parlamentet för att ta ställning till det tyska kravet, men först efter att ledaren för de etniska tyskarna, Franz Karmasin, påtalat att om inte parlamentet godkände Hitlers plan skulle Slovakien delas mellan Tyskland och Ungern. Efter Karmasins hot beslutade parlamentet enhälligt att utropa Slovakien självständigt, och Tiso valdes till landets premiärminister och president (han överlämnade dock posten som premiärminister till Vojtech Tuka i slutet av oktober 1939). Dagen efter skickade Tiso ett telegram (som tyskarna själva gett till slovakerna) till Berlin där han bad om hjälp från tyskarna att försvara det självständiga landet, en förfrågan som Tyskland givetvis biföll och fick på detta viset en orsak att helt annektera Tjeckoslovakien.
Ironiskt nog realiserades både von Ribbentrop och Karmasins hot inför Tiso och det slovakiska parlamentet. Ungern annekterade först delar de rutenska Karpaterna för att den 23 mars invadera Slovakien. Kriget mellan Slovakien och Ungern blev dock kortvarigt, och efter tysk medling tvingades Slovakien avträda ytterligare områden till Ungern. Hotet från Ungern gjorde att Tyskland kunde knyta den nya republiken närmare sig, och landet som endast erkändes av en handfull länder blev en fullvärdig axelmakt.
Slovakiska styrkor deltog i såväl invasionen av Polen som Sovjetunionen, där slovakiska soldater användes både vid fronten och för att säkra de bakre linjerna. Men det var inte landets vilja att bistå den tyska krigsmakten som gjort landet ökänt, istället var det behandlingen av landets judar som för evigt befläckat landets historia.
Sommaren 1941 stod Tyskland på höjden av sin framgång, och landet kontrollerade stora delar av Västeuropa och Sovjetunionen såg nu ut att vara på fallrepet efter att ha åsamkats enorma förluster i män och material. Men framgångarna hade också ett pris, kriget på östfronten hade varit kostsammare än tyskarna förväntat och den tyska industrin led stor brist på arbetskraft. Försöken att locka till sig frivilliga gästarbetare, främst då från de ockuperade länderna, hade visat sig varit föga framgångsrika. Strikta förhållningsregler, långa arbetsdagar, undermåliga bostäder och låga löner gjorde att få frivilligt valde att resa till Tyskland för att arbeta.
Inte heller visade sig försöken att använda de hundratusentals sovjetiska krigsfångar man tagit under sommaren speciellt framgångsrikt, månader av vanskötsel i de överfulla fånglägren hade onekligen tagit ut sin rätt. Man började nu vända sig till sina allierade, bland annat då Slovakien, för att få möjlighet att rekrytera arbetare där. De slovakiska myndigheterna var dock inte alls roade av de tyska förfrågningarna, speciellt som man oroade sig över hur det skulle kunna påverka den – visserligen lilla – slovakiska industrin och krigsmakten. De enda slovakerna ansåg sig kunna avvara var landets judar, men på ett villkor att familjerna fick följa med.
Tyskarna avvisade det slovakiska förslaget, man behövde män i arbetsför ålder, inte kvinnor, barn, sjuka och gamla. Inte helt utan grund misstänkte tyskarna att slovakerna helt enkelt försökte göra sig av sin oproduktiva befolkning och lasta över problemet på tyskarna.
Även om det är rimligt att anta att det fanns en pragmatisk orsak till förslaget, så kan man inte blunda för de antisemitiska åsikter som genomsyrade republiken. Redan under 1920-talet hade det slovakiska folkpartiet och dess milis använt sig av en antisemitisk diskurs, något som knappast minskat i och med de allt intimare kontakterna med Nazityskland. I efterdyningarna till självständigheten röstade det slovakiska parlamentet, utan någon uppenbar påverkan från Tyskland, igenom en rad lagar riktade mot landets judiska befolkning. I september 1941 infördes ytterligare inskränkningar då det slovakiska parlamentet godkände en lagstiftning som i många delar var starkt påverkad av de tyska Nürnberglagarna. Slovakiska judar tvingades bära ett gult armband, förbjöds ingå äktenskap med icke-judar och inneha vissa typer av jobb. De slovakiska myndigheterna lät i oktober förvisa runt 15000 judar från Bratislava, majoriteten av dessa förpassades till koncentrationsläger som bevakades av manskap från Hlinkagardet. Här utsattes interna för godtycklig behandling av vakterna som misshandlade, rånade internerna och utsatte släktingar till interna för utpressning genom att begära enorma lösensummor för de deporterade. Men även om denna situation var outhärdlig för många judar så skulle den snart bli ännu värre…
I ett av de många koncentrationsläger tyskarna satt upp i Generalguvernementet hade delar av manskapet, till stora delar på eget initiativ, under hösten 1941 inlett ett småskaligt experiment med att gasa ihjäl sjuka fångar istället för att skjuta dem. Trots vissa tillkortakommande hade försöken i stort varit framgångsrika, men eftersom de genomfördes mitt i lägret var möjligheten att utöka kapaciteten begränsad. Försöken i koncentrationslägret utanför det polska samhället Oświęcim skulle snart utökas, men först efter ett ökänt möte i den fashionabla Berlinförorten Wannsee.
Här hölls i januari 1942 ett möte rörande utvecklingen på östfronten, det var dock inte det allt mer prekära militära läget på östfronten som avhandlades. Istället inriktade sig mötet bland annat på hur man skulle effektivisera de så kallade insatsförbandens aktioner, vilka sedan den tyska invasionen av Sovjetunionen avrättat runt en miljon sovjetiska judar genom massavrättningar. Trots detta ansågs insatsförbandens aktiviteter vara alldeles för ineffektiva, inte minst på grund av de enorma psykiska ansträngningar det utsatte manskapet för. Som en effekt av mötet beslöt man sig för att satsa på de försök som utförts i lägret utanför Oświęcim, eller som det hette på tyska – Auschwitz.
Men mötet skulle också direkt påverka de slovakiska judarna, och under mötet beslöt man sig för att inte bara begränsa avrättningarna till sovjetiska judar, utan judar i hela Europa. Helt plötsligt blev det slovakiska förslaget om att låta tyskarna även få tillgång till icke-arbetsföra judar intressant, och under våren 1942 reste en tysk representant till Bratislava för att förhandla fram ett avtal mellan de båda länderna.
Under förhandlingarna erbjöd de slovakiska myndigheterna 20 000 arbetsföra judar med familj, men de tyska kraven på ”varenda slovakisk jude” bifölls utan större protester. Slovakerna gick med på att betala 500 tyska riksmark för varje icke-arbetsför jude, det enda kravet var att judarna aldrig mer skulle återvända till Slovakien. De tyska förhandlarna, väl medvetna om att Auschwitz lägerkommendant Rudolf Höss precis avslutat arbetet med ett nytt läger utanför den oansenliga byn Birkenau enkom för att gasa ihjäl icke-arbetsföra interner, kunde intyga slovakerna att de aldrig mer skulle återse judarna som skulle deporteras österut.
Hur pass mycket de slovakiska förhandlarna kände till om tyskarnas egentliga planer för de slovakiska judarna är okänt, men det är mycket möjligt att de var mycket väl medvetna om det öde som drabbat de sovjetiska judarna. Man behöver således inte alldeles för mycket fantasi för att inse att de säkerligen genomskådade de tyska påståendena, men att de trots detta valde att bistå tyskarna.
De första transporterna lämnade Slovakien i mars 1942, efter en lång tågresa utan vatten och mat anlände tåget till den snabbt iordningställda järnvägsstationen utanför Birkenau. Under våldsamma förhållanden jagades judarna ut ur vagnarna, efter att vakterna gallrat ut arbetsföra judar fördes de övriga till det så kallade ”lilla vita huset”, en stuga som byggts om till gaskammare. Det var alltså i denna, då okända by, som den slutgiltiga lösningen på allvar inleddes, och offren var inte tyska judar, utan slovakiska som sålts av de cyniska slovakiska regeringstjänstemännen. Ryktena om vad som hände i Polen nådde dock snabbt Slovakien, och efter hård kritik från både inflytelserika judiska familjer och den katolska kyrkan stoppades deporteringarna i oktober 1942. Vid det här laget hade dock över 58 000 slovakiska judar deporterats, de flesta till Auschwitz där de dödats inom loppet av bara några timmar efter ankomsten.
Hotet mot de slovakiska judarna var dock inte undanröjt, hösten 1944 bröt ett uppror ut i Slovakien som snabbt slogs ner av de tyska styrkorna med hjälp av de kvarvarande medlemmarna ur Hlinkagardet. Efter att striderna avslutats ockuperade tyskarna republiken och ytterligare 18 000 slovakiska judar deporterades eller sattes i interneringsläger. Av en förkrigspopulation på 135 000 fanns i maj 1945 endast 25 000 kvar, de allra flesta av dessa hade antingen mördats i koncentrationsläger eller förintelseläger runt om i Polen.
Boken mottogs givetvis med blandade reaktioner, men inom akademiska kretsar mötte Goldhagens teser stark kritik, inte minst från Raul Hillberg (vars bok ”The destruction of the european jews” anses vara standardverket i ämnet) och Christopher Browning (författaren till ”Ordinary men”, ett annat standardverk om en polisbataljon från Hamburg och dess medverkan i Förintelsen). Personligen finner jag Goldhagens bok tendentiös och att Goldhagen blundar – eller helt sonika struntar – i att antisemitismen var minst lika utbredd i länder som Frankrike eller valfritt land i Östeuropa som Tyskland. Goldhagen blundar dessutom för det faktum att Hitler och nazisterna sällan hade speciellt svårt att hitta lokala medlöpare i de länder man ockuperade, i mångt och mycket möjliggjordes Förintelsen tack vare detta bistånd. Och även om tyskarna i vissa fall öppet uppmuntrade dessa medlöpare, återfanns det de som helt på eget bevåg bistod tyskarna, ett av de kanske minst kända av dessa var Slovakien.
Efter det första världskriget hade Tjeckoslovakien bildats av områden från både Österrike och Ungern, en statsbildning som på pappret såg förhållandevis lyckat ut. För även om det fanns en rad likheter, återfanns det stora politiska och – inte minst – ekonomiska skillnader. Till skillnad från de tjeckiska delarna, som tidigare tillhört Österrike, så var de slovakiska delarna, som tidigare tillhört Ungern, ekonomiskt eftersatta. De ekonomiska och politiska skillnaderna återspeglades även i den tjeckoslovakiska armén, som nästan helt dominerades av tjeckiska – och en och annan etnisk tysk – officerare.
De slovakiska kraven på utökad självständighet visavi Prag avvisades, och under början av 1920-talet bildades det ultranationalistiska och konservativa partiet det Slovakiska folkpartiet. Oroade över utveckling höll tjeckoslovakiska myndigheter koll på partiet och dess paramilitära milis (Rodobrana, Nationens försvar), som hämtat inspiration från de italienska svartskjortorna och slutligen förbjöds 1927. Partiet fortsatte dock att verka, men utan några större framgångar, det dröjde ända fram till slutet av 1930-talet innan partiet på allvar började få genomslag.
Vid det här laget hade Tyskland i mångt och mycket konkurrerat ut Italiens försök att dominera de fascist- och nazistinspirerade partier som växt upp i Östeuropa, något som också passade in i deras försök att vinna inflytande i östra Europa. Ett av de partier som fångade tyskarnas intresse var förstås det slovakiska folkpartiet, och under uppladdningen inför den förväntade invasionen av Tjeckoslovakien stärktes kontakterna. Nu blev aldrig invasionen av, ett hastigt iordningsställt möte i München avvärjde konflikten och världen kunde andas ut.
I Prag mottogs dock inte nyheterna alls med samma glädje, i ett slag – utan att de tjeckoslovakiska delegaterna i München överhuvudtaget rådfrågats – hade landet förlorat viktiga försvarsanläggningar och stora delar av sin industrinäring. Situationen blev inte heller bättre av att styrkeförhållandet mellan slovakerna och tjeckerna rubbades, i ett försök att bibehålla statsbildningen så fick Slovakien en långgående autonomi.
Våren 1939 hade dock Adolf Hitler bestämt sig för att helt sonika ockupera Tjeckoslovakien, och tyskarna började nu sätta press på slovakerna att agera. Oroade över utvecklingen valde Prag att helt enkelt upplösa det slovakiska parlamentet, men åtgärden spädde bara på irritationen i Bratislava och stärkte de separatistiska grupperna. Den 13 mars bjöd Adolf Hitler den nyligen avsatte slovakiske premiärministern Josef Tiso till Berlin, här ställde Hitler förklarade att om Tiso inte förklarade Slovakien självständigt så hade Tyskland inga möjligheter att skydda slovakerna.
Mitt under mötet förklarade den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop att ungerska styrkor stod redo att angripa Slovakien vid en eventuell tysk invasion. Trots dessa förtäckta hot från tyskarna ansåg dock Tiso att han själv inte kunde ta ett sådant beslut, utan att han behövde godkännande från det slovakiska parlamentet. Väl tillbaka i Bratislava sammankallade Tiso det slovakiska parlamentet för att ta ställning till det tyska kravet, men först efter att ledaren för de etniska tyskarna, Franz Karmasin, påtalat att om inte parlamentet godkände Hitlers plan skulle Slovakien delas mellan Tyskland och Ungern. Efter Karmasins hot beslutade parlamentet enhälligt att utropa Slovakien självständigt, och Tiso valdes till landets premiärminister och president (han överlämnade dock posten som premiärminister till Vojtech Tuka i slutet av oktober 1939). Dagen efter skickade Tiso ett telegram (som tyskarna själva gett till slovakerna) till Berlin där han bad om hjälp från tyskarna att försvara det självständiga landet, en förfrågan som Tyskland givetvis biföll och fick på detta viset en orsak att helt annektera Tjeckoslovakien.
Ironiskt nog realiserades både von Ribbentrop och Karmasins hot inför Tiso och det slovakiska parlamentet. Ungern annekterade först delar de rutenska Karpaterna för att den 23 mars invadera Slovakien. Kriget mellan Slovakien och Ungern blev dock kortvarigt, och efter tysk medling tvingades Slovakien avträda ytterligare områden till Ungern. Hotet från Ungern gjorde att Tyskland kunde knyta den nya republiken närmare sig, och landet som endast erkändes av en handfull länder blev en fullvärdig axelmakt.
Slovakiska styrkor deltog i såväl invasionen av Polen som Sovjetunionen, där slovakiska soldater användes både vid fronten och för att säkra de bakre linjerna. Men det var inte landets vilja att bistå den tyska krigsmakten som gjort landet ökänt, istället var det behandlingen av landets judar som för evigt befläckat landets historia.
Sommaren 1941 stod Tyskland på höjden av sin framgång, och landet kontrollerade stora delar av Västeuropa och Sovjetunionen såg nu ut att vara på fallrepet efter att ha åsamkats enorma förluster i män och material. Men framgångarna hade också ett pris, kriget på östfronten hade varit kostsammare än tyskarna förväntat och den tyska industrin led stor brist på arbetskraft. Försöken att locka till sig frivilliga gästarbetare, främst då från de ockuperade länderna, hade visat sig varit föga framgångsrika. Strikta förhållningsregler, långa arbetsdagar, undermåliga bostäder och låga löner gjorde att få frivilligt valde att resa till Tyskland för att arbeta.
Inte heller visade sig försöken att använda de hundratusentals sovjetiska krigsfångar man tagit under sommaren speciellt framgångsrikt, månader av vanskötsel i de överfulla fånglägren hade onekligen tagit ut sin rätt. Man började nu vända sig till sina allierade, bland annat då Slovakien, för att få möjlighet att rekrytera arbetare där. De slovakiska myndigheterna var dock inte alls roade av de tyska förfrågningarna, speciellt som man oroade sig över hur det skulle kunna påverka den – visserligen lilla – slovakiska industrin och krigsmakten. De enda slovakerna ansåg sig kunna avvara var landets judar, men på ett villkor att familjerna fick följa med.
Tyskarna avvisade det slovakiska förslaget, man behövde män i arbetsför ålder, inte kvinnor, barn, sjuka och gamla. Inte helt utan grund misstänkte tyskarna att slovakerna helt enkelt försökte göra sig av sin oproduktiva befolkning och lasta över problemet på tyskarna.
Även om det är rimligt att anta att det fanns en pragmatisk orsak till förslaget, så kan man inte blunda för de antisemitiska åsikter som genomsyrade republiken. Redan under 1920-talet hade det slovakiska folkpartiet och dess milis använt sig av en antisemitisk diskurs, något som knappast minskat i och med de allt intimare kontakterna med Nazityskland. I efterdyningarna till självständigheten röstade det slovakiska parlamentet, utan någon uppenbar påverkan från Tyskland, igenom en rad lagar riktade mot landets judiska befolkning. I september 1941 infördes ytterligare inskränkningar då det slovakiska parlamentet godkände en lagstiftning som i många delar var starkt påverkad av de tyska Nürnberglagarna. Slovakiska judar tvingades bära ett gult armband, förbjöds ingå äktenskap med icke-judar och inneha vissa typer av jobb. De slovakiska myndigheterna lät i oktober förvisa runt 15000 judar från Bratislava, majoriteten av dessa förpassades till koncentrationsläger som bevakades av manskap från Hlinkagardet. Här utsattes interna för godtycklig behandling av vakterna som misshandlade, rånade internerna och utsatte släktingar till interna för utpressning genom att begära enorma lösensummor för de deporterade. Men även om denna situation var outhärdlig för många judar så skulle den snart bli ännu värre…
I ett av de många koncentrationsläger tyskarna satt upp i Generalguvernementet hade delar av manskapet, till stora delar på eget initiativ, under hösten 1941 inlett ett småskaligt experiment med att gasa ihjäl sjuka fångar istället för att skjuta dem. Trots vissa tillkortakommande hade försöken i stort varit framgångsrika, men eftersom de genomfördes mitt i lägret var möjligheten att utöka kapaciteten begränsad. Försöken i koncentrationslägret utanför det polska samhället Oświęcim skulle snart utökas, men först efter ett ökänt möte i den fashionabla Berlinförorten Wannsee.
Här hölls i januari 1942 ett möte rörande utvecklingen på östfronten, det var dock inte det allt mer prekära militära läget på östfronten som avhandlades. Istället inriktade sig mötet bland annat på hur man skulle effektivisera de så kallade insatsförbandens aktioner, vilka sedan den tyska invasionen av Sovjetunionen avrättat runt en miljon sovjetiska judar genom massavrättningar. Trots detta ansågs insatsförbandens aktiviteter vara alldeles för ineffektiva, inte minst på grund av de enorma psykiska ansträngningar det utsatte manskapet för. Som en effekt av mötet beslöt man sig för att satsa på de försök som utförts i lägret utanför Oświęcim, eller som det hette på tyska – Auschwitz.
Men mötet skulle också direkt påverka de slovakiska judarna, och under mötet beslöt man sig för att inte bara begränsa avrättningarna till sovjetiska judar, utan judar i hela Europa. Helt plötsligt blev det slovakiska förslaget om att låta tyskarna även få tillgång till icke-arbetsföra judar intressant, och under våren 1942 reste en tysk representant till Bratislava för att förhandla fram ett avtal mellan de båda länderna.
Under förhandlingarna erbjöd de slovakiska myndigheterna 20 000 arbetsföra judar med familj, men de tyska kraven på ”varenda slovakisk jude” bifölls utan större protester. Slovakerna gick med på att betala 500 tyska riksmark för varje icke-arbetsför jude, det enda kravet var att judarna aldrig mer skulle återvända till Slovakien. De tyska förhandlarna, väl medvetna om att Auschwitz lägerkommendant Rudolf Höss precis avslutat arbetet med ett nytt läger utanför den oansenliga byn Birkenau enkom för att gasa ihjäl icke-arbetsföra interner, kunde intyga slovakerna att de aldrig mer skulle återse judarna som skulle deporteras österut.
Hur pass mycket de slovakiska förhandlarna kände till om tyskarnas egentliga planer för de slovakiska judarna är okänt, men det är mycket möjligt att de var mycket väl medvetna om det öde som drabbat de sovjetiska judarna. Man behöver således inte alldeles för mycket fantasi för att inse att de säkerligen genomskådade de tyska påståendena, men att de trots detta valde att bistå tyskarna.
De första transporterna lämnade Slovakien i mars 1942, efter en lång tågresa utan vatten och mat anlände tåget till den snabbt iordningställda järnvägsstationen utanför Birkenau. Under våldsamma förhållanden jagades judarna ut ur vagnarna, efter att vakterna gallrat ut arbetsföra judar fördes de övriga till det så kallade ”lilla vita huset”, en stuga som byggts om till gaskammare. Det var alltså i denna, då okända by, som den slutgiltiga lösningen på allvar inleddes, och offren var inte tyska judar, utan slovakiska som sålts av de cyniska slovakiska regeringstjänstemännen. Ryktena om vad som hände i Polen nådde dock snabbt Slovakien, och efter hård kritik från både inflytelserika judiska familjer och den katolska kyrkan stoppades deporteringarna i oktober 1942. Vid det här laget hade dock över 58 000 slovakiska judar deporterats, de flesta till Auschwitz där de dödats inom loppet av bara några timmar efter ankomsten.
Hotet mot de slovakiska judarna var dock inte undanröjt, hösten 1944 bröt ett uppror ut i Slovakien som snabbt slogs ner av de tyska styrkorna med hjälp av de kvarvarande medlemmarna ur Hlinkagardet. Efter att striderna avslutats ockuperade tyskarna republiken och ytterligare 18 000 slovakiska judar deporterades eller sattes i interneringsläger. Av en förkrigspopulation på 135 000 fanns i maj 1945 endast 25 000 kvar, de allra flesta av dessa hade antingen mördats i koncentrationsläger eller förintelseläger runt om i Polen.
Thursday, June 11, 2009
Terminator Salvation
Var på den senaste Terminator filmen och, nja jag kan inte direkt påstå att jag var speciellt imponerad. Visst, det är schyssta specialeffekter men tyvärr håller inte berättelsen hela vägen och på slutet blir det upprepningar från de tre föregångarna.
Betyg: En svag 3
Betyg: En svag 3
Wednesday, June 10, 2009
Hells Kitchen
Satt igår och slötittade på Hells Kitchen, en realitysåpa i stil med Robinsson, fast istället för att bo på en ogästvänlig ö så bor deltagarna ovanpå en restuarang som styrs av Gordon Ramsey. Nu är jag dock medveten om att Ramsey är en skicklig kock, men också verkar vara en tvättäkta skithög. Den stora fråga som programmet ställde var det var som fick folk att besöka Ramseys tillhåll, och även om de nu slipper betala så vette fan om jag skulle besöka stället. Visst maten är säkerligen förträfflig, men det är frågan om det uppvägs av Ramseys agerande som mer för tankarna till en osnuten tre åring på ett valfritt dagis än en vuxen människan.
Nu är jag iofs ingen ängel, jag svär gärna och ofta, men att använda ordet "Fuck" mellan var och varannat ord är lite starkt, tom för mig.
Ramsey får vara vilken stjärnkock han vill, men för mig är bara en "fucking twat" som borde få en rejäl dagsedel.
Nu är jag iofs ingen ängel, jag svär gärna och ofta, men att använda ordet "Fuck" mellan var och varannat ord är lite starkt, tom för mig.
Ramsey får vara vilken stjärnkock han vill, men för mig är bara en "fucking twat" som borde få en rejäl dagsedel.
Tuesday, June 9, 2009
Reflektioner runt EU-valet
Så var då EU valet avklarat och trots en fullständigt ointressant valrörelse och massiva försök från såväl parlamentet, politiker och massmedia var intresset (som vanligt) rekordlågt. Knappt 44 procent av väljarna i Sverige valde att släpa sig till valurnorna, och parlamentets försök att skapa någon form av legitimitet har återigen fått sig en rejäl knäck. Det är uppenbart att EU:s förda politik har litet, eller inget, stöd bland Europas befolkning.
Riktigt hur EU nu ska tackla problemet, speciellt eftersom EU står inför en rad viktiga vägskäl, ska unionen utökas med Turkiet, när kommer Lissabonfördraget att kunna ratificeras och vad händer om Irland röstar nej? Inte heller förbättras situationen av den pågående ekonomiska krisen, en kris som visat på att tanken om ett enat Europa i själva verket inte alls är speciellt djupgående. Till allt detta ska den uppseglande politiska krisen i Storbritannien, som nu verkar fälla Gordon Brown, läggas och Torries hot om att ha en folkomröstning om Lissabonfördraget. EU står således inför en rad svåra beslut samtidigt som det är uppenbart att Europas befolkning inte riktigt står bakom tankarna.
Tillbaka i Sverige så kan man bara konstatera att valets två stora vinnare var Miljöpartiet och Piratpartiet, ett enfrågeparti som skapats i svallvågorna av debatterna runt FRA lagen och domen mot the Pirate Bay. Valet stora förlorare var Junilistan som åkte ur parlamentet och Vänsterpartiet som fick se sitt stöd näst intill utraderat. Att både MP och PP skulle göra bra ifrån sig var dock, anser jag, inte så underligt. Båda partierna har dragit fördel av den senaste tidens debatt och i MP:s fall tror jag också att partiet dragit nytta av att man skippat kravet på ett utträde från EU, något som jag däremot tror skadat V.
Både Socialdemokraterna och Moderaterna gjorde ett rätt modest val, och förändringarna är så pass små och obetydliga att det är svårt att riktigt dra några större slutsatser av dem. Det enda man kan konstatera är att Sahlin har svårt att riktigt väcka väljarnas intresse och att Reinfeldeffekten uteblivit och kanske också är slut. Av de övriga partierna så gjorde Folkpartiet en överraskande bra val samtidigt som både Centern och Kristdemokraterna även de hade svårt att riktigt attrahera väljarna. I FP:s fall så får man nog konstatera att uppmärksamheten runt Marit Paulsen varit till deras fördel och säkerligen förklarar delar av deras framgångar.
I övrigt så kan man konstatera att både Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ inte lyckades nå upp till fyra procentspärren, trots att FI gjorde en stark upphämtning på slutet.
Vad kan man då dra för inrikespolitiska slutsatser av valet? Ja det är förstås svårt att säga, speciellt som valet ibland har en lite oseriös stämpel över sig, även bland politiker och politiska analytiker. En åsikt som jag anser förstärks av Piratpartiets framgångar, som trots allt måste ses som ett utslag av en av politikerförakt mer än någon politisk övertygelse. Inom partiet återfinns ett brett spektrum av politiska åsikter, och jag är rätt övertygad om att ledningens ultraliberala åsikter inte riktigt överensstämmer med partiets väljare i stort. Även om frågor om den personliga integriteten är viktiga och säkerligen har ett djupt förankrat stöd bland många yngre, och även äldre, så är det nog inte riktigt tillräckligt för att bilda ett seriöst parti. Risken är tämligen uppenbar att många av partiets väljare inte kommer att lägga sina röster på Partipartiet i nästa års riksdagsval, utan att man då hellre lägger sin röst på ett parti med åsikter mer i linje med sina egna. Så nej, några pirater i riksdagen lär vi inte få se.
Men valets riktiga segrare var nog ändå Miljöpartiet, och det är mycket möjligt att partiet faktiskt kan dra inrikespolitiska fördelar av sin framgång. Jag tror mycket av partiets framgångar kan förklaras dels i debatten runt miljön, men också av att Miljöpartiet de facto lyckats förvandla sig till ett mer seriöst parti. En annan orsak är utan tvekan partiets ställningstagande för ett svenskt medlemskap i EU, och att man på så sätt gjort det meningsfullt att rösta på partiet. Varför rösta på ett parti i parlamentet som vill gå ur EU? Det är mycket troligt att Miljöpartiet nu kommer stärka sin roll, på Vänsterpartiets bekostnad, inom vänsteralliansen, speciellt som partiet nu gjort två starka val på raken, något som säkerligen också påverkar partiets självförtroende.
Självförtroende är uppenbarligen något som Vänsterpartiet lider akut brist på, och även om man givetvis förlorade en hel del röster pga röstskolk, om man nu inte gillar EU så finns det förstås små eller inga orsaker att rösta. Partiets hållning visavi EU är anser jag partiets stora svaghet, och i kombination med Piratpartiet och Miljöpartiets kovändning i frågan så saknades något egentligt incitament att rösta på partiet. Det är också troligt att anta att många väljare också valt att lägga sin röst på Feministiskt Initiativ, och frågan är nu lite hur Vänsterpartiet ska tackla problemet att man förlorar väljare till både Miljöpartiet och FI.
För de två stora giganterna Socialdemokraterna och Moderaterna var valresultatet troligen besvärande, båda partierna har svårt att lyfta i parlamentsvalen. Samtidigt så skapar knappast partiernas resultat inget större firande eller deppande, de är båda starkt begränsade och säger absolut ingenting. För Mona Sahlin var det säkerligen skönt att äntligen få lite positiva siffror, men samtidigt måste det konstateras att siffrorna knappast kan ses som speciellt smickrande. Det lär inte heller stärka hennes roll och lyckas hon inte vända trenden ser jag det som mycket möjligt att vi kommer få en ny partiledare i det Socialdemokratiska partiet efter nästa val. Någon Sahlineffekt har uteblivit och hennes självsäkerhet till trots så kan varken hon eller partiet vara speciellt glada över valresultatet.
Men även inom Moderaterna lär resultatet inte mötas av några större glädjescener, något bottenresultat blev det inte, men det var långt ifrån den interna prognosen på runt 30 procentenheter av väljarna. Både Sahlin och Reinfeldt har således en hel del att betänka till hösten 2010, och även det faktum att några av deras småallierade gjort mindre lyckade val.
Av de partier som inte tog sig in i parlamentet så får givetvis Junilistan räknas till de absolut största förlorarna, partiet steg upp som en sol och föll samman som en pannkaka. Förklaringen till detta är förstås komplicerad, men en inte allt för kvalificerad gissning är att många EU-skeptiker höll sig hemma det här valet. Den tesen stärks onekligen också av att Vänsterpartiet backade rejält, och frågan är om Junilistan överhuvudtaget finns kvar om fem år. Jag är tveksam…
En annan orsak till partiets förfall är förstås det att partiets huvudfrågor överhuvudtaget inte debatterats, massmedia har mer eller mindre uppehållit sig i ämnen runt FRA-lagen, Pirate Bay och klimatförändringar. En annan svaghet hos partiet är att det saknas en samlad politik, precis som för Piratpartiet är det en slags plattform där väljare med – i många fall – vitt skilda politiska åsikter samlas. I år fanns det tydliga alternativ, t.ex. Miljöpartiet och Piratpartiet och kombinationen blev givetvis alldeles för svår för ett parti utan någon egentlig väljarbas.
Av uppstickarna så hamnade mycket fokus på Gudrun Schymans hobbyprojekt Feministiskt initiativ som bara fram till någon vecka före valet var helt uträknat. Helt plötsligt valde dock den förre medlemmen i ABBA, Björn Ulfselius att stödja partiet med en miljon kronor, och vips var partiet på alla löpsedlar. Den stora frågan är förstås hur pass impulsivt Ulfselius stöd egentligen var, men uppenbarligen drog det inte bara pengar till Schymans parti utan också väljare. Jag kan gott anta att det inte var lika muntert på Västerpartiets valvaka, en stor del av de som lade sin röst på partiet hade nog troligen istället lagt det på Vänsterpartiet.
Den stora frågan är förstås hur detta kommer att påverka nästa års riksdagsval, speciellt som man redan tidigare kan anta att många av partiets väljare då tidigare lagt sin röst på Vänsterpartiet. För Vänsterpartiet, som även troligen också tappat väljare till Miljöpartiet är nog Feministiskt initiativs framgångar inget man jublar ut, snarare tvärt om riskerar det att ytterligare gröpa ur partiets förtroende. Vänsterpartiet har en skakig historia de senaste åren, interna bråk och hot om utbrytarpartier har hängt över partiet en längre tid nu. Det blir onekligen något att bita i för Lars Ohly.
Så kommer vi då till det sista av uppstickarna, Sverigedemokraterna, valets svarta får massmedia samtidigt hatar men ändå inte kan låta bli. Till skillnad från de övriga öppet EU-fientliga partierna gick partiet starkt framåt från förra valet, då fick man 1,1% i år fick man 3,3% av rösterna. Nu kanske någon påpekar att siffrorna inte är speciellt långt ifrån vad man fick i riksdagsvalet, men med tanke på att Sverigedemokraterna till skillnad från både Junilistan och Vänsterpartiet ökade (och det kraftigt) så är det uppenbart att man delvis lyckats jaga ut väljarbasen till valurnorna.
Nu räckte det dock inte hela vägen, och skulden hamnar givetvis på Piratpartiet som uppenbarligen lyckades få en rad presumtiva Sverigedemokrater att lägga sin röst på dem istället. Även om Sverigedemokraterna säkerligen är besvikna över att man inte nådde hela vägen tror jag man ändå är rätt nöjda, partiet fick mycket uppmärksamhet i massmedia och lyckades tom få reklam i Aftonbladet (som dock skänkte pengarna till Expo). Jag tror dock att Sverigedemokraterna kommer att öka ytterligare till riksdagsvalet 2010, partiet har arbetat upp en organisation och jag tror också många som i Eu-valet röstade på Piratpartiet kommer återvända till Sverigedemokraterna när det vankas riksdagsval. Vi kan dessutom anta att många presumtiva Sverigedemokrater – i likhet med t.ex. Vänsterpartister – stannade hemma och struntade i helgens val.
Så vad blir då slutsatsen, ja det första är förstås att Piratpartiet inte kommer att kunna omvandla rösterna från parlamentsvalet till riksdagsvalet, det saknas en politisk bas inom rörelsen för det. Det ryms uppenbarligen allt från personer från en absoluta vänsterkanten till den absoluta högerkanten, att dessa skulle kunna samarbeta och skapa en trovärdig politisk agenda finns förstås inte.
Det andra är att Miljöpartiet stärkt sin position inom vänsteralliansen, och att man troligen ytterligare kommer att förstärka detta under riksdagsvalet. Vänsterpartiet går däremot en osäker framtid till mötes, partiet hotas nu inte bara av interna stridigheter, utan också från externa aktörer som Miljöpartiet och Feministiskt initiativ.
Det tredje är förstås att både Moderaterna och Socialdemokraterna står och stampar, de två stora partierna verkar dessutom mer intresserade av att sitta och ge varandra barnsliga tjuvknyp än att diskutera sakfrågorna.
Det sista är förstås att Sverigedemokraterna troligen kommer att vara ett riksdagsparti 2010, och att de nuvarande rikdagspartierna kommer ställas inför en helt ny riksdag.
Riktigt hur EU nu ska tackla problemet, speciellt eftersom EU står inför en rad viktiga vägskäl, ska unionen utökas med Turkiet, när kommer Lissabonfördraget att kunna ratificeras och vad händer om Irland röstar nej? Inte heller förbättras situationen av den pågående ekonomiska krisen, en kris som visat på att tanken om ett enat Europa i själva verket inte alls är speciellt djupgående. Till allt detta ska den uppseglande politiska krisen i Storbritannien, som nu verkar fälla Gordon Brown, läggas och Torries hot om att ha en folkomröstning om Lissabonfördraget. EU står således inför en rad svåra beslut samtidigt som det är uppenbart att Europas befolkning inte riktigt står bakom tankarna.
Tillbaka i Sverige så kan man bara konstatera att valets två stora vinnare var Miljöpartiet och Piratpartiet, ett enfrågeparti som skapats i svallvågorna av debatterna runt FRA lagen och domen mot the Pirate Bay. Valet stora förlorare var Junilistan som åkte ur parlamentet och Vänsterpartiet som fick se sitt stöd näst intill utraderat. Att både MP och PP skulle göra bra ifrån sig var dock, anser jag, inte så underligt. Båda partierna har dragit fördel av den senaste tidens debatt och i MP:s fall tror jag också att partiet dragit nytta av att man skippat kravet på ett utträde från EU, något som jag däremot tror skadat V.
Både Socialdemokraterna och Moderaterna gjorde ett rätt modest val, och förändringarna är så pass små och obetydliga att det är svårt att riktigt dra några större slutsatser av dem. Det enda man kan konstatera är att Sahlin har svårt att riktigt väcka väljarnas intresse och att Reinfeldeffekten uteblivit och kanske också är slut. Av de övriga partierna så gjorde Folkpartiet en överraskande bra val samtidigt som både Centern och Kristdemokraterna även de hade svårt att riktigt attrahera väljarna. I FP:s fall så får man nog konstatera att uppmärksamheten runt Marit Paulsen varit till deras fördel och säkerligen förklarar delar av deras framgångar.
I övrigt så kan man konstatera att både Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ inte lyckades nå upp till fyra procentspärren, trots att FI gjorde en stark upphämtning på slutet.
Vad kan man då dra för inrikespolitiska slutsatser av valet? Ja det är förstås svårt att säga, speciellt som valet ibland har en lite oseriös stämpel över sig, även bland politiker och politiska analytiker. En åsikt som jag anser förstärks av Piratpartiets framgångar, som trots allt måste ses som ett utslag av en av politikerförakt mer än någon politisk övertygelse. Inom partiet återfinns ett brett spektrum av politiska åsikter, och jag är rätt övertygad om att ledningens ultraliberala åsikter inte riktigt överensstämmer med partiets väljare i stort. Även om frågor om den personliga integriteten är viktiga och säkerligen har ett djupt förankrat stöd bland många yngre, och även äldre, så är det nog inte riktigt tillräckligt för att bilda ett seriöst parti. Risken är tämligen uppenbar att många av partiets väljare inte kommer att lägga sina röster på Partipartiet i nästa års riksdagsval, utan att man då hellre lägger sin röst på ett parti med åsikter mer i linje med sina egna. Så nej, några pirater i riksdagen lär vi inte få se.
Men valets riktiga segrare var nog ändå Miljöpartiet, och det är mycket möjligt att partiet faktiskt kan dra inrikespolitiska fördelar av sin framgång. Jag tror mycket av partiets framgångar kan förklaras dels i debatten runt miljön, men också av att Miljöpartiet de facto lyckats förvandla sig till ett mer seriöst parti. En annan orsak är utan tvekan partiets ställningstagande för ett svenskt medlemskap i EU, och att man på så sätt gjort det meningsfullt att rösta på partiet. Varför rösta på ett parti i parlamentet som vill gå ur EU? Det är mycket troligt att Miljöpartiet nu kommer stärka sin roll, på Vänsterpartiets bekostnad, inom vänsteralliansen, speciellt som partiet nu gjort två starka val på raken, något som säkerligen också påverkar partiets självförtroende.
Självförtroende är uppenbarligen något som Vänsterpartiet lider akut brist på, och även om man givetvis förlorade en hel del röster pga röstskolk, om man nu inte gillar EU så finns det förstås små eller inga orsaker att rösta. Partiets hållning visavi EU är anser jag partiets stora svaghet, och i kombination med Piratpartiet och Miljöpartiets kovändning i frågan så saknades något egentligt incitament att rösta på partiet. Det är också troligt att anta att många väljare också valt att lägga sin röst på Feministiskt Initiativ, och frågan är nu lite hur Vänsterpartiet ska tackla problemet att man förlorar väljare till både Miljöpartiet och FI.
För de två stora giganterna Socialdemokraterna och Moderaterna var valresultatet troligen besvärande, båda partierna har svårt att lyfta i parlamentsvalen. Samtidigt så skapar knappast partiernas resultat inget större firande eller deppande, de är båda starkt begränsade och säger absolut ingenting. För Mona Sahlin var det säkerligen skönt att äntligen få lite positiva siffror, men samtidigt måste det konstateras att siffrorna knappast kan ses som speciellt smickrande. Det lär inte heller stärka hennes roll och lyckas hon inte vända trenden ser jag det som mycket möjligt att vi kommer få en ny partiledare i det Socialdemokratiska partiet efter nästa val. Någon Sahlineffekt har uteblivit och hennes självsäkerhet till trots så kan varken hon eller partiet vara speciellt glada över valresultatet.
Men även inom Moderaterna lär resultatet inte mötas av några större glädjescener, något bottenresultat blev det inte, men det var långt ifrån den interna prognosen på runt 30 procentenheter av väljarna. Både Sahlin och Reinfeldt har således en hel del att betänka till hösten 2010, och även det faktum att några av deras småallierade gjort mindre lyckade val.
Av de partier som inte tog sig in i parlamentet så får givetvis Junilistan räknas till de absolut största förlorarna, partiet steg upp som en sol och föll samman som en pannkaka. Förklaringen till detta är förstås komplicerad, men en inte allt för kvalificerad gissning är att många EU-skeptiker höll sig hemma det här valet. Den tesen stärks onekligen också av att Vänsterpartiet backade rejält, och frågan är om Junilistan överhuvudtaget finns kvar om fem år. Jag är tveksam…
En annan orsak till partiets förfall är förstås det att partiets huvudfrågor överhuvudtaget inte debatterats, massmedia har mer eller mindre uppehållit sig i ämnen runt FRA-lagen, Pirate Bay och klimatförändringar. En annan svaghet hos partiet är att det saknas en samlad politik, precis som för Piratpartiet är det en slags plattform där väljare med – i många fall – vitt skilda politiska åsikter samlas. I år fanns det tydliga alternativ, t.ex. Miljöpartiet och Piratpartiet och kombinationen blev givetvis alldeles för svår för ett parti utan någon egentlig väljarbas.
Av uppstickarna så hamnade mycket fokus på Gudrun Schymans hobbyprojekt Feministiskt initiativ som bara fram till någon vecka före valet var helt uträknat. Helt plötsligt valde dock den förre medlemmen i ABBA, Björn Ulfselius att stödja partiet med en miljon kronor, och vips var partiet på alla löpsedlar. Den stora frågan är förstås hur pass impulsivt Ulfselius stöd egentligen var, men uppenbarligen drog det inte bara pengar till Schymans parti utan också väljare. Jag kan gott anta att det inte var lika muntert på Västerpartiets valvaka, en stor del av de som lade sin röst på partiet hade nog troligen istället lagt det på Vänsterpartiet.
Den stora frågan är förstås hur detta kommer att påverka nästa års riksdagsval, speciellt som man redan tidigare kan anta att många av partiets väljare då tidigare lagt sin röst på Vänsterpartiet. För Vänsterpartiet, som även troligen också tappat väljare till Miljöpartiet är nog Feministiskt initiativs framgångar inget man jublar ut, snarare tvärt om riskerar det att ytterligare gröpa ur partiets förtroende. Vänsterpartiet har en skakig historia de senaste åren, interna bråk och hot om utbrytarpartier har hängt över partiet en längre tid nu. Det blir onekligen något att bita i för Lars Ohly.
Så kommer vi då till det sista av uppstickarna, Sverigedemokraterna, valets svarta får massmedia samtidigt hatar men ändå inte kan låta bli. Till skillnad från de övriga öppet EU-fientliga partierna gick partiet starkt framåt från förra valet, då fick man 1,1% i år fick man 3,3% av rösterna. Nu kanske någon påpekar att siffrorna inte är speciellt långt ifrån vad man fick i riksdagsvalet, men med tanke på att Sverigedemokraterna till skillnad från både Junilistan och Vänsterpartiet ökade (och det kraftigt) så är det uppenbart att man delvis lyckats jaga ut väljarbasen till valurnorna.
Nu räckte det dock inte hela vägen, och skulden hamnar givetvis på Piratpartiet som uppenbarligen lyckades få en rad presumtiva Sverigedemokrater att lägga sin röst på dem istället. Även om Sverigedemokraterna säkerligen är besvikna över att man inte nådde hela vägen tror jag man ändå är rätt nöjda, partiet fick mycket uppmärksamhet i massmedia och lyckades tom få reklam i Aftonbladet (som dock skänkte pengarna till Expo). Jag tror dock att Sverigedemokraterna kommer att öka ytterligare till riksdagsvalet 2010, partiet har arbetat upp en organisation och jag tror också många som i Eu-valet röstade på Piratpartiet kommer återvända till Sverigedemokraterna när det vankas riksdagsval. Vi kan dessutom anta att många presumtiva Sverigedemokrater – i likhet med t.ex. Vänsterpartister – stannade hemma och struntade i helgens val.
Så vad blir då slutsatsen, ja det första är förstås att Piratpartiet inte kommer att kunna omvandla rösterna från parlamentsvalet till riksdagsvalet, det saknas en politisk bas inom rörelsen för det. Det ryms uppenbarligen allt från personer från en absoluta vänsterkanten till den absoluta högerkanten, att dessa skulle kunna samarbeta och skapa en trovärdig politisk agenda finns förstås inte.
Det andra är att Miljöpartiet stärkt sin position inom vänsteralliansen, och att man troligen ytterligare kommer att förstärka detta under riksdagsvalet. Vänsterpartiet går däremot en osäker framtid till mötes, partiet hotas nu inte bara av interna stridigheter, utan också från externa aktörer som Miljöpartiet och Feministiskt initiativ.
Det tredje är förstås att både Moderaterna och Socialdemokraterna står och stampar, de två stora partierna verkar dessutom mer intresserade av att sitta och ge varandra barnsliga tjuvknyp än att diskutera sakfrågorna.
Det sista är förstås att Sverigedemokraterna troligen kommer att vara ett riksdagsparti 2010, och att de nuvarande rikdagspartierna kommer ställas inför en helt ny riksdag.
Saturday, June 6, 2009
6 juni
Idag är det 65 år sedan de västallierade styrkorna landsteg i Normandie, och även om D-dagens betydelse är fruktansvärt överdrivet så minskar det inte de uppoffringar de deltagande soldaterna gjorde.
Friday, June 5, 2009
Ny hemsida
Så var då infektionen till slut effektivt bekämpad, och som grädde på moset så lanserar jag min nya hemsida. :)
Den nya adressen till hemsidan är http://www.krigshistoria.net
Den nya adressen till hemsidan är http://www.krigshistoria.net
Subscribe to:
Posts (Atom)